multiethnica
1
multiethnica
s. 3–6 • FORSKNINGSKOMMENTAREN Heterogeniteten,
välfärdsstaten och vi. Om förhållandet mellan nationell
identifikation, heterogenitet och politisk tillit i Europa
34
– MIKAEL HJERM OCH ANNETTE SCHNABEL
7–8 Konstitutionsutskottets kunskapsöversikt om nationella
December 2012
minoriteter – LEENA HUSS
10–14 AN WILLEMS & WOLFGANG BEHSCHNITT ,
Jonas Khemiri and the Post-monolingual Condition. Or, the
Camel with Two Humps
16–23
.
FORSKNING OCH FORSKNINGSPROJEKT VID HVC
Ett urval aktuella projekt och anslutande verksamhet
21–25 ULLA BÖRESTAM , Scandigo Supermercado – nordisk
etnicitet på bortaplan
26 Sámi Allaskuvla – en högskola i tiden – SATU GRÖNDAHL
27–30
s. 9, 15
.
RECENSIONER
konferenser
.
30 ff.
nya böcker
.
36
medverkande
´
Hugo Valentin-centrum
Uppsala universitet
nr 34 (2012)
multiethnica
2
Nätverk en del av forskningseffektiviteten
För många forskningsinriktade institutioner och centrumbildningar gäller det
att upprätthålla en balansgång mellan att
å ena sidan stödja de vid institutionen
redan etablerade forskningsinriktningarna och å andra sidan initiera nya och
för verksamheten relevanta forskningsgrenar. Hugo Valentin-centrum har
under de senaste åren befunnit sig i den
lyckosamma situationen att centret har
kunnat stärka befintliga områden som
minoritets-, Balkan-, folkmords- och
Holocauststudier, bland annat genom
utlysning av postdoktors-, forskar- och
lektorsanställningar. Därtill har Centrum
haft förmånen att kunna erbjuda ett flertal forskare möjligheten att arbeta med
projektansökningar.
Ett viktigt inslag vid mottagandet av
nya medarbetare är att det finns möjligheter att ingå i befintliga forskarnätverk vid
en institution. Vid Hugo Valentin-centrum har vi också under flera år medvetet
byggt upp ett antal nordiska och internationella nätverk, de flesta initierade av
enskilda forskare eller mindre forskargrupper. Men även kollegiet vid Hugo
Valentin-centrum har medverkat till
att särskilda satsningar gjorts på viktiga
ämnesområden, och getts möjligheter till
utveckling och nätverksinitiering.
Studier om romer och resande har hittills hört till de ämnesområden där det
varit svårast att finna extern finansiering.
Hugo Valentin-centrum hyser sedan flera
år tillbaka ett brett nordiskt nätverk,
RORHIN – Romers och resandes historia i Norden, och genom den planerade
konferensen ”Antiziganism – What’s in a
Word? Uppsala International Conference
on the Discrimination, Marginalization
and Persecution of Roma and Resande/
Travelers” (i oktober 2013) önskar vi
ytterligare stabilisera och stärka detta
område. De övriga forskargrupperna
och nätverken med inriktning på gamla
historiska minoriteter i nordiska länder:
NAMIS – Forum för nationella minoriteter i Sverige; JIS – Judarna i Sverige och
UppSam – Samiskrelaterad forskning i
Uppsala, utgör idag självklara och eta-
blerade delar av Hugo Valentin-centrums
verksamhet. HVC hade också möjlighet
att åta sig Konstitutionsutskottets uppdrag gällande en sammanställning av
forskning om nationella minoriteter, något
som varit omöjligt eller betydligt svårare
att genomföra utan de formaliserade
nätverken som idag finns vid centret.
Ett flertal av våra minoritetsforskare var
involverade vid tillkomsten av Kunskapsöversikt om nationella minoriteter (2012,
Sveriges Riksdag, Rapporter från riksdagen 2011/12:RFR11).
Den väletablerade Forskargruppen för
Balkanstudier spänner över ett brett fält,
med etnicitetsrelaterade frågeställningar
i fokus; och tangerar nationsbildningsprocesser såväl som IMER-relaterade
problemställningar, och även teman om
massivt våld. Inför 2013 planeras vid
centret en mer strukturerad organisering
kring IMER-forskning (internationell migration och etniska relationer), något som
lär föra med sig ytterligare fördjupning
av verksamheten. IMER-relaterade frågor
har knappast minskat i betydelse under
de senaste åren, med hänvisning även till
de främlingsfientliga tendenser som är
märkbara i olika delar av Europa.
Under 2012 hölls vid Hugo Valentin-centrum två välbesökta och internationellt
uppmärksammade konferenser: ”Kurdish
Diaspora and Migration”, 12–13 april,
och ”Migration, Ethnicity and Gender:
Racializing Processes and Intersectional
analysis”, 5–6 september. Organiseringen
av dessa konferenser har gett en utmärkt
grund för att bygga vidare med internationaliseringen av IMER-relaterad forskning
i framtiden. Flera av centrets nätverk har
utgjort kanaler till att externa forskare
velat placera sina projekt vid institutionen. Även nätverket DINO – Diversity
in Nordic Literature, som organiserade
konferensen ”Ambiguities, Alterations,
Alternatives: Transforming Identities in
Nordic Literature. Uppsala 4–6 October 2012” – kan ses som ett exempel på
ämnesövergripande verksamhet som fått
nya forskare att söka sig till oss.
Bland de nyaste grupperingarna med
anknytning till IMER-området märks
DERECA – Democracy and Religion: A
Critical Approach, som samlar forskare
som studerar religion ur samhällsvetenskapliga och humanistiska perspektiv. DERECA utgör utan tvekan ett välkommet
tillskott till den kritiska granskningen av
de förändringar som präglar både västerländska och andra samhällen idag.
Den populära seminarieserien Reconciliation – Försoning har fortsatt den utåtriktade verksamheten som ingår i Centrums
tredje uppgift. Under årens lopp har centrets olika verksamheter och nätverk fått
i uppgift att organisera dessa serier med
öppna seminarier för allmänheten. 2012
var det nätverket TRAST – Trauma och
sekundär traumatisering, som på så sätt
fick representera centrets verksamhet
inför en bredare allmänhet. De vid Hugo
Valentin-centrum verksamma TRASTmedlemmarna organiserade även det välbesökta symposiet ”Trauma and Secondary Traumatization in Studies of Genocide
and Massive Political Violence – An International Symposium”, 21–23 maj 2012.
Vid årsskiftet 2013 står Hugo Valentincentrum inför en del ändringar och
säkerligen också utmaningar. Centret får
vid årsskiftet en ny styrelse och en ny
föreståndare, fil.dr Tomislav Dulić. Det
finns all anledning att tro att den positiva
och dynamiska utvecklingen vid Hugo
Valentin-centrum fortgår, inte minst på
grund av att forskarkollegiet visar stort
engagemang för verksamheten generellt.
Forskargrupper och de olika nätverken
har kontinuerlig kontakt och dialog med
varandra, något som också borgar för att
nya medarbetare kan välkomnas i en stödjande och positiv arbetsmiljö.
För min egen del vill jag tacka alla
medarbetare för de drygt sex år som jag
har haft rollen som föreståndare. Jag vill
också gärna betona vikten av att verka
för en bra arbetsmiljö; en sådan angår oss
alla och utgör grunden för ett produktivt
forskningsklimat.
Satu Gröndahl
Föreståndare
nr 34 (2012)
multiethnica
3
FORSKNINGSKOMMENTAREN
Heterogeniteten, välfärdsstaten och vi
Om förhållandet mellan nationell identifikation, heterogenitet och politisk tillit i Europa
MIKAEL HJERM OCH ANNETTE SCHNABEL
Förtroendet för myndigheter och olika grupper är en skör sak i samhällen under starkt yttre tryck. Men hur påverkas lojaliteten
under mer gängse europeiska förhållanden när det på många håll trots allt finns markanta sociala skiljelinjer knutna till inkomst, etnicitet och immigration? Umeåsociologerna Mikael Hjerm och Annette Schnabel publicerade nyligen en uppmärksammad forskningsrapport i Cambridgetidskriften Nations and Nationalism – ”How much heterogeneity can the welfare state endure?” – som också
kommenterades på ledarplats i Dagens Nyheter under hösten. Slutsatsen att attityderna till välfärdsstaten påverkas mycket lite är väl
värda att reflektera över, och på sitt sätt uppfordrande. Multiethnica publicerar här forskarnas utveckling på ämnet i svensk språkdräkt.
John Stuart Mill antog för ett hundra femtio år sedan att tillit
var en förutsättning för ett fungerande samhälle. Vi måste
kunna lita på andra människor i vårt samhälle liksom på att
samhälleliga institutioner fungerar på ett bra och rättvist
sätt. Om vi tänker i termer av tillit till andra människor är
det uppenbart att en enkel handling som att be sin granne
att vattna ens blommor är en fråga om tillit; jag måste lita
på att hon verkligen gör det jag bett henne om och inte,
än värre, rent av utnyttjar situationen och stjäl mina saker.
Tillit mellan individer som känner varandra är viktig,
men för i ett modernt samhälle är det inte minst viktigt
också att jag kan lita på människor som jag inte känner. För
att samhället skall fungera måste jag lita på att andra betalar skatt, att de inte förgiftar dricksvattnet, förstör allmän
egendom eller liknande. Minst lika viktig som tilliten till
andra människor är tilliten till samhällets institutioner. Om
inte människor kan lita på att den skatt de betalar faktiskt
går till de ändamål som vi demokratiskt har enats om kommer ingen att vilja betala skatt. Tillit mellan individer och
till institutioner är en mer eller mindre enkel sak i väldigt
små samhällen där alla känner varandra personligen. Problemet uppstår i vår tids samhällen där vi känner mycket få
av de individer som vi delar den politiska och institutionella
verkligheten med.
Om nu tillit är en fundamental pusselbit för att samhällen skall fungera kan man undra hur denna tillit skapas och
upprätthålls i samhällen där mycket få individer känner
varandra personligen. Många politiska filosofer antar helt
enkelt att det behövs något som binder oss samman, något
som får oss att känna tillhörighet till det land vi bor i och
till andra människor i samma land. Detta något betecknas
ofta som demos, vilket i praktiken betyder någon form av
kitt som binder oss samman. Cederman (2001) definierar
demos som ”a group of people the vast majority of which
feels sufficiently attached to each other to be willing to engage in democratic discourse and binding decision-making”
nr 34 (2012)
(s. 144). Det låter initialt sett ganska rimligt men det finns
två problem med detta. För det första, hur stor är den stora
majoriteten? Betyder detta att alla människor i ett land måste tillhöra samma majoritet eller räcker det med hälften, en
tredjedel? För det andra, vad betyder det egentligen att vi
måste känna oss tillräckligt fästa vid varandra? Eller, med
andra ord, vilken typ av sammanhållning behövs egentligen? Måste vi dela samma etniska bakgrund eller räcker det
om vi delar vissa grundläggande demokratiska värderingar?
Man kan sammanfatta diskussionen på följande sätt: Alla är
ense om att tillit är viktigt för att ett demokratiskt samhälle
skall kunna fungera liksom om att vi behöver något slags
sammanhållning, eller vi-känsla, för att tillit skall existera,
men vad denna vi-känsla måste bestå i råder det delade meningar om.
Civil och etnisk nationell identitet
Innehållet i denna vi-känsla hävdas ofta stå att finna i den
nationella identiteten. Miller (1993) uttrycker sig på följande sätt:
I assume that in societies in which economic markets play a
central role, there is a strong tendency towards social atomisation, where each person looks out for the interests of herself
and her immediate social network. As a result it is potentially
difficult to mobilise people to provide collective goods, it is difficult to get them to agree to practices of redistribution from
which they are not likely personally to benefit, and so forth.
These problems can be avoided only where there exists largescale solidarity […]. Nationality is de facto the main source of
such solidarity. (s. 9)
Med andra ord, den nationella identiteten antas vara lösningen på en vi-känsla som skapar tillit till andra människor
och institutioner. Nationell identitet är ett komplext feno-
4
men och man brukar oftast tala om två typer av identitet,
civil och etnisk. Den civila nationella identiteten baseras på
existensen av ett geografiskt territorium kopplat till en politisk makt samt gemensamma sociala, politiska och juridiska institutioner.
En etnisk nationell identitet är grundad i kulturell och
etnisk gemenskap där att vara svensk betyder att man delar en gemensam kultur och etnisk bakgrund med andra
individer i landet. Den civila identiteten är något som kan
tillskaffas medan den etniska identiteten är något som tillskrivs oss.
Förutom att vi kan tänka oss minst två olika typer av
nationell identitet kan vi också tänka oss två olika nivåer av
identitet: en individnivå och en kontextuell nivå. Individnivån är individens uppfattning av vad det är att vara svensk,
tysk eller vilken nationalitet som helst. Det är en identifikation med en grupp av människor som uppfattas som lika
en själv och som konstituerar en känsla av sammanhang och
lojalitet gentemot andra. Det är en form av nationell identitet som skapar mening för många individer i en värld av
nationalstater. Den kontextuella nivån däremot är ett delat
trossystem som tillhandahåller en gemensam förståelse av
”vilka vi är”. Det är så att säga ett mer eller mindre institutionaliserat ramverk som lär människor i ett givet land vad
det är att vara svensk, tysk eller somalier.
Teorier om etnisk kontextuell nationell identitet som
grunden för sammanhållning
När det gäller den nationella identiteten som grunden för
sammanhållning – och som i förlängningen möjliggör såväl mellanmänsklig tillit som tillit till institutioner – är det
oftast den kontextuella nationella identiteten som åsyftas.
Följaktligen är det denna vi primärt skall uppehålla oss vid
här. Om vi kopplar tillbaka till frågan om vad innehållet i
vi-känslan i relation till demos är för något kan vi nu istället
fråga oss vilken typ av nationell identitet som är nödvändig
för ett fungerande samhälle. Tre olika forskningsinriktningar drar alla slutsatsen att vi behöver ett relativt stort mått
av etnisk nationell identitet. Politisk filosofi gör i mångt och
mycket detta antagande rent axiomatiskt i och med antagandet att vi människor helt enkelt är mer benägna att lita
på varandra om vi delar samma kulturella och etniska bakgrund. Liberala nationalister, eller forskning om multikulturalism, drar samma slutsats men med en lite annan tvist.
Här menar man nämligen att en nationell identitet är en
nödvändighet för att människor ska vara fria. Det vill säga,
att en etnisk nationell identitet skulle vara ett nödvändigt
inslag i den liberala demokratins utgångspunkt att alla människor skall ha möjligheten att göra fria val. Forskning kring
främlingsfientlighet i USA kommer indirekt fram till samma slutsats när man visar (detta gäller USA, eftersom resultaten är mer ifrågasatta i en europeisk kontext) att vita i
multiethnica
USA är mindre benägna att betala skatt delvis på grund av
att de tror att pengarna kommer att omfördelas till svarta.
Även om det finns många som menar att den nationella
identiteten inte alls behöver vara så etnisk, utan att det är
fullt möjligt att tänka sig den som huvudsakligen civil, så
menar även dessa att det måste finnas något minimum av
samhörighet mellan människor. Vi är då tillbaka i frågan
hur stort detta minimum av sammanhållning måste vara.
Frågan om etnisk kontra civil identitet har på senare tid
fått nytt liv inom forskningen och denna gång starkt knuten
till en ökande grad av etnisk heterogenitet inom Europa
till följd av invandring. Anledningen är att om man utgår
från att den nationella identiteten bör innehålla åtminstone
ett visst etniskt element så är den logiska slutsatsen att en
ökad etnisk heterogenitet utgör ett hot mot tilliten och i
förlängningen mot hela den liberala demokratin. Rent konkret tror man att en ökad heterogenitet kommer att minska
människors vilja att bidra till allmännyttan, bland annat via
skattsedeln. Ett sådant antagande kan vara sant eller falskt,
problemet med antagandet är att det bygger på ett antal
faktorer som är relativt dubiösa.
För det första, vilket vi redan hävdat, finns det ingen som
har något bra svar på frågan hur många individer i ett samhälle som måste dela den nationella identiteten eller för
den delen hur etnisk denna identitet måste vara. För det
andra bygger antagandet på en närmast essentialistisk uppfattning om vad etnicitet och kultur är för något. Det finns
inga västgoter längre av den enkla anledningen att dessa
uppslukats av andra kulturer. Likväl betyder svenskhet något idag som inte nödvändigtvis gällde för två hundra år
sedan. Etniska grupper uppstår och försvinner (även om
de flesta av oss uppfattar dem som relativt statiska) likväl
som att kulturer är i ständig förändring. Det betyder att ett
ökat inflytande från människor som kommer för att bosätta
sig i Sverige leder till att svenskheten kommer att omförhandlas. Det är så att säga okej att ha föräldrar från Bosnien
och Kroatien och vara uppvuxen i Rosengård och fortfarande representera Sverige i fotboll. Hade detta varit relativt oproblematiskt för femtio år sedan? Oron bygger med
andra ord på ett antagande att människor som kommer till
Sverige skulle ha en specifik etnicitet som är oföränderlig
eller att svenskheten inte skulle omförhandlas i mötet med
detta inflytande.
För det tredje är antagandet relativt dåligt empiriskt underbyggt. Även om det, som nämnts, finns viss forskning
från USA som visar att vita inte vill betala skatt om de tror
att pengarna går till svarta medborgare är dylika studier ett
undantag i ett europeiskt sammanhang. De studier som
finns är relativt disparata och hittills kan man dra slutsatsen
att det empiriska stödet för att invandringen skulle utgöra
ett hot mot den nationella identiteten och därmed tilliten
inte finns. Nu är problemet med många av dessa studier att
man fokuserar just på effekterna av invandring i sig och därnr 34 (2012)
multiethnica
med missar betydelsen av just den nationella identiteten.
För att komma till rätta med denna avsaknad av forskning
har övertecknade försökt att närma oss problemet genom
att studera betydelsen av olika former av nationell identitet
för viljan att bidra till allmännyttan.
Förhållandet mellan nationella identiteter, heterogenitet
och förtroendet för välfärdsstaten i Europa
Vi (Hjerm och Schnabel 2012) studerar sambandet mellan
de två formerna av nationell identitet och viljan att bidra
till allmännyttan inom Europa. Syftet med denna forskning
är för det första att undersöka betydelsen av kontextuell
nationell identitet för sammanhållningen och lojalitet gentemot sina landsmän. Detta gör vi genom att ställa de subjektiva nationsuppfattningarna (identitet) mot en mer objektiv heterogenitet, såsom graden av etnisk och ekonomisk
heterogenitet, i syfte att undersöka effekterna på såväl efterfråge- som utbudsidan av ett samhälle. Med efterfrågesidan menar vi här viljan att betala skatt och med utbudssidan menar vi önskan om att staten skall omfördela resurser.
Vi finner att de nationella uppfattningarna om vad som är
”vi”, det vill säga i vilken grad de två typerna av identitet
är representerade i olika länder, vida överstiger förklaringsvärdet av de objektiva måtten på heterogenitet. Nationell
identitet förklarar viljan att bidra till allmännyttan där faktorer som antalet invandrare i ett land, varifrån dessa individer kommer, eller graden av inkomstspridning1 inte bidrar till förståelsen av människors vilja att betala skatt eller
låta staten omfördela resurser. Detta betyder alltså att den
nationella identiteten bevisligen är viktig när det gäller social sammanhållning.
För det andra undersöker vi effekterna av de olika typerna av nationell identitet. Vi finner att en starkare förekomst
av civil identitet ökar människors vilja till resursomfördelning, medan en starkare förekomst av etnisk identitet inte
har någon betydelse för detta. Samtidigt visar vi att en stark
etnisk nationell identitet ökar människors vilja att betala
skatt medan förekomsten av civil identitet inte har några
konsekvenser för viljan att betala skatt.
Liknande resultat finner Berg och Hjerm (2010) när vi
undersöker den direkta betydelsen av de två typerna av
nationell identitet för tilliten till samhälleliga institutioner,
eller politisk tillit om man så vill. Vi finner i denna studie att ju högre grad av civil nationell identitet desto högre
politisk tillit, och, vice versa, ju högre grad av etnisk nationell identitet desto lägre grad av tillit. Resultaten betyder
att en sammanhållning grundad i civil identitet verkar ha
ett egenvärde då detta faktiskt ökar tilliten till landets institutioner. Det är förvisso möjligt att invända mot resultaten med hjälp av följande resonemang: Anledningen till
att sambandet mellan etnisk identitet och tillit är negativt
kan vara att människor faktiskt litar mindre på de politiska
nr 34 (2012)
5
institutionerna just på grund av invandringen och att den
etniska identiteten fortfarande är överlägsen den civila i ett
etniskt homogent samhälle. Men vi väntar fortfarande på
de empiriska på bevisen för en sådan invändning.
Hur skall man då tolka ovan nämnda resultat? Klart är att
den nationella identiteten är viktig samt att den verkar vara
viktigare som sammanhållande element än en mer objektiv
homogenitet. Så långt allt väl, men samtidigt finner vi att
viljan att betala skatt faktiskt till viss del drivs av förekomsten av en etniskt nationell identitet. Betyder det att det
närmast axiomatiska antagandet att vi verkligen behöver
en viss grad av etnisk nationell identitet för att samhället
skall fungera är korrekt? Möjligen är det så, men samtidigt
måste vi fundera på vilket pris vi måste betala för detta. För
det första riskerar mer etnisk nationell identitet att minska
tilltron till det politiska systemet – vilket på sikt sannolikt
leder till att viljan att betala skatt kommer att minska; av
annan forskning vet vi att människor absolut inte vill betala
skatt om de inte litar på det politiska systemet. Så det troliga är helt enkelt att sambandet mellan etnisk nationell
identitet och viljan att betala skatt delvis är en chimär där
en eventuell förändring av en sådan identitet i tilltagande
riktning kommer att ge ett allt annat än positivt resultat.
