multiethnica
1
multiethnica
s. 3–8 ELISABETH SCHELLER , Samernas språksituation
i Ryssland.
10–13 PETRA GRANHOLM , Integrating new minorities into a well-protected old one. New challenges for the
Åland Islands.
17–19 SVERKER FINNSTRÖM , The tide of war and the
mango trees of Uganda. On receiving the 2009 Margaret
Mead Award, México, March 2010.
8–9 REPORT from the 1st Conference on Linguistic Revitalization, Uppsala 15–16 October.
14–16 NYTT MASTERPROGRAM: Masterprogrammet i
studier kring Förintelsen och folkmord.
20–21 ROMER: Nytt nätverk för forskning om romer.
.
.
.
s. 22–29
recensioner
.
30 ff.
nya böcker
.
36
32
November 2010
medverkande
Hugo Valentin-centrum
Uppsala universitet
nr 32 (2010)
multiethnica
2
Samgående ger styrka
Centrum och Programmet har blivit Hugo Valentin-centrum
Centrum för multietnisk forskning
fick sin början i mitten av 1980-talet, då
IMER-relaterade ämnesområden på allvar började ta plats vid svenska universitet. De centrala forskningsområdena vid
dåvarande Centrum kretsade länge kring
teman som migration, invandrarforskning,
det mångkulturella samhället och transatlantiska förbindelser.
Tretton år efter grundandet av Centrum var det dags att utvidga verksamheten i betydande grad. Läsåret 1998/1999
började forskargrupper bildas dels för
forskning kring Förintelsen, dels för folkmord mer generellt, och Programmet för
studier kring Förintelsen och folkmord
startade.
Centrum för multietnisk forskning
skulle i år ha haft drygt 25 år på nacken
– verksamheten kom igång 1984, även
om Centrum blev till i formell mening
först 1985. Att Centrum och Programmet
nu har gått samman och bildat en gemensam institution, Hugo Valentin-centrum,
är en odelat positiv utveckling. Att på
detta sätt sammanföra verksamheter och
administration frigör både energi och
arbetstid. Det har också bidragit till nya
kontakter och samarbetskonstellationer
inom forskarkollegiet. Även kompetensen
hos forskarskaran har vuxit: institutionen
har fått en professor och tre nya docenter
under 2009.
Det skall dock sägas att ett antal av
förändringarna vid nuvarande Hugo Valentin-centrum redan hade påbörjats innan
den formella processen kring sammanslagningen inleddes. En sådan förändring
är forskargruppernas klart synligare
profilering. Dessutom har det tillkommit flera nationella eller internationella
nätverk som idag har sitt säte vid Hugo
Valentin-centrum. Till de nyare av dessa
hör Forskarnätverket ”Judarna i Sverige”,
TRAST – Nätverk för Arbete med Trauma och Sekundär Traumatisering, och
DINO – Diversity in Nordic Literature.
De senaste åren har också inneburit en
dynamisk period i och med att ett flertal
externt finansierade projekt startat vid
enheterna, däribland ”Nation and Statebuilding in a Divided Society: Identity,
Inter-ethnic Relations and Democracy
in Montenegro”, ”Statlig antisemitism
1921–1945: Kontinuitet eller diskontinuitet?” och ”Revitalisering mot alla odds?
Sydsamiska i Sverige”. Under 2010 har
Hugo Valentin-centrum fått ytterligare
ett Riksbanksprojekt-projekt, nämligen
”Med eld, trolldom och sisu: En studie
över ackulturations- och assimilationsprocesser bland skogsfinnar i Värmland, Orsa
och Norrland”.
Hugo Valentin-centrum har också under
de två senaste åren blivit flitigt
anlitat i utredningssammanhang.
Forskningsöversikten En inventering av forskningen om romer i Sverige (2009) utfördes på uppdrag
av Delegationen för romska frågor. Våren 2009 avrapporterades
en utredning om minoritetsorganisationernas behov av jämställdhetsarbete till Ungdomsstyrelsen.
Ett uppdrag från Integrationsoch jämställdhetsdepartementet
gällde vidare behovet av riktade
utbildningsinsatser för kvinnor
som tillhör nationella minoriteter;
uppdraget redovisades i rapporten Kunskap för egenmakt: Minoritetskvinnor och folkbildningen
(2010, NAMIS-serien, Forum
för nationella minoriteter i Sverige). Sist men inte minst startar
Masterprogrammet i studier kring
Förintelsen och folkmord vid
Hugo Valentin-centrum hösten
2011.
Med aktiviteter som dessa och
med den goda samarbetsmiljön
som tycks finnas vid institutionen
kan man se framtiden an med
tillförsikt.
Satu Gröndahl
Föreståndare
nr 32 (2010)
multiethnica
3
Samernas språksituation i Ryssland
ELISABETH SCHELLER
Samerna är en ur- och minoritetsbefolkning som lever fördelade i Finland, Norge och Sverige samt på Kolahalvön i
nordvästra Ryssland. De samiska språken hör till den fennougriska språkfamiljen och kan delas in i en östsamisk och en
västsamisk språkgrupp. Kildin-, skolt-, enare-, ter- och akkalasamiska hör till den östsamiska språkgruppen. Nord-, lule-, pite-,
ume- och sydsamiska utgör den västsamiska språkgruppen.
Idag talar färre än 20.000 personer samiska av de uppskattade
70.000–100.000 samerna (jfr Aikio 2003: 34–35). Enligt faktorer som UNESCO (2003) såväl som lingvisten Joshua
A. Fishman (1991: 381–415) föreslår för undersökning och
bedömning av en grupps språksituation är samtliga samiska
språkvarieteter allvarligt hotade.
åtgärder för att utveckla och bevara samernas språk och kultur. På denna period följde dock närmare tjugo år av repression och förryskning. Detta har inverkat kraftigt negativt på de kolasamiska språken och påskyndat språkbytesprocessen från samiska till ryska. Den frihet som följde på
Sovjetunionens upphörande öppnade nya möjligheter vad
gäller samernas politiska, kulturella och även deras språkliga utveckling. Det uppstod likväl nya problem, framför
allt ekonomiska och sociala. Enligt rysk federal lagstiftning
garanteras samerna språklig suveränitet och rättigheter att
använda, bevara och utveckla sina språk (Krjažkov 2007:
164–172, 428). Den praktiska realiseringen av dessa rättigheter är dock starkt beroende av Rysslands ekonomiska situation och av myndigheternas och majoritetsbefolkningens
attityd gentemot samerna.
Samerna i Ryssland
Den Ryska Federationen har en folkmängd på 145,2 miljoner och är ett mångnationellt samhälle bestående av ungefär
200 olika nationaliteter. Nästan hälften av dessa räknas som
urbefolkningar. Trots att den ryska folkgruppen är i majoritet har omkring 30 miljoner ryska medborgare en annan
etnicitet (jfr VPN 2002). De flesta folkgrupperna har påverkats mycket av den ryska kulturen, och ryska språket används som officiellt kommunikationsspråk i hela landet.
De 2.000 samer som huvudsakligen är bosatta på Kolahalvön är en av Rysslands många ur- och minoritetsbefolkningar. Kolahalvön har under en lång tidsperiod varit industriellt, ekonomiskt och strategiskt mycket värdefull för
Ryssland. Som följd av en intensiv kolonisering och av en
kraftig arbetskraftsinflyttning, som var starkast i samband
med industrialiseringen under 1950- och 1960-talen, bor
idag mer än 100 olika folkgrupper på Kolahalvön. Samerna,
som är denna regions urfolk, har förträngts och assimilerats
under flera århundraden och utgör numera en av områdets
minsta folkgrupper (cf. VPN 2002). Som ett resultat av de
tvångsförflyttningar som den sovjetiska regeringen genomförde under 1950–60-talen då samiska grupper från hela
Kolahalvön fördes samman i centraliserade mångetniska
samhällen lever de flesta kolasamiska språkutövare idag i
samhället Lovozero (kildinsamiska Lujavv’r) och i Lovozero kommun.
De kolasamiska språken har påverkats mycket av det dominerande ryska språket. Det finns exempel på en kortare
period då den sovjetiska staten genomförde vissa praktiska
nr 32 (2010)
Samernas språksituation i Ryssland idag
Enligt den senaste folkräkningen som den Ryska Federationen genomförde 2002 ska 787 av de sammanlagt 1.991 samer som är bosatta på ryskt territorium vara samisktalande
(jfr VPN 2002). Även om denna folkräkning är en av de
mest omfångsrika som har genomförts ger den fortfarande
en mycket ofullständig bild av den samiska språksituationen i Ryssland. Siffrorna är baserade på frivilliga uppgifter
och på självidentifikation. Statistiken ger ingen information
om vilka varieteter och dialekter som talas, och inte heller
om vilka kunskaper i samiska som de utfrågade verkligen
besitter eller hur ofta och i vilka situationer de använder
språket (jfr VPN 2002).
För att få en mer noggrann bild av den samiska språksituationen i Ryssland genomförde jag en sociolingvistisk enkätundersökning bland Rysslands samiska befolkning inom
projektet Kola Saami Documentation Project (KSDP 2009).
Undersökningen genomfördes under perioden mars 2007
till augusti 2008. Målet var att dela ut enkäter till så många
medlemmar av det samiska samhället i Ryssland som möjligt, för att få en mer omfattande kvantitativ och kvalitativ
information om den samiska språksituationen på gruppoch individnivå.
Undersökningen resulterade i att 1.105 ifyllda enkäter
samlades in på olika platser på Kolahalvön och på andra
platser i Ryssland, vilket betyder att ungefär hälften av den
kolasamiska befolkningen svarade på enkäterna. Undersökningens resultat kommer att presenteras och analyseras i min
multiethnica
4
doktorsavhandling där också en mer utförlig beskrivning av
den samiska språksituationen i Ryssland kommer att presenteras, liksom en modell för en revitalisering av kildinsamiska
– det kolasamiska språk som har störst chanser att överleva.
Enligt mina egna observationer under fyra års fältarbete,
i förening med de första resultaten av enkäten, kvalitativa
intervjusvar samt den senaste folkräkningen (fr. 2002) har
troligen 800 personer i Ryssland kunskaper i samiska. “Kunskaper i samiska” omfattar i det här fallet alla sorters språkkunskaper: från att tala flytande till att förstå lite grand.
Potentiella språkutövare
Bland de omkring 800 personer som har kunskaper i samiska finns antagligen minst 200 ”potentiella språkutövare”,
dvs. personer med goda passiva språkkunskaper: de förstår
allt eller mycket av språket, många kan tala samiska men av
olika skäl talar de inte aktivt eller inte alls. Dessa människor
växte i regel upp med samiska som första språk och använde det aktivt i sin barndom. Många slutade dock tala samiska när de blev vuxna eller när de började i skolan. Trots att
det finns medlemmar av den äldre och den yngre generationen bland denna grupp, tillhör de flesta av de potentiella
samiska språkutövarna i Ryssland den mellersta generationen, dvs. människor som är mellan 30 och 50 år gamla. Den
mellersta generationen var i högre grad utsatt för diskriminering, assimilering och stigmatisering än den äldre och
den yngre generationen. Bara få av dem använder samiska i
vardagslivet idag och inga föräldrar ur denna grupp verkar
överföra det samiska språket på allvar till sina barn.
Antagligen skulle de flesta av de potentiella språkutövarna börja tala samiska flytande (igen) om de skulle hamna i
en språkmiljö där det samiska språket har en hög status och
används aktivt som vardagsspråk.
Aktiva språkutövare
Av de ca 800 personer som har kunskaper i samiska kan
antagligen färre än 100 betecknas som aktiva språkutövare. Med ”aktiva språkutövare” menas i det här fallet personer som talar samiska flytande som sitt första eller andra
språk och som, till skillnad från de potentiella språkutövarna, använder språket naturligt i vardagslivet på alla kommunikationsnivåer, dvs. samiska används som vardagsspråk
innanför och utanför hemmet och oavsett samtals- eller
diskussionsämne.
I gruppen aktiva språkutövare ingår även personer som
inte nödvändigtvis använder språket i vardagslivet hemma,
men som brukar samiska regelbundet på en hög nivå som
arbetsspråk, exempelvis tolkar.