För det andra är det viktigt att vara medveten om att vi
hittills uteslutande har diskuterat nationell identitet som
ett kontextuellt fenomen. Om vi istället flyttar fokus till
individnivån så är forskningen mer samstämmig om effekterna av olika typer av identitet. Ju starkare ensidigt etnisk
identitet en individ har desto mer exkluderande och obenägen att ge samma rättvisa åt individer utanför den egna
gruppen är hon, vilket vi också visar i vår egen refererade
forskning. Eftersom kontextuell identitet har starka återverkningar på individers identitetsuppfattning kommer vi
att få betala ett högt pris för en sammanhållning grundad
på etnisk och kulturell tillhörighet. Ett pris som bland annat
riskerar att förvärra invandrares möjligheter till inkludering.
Hur mycket heterogenitet kan välfärdsstaten utstå?
Svaret på frågan om vilken typ av nationell identitet som
är mer eftersträvansvärd är inte helt uppenbart givet de resultat vi har visat på i vår forskning. Men i en värld där
den etniska heterogeniteten ökar inom många länder verkar en ökad betoning på en etnisk grundad sammanhållning inte vara en framkomlig väg. Vidare måste vi komma
ihåg att verkligheten idag är en verklighet av ökad mobilitet
där etniskt heterogena samhällen är en realitet som svårligen kan förändras. När Europas stater demokratiserades
spelade nationalismen en fundamental roll i att skapa den
sammanhållning som möjliggjorde frigörelse. Nationalstaten har ännu inte spelat ut sin roll men i ljuset av såväl globalisering som förändringar i politiskt beslutsfattande från
stater till supranationella politiska entiteter ter det sig svårt
multiethnica
6
att använda sig av etnicitet som grund för sammanhållning.
Kombinera detta med att fördelen med en sådan sammanhållning fortfarande inte verkar vara överdrivet stor, eller att
de politiska filosoferna som förordar en sådan sammahållning fortfarande saknar bevis för den. Följaktligen drar vi
slutsatsen att det är den civila identiteten som bör stärkas.
Slutdiskussion
Frågan är dock hur en icke-etnisk sammanhållning skapas
och upprätthålls? Vi visar i vår forskning att politisk artikulering är viktig. Ju mer politiker artikulerar det nationella
desto starkare är den nationella identiteten, vilket betyder
att politiska institutioner har ett inflytande såväl som ett
ansvar för konstituerandet av vilka vi är. I detta sammanhang ser vi på den samtida europeiska utvecklingen med
ett visst missmod eftersom framväxten av främlingsfientliga partier runt om i Europa under senare år ökar artkuleringen kring den etniska dimensionen av identitet. De två
vanligaste argumenten från dessa partier är ett ekonomiskt
argument om att invandrare tar våra jobb och utnyttjar välfärdssystemet. Det andra argumentet är ett kulturellt argument där invandrare anklagas för att underminera vår kultur. Vi har dock visat ovan att viljan att bidra till allmännyttan inte påverkas av invandring. Så, även om den faktiska
invandringen inte utgör ett hot mot den liberala demokratins behov av sammanhållning mellan dess medlemmar så
finns det en risk att just artikuleringen kring dessa saker
faktisk utgör ett hot. Speciellt allvarligt riskerar det att bli
när etablerade politiska partier tar över de främlingsfientliga partiernas frågor. Det är inte utan en viss ironi vi konstaterar att de främlingsfientliga partierna som är rädda för
att invandring ska förstöra sammanhållningen i ett givet
land snarast själva är bovarna i dramat när de underminerar
sammanhållningen genom att artikulera hotbilder som är
mer imaginära än reella. Om nu den politiska artikuleringen spelar en betydelsefull roll i skapandet och upprätthållandet av sammanhållning leder det oss till att betona vikten av en politik som inte bara är sakpolitik utan faktiskt
artikulerar vilket samhälle vi vill ha i framtiden. Vår forskning pekar då i riktning mot ett samhälle där sammanhållningen primärt inte är baserad på att vi alla måste dela en
etnisk bakgrund.
Sammantaget drar vi slutsatsen att moderna nationella
institutioner inte destabiliseras av objektiv heterogenitet
men att de stärks av nationell identitet via skapandet av
social sammahållning och tillit. Frågan huruvida ett visst
mått av etnisk gemenskap är en nödvändig del i en sådan
nationell identitet är fortfarande inte till fullo besvarad,
men vi har argumenterat för att de etniska inslagen bör vara
så små som möjligt2 och att politiken har en viktig uppgift
i att bidra till detta. Det kräver en politik som ser möjligheterna med ett samhällskontrakt baserat på deltagande i
den politiska processen där grunden för deltagandet inte
är en fråga om etnisk tillhörighet. Det är en uppgift som är
mer långtgående än ekonomisk sakpolitik.
Noter
1. Vi har undersökt Europa där inkomstspridningen varierar mellan länder men inte är så dramatisk som i t.ex. Sydamerika.
Vi drar inte slutsatsen att t.ex. stor inkomstspridning inte kan
vara ett problem för sammanhållningen i ett land, tvärtom vet
vi att detta kan vara mycket problematiskt. Vi menar bara att
den variation som finns i Europa inte har någon betydelse.
2. En vanlig invändning är att det civila samhället i praktiken är
så färgat av etnicitet att en ökad betoning på det civila samhället endast riskerar att osynliggöra andra etniska grupper
till förmån för majoritetsgruppen. Till exempel är nästan alla
svenska helgdagar kopplade till en etnisk kristen tradition.
Men, även om detta är delvis sant utesluter betoning på det
civila inte ett synliggörande av liknande problem till förmån
för en mer neutral civil identitetspolitik.
Litteratur
Mill, John Stuart, 1975. Three Essays. Consideration on Representative Government, On Liberty, The Subjection of Women. Oxford:
Oxford University Press.
Cederman, Lars-Erik, 2001. ”Nationalism and Bounded Integration. What It Would Take to Construct a European Demos”.
European Journal of International Relations, vol. 7:2, 139–174.
Berg, Linda och Hjerm, Mikael, 2010. ”National Identity and
Political Trust”. Perspectives on European Societies, vol. 11:4,
390–407.
Hjerm, Mikael och Schnabel, Annette, 2012. ”How Much Heterogeneity Can the Welfare State Endure? The Influence of Heterogeneity on Attitudes to the Welfare State”. Nations and
Nationalism, vol. 18:2, 346–369.
Miller, David, 1993. ”In Defence of Nationality”. Journal of Applied Philosophy, vol. 10:1, 3–16.
nr 34 (2012)
multiethnica
7
Kunskapsöversikt om nationella minoriteter
Rapport från riksdagen 2011/12:RFR11
Uppsala universitet och Hugo Valentin-centrum fick 2011 Konstitutionsutskottets uppdrag att sammanställa en kunskapsöversikt om Sveriges fem nationella minoriteter och minoritetsspråk. Detta i samband med införandet av en ny lag som syftar
till att underlätta implementeringen av svensk minoritetspolitik. Arbetet vid Hugo Valentin-centrum leddes av prof. Leena
Huss, som här presenterar den rapport som överlämnades till
Konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet (KU) vid Sveriges riksdag har till upp-
gift att granska regeringens arbete, inte minst när det gäller implementeringen av nya lagar och politikområden. År
2005, fem år efter att den nationella minoritetspolitiken
trätt i kraft år 2000, publicerades KU:s kritiska granskning
Nationella minoriteter och minoritetsspråk (RFR 2004/05:
RFR3), där många brister och hinder för implementeringen av den nationella minoritetspolitiken togs upp. Efter att
en ny minoritetspolitisk reform (se Prop. 2008/09:158) och
en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk
(2009:724) trätt i kraft den 1 januari 2010, initierade KU
hösten 2011 en inventering av den befintliga kunskapen
om de fem minoritetsgrupperna, med en avslutande analys
av utvecklingen under de senaste fem åren. Uppdraget gavs
till Uppsala universitet, och Hugo Valentin-centrum fick
ansvaret för arbetet. I mars 2012 offentliggjordes Kunskapsöversikt om nationella minoriteter (2011/12:RFR 11), som
finns tillgänglig via länk från KU:s och Hugo Valentin-centrums respektive webbplatser.
Kunskapsöversikten fokuserar på minoritetspolitiskt relevant forskning samt myndighetsrapporter och utvärderingar som kommit ut under och efter 2005, året då konstitutionsutskottets förra granskning, Nationella minoriteter och minoritetsspråk (KU 2005), offentliggjordes. En nyhet i svensk
minoritetspolitik sedan 2010 är att man har infört tre delområden som ska följas upp särskilt. Kunskapsöversikten tar sin
utgångspunkt i dessa tre områden: 1) Diskriminering och
utsatthet, 2) Delaktighet och inflytande samt 3) Språk och kulturell identitet. För varje delområde redovisas först den kritik
som Sverige har fått både internationellt och nationellt när
det gäller de satsningar som har gjorts. För det andra redovisas vad olika myndigheter därefter har gjort för att stärka
genomförandet av minoritetspolitiken. För det tredje presenteras relevant forskning, myndighetsrapporter, officiella
utvärderingar m.m. som har med delområdet att göra. Kunskapsöversikten avslutas med en sammanfattande analys av
kunskapsläget och av dagens minoritetspolitiska läge.
nr 34 (2012)
Kunskapsöversikten visar att de nationella minoriteternas
situation har betydligt förbättrats de senaste åren, särskilt
tiden efter den ovan nämnda minoritetsreformen 2010.
Samtidigt finns det ett antal områden där minoritetspolitiken inte har implementeras på ett tillfredsställande sätt, vilket bland annat Europarådets uppföljningskommittéer har
påpekat. Medan intresset för minoriteterna har ökat kan
man också se att den forskningsbaserade kunskapen fortfarande är liten och ojämnt fördelad mellan minoritetsgrupperna. En del nyare forskning och utredningar finns om
romer, sverigefinnar, samer och judar, men tornedalingar
har fått mycket liten uppmärksamhet och resande som en
egen grupp saknas så gott som helt i studierna.
Det är också uppenbart att det i många fall saknas en
samlad bild inom ett visst sakområde. De flesta studier och
rapporter om judar och romer återfinns inom områdena
diskriminering och utsatthet, medan studier av samer och
sverigefinnar mest handlar om språk och kulturell identitet
samt om delaktighet och inflytande i samhället. Det finns
en stor brist på studier av judisk, romsk och tornedalsk kultur och identitet. De systematiska statliga kartläggningar
som numera görs i olika sammanhang och som gäller alla
fem minoriteterna har förbättrat kunskapsläget något, förutom när det gäller gruppen resande.
Den generella bristen på vetenskaplig forskning om minoriteter kan till stor del förklaras genom de allmänna villkor
som råder när det gäller finansieringen av forskningsverksamhet i Sverige. Vetenskapliga studier av minoriteter och
deras språkliga förhållanden, kulturer, identiteter, samhälleliga situation, rättigheter m.m. är förhållandevis marginella ämnen i svensk forskning, samtidigt som de aktuella
forskarna konkurrerar om extern finansiering på samma
villkor som alla andra forskare. Det tar därför alltför lång tid
att generera färsk kunskap och studier relevanta för den nuvarande minoritetspolitiken. I de granskade rapporterna
finns gott om exempel på hur bristen på forskning leder till
mindre kunskap om minoriteter och deras villkor, vilket i sin
tur leder till en sämre uppfyllelse av Sveriges minoritetsrätts
-liga åtaganden. Resultatet av detta kan exempelvis bli att
omhändertagna romska barn placeras i familjer där de inte
får sina språkliga och kulturella rättigheter tillgodosedda
(Socialstyrelsen 2006), eller att läroböckernas bild av minoriteterna fortsätter att vara föråldrad, fragmenterad eller
direkt missvisande (Runblom 2006, Ylikiiskilä 2006, 2007).
Tidigare kunskapsöversikter som gällt samiska och romska
förhållanden visar också på ett stort behov av ny kunskap
multiethnica
8
på olika områden (Sjölander et al. 2009; Palosuo 2008).
Ett sätt att råda bot på bristen på forskningsbaserad kunskap är särskilda utlysningar av forskningsmedel på områden där det råder ett akut behov av ny forskning. Hittills
har sådana profilerade forskningsprogram knappast funnits
när det gäller minoritetsspråken, om man bortser från det
bilaterala forskningsprogrammet Svenskt i Finland – finskt
i Sverige (2000–2002), som har genererat en hel del nya
forskningsresultat, som tas upp i kunskapsöversikten, samt
det nyligen utlysta, speciella samiska forskningsprogrammet (Formas 2012). Det senare har resulterat i att tio nya
forskningsprojekt med relevans för samer och samiska förhållanden har fått finansiering, vilket säkert kommer att
leda till ett förbättrat kunskapsläge på området.1
I Norge finns en lång tradition av samiska forskningsprogram med tydliga målbeskrivningar och resultatredovisningar, och det har också anvisats särskilda medel för att
få i gång forskningen om landets kväner.2 I Finland ledde
ett regeringsuppdrag om forskning om romernas historia i
Finland och Norden nyligen till ett stort forskningsprojekt
och ett verk om romernas historia.3 I Sverige finns det ett
stort behov av särskilda satsningar och forskningsprogram
när det gäller alla fem nationella minoritetsgrupper och
deras förhållanden, detta för att påskynda förbättringen av
forskningsläget.
En annan forskningsrelaterad fråga som tas upp i de granskade studierna är behovet av att öppna upp för minoriteternas delaktighet och perspektiv i forskningen. Det behövs en
bättre balans mellan forskning som är initierad, genomförd
och utvärderad av forskare som tillhör majoritetsbefolkningen respektive av minoriteterna, och behovet är särskilt stort
när det gäller romsk och samisk forskning.
Det finns flera nya exempel bland de granskade studierna
och rapporterna där det samiska perspektivet har inkluderats och där Sametinget och utomstående forskare samarbetar för att initiera och bedriva forskning inom områden som
uppfattas som viktiga för det samiska samhället, exempelvis
bevarandet av samisk traditionell kunskap. Sådana initiativ
speglar en distansering från tidigare forskning som bedrevs
helt och hållet på majoritetssamhällets villkor och ur ett ensidigt majoritetsperspektiv, vilket kunde få mycket negativa
konsekvenser för studieobjekten. Samisk delaktighet och
perspektiv i forskningen, repatrieringsfrågor (Ojala 2009),
arbetet med vitboken om romerna (Rapport 2011, s. 36)
eller det allmänna synliggörandet av minoriteterna i samhället kan ses som en del av en försonings- eller dekolonialiseringsprocess i den meningen att minoriteterna får upprättelse och att de även blir medvetna om orsakerna till den
nuvarande situationen. För enskilda personer är det till exempel viktigt att förstå att förlusten av språket eller skammen över den egna identiteten har sina historiska och samhälleliga skäl och inte beror på personens egen oförmåga
att bevara sin kultur. Det är också viktigt att minoriteternas
egenmakt genom denna process stärks och deras möjligheter att styra och forma sin egen framtid ökar.
Leena Huss
Noter
1. http://www.formas.se/sv/Nyheter--Press/Pressmeddelanden/
56-miljoner-till-forskning-om-samer-och-samerelaterad-verksamhet/
2. http://www.forskningsradet.no/servlet/Satellite?c=Page&page
name=samisk%2FHovedsidemal&cid=1228296590860
3. https://kirjat.finlit.fi/index.php?showitem=2573
Referenser
Formas, 2012. ”Utlysning av forskningsmedel om den samiska urbefolkningen, samerelaterade verksamheter och hälsa, arbetsoch livsvillkor.” (Tillgänglig på internet: http://www.formas.se/
formas_templates/Page____7164.aspx)
KU, 2005. Nationella minoriteter och minoritetsspråk. Rapporter
från riksdagen 2004/05:RFR3: Nationella minoriteter och minoritetsspråk – konstitutionsutskottets uppföljning av 1999 års
riksdagsbeslut. (Även: http://www.riksdagen.se/sv/DokumentLagar/Utredningar/Rapporter-fran-riksdagen/Nationella-minoriteter-och-min_GS0WRFR3/)
KU, 2012. Kunskapsöversikt om nationella minoriteter. Rapporter
från riksdagen 2011/12: RFR11 (Även: http://www.riksdagen.
se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Rapporter-fran-riksdagen/
Kunskapsoversikt-om-nationella_GZ0WRFR11/)
Ojala, C.-G., 2009. Sámi Prehistories. The Politics of Archaeology
and Identity in Northernmost Europe. OPA, 47. Uppsala: Inst.
för arkeologi och antik historia.
Palosuo, L., 2008. En inventering av forskningen om romer i Sverige.
Ett uppdrag från Delegationen för romska frågor. Uppsala:
Uppsala universitet, Centrum för multietnisk forskning.
Proposition 2008/09:158. Från erkännande till egenmakt. Regeringens strategi för de nationella minoriteterna. Stockholm: Integrations- och jämställdhetsdepartementet. (Även: http://www.
sweden.gov.se/sb/d/11298/a/122769)
Rapport, 2011. Sveriges rapport till Europarådet under ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter. 3:e rapporten i enlighet med artikel 25.2, maj 2011. Stockholm: Regeringskansliet.
Runblom, H., 2006. En granskning av hur etnisk tillhörighet framställs i ett urval av läroböcker. Underlagsrapport till Skolverkets
rapport ”I enlighet med skolans värdegrund?” Uppsala: Uppsala
universitet. (Även tillgänglig på http://www.skolverket.se/)
Sjölander, P., Edin-Liljegren, A. & Daerga, L., 2009. Samernas
hälsosituation i Sverige. En kunskapsöversikt. På uppdrag av Sametinget. Lycksele: Södra Lapplands forskningsenhet.
Socialstyrelsen, 2006. Omhändertaganden av romska barn. Stockholm: Socialstyrelsen.
Ylikiiskilä, A., 2006. ”Bilden av sverigefinländare, finländare, finska
i Sverige, finska, och Finland i läroböcker i svenska och historia
samt dagstidningar.” I: Lainio, J., red. Utbildningsval, sociala karriärer, språkliga kompetenser och identiteter (U-SOKKI). D. 2,
Pilotstudiefasen. Eskilstuna: Mälardalens Högskola, Institutionen för humaniora, Finskt språk- och kulturcentrum.
Ylikiiskilä, A., 2007. ”Samiska och samer i några läroböcker i
svenska och historia för den svenska ungdomsskolan.” I: Lainio,
J. & Leppänen, A., red. Språklig mångfald och hållbar samhällsutveckling: rapport från ASLA:s höstsymposium Eskilstuna, 9–10
november 2006. Uppsala: ASLA.
nr 34 (2012)
multiethnica
9
KONFERENSRAPPORT
Internationell konferens om kurdisk migration och diaspora
12–13 april 2012, Uppsala Organiserad av Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Den internationella konferensen Kurdish Migration and Diaspora hölls i Uppsala den 12–13
april 2012. Över fyrtio deltagare från elva
länder och 25 olika universitet samlades på
Norrlands nation på Västra Ågatan för att
utbyta kunskaper om kurder och kurdiskt liv
i förskingringen, dvs. utanför Kurdistan. Konferensen arrangerades av Hugo Valentin-centrum
i samarbete med Uppsala universitets Sociologiska institution och Institutionen för lingvistik
och filologi samt CEIFO (Centrum för forskning om migration och etniska relationer) och
Institutionen för orientaliska språk (sektionen
för Mellanösternstudier), båda vid Stockholms
universitet; därtill Kurdish Studies Network.
Finansiellt bidrag kom från Vetenskapsrådet.
Nedan rapporterar fil.dr Minoo Alinia, som höll
i arrangemanget.
Konferensen Kurdish Migration and Diaspora
i Uppsala den 12–13 april 2012 var till för
föranmälda och särskilt inbjudna men keynote-föredragen var öppna även för allmänheten,
vilket också utnyttjades av ett antal personer
som hade nåtts av informationen och kom
för att lyssna. I sin helhet bjöd konferensen
på väldigt intressanta föredrag och många
inspirerande presentationer, diskussioner och
BILD
debatter samt även många nya möten. Det
var en bra blandning av seniora forskare, unga
forskare och forskarstuderande samt män och
kvinnor som hade sociala och intellektuella
utbyten i en varm och inkluderande miljö.
Keynote-föredragen, som ägde rum på
förmiddagarna, hölls av framstående forskare
som har skrivit mycket om migration, diaspora och etniska relationer och genus. Två
av dem har särskilt studerat olika aspekter
av kurdiska samhällen i exil och dessas aktiviteter och nätverk. Talarna var Martin van
Bruinessen, professor i islamiska studier vid
Utrechts universitet, Nederländerna, som
talade under rubriken Exile and Identity: A
Century of Kurdish Reflection in Europe and
Its Feedback to Kurdistan; Floya Anthias, professor i sociologi och social rättvisa vid Roehampton-universitetet, England, som talade
om The Diasporic, the Transnational and the
Cosmopolitan: Beyond the Ethnic Paradigm,
and towards an Intersectional Framing; tredje
talare var docent Amir Hassanpour, som har
undervisat i kommunikation på Windsor- och
Concordia-universiteten samt i mellanösternstudier på Torontos universitet, Canada, och
nu behandlade The Annihilation of Space by
Time: The Diasporization of the Kurdish People
in the Era of Communications Revolution; pro-
fessor Ove Sernhede, Göteborgs universitet,
skulle ha föreläst om migration och diasporaprocesser med fokus på ungdomar (Alienation
Is My Nation: Youth and Cultural Hybridity
in a Metropolitan Swedish Suburb) men blev
tvungen att ställa in sin resa på grund av
sjukdom.
Föredragen innehöll både diskussioner om
specifika fall av kurdisk migration och diaspora och om migration och diaspora på en mer
allmän teoretisk nivå. Samtliga tal var mycket
uppskattade av deltagarna, som också bidrog
aktivt i diskussionerna.
På eftermiddagarna hölls parallella sessioner där deltagarna presenterade sina papers.
Det var sammanlagt tjugo papers som var
organiserade i sju sessioner med följande rubriker: Perceptions of home, identity, and
belonging among young generations; Dynamics of Kurdish migration, return and translocation; Law, marriage, and healthcare – change
and continuities within Kurdish diasporic
communities; Displacement and multiple
attachments – diasporic notions of home,
identity, and belonging; Diasporic mobilizations and transnational governance; What is to
be a Kurdish diaspora? Theoretical concepts
and social processes; och Language and memory in construction of identity and belonging.
Som angavs i Call for papers för konferensen så uppfattas termen diaspora ibland som
synonymt med etniska, nationalistiska och
religiösa föreställningar som har samexisterat
med begreppet över tid. Begreppet relateras
vidare ofta till vissa specifika erfarenheter
och definieras utifrån dessa, vilket har lett till
otydlighet när diaspora som teoretiskt begrepp och diasporiska diskurser blandas samman. För att undvika sådana problem måste
varje specifik diaspora uttryckligen studeras i
sin egen specifika historiska och politiska kontext. Konferensen var den första akademiska
konferensen någonsin om kurdisk migration
och diaspora och utgjorde som sådan ett
unikt steg i en givande och fruktbar riktning.
Detaljerad information om konferensen
samt alla abstracts är fortfarande tillgängliga
på konferensens hemsida: http://www.valentin.uu.se/information/kurddiaspora.html
Minoo Alinia
See details at http://www.valentin.uu.se/
information/kurddiaspora.html (Summer 2012)
nr 34 (2012)
10
multiethnica
Jonas Khemiri and the Post-monolingual Condition
Or, the Camel with Two Humps
AN WILLEMS AND WOLFGANG BEHSCHNITT
– “Idag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte
pappa i affären.” The distorted Swedish of Jonas Hassen Khemiri’s debut novel Ett öga rött (2003) – represented above by
the book’s opening sentence – caused some consternation
when reviewers mistook it for the author’s own language, or
at least a language actually spoken and written in the suburbs
of Stockholm. The existence of an intermediary protagonist,
the 15-year-old second-generation Moroccan immigrant Halim,
whose diary the novel portrays, did not alert all critics – nor
the fact that parts of the novel contained flawless Swedish.
The main structural principle that caused their mistake, argues
An Willems and Wolfgang Behschnitt of Ghent University in
this article, is the dominant idea of a speaker’s natural and
clearly delimited mother tongue, and the accompanying and
centuries-old tendency to privilege or overestimate the significance of this perceived single, proper and authentic mother
tongue. For Khemiri, the novelist, the urge for realism and
credibility required the use of an invented language.
The article is an elaboration of papers presented by Willems
and Behschnitt at the conference Ambiguities, Alterations, Alternatives – Transforming Identities in Nordic Literature, held at the
Hugo Valentin Centre, Uppsala University, 4–6 October 2012.
A decade ago, in the introduction to her seminal anthology
of articles on minority and migrant literature in Sweden and
the Nordic countries, Litteraturens gränsland (2002), Satu
Gröndahl suggested that multilingual was a more apt term
to describe today’s literature and society than the problematic multicultural.1 Gröndahl referred to both the historical minorities in Sweden and the “new” migrant minorities.
Since 2002, political, social and cultural developments in
Sweden have proved her point. New legislation has officially recognized Saami, Tornedalian, Romani, Yiddish and
Finnish as minority languages in Sweden and given those
who speak them certain rights, thereby confirming the obvious – that Sweden is not, and never has been, a monolingual country.2 In addition, the “new minorities’” languages
– the languages of immigrants and their descendants – have
attracted ever more public attention, especially multi-ethnic youth language in its various regional guises. Rap music,
and hip hop culture, film and literature have also drawn
attention to multi-ethnic youth language and increased its
visibility in Swedish society.3 This article takes the use of
multi-ethnic youth language in literary texts as its point of
departure. It discusses some interesting aspects of today’s
language situation in Sweden and reflects on whether the
term “multilingual” provides an adequate description.
When Litteraturens gränsland was published, the author
Alejandro Leiva Wenger’s book Till vår ära (‘In our honour’, 2001) had only just been published. This collection of
short stories, which started the “hype” about young multicultural writers in Sweden, was remarkable in particular
for its use of multi-ethnic youth language.4 A decade later,
developments in the literary field have confirmed how
strong an impact multilinguality has had. Since Wenger, Johannes Anyuru, Jonas Hassen Khemiri, Daniel Boyacioglu,
Marjaneh Bakhtiari, Jens Lapidus and others have proved
that deviation from standard Swedish is not only a successful means of gaining the attention of the reading public,
critics and the media, but is also embraced as an accurate
expression of life in today’s globalized Swedish society. To
some extent, all these authors’ literary texts blend Swedish
with foreign languages. More importantly, however, they
also make use of different forms of multi-ethnic youth language and immigrant Swedish. Thus, the term multilingual is
certainly meaningful – irrespective of the academic debate
about the various classifications and degrees of multilinguality which we do not intend to enter into at this point.5
Instead, our discussion of the term multilingual and its
adequacy as a description of the phenomenon departs from
a historical perspective. What is multilinguality today?
How does it differ from earlier “multilingualities”? We follow here Yasemin Yildiz’ recent study, Beyond the Mother
Tongue: The Postmonolingual Condition (2012), which historicizes the concepts of multi- and monolingualism. Yildiz
highlights the fact that the multilingual traits we identify
in today’s society and literature have a different quality to
the multilingualisms we find in the eighteenth century or
more generally in times before the era of nationalism and
monolingualism. When fifteenth-century poets combined
elements of different dialects or languages in their macaronic verses,6 their aim was to be playful and to achieve
comic effect. Examples of multilingualism in Scandinavian
literature are the comedies of Holberg, or Bellman’s songs,
with their comic blend of Danish, Swedish, French, and
High and Low German. Yildiz states that the appearance of
the monolingual paradigm around 1800, and its continuing
impact today, substantially changed the meaning and resonr 34 (2012)
multiethnica
nance of multilingual practices. Thus, studying multilingualism today means studying “the workings of the monolingual paradigm and multilingual attempts to overcome it”
(Yildiz 2012: 4).
The Monolingual Paradigm
Monolingualism has long been and remains a powerful paradigm. More than a mere attitude to language use, Yildiz
describes it as “a key structuring principle that organizes
the entire range of modern social life, from the construction of individuals and their proper subjectivities to the
formation of disciplines and institutions, as well as of imagined collectives such as cultures and nations”. According to this paradigm, “individuals and social formations are
imagined to possess one ‘true’ language only, their ‘mother tongue,’ and through this possession to be organically
linked to an exclusive, clearly demarcated ethnicity, culture, and nation”.7 This attitude has crucial consequences
for the ability of writers to choose their language. Yildiz
cites several nineteenth century philosophers and artists
to prove her point. The romantic philosopher Friedrich
Schleiermacher (1768–1834), for example, emphasizes the
organic link between a man and his mother tongue and
claims that “every writer can produce original work only
in his mother tongue”. Richard Wagner (1813–1883) asserts in his infamous anti-Semitic essay, Das Judentum in
der Musik (1850), that “to make poetry in a foreign tongue
has hitherto been impossible, even to geniuses of the highest rank”.8 Such notions can be found in Nordic history
too. The highly influential Danish philosopher and national
educator N. F. S. Grundtvig (1783–1872) expressed similar views in his dispute with the Jewish author Aron Meïr
Goldschmidt.9 His poem, “Modersmaalet” (‘The mother
tongue’, 1837), is a magnificent example of the romantic
and nationalistic glorification of the mother tongue: “Modersmaal er vort Hjertesprog, / kun løs er al fremmed Tale.”
(Grundtvig 1909: 180)
Given the power of the monolingual paradigm, its lasting
impact must be acknowledged whenever we study a modern text that uses more than one language. Yildiz suggests
speaking of post-monolingual literature rather than calling
it multilingual. She exemplifies her approach by analysing
authors in German literature: Franz Kafka, Theodor Adorno, Yoko Tawada, Emine Sevgi Özdamar, Feridun Zaimoglu. We take her approach to analyse Swedish texts and their
relation to language discourses in contemporary Sweden.
Jonas Khemiri and the Reception of Ett öga rött
A recent case which immediately springs to mind when
discussing language and literature in a Swedish context is
Jonas Hassen Khemiri’s debut novel, Ett öga rött (‘One eye
nr 34 (2012)
11
red’), from 2003, which was controversial mainly because
some of its readers proved unable to distinguish between
the novel’s young writer – the son of a Swedish mother and
a Tunisian father – and its main character, a fifteen-year old
Moroccan immigrant called Halim. One critic wrote: “Var
JK [Jonas Khemiri] slutar och hans hjälte tankesultanen
Halim börjar är inte alldeles lätt att reda ut”, and added, “…
att en stor del av stoffet är självbiografiskt råder det ingen
tvivel om.”10
Both Khemiri and his protagonist could be categorized
as second generation immigrants, although Khemiri himself
has argued against this overly homogenizing term, claiming that members of the so-called second generation have
little more in common than “hårfärgen, eller det konstant
felstavade efternamnet”.11 When the novel first appeared,
few critics managed to see further than the obvious, albeit
shallow, parallels between Halim and Khemiri, to recognize the universality of this coming of age story. The critic
Jonas Thente (2003) was one of the few to realize that
“vad romanen egentligen handlar om är helt enkelt en ung
människa som försöker orientera sig i världen”, and that
the novel had more in common with “Salingers Räddaren i
nöden och Jersilds Barnens ö än med inrikespolitiska debatter”. Other critics too easily took Halim’s controversial, and
sometimes even anti-Semitic, views to be Khemiri’s own, as
shown by Ragnar Strömberg’s (2003) remark that Khemiri’s novel ran the risk of being accused of “sexism, fascistisk
våldsdyrkan och anti-Semitism”, and by Mats Gellerfelt
(2003) who called it “häpnadsväckande historielöst och
djupt fördomsfullt, för att inte säga rasistiskt”.
Even more often, critics failed to distinguish between
Khemiri’s language register and that of his fictional character. Many reviews of Ett öga rött mention Halim’s remarkable use of language, apparent even in the title “One Eye
Red”, and the distorted word order of the novel’s opening
sentence.12 Instead of recognizing Khemiri’s hand in the creation of an artistic language, middle class readers revelled in
Halim’s slang as if it were a documentary slice of life in the
Swedish suburbs.13 Even literary critics considered it both
Halim’s and Khemiri’s own, and possibly even only way
of expressing themselves. They mistakenly took the novel’s
broken Swedish for an authentic representation of RinkebySwedish, the multi-ethnic youth language spoken in the suburbs around Stockholm. In his review of Ett öga rött for
Västerbottens-Kuriren, Anders Sjögren (2003) claimed that
the novel is, “mig veterligt, den första svenska roman som
konsekvent är skriven på det språk som talas bland stora
grupper av (andra generationens) invandrare”. Maija Niittymäki considered Halim’s diary to be written “på en frejdig
rinkebysvenska”, which would cause “en konservativ oförberedd läsare (t.ex. undertecknad) att resa ragg”. Björn Gunnarsson of Göteborgs-Posten, stated that he felt that the slang
added an “expressive contemporary tone” to the novel.14
12
This reception for Ett öga rött suggests that mothertongue thinking is still very strong in Swedish society. Not
unlike the nineteenth-century philosophers touched on
above, who considered it impossible to be creative in any
language other than the mother tongue, many readers of
Ett öga rött naturally assumed that Khemiri was writing his
debut novel in the only language available to him. This reasoning holds not one, but three logical flaws. First, Halim’s
use of language is not meant to represent the authentic language of the suburbs. As Roger Källström (2006) remarked,
“det är också lätt för en språkvetare att inse att ingen,
varken andraspråksinlärare eller talare av multietniskt ungdomsspråk, talar eller skriver på det sätt som Halim huvudsakligen skriver på i dagboken”.
Second, even if one were to consider Halim’s musings
on daily life to be an authentic version of Rinkeby-Swedish,
neither Halim nor Khemiri would be using their mother
tongue to write them down. Rinkeby-Swedish, or “miljonsvenska” as it has been dubbed,15 cannot be anyone’s mother tongue. Rather than a language passed on from generation to generation, it is a group language, or an age-specific
language variety created by a certain group to delineate
themselves from the majority, much like “Ekensnacket” was
for the children of farmers who moved to Stockholm at the
beginning of the twentieth century, when Swedish society
was on the verge of industrialization.16
A third, more subtle but just as fundamental, flaw is that
Halim’s diary, and thus also the novel Ett öga rött, is far
from monolingual. As Annina Rabe (2003) correctly notes
in her review for Svenska Dagbladet, Halim writes his diary
“på den brutna svenska som vi kallar R...svenska, trots att
han egentligen kan perfekt svenska”. Closer attention to
the language used in the novel shows that the diary is not
entirely written in the language many thought of as Rinkeby-Swedish. The dialogue between Halim and his father
Otman, for instance, which in the novel’s reality would
be spoken in Arabic, is written in standard Swedish, as are
the words of monolingual Swedes or others who, in certain
situations, feel the need to resort to the majority language.
This suggests that Halim is consciously using a colloquial
version of Swedish to write his diary not for want of better
language skills, but because the multilingual adolescent is
fully aware of the power of language.
Much like Holden Caulfield in J. D. Salinger’s The Catcher in the Rye, Halim is searching for his place amid rapidly
changing surroundings – a search which is clearly reflected
in his language choice. Even those reviewers who interpreted Halim’s musings as authentic Rinkeby-Swedish drew
attention to the role of this language in his volatile puberty
and his search for his own identity. Anders Sjögren is one of
several critics who in one way or another noted that “språk
är identitet och allt som sägs, allt som tänks, allt som händer
i denna roman skulle klinga falskt om det uttrycktes på ett
multiethnica
annat sätt. Människorna blir sina ord och sina meningsbyggnader.” Jonas Hassen Khemiri has emphasized in many
interviews that “hur vi uttrycker oss har stor betydelse för
vilka vi är – eller vill vara”, and explained that he wanted
his main character to speak a language that reflected his
“förtvivlade jakt efter sig själv”.17
Acting and Negotiating Language and Identity
Khemiri has one of his characters quote a made-up Arabic
proverb: “En man utan språk är som en kamel utan puckel –
värdelös” (2003: 12). The link between language and identity in contemporary society has been extensively explored
theoretically for many years. Bourdieu defined language as
a form of symbolic capital.18 In recent decades, sociolinguistic research has focused on how individuals or groups
use different language or language varieties to express different aspects of their personality. Pioneering work was
carried out within the socio-psychological paradigm by researchers such as Tajfel (1974) or Giles and Byrne (1982),
taking an intergroup approach which assumed a now clearly outdated one-to-one relationship between language and
ethnic identity. A different line of research, on identity negotiation with regard to language choice, concentrates on
interactional linguistics, in which social identities are seen
as fluid and constructed through linguistic and social interaction. Research by Le Page and Tabouret-Keller (1985)
showed how for multilingual speakers, each act of speaking
or silence may be considered an “act of identity”.
Finally, a combination of poststructuralism and social
constructionism is advocated by Aneta Pavlenko and Adrian Blackledge in their 2004 volume. Pavlenko and Blackledge believe that negotiation of identities in multilingual
settings frequently occurs in encounters where power
relations are unequal or, as they put it in Orwellian terms,
“some languages and identity options are more equal
than others” (2004: 3). They also emphasize that the link
between language and identity is not defined by only one
specific aspect of identity. Instead, identities are constructed “at the interstices of multiple axes such as age, race, class,
ethnicity, gender, generation, sexual orientation, geopolitical locale, institutional affiliation, and social status, whereby
each aspect of identity redefines and modifies all others”
(2004:16). This means that we have not one, but many
different identity options – and therefore also languages –
available to us depending on the context.
Applying this to literature, we can show, for example,
how Halim in Ett öga rött navigates a varied linguistic landscape, using different languages and language varieties as
the situation requires. In the novel, the aptness and usefulness of certain linguistic forms is discussed by Halim and
his father. When Halim complains to his father that homelanguage education, the Arabic lessons he was getting at
nr 34 (2012)
multiethnica
school, has been cancelled, Otman repeatedly argues that
his son should come to terms with the fact that Swedish
is the only language that matters in Sweden: “Det är du
som inte fattar, Halim. Vad pratar man för språk i... säg …
Grekland? Va? Gissa? […] Och i Sverige pratar man … nu
har du chansen … 10.000 kronor om du klarar…” (Khemiri
2003: 25–26).
In Bourdieuan words, Otman’s attitude can be described
as méconnaissance or misrecognition, in which a minority
group becomes complicit in its own symbolic domination by accepting the majority’s language as inherently
superior.19 As befits any adolescent, Halim revolts against
his father’s misrecognition of the importance of Swedish,
answering his mock quiz question with “Vi gör ju inte det”
(Khemiri 2003: 26), emphasizing that their language is in
fact Arabic, not Swedish. This father–son conflict continues throughout the book, with Otman repeatedly trying
to explain the importance of flawless Swedish to his son,
claiming he knows “vad som händer om man inte kan språket […] du kommer att bli en riktig gangster och förbrytare … du blir utanför” (Khemiri 2003: 130). This linguistic
tug of war escalates when Otman discovers his son’s diary
and the plethora of slang words Halim has been using in
it. “Varför skriver du sådär? Fett skönt, shunnen, gussen”, he
wonders, desperately asking his son: “Vem känner du som
pratar så där? Varför tror du vi flyttade?” To which Halim
defiantly replies: “Vad vill du egentligen? Vill du att jag ska
snacka svennesnack? Jag vet i alla fall vem jag är och var jag
kommer ifrån” (Khemiri 2003: 215).
In this typical generational conflict, all Otman wants to
do is to protect his son from the discrimination he himself
has suffered as a non-native speaker of Swedish, whereas
Halim is testing his limits and wants to stand out from the
crowd by underlining his Arabic roots. However, this in no
way implies that Halim does not understand his father’s
reasoning. On the contrary, through the everyday interactions in the novel it becomes increasingly clear that Halim
is well aware of the power of language. For instance, he
consciously switches to “töntigaste svenneton” when trying
to sell cookies, claiming the funds will go towards a school
trip, or when trying to convince his schoolmates that the
cafeteria should serve more exotic food.20 Yet, for Halim
this linguistic consciousness is not limited to acknowledging the importance of knowing standard Swedish, as is
shown by his simultaneous longing to learn Arabic, literally
his mother’s tongue and emotionally connected to memories of his dead mother. Halim’s keen interest in language
is also demonstrated in his reflections on why the nearby
grocery store is called turkaffären (‘the Turk store’), even
though the owner is Bosnian, or on the use of the term
turkdusch (‘Turk shower’) to mean the application of a deodorant (Khemiri 2003: 44).
Halim muses on how words are “som mäktigaste vapnr 34 (2012)
13
net som aldrig blir oslipat eller får slut på kulor” (Khemiri
2003: 89), which is in effect exactly why he constructs his
own slang language in his diary. He jumbles Swedish word
order and adds sprinkles of foreign languages as a means of
attacking the master’s language from within. He appropriates Swedish for his own use, as if he had learned from Ashcroft, Griffiths and Tiffin’s The Empire Writes Back (1989).
Khemiri explains that readers’ first reaction to Halim’s language use should be: “Oj, det här är skrivet av någon som
har noll koll.” Later, it should gradually become clear that
Halim is breaking down the language and making these
mistakes on purpose. “Det blir en häftig maktförskjutning
när någon väljer att göra fel.”21
This brings us back to Yildiz’ reflections on the postmonolingual condition. It is not sufficient to study how different languages are used in multilingual texts. Instead, we
must consider the mixing, blending and bending of languages
in relation to the monolingual paradigm, the idea of the one
and only mother tongue. In this respect, the impact of multilingual texts today is entirely different from that of multilingual texts before 1800, which were mainly playful or aiming for comic effect. Today, such mixing can have a more
serious impact such as, in our example, the reception for
Ett öga rött. One only need consider the controversy stirred
up – not only among Swedish language protectionists – by
the addition of guss (‘girl’) and keff (‘broken, bad’), two
multi-ethnic slang words, to the 2006 update of the Swedish Academy glossary, SAOL, to recognize that language
has taken on new symbolic value in contemporary Sweden.
In Conclusion
In such an atmosphere, the literary adoption of multi-ethnic youth language must be considered a choice that has
social and political implications. This undoubtedly applies
to Ett öga rött and by extension to Jonas Hassen Khemiri’s
entire oeuvre. In plays such as Invasion! and novels such as
Ett öga rött and Montecore, Khemiri ceaselessly and skilfully
plays with language and linguistic varieties and stereotypes.
The U.S. scholar Peter Leonard has noted of Khemiri, and
his colleagues Alejandro Leiva Wenger and Johannes Anyuru, that “their use of Rinkebyswedish was conscious and
mannered: the authors ‘re-mixed’ syntactic and lexical elements in order to explore issues of ethnic and national belonging. In each book, characters ‘break’ language in order
to build it back up again, calling into question the indexical quality of accent and lexicon as absolute markers of social identity” (Leonard 2006: 5). This is what we can learn
from Halim’s diary. In our post-monolingual times, even
mother tongues can be the subject of strategic choices in
the heteronomous field of social and linguistic power relations: between public and private conversations, between
city centres and the suburbs, and between fathers and sons.
multiethnica
14
“A man without language is like a camel without a hump –
worthless”, claims Halim, as we noted above. Yet, one gets
the impression that Halim himself rides a camel with two
humps, where the camel driver sits inbetween.
Notes
1. Gröndahl 2002: “... framstår flerspråkigt samhälle idag som
ett mer informativt och analytiskt mer fruktbart begrepp än
mångkulturellt samhälle”, 12, 30.
2. The Language Act (Språklagen) 2009 defines Swedish as the
country’s main language and, at the same time, acknowledges
the five national minority languages.
3. A more detailed analysis of the manifold interrelations between the use of language in rap music and literature, on the
one hand, and in the media, academia and society, on the other,
is presented in a forthcoming article by Wolfgang Behschnitt,
“The Rhythm of Hip Hop: Multi-ethnic Slang in Swedish Literature after 2000”, in Literature, Language, and Multiculturalism in Scandinavia and the Low Countries, ed. by Wolfgang
Behschnitt, Sarah De Mul & Liesbeth Minnaard (Amsterdam:
Rodopi, 2013). For the importance of rap music, film and literature to the establishment of an immigrant identity and the
visibility of multi-ethnic youth language see Corina Lacatus,
The (In)visibility Complex: Negotiating Otherness in Contemporary Sweden (Stockholm: CEIFO, 2008).