De flesta aktiva språkutövare tillhör den äldre generationen som är 50 år och äldre. Det finns dock även aktiva samiska språkutövare bland medlemmarna av den mellersta
generationen. De aktiva språkutövarna växte i regel upp
med samiska som första språk och många talade inte ryska
alls innan de började i skolan.
Symboliskt språkbruk
Ett språk kan inte bara användas aktivt och passivt utan
det kan även användas symboliskt. ”Symboliska språkutövare” är till exempel personer som använder språket för att
markera sin etnicitet och grupptillhörighet men som annars inte använder samiska som kommunikationsspråk. En
potentiell språkutövare som använder ett språk passivt kan,
men behöver inte, vara en symbolisk språkutövare. I det kolasamiska språksamhället används samiska ofta symboliskt
i offentliga sammanhang, till exempel för att framföra en
hälsning eller gratulationer, för att öppna möten och utställningar m.m. I kulturella sammanhang verkar det vara
vanligt att använda samiska som ”uppvisningsspråk” för den
samiska kulturen. Detta sker till exempel i samband med
folkloreföreställningar på traditionella festivaler eller när turister och gäster är på besök. Symbolisk användning av samiska verkar vara allmänt utbrett oavsett samhällsmedlemmarnas språkkunskaper. Även om de potentiella språkutövarna och de samhällsmedlemmar som bara har begränsade
kunskaper i samiska utgör huvuddelen av de symboliska
språkutövarna så förekommer symbolisk användning av samiska i vissa sammanhang även bland aktiva språkutövare.
Det symboliska språkbruket kommer starkast till uttryck
bland personer som är engagerade i det samiska samhällslivet, exempelvis politiker och kulturarbetare, lärare i samiska och i viss mån även språkaktivister.
Språkutövarnas synlighet
De flesta av de samiska språkutövarna i Ryssland syns inte i
samhället. Synliga är framförallt språkaktivisterna och de så
kallade språkexperterna: lärare, språkutövare med högre utbildning, äldre aktiva språkutövare som är engagerade i språkvård osv. Den mest synliga gruppen är dock människor som
är engagerade i samhällslivet och personer med en hög social
status, som till exempel politiker och personer i ledande
samhällspositioner. Trots att majoriteten av dessa människor använder samiska bara passivt och symboliskt representerar de det samiska språket på en officiell nivå även utanför det samiska samhället och är därför mest synliga.
De flesta av de aktiva språkutövarna är i regel inte särskilt engagerade i det sociala, politiska eller kulturella livet,
vilket gör dem osynliga, speciellt för utomstående som
inte har någon djupare insyn i språksamhället. Den ”osynliga gruppen” inkluderar även majoriteten av de potentiella språkutövarna, speciellt den yngre generationen, dvs.
människor yngre än 30 år. Den yngre generationen är den
så kallade förlorade generationen, som i stort sett inte har
nr 32 (2010)
multiethnica
5
Samerna i Ryssland
TRADITIONELLA SPRÅKGRÄNSER
(Kolahalvön; Murmansks län)
för
fått språket överfört från sina föräldrar.
Många av dem har dock hört samiska hos
den äldre generationen när de växte upp. I
regel talar inte medlemmarna av den yngre generationen samiska flytande, många talar inte samiska
alls. I det kildinsamiska fallet finns det i alla händelser en
grupp ungdomar som har goda passiva kunskaper i kildinsamiska och vars intresse för att lära sig språket har växt
under de senaste åren. Dessa människors språkkunskaper
blir dock vanligtvis inte erkända av resten av samhället, särskild inte av språkexperterna.
En annan viktig grupp bland de osynliga samiska språkutövarna är människor som har en låg social status, som till
exempel psykiskt sjuka, alkoholister och så kallade asociala.
Dessa människor är också en del av språksamhället och
många av dem är aktiva samiska språkutövare. Vanligtvis ig-
noreras de av majoriteten av det övriga språksamhället och
även av språkforskare.
Människor som har kunskaper i samiska men som inte
är etniska samer brukar inte heller vara synliga i det kolasamiska språksamhället. Till denna grupp hör till exempel
icke-samiska medlemmar i samiska familjer, människor
som jobbar i en arbetsmiljö där samiska används i olika stor
utsträckning eller medlemmar av andra folkgrupper som
har lärt sig samiska av personligt intresse för språket och
för den samiska kulturen.
Efter att ha diskuterat språkbruk och språkutövarnas
synlighet kommer jag nu att presentera antalet kolasamiska
språkutövare i siffror. En beskrivning av de enskilda kolasamiska språkens situationer följer.
SAMERNAS SPRÅKSITUATION I RYSSLAND I SIFFROR
Språkgrupp
Språkkunskaper
Potentiella
Aktiva
(vilka som helst)a
språkutövare
språkutövare
Kildinsamiska
< 700
> 200
< 100
Nordsamiskab
> 100
?
>4
Tersamiska
< 20
< 10
1–2
Skoltsamiskac
< 20
< 10
–
Akkalasamiska
2 (?)
1 (?)
–
a
b
c
Anmärkningar
I denna kategori ingår de andra kategorierna ”potentiella språkutövare” och ”aktiva språkutövare”.
Dessa siffror gäller personer som har kunskaper i nordsamiska och
som lever permanent i Ryssland idag.
Siffrorna gäller det skoltsamiska språksamhället i Ryssland.
nr 32 (2010)
Kildinsamiska
Kildinsamiska är det största samiska språket som talas i Ryssland idag. Av de 700 personer som har kunskaper i kildinsamiska är antagligen fler än 200 personer potentiella och 100
aktiva språkutövare. Fortfarande idag används fyra kildinsamiska dialekter: Lujavv’r (lovozerodialekt) är den största
dialekten, följd av Kīllt (kildindialekt), Koarrdegk (voron’edialekt) och Ārsjogk (varzinadialekt). Idag är de flesta kildinsamiska språkutövarna bosatta i Lovozero kommun.
Den viktigaste språkdomänen för kildinsamiska är familjen och språkutövarnas tätare bekantskapskrets. Enligt information från den äldre generationen och från pensionerade
renskötare används kildinsamiska inte längre som arbetsspråk i renskötseln eftersom de flesta aktiva kildinsamiska
multiethnica
6
språkutövare har gått i pension. De äldre informanterna
menar att de yngre renskötarna som utgör majoriteten i
renskötarbrigaderna idag inte har tillräckligt bra kunskaper
i kildinsamiska eller intresse för att använda samiska som
arbetsspråk. Samma informanter säger att arbetsspråken i
renskötarbrigaderna idag är ryska och komi.1
Sedan 1987 har kildinsamiska haft ett officiellt skriftspråk baserat på det kyrilliska alfabetet. Den litteratur som
är skriven på kildinsamiska omfattar framför allt barnlitteratur. Vuxenlitteratur som är skriven på kildinsamiska är det
stor brist på. Det finns dock en del dikter som är skrivna på
kildinsamiska och prosatexter som översatts från ryska till
kildinsamiska.
Obligatorisk skolundervisning i kildinsamiska finns idag
bara på yrkesskolan PU-26 i Lovozero. Fram till 2004 fanns
obligatorisk undervisning i kildinsamiska och komi för elever från årskurs 1 till 4 på Lovozeros internatskola. Efter att
internatskolan förlorade sin officiella status som etnisk skola
för samer och komi 2004, decimerades dock denna undervisning till en timmes fakultativ undervisning i veckan. Fakultativa kurser för vuxna och barn erbjuds bland annat i Lovozero, Murmansk, Revda, Olenegorsk och Ëna. Kurserna är
dock huvudsakligen utarbetade för nybörjare, de har ingen
permanent finansiering och genomförs inte regelbundet.
Det finns läromedel för kildinsamiska som i första hand
är utarbetade för skolbarn. Modernt läromaterial för vuxna
och för avancerade kurser är det stor brist på och det saknas
lärare som använder moderna och effektiva utlärningsmetoder inom kildinsamisk språkundervisning.
Det finns en kildinsamisk daghemsgrupp i ett daghem i
Lovozero. Det huvudsakliga kommunikationsspråket i denna grupp är dock ryska. Kildinsamiska används bara symboliskt och när barnen får språkundervisning.
Kola Sámi Radio, som finansieras med nordiska medel,
har ansvar att sända radioprogram på kildinsamiska. I praktiken sänder radion dock inte regelbundet på kildinsamiska
utan de flesta radioprogram är på ryska. Av ekonomiska skäl
hotades Kola Sámi Radio av nedläggning i slutet av 2009
(jfr Barentsobserver, 2009) och har sedan dess inte haft någon verksamhet.
De senaste tre åren har en mer aktiv kildinsamisk revitaliseringsrörelse utvecklat sig i Lovozero. Aktiva och potentiella kildinsamiska språkutövare samt barn och vuxna som
håller på att lära sig kildinsamiska möts regelbundet på
språkkvällar där de övar sig i att aktivt använda kildinsamiska
som vardagsspråk. De senaste tre somrarna organiserades kildinsamiska språkläger för barn och vuxna (jfr SKS-2007, SKS2008). I samband med detta utarbetades även nya läromedel
för vuxna och avancerade elever. I mars 2009 kom första
numret av Kīl kjājjn, en inofficiell tidning på kildinsamiska
där människor med kunskaper i kildinsamiska uppmuntras att aktivt använda språket genom att skriva i tidningen
(jfr KK 2009). För att kunna fortsätta revitaliseringsarbetet
planerar de kildinsamiska språkaktivisterna att etablera ett
samiskt språkcentrum i Lovozero (jfr PZCHD 2009).
Nordsamiska
Intressant är faktumet att det näst största samiska språket
som talas på Kolahalvön idag inte är ett ursprungligt kolasamiskt språk utan nordsamiska – ett västsamiskt språk som
talas i norra delen av Norge, Sverige och Finland. Nordsamiska började komma till Kolahalvön på 1990-talet, efter
Sovjetunionens fall, då nya kontakter och ett regelbundet
kulturellt och politiskt samarbete upprättades mellan samer från Norden och Ryssland. I Lovozero kommun och i
Murmansk ges regelbundet kurser i nordsamiska som finansieras av det samiska samhället i Norden och av de nordiska
länderna. Genom olika stipendier får samer från Ryssland
möjlighet att åka till Norden för att lära sig nordsamiska
på intensivkurser eller för att få en högre utbildning på
nordsamiska.
Idag finns, uppskattningsvis, minst fyra aktiva nordsamiska språkutövare med kolasamisk bakgrund i Ryssland. Dessa
personer använder inte nödvändigtvis nordsamiska i sitt privata familjeliv utan använder nordsamiska som ett aktivt vardagligt arbetsspråk i egenskap av tolkar, anställda på Barentssekretariatet och på Kola Sámi Radio. Bortsett från dessa
aktiva språkutövare uppskattar jag att fler än 100 människor
på Kolahalvön har kunskaper i nordsamiska på olika nivåer.
En del har fått undervisning i nordsamiska genom att delta i
språkkurser som har hållits i Ryssland, andra lärde sig språket
på intensivkurser eller genom studier i Norge och Finland. I
denna grupp finns även potentiella nordsamiska språkutövare som tidvis har vistats i Norden, där de lärde sig nordsamiska och använde det aktivt i vardagslivet, men som slutade
använda språket aktivt sedan de återvände till Ryssland.
Nordsamiska har högst status bland alla samiska språk,
får mest ekonomiskt statligt stöd, har kommit längst i språkrevitaliseringsprocessen och används som lingua franca
bland samer från alla fyra länder. Populariteten bland samer
från Ryssland vad gäller att lära sig nordsamiska har emellertid inte bara status- och kommunikativa skäl, utan är även
kopplat till privata, ekonomiska intressen. Att läsa nordsamiska innebär en möjlighet att få stipendier och tillfälle att
resa till Västeuropa. Det finns en tendens bland samiska
studenter från Ryssland att av ekonomiska skäl immigrera
till ett nordiskt land i förbindelse med studier där. Detta
är givetvis en naturlig och begriplig företeelse och har inte
minst varit positivt för revitaliseringen av nordsamiska.