4. See Gomer 2008.
5. See, e.g., Wei 2000.
6. See, e.g., Schmeling and Schmitz-Emans 2002.
7. Yildiz 2012: 2.
8. Quoted by Yildiz 2012: 9–10.
9. On the dispute between Grundtvig and Goldschmidt about
language and national belonging, see Schröder 2001: 92–93.
10. Maija Niitymäki 2003.
11. Interview with Swedish Radio, Channel P1, 2004-08-02.
12. “Idag det var sista sommarlovsdagen och därför jag hjälpte
pappa i affären.” (Khemiri 2003: 9)
13. Behschnitt 2010: 81.
14. Gunnarsson 2003: “Det beror inte minst på att sociolekten –
Rinkebysvenskan eller vad man nu väljer att kalla den – ger en
expressiv samtidsfärg…”
15. After “miljonprogrammet”, a shorthand for the large-scale
government housing project carried out in the 1960s and
1970s that planted vast apartment blocks on the outskirts
of Swedish towns. The term “miljonsvenska” has been introduced by the now defunct journal Gringo.
16. Kotsinas 2007, “Inget nytt med nysvenska.”
17. Castelius 2003, “Uttrycken talar om vilka vi är.”
18. Bourdieu 1991, Language and Symbolic Power.
19. Cf. Pavlenko and Blackledge 2004: 10.
20. Khemiri 2003: 164, 229.
21. “Full koll på svenska bruten”, Östgöta Correspondenten, 200410-14.
References
Ashcroft, Bill, Gareth Griffiths and Helen Tiffin, 1989. The Empire Writes Back. London and New York: Routledge.
Behschnitt, Wolfgang, 2010. “The Voice of the ‘Real Migrant’:
Contemporary Migration Literature in Sweden.” In: Mirjam
Gebauer and Pia Schwarz Lausten, 2010: Migration and Litera-
ture in Contemporary Europe. München: Martin Meidenbauer
Verlagsbuchhandlung, pp. 77–92.
Bourdieu, Pierre, 1991. Language and Symbolic Power. Cambridge:
Polity.
Gomér, Monica, 2008. ”shu len, vad händish”. En analys av multietniskt ungdomsspråk i Alejandro Leiva Wengers novell Borta i
tankar, Specialarbete, Göteborgs universitet: Institutionen för
svenska språket.
Grundtvig, Nicolai Frederik Severin, 1909. “Moders-Maalet”
[1837]. In: Udvalgte Skrifter, vol. 8, Holger Begtrup, ed. Copenhagen: Gyldendalske Boghandel, pp. 179–183.
Gröndahl, Satu, ed., 2002. Litteraturens gränsland: Invandrar- och
minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. Uppsala Multiethnic
Papers, 45. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning.
Källström, Roger, 2006. “Flygande blattesvenska – recensenter om
språket i Ett öga rött.” In: Svenskans beskrivning, 28, pp. 125–135.
Khemiri, Jonas Hassen, 2003. Ett öga rött. Stockholm: Månpocket.
Leonard, Peter, 2006. “Sweden’s Swedishest Words: Verbal Hygiene on the Periphery of the Nation.” [http://students.washington.edu/pl212/swedish_words.pdf; visited 2010-08-31]
Le Page, Robert and Andrée Tabouret-Keller, 1985. Acts of Identity:
Creole-Based Approaches to Language and Ethnicity. Cambridge:
Cambridge University Press.
Pavlenko, Aneta and Adrian Blackledge, eds., 2004. Negotiation of
Identities in Multilingual Contexts. Clevedon: Multil. Matters.
Manfred Schmeling and Monica Schmitz-Emans, eds., 2002. Multilinguale Literatur im 20. Jahrhundert. Würzburg: Königshausen
& Neumann.
Schröder, Stephan-Michael, 2001. “Zum Begründungszusammenhang von Sprache und nationaler Identität bei N.F.S. Grundtvig
und Georg Brandes.” In: W. Behschnitt, ed., Aneignung – Abgrenzung – Auflösung. Zur Funktion von Literatur in den skandinavischen Identitätsdiskursen. Würzburg: Ergon Verlag, pp. 69–100.
Theory and Practice in Post-Colonial Literatures, 2002. London and
New York: Routledge.
Wie, Li, ed. 2000. The Bilingualism Reader. London and New York:
Routledge.
Yildiz, Yasemin, 2012. Beyond the Mother Tongue: The Postmonolingual Condition. New York: Fordham University Press.
Press and radio
Castelius, Olle. “Uttrycken talar om vilka vi är.” Aftonbladet,
2003-07-07.
“Full koll på svenska bruten.” Östgöta Correspondenten, 2004-10-14.
Gellerfelt, Mats. “Gripande om judiska idrottsmän.” Svenska Dagbladet, 2004-08-04.
Gunnarsson, Björn. “Den unge Halims lidanden.” Göteborgs-Posten,
2003-08-04.
Khemiri, Jonas. “Jonas Hassen Khemiri – Narr.” Sommar. Sveriges
Radio P1, Stockholm Sommar, 2004-08-02.
Kotsinas, “Inget nytt med nysvenska.” Svenska Dagbladet, 200706-19.
Lacatus, Corina, 2008. The (In)visibility Complex: Negotiating
Otherness in Contemporary Sweden. Stockholm: CEIFO.
Niittymäki, Maija. “Långt från det lagom svenska.” Nerikes Allehanda, 2003-08-27.
Rabe, Annina. “Vasst på bruten svenska.” Svenska Dagbladet,
2003-08-04.
Sjögren, Anders. “Ett öga rött – recension.” Västerbottens-Kuriren,
2003-08-04.
Strömberg, Ragnar. “Räkna med bråk.” Aftonbladet, 2003-08-04.
Thente, Jonas. “Arabisk krigare gör uppror.” Dagens Nyheter,
2003-08-04.
nr 34 (2012)
multiethnica
CONFERENCE
15
REPORT
Trauma and Secondary Traumatization in Studies of Genocide and
Political Mass Violence International Symposium at the Hugo Valentin Centre, Uppsala University, May 21–23, 2012
The international symposium Trauma and Secondary Traumatization in Studies of Genocide and
Political Mass Violence, which was held in Uppsala
21–23 May 2012, gathered a number of prominent scholars for the discussion of their insights
and experiences from research around trauma
and genocide. The conference was hosted by
the Hugo Valentin Centre and organized by the
research network TRAST of the same centre.
The research network Trauma and Secondary Traumatization (TRAST) is a unique
forum from an international point of view,
which was founded in 2008 at the Uppsala
Programme for Holocaust and Genocide Studies (now the Hugo Valentin Centre), Uppsala
University. The network focuses on the cultural, social and psychological consequences
of genocide and mass political violence. It
consists of experienced researchers with wide
competences in the area, students of genocide
studies and peace and conflict research, and
professionals from other working environments concerned with similar issues. We work
with traumatized people and analysis of their
narratives, with documents that reflect massive trauma, and with conveying knowledge
about traumatic processes and events. The
BILD
purpose of the network is to understand
massive traumas and their long-term effects,
as well as our own reactions as researchers
which reflect how we are influenced by the
subject. We see knowledge about our own
emotional reactions as an additional – and
often absent – source of information, which
enables us to deepen understanding of the
research findings in this field.
The international symposium was organized to bring together international experts
from various scientific fields, all of whom
have experience and can reflect on their own
reactions to the study and teaching of genocide and mass political violence. The hosts of
the symposium were the founder members
of the TRAST network: Ivana Maček, associate professor of Cultural Anthropology and
a licensed psychotherapist; Suzanne Kaplan,
associate professor of Pedagogy and licensed
psychoanalyst; and Stéphane Bruchfeld,
researcher in the History of Ideas.
The Symposium provided a detailed picture of how the pressures inherent in this
kind of research affect researchers’ and students’ vulnerability, as well as of potential
models for dealing with these issues within
the participants’ research organizations. This
international collaboration has produced an
edited volume, Engaging Violence: Trauma,
Memory and Representation, in the Routledge
Series on Cultural Dynamics and Social Representation. The contributors to this volume
also participated in the Symposium:
• Laurie Anne Pearlman (Headington Institute, USA)
• Debórah Dwork (Strassler Center for
Holocaust and Genocide Studies, Clark
University, USA)
• Ervin Staub (Professor Emeritus in Psychology of Peace and Violence, University
of Massachusetts at Amherst, USA)
• Stéphane Bruchfeld (The Hugo Valentin
Centre)
• Johanna Ray Vollhardt (Dept. of Psychology, Clark University, USA)
• Katherine Bischoping (Dept. of Sociology,
York University, Toronto, Canada)
• Pumla Gobodo-Madikizela (Dept. of Psychology, University of Cape Town, South
Africa)
• Nerina Weiss (Rehabilitation and Research
Centre for Torture Victims, Denmark)
• Ivana Maček (The Hugo Valentin Centre)
• Giorgia Doná (The School of Humanities
and Social Sciences, University of East
London, United Kingdom)
• Suzanne Kaplan (The Hugo Valentin
Centre)
For more about the symposium and the
TRAST network visit: http://www.valentin.
uu.se/research/Researchgroupsandnetworks/
TRASTEng/ or simply click through from
http://www.valentin.uu.se.
In addition, new symposia are planned on
various research subjects related to traumatization, such as the most recent international
conference “The Loose Ends of Fieldwork:
Emotional Care of the Self in the Ethnography of Violence” organized by the Rehabilitation and Research Centre for Torture Victims,
Dignity, Copenhagen and the University of
Copenhagen.
Ivana Maček
(From the left:) Johanna Ray Vollhardt, Ervin Staub, Laurie
Anne Pearlman, Pumla Gobodo-Madikizela, Suzanne Kaplan
and Stéphane Bruchfeld at Norrlands nation balcony on the last
evening of the symposium.
nr 34 (2012)
16
multiethnica
Forskning och forskningsprojekt vid Hugo Valentin-centrum
– Ett urval aktuella projekt och anslutande verksamhet bland några av HVC:s medarbetare
Personnamn hos Sveriges tre finsk-ugriska minoriteter – en spegel av gruppernas ställning i samhället
Personnamn är intressanta undersökningsobjekt av flera skäl.
Namnet är en viktig del av identiteten, och kan signalera både vem man är som individ och vilken grupp man tillhör.
När man möter ett nytt namn, får man på grundval av detta olika förväntningar på namnbärarens kön, ålder och sociala och etniska barkgrund. Anna är en kvinna och Birger
en man, men vilket personligt pronomen ska man använda för att omtala Kim? I dagens Sverige är Einar antingen
mycket ung eller mycket gammal, och det är troligare att
den unge Einars föräldrar heter Magnus och Johanna och
farföräldrarna Jan-Erik och Märta än tvärt om. På samma
sätt gissar vi att Carl-Magnus af Lilliesvärd ärver mer än
Ronny Johansson, och att Golnar Ahmadzade har internationella rötter i större utsträckning än Elin Andersson.
Även om föreställningarna kanske inte visar sig stämma,
påverkar namnet hur man blir bemött. Det har ofta påpekats att namn som förknippas med invandring från t.ex.
Mellanöstern och Östeuropa kan vara en belastning när det
gäller att få napp på annonsen om att hyra en lägenhet eller
att kallas till anställningsintervju (se t.ex. Carlsson & Rooth
2007). Detta har att göra med personnamnens funktion som
etniska markörer: de bidrar i hög grad till omgivningens uppfattning om namnbärarens etniska tillhörighet. Men namnen
fyller också flera andra funktioner. Likt språk, sånger och
traditioner är namn en del av det svårfångade immateriella
kulturarvet – det som är svårt att sätta i monter på ett museum, men som det icke desto mindre finns ett stort egenvärde i att bevara. Namnen måste samtidigt fungera praktiskt
i det dagliga bruket, både i kontakter med den egna etniska
gruppen och med det omgivande samhället. På så sätt finns
det ett spänningfält mellan personnamnens olika funktioner: Namnen ska tydligt kunna identifiera en viss bärare,
men ändå inte avvika alltför mycket från det förväntade; de
ska vara lätta att uppfatta i tal och skrift, men fortfarande
behålla det egna språkets särart; den etniska markeringen
ska inte utgöra ett hinder för namnbäraren, men namnen
ska samtidigt förbli en del av det egna kulturarvet.
I min forskning som postdoktor vid Hugo Valentincentrum kommer jag att göra en socio-onomastisk undersökning av personnamnsbruket hos de tre finsk-ugriska av
Sveriges nationella minoriteter, alltså samer, sverigefinnar
och tornedalingar. Socio-onomastiken är en inriktning inom
namnforskningen som inte bara vill tolka namn som språkliga enheter, utan också sätta dem i samband med det om-
givande samhället. Hur fungerar ett visst namn, eller en
viss typ av namn, i interaktion med andra människor? Vilka
förväntningar väcker namnet, och vad blir konsekvenserna
av dessa? Hur funderar människor i de situationer då de
har möjlighet att fatta egna beslut om namn – vilket namn
väljer man till det nyfödda barnet, eller till sig själv inför ett
giftermål, och av vilka skäl? Hur tas valet emot av andra?
Sådana frågor blir än mer intressanta när man lägger till den
etniska dimensionen. Väljer föräldrar inom en minoritetsgrupp förnamn till barnen i enlighet med sitt eget språk och
sina egna traditioner, eller anpassar de sig efter vilka namn
de bedömer ska fungera smidigast i majoritetssamhället?
Behåller den samiska kvinnan sitt eget samiskspråkiga efternamn när hon gifter sig med Örjan Bengtsson, eller antar
hon hans? Eller vill rentav den icke-samiske Örjan bära
hennes samiska namn?
De finsk-ugriska minoriteterna i Sverige har alla varit
maktsvaga lågstatusgrupper. I kontakter med majoritetssamhället har tillhörighet till dessa grupper ofta varit förbundet med stora nackdelar. Under sådana omständigheter
är det ofta en fördel att vid behov kunna ”passera”, dvs.
framstå som någon som tillhör en icke-stigmatiserad grupp.
Men detta förutsätter att man har ett namn som inte har
för stark etnisk markering. I min forskning kommer jag att
undersöka de finsk-ugriska minoriteternas personnamns-
nr 34 (2012)
multiethnica
17
skick och koppla detta till minoritetssituationen och de
maktrelationer som är förknippade med denna. På vilket
sätt har namnens roll som etniska markörer haft betydelse?
Vad är det för krafter som gör att en maktsvag minoritetsgrupp behåller sitt eget namnskick, när det på många sätt
kunde vara enklare att anpassa sig till majoritetssamhällets
bruk av namn? Hur ser man på namnfrågorna inför framtiden? Har erkännandet som nationell minoritet gjort det
lättare att bära namn kopplade till den egna etniska tillhörigheten? Namnskicket kan ofta utgöra en spegel av en
grupps ställning i samhället: de grupper vars namn syns och
stavas och uttalas rätt är de starka grupperna, medan de
vars namn inte syns, eller som ständigt förvanskas i tal och
skrift, har lägre status. Förutom att undersöka en viktig del
av de nationella minoriteternas immateriella kultur, kan
forskningen om personnamn hos samer, sverigefinnar och
tornedalingar ge viktiga generella insikter om villkoren för
minoriteter att bevara sitt eget namnskick.
Märit Frändén
Referens
Carlsson, Magnus & Rooth, Dan-Olof, 2007: ”Etnisk diskriminering på svensk arbetsmarknad – resultat från ett fältexperiment.” Ekonomisk debatt, 3, ss. 55–68.
– Märit Frändéns projekt är ett postdoktorsprojekt finansierat av
Hugo Valentin-centrum.
Krigets lagar i nytt forskningsprojekt
Från mänsklighet i fält till det totala kriget: Sveriges förhållande till
den internationella humanitära rätten, 1864–1952. (The Swedish
relation to international humanitarian law, 1864–1952.) Finansiering genom Vetenskapsrådet.
Mycket av Hugo Valentin-centrums verksamhet förhåller
sig till det som kallas för krigets lagar, eller mer officiellt,
internationell humanitär rätt. Med det brukar man syfta
på två folkrättsliga traditioner: Röda Kors-konventionerna,
som undertecknats i Genève från 1864 och framåt och som
behandlar skyddet för civila, sårade och krigsfångar samt
Haag-konventionerna, som handlar om hur stater och deras militära och civila organ ska bete sig i en krigssituation.
Sedan 2002 finns det en internationell domstol i Haag som
kan döma efter krigets lagar, men även i Sverige börjar det
bli vanligare med den typen av åtal. Numera övervakas det
folkrättsliga systemet av FN.
Som ofta är fallet med folkrätt är det dock i första hand
de mäktigaste staternas perspektiv som blivit det rådande. I
ett nytt projekt, finansierat av Vetenskapsrådet, vänds blicken istället mot småstaterna, och framför allt Sverige. Där
är det den knappa hundraårsperioden mellan Röda Korskonferensen i Genève 1864 och Sveriges ratificering av de
nr 34 (2012)
nya konventionerna 1953, som står i fokus. Vilken roll har
Sverige och andra små stater spelat för uppkomsten av den
internationella lagstiftning som låg till grund för Nürnbergrättegången 1945–46 och de nya Genèvekonventionerna
1949? Hur förhöll sig regeringen och dess diplomati, militärerna, offentligheten och juristerna till ambitionerna att
skriva lagar för kriget, både vid de konferenser där konventionerna förhandlades fram, och i förhållande till de konflikter där de skulle tillämpas? Frågor av det slaget vägleder
projektet, som bedrivs på halvtid under tre år. Forskaren
Mats Deland är doktor i ekonomisk historia och kommer
närmast från Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.
Konferens om förtryck och diskriminering av
romer och resande
Antiziganism – What’s in a Word? Uppsala International Conference on the Discrimination, Marginalization and Persecution of
Roma and Resande/Travelers, Uppsala 23–25 October 2013.
I mars 2009 var Hugo Valentin-centrum, eller Centrum för
multietnisk forskning som vi hette på den tiden, medarrangörer vid en konferens i Stockholm som handlade om förtryck och diskriminering av romer och resande. Det var en
mycket lyckad konferens, som samlade omkring 130 personer. Huvudarrangör var syskoninstitutionen CEIFO vid
Stockholms universitet. Ett av de viktigaste resultaten från
konferensen var bildandet av nätverket Rorhin, Romers och
Resandes historia i Norden, som koordineras av historikern
Jan Selling. Nu följs den upp av en konferens i HVC:s regi,
och den här gången tittar vi särskilt på olika sätt att forska
om det som brukar kallas antiziganism, romafobi eller antiromanism. Det faktum att det inte finns ett enda begrepp
för företeelsen som alla är överens om återspeglar att ämnet
är ganska nytt. Även om det redan på sextiotalet fanns studier där förtryck och diskriminering av romer behandlades,
kan man inte tala om någon systematisk behandling av
ämnet förrän på åttiotalet.
Det är därför dags att föra samman de olika traditioner
som finns i en ny konferens för att se vad vi vet idag, och om
kunskaper från olika fält kan bidra till att föra forskningen
framåt även på andra fält. Vi kommer också att diskutera
begreppsbildningen inom olika traditioner, både med fokus
på hur den vuxit fram historiskt, och för att kunna ta ställning till vilka begrepp som fungerar bäst, och under vilka
förutsättningar. Vi har bjudit in en lång rad av världens
mest meriterade forskare på området. Eftersom det handlar om forskning om en minoritet är vi också angelägna
om att forskningen sker i en jämlik och öppen dialog med
representanter för romer och resande, och vi uppskattar
att kunna ge utrymme åt allt fler forskare med romsk eller
resandebakgrund.
forts.
multiethnica
18
Vi söker externt stöd för konferensen och en öppen inbjudan till konferensen publiceras bland annat på centrets
hemsida. Koordinator för konferensen är Mats Deland, som
kan nås via mail: mats.deland@valentin.uu.se.
Mats Deland
Beyond Hegel and Normative Whiteness:
Minorities, Migration and New Swedish Literatures
What are the implications of multiculturalism and migration for aesthetics? How does polyethnicity, multilingualism, and cultural flux and diversity affect literary writing
and reading?
One effect of international migration is that national identities have been de-naturalised. In Sweden this has resulted
in questionings of constructions of Swedishness which rely on demarcations between the white, Christian or secular Western world – conceived of as modern, and the black,
Muslim world – seen as traditional, pre-modern, or simply as
outside history. One arena for examinations of new migrant
cartographies is found in artistic representations that depict
ways in which migration throws objects, identities and ideas
into flux (see Mercer 2008:7). With the emergence of literature produced by migrants from Africa and Muslim parts of
the world the tacit universalism of whiteness and the values
connected with it have been problematized.
As Richard Dyer has pointed out, whiteness takes up
the position of “ordinariness, not a particular race” in Western media (Dyer 1997, i). Tacit notions of whiteness as
representing the universal and norm(al) are deeply embedded in prevailing discourses interconnecting Europe with
modernity and progress (Wright 2004:8). The intellectual
legacy of the philosopher Hegel continues to inspire racist discourses that have positioned the ‘Negro’ as standing
outside the history of intellectual, technological, moral and
cultural progress which he saw as “guided by the Absolute
of reason” (ibid.; Hegel 1959). While this mode of thinking
still prevails it is also challenged by African scholars who
have pointed out Hegel’s bias, ignorance and lack of intellectual stringency (Taiwo 1998).
Blackness, Religion and Aesthetics
Another site from where the Hegelian discourse on history
has been challenged is that of today’s multicultural, multiethnic and multilingual European nation-states where new
migrant cartographies destabilize and transform narratives
of the homogeneous nation (Merolla & Ponzanesi 2005).
Established dichotomies between Europe and its others
are increasingly being deconstructed by cultural production characterized by hybridity and the mixture of elements from different locations within and outside Europe.
In the work of the Afro-Swedish author Johannes Anyuru
(b. 1979) elements from various stylistic registers, cultural
constellations and geographical locations are juxtaposed
(Heith 2008). Anyuru represents a new kind of author persona in a Swedish nation-state context. His double ethnic
ancestry is of major importance for his literary writing,
both on a thematic level and on the level of aesthetics. Anyuru’s father came to Sweden as a refugee from Uganda in
the 1970s. This is a theme frequently referred to in Anyuru’s texts. His latest novel, En storm kom från paradiset (‘A
storm came from paradise’; 2012) is based entirely on the
life story of his father.
Anyuru’s first novel, Om jag skulle dö under andra himlar (‘If I were to die under other skies’; 2010) is a novel of
conversion. The protagonist, a young Afro-Swedish man,
experiences loss and lack of meaning. Throughout the novel
there are numerous references to Islam and the text includes
several quotes from the Quran. The main character Francis
has been introduced to Islam by his African father in Gothenburg who is a convert. Initially Francis tentatively explores
prayer rituals. While in Madrid he visits a mosque and he is
instructed by a rather unexpected spiritual guide in the guise
of a drug addict who smokes heroine. At the conclusion of
the story-line the protagonist has converted and become
integrated in Muslim communities both in Sweden and on
a transnational level. Clearly this is a new way of depicting ‘home’ and belonging in a Swedish nation-state context.
The theme of the novel is Afro-Swedish identity formation,
a process in which Swedishness, dark skin colour and Islam
are vital elements for the formation of a new kind of Swede:
an Afro-Swedish Muslim.
Homogenising Modernity
The fact that the building of the modern Swedish welfare
state was characterised by cultural homogenisation (Arvastsson 1999) is frequently being suppressed in official
self-images. In recent critical studies the building of the
modern Nordic welfare states is interconnected with colonialism understood as a mode of thinking and implementation of politics which has marginalised minorities and established the majority populations as norm(ality) (Keskinen et al. 2010). The idea of the Swedish People’s Home
(“folkhemmet”) launched by Per Albin Hansson did not include minorities: ”Det svenska folkhemmet i Per Albins klassiska tappning var utan tvekan tänkt för etniska svenskar,
även om detta aldrig framhölls eller ansågs behöva framhållas.” (‘The Swedish People’s Home in Per Albin’s classical
version was without doubt meant for ethnic Swedes, although this was never acknowledged, or thought necessary
to acknowledge’) (Hettne, Sörlin & Østergård 2006:400).
Finns, Tornedalians, Roma people, Jews and the Sámi
were not included in the idea of the modern progressive
Swedish nation cherished by the political elité responsible
nr 34 (2012)
multiethnica
for the building of the modern welfare state. Decades of
cultural marginalisation of the domestic ethnic and linguistic minorities, together with the implementation of assimilationist policies, contributed to loss of language, traditions
and self-esteem. In a study of the Celtic fringes in Britain
Hechter relates the processes which resulted in a marginalisation of the Celtic minorities to internal colonialism
(Hechter 1975). The notion of internal colonialism has also
been adopted in Scandinavian countries. From a Norwegian
vantage point Magga has described the Sámi people’s loss
of land as a consequence of the colonisation of northern
Norway (Magga 1985). The theme of colonialism has also
been related to the formation of self-images, described as a
colonisation of people’s minds by a range of writers from
Fanon to contemporary Sámi researchers (Hirvonen 1998;
2008).
From a British context Hechter discusses how children
were being socialised into cultures of poverty as they were
taught that their own cultures were inferior compared to
that of the majority. This theme is discussed from a Sámi
context by Vuokko Hirvonen who emphasises interconnections between negative self-images among Sámi people and
nationalising pedagogies promoting the culture of the ethnic and linguistic majority. This is a well-known theme in
literary writing which depicts the experiences of minorities
in Sweden. Bengt Pohjanen’s poem “Jag är född utan språk”
(‘I was born without language’) for example, describes the
feelings of loss and inferiority experienced by a Swedish
Tornedalian: ‘I was whipped at school/ into language, clarity/ nationality/ I was whipped to contempt for that which
was mine/ the want of language/ and the border’. (Pohjanen
& Muli 2005; Heith 2012:166–169).1 This poem, which
has meant a great deal for Swedish Tornedalian cultural
mobilisation, was first published in Swedish in 1973. The
1970s is the decade when new perspectives critical of cultural and linguistic homogenisation were gaining ground.
This development interconnected with the emergence of
new literatures produced by authors who consciously promote minority perspectives and experiences that challenge
the norm(ality) of Nordic majority discourses.
Anti- and Postcolonial Literatures
As in the rest of the world anti- and postcolonial literatures
have emerged in the Nordic countries from the 1960s and
onwards. In Sweden this is exemplified by literary writing by
domestic ethnic and linguistic minorities as well as writing
by authors with experiences of migration. One example of
the latter is Alejandro Leiva Wenger, born in 1976 in Chile.
His collection of short stories Till vår ära (‘In our honour’)
published in 2001 was a great success (Heith 2004). In the
reception there were frequent comments on the suburbian setting and linguistic hybridisation. In particular Leiva
Wenger’s use of ‘multicultural youth language’ was comnr 34 (2012)
19
mented upon (see Heith 2004:3). Racism and segregation
are prominent themes. Like Tornedalian Mikael Niemi’s
success novel Populärmusik från Vittula (transl. as Popular Music from Vittula) published in 2000, Leiva Wenger’s
book depicts Sweden as a culturally heterogeneous nation
and Swedes as a heterogeneous people with diverse interests. Just like Niemi’s ‘Fittmyr people’ of Pajala in northern Sweden, the ‘blackfaces’ (“svartskallar”) of the suburbs
in Leiva Wenger’s stories have no wish to change in order
to become like majority Swedes. In Niemi’s book there is
a demarcation between Tornedalians and ‘southeners’ who
are thought of as the ‘authorities’ (“överheten”). In Leiva
Wenger’s collection the young men in the suburb actively
choose not to become like ‘majority Swedes’ (“svennar”)
(Heith 2004:2). Both books are critical of assimilationist
policies and cultural homogenization aiming at the effacement or suppression of minority and immigrant cultures,
respectively. However, it is important to keep in mind that
most of Leiva Wenger’s stories do not relate to immigrant
cultures in general, but to the multiethnic youth culture of
young men in suburbs with a large number of immigrants.
New Swedish Literatures
Leiva Wenger’s literary debut, Pohjanen’s poem “Jag är
född utan språk” and Niemi’s novel Populärmusik från Vittula represent challenges of internal colonialism through
depictions of alternative histories whose narrators and focalisers are affiliated to minority groups themselves. This
involves that the tacit norm(ality) of majority discourses is
being critically examined and exposed. In the literary work
of Anyuru depictions of the implications of skin colour, ‘Africanness’ and Islam for Afro-Swedish identity formation
contribute to introducing new ways of conceiving national
identities. In today’s literary writing, paradigms of cultural
homogeneity are being challenged both from the vantage
point of the cultural mobilization of ethnic and linguistic
minorities and from migrant cartographies that contribute
to the “dwindling centrality of single ethnic belongings” and
the “remaking of the mainstream” (see Crul & Schneider
2010:1249). Post-Hegelian cultural dynamics contribute to
unsettling notions of identity and belonging. Ideas of cultural roots have become increasingly problematic, while a
focus upon migration and routes have opened up perspectives for the examination of multidirectional patterns and
cross-appropriation of elements from diverse cultural traditions in emerging Swedish literatures.
Anne Heith
Note
1. Meänkieli rätt och lätt, a Meänkieli grammar book co-authored by
Pohjanen and Muli opens with this poem (Pohjanen & Muli 2005).
References on the following page
multiethnica
20
References
Anyuru, Johannes (2003). Det är bara gudarna som är nya, Stockholm: Wahlström & Widstrand.
Anyuru, Johannes (2010). Skulle jag dö under andra himlar,
Stockholm: Norstedts.
Anyuru, Johannes (2012). En storm kom från paradiset, Stockholm: Norstedts.
Arvastson, Gösta (1999). “Inledning”, in Arvastson, Gösta, ed.,
Järnbur eller frigörelse? Studier i moderniseringen av Sverige,
Lund: Studentlitteratur, pp. 9–24.
Crul, Maurice & Schneider, Jens (2010). “Comparative Integration Context Theory: Participation and Belonging in New Diverse European Cities,” Ethnic and Racial Studies, 33:7, pp.
1249–68.
Dyer, Richard (1997). White, London & New York: Routledge.
Hechter, Michael (1975). Internal Colonialism: The Celtic Fringe in
British National Development, 1536–1966, London: Routledge
& Kegan Paul.
Hegel, G. W. F. (1956). The Philosophy of History, New York: Dover.
Heith, Anne (2004). ”Postkolonialism och poetik. Alejandro Leiva
Wengers Till vår ära”, Kulturella perspektiv. Svensk etnologisk
tidskrift, no. 2, pp. 2–11.
Heith, Anne (2008). “Invandraren – främlingen – negern. Konstruktioner av utanförskap,” in Zillliacus, Clas, Grönstrand,
Heidi & Gustafsson, Ulrika, eds., Gränser i nordisk litteratur,
Åbo Akademi förlag: Turku, pp. 623–631.
Heith, Anne (2012). “Aesthetics and Ethnicity: The Role of Boundaries in Sámi and Tornedalian Art”, in Loftsdóttir, Krisitín &
Jensen, Lars, eds., Whiteness and Postcolonialism in the Nordic
Region: Exceptionalism, Migrant Others and National Identities,
Farnham & Burlington, Va.: Ashgate, pp. 159–173.
Hettne, Björn, Sörlin, Sverker & Østergård, Uffe (2006). Den globala nationalismen, Stockholm: SNS Förlag.
Hirvonen, Vuokko (1998). Sámeeatnama jienat – sápmelaš nissona bálggis girječállin, Kautokeino: DAT.
Hirvonen, Vuokko (2008). Voices from Sápmi: Sámi Women’s Path
to Authorship, Kautokeino: DAT.
Keskinen, Suvi et al., ed. (2009). Complying with Colonialism:
Gender, Race and Ethnicity in the Nordic Region, Farnham,
Surrey & Burlington, Va.: Ashgate.
Leiva Wenger, Alejandro (2001). Till vår ära, Stockholm: Bonnier
Pocket.
Magga, Ole Henrik (1985). “Are We Finally to Get Our Rights?”,
in Brøsted, Jens et al. eds., Native Power: The Quest for Autonomy and Nationhood of Indigenous Peoples, Bergen, Oslo, Stavanger & Tromsø: Universitetsforlaget AS.
Mercer, Kobena (2008). “Introduction,” in Mercer, Kobena, ed.,
Exiles, Diasporas & Strangers, London & Cambridge, Mass.:
Iniva & The MIT Press, pp. 6–27.
Merolla, Daniela & Ponzanesi, Sandra eds. (2005). Migrant Cartographies: New Cultural and Literary Spaces in Post-Colonial
Europe, Lanham: Lexington Books.
Niemi, Mikael (2000). Populärmusik från Vittula, Stockholm:
Norstedts.
Pohjanen, Bengt & Muli, Eeva (2005). Meänkieli rätt och lätt.
Grammatik i meänkieli, Överkalix: Barents Publisher.
Wright, Michelle M. (2004). Becoming Black: Creating Identity
in the African Diaspora, Durham & London: Duke University
Press.
Online references
Taiwo, Olufemi (1998). “Exorcising Hegel’s Ghost: Africa’s Challenge to Philosophy”, African Studies Quarterly: The Online
Journal for African Studies, vol. 1:4 1998, pp. 3-16, http://www.
africa.ufl.edu/asq/v 1/4/2.htm (2012-11-13).
nr 34 (2012)
multiethnica
21
Scandigo Supermercado – nordisk etnicitet på bortaplan
ULLA BÖRESTAM
Ett särfall bland dagens internationella migrationsrörelser är
den ofta säsongs- eller åldersbundna utflyttningen av förhållandevis välstående personer till varmare breddgrader. Detta gäller inte minst Europa där det europeiska samarbetet aktivt har
stärkt sådana tendenser. Spanien omtalas ibland som Europas
ålderdomshem och i landet vistas påfallande stora grupper av
”landsflyktiga” från övriga Europa som tillsammans bildar ett
slags kolonier eller diasporiska gemenskaper. Inte oväntat får
dessa ”klimatflyktingar” också göra vissa erfarenheter som
annars främst brukar associeras med ekonomiskt mer utsatta flykting- och invandrargrupper i Sverige och på andra håll.
Nordisten Ulla Börestam har undersökt hur skandinaviska
företagare namnger sina rörelser på den spanska medelhavskusten och redovisar här hur man via namnen anspelar på –
och därmed ”gör” – en skandinavisk gemenskap.
Inledning
Scandigo Supermercado är namnet på en livsmedelsaffär vid
den spanska medelhavskusten. Butiken har norska ägare
och folk från alla nordiska länder brukar handla där. Den
nordiska profilen har man valt att lyfta fram redan i namnet
och ordet Scandigo består av Scandi + adjektivet go’ (god).
Förleden Scandi betecknar enligt ägaren Skandinavien. Att
affären finns i en spansktalande miljö ser man på det spanska substantivet supermercado.
Allt fler nordbor har med åren skaffat sig en extra bostad
i Spanien, och en del har slagit sig ner där för gott, inte
minst då pensionärer. I denna påtagligt internationella miljö
finns en tendens att nordborna – i tillägg till grupperingar
av andra slag – bildar skandinaviska nätverk, något som
tyder på att Norden på avstånd faktiskt projiceras som en
enhet. Detta märker man inte minst vid namngivningen av
företag, föreningar, tidningar med mera. Dessa organisationer ska verka i den nya miljön och listan kan göras lång på
namn med nordisk profil, som tidningen Vikingposten, företag med benämningar såsom VikingService, Nordic Clinic,
Scandza Scandinavian technology, Skandinaviska smådjurskliniken liksom föreningar med namn som Club Nórdico och
Scandinavian Golf Club. Därtill kan läggas Skandinaviska
skolan, vilket understryker att inte bara pensionärer finns
representerade. Scandigo Supermercado är alltså inte det
enda exemplet på namngivning av det här slaget.
Själv har jag (Börestam 2011) specialstuderat just den
nr 34 (2012)
här typen av företagsnamn där alltså beteckningen skandinavisk i en eller annan form ingår. Drygt 80 sådana ”skandnamn” ingår i studien och de representerar verksamheter av
de mest skilda slag såsom restauranger, läkarmottagningar,
hantverkare och konsulter. Materialet samlades in under
2009–2010 på Costa Blanca och Costa del Sol. Till materialet hör också ett trettiotal intervjuer, såväl med vanligt folk
som med näringsidkare och föreningsrepresentanter. Ytterligare upplysningar har jag fått genom en enkät utskickad
till de företag jag bedömde det möjligt att nå via posten.
I Börestam 2011 har jag behandlat skandnamnen ur
namntypologiskt, tvärspråkligt och pragmatiskt perspektiv.
Här har jag valt att enbart ta upp den pragmatiska aspekten,
dvs. frågan om vilken funktion de fyller. Utgångspunkten är
att de onomastiska processerna har en hel del att berätta
om den sociala orienteringen i en ny miljö (jfr Akselberg
2010:24–25). För att begripa vad det handlar om behöver
man därför också veta mer om den sociala kontexten. Allra
först några ord om de allmänna förutsättningarna för migration av detta slag. Därefter skisserar jag betingelserna lokalt
i Spanien.
Moderna nomader
De som handlar på Scandigo Supermercado är i alla åldrar,
men en kärna av skandinaverna på orten utgörs av pensionärer på säsongsbunden visit. Ofta kommer de ner i början
av hösten, åker hem till jul varpå de återvänder i januari och sedan stannar till någon gång i april. Butiksägaren
Stein (intervju 2010-03-04) talade om dem som trekkfugler
(’flyttfåglar’), vilket understryker inte bara mobiliteten som
sådan utan även den reguljära karaktären. Dessa människor
lever ett slags modernt nomadliv i skärningspunkten mellan olika platser och har goda möjligheter att upprätthålla
ett socialt kontaktnät på flera ställen. Bakom ligger ett samhälle med ökat välstånd, men också förbättrade kommunikationsmöjligheter och tekniska framsteg. Allt oftare talar man numera inom forskningen om transnationell migration (se t.ex. Gustafson 2007) och avser då aktiviteter och
bosättningsmönster med en liknande gränsöverskridande
karaktär. Istället för att se på migrationen som något abrupt
och avvikande framhåller man att migrationen lika väl kan
förknippas med kontinuitet och normalitet.
För folk som bor i Europa är rörlighet av detta slag också
något som aktivt uppmuntras och mobiliteten är en del av
22
den europeiska visionen. För en del privilegierade människor utvecklas rörligheten till en livsstil. Man tar chansen
att flytta utomlands för att förverkliga sig själv, inte för att
det är nödvändigt för den omedelbara säkerheten eller för
brödfödan. För sådan migration, kännetecknad av valfrihet,
har man lanserat beteckningen livsstilsmigration (se Benson
& O’Reilly 2009). Generellt går en migrationsvåg från nord
till syd eftersom människor söker sig till varmare klimat.
Skämtsamt omtalas de ibland som klimatflyktingar. Ytterligare en term kan introduceras eftersom så många är äldre,
nämligen vad forskarna kommit att kalla International Retirement Migration (IRM), ett fenomen som först omvittnades i USA där stora grupper sökte sig mot kusterna i Kalifornien och i Florida. En aspekt av det ökade välståndet är
också som alla vet att vi lever längre och har bättre hälsa.
Vad gäller den spanska medelhavskusten är det enligt
en kommunal talesman i Torrevieja (intervju 2010-03-30)
lämpligt att tala om denna kärna av mestadels äldre personer som den första vågens migranter. Till de spanska kustområdena började skandinaverna komma på 1960-talet, strax
efter att britter och tyskar tagit första steget. Typiskt är att
man i utlandet skapar sig ett andra hem dit man förlägger
sin vardagstillvaro under en viss tid av året. En del bosätter
sig där för gott. Även om man i regel kommit första gången som turist är man ofta mån om att framhäva att man
inte vill bli betraktad som turist (Waldren 1997, O’Reilly
2000:109, Gustafson 2002 [4]:2). I vissa kvarter, s.k. urbanisationer, bor det nästan uteslutande utlänningar. Samtidigt har behovet av service skapat många nya arbetstillfällen i landet. En del av dem som tillhandahåller dessa tjänster och varor är yngre landsmän och de utgör den andra
vågens migranter. Denna migrantgrupp utgörs av personer
i arbetsför ålder, många av dem med familjer. Till Torrevieja kom de först någon gång på 1980-talet och gruppen är
ännu på stark frammarsch. Här finner vi de företagare som
denna artikel kommer att behandla, och de tillhandahåller
tjänster och varor av allehanda slag. Eftersom de arbetar är
de också i regel bofasta och befinner sig i Spanien större
delen av året.
Givetvis är inte nordborna ensamma om en sådan infrastruktur upprätthållen av en yngre generation tillresta landsmän. Att invandrare från samma land eller region söker sig
till varandra är ett väl omvittnat faktum världen runt. Det
är också något vi ser hända i våra invandrarrika nordiska
samhällen idag. Följderna är både negativa och positiva,
beroende på vad man väljer att lyfta fram. Att vi själva har
samma behov när vi flyttar utomlands visar inte bara situationen i Spanien utan också exempelvis erfarenheterna från
den stora amerikautvandringens dagar (se t.ex. Rönnqvist
2004:148 f.). När man behöver hjälp är det inte sällan en
landsman man har störst förtroende för, samtidigt som det
underlättar att få tala sitt eget språk. I en främmande miljö
blir också den sociala identifikationen viktigare och ifall det
multiethnica
uppstår ett uttalat vi gentemot omvärldens dem utvecklas etniciteten till ett allt viktigare inslag (Hylland Eriksen
1993:28). Vad denna etnicitet i en aktuell kontext kommer
att innehålla kan variera men känslan av en gemensam härstamning brukar vara ett centralt element. Einar Haugen
(1976:41) noterade också tidigt att de skandinaviska kontakterna i USA kunde ses som ett utslag av nordisk etnicitet.
En annan term som i sammanhanget förtjänar att nämnas är diaspora. Begreppet har de senaste decennierna fått
förnyad aktualitet samtidigt som innebörden utvidgats.
Betydelsen har också förskjutits från att tidigare ha sammankopplats med ett kollektivt trauma till att ”beteckna en
etnisk gruppbildning i förskingring” (Wahlbeck & Olsson
2007:47). En central roll för sådana gruppers självförståelse
spelar föreställningen om ett gemensamt ”hemland”. Denna föreställning behöver inte återspegla verkligheten utan är
snarare en social konstruktion, en tankebyggnad som man
också aktivt kan mobilisera för att hålla samman gruppen.
För den skandinaviska sammanhållningen utomlands är det
alltså ett gemensamt skandinaviskt ursprung som kommit
att figurera. Som idékonstruktion är Skandinavien en frukt
av skandinavismen under 1800-talet, en idé som kommit
att leva vidare vid sidan av de skilda nordiska nationalstaterna och annat nationellt idégods. Inte sällan refererar folk
där nere till sig själva som en ”skandinavisk koloni”. Ordet koloni kan ses som en folklig (emisk) benämning för
vad forskaren med sin vokabulär skulle omtala i termer av
diaspora eller diasporisk gemenskap. Använt på detta sätt är
innebörden av ordet koloni enligt SAOB en ”samling personer av viss nationalitet vilka (för längre l. kortare tid) bosatt
sig i en utländsk stad l. trakt (särsk. i visst kvarter l. distrikt)
o. där bilda en mer l. mindre fast (nationell, religiös l. sällskaplig) enhet; [...]”. Därmed vill jag absolut inte påstå att
alla nordbor i Spanien upplever en skandinavisk samhörighet. För den som över huvud taget rör sig i någon av de
olika nationella nordiska kolonier man har för vana att tala
om så är dessutom gränserna oskarpa. Vad som ena stunden
betecknas som en svensk koloni etc. kan den andra stunden
omtalas som en skandinavisk, och givetvis är svensken etc.
samtidigt skandinav – om och när han vill. Identiteten har
många lager.