Men välmeningen från det samiska samhället i Norden att
stödja kulturellt, socialt och politiskt samarbete genom att
ge ryska samer möjlighet att lära sig nordsamiska är inte
oproblematiskt vad gäller bevarande och utveckling av de
kolasamiska språken. Många kolasamers svåra sociala och
ekonomiska livssituation och det faktum att det inte finns
nr 32 (2010)
multiethnica
något jämförbart ekonomiskt och ideologiskt stöd för de
kolasamiska språkens revitalisering och utveckling ger upphov till en maktobalans mellan nordsamiska och de kolasamiska språken. Denna påverkar på ett påtagligt sätt kolasamiska individers personliga språkval.
Tersamiska
Bland de färre än 20 personer som har kunskaper i tersamiska idag finns antagligen bara en eller två aktiva språkutövare. Båda är över 70 år gamla och de lever i Lovozero och
Revda. Uppskattningsvis har färre än tio personer tillräckligt bra kunskaper i tersamiska för att kunna bli betecknade
som potentiella språkutövare. Alla dessa potentiella språkutövare är över 60 år gamla och lever spridda över hela Kolahalvön samt i området kring S:t Petersburg.
Det finns ingen undervisning och inga lärare i tersamiska men det finns en tersamisk grammatik och en utgiven
diktsamling på tersamiska som är skriven med hjälp av det
kildinsamiska alfabetet. Det finns även ljudinspelningar på
tersamiska som gjordes av Ryska Vetenskapsakademin på
1950-, 1960- och 1970-talet.2
Skoltsamiska
Av c:a 20 personer som lever i Ryssland och har kunskaper
i skoltsamiska idag är i bästa fall hälften potentiella språkutövare. På ryskt territorium finns antagligen ingen aktiv
språkutövare av skoltsamiska kvar idag.
Det finns litteratur och läromedel på skoltsamiska som
är skrivna med hjälp av det latinska alfabetet som används
av det skoltsamiska språksamhället i Finland. I Verxnetulomskij och i Murmaši erbjuds ibland fakultativa kurser i skoltsamiska för vuxna. Kursverksamheten är dock oregelbunden och har ingen stabil finansiering.
Akkalasamiska
Akkalasamiska är det mest hotade kolasamiska språket. Idag
finns ingen aktiv akkalasamisk språkutövare kvar. Åtminstone två personer i 70-årsåldern har dock vissa kunskaper
i akkalasamiska. En av dem växte upp med akkalasamiska
som första språk men använder inte språket idag. Den andra personen är en potentiell skoltsamisk språkutövare som
förstår en god del akkalasamiska och som kan översätta äldre ljudinspelningar från akkalasamiska till ryska.
Det finns en akkalasamisk grammatik och det finns ljudinspelningar på akkalasamiska som gjordes av Ryska Vetenskapsakademin på 1950-, 1960- och 1970-talet.
Slutsatser
Alla fyra kolasamiska språk är allvarligt hotade av det pågånr 32 (2010)
7
ende språkbytet från samiska till ryska. Akkalasamiska har
nästan försvunnit, situationen för ter- och skoltsamiska är
inte mycket bättre. Nordsamiska, det samiska språket med
högst status, vinner allt fler språkutövare även på Kolahalvön. Det kolasamiska språket i Ryssland som har bäst chans
att överleva och att bli bevarat som ett aktivt språk i framtiden är kildinsamiska. En mycket viktig men outnyttjad
resurs för en effektiv språkrevitalisering med mål att återinföra kildinsamiska som vardagsspråk på alla kommunikationsnivåer är den osynliga gruppen aktiva och potentiella
språkutövare av kildinsamiska. En framgångsrik språkrevitalisering kräver dock även nya läromedel och språkkurser
som är utarbetade för vuxna och avancerade elever samt lärare som använder moderna och effektiva språkutlärningsmetoder. I tillägg till språkkurserna är det absolut nödvändigt att skapa flera möjligheter för att kunna använda kildinsamiska aktivt. Det behövs även mer samarbete mellan olika generationer inom det kolasamiska språksamhället och
mellan de kolasamiska språkaktivisterna och myndigheterna. Det är också viktigt att höja de kolasamiska språkens
status, till exempel genom att skapa situationer där kompetens i ett kolasamiskt språk är absolut nödvändigt. Statusen skulle även kunna höjas genom ett utökat aktivt intresse från det samiska samhället i Norden för de kolasamiska
språken. Detta skulle bland annat kunna realiseras genom
gemensamma språkkurser där medlemmar av det samiska
samhället i Norden och medlemmar av det samiska samhället i Ryssland tillsammans lär sig ett kolasamiskt språk, och
genom att inkludera de kolasamiska språken mer i effektiva
samiska språkutvecklingsprogram i Norden.
Noter
1. Denna information är dock inte säker. Under arbetet med
doktorsavhandlingen planerar jag att undersöka språkanvändningen bland renskötarna mer noggrant.
2. RAN – Rossijskaja Akademija Nauk.
Referenser
Aikio, Ante (2003). The Geographical and Sociolinguistic Situation.
Pennanen, Jukka, Näkkäläjärvi, Klementti, Siiddastallan. From
Lapp Communities to Modern Sámi Life. Inari. 34–40.
Barentsobserver, 22.01 2009: Kola Sami Radio Might Be Closed. –
http://www.barentsobserver.com/kola-sami-radio-might-be-closed.4548612-16149.html (28.09 2010).
Misjura = Мисюра, М. Г., ред. (2003 [2007]). Схема Северо-западного федерального округа. Санкт Петербург: Роскартография.
Fishman, Joshua A. (1991). Reversing Language Shift. Theoretical
and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Clevedon: Multilingual Matters.
KK 2009 = Антонова, А. А., Виноградова, Г. А., Данилова, С. С.,
Медведева, М. Г., Шаршина, Н. С. [eds.] (2009). Киˉл кяˉййн.
Нюххчманн 2009 ы. № 1 (1) Ловозеро: «Cамиздат».
forts.
multiethnica
8
Linguistic Revitalisation in Theory and Practice
First conference on linguistic and cultural revitalization, in Uppsala 15–16 October 2010
LEENA HUSS
Several of the national minority languages in Sweden are likely
to die out within a foreseeable future if nothing is done to
prevent it. In order to highlight innovative ways of maintaining and promoting endangered languages in various contexts,
a conference entitled Revitalisation in Theory and Practice was
held on 15–16 October in Uppsala. The organising unit was
the Forum for National Minorities in Sweden (NAMIS), a section within the Hugo Valentin Centre, and financial support
was received from the Forum for Advanced Studies in Arts,
Languages and Theology (SALT ) and the Faculty of Languages
– both at Uppsala University –, the Uppsala Municipality, the
Royal Gustavus Adolphus Academy for Swedish Folk Culture, and the Finnish Embassy in Stockholm. Special finance
for a minority youth workshop was provided by the former
Ministry of Integration and Gender Equality which had given
the Hugo Valentin Centre an assignment to organize a youth
workshop for national minorities in connection with the
larger conference.
Krjažkov = Кряжков, В. А. (сост.) 2007. Статус коренных малочисленных народов России: Международные правовые акты
и Российское законодательство. Книга четвертая. Москва.
Юридическая литература. 164–172, 428.
KSDP 2009 = Kola Saami Documentation Project – http://www2.
hu-berlin.de/ksdp/ (11.08 2009).
PZCHD 2009 = Данилова, С., Шаршина Н. 2009. Проект завершился. Что дальше? – Ловозерская правда. № 11 (8450)
20.03 2009. 2.
Sammallahti, Pekka (1998). The Saami Languages. An Introduction.
Davvi Girji. Kárášjohka. 5.
SKS-2007 = Scheller, Elisabeth, Riessler, Michael 21.01 2008. Sām’
Kīll Sījjt – Språkläger i kildinsamiska Lujavv’r, 13.08–26.08
2007. Rapport. – http://www2.hu-berlin.de/ksdp/download/RAPPORT2007.pdf (11.08 2009).
SKS-2008 = Scheller, Elisabeth (18.10 2008). Sām’ Kīll Syjjt –
Språkläger i kildinsamiska Lujavv’r, 03.07–17.07 2008. Rapport.
– http://www2.hu-berlin.de/ksdp/download/RAPPORT2008.pdf
(11.08 2009).
UNESCO Intangible Cultural Heritage Unit’s Ad Hoc Expert Group
on Endangered Languages, March 10 (2003). Language Vitality
and Endangerment. Paris.
VPN 2002 = Всероссийская перепись населения 2002 года.
– http://www.perepis2002.ru (11.08 2009).
The conference gathered together around 100 participants, among them researchers and students, civil servants,
teachers, parents, writers and artists, most of them with a
background in a national minority. The questions taken up
in papers, panels and group discussions were: finding new,
innovative ways of acquiring competence in the minority
language, creating new arenas for their use and overcoming psychological and social hinders for minority-language
use in everyday life.
Two crucial issues – family language practices and
indigenous education – were addressed by invited experts
nr 32 (2010)
multiethnica
from the United States, Professor Kendall King,
University of Minnesota, and Professor Nancy Hornberger, University of Pennsylvania. Both of them
are well-known in Sweden through former research
visits and through their publications which are used
in university courses and as an inspiration in community revitalization efforts carried out in various parts
of Sweden. A striking example of ‘best practices’
in the reclamation of an indigenous language, was
given by Ph.D. Candidate Annika Pasanen from
Helsinki University who described the so-called master–apprentice method successfully applied among
the tiny Inari Sámi community in the Finnish Sápmi,
Samiland. Other issues taken up were pre-school
language revitalization among Meänkieli-speakers in
Tornedalen (Astrid Kruukka), identity and language
reclamation among Sweden Finns (Andreas Jonasson), and language immersion camps as promotion
of Sámi language use among South Sámi youth in
Sweden and Norway (Sigrid Stångberg and Patricia
Fjellgren). Ann Helén Laestadius, who has written
two works of fiction for young adults, gave a talk on different ways of ‘being Sámi’, and the support for language
revitalization offered by the Council of Europe and its
minority-focused conventions was described by Professor
Jarmo Lainio from Stockholm University who is also the
Swedish member of the Expert Committee for the European Charter for Regional or Minority Languages.
During the conference, a network for minority youth
was initiated by the youth workshop participants, and a
decision was made about a follow-up, larger revitalization conference to be arranged by Stockholm University during the spring of 2011. The latter, as well as the
October conference, are part of a larger joint effort to
nr 32 (2010)
9
launch a series of revitalization-oriented conferences and
activities planned by several Sweden Finnish and Sámi
organizations.
Photos from the conference:
Opposite page: Andreas Jonasson during his speech.
Above and below: Professor Nancy Hornberger addresses the auditorium.
All photos by Jouni Suomalainen.
10
multiethnica
Integrating new minorities into a well-protected old one
New challenges for the Åland Islands
PETRA GRANHOLM
Integration of immigrants in the sparsely populated Åland
islands between Sweden and Finland is surrounded by particular circumstances as the archipelagic Finnish province has
special cultural and linguistic rights connected to the Swedish
language – the only one allowed to be used publicly by the provincial government and spoken by an overwhelming majority
of the inhabitants. The present article by pol.mag. Petra Granholm surveys the last years’ developments based on a 2009
report that she wrote for The Åland Islands Peace Institute,
with which she is also affiliated. The Åland Islands Peace Institute conducts research into peace and conflict issues in a
broadly defined sense from the vantage-point of Åland and the
special status that Åland enjoys under international law. The
institute’s focus is on security, autonomy and minorities, and
the integration of immigrants on the islands falls within this
scope.* hood. The decision to recognizmed.
The autonomous Åland Islands in the middle of the Baltic
Sea, but in the periphery of both Finland and Sweden, are
often cited as one of the most successful examples of minority protection. The Autonomy Act with its roots in a decision by the League of Nations in 1921, grants the Swedish-speaking islands guarantees for its language, culture and
traditional customs. These are all well-known facts in the
minority discourse. However, what happens when new minorities start finding their way to the islands? Apart from
the fact that the Finnish-speakers long have encompassed
up to five percent of the island population, what has been
viewed as a homogenous society now has 82 countries and
51 languages represented within a population of 27,500 inhabitants.1 The immigrant population has increased on the
islands, making these skerries in the Baltic Sea into a multicultural society.
Multicultural Åland raises a number of questions, both
regarding minority rights issues and integration policies.