Vad gäller hjälpsamheten inom den egna gruppen utvecklas den inte sällan med rent affärsmässiga förtecken (jfr
Pripp 1998). Som en del av karakteristiken av transnationella
nätverk nämner också Gustafson (2007:31) den ekonomiska
aspekten: ”Sådan företagsamhet utnyttjar ’etniskt socialt kapital’ i form av kunskaper, förtroende och solidaritet inom
sociala nätverk baserade på släktskap eller geografisk/kulturell
bakgrund för att nå konkurrensfördelar.” Som företagare kan
man alltså välja att inrikta sig på samtliga nordbor, något som
bland annat möjliggörs av den potentiella mellanförståeligheten mellan danska, norska och svenska. Jag föreställer mig
också att små skillnader på det språkliga planet, vilka i våra
nr 34 (2012)
multiethnica
hemländer framstår som oöverstigliga hinder, utomlands kan
komma att bagatelliseras eftersom behovet att förstå varandra ökar.
Den lokala språkmiljön
Samtliga skandnamn är hämtade från spanska syd- och östkusten (Costa del Sol och Costa Blanca). Uppgifter om
nordbornas exakta antal går inte att få eftersom alla inte registrerar sig, men bara på Costa del Sol finns det enligt tidningen Sydkusten c:a 70.000 skandinaver.1 Enligt tidningen
Vikingpostens redaktör (intervju 2009-11-24) är det på Costa
Blanca ungefär lika många. Möjligen är siffrorna i överkant.
Nordborna är dock inte ensamma om denna benägenhet att
röra på sig utan miljön är påtagligt internationell. För att ta
Torrevieja på Costa Blanca som exempel är hela 117 olika
nationaliteter representerade i den officiella befolkningsstatistiken (maj 2011).2 Proportionellt sett är utlänningarna
till och med fler (53 %) än spanjorerna (47 %). Allra flest
är engelsmännen vars andel är 13 %, varpå kommer tyskar
(4 %) och ryssar (3 %). Skandinaverna sammantaget utgör
7 %, varav svenskarna står för 42 %, norrmännen 34 %, finländarna 19 %. Danskarna är få (4 %), och islänningarna av
förklarliga skäl ännu färre (1 %). Fördelningen mellan nordbor från olika länder kan förstås se olika ut på andra orter.
Generellt är både danskarna och finnarna fler på Costa del
Sol än på Costa Blanca. Som exempel på ”lingvistiskt landskap” (se Linguistic Landscape 2006) är miljön mycket intressant. I det offentliga rummet finns det skyltar och budskap på många olika språk, inte sällan med bilder och flaggor som förtydligande mellanled. Och de människor som
befolkar gatorna talar alltså en mängd olika språk.
Varför dessa namn här?
Företagsnamnen speglar en skandinavisk identitet hos verksamheten och min utgångspunkt är att de kan sättas i samband med tillblivelsen och upprätthållandet av en lokal
skandinavisk koloni. I detta sammanhang utgör inte firmanamnen några oskyldiga etiketter, utan de bidrar aktivt
till formandet av den sociala miljön. Jag håller därför med
Ardener (1989:69) som skriver att namngivningen i olika
(språk)kontaktsammanhang har ett intresse långt utöver
det lingvistiska.
Alla mina namn är excerperade från områden där många
utlandsskandinaver är bosatta, och företagen är mer eller
mindre beroende av denna nordiska kundbas. Vid Scanlaw
svarade man i enkäten: ”Eftersom vi först och främst vänder
oss till en skandinavisk marknad så ville vi ha ett namn som
direkt anknöt till Skandinavien.” En av resebyråerna angav:
”Då det är en zon med mycket bofasta skandinaver såg vi
det som logiskt att kalla oss för Scandinavia Travel. Detta
var 12 år sedan och vår största marknad är skandinaver och
nr 34 (2012)
23
engelsmän (se stavning på Scandinavia som är internationell
och som förstås av de flesta).” Att namnen utgör ett mycket
viktigt identitetsmärke står klart, men även att företagarna
om möjligt breddar kundkretsen till andra än skandinaver.
Vid en veterinärklinik på Costa del Sol svarar man: ”Skandinaviska servicen är a och o för skandinaver här på kusten,
nackdelen är att det kommer färre spanjorer till affären, de
ser den som enbart skandinavisk/utländsk.”
Huvuduppgiften för ett företagsnamn är att sälja och det
gör man genom att påverka och informera. Denna kommunikativa uppgift leder enligt min uppfattning osökt fram
till retorikens klassiska fundament: ethos, pathos och logos.
Ethos avser, något förenklat, karaktär och enligt Persson
(1994:44) lyckas man bäst med att påverka om man ger
ett förtroendeingivande intryck. Redan det faktum att man
är landsman kan i en främmande miljö räcka för att ge en
föreställning om tillförlitlighet. Pathos handlar om att väcka
känslor, och för många väcker anknytningen till hemregionen rätt starka sådana. Kanske kan umgänget med en landsman tillfälligt råda bot på den hemlängtan som säkert en
del då och då upplever. Annars är det, enligt min uppfattning, oftast vårt behov av trygghet som på ett känslomässigt plan är mest framträdande. Logos, slutligen, handlar om
förnuftet och om att lyfta fram mer rationella argument
baserade på den nytta man kan ha av företaget. Till nyttan
hör att man kan tala sitt modersmål. Möjligen kan man säga
att de företag som valt ett enspråkigt skandinaviskt namn i
särskilt hög grad understryker denna sida av saken.3
Att namnen utgör en viktig faktor när kunderna ska hitta
fram till de skandinaviska företagarna belyser Stina (intervju 2009-04-14), en av ägarna till Scandinova, när hon berättar hur de i starten funderade kring just namnfrågan.
STINA: Vi ville ha nånting med skandi nånting för att det är
skandinaviska företag som är här, skandinaviska produkter
eller skandinaviska representanter för någon spansk produkt
eller lite så där. Men det är skandinaver och det ville vi visa i
namnet för då så ser folk det med en gång och då vet de att
det är hit de kan gå. […] Vi funderade mycket på Skandinavia
och såna här saker men så tyckte vi att hela det här konceptet,
det är lite av en nyhet. Därmed det här med nova då, skandi.
Stina lyfter här fram hur skandnamnet gör det möjligt för
de tilltänkta kunderna att lokalisera deras företag. Samma
akt av brainstorming verkar ha använts av Stein, ägaren till
Scandigo: ”Jeg tenkte scandi god skandinavisk god. Der har
vi det. Det er bakgrunnen for det navnet.” Redan inledningsvis har jag också nämnt att Stein vid intervjun sa att
Scandi betecknar ’Skandinavien’.
Samtidigt som namnet möjliggör en identifikation av
företaget är det som sagt meningen att det ska locka kunderna dit. Att ett skandnamn kan appellera till just nordbor är kanske inte konstigt, men hur är det med alla andra
multiethnica
24
som befolkar orten? Att andra grupper skulle uteslutas (se
tidigare citat) råder det inte enighet om, tvärtom. En del
menar nämligen att skandnamnen inte bara drar nordbor
till affären. Redan i det geografiska Norden är skandnamnen många, vilket tyder på att namn av denna typ fungerar
bra på marknaden, också internationellt med stora företag
som SAS, Scania och Skandia. I enkätsvaret från Scandinavian Physiotherapy S.L. angav man att: ”I denna del av
Spanien har skandinaver ett gott rykte. Också utbildningen
som berör vårt område har en avsevärt högre kvalitet än
den spanska. Sedan ligger det nog lite stolthet bakom. Vi
är skandinaver och det är vi glada för.” Vid intervjun med
den finska tandläkaren Terttu, innehavare av Scandental,
svarade hon om innebörden av sitt firmanamn att hon valt:
”Skandinavisk för att man tänker på kvaliteten, och Scandental därför att alla vet att man är skandinavisk”. I bägge
fallen framhävs samma sak: den skandinaviska självkänslan
är stark och yrkesstoltheten stor. Kvalitet eller inte så får i
alla fall nordborna saker och ting som de är vana vid, vilket aktualiserar även kulturella faktorer. Givetvis fungerar
inte allt i det spanska samhället som i hemlandet. Det talas
ibland om mañana-mentalitet och om förödande byråkrati. Grundsatsen är att skandinaverna är mer pålitliga (jfr
ethos). Bengt, ordförande i ScandRingen (intervju 201002-29) säger att skandinaverna har gott rykte, även bland
engelsmännen därnere ”eftersom vi är så ordningsamma
och punktliga”. Oavsett vilka karaktärsdrag man framhåller
förekommer här en konstant diskurs om skillnader mellan
skandinaver och andra grupper, speciellt så att man jämför
sig med spanjorerna. När jag talade med tidningsredaktören
Hanne (intervju 2009-03-25) om den skandinaviska infrastrukturen satte hon fingret på uppfattningar av detta slag:
HANNE: De flesta kommer härnere och tycker att nej nu ska
de integrera sig och sånt […] så försöker man med en spansk
rörläggare: Nej men det fungerar ju inte. Vi kan ju inte tala
med honom […]. Du väntar på honom. En svensk om han
säger han kommer klockan nio då kommer han klockan nio.
Och det har spanjorerna fortfarande lite svårt med, på sitt vis
en charm att man inte är så beroende av tiden.
Här framhäver Hanne att spanska hantverkare inte alltid
passar tiden men att svenskar gör det. Att konsumenten
själv har svårt med spanskan gör det inte lättare att reda
ut problemen. Vid konsultfirman R. B. Escand. säger man:
”Troligen känns det tryggare att handla med liktänkande med samma bakgrund. Det är lättare att bli förstådd.”
Här pekar man på betydelsen av en gemensam bakgrund
eller kultur, men även på möjligheten att över huvud taget
kunna kommunicera. Att använda spanska är för många
personer inte att tänka på. Enkätsvaret från R. B. Escand.
fortsätter:
Det [språket] var/är helt avgörande för verksamheten eftersom språkbarriären i början är ogenomtränglig. Detta är oxå
en vinn-vinn situation för kunden/leverantören där båda tjänar
på en gemensam bakgrund/värderingar. Detta är ju för övrigt
något som man hittar i alla invandrarmiljöer oavsett var i världen man tittar. Den negativa effekten är ju den självvalda ”isolationen” som gör att integreringen med språkutveckling och
samhällsdeltagande blir lidande.
Alla väljer dock givetvis inte de skandinaviska företagen
och en vanlig uppfattning är att de är dyrare. Givetvis har
inte heller alla kunder positiva erfarenheter av de skandinaviska företagarna. För den som inte lever upp till förtroendet från en landsman blir domen hård. Här handlar
det som sagt om ethos och om personer ”höjda över all
misstanke”. När ScandRingen bildades på nittiotalet var det
bland annat för att rensa upp bland oseriösa skandinaviska företagare eftersom de riskerade att förstöra för alla andra. I ett av föreningsbladen (Nórdico Nytt) rasade i början
av 2000-talet en debatt på insändarsidan om inställningen
till de skandinaviska företagarna. I ett av inläggen framhåller skribenten att en affärsidkare inte ska ”förvänta sig att i
alla stycken bli struken medhårs bara för att han eller hon
är svensk”. I en annan insändare försvaras företagarna och
man bör vara lojal mot de svenska/skandinaviska/nordeuropeiska företagen, som intressant nog omtalas med alla tre
beteckningarna.
Avslutning
Lojala kunder eller inte, så handlar relationen mellan företagare och kund om ömsesidighet. Företagarna fyller ett behov, men är förstås samtidigt med om att skapa vad som i
detta fall blir en skandinavisk plattform för sin verksamhet.
Att utomlands kunna tala sitt eget språk ger deras tjänster ett mervärde, och för den som inte upplever grannspråken som några oöverstigliga hinder ökar möjligheten att använda sitt eget språk betydligt. I Torrevieja hörs och märks
språken från Norden inte bara i affärslivet, utan också på
gatorna. Den nordiska dimensionen är därför närvarande
på ett sätt som många inte är vana vid hemifrån. En del av
mina informanter säger också att det är först i Spanien de
lärt sig förstå sina grannspråk.
När blir man då skandinav – om man blir det? Enligt
Haugen (1976:54) uppstod den nordiska etniciteten i USA
först successivt när den nationella identifikationen med
tiden skalades av. Enligt chefredaktören på Vikingposten
(intervju 2009-11-24) kan det också gå fortare och enligt
honom blir du skandinav ”i det øyeblikk du kommer til Spania”. Säkert håller inte alla med om det, men utan tvekan
finns det här en grogrund för den som vill. Tidningsredaktören Hanne (intervju 2009-03-25) säger att skandinaverna
är lojala mot varandra, liksom gentemot ”sina” företagare.
nr 34 (2012)
multiethnica
Hon fortsätter: ”Ja det är liksom en solidaritet. […] Ja jag
har känslan generellt att vi är i familj.” Säkert bidrar det att
man befinner sig i en omgivning som inte alltid klarar att
skilja mellan folk från olika nordiska länder, och som inte
heller alla gånger finner det ändamålsenligt att göra det.
När beteckningen Skandinavien tillkom, genom Plinius
den äldre med fler, så var det på avstånd (såsom exonym).
Även om beteckningen sedan länge är vedertagen också i
Norden är det möjligen så att konturerna lättare kommer
i sikte på håll – både för oss själva och för andra. Kanske
kan vi därför i förlängningen se den nordiska identifikation
öka i en värld där de internationella kontakterna blir fler.
Paradoxalt nog är det på bortaplan man lättast får syn på
Skandinavien, något som företagarna inte varit sena att ta
fasta på.
Noter
1. Uppgiften hämtad från www.sydkusten.es (2011-10-11).
2. Se http://torrevieja.es/sal/ayuntamiento/censo/censo y estadistica/index.aspx
3. Cirka en femtedel av namnen är enspråkigt skandinaviska
(Börestam 2011)
Referenser
Akselberg, Gunnstein, 2010: ”Socioonomastikk – framlegg til
avgrensing.” I: Namn – en spegel av samhället förr och nu. Red.:
Staffan Nyström. Stockholm. (Ord och stil. Språkvårdssamfundets skrifter, 41.), ss. 15–35.
Ardener, Edwin, 1989: ”Language, Ethnicity and Population”. I:
nr 34 (2012)
25
The Voice of Prophecy and Other Essays. Red.: Malcolm Chapman. Oxford, ss. 65–71.
Benson, Karen & O’Reilly, Karen, 2009: Life Style Migration. Expectations, Aspirations and Experiences. (Studies in Migration
and Diaspora.) Ashgate m.fl.
Gustafson, Per, 2002: “Place, Place Attachement and Mobility.
Three Sociological Studies.” [Paper 1–5.] (Göteborg Studies in
Sociology, 6.) Diss. Göteborg.
Gustafson, Per, 2007: ”Ett transnationellt perspektiv på migration.” I: Transnationella rum. Diaspora, migration och gränsöverskridande relationer. Red.: Erik Olsson m.fl. Umeå, ss. 15–42.
Haugen, Einar, 1976: ”Svensker og nordmenn i Amerika. En studie i nordisk etnisitet.” Saga och Sed, ss. 38–55.
Hylland Eriksen, Thomas, 2000: Etnicitet och nationalism. Nora.
Linguistic Landscape: A New Approach to Multilingualism. 2006.
Red.: Durk Gorter. Clevedon.
NórdicoNytt, 2001. April. Torrevieja, s. 30.
O’Reilly, Karen, 2000: The British on the Costa del Sol. Transnational Identities and Local Communities. London–New York.
Persson, Mikael, 1994: Fem lektioner i retorik. Göteborg.
Pripp, Oscar, 1998: Att vara sin egen. Om småföretagande bland
invandrare – mönster, motiv och möten. Mångkulturellt centrum
Botkyrka.
Rönnqvist, Carina, 2004: ”Svea folk i Babels land. Svensk identitet
i Kanada under 1900-talets första hälft.” (Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns Norr, 48.) Umeå.
Wahlbeck, Östen & Olsson, Erik, 2007: ”Diaspora – ett berest
begrepp.” I: Transnationella rum. Diaspora, migration och gränsöverskridande relationer. Red.: Erik Olsson m.fl. Umeå, ss.
43–68.
Waldren, Jacqueline, 1997: ”We Are Not Tourists – We Live
Here.” I: Tourists and Tourism. Identifying with People and Places.
Red.: Abram, Simone, Waldren, Jacqueline and Macleod,
Donald. Berg. Oxford; New York, ss. 51–70.
www.saob.se
www.sydkusten.es
multiethnica
26
Sámi Allaskuvla – en högskola i tiden
Satu Gröndahl om Samiska högskolan i Kautokeino där hon vistades delar av hösten 2012 som gästprofessor
Diehtosiida, det samiska kunskapscentret,
har sedan 2009 samlat ett antal viktiga
organ för samiskt kunskapsbevarande, kultur
och undervisning, så som Sámi Allaskuvla
– Samiska högskolan, Samiska arkivet och
Internationellt resurscentrum för ursprungsfolk. Centret är placerat i hjärtat av Sápmi, i
Kautokeino, som ofta benämns som samernas
huvudstad och som genom årtusenden har
varit en central samlingspunkt och färdled på
Nordkalotten.
Sámi Allaskuvla initierades redan 1989
och har sedan dess varit ett starkt fäste för
samiska studier. Det samiska språket står
i centrum för verksamheten till vars mål
hör att förena vetenskap med traditionell
kunskap.
Skolan undervisar på tre områden: samiska språket och litteraturen, samhällsvetenskap
samt områdesstudier och naturvetenskap.
Vid högskolan finns två masterkurser, tre
bachelorprogram och även tre linjer som
avser yrkesutbildning. Bland annat kan man
studera samiska språket, duodji (traditionellt
hantverk), renskötsel och journalism. MaiBritt Utsi, dekan vid språkvetenskapliga fakulteten, berättar att språk- och litteraturstudier
attraherar flest av de cirka tvåhundra studenter som läser vid skolan.
En populär gren är också renskötsel.
Mathis Bongo som drev kurser i renskötsel
per internet fick ett stort antal studenter
lika väl som utmärkelsen ”årets nettlarer” för
sina insatser 2010. Medan Bongos internetstudenter nästan enbart bestod av manliga
renskötare, har kurser i samma ämne placerade vid skolan attraherat mest kvinnliga
studenter. ”– Detta kan återspegla det faktum
att manliga renskötare ofta befinner sig ute i
markerna men har haft möjligheter att följa
en internetkurs, medan kvinnliga elever har
valt den mera sociala formen att studera vid
högskolan, där man är närvarande”, nämner
Mai-Britt Utsi. De examinerade studenterna
från Sámi Allaskuvla har haft bra möjligheter
på arbetsmarknaden och många har funnit
anställningar som administratörer, inom kommuner och som lärare.
Sámi Allaskuvla har en internationell profil i synnerhet när det gäller utbyte med andra
högskolor med ursprungsbefolkningsprofil.
Skolan är med i World Indigenous Nations
Higher Education Consortium (WINHEC)
och har lärar- och studentbyte bland annat
med Aucklands universitet på Nya Zeeland.
Mellan högskolorna finns också ett så kallat
värdprogram inom vilket de olika lärosätena
utbyter såväl kunskap som tjänster och
personal med varandra: ”– Det är också en
gammal samisk vana att man byter varor med
varandra, och ger av det man har”, berättar
Mai-Britt Utsi.
Mai-Britt Utsi berättar också om den
samiska traditionen att fråga andarna om lov
innan man bosätter sig på en plats. Ledningen
för byggnadsprojektet Diehtosiida övernattade på den tilltänkta byggnadsplatsen efter
att ha ätit mat tillsammans. Efter ceremonin
kunde byggnadsarbetet påbörjas. Respekt för
natur och tradition är också genomgående för
skolans arbetssätt i dess helhet.
Diehtosiida ligger mitt i Kautokeino och
byggnaden utgör en tydlig del av lokalsamhällets profilering. Byggnaden blev till via en
arkitekttävling och det vinnande förslaget av
arkitekterna Reiulf Ramstad och Bjarne Aasen
inrymmer mycket ljus och öppna ytor. Intentionen har varit att binda samman byggnaden
med landskapet och understryka den samiska
kulturens nära förbindelse med naturen. I
matsalen finns även árran, den traditionella
mötesplatsen kring elden – fast i modern
utformning, driven med gas och omsorgsfullt
designad, med vågformade träbänkar till
sittplatser.
Satu Gröndahl
BILD
nr 34 (2012)
multiethnica
27
RECENSIONER
CECILIA HEDLUND & LARS-GUNNAR LARSSON, Ii dušše duod-
daris! Lärobok i nordsamiska. Uppsala 2011.
av Märit Frändén
PHILIP G. KREYENBROEK, Yezidism in Europe. Different
Generations Speak about Their Religion. In collaboration with Z. Kartal, Kh. Omarkhali and Kh. Jindy Rashow.
Wiesbaden 2009.
av Madeleine Sultán Sjöqvist
.
Cecilia Hedlund & Lars-Gunnar Larsson. Ii dušše duoddaris!
Lärobok i nordsamiska. Finsk-ugriska läromedel, 24. Uppsala: Institutionen för moderna språk, 2011. 373 ss.
En efterlängtad lärobok i nordsamiska har sett dagen ljus. I
slutet av 2011 utkom Ii dušše duoddaris! Lärobok i nordsamiska, skriven av Cecilia Hedlund och Lars-Gunnar Larsson. Båda författarna har varit verksamma som lärare i nordsamiska vid Uppsala universitet, och boken bygger på det
lektionsmaterial som då har utarbetats. Det är en nybörjarbok, och förutsätter alltså inga tidigare kunskaper i nordsamiska. Den är uppbyggd som en klassisk lärobok där varje
lektion innehåller text, gloslista, grammatik och övningar
med facit, men är skriven för en akademisk publik.
Bokens titel, Ii dušše duoddaris, betyder ’inte bara i fjället’ och vill visa att nordsamiska inte bara hör hemma i de
miljöer som traditionellt har förknippats med samiskt liv.
Författarna påpekar i sitt förord att ytterst få nybörjarböcker i samiska har texter där innehållet ”ligger under trädgränsen” (s. 4). Den nya läroboken illustrerar i stället det
faktum att samiska talas i många olika miljöer, inte minst i
det urbana samhället. Dialogen i lektion 19 utspelar sig på
en indisk restaurang där man får lära sig att ”dagens rätt”
på nordsamiska heter otná borramušat, och i kapitel 13 får
man följa en försenad tidningsredaktör på väg till jobbet
genom stadstrafiken, och får med sig ord som t.ex. mohtorgeaidnu ’motorväg’. Sådan tematik ger studenterna tillgång
till ett bredare vokabulär, och har dessutom stor betydelse
för vilken bild av språket och dess talare som förmedlas.
Det är mycket tilltalande att nordsamiska presenteras som
det levande och livskraftiga språk det faktiskt är, i stället för
enbart genom texter som handlar om hur man levde på den
gamla goda tiden.
Boken inleds med ett ganska tungt, tjugo sidor långt avsnitt om det nordsamiska ljudsystemet. Där förklaras uttalet av vokaler och konsonanter, och läsaren presenteras
nr 34 (2012)
för den konsonantväxling som kallas stadieväxling. Det är
befogat att ta upp detta i ett tidigt skede, eftersom det är
helt centralt för nordsamiskan. Samtidigt har det kanske
i viss mån skett på bekostnad av tillgängligheten, och gör
boken svårare att komma in i. Innan den första texten och
dess klassiska nybörjarfraser (”Vem är det? Det är Elle”) dyker upp på s. 37 har läsaren mött en lång rad exempelord
utan semantiskt sammanhang. Redan i avsnittet om ljudlära möter man också förkortningar som ”ill.sg.” (s. 17) och
”lok.sg.” (s. 27), som sannolikt ter sig obegripliga för många
läsare. Att nordsamiskan har sju kasus, varav två heter illativ
och lokativ, presenteras först på s. 54 (efter en blänkare på
s. 45 om att lokativ är ett lokalkasus, som ”betecknar bl.a.
platsen där något är eller sker”). Det hade varit bra att i
inledningskapitlet presentera inte bara ljudsystemet, utan
också ge en kort sammanfattning av språksystemet och vad
som skiljer det från skandinaviska språk (eftersom boken
är skriven för en svenskspråkig publik). Som inledningen
nu ser ut är det risk att en läsare utan tidigare kunskaper i
samiska eller andra finsk-ugriska språk har svårt att få överblick, och kanske ger upp för tidigt. Kanske kunde man ha
banat vägen lite mer.
Bokens grammatikgenomgångar har en sympatisk och
personlig ton; man får intrycket att författarna vill ta läsarna i handen och resonera med dem. På så sätt kunde det ha
varit en bok anpassad för självstudier. Men eftersom texten ändå inte alltid är självförklarande, krävs det lärarledd
undervisning för att man ska kunna tillgodogöra sig hela
innehållet. Även om boken uppenbart är anpassad till en
bestämd språkkurs, med bl.a. checklistor inför tentamen,
kunde man önska att författarna hade gjort de små anpassningar som skulle ha fått den att fungera också för självstudier. Läroboken förtjänar definitivt en vidare användning än
bara inom Uppsala universitets kurser. Den har många förtjänster, inte minst att den inte tvekar inför att introducera
språkets svårigheter. Där skiljer den sig från många andra
läroböcker i språk, bl.a. den i samiska sammanhang klassiska radiokursen Davvin (utgiven 1983–1985) som t.ex.
presenterar dualis först i del två. Ii dušše duoddaris ger en
pedagogisk och konsekvent genomgång av grammatiken,
och presenterar svårigheterna med så mycket klar logik
som språket nu kan tillåta. Den tar också chansen att göra
en del språkpolitiskt kloka påpekanden, som t.ex. att det är
det talade språket som är det primära och att modersmålstalare alltid talar rätt (s. 15), och att man ska hålla sig till
skriftspråksnormen när man skriver, men naturligtvis gärna
får använda dialektala former när man talar (s. 45).
I bokens förord till studenten uppger författarna att de
förutsätter elementära kunskaper i allmän fonetik, men att
en del språkvetenskapliga termer, markerade med asterisk
och kapitäler, förklaras i slutet av boken. Mycket riktigt finner vi där förklaringar till t.ex. allomorfi, digrafer, preteritum
och prosodi. De fonetiska termerna affrikata, aspiration,
28
klusiler och palataliserade förklaras, men inte t.ex. frikativa,
lateral, nasal och tremulant. Som läsare undrar man varför – är tremulant ett mer välkänt eller mindre viktigt ord
än klusil? Samma sak kan man fråga sig vad gäller urvalet
av grammatiska termer: varför förklaras modus, men inte
kasus? Som språkvetare kunde man förvisso önska att fenomenet kasus vore allmänt känt, men erfarenheten från universitetets A-kurser i språk visar att så långtifrån alltid är
fallet. Termförklaringarna i boken upptar bara fyra sidor,
men man hade gott kunnat vara mer generös med vad som
tas upp.
Boken är omfattande, 373 sidor, men de drygt hundra
sista sidorna utgörs av olika typer av referensinformation.
Där finns listan med förklaringar av språkvetenskapliga termer, en samisk-svensk och en svensk-samisk ordlista, facit
till bokens övningar och de ovan nämnda checklistorna för
att kontrollera sina kunskaper. En CD-skiva med inläsning
av bokens texter och uttalsexempel ingår också. Inläsningen, gjord av John E. Utsi, är klar och tydlig och en stor tillgång för den studerande.
Formgivningen av boken är, på klassiskt akademiskt manér, prosaisk och saklig. Kursiv, kapitäler och vid enstaka tillfällen fet stil eller skuggad bakgrund används som pedagogiska eller emfatiska hjälpmedel, men för övrigt används
inga finesser mer än att ställa upp gloslistor, paradigm och
översatta språkexempel i spalter. Texterna och exemplen
bryts dock ibland av med rutor med viktiga grammatiska
påpekanden eller trevliga upplysningar av ”visste du att”typ, som att det svenska verbet ’tolka, åka skidor efter ren
eller hund’ är ett av få lånord från samiska (saN dulkot) till
svenska (s. 107), eller att ortnamnet Dundret kommer av
det nordsamiska duoddar ’fjäll’ (s. 94). I rutorna används
ett annat typsnitt än i den övriga texten, men det är tyvärr
ett typsnitt som inte fungerar hundraprocentigt med vissa
av de samiska fonterna – č får fel storlek, exempelvis i áhč is
’far’ (lokativ) på s. 84 och i serien č ielggas ’klar’, č ilget ’förklara’ och č ilgehus ’förklaring’ på s. 129. Detta stör ögat
och känns som ett onödigt fel i förhållande till hur mycket
arbete som har lagts ner på framställandet av boken i övrigt.
Boken innehåller inga illustrationer – man kunde annars
tänka sig t.ex. en karta över de olika samiska språkens traditionella områden. Men kanske är frånvaron av detta ett
medvetet beslut, helt i linje med framhävandet av att nordsamiska inte bara talas inom det traditionella området.
Även om Ii dušše duoddaris är skriven som lärobok, är
det i mitt tycke den grammatiska genomgången som är dess
allra största tillgång. De samiska språksystemen är fascinerande, men kan vara svåra att hitta in i för dem som är
nybörjare i språket. Med Ii dušše duoddaris i handen får man
trygg och pålitlig hjälp genom djungeln av böjningsformer
och ljudväxlingar. Svårigheterna förklaras konsekvent och
tydligt och författarna hjälper läsaren att plocka ner språket
på jorden genom konkreta liknelser, som t.ex. att böjningen
multiethnica
av samiska ord är som att jonglera med fyra bollar: man
måste samtidigt hålla reda på ändelse, stadieväxling, vokalväxling och omljud (s. 57). Kompletterat med pedagogiska
läsestycken och CD-inläsning blir boken en utmärkt hjälp
för alla dem som vill lära sig mer nordsamiska.
Märit Frändén
Philip G. Kreyenbroek. Yezidism in Europe. Different Generations
Speak about Their Religion. In collab. w. Z. Kartal, Kh. Omarkhali
and Kh. Jindy Rashow. Göttinger Orientforschungen. III. Reihe,
Iranica Neue Folge, 5. Wiesbaden: Harrassowitz, 2009. 246 ss.
När religiösa och etniska minoriteter skall överföra den religiösa eller etniskt präglade världsbilden till nästa generation
står gruppen inför särskilda utmaningar. En sekulär omvärld eller andra religiösa föreställningsvärldar stödjer inte
automatiskt de normer, värderingar och tolkningsmönster
som föreligger hos minoritetsgruppen. Vid migration, då
olika generationer har vuxit upp under skilda omständigheter, tillkommer ytterligare en aspekt när det gäller religiös
och etnisk socialisation. Philip G. Kreyenbroek, professor
i iranistik vid Göttingens universitet, behandlar i sin bok
Yezidism in Europe. Different Generations Speak about Their
Religion den religiösa överföringens problematik vad gäller
att tradera religiös tro och praktik både mellan generationer
och vid migration.
Det är angeläget att studier om minoritetsgrupper inte
enbart handlar om den religiösa föreställningsvärlden och
vardagens rituella praktik, utan också tar hänsyn till det
större sociala sammanhang där dessa ingår. Författarens
mest värdefulla bidrag till fältet är den nyanserade beskrivningen av skilda generationer av yezidier och deras religiösa
och kulturella liv i hemländer och i diaspora. Dessutom, i
Kreyenbroeks arbete möter vi både de religiöst aktiva och
dem där den religiösa tron och praktiken visar en nedåtgående trend. Det är i den yngre generationen med föräldrar
som har migrerat som Kreyenbroek finner sekulariseringen
tydligast. Dock behandlar författaren inte de möjliga orsakerna bakom de snabba sekulariseringsprocesserna i olika
strata inom gruppen som helhet; en teoretisk diskussion
här hade gett boken ett ytterligare djup. De rika empiriska exemplen, som dessutom är pedagogiskt presenterade,
kompenserar dock för saknaden av ett teoretiskt sammanhang eftersom intervjucitaten tydliggör skillnader såväl mellan generationerna som mellan yezidier i hemländer och i
diaspora.
Studien är disponerad i tre kapitel och en kort diskuterande sammanfattning. I Introduktionen beskriver Kreyenbroek centrala aspekter av den yezidiska religionen. Läsaren
får möta detaljerade beskrivningar av hur bön, tillbedjan och
nr 34 (2012)
multiethnica
pilgrimsresor går till, vilka de heliga platserna är och hur de
religiösa texterna bör reciteras samt hur gruppens årscykel
gestaltas. Författaren beskriver vidare hur disciplarna skall
praktisera religionen i vardagen i frågor som rör klädföreskrifter och healing samt vad som är förbjudet i allmänhet
och tabuerat i synnerhet. Därtill beskriver Kreyenbroek hur
yezidierna bör utföra rites de passage vid initiering, bröllop,
begravning och barnafödande. Inledningen avslutas med
en kort överblick över de yezidiska ursprungssamhällena i
norra Irak, Armenien, Georgien, Syrien och Turkiet samt de
större länderna i diasporan: Tyskland, Nederländerna, Belgien, Frankrike, Ryssland, Ukraina och Skandinavien.
Andra och tredje kapitlet, vilka utgör bokens huvuddel, består av det empiriska materialet som är baserat på
kvalitativa intervjuer bland yezidier i Tyskland, Armenien/
Ryssland och i hemländerna. Intervjuutsnitten är valda utifrån två huvudprinciper: dels återspeglar citaten de mest
vanligt förekommande svaren, dels det som är av intresse
utifrån studiens övergripande frågeställning, vilket är förändringar i religiös tro och praktik mellan generationer och
mellan yezidier som är socialiserade under olika samhälleliga förutsättningar.
Det andra kapitlet handlar om yezidier som bor kvar
i sina hemländer. Kreyenbroek beskriver attityder som är
vanliga i traditionella samhällen, där den kollektiva tillhörigheten föregår den individuella och där den sociala kontrollen är stark. Läsaren får möta attityder i relation till
auktoritet, respekt och social kontroll, heder och skam,
fejder och osämja samt konfliktlösning. Därtill får läsaren
en inblick i hur (företrädesvis) män ser på kidnappning
och bortförande av den blivande bruden när brudgummen
inte har råd att betala brudpriset. Kapitlet avslutas med att
författaren diskuterar informanternas uppfattningar om
identitet i relation till stam- och kastsystemet samt hur de
säger sig agera i syfte att bibringa den yngre generationen
en religiös socialisation.
I det tredje kapitlet möter vi yezidier som är migrerade
eller uppvuxna i diaspora. Majoriteten av intervjucitaten
kommer från yezidier boende i Tyskland, de återstående
från Armenien/Ryssland. Kapitlet börjar med en beskrivning av vad yezidier boende i diaspora känner till om sina
hemländer, hur kommunikationen mellan generationer gestaltas, vad de vet om sin religion och hur kunskaper om den
religiösa läran och praktiken lärs ut. Kreyenbroek presenterar därefter gruppens attityder till sin religion och kultur. I
detta delkapitel beskriver författaren förhållandet till renhet och om de migrerade eftersträvar vördnad gentemot
den äldre generationen eller om de föredrar individualism,
men också hur de ställer sig till att upprätthålla familjens
och klanens ära, blodshämnd, giftermål utanför klantillhörighet,1 relationen mellan könen, brudpris samt tankar om
klansystemet. I efterföljande avsnitt diskuterar författaren
livet i diaspora. Han beskriver de olika sätt på vilket infornr 34 (2012)
29
manterna tolkar skillnader mellan livet i hemländerna och i
diaspora och hur kontakter mellan olika grupper i diaspora
är organiserade, därtill huruvida gruppen upprätthåller religiösa riter och praktiker som omskärelse, bröllop, begravning, fasta och pilgrimsfärder, men också om de använder
heliga föremål och iakttar tabuföreställningar. Kapitlet
avslutas med hur disciplarna ser på framtiden.
Kreyenbroek inleder den diskuterande sammanfattningen med en teoretisk deklaration. Han slår fast att studien
bör betraktas som ett explorativt arbete och att analysens
resultat inte tillåter honom att dra några statistiska sociologiska slutsatser; samtidigt framhåller författaren att materialet ändock ger honom möjlighet att påvisa några tendenser, vilka hjälper oss att bättre förstå villkoren för yezidier
i allmänhet och de i diasporan i synnerhet. Kreyenbroek
väljer att presentera dessa tendenser enligt Max Webers
modell om idealtyper. I korthet innebär detta att vi varken
kan generalisera från idealtyper till enskilda individer eller
får tillfälle att möta de variationer av attityder, värderingar
och föreställningar som Kreyenbroek ändå bemödat sig om
att lyfta fram i de empiriska huvudkapitlen. I sammanfattningen är de svar som är de mest vanligt förekommande i
varje tema uppmärksammade av författaren.
Efter att dessa metodologiska och teoretiska avgränsningar är avklarade övergår författaren till att diskutera det
omkringliggande samhällets betydelse för de svårigheter en
grupp möter när det gäller att socialisera nästa generation
till bärare av en religiös föreställningsvärld. Vad händer,
till exempel, med de normsystem som bygger på föreställningar om ära och skam, när dessa inte erhåller legitimitet
av ett traditionellt auktoritärt patriarkalt samhälle? Som
ett exempel på detta lyfter författaren fram att den yngre
generationen är mer kritiskt inställd till att upprätthålla
praktiker som blodshämnd, brudpris samt restriktionerna
att enbart få gifta sig inom sin klan. Ytterligare en diskussion som Kreyenbroek initierar är de svårigheter som en
religiös tradition stöter på i mötet med moderna samhällen.
Hur kan en religion som inte enbart saknar en helig bok,
utan också exegetisk och dogmatisk litteratur och ett utbildat prästerskap överleva i sekulära och moderna samhällen? En annan tröskel gruppen möter är de svårigheter olika
generationer står inför i det att de saknar ett gemensamt
språk för religiösa ting, vilket medför att den religiösa föreställningsvärlden riskerar att dö ut. Den äldre generationen
har kurdiska som modersmål, medan de yngre främst talar
tyska eller ryska. Därtill kommer att den yngre generationen ofta har en högre utbildning – och kanske är det så,
skriver Kreyenbroek, att den äldre generationen känner
skam för sin ”gammalmodiga” tro och därför inte vill föra
den på tal. Den tredje diskussionen som författaren väcker
handlar om revitalisering av den religiösa traditionen. Trots
allt försöker en grupp yezidier förena vissa delar av religionen med modernitet. En aspekt av detta är att de omtol-
multiethnica
30
kar vad religionens ”kärna” består av, de försöker separera
”sann”, ”autentisk” religion från det som uppfattas vara
kulturella avarter.2 En annan aspekt är att det i dag finns
många yezidier som försöker etablera en ny klan. Denna
klan skulle bestå av dem som vill konvertera och dem som
gift sig utanför klangränsen, både dem som gift sig med
någon från en annan klan och dem som gift sig med en
icke-yezid, men som fortfarande vill tillhöra den etniska
och religiösa gemenskapen. Den tredje aspekten är etablerandet av religiösa och etniska institutioner som The Yezedi
Association in Germany och The Yezedi Religious Council
in Iraqi Kurdistan.
Förtjänster med Kreyenbroeks studie är att den dels är
baserad på ett empiriskt material där yezidiers attityder,
värderingar och föreställningsvärldar kommer fram, dels
lyfter fram sociala fakta kring olika aspekter av yezidiernas
religion. Skall jag ha någon kritisk synpunkt handlar den
om att jag saknar uppföljande frågor. Intervjuaren ställer
till exempel frågor till män som har kidnappat sina fruar,
vilket kan inträffa då brudpriset är för högt – och männen
svarar att detta inte har inneburit några problem för dem.
Som läsare blir jag naturligtvis intresserad av hur brudkidnappning i det yezidiska fallet upplevs av kvinnorna. Vad
innebär det för dem att lämna sin familj och flytta till en
ny, och hur återupptar den kidnappade relationen till sin
ursprungsfamilj? Finns det några möjligheter för kvinnorna
att vara aktiva innan de blir kidnappade och har de över
huvud taget någon möjlighet att självständigt välja make?
Ytterligare förtjänster med studien är att Kreyenbroek
identifierar en rad intressanta aspekter kring hur socialisation av religiösa föreställningsvärldar och praktiker går till.
Han lyfter fram den gradvisa nedåtgående trenden i efterlevandet av traditionell religion. I detta sammanhang hade
det varit intressant att få läsa mer om de bakomliggande
faktorer som är av betydelse då en religiös tradition sekulariseras. Personligen tror jag att detta är en viktig fråga att
diskutera bland dem som tolkar religion som en social konstruktion. Inte minst eftersom det då går att jämföra med de
motsatta tendenserna, vilka också existerar i dag, nämligen
radikaliseringsprocesserna. Det vill säga då människor med
en traditionell religiös världsbild möter västerländska och/
eller sekulära samhällen och där effekten blir att tro och
praktik istället intensifieras. Ur ett samhälleligt perspektiv
är därtill både sekulariserings- och radikaliseringsprocesser
av intresse, framförallt med tanke på att det är bland de
radikaliserade religiösa grupperna som anspråk på politiskt
inflytande är tydligast.
Sammanfattningsvis är Kreyenbroeks arbete ett viktigt
bidrag till de akademiska fält som försöker förstå olika etniska och religiösa grupper i samtida samhällen. Boken ger oss
insikter i yezidiernas religiösa världsbild och i deras erfarenheter av att vara migranter. Yttermera ger oss studien en
djupare förståelse av de utmaningar som en religiös grupp
står inför när de skall överföra en religiös föreställningsvärld
till nästa generations medlemmar, vilka är uppvuxna under
samhällsvillkor präglade av moderniteten.
Madeleine Sultán Sjöqvist
Noter
1. Enligt traditionen finns det tre klaner och det är förbjudet för
en yezid att ingå äktenskap utanför sin klan, s.k. ”marryingout”. Det heller inte tillåtet att konvertera till religionen. En
person kan endast vara yezid ”genom blodet”.
2. Vi ser liknande processer bland flera religiösa traditioner i dag
i det att de troende försöker förena religion och modernitet.
Denna omtolkning av den religiösa traditionen går ut på att
finna en ”sann” kärna som uppfattas vara utan kulturell påverkan. Givetvis uppstår då samtidigt stridigheter kring vari denna sanna kärna ”är” mellan olika grupperingar av troende.
NYA BÖCKER
Hugo Valentin-centrum har till uppgift att initiera, bedriva och popularisera forskning. Vi publicerar både vetenskapliga rapporter och böcker som
vänder sig till en bred läsekrets av forskare och allmänt intresserade.
Centret publicerar följande bokserier: Studia multiethnica Upsaliensia
(SMU), Uppsala Multiethnic Papers (UMP), Uppsala University Holocaust and
Genocide Studies Publications (UUHGS), Endangered Languages and Cultures
(ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo Valentin Lectures (HVL), Current Issues
(CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum (DS). Se nästa uppslag.
En del av våra forskares skrifter ges ut av icke-universitetsanknutna förlag.
Dessa köps genom bokhandeln eller angiven distributör/utgivare.
Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI beställs från Hugo Valentincentrum, Box 521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt
i Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via
adressen http://uu.diva-portal.org/
SMU distribueras av University Publications from Uppsala, Uppsala
universitetsbibliotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala.
Andra nyutkomna publikationer från Hugo Valentincentrum eller av centrets medarbetare:
The Shadows of the Past. A Study of Life-World and Identity of Serbian Youth after the Milošević Regime. Jelena Spasenić. Uppsala 2012.
Raoul Wallenberg i Budapest. Människan och myten. Paul A. Levine.
Sv. övers. Stockholm 2011.
Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sammanställd
av Björn Lundqvist. ELC 7. Uppsala 2011.
Judarna i Sverige – en minoritets historia. Fyra föreläsningar. Red. H.
Müssener. UMP 53. Uppsala 2011.