How flexible and welcoming can the islands be without stepping on the toes of a system of autonomy that has proved
successful for many years, and wants to stay successful for
many years to come? So far, the Åland Provincial Government has satisfied itself by noting that there is an issue of
integration on the islands and that it is an important one for
the future. Half-hearted attempts to establish a coordinator
for integration has been postponed by the economic crisis.
A committee for integration issues, together with civil soci-
ety, have pointed to the importance of the issue and the
possibilities for Åland to become an example of successful
integration of new minorities into the old minority, if the
Åland Government acts now.
However, one of the factors of success for the internationally known ”Åland example” is the fact that the autonomy has never been regarded as a static system thanks to
the dynamic character of the act. Rather, assertive Ålandic
politicians and other actors have developed the self-governance to what it is today. One of the examples is that the
right of domicile, today regarded a self-evident cornerstone
of the Åland autonomy, was only included in the Autonomy Act of 1951, i.e. the revised Autonomy Act. The right of
domicile can be viewed as a sort of regional citizenship and
is a prerequisite for the acquisition of land and real property, the right to stand and vote in the Åland parliament
elections and the right to establish a business and provide
services on Åland. The right of domicile was discussed and
is indirectly referred to in the League of Nations decision
of 1921 and the subsequent Guarantee Act, which was the
domestic result of the League of Nations decision. Yet these
elements – to keep Swedish as the teaching language in
schools, keep land in the ownership of Ålanders, and within
reasonable limits restrict the voting rights for newcomers on
the island – are the starting point for autonomy legislation.
Cornerstones of the Åland self-governance
One tool to “keep the land in Ålandic hands”2 is thus the
right of domicile. The right of domicile is today one of the
topics of discussion concerning equality on the islands.
Thanks to ”the Åland protocol”, an annex to the Treaty of
Accession3 in 1995 when Finland and Åland4 joined the
European Union, Åland can still keep the right of domicile, albeit according to a ”stand-still” clause enshrining the
standards of 1994.5 This is quite remarkable, since the right
of domicile from an international and community law perspective otherwise could be considered discriminatory.6
Therefore, there are at least two issues that have to be
taken into consideration when contemplating an integration policy for the Åland islands. First, the fact that the
Åland autonomy is built up to ”keep outsiders out” and
second of all that the issue of integration is not just one
issue, but several, which span several fields of administranr 32 (2010)
multiethnica
tion. Therefore, these issues have been placed under the
Department of Administrative Affairs (kansliavdelningen)
within the Government of Åland administration. In a unitary state, this does not give rise to additional problems, but
in the case of a country where legislative competence for
only one specific territory is divided between the state parliament and a provincial parliament, confusion is bound to
occur.
For instance, the components of the right of domicile
are not entirely an Åland competence. Integration is a wide
concept that spans over several areas. Citizenship and legislation concerning aliens are within the competence of the
Finnish parliament, whereas the legislation concerning the
right of domicile, which can be compared with a sort of
regional citizenship, is both a competence of Åland and
the mainland. The Automony Act has the status of constitutional law and can only be changed in constitutional
procedures through a qualified majority decision of both
the parliaments of Åland and the mainland.7 The loss and
acquisition of the right of domicile is, however, regulated
through provincial law and hence of Åland competence.
The Åland parliament has a significant, but not an exclusive, competence concerning the different components of
the right of domicile, such as legislation on elections, acquisition of land, right to establish a business and exemption from compulsory military service in Finland. Factors
that can pose problems for an outsider wanting to settle
on the Åland islands are for instance the requirement to
have Finnish citizenship in order to be granted the right
of domicile, and the fact that knowledge of the Swedish
language is required to be granted a permit to establish a
business. A parliamentary committee has recently analyzed
the components of the right to domicile and come up with
a few suggestions that may make life a little bit easier for an
immigrant wanting to settle on the islands. According to the
committee, the requirement of Finnish citizenship should
be abolished, since the citizenship requirements (such as
length of residence on the territory) tend to be stricter than
the requirements for the right of domicile. Besides, a person
settling on the islands might not wish to acquire Finnish citizenship.8 Regarding the language requirement for establishing a business, the current rules stipulate that the working
language in a company on Åland has to be Swedish. In the
parliamentary committee, there was a diverging opinion
regarding limiting Swedish only to the official contacts, i.e.
the language in which the company communicates with
the authorities.9 The dividing line seems to be the question of most efficient safeguard for Åland both today and
in the future – on the one hand a strict language requirement to keep the commercial and business life in Ålandic
control, or, on the other hand, a business culture more fit
for the reality of globalization with flexible rules and space
for influences from the outside to ensure competitiveness.
nr 32 (2010)
11
According to the former perspective in the parliamentary
committee, which is the majority perspective, it is more
important to activate the Åland people themselves, and create a stable and fruitful basis for Ålandic business. Therefore, the proposal from the parliamentary committee also
suggests a continuation of the current requirement, i.e.
that two thirds of the board of a company needs either the
right of domicile or five years of residence on the islands.
According to the other perspective, i.e. the diverging opinion, the composition of the board would be an issue for the
owners of the company themselves and thus be open to
non-bearers of the right to domicile. This little reservation
to the parliamentary committee proposition can symbolize
the two paths that Åland now can choose to take – a more
conservative path where the restrictions for “outsiders”
are kept but revised and developed, or a more liberal path
where the emphasis is on strengthening the economy and
opening up of former restrictions. When reflecting on these
issues, however, it is important to keep in mind that the
underlying purpose of the concept of the right of domicile
is neither to hinder immigrants from entering the island,
nor to make it impossible for them to lead a fulfilling life
once they are there. It is rather a tool to ensure that the vulnerable minority position of Ålanders in Finland cannot be
exploited, a tool that in the end will reward the immigrants
that sincerely want to settle down on the islands.
Division of competences
However, it is not the cornerstones of the Åland self-governance, such as the right of domicile, that are the most significant challenges to integration of immigrants on the islands. A closer look at the division of competences concerning issues of integration also shows some interesting details
particular to the autonomy. In the case of general order and
security (allmän ordning och säkerhet), the competences according to the Autonomy Act of 1991 are partly Finnish,
partly Ålandic. Åland has its own police force that acts according to the Police Act of Åland. However, in terms of
granting residence permits, which is done in Finland according to the Aliens’ Act, the Ålandic authority (i.e. the police) implements a mainland piece of legislation (i.e. the
Alien’s Act), since issues concerning aliens are the exclusive
competence of Helsinki. The autonomy has, however, a system for this kind of issues. It is a system of överenskommelseförordningar, which most accurately can be described as
Memorandums of Understanding. These provide the legal
basis for the implementation of acts belonging to the mainland competences, which can be handed over to the Åland
authorities for a certain period of time (or until further notice), and vice versa. In the case of the police implementing
the Aliens’ act there is the Decree or MoU about the police
administration on Åland, which stipulates that the police
multiethnica
12
on Åland shall be in charge of general order and security
and other tasks belonging to the police.10
Another example of a similar situation can also be traced to the Aliens’ Act. The employment office gives a partial
decision on residence permit for an employed person concerning the prerequisites on the labour market,11 e.g. the
employment office determines whether there is a need for
workers in a certain professional field. The labour market
authority (Ålands arbetsmarknads- och studieservicemyndighet) is an Ålandic authority that operates under Ålandic
legislation, and is not organised the same way as the mainland system for Employment and Economic Development
Offices. Under the previous Aliens’ Act there was a MoU.
When the new Aliens’ Act entered into force in 2003, a
new MoU was never signed. The labour market authorities are organised differently on the mainland and Åland
and cannot be directly compared. However, in 2004, the
Finnish Ministry of Labour issued a decree delegating the
competence of partial decision making regarding labour
market prerequisites to four labour market authorities in
Finland, one of them being the Åland authority. This was
technically an infraction of the Autonomy Act that renders
the ministry decree null and void, since a Finnish authority cannot single-handedly decide over an Åland authority.
But what to do for the labour market authority on Åland?
So far, there is no new MoU. Therefore the Åland authority is, in practice, following the ministry decree and makes
the partial decisions since it is not desirable that a Finnish
employment office would make any decisions regarding the
Åland labour market prerequisites. This illustrates the culde-sac that can occur in a system of divided competences.
In this case, revision of the Aliens’ Act might make this
situation of confusion unimportant in the future, but while
it is there, it creates a lot of frustration from the side of the
Åland Government administration.
In the case of education, the Åland parliament has exclusive competence. Here, a direct comparison of Åland
and Finnish legislation is possible. As said above, already in
the League of Nations decision the importance of keeping
Swedish as the teaching language in the Åland schools was
emphasized. The teaching language in the Åland schools
is thus Swedish.12 In the schools on the mainland, the language can be Finnish, Swedish, Saami, Romani or Sign language.13 Two arguments are often raised when speaking
about education in one’s mother tongue. First of all, a child
that does not have sufficient knowledge of Swedish (or a corresponding language) cannot follow the lessons to the same
extent as those children who speak Swedish as their mother tongue. Secondly, Swedish language-learning might be
obstructed in case the child does not have sufficient knowledge of his/her own mother tongue. In the case of Åland,
this is complicated, since the Autonomy Act stipulates that
the language of education in the schools that are financed
or supported by public means shall be Swedish.14 In the
relevant section of law, however, there is a provision enabling the legislator to enact a provincial law deviating from
this. This could open up possibilities for children whose
mother tongue is not Swedish. So far, no such law has been
enacted. Åland is, however, also bound by the European
Community law. Because of the Council directive of 1977
about education for children of migrant workers15 there is
a provision in the Åland Elementary School Act providing
for temporary supporting education in the mother tongue
of the child, if the resources are available. The purpose of
this provision is that the pupil as soon as possible shall be
able to participate in the regular education in Swedish. This
is not an absolute right since in practice it means that if no
teacher is found speaking the language of the pupil, no special education will be provided. In most cases, concerning
the languages mostly represented on Åland, this seems to
work, if on an ad hoc basis. In the Swedish-speaking schools
on the mainland Finland these types of situations are often
solved through methods of longer working time for assignments and milder assessments.
According to the school legislation on the mainland, an
immigrant child has a right to supportive education for one
academic year.16 There is no corresponding provision in the
Ålandic legislation, even though the same Council directive of 1977 does require Member States to ensure that
free tuition is provided in order to facilitate initial reception is offered in their territory, albeit according to national
circumstances and legal situations. As said above, this is carried out in Ålandic schools but on an ad hoc basis. It is
interesting to note that the Åland legislator has chosen to
implement the part of the directive that provides for regular education, such as a lesson in biology, in the pupil’s own
language – but neither specific language education in the
pupil’s mother tongue nor in the Swedish language.
Concluding remarks
The uniqueness of the Åland autonomy is amplified by the
fact that the autonomy is anchored both in international
law through the League of Nations decision17 and in the
Finnish constitution.18 Therefore, the basis for the autonomy can be considered very strong. As said before, this does
not mean that the autonomy remains static. New developments mean new challenges, and sometimes these developments can be considered ground-breaking. One aspect that
has been mentioned when speaking of Åland as a successful
example of self-governance is the fact that the provisions of
the Åland Autonomy Act force the administrations in Helsinki and Mariehamn to be in close contact with each other.19 Closer contact also means better understanding and
knowledge of the Åland self-governance.
nr 32 (2010)
multiethnica
Notes
*
1.
2.
3.
4.
5.
Petra Granholm, Översikt av lagstiftning och policy gällande
integrationen av inflyttade i Finland och på Åland, Report series
2-2009 (Mariehamn 2009); http://www.peace.ax/sv/publikationer/rapportserie.
Statistics and Research Åland (ÅSUB), population statistics,
publ. 2009.
See, for instance, Åländsk utredningsserie 2009:4: Betänkande
från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt, 50.
Protocol no. 2 to the Treaty between the Kingdom of Belgium,
the Kingdom of Denmark, the Federal Republic of Germany,
the Hellenic Republic, the Kingdom of Spain, the French Republic, Ireland, the Italian Republic, the Grand Duchy of Luxembourg, the Kingdom of the Netherlands, the Portuguese
Republic, the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland (Member States of the European Union) and the
Kingdom of Norway, the Republic of Austria, the Republic of
Finland and the Kingdom of Sweden, concerning the accession of the Kingdom of Norway, the Republic of Austria, the
Republic of Finland and the Kingdom of Sweden to the European Union, in Official Journal of the European Communities
(OJEC). 29.08.1994, No. C 241, p. 9.
Åland joined after a separate advisory referendum on the islands since the community competences also infringe the legislative competences of the Åland parliament, which requires
the consent of the Åland parliament.
By “stand still” is meant that no stricter regulations than the
ones in force in 1994 can be imposed.
nr 32 (2010)
13
6. Anna-Lena Sjölund, Ålandsprotokollet och EG-rättens icke-diskrimineringsprincip. The Åland Islands Peace Institute Report
Series, No. 2, 2008.
7. The Åland Autonomy Act of 1991, sect. 69. The right to domicile is stipulated in ch. 2 and sect. 72 of the same Act.
8. Åländsk utredningsserie 2009:4: Betänkande från den parlamentariska kommittén för hembygdsrätt, jordförvärv och näringsrätt,
70–71.
9. Ibid., Reservation, annex 2, p. 73.
10. Förordning om polisförvaltningen i landskapet Åland, ÅFS
118/1998.
11. A residence permit for an employed person entitles the holder
to work in one or several professional field. Aliens’ Act, sect.
77. See also sect. 83 for the role of the employment office.
12. Elementary School Act for Åland 1995, sect. 17.1.
13. Finnish Act on Elementary Education 1998, sect. 10.
14. Autonomy Act of 1991, sect. 40.
15. Council Directive 77/486/EEC of 25 July 1977 on the education of the children of migrant workers, OJ L 199, 6.8.1977,
32–33.
16. Finnish Act on Elementary Education 1998, sect. 9.
17. Resolution by the League of Nations of 24 June 1921.
18. Finnish constitution of 1999, section 120.
19. One very particular tool for this is the Åland delegation, made
up of an equal number of representatives for both administrations and chaired by the Governor or Finland on Åland. The
delegation scrutinizes every piece of legislation that is enacted
by the Åland parliament and gives advice to authorities upon
request.
multiethnica
14
UPPSALA UNIVERSITET: Historisk-filosofiska fakulteten
Masterprogram i studier kring Förintelsen och folkmord
HÖSTEN 2011 startar Masterprogrammet i studier
kring Förintelsen och folkmord vid Uppsala universitet. Undervisningen ges vid Hugo Valentin-centrum av
centrets forskare och lärare. Programmet är en tvåårig utbildning med tonvikt på den komplexa dynamiken omkring folkmord och annat massvåld i deras
historiska, kulturella och politiska kontexter. Speciella
fördjupningsstudier i enskilda historiska fall hör till
utbildningens särmärken. Programmet som är engelskspråkigt har en stark internationell relevans och
utgår från den mest aktuella forskningen på området.
Vi publicerar här den utbildningsplan som fastställdes av Historisk-filosofiska fakultetsnämnden den 12
oktober 2010. Se även universitetets programinformation på http://www.uu.se/node455.
Utbildningsplan
Beslut och anvisningar
Masterprogrammet i Studier kring Förintelsen och folkmord
inrättas vid Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet. Undervisningen bedrivs huvudsakligen vid Hugo
Valentin-centrum, men sker i samarbete med andra institutioner inom det Humanistisk-samhällsvetenskapliga
vetenskapsområdet.
Utbildningsplanen har fastställts av Historisk-filosofiska
fakultetsnämnden i Uppsala 2010-10-12 och träder i kraft
från och med 2011-01-01.
Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord
är en utbildning på avancerad nivå. Utbildningen ges på
engelska.
Övergripande syfte
Programmet syftar till att ge studenten de empiriska och
teoretiska kunskaper samt metodologiska färdigheter som
krävs för att självständigt och kritiskt kunna förstå och
analysera Förintelsens historia och historiografi, respektive
folkmordens och det massiva våldets bakgrund och karaktär samt effekter på individ och samhälle. Dessa kunskaper
och färdigheter utgör en grund för forskarutbildning inom
det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet
(t.ex. historia, freds- och konfliktforskning, sociologi eller
kulturantropologi) liksom för yrkesverksamhet inom förvaltning, utbildning/folkbildning, museiverksamhet, journalistik, eller internationella organisationer.
Le Mur des noms, Mémorial de la Shoah, Paris. Scanpix.
Master Programme in Holocaust and Genocide Studies
Utbildningsmål
Efter avslutad magisterexamen förväntas studenten kunna:
självständigt identifiera och analysera problemställningar
som är av central betydelse för ämnesområdet Förintelseoch folkmordsstudier
aktivt följa och använda sig av forskningen inom området
använda sig av de teorier som ligger till grund för forskningen om folkmordens och det massiva våldets bakgrund, karaktär och konsekvenser
använda sig av de metodologiska färdigheter som ligger till
grund för studiet av massvåld i ett komparativt perspektiv
med hög grad av självständighet identifiera och avgränsa ett
teoretiskt relevant forskningsämne inom fältet
utifrån gängse metod och teoribildning kunna författa en
uppsats, som utgör ett bidrag till forskningen inom området
självständigt sätta sig in i andras arbeten och genomföra en
opposition
aktivt delta i diskussioner och kunna bidra med kvalificerade synpunkter
självständigt presentera kunskapsöversikter, samt redogöra
för forskningsläget och sitt eget arbete
följa utvecklingen inom forskningsområdet utifrån ett interdisciplinärt betraktelsesätt
mot bakgrund av kunskap om det massiva våldets effekter
på individ och samhälle identifiera relevanta problemställningar i specifika konfliktområden
Progression i utbildningen
Under första terminen förvärvar studenten grundläggande
empiriska kunskaper om Förintelsen och andra fall av folkmord eller massivt våld. De empiriska kunskaperna kopplas därefter under den andra terminen till teoretiska kurser
om våldets mekanismer. Under andra hälften av termin två
nr 32 (2010)
multiethnica
och termin tre får studenten tillfälle att fördjupa sig inom
ett specialområde genom att läsa andra kurser vid Hugo Valentin-centrum eller vid andra institutioner. De studenter
som tar ut magisterexamen (60 hp) tar två obligatoriska empiriska kurser under termin ett, en teoretisk under termin
två, och börjar skriva en 30 hp-uppsats på halvtid redan
från början av utbildningen. De studenter som tar ut masterexamen (120 hp) tar fyra obligatoriska empiriska kurser termin ett, tre teoretiska kurser termin två, och börjar skriva
under andra hälften av tredje terminen på en 45 hp-uppsats, alternativt på en 30 hp uppsats under fjärde terminen.
Kurser och studiegång
Programmet erbjuder studenterna en tvärvetenskaplig utbildning, som baseras på teoretiska utgångspunkter inom
ämnesområdena historia, sociologi, statsvetenskap, fredsoch konfliktforskning, kulturantropologi, idé- och lärdomshistoria, samt psykologi. Utbildningen omfattar två eller fyra terminers studier som rör olika aspekter av forskningen
kring Förintelsen och folkmord, där särskild vikt läggs vid
ett komparativt angreppssätt och relationen mellan mikrooch makronivån. Följande kurser ingår:
Termin 1 (HT, 30 högskolepoäng)
Obligatoriska kurser för alla:
Genocide and Mass Violence I (7,5 hp). Målet är att ge studenterna grundläggande kunskaper om ett antal fall av folkmord/massmord med utgångspunkt i ett komparativt angreppssätt. Syftet är att belysa folkmord och massivt våld
under olika historiska perioder, respektive skilda politiska
och sociala kontexter.
The Holocaust in European History (7,5 hp). Denna delkurs
syftar till att erbjuda en fördjupning i så måtto att studenterna kommer att specialstudera Förintelsen. Momentet
innefattar såväl den historiska utvecklingen i Tyskland
och Europa fram till nazisternas maktövertagande som fascismens framväxt och utveckling under mellankrigstiden.
Därefter specialstuderas Förintelsen och mordet på de europeiska judarna under andra världskriget.
Obligatoriska kurser för masterstudenter:
Genocide and Mass Violence II (7,5 hp). Målet är att ge studenterna djupare kunskaper om folkmord/massivt våld genom att introducera ett antal nutida studier. På det viset introduceras också ett antal teman centrala för forskning kring
Förintelsen och folkmord, som rör t.ex. psykologi, kultur,
historia, politik, ideologi, genus, identitetsskapande, mänskliga rättigheter, lokal rättvisa och internationell närvaro.
The Holocaust in European Historiography (7,5 hp). Denna
delkurs syftar till att fördjupa studenternas kunskaper i metoder, teorier och resultat av historisk forskning kring Förintelsen och mordet på de europeiska judarna och andra minoriteter under andra världskriget. Den följer också den ut-
nr 32 (2010)
15
vecklingen som studiet av Förintelsen har genomgått sedan
dess början för sjuttio år sedan.
Termin 2 (VT, 30 högskolepoäng)
Obligatorisk kurs för alla:
Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence
(7,5 hp). Kursen syftar till att ge studenterna grundläggande
kunskaper i teorier om folkmord/massmord i ett makroperspektiv. Definitioner av folkmord och massivt våld diskuteras, liksom spänningsförhållandet mellan demokrati,
statsbyggnad och storskaligt våld. Olika förklaringsmodeller
relateras till teorier rörande nationalism, etnicitet och moderniseringsprocesser. Teorier om psykologi och våldets sociala mekanismer berörs.
Obligatoriska kurser för master studenter/Valfria kurser för
magisterstudenter:
The Psychology of Violence (7,5 hp). Delkursen syftar till
att ge studenterna en fördjupad kunskap om psykologiska
fenomen i och efter folkmord och massivt våld. Här belyses
våldets individualpsykologiska bakgrund och karaktär. I det
sammanhanget studeras relationsdynamiken och affekter
mellan offer och förövare, samt beteenden och attityder hos
åskådare och hjälpare. Samspel mellan individen, gruppen
och ledarna berörs också, liksom problemen med trauma,
generationsöverföring, sekundär traumatisering, samt de
kulturella uttrycken för psykiska fenomen.
The Social Mechanisms of Violence (7,5 hp). Delkursen
studerar våldets mekanismer i ett sociologiskt och socialpsykologiskt perspektiv. I förgrunden står frågan om våldets
dynamik, dvs. dels hur folkmord och massivt våld gestaltar
sig på lokal nivå, dels vilka mekanismer som ligger bakom
enskilda massakrer och ”spontant” våld under krig eller
pogromliknande situationer. Kursen relaterar förklaringsmodeller på olika nivåer till varandra och uppmärksammar
hur skilda teoretiska perspektiv får konsekvenser för förklaringar till storskaligt våld.
Valfri kurs för alla:
The Legacies of the Holocaust on the Development of Democracy in the EU (7,5 hp). Kursen ges i samarbete med
Historiska institutionen och ägnas åt hur Förintelsen och
dess minne har behandlats på olika sätt i olika länder
samt hur det har påverkat det förflutna och nutiden. Kursen diskuterar också Förintelsens konsekvenser för den
europeiska samtiden och dess betydelse för demokratiseringsprocessen.
Termin 3 (HT, 30 högskolepoäng)
Masterstudenterna kommer under denna termin även att
kunna välja mellan en rad fristående kurser på andra masterprogram vid Uppsala universitet, beroende på deras intresse och ämnesinriktning, respektive följande två kurser
som ges inom ramen för Masterprogrammet i studier kring
Förintelsen och folkmord:
multiethnica
16
Transitional Justice: Reconciliation, Retribution and CoExistence (7,5 hp). Kursen har två delmoment. Det första
syftar till att beskriva utvecklingen inom rättstillämpningen
med särskilt fokus på internationella tribunaler, nationella
domstolar och så kallade ”hybriddomstolar”. Delmoment
två behandlar relationen mellan ”restorative” och ”retributive justice”, med tonvikt vid lokala kontexter och alternativa former för rättsskipning, återuppbyggnad och försoning.
Teaching about the Holocaust and Other Genocides (7,5
hp). Kursen riktar sig framför allt till de studenter som
har ett pedagogiskt intresse och syftar till att belysa olika
aspekter rörande pedagogik och didaktik i samband med
undervisning om Förintelsen och andra folkmord.
Magisterexamen (60 hp)
Termin
1 HT
2 VT
Masterexamen (120 hp)
Termin
1 HT
2 VT
3 HT
Period
Fjärde terminen (VT, 30 högskolepoäng)
Under fjärde terminen fortsätter studenterna att skriva på
sin 45-poängsuppsats, alternativt börjar skriva en 30-poängsuppsats, i sitt respektive ämne. Handledningen sköts av
lektorerna vid Hugo Valentin-centrum, samt i den mån det
är nödvändigt av lärare vid andra institutioner. Schematiskt
ser studiegången ut på följande sätt:
Kurs
Status
ETCS
1a
Genocide and Mass Violence I
Oblig.
7,5
1b
Uppsatsförfattande
Oblig.
7,5
2a
The Holocaust in European History
Oblig.
7,5
2b
Uppsatsförfattande
Oblig.
7,5
3a
Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence
Oblig.
7,5
3b
Uppsatsförfattande
Oblig.
7,5
4a
The Social Mechanisms of Violence
Valfri
7,5
4b
The Legacies of the Holocaust
Valfri
7,5
4c
Uppsatsförfattande
Oblig.
7,5
Kurs
Status
ETCS
Period
1a
Genocide and Mass Violence I
Oblig.
7,5
1b
Genocide and Mass Violence II
Oblig.
7,5
2a
The Holocaust in European History
Oblig.
7,5
2b
The Holocaust in European Historiography
Oblig.
7,5
3a
Theoretical Approaches to Genocide and Mass Violence
Oblig.
7,5
3b
The Psychology of Violence
Oblig.
7,5
4a
The Social Mechanisms of Violence
Oblig.
7,5
4b
The Legacies of the Holocaust
Valfri
7,5
5a
Transitional Justice: Reconciliation, Retribution and Co-Existence
Valfri
7,5
5b
Teaching about the Holocaust and Other Genocides
Valfri
7,5
5c
Praktik
Valfri
7,5
Valfri eller oblig.
15
Oblig.
30
6
4 VT
Studenter som på egen hand kan organisera praktik på av
institutionen godkända arbetsplatser eller organisationer
kommer att kunna göra också det som en delkurs på 7,5
hp under termin tre. De studenter som skriver en 45 hp
uppsats börjar på den under andra hälften av terminen.
7–8
Uppsatsförberedande kurs eller uppsatsförfattande
Uppsatsförfattande
Behörighet
Examen
Behörig att antas till Masterprogrammet i studier kring Förintelsen och folkmord är den som har avlagt kandidatexamen där huvudområdet utgörs av minst 90 hp i något ämne
inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga vetenskapsområdet. Som särskild behörighet anges också att studenten
måste ha uppnått erforderlig nivå på internationella tester
som TOEFL (internetbaserat 92 p., datorbaserat 237 p. och
skriftligt test 580 p.), IELTS (6.5 poäng, inget lägre än 6.0).
Efter genomgånget ettårigt magisterprogram erhåller studenten en magisterexamen inom huvudområdet Förintelse- och folkmordsstudier. Efter genomgånget tvåårigt
masterprogram erhåller studenten en masterexamen inom
huvudområdet Förintelse- och folkmordsstudier vid Uppsala universitet.
nr 32 (2010)
multiethnica
17
The tide of war and the mango trees of Uganda
On receiving the 2009 Margaret Mead Award, México, March 2010
SVERKER FINNSTRÖM
Anthropologist Sverker Finnström’s study of war-torn Acholiland in northern Uganda was rewarded with the prestigious
Margaret Mead Award for 2009. The prize, instituted in
1979, and offered jointly by the American Anthropological
Association (AAA) and the Society for Applied Anthropology
(SfAA), was presented to him at the SfAA annual meeting,
held in Mérida, México, March 2010. The text reproduced
here is a shortened version of the speech he gave there. The
civil war in Uganda belongs to the most cruel and long-lasting
conflicts of our time, and Finnström’s study – Living with Bad
Surroundings: War, History, and Everyday Moments in Northern
Uganda – has added considerable knowledge of today’s armed
conflicts more generally, but also of how young Acholi adults,
born into civil war, understand and attempt to control their
moral and material circumstances. Finnström is associate
professor in cultural anthropology and presently a researcher
in political violence at The Hugo Valentin Centre, Uppsala
University.
Bosniaks)
It is the greatest of honors to be presented with the 2009
Margaret Mead Award for Living with Bad Surroundings,
my anthropological monograph on northern Uganda. I regard it as a prize acknowledging the stories of my friends
living in a part of the world deeply affected by a most
brutal war between the Ugandan armed forces and the
Lord’s Resistance Army rebels. The leaders of the Lord’s
Resistance Army are wanted by the International Criminal Court, indicted for war crimes and crimes against humanity. But the Ugandan armed forces have also committed horrendous atrocities.
More than anything else, I see the anthropologist as a storyteller, only that the stories of my book are not really
mine. Let me here take the time to respectfully acknowledge two storytellers who accompanied me on the road
and without whom much of the insight would have been
impossible. I think of Anthony Odiya Labol, who so boldly shared the stories of his life with me, and who was absolutely essential in my research efforts. Together we travelled many parts of war-torn northern Uganda, on a small
second-hand motorbike that we constantly had to sweettalk and negotiate hard with. But with Tonny as navigator
and supervising mechanic, this bike basically took us all
nr 32 (2010)
over the place. It was hard work. At times, after some eight
hours on the bike on very bad and bumpy rural roads, it
was literally a pain in the ass.
Tonny and some other Ugandan friends read my texts
that I brought to them as I travelled forth and back between Sweden and Uganda. Many soon located their stories in the texts, sometimes nodded in agreement with
my interpretations, and even revised or elaborated upon
them. In such moments anthropology felt like just the
right thing to be doing. Where I had used pseudonyms,
some insisted on having their real names and real places
given in my writings, which they claimed gave authenticity to the stories in the book. For example, I frequently,
as an ever ongoing dimension of my research, bring up
ethical dilemmas for discussion, and before we embark
on such discussions, Tonny will always remind me of an
Acholi proverb, “The growing millet does not fear the sun”
(bel ka otwi pe lworo ceng). In 2004, Tonny visited my family in Sweden as we continued our research, now far from
the immediate war realities in Uganda. Our conversations
gave further depth to what eventually became a properly
published book.
I also think of Otim p’Ojok, who, just as Tonny, has
worked hard with me on this project. Together we have
literally dragged and carried the motorbike through miles
of roads turned into an endless sea of mud because of
downpours that somehow took us by complete surprise.
Such everyday but very profound experiences bring you
together, both in friendship and research. In 2006, just as
Tonny before him, Otim visited Sweden. Again we toured
Sweden as we visited friends and family, but we also revisited our Ugandan research material. It is good to have been
able to share my Ugandan encounters with my family, and
Swedish realities with two of my best Ugandan friends.
Indeed, my family is now extended over continents and
imagined borders, and I value the friendships that have
been built up between Uganda and Sweden. When I was
back in Sweden, writing and trying to fi nd directionality
to my work, Tonny and Otim even took the time to travel
around with draft chapters to consult people and crosscheck the stories as they eventually turned out on paper.
Otim’s and Tonny’s suggestions and corrections have
been invaluable. Over the years, they, together with several other Ugandan friends, have read and scrutinized
multiethnica
18
every page of Living with Bad Surroundings. As I said earlier, the stories of this book are Ugandan stories. And they
are important stories. I want them to be read. To take the
time to read a book, and to allow the stories to nestle in
your thoughts, disconnecting you from your hectic life to
instead connect you to the more acute realities of wartorn Africa is more important than ever these days. In a
sense, in doing the research for my book, and doing so in
the midst of ongoing war, I trespassed on the great Ugandan hospitality. As one of the reviewers of my book noted,
my ambition was most basically to portray my Ugandan
friends as the tenacious survivors they are, “remarkably
resourceful in making use of past traditions as well as new
means to manage their lives.” Yet I also regard my book as a
contribution to a much wider debate on anthropology and
the often violent developments in African postcolonies.
Here another reviewer was upset, arguing that I downplay
the violence of the Lord’s Resistance Army, at the verge of
being a rebel apologist. To put such a harsh conclusion in
perspective, the Ugandan army has dismissed the reports
of Human Rights Watch as being “the work of those bent
on mobilising for the LRA.”
job as an anthropologist is not to absorb the stories of my
informants as mine, or to impose uncritically my stories
upon them. It is about their familiarity with the world,
not mine. Perhaps the contrasting feeling of the friendly
breeze under the mango tree assisted me in acknowledging this important feature of the anthropological encounter as I have chosen to practice it.
The mango trees… They are big, lush, and they stand so
fi rm in the storms of war. So many stories are told under their caring shade. I dedicated Living with Bad Surroundings to one of my Ugandan friends, the late journalist Caroline Lamwaka. She once sent me an unpublished
poem, written in a style inspired by the great Ugandan
poet, novelist and anthropologist Okot p’Bitek. Caroline
was very glad to hear that I wanted to include her poem
into my book. I would like to repeat it in part here:
Yes, indeed it is better
To return to the ruins of the old homestead
Than never to return at all
Soon all the people will return,
Needless to say, for me the Margaret Mead Award proves
And the neighbourhood will be fi lled with laughter and joy
the opposite. I think the latter reviewer read my book
very selectively, missing an important point: if we are to
understand the very real brutal violence of the Lord’s Resistance Army, and thus be able to do something about it,
we need to look at the wider picture. So behind the stories
I tell are many years of work, as well as scholarly loyalty,
you could say, to the lived realities of northern Uganda.
My ambition with my book was to revisit Ugandan political history, including its colonial and even precolonial
past, in addition to scrutinizing the often destructive international inter ventions of today, to be able to better understand the confl ict in Uganda and how globalization is
always locally emplaced. I tell a story of a global war, with
battles that however are always locally fought.
Stories of today, collected from ordinary people living in the shadows of war, guided me in this re-reading
of Ugandan political history. Here I would like to take
the opportunity to revisit the introduction to my book. I
write there that it can sometimes be quite unreal to conduct anthropological fieldwork in a setting where memories and experiences of war are vividly and continuously
reactivated in everyday life. For me, when I fi rst came to
northern Uganda in 1997, stories and narratives of lived
experiences could appear fictitious against the background of the nice breeze under the shade of a mango tree,
where I sometimes sat, listening to my new-found friends.
A helicopter gunship bombing a rebel hideout in a forest
some kilometers away added to the strange experience.
Of course, it became crucial for me to recognize that my
The laughter of children, running and playing
The giggles and laughter of the girls and women
As they joke and cut grass
Huts will be rebuilt, and compounds cleared
And the mango trees will blossom with fruits.
As I note in the book’s conclusion, I like to think that as
long as the mango trees in Africa grow and blossom – although in northern Uganda the army sometimes has cut
them down in the effort to deny the rebels food – Caroline’s hope lives on. It must. Thus I end my book by quoting the French philosopher Maurice Merleau-Ponty. “Underneath the clamor a silence is growing, an expectation,”
he once wrote. “Why could it not be a hope?”
Why not? In facilitating this hope, I suggested by presenting my book in memoriam of Caroline, we need to
understand better how people in war-torn settings like
Uganda act upon their immediate and wider surroundings, as they try to understand not only the violent practices of the warring parties but also the international
involvement. It was my great wish that this would make
my book an important read not only about Uganda, nor
only about the Lord’s Resistance Army, but more, also
beyond Uganda, even beyond Africa. It was my hope
that the stories of my book would say something about
the human condition more generally, that every culture
is potentially all cultures. For me, the Margaret Mead
Award is the fi nest acknowledgment of this wider ambinr 32 (2010)
multiethnica
19
tion of mine. As the confl ict that I write about has dangerously evolved and expanded in time and space, over
ever widening stretches of Africa and with a most violent
logic of its own, so increases the relevance of my book and
also the works of my colleagues, which just as mine are
build on in-depth and long-term fieldwork engagements.
There are some important books out there now that take
us beyond the many stereotypical journalist accounts. It is
my hope that these books can fi nd a wider readership, and
that they inspire people to reflect critically upon what is
going on in Africa today, and not least our role in it. Here
I see dialogue as the only hope in our contemporary global times of militant and military thinking. If we join the
dialogue we can work for good and peaceful surroundings,
in Uganda and beyond. “Never doubt that a small group of
thoughtful, committed citizens can change the world,” as
the legendary quote attributed to Margaret Mead has it.
“Indeed, it is the only thing that ever has.”
Note
Editor’s note: The Margaret Mead Award – offered jointly by
the American Anthropological Association and the Society for
Applied Anthropology – is presented to ”a younger scholar for a
particular accomplishment, such as a book, fi lm, monograph, or
service, which interprets anthropological data and principles in
ways that make them meaningful to a broadly concerned public.”
Sverker Finnström was awarded for his monograph Living with
Bad Surroundings: War, History, and Everyday Moments in Northern Uganda (Durham: Duke University Press, 2008).
F O R S K N I N G S P R O F I L E R
Nätverk för arbete med trauma och sekundär traumatisering (TRAST)
Network for Work with Trauma and Secondar y Traumatisation ( TRAST )
TRAST är ett nätverk för forskare och andra
som arbetar med frågor kring krig, folkmord
och annat massivt politiskt våld.
I vår forskning möter vi traumatiserade
människor, deras vittnesmål och berättelser,
och dokumentation som på olika nivåer återspeglar massiva, kollektiva trauman. I vår
undervisning och i vårt skrivande förmedlar vi
kunskaper och insikter om dessa traumatiska
processer och händelser.
Syftet med nätverket är dels att försöka
förstå massiva kollektiva trauman och deras
långsiktiga effekter på djupare plan, dels att
förstå våra egna reaktioner och det fenomen
som benämns sekundär traumatisering.
Bland forskare och andra som jobbar med
krig, folkmord och andra typer av massivt
politiskt våld har det funnits ett behov av ett
nätverk i många år. Därför startades TRAST
våren 2008 som en mötesplats inom dåvarande Programmet för studier kring Förintelsen
och folkmord, numera Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitetet. För den yttre
verksamheten har framför allt seminarieformen använts, och läsåret 2009–2010 anordnades en seminarieserie om hur massivt politiskt
trauma överförs mellan generationer.
Planen för de kommande åren är att bygga
ut nätverket internationellt. Behov och intresse finns, men inga tydliga eller väl organiserade fora. Som en del i internationaliseringen
kommer nätverket att arrangera en internationell konferens.
Flera av forskarna som är aktiva inom nätverket söker för närvarande forskningsmedel
inom området ”Massivt politiskt våld och psykologiskt trauma”, vilket på sikt kommer att
leda till en forskargrupp med sådan inriktning
inom ramen för den forskning kring Förintelsen och folkmord som bedrivs vid Hugo
Valentin-centrum.
Ivana Maček
För ytterligare information om TRAST-nätverket,
se Hugo Valentin-centrums hemsida, eller kontakta
Ivana Maček eller Tania Langerova.
TRAST-seminarium måndagen den 22 november
Workshop med Trast och Pax et Bellum: ”Working with Conflict – A Worshop on Trauma and Secondary Traumatization”.
Ordförande doc. Ivana Maček.
Tid: kl. 17–19. Plats: Sal ENG 2-1077, i anslutning till Hugo Valentin-centrum, Thunbergsvägen 3 D, 1 tr. t.h., Engelska parken HC.
För Hugo Valentin-centrums ordinarie Kalendarium med öppna föreläsningar och seminarier ht 2010, se www.valentin.uu.se
nr 32 (2010)
multiethnica
20
F O R S K N I N G S P R O F I L E R
Romer och resande i Norden
Forskarnätverk om romers och resandes historia i Norden
Ett nytt nordiskt forskarnätverk startas hösten
2010 under namnet ”Romers och resandes
historia i Norden”. Nätverket är öppet för
akademiska forskare från hela Norden som
sysslar med eller är intresserade av forskning
om romers och resandes historia i Norden.
Forskarnätverket har sin bas vid Hugo Valentincentrum, Uppsala universitet.
Nätverket ”Romer och resande i Norden”
startas hösten 2010 och är ett tvärvetenskapligt nätverk med sin bas vid Hugo Valentincentrum, Uppsala universitet. Nätverket
agerar dels i en internationell kontext – där
forskningsfältet ”Romani studies” är omfattande och väletablerat i många länder –, dels
i nordiska (och nationella) minoritetsforskningssammanhang, där romer och resande
utgör minoritetsgrupper bland andra. Arbetsspråk i nätverketet ska vara skandinaviska
språk och engelska.
En av nätverkets bärande idéer är att befolkningsgrupperna romer och resande har
en nordisk historia som hittills skrivits på
ett otillfredsställande och ofullständigt sätt.
Forskningsfältet romers och resandes historia
i Norden innefattar med nödvändighet att
tidigare forskningsperspektiv problematiseras,
men också att nya perspektiv anläggs och
nya frågor ställs om minoritetsproblematik,
integration, diskriminering, kulturbevarande
och liknande. Romer och resande har funnits
länge i Norden och framträtt som urskiljbara
minoriteter vilka, utifrån skilda historiska
förutsättningar, ständigt sökt strategier för
integration och anpassning. Å andra sidan
har grupperna utsatts för systematisk diskriminering och exkludering. Invandringen
har ägt rum under olika perioder och med
skilda geografiska och socioekonomiska
förutsättningar, och interaktionen mellan
olika kategorier romer och resande har varit
omfattande. Dagens invandrings- och integrationsforskning kan dra mycket lärdom av den
nordisk-romska erfarenheten. Forskningsfältet
”Romani studies” är eftersatt men under upp-
byggnad i många länder, och förhoppningsvis
kan nätverket bidra till att stärka forskningsfältet vad gäller den nordiska historien, och
samtidigt lyfta fram forskningsmiljöer som
gått framåt starkt under senare år med bland
annat flera doktorsavhandlingar.
Inte minst är det viktigt att koppla den
nordisk-romska erfarenheten till den internationella. Norden har i detta sammanhang
många fördelar som forskningsföremål. Det
nordiska källmaterialet är omfattande och de
romska befolkningsgrupperna är numerärt
inte större än att det möjliggör studier även
på mikronivå. De nordiska ländernas olika
roller under andra världskriget som ockuperade, krigförande eller neutrala gör också
det nordiska sammanhanget intressant ur ett
internationellt perspektiv.
Se även nätverkets webbsida under www.valentin.uu.se
dande historieskrivningen om romer och
resande i Norden. Nätverksmedlemmar och
intresserade är välkomna att delta i alla delar
av seminariet, eller endast i nätverksmötet,
som äger rum den 24 februari. Kontakta gärna nätverket i förväg (se nedan).
En målsättning för nätverket är att verka
för en förbättrad infrastruktur för forskning
kring romers och resandes historia. Viktiga
samarbetspartner är romers och resandes
organisationer samt arkivväsendet i allmänhet, liksom de nordiska ländernas respektive
nationella arkiv. Det finns tankar om att inom
ramen för nätverket söka externa medel för
att finansiera upprättandet av en arkivguide
som rör forskningsområdet. För det svenska
området genomförs av denna anledning en
pilotstudie av fil.dr Matthew Kott vid Hugo
Valentin-centrum.
Nätverkets tillkomst och verksamhet
Forskarnätverket etablerades hösten 2010
på initiativ av Hugo Valentin-centrums föreståndare, docent Satu Gröndahl, och i dialog
med docent Panu Pulma, institutionen för
filosofi, historia, kultur- och konstforskning,
Helsingfors universitet och universitetslektor Lars M Andersson, prefekt vid Uppsala
universitets historiska institution. Fil.dr Jan
Selling fungerar som nätverkets koordinator.
Nätverket vill stimulera till och stärka forskningsansökningar: erfarenheten från ett liknande nätverk som forskarnätverket ”Judarna
i Sverige – en minoritets historia” antyder
att beviljandegraden för nätverksanknutna
forskningsansökningar är avsevärt högre än
för andra.
En första nätverksträff med arbetsgrupp
och samrådsgrupp kommer att ordnas i samband med ett forskarseminarium på Hugo
Valentin-centrum den 23–24 februari 2011.
Ett syfte med seminariet är att jämföra historien kring den romska minoriteten och
tvångssterilisering i de nordiska länderna som
ett exempel på hur ett regionalt perspektiv
på romers och resandes historia kunde se ut.
Ett annat syfte är att diskutera möjligheterna
till nordiskt samarbete och en gränsöverskri-
Internationella samarbetspartner
Nätverket vill lyfta fram internationella anknytningar genom nätverksmedlemmars samarbeten i existerande internationella forskargrupper. Forskarnätverket hoppas även kunna
knyta till sig utomnordiska forskare som ägnar
sig åt nordisk-romsk historia. Nätverket har
etablerat samarbete med forskargrupper och
enskilda forskare i en rad länder som sysslar
med romers historia i allmänhet. Kontakter
har också etablerats med forskare och forskargrupper med syftet att utveckla internationellt samarbete, bland annat med The
European Centre for Minority Issues (ECMI)
i Flensburg. Successivt kommer ytterligare
internationella kontakter att tas.
Kontakt
Intresserade av nätverket kan kontakta Jan
Selling, via e-post rorhin@valentin.uu.se.
För upplysningar och anmälan gällande seminariet ”Romer och steriliseringspolitik i
Norden” (på Hugo Valentin-centrum den
23–24 februari 2011), och nätverksträffen i
anslutning, kontakta Matthew Kott (e-post
matthew.kott@valentin.uu.se).
Jan Selling
nr 32 (2010)
multiethnica
21
P R O J E K T
En inventering av forskningen om romer i Sverige
År 2008 fick dåvarande Centrum för multietnisk
forskning i uppdrag från statliga Delegationen
för romska frågor att kartlägga den befintliga
forskningen om romer i Sverige. Uppdraget
genomfördes av Laura Palosuo (nu Brander) och
resulterade i rapporten ”En inventering av forskningen om romer i Sverige”. En romsk referensgrupp bestående av Robert Brisenstam, Larissa
Grönstrand, Gergor Dufunia Kwiek, Agnes
Lakatos och Michal Jono Stankov var knuten till
uppdraget som rådgivare och diskussionspartner.
Under arbetet med bibliografin upprättades en databas över alla verk som kunde lokaliseras och som på något sätt behandlade
ämnet romer. Av dessa titlar valdes först och
främst de verk ut som var mest intressanta
ur ett svenskt och ett nordiskt perspektiv.
Kartläggningen visar att det finns en hel del
litteratur, men att det i Sverige råder brist på
nyanserad och aktuell forskning kring den
nationella minoriteten romer. Historiskt har
forskningen bedrivits av så kallade zigenarexperter, som även varit inblandade i olika statliga utredningar. Idén om att staten skulle kunna påverka och förändra individernas beteende med hjälp av olika former av intervention
var djupt rotad i 1900-talets samhälle och hos
dåtidens beslutsfattare. Romerna skulle passas
in i ”mallen” genom att de fick bostad, utbildning och arbete. Många av de tidiga studier
som nämns i rapporten hade ”social ingenjörskonst” snarare än vetenskap som syfte, vilket
gör det svårt att dra en gräns mellan vetenskapliga och icke-vetenskapliga verk.
Under 1980-talet kom dock en stegvis attitydförändring, som har inneburit en mer tilllåtande syn på mångfald och identitet. Men
även i den nyaste forskningen om romer i
Sverige finns en rad brister, även om syftet
har varit gott. Framförallt har majoritetssamhällets förhållande till minoriteten analyserats, exempelvis i avhandlingarna av Norma
Montesino Parra (2002) och Christina Rodell
Olgaç (2006). Montesino Parra lyfter upp den
statliga interventionspolitiken och betonar
”berättelsen” om ”zigenare” som existerat
både hos myndigheter, experter och gemene
man. Rodell Olgaç gör en studie om romerna
inom utbildningsväsendet då och nu, och
även här är det tydligt hur majoritetssamhället har behandlat romerna utifrån den ”berättelse” som existerat under århundradena.
nr 32 (2010)
Romernas sätt att se på saker och ting har
bara undantagsvis utretts och deras misstänksamhet mot majoritetssamhället är ett talande
bevis på att deras egna villkor sällan lyfts fram
och/eller respekterats. Den finske historikern
Panu Pulma (2006) gör en komparativ analys
om hur staten agerat historiskt i de nordiska
länderna och även denna studie bekräftar
bilden som målas upp av Montesino Parras
och Rodell Olgaçs. Pulmas undersökning är
enligt undertecknad en av de mest nyanserade
studierna som finns inom forskningsfältet och
komparationer av detta slag välkomnas även
av den romska referensgruppen som varit
knuten till uppdraget.
Då det kommer till forskning som har ett
tydligare romskt perspektiv och som för fram
romska traditioner och kultur, kan man tyvärr
konstatera att det råder ännu större brist på
aktuella studier. Det finns en rad språkbeskrivningar (se t.ex. Hyltenstam & Fraurud
1999 och Bijvoet & Fraurud 2007), men
ingen djupare forskning har bedrivits kring
språkfrågor förrän alldeles nyligen (Carling
2005 och Lindell et al. 2008).
Inventeringen tar också upp det faktum att
mycket av det som finns skrivet om romerna
i Sverige är rapporter och utredningar som
genomförts på uppdrag av statliga eller kommunala myndigheter. Statliga utredningar är
nödvändiga då det finns brist på forskning,
men detta kan dock inte ändra på det faktum
att behovet av självständiga vetenskapliga
forskningsprojekt är skriande. Forskningen bör
framförallt prioritera vetenskapligt motiverade frågor, men det finns även en önskan om
att dessa frågor ska formuleras av eller i nära
samråd med den romska minoriteten. Det
vore önskvärt om romer kunde vara en del
i både planeringen och genomförandet av
forskningen, men för att romer till fullo ska
bli en del av den vetenskapliga processen
måste skolan och utbildningssystemet hjälpa
fram fler till de högre nivåerna inom landets
högskolor och universitet.
Slutligen ger rapporten förslag på en rad
vetenskapligt motiverade frågor, utifrån de
kunskapsluckor som finns, men även utifrån
diskussioner med den romska referensgruppen. Här efterlyses bland annat forskning
kring antiziganismens strukturer, då detta är
en fråga som genomsyrar de flesta romers
tillvaro, inte bara historiskt sett, utan ännu
idag. Vilka mekanismer styr antiziganismen?
Hur påverkar diskrimineringen och traumatiseringen romernas liv idag? Dessa spörsmål är
av oerhört stor vikt att studera inte bara för
romerna utan även för majoritetssamhället.
Frågor som rör ”rashygien” och folkmordet
på romerna är ett annat efterfrågat område.
Andra förslag tar upp mer ”positiva” frågeställningar, exempelvis kring språkforskning,
romsk kultur och identitet. Forskning kring
dessa områden har varit eftersatt om än inte
obefintlig. Behovet av positivt laddad kunskap
och positiva förebilder är således stort.
En av de viktigaste slutsatserna i rapporten
är således att behovet av ny forskning är stort.
En annan slutsats är att det vore önskvärt om
romerna själva kan vara med i upprättandet
av ramarna och målsättningarna för den framtida forskningen. Genom ett sådant paradigmskifte skulle romernas intressen inom framtida kunskapsproduktion bevakas bäst.
Laura Brander (f.d. Palosuo)
Not
Rapporten har senare publicerats i lätt reviderad form under samma titel i skriftserien
Endangered Languages and Cultures (ELC),
Uppsala 2009.
Referenser
Bijvoet, Ellen & Kari Fraurud (2007). Det romska
språket och romsk språkvård i Sverige. Sthlm.
Carling, Gerd (2005). Romani i svenskan. Storstadsslang och standardspråk. Sthlm: Carlsson.
Fraurud, Kari & Kenneth Hyltenstam (1999).
”Språkkontakt och språkbevarande. Romani
i Sverige”, i K. Hyltenstam, red., Sveriges sju
inhemska språk. Ett minoritetsperspektiv. Lund:
Studentlitteratur.
Lindell, Lenny, Kenth Thorbjörnsson-Djerf &
Gerd Carling (2008). Ordbok över svensk romani. Resandefolkets språk och sånger. Sthlm:
Podium.
Montesino Parra, Norma (2002). Zigenarfrågan.
Intervention och romantik. Lund: Socialhögskolan, Lunds universitet.
Pulma, Panu (2006). Suljetut ovet. Pohjoismaiden
romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Rodell Olgaç, Christina (2006). Den romska minoriteten i majoritetssamhällets skola. Från hot
till möjlighet. Sthlm: HLS förlag, Inst. för samhälle, kultur och lärande, Lärarhögskolan.
multiethnica
22
RECENSIONER
MAGNUS NILSSON, Den föreställda mångkulturen. Klass och
etnicitet i svensk samtidsprosa. Hedemora 2010.
av Rita Paqvalén
TOMAS BÖHM OCH SUZANNE KAPLAN, Hämnd eller Upprät-
telse. 2:a utg. Stockholm 2009.
av Madeleine Sultán Sjöqvist
MARTIN GELIN, Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg
till Vita huset. Stockholm 2009.
av Erik Åsard
A. R. DIUKOV, V. V. SIMINDEI et al., eds., ”Unichtozhit’ kak
mozhno bol’she…”. Latviiskie kollaboratsionistskie formirovaniia na territorii Belorussii, 1942–1944 gg. Moskva
2009.
av Matthew Kott
Magnus Nilsson, Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa. Hedemora: Gidlund, 2010. 228 ss.
Året 2008 var det europeiska temaåret för interkulturell dialog. I Finland markerades detta temaår bland annat av en
novelltävling med temat ”nyfinländare”. Tävlingen riktade
sig till personer över 16 år som inte hade publicerat sig tidigare och som hade ”erfarenhet av att leva bland olika kulturer, särskilt personer med invandrarbakgrund”. Av närmare
110 bidrag valde en jury ut 13 noveller (på finska) som publicerades i novellantologin Mikä ihmeen uussuomalainen?
(ung. Vaddå nyfinländare?).
Novellsamlingen var på många sätt ett lovvärt projekt
genom vilket den finländska litteraturen fick många nya röster och texter som på olika sätt tacklar teman såsom främlingskap, in/utvandring, kulturmöten, smärtsamma uppbrott
och avsked, förlust, hemlängtan, krig, främlingsfientlighet
och kulturella missförstånd. Ändå var det mycket i själva
utlysningen som skavde och kändes problematiskt – inte
minst den förväntade syntesen mellan skribenternas biografi och/eller kulturella bakgrund och det litterära temat.
Ett av de starkaste bidragen i samlingen, novellen ”Maahanmuuttajablues” (ung. Invandrarblues) av den slovakiskfödda
Alexandra Salmela, problematiserar just denna fråga och
parodierar diskursen kring ”mångkultur”. Novellen visar hur
”vi”, i viljan att skapa en mångstämmig kultur, gärna reserverar speciella ämnen för den Andre – i fallet ”invandrare” bl.a.
teman såsom utanförskap, främlingskap och ut/invandring.
Hur ”vi” genom intresset för det exotiska och den Andre
låser fast konstnären i den identitetspolitiska skillnaden och
gör honom/henne till representant för ett helt folk, en uppsjö olika kulturer och språk eller rentav för en hel världsdel.
Kritiken som Salmelas novell anför gällande den finska
mångkulturella politiken har hon gemensam med många
andra författare som blivit lästa som ”invandrarförfattare”. I
Sverige har författare såsom Astrid Trotzig och Jonas Hassen Khemiri kritiserat användningen av ett ”etniskt filter” i
läsningen av romaner skrivna av författare med icke-svensk
härkomst. Och på finländsk botten riktade författaren Ranya Paasonen (tidigare Ranya ElRamly) redan i början av 00talet en liknande kritik mot den finska kritikerkåren i samband med mottagandet av hennes roman Auringon asema
(sv. övers. Där solen står högst, 2004). Aleksander Motturi
dissekerar på ett mycket elegant sätt denna typ av neoexotism och skillnadsfixering i sin bok Etnotism – en essä om
mångkultur, tystnad och begäret efter mening, och lanserar begreppet ”etnotism” för att visa hur rasismen ingår som ett
led i skillnadstänkandets historia.1 Att etnotismen hänger
samman med föreställningar om ”ras” bekräftas, enligt Astrid Trotzig, av att det ingalunda är alla ”invandrarförfattare”
som blir tolkade genom ett etniskt filter, tänk bara på författare såsom Jan Guillou!2
Magnus Nilssons litteraturvetenskapliga studie Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är ett bidrag till ovan nämnda diskussion. Genom titeln
– som anspelar på Benedict Andersons inflytelserika bok
Imagined communities – introducerar Nilsson ledmotivet för
sin studie, dvs. att föreställningen om att det postindustriella Sverige har blivit ett mångkulturellt samhälle genom invandring bottnar i en vanföreställning om att det skulle ha
funnits ett ”före” bestående av en homogen, etnisk ”svensk”
kultur. Aleksander Motturis essä är en central samtalspart
i Nilssons text. Han fortsätter på Motturis linje och visar
– genom analyser av skönlitterära texter och receptionen
av dem – hur etnofieringen av kulturen inte enbart har låst
författare i ett identitetspolitiskt fack utan också har kulturaliserat klass i analogi med etnicitet.
Den föreställda mångkulturen består av sex kapitel varav
ett ägnas ”det etniska filtret”, ett problematiserar klassbegreppet, tre är närläsningar av sammanlagt sex romaner och det
sista kapitlet, som heter ”Bortom den föreställda mångkulturen”, i långa stycken är en nytolkning av klassbegreppet
och en dialog med Nancy Frasers bok Den radikala fantasin.3 De romaner som Nilsson analyserar är Khemiris Ett
öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena
Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still,
Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Lindeborgs Mig
äger ingen. Alla romaner är utgivna under de senaste tio
åren, och medan de fyra första känns ganska självskrivna i
sin kritik av det svenska samhällets enligt deras mening särskiljande multikultipolitik är de två senare mer utpräglade
”arbetarskildringar”.
nr 32 (2010)
multiethnica
Det är klassbegreppet och dess omvandlingar snarare än
etnicitet som utgör den röda tråden i Nilssons studie (vilket
i sig inte är så överraskande då han framför allt har profilerat sig som forskare om arbetarlitteratur, bl.a. med verket
Arbetarlitteratur 2006).4 Samtidigt som Nilsson, liksom
Motturi, vill problematisera kategorier såsom mångkultur,
etnicitet och invandrarförfattare har hans studie ett annat
klart uttalat syfte: att rädda begreppet klass från att utarmas
och tömmas på innehåll genom kulturaliseringsprocessen.
Genom att klass har tolkats analogt med etnicitet har förståelsen av klass som ekonomisk kategori ersatts med synen
på klass som en kulturellt konstruerad kategori och/eller
identitetsposition, samtidigt som klass som en distinkt analyskategori har eliminerats, menar Nilsson. Och vidare, att
användandet av etnicitet som en nyckel för att förstå samtiden har trängt undan den tidigare självklara kärnan klass.
Nilssons diskussion kring etnicitet och mångkultur i relation till klass är intressant och hans analyser av receptionen
av litteratur skriven av författare med icke-svensk härkomst
är skarpsynta – även om all kritik kanske inte är lika välgrundad. Speciellt intressanta är hans analyser av Khemiris och
Bakhtiaris rätt så omskrivna romaner, av Khemiris berättarstrategier och grepp och av romanernas kritik av föreställningen
om det mångkulturella Sverige och parodier på ”invandrarlitteratur” (här finns en parallell till den kritik Salmela ger
uttryck för i sin novell). Valet att utgå från verkens tematik
snarare än från författarbiografi eller andra paratexter fungerar bra som illustration av studiens teoretiska ansatser,
men många gånger styr det teoretiska bagaget tolkningarna
av verket i allt för hög grad. Nilssons bok är tesdrivande och
ibland blir de skönlitterära texterna just exemplifieringar
av hans teser. Behovet att återinskriva klass som en analyskategori blir då ett självändamål som får honom att avskriva
andra kategorier som enbart kulturella och ointressanta i
sammanhanget.
Ett exempel på detta är hans kritik mot tidigare läsningar av Alakoskis roman Svinalängorna som en berättelse om
finsk invandrad arbetarklass. Nilsson menar att omtolkningen av sociala förhållanden i etniska termer gör att dessa kulturaliseras och inte