Europe–Evropa. Cross-cultural Dialogues between the West, Russia,
and Southeastern Europe. Ed. M. Könönen & J. Nuorluoto. SMU
18. Uppsala 2010.
Mer om skrifterna på http://www.valentin.uu.se
nr 34 (2012)
multiethnica
Mikael Eriksson & Roland Kostić, eds., Mediation and Liberal
Peacebuilding: Peace from the Ashes of War? Routledge Studies
in Intervention and Statebuilding.
LONDON & NEW YORK: ROUTLEDGE, 2013. 200 PP.
This book offers a state-of-the-art examination of peacemaking, looking at its theoretical assumptions, empirical applications and its consequences. Despite the wealth of research on
external interventions and practices of Western peacebuilding, many scholars tend to rely on fi ndings in the so-cal led
’post-agreement’ phase of interventions. As a result, most
mainstream peacebuilding literature pays limited or no at tention to the linkages that exist between mediation practices in the negotiation phase and processes in the post-peace
agreement phase of intervention. By linking the motives and
practices of interveners during negotiation and implementation phases into a more integrated theoretical framework,
this book makes a unique contribution to the on-going debate
on the so-called Western ‘liberal’ models of peacebuilding.
Drawing upon in-depth case-studies from various different
regions of the world including Bosnia-Herzegovina, Kosovo,
Afghanistan, Sudan, Ivory Coast, Senegal and Sierra Leone,
this innovative volume examines a variety of political motives
behind third party interventions, thus challenging the very
founding concept of mediation literature. This book will be
of much interest to students of peacebuilding, statebuilding,
peacemaking, war and confl ict studies, security studies and
IR in general. [Publisher’s presentation.]
Konstitutionsutskottet, Kunskapsöversikt om nationella minoriteter. Rapporter från riksdagen 2011/12:RFR11.
STOCKHOLM: SVERIGES RIKSDAG, 2012. 142 SS.
Se presentation av denna volym på annan plats i detta nr.
The Hugo Valentin Lectures V–VI: Explorations of Oppression and Resistance / How Racism Became Respectable. Ed.
Paul A. Levine.
UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2012. 77 PP.
This volume presents the 5th and 6th Annual Hugo Valentin
Lectures, and is the fi fth book published in the Hugo Valentin Lectures Series. Given in, respectively, 2007 and 2008,
the 5th lecture was given by Professor emeritus Nechama
Tec, University of Connecticut, and the 6th by Prof. Claudia
Koonz, Duke University. Tec’s lecture explored the myths
surrounding all discussions about Jewish resistance and/or
Jewish passivity during the Holocaust. Tec especially highlighted the uprising that took place in the Birkenau ex termination camp in autumn 1944. Prof. Koonz’s lec ture explained
how elements of German society outside Nazi party membership and circles helped pave the way for a racialized and radicalized society, one which in the end supported, or at a minimum, facilitated, Germany’s inclinations towards genocide.
Hernán Horna, A History of Latin America. SMU 19.
UPPSALA: ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, 2011. 260 PP. INDEX.
This synthesis of Latin American history includes its ethnic and
cultural diversity as well as a political and economic overview.
The Latin American identity and even the identities of the various national states are still in the making. The unity of Latin
nr 34 (2012)
31
America remains a project. Latin America is an area of contrasts
but the geographic nearness, cultural similarities, and shared
historical experience constitute the region’s greatest bonds. The
post-Columbian world found its first miscegenation frontier in
Latin America. Latin America is mostly Amerindian, African
and European, and the boundaries of the contemporary national states do not necessarily coincide with their ethnic or racial
boundaries. Those boundaries are the consequence of colonial
domination. Latin American independence was led by Criollo
or white elites and they would also become the real inheritors of colonial power. Latin America is the region of the Third
World that has the oldest postcolonial period, and yet it still
remains underdeveloped and not completely independent. One
of Latin America’s geographic conditions is its proximity to the
United States. Both the United States and Latin America were
former European colonies whose post-independence periods
would continue to diverge in the emerging global system. Their
asymmetric power relations have not yet created a win-win relationship between the two sides of Rio Grande. It is a challenge for the leaders of the Western Hemisphere who claim to
defend democracy. Although the first native school of development economics (Dependency) in the Third World was created
by Latin Americans, the region remains underdeveloped. Latin
America has the historic ills of Third World underdevelopment;
that is, extreme poverty of the masses and the utmost affluence
of socio-economic elites. Moreover, the ineffectiveness of political institutions led many Latin Americans to support individual
leaders (caudillos). Certainly, the road to democracy is an uphill
endeavor for the peoples of Latin America.
Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Språket, makten och
härligheten. Fem föreläsningar. UMP 54.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. 122 SS.
Volymen bygger på föredrag från föreläsningsserien Språket och
makten …och härligheten? som arrangerades vid Hugo Valentincentrum våren–hösten 2010. Serien bestod av åtta kvalificerade föreläsningar om förhållandet mellan språk och makt öppna för allmänheten. Seriens ordförande var prof. emer. Helmut
Müssener. Fyra medverkande representerade Uppsala universitet, de fyra övriga finska, svenska och tyska universitet. Föreläsarna utgick från egna specialiseringar genom egen forskning och
diskuterade, med historiska och aktuella exempel och i delvis
detaljerade analyser, temat ur ett antal förvalda aspekter: a)
maktens, ideologiernas, samhällets och statens makts, försök att
påverka och ändra språket i en föregiven riktning, exv. genom
språkpolitik; b) hur språket används som ett instrument i politisk styrning; c) hur makten kan lyckas eller misslyckas i dessa strävanden; d) hur skönlitterära författare reagerar på dessa
och registrerar konsekvenserna; e) vilka resultat detta kan i ett
samhälle ner till individnivå. Fem av föreläsningarna presenteras i denna volym: bidragen av Björn Melander (Makten över
språket i svensk språkpolitik), Leena Huss (Om begreppet modersmål och människors rätt till eget språk), Bettina Jobin (Feministisk språkpolitik i Tyskland …och Sverige?), Charlotta
Seiler Brylla (Om språk och makt i Tredje riket, under kalla kriget och i dagens populistiska retorik) och Jenny Willner (Om antisemitism och språklig traumatisering hos Franz Kafka, Victor
Klemperer, Peter Weiss och Georges-Arthur Goldschmidt).
multiethnica
32
Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på nationella minoriteter i Sverige. NAMIS-serien 6.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. 134 SS.
Krista Oramas studie tar sin utgångspunkt i den delvis speciella position som barn ur nationella minoriteter befinner sig i
i en aktuell rättslig diskussion. Syftet med arbetet har varit att
granska svenska nationella minoritetsbarns situation utifrån ett
barnrättsperspektiv. Dessa barns position är ofta socialt utsatt,
dels för att de är barn, dels för att de tillhör en minoritet. Om
barns förhållanden i allmänhet brukar betraktas utifrån ett vuxenperspektiv tenderar minoriteternas tillvaro att behandlas ur
majoritetetens perspektiv, och de två människorättsområdena
– barn och minoriteter – behandlas som regel var för sig. I den
internationella människorättsdebatten är barnets rättigheter
ett fokusområde, och minoritetsrättigheter ett annat, men det
talas mer sällan specifikt om minoritetsbarn på något av dessa
områden. Samma uppdelning råder i Sverige, där barnrättspolitiken är ett distinkt politikområde, och minoritetspolitiken
och politiken rörande de nationella minoriteterna är ett annat.
I diskussionen om de nationella minoriteterna talas det ofta
om språk- och kulturbevarande i allmänna termer, och endast
sällan om minoritetsfrågor utifrån de nationella minoritetsbarnens perspektiv. Vidare är ett ”alla lika”-perspektiv så framträdande i diskussionen om barnets rättigheter att nationella
minoritetsbarn, och de utmaningar som just dessa barn möter i
det svenska samhället, inte tillräckligt lyfts fram, ofta på grund
av rädsla för negativ stämpling.
5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on
an Ethnic Minority. 1988.
6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i
Norden. 1988.
7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989.
8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence
and Social Change. 1989.
9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chicago.
Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991.
10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. 1994.
11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in
Swedish Film. 1998.
12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999. 1999.
13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana.
1999.
14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immigrant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001.
15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003.
16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal
Study of Linguistic Variation and Identity. 2003.
17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och
förändring. 2004.
18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural
Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010.
19. Hernán Horna, A History of Latin America. 2011.
UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS
1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984.
2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandraroch minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984.
3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A
Bibliography of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988.
CENTRETS SKRIFTSERIER
4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell variation. 2:a uppl. 1988.
5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsdebatt. 4:e uppl. 1991.
Volymer ur Studia multiethnica Upsaliensia beställs från:
University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek
Box 510, SE-751 20 Uppsala
Fax: 018-471 68 04. E-post: acta@ub.uu.se
6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport
från en multietnisk resa. 1986.
Volymer ur övriga serier beställs från Hugo Valentin-centrum:
Box 521, SE-751 20 Uppsala
Fax: +46-18-471 23 63. Tfn: +46-18-471 23 59. E-post: info@valentin.uu.se
8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986.
Se även www.valentin.uu.se
7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of
Cultural Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990.
9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översättning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988.
10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif
Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987.
11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets
utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987.
12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk,
kultur. 1988.
STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA
ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS
13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala.
Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988.
1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography
and Nationality Policy. 1985.
14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution.
1988.
2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats
Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth
Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987.
15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989.
16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas
regionala fördelning. 1989.
3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och
språkbyte i Finland. Diss. 1988.
17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. Diss. 1989.
4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic
Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West,
1835–1915. 1988.
19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på
halvspråkighetsdebatten. 1990.
18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989.
nr 34 (2012)
multiethnica
20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford,
Illinois. 1990.
21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991.
22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efterskrift av Carl-Martin Edsman. 1991.
23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan
Stockholm. 1991.
25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991.
26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska
flyktingarna under andra världskriget. 1992.
27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992.
28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992.
29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993.
30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad australiana. 1993.
31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David
Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994.
32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Research and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994.
33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduction by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University.
1995.
34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migration.
Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995.
35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i
Sverige och dess bakgrund. 1995.
36. Kjell Magnusson, Midhat Mediæ & Harald Runblom, red., Krig, exil,
återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996.
37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por
artistas y escritores. 1997.
38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskarseminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996.
39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de
cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the
Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996.
40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världskriget. 1997.
41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in
Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005.
42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om
kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999.
33
ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC)
1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandinavien. 2003.
2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An
Anthology & Introduction. 2006.
3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007.
4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009.
5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International
Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007.
2nd Rev. Ed. 2009.
6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma.
2010.
7. Björn Lundqvist, Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sammanställd av Björn Lundqvist. 2011.
NAMIS-SERIEN
1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och
fraser på quechua, spanska och engelska. 2004.
2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella
minoritetspolitik. 2004.
3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet
i Örebro den 18 juni 2005. 2007.
4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010.
5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko
suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010.
6. Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på nationella minoriteter i Sverige. 2011.
UUHGS PUBLICATIONS
UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS
1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from
Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.)
2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik
och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ.
Library.)
3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
THE HUGO VALENTIN LECTURES
43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michaþ Bron Jr, red., Allvarlig debatt och
rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000.
1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich.
With Two Articles by Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Stéphane
Bruchfeld and Per Jegebäck. 2002.
44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and
Realities. 2000.
2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by
Hugo Valentin. 2004. Ed. H. Runblom.
45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. 2002.
3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifestations. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and
Critically Examined. 2004. Ed. H. Runblom.
46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur
på svenska 1970–2000. 2002.
47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian
Novels. 2003.
48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919–
1999. 2005.
49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Balkan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005.
50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera!
En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena
Huss. 2008.
51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009.
53. Helmut Müssener, red., Judarna i Sverige – en minoritets historia. Fyra
föreläsningar. 2011.
54. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Språket, makten och härligheten.
Fem föreläsningar. 2011.
nr 34 (2012)
4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo
Valentin. Ed. P. A. Levine. 2007.
5-6. Nechama Tec; Claudia Koonz, Explorations of Oppression and Resistance
– How Racism became Respectable. Ed. P. A. Levine. 2012.
DIGITALA SKRIFTER FRÅN HVC
1. Boglárka Straszer, Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland.
En översikt. 2010. (Diva fulltext)
multiethnica
34
HUGO VALENTIN
FÖRELÄSNINGEN 2012
DEN TIONDE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN
6 mars 2012
Den tionde Hugo Valentin-föreläsaren
Prof. ULRICH HERBERT
Prof. Ulrich Herbert
Freiburg Institute for Advanced Studies, Freiburg University
Freiburg University
“TEN MILLION ALIENS ON
GERMAN SOIL”
The Origins, Dimensions and Impacts of Forced
Labour in Nazi Germany
Herbert är verksam vid Frias – Freiburg Institute for
Advanced Studies, Freiburg im Breisgau
Tidigare års Hugo Valentinföreläsare:
2011 Nanci Adler
Royal Netherlands Academy of Arts
and Sciences, Amsterdam
2010 William A. Schabas
National University of Ireland, Galway
2009 Omer Bartov
Brown University, Providence, R.I.
2008 Claudia Koonz
Duke University, Durham, N.C.
2006–2007 Nechama Tec
University of Connecticut at Stamford
2005 Debórah Dwork
Clark University, Worcester, Mass.
2004 Wolfgang Benz
Technische Universität Berlin
2003 Henry R. Huttenbach
City College, City University New York
2001–2002 Saul Friedländer
University of California Los Angeles
FRÅGAN OM TVÅNGSARBETSKRAFTENS betydelse för
Nazityskland spelade länge en underordnad roll i forskning som rörde det nazityska samhället, krigsekonomin,
och det tyska folkets medskyldighet i relation till mer
uppenbara förbrytelser som begicks av Hitlers regim.
Det får räknas till förtjänsterna hos årets Hugo Valentinföreläsare, prof. Ulrich Herbert, Freiburg, att ha förstått och kunnat genomlysa den sidan av tysk närhistoria
och åskådliggöra hur nära frågan ligger kärnan i en tysk
självförståelse knuten till kriget och landets nationalsocialistiska förflutna. Fler än tio miljoner utlänningar fördes till Tyskland för arbete under andra världskriget, varav sex miljoner civila från 21 europeiska stater, och fyra
miljoner krigsfångar, koncentrationslägerfångar och judar. Arbets- och levnadsförhållanden för dessa människor varierade stort, liksom deras status och vidare öden.
Tyskland blev beroende av tvångsarbetskraften redan
1940, när Wehrmachts rekrytering av tyska arbetare var
nära att äventyra den tyska ekonomin. Fler än 10.000
läger fanns spridda över Tyskland för dessa ”Fremdarbeiter”, som den tyska allmänheten kallade dem.
ULRICH HERBERT är professor i modern och samtida historia vid Freiburgs Institute for Advanced Studies
(Frias), där han sedan 2007 leder Frias’ School of History. Han har gjort sig bemärkt med en rad omfattande
historiska studier och projekt. Kännemärket som forskare är hans intresse för tysk utlännings- och arbetskraftsinvandringspolitik under olika skeden (se Geschichte der Ausländerpolitik in Deutschland. Saisonarbeiter, Zwangsarbeiter, Gastarbeiter, Flüchtlinge, 2001), vilket återkommer även i arbeten om tysk nationalsocialism och utrotningspolitik, migrationshistoria och Förbundsrepublikens historia. 1999 mottog han Leibnizpriset, en av Tysklands mest ansedda vetenskapliga utmärkelser. Han är också författare till en omtalad och
nydanande vetenskaplig biografi över nazistledaren och
senare det ockuperade Danmarks riksfullmäktige Werner Best (1996).
nr 34 (2012)
.
multiethnica
35
Hugo Valentin-centrum
Medarbetare
Satu Gröndahl, docent, föreståndare (tfn 471 63 96)
Ann Ahrenbring, personaladministratör (23 59)
Minoo Alinia, fil.dr, forskare (23 33)
Stéphane Bruchfeld, doktorand (63 92)
Ulla Börestam, docent, forskare (76 90)
Carl Henrik Carlsson, forskare (71 99)
Melita Cukur, forskningsassistent (57 16)
Mats Deland, fil.dr, forskare (23 59)
Recep Dogan, fil.dr, forskare (74 08)
Tomislav Dulić, fil.dr, forskare, forskningsledare (63 95)
Patricia Fjellgren, forskningsassistent (23 61)
Märit Frändén, fil.dr, forskare (23 33)
Sven Gustavsson, professor em. (23 59)
Jonathan Hall, gästforskare (57 36)
Anne Heith, fil.dr, gästforskare (23 08)
Leena Huss, professor, forskningsledare (23 61)
Oscar Jansson, forskare (23 08)
Per Jegebäck, informatör (23 64)
Suzanne Kaplan, docent, forskare (23 33)
Marja-Liisa Keinänen, fil.dr, forskare (23 08)
Roland Kostić, fil.dr, forskare (57 31)
Matthew Kott, fil.dr, forskare (23 59)
Florian Krampe, fil.dr, gästforskare (74 08)
Ann Kubai, docent, forskare (57 35)
Tania Langerova, koordinator, kursadministratör (63 91)
Paul A. Levine, docent, universitetslektor (75 89)
Ann-Sofie Lönngren, fil.dr, forskare (61 88)
Ivana Maček, docent, universitetslektor (57 75)
Lars-Göran Johansson, professor, Uppsala universitet (UU), ordf.
Stéphane Bruchfeld, doktorand, Hugo Valentin-centrum,
Uppsala universitets studentkårer
Ulla Börestam, professor, språkvetenskapliga fakulteten, UU
Iain Cameron, professor, juridiska fakulteten, UU
Tomislav Dulić, fil.dr, Hugo Valentin-centrum
Satu Gröndahl, docent, föreståndare, Hugo Valentin-centrum
Leena Huss, professor, Hugo Valentin-centrum
Per Jegebäck, informatör, Hugo Valentin-centrum
Heléne Lööw, fil.dr, historisk-filosofiska fakulteten, UU
Orlando Mella, professor, samhällsvetenskapliga fakulteten, UU
Madeleine Sultán Sjöqvist, Hugo Valentin-centrum, fackligt
ombud SACO
Hugo Valentin-centrum är ett tvärvetenskapligt forum vid
Uppsala universitet med huvudsaklig inriktning på forskning.
Forskningen bedrivs inom två prioriterade områden: dels kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till den etniska dimensionen i mänskligt liv, dels Förintelsen
och övriga fall av folkmord och grova brott mot de mänskliga
rättigheterna. Till dessa ämnesfält hör minoritetsstudier och
studiet av Förintelsen och folkmord samt anslutande eller angränsande ämnen där centret har en tydlig specialisering: Förintelsens historia, massivt våld, diskriminering, flerspråkighet,
migration och integration. Förhållanden i Norden och på Balkan
har en särskild ställning, och kultur, språk, historia och religion
är givna utgångspunkter för verksamheten.
Verksamheten är inriktad på forskning, forskarutbildning,
dokumentation och information. Utöver den egna forskningen
har centret till uttrycklig uppgift att stimulera till och initiera
studier av sina ämnesområden vid Uppsala universitet, men
även att mot bakgrund av internationella och globala perspektiv och förhållanden sprida kännedom om områdenas forskningsfrågor och forskningsresultat. Med utgångspunkt i verksamhetens uppgifter och fokus skall centret utgöra en resurs för
universitetets undervisning, i första hand på de högre nivåerna.
Hugo Valentin-centrum inrättades vid Uppsala universitets
historisk-filosofiska fakultet i november 2009 genom en sammanslagning av de tidigare enheterna Centrum för multietnisk
forskning och Programmet för studier kring Förintelsen och
folkmord. Verksamheten inleddes under nytt namn den 1 januari 2010.
nr 34 (2012)
Kjell Magnusson, docent, universitetslektor (23 62)
Christin Mays, forskningsassistent (23 59)
Helmut Müssener, prof. emer., gästforskare (23 60)
Laura Palovuori, forskningsassistent (57 10)
Marta Ronne, fil.dr, forskare (23 08)
Harald Runblom, prof. emer. (57 36)
Tanja Schult, fil.dr, universitetslektor (57 14)
Jan Selling, fil.dr, forskare (57 12)
Madeleine Sultán Sjöqvist, teol.dr, universitetslektor (23 67)
Jelena Spasenić, doktorand (75 90)
Maud Wedin, fil.dr, forskare (23 08)
Kerstin Öhman, ekonomiadministratör (57 15)
Styrelse (2010–2012)
multiethnica
36
Medverkande i
Multiethnica 34 (2012):
Minoo Alinia, fil.dr, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
Wolfgang Behschnitt, Dr.Phil., är forskare och leder ett projekt om mångspråkighet i
Skandinavien vid Ghents universitet
Ulla Börestam, prof. i nordiska språk, Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet
Mats Deland, docent i historia, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
Märit Frändén, fil.dr, är postdokanställd vid Hugo Valentin-centrum
Satu Gröndahl är docent och föreståndare för Hugo Valentin-centrum
Anne Heith, fil.dr, är gästforskare vid Hugo Valentin-centrum
Mikael Hjerm, är professor i sociologi vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet
Leena Huss, professor, är forskningsledare vid Hugo Valentin-centrum
Annette Schnabel är professor i sociologi vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet
Madeleine Sultán Sjöqvist, Teol.dr, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
An Willems, M.A., doktorerar på en avhandling om mångspråkighet i Skandinavien
vid Ghents universitet
The Hugo Valentin Centre
Box 521, SE-751 20 Uppsala
Tel. +46-(0)18-471 23 59
Fax. +46-(0)18-471 23 63
E-post info@valentin.uu.se
Hemsida www.valentin.uu.se
multiethnica
Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Nr 34 (2012)
ISSN: 0284-396X
|
© Hugo Valentin-centrum 2012
Besöksadress:
Engelska parken HC, Hus 4
Thunbergsvägen 3 D, plan 1
Uppsala
Redaktör: Per Jegebäck (e-post: per.jegeback@valentin.uu.se)
Ansvarig utgivare: Satu Gröndahl
Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala
Multiethnica kan erhållas mot porto och expeditionsavgift. Beställ från
adressen här ovan.
nr 34 (2012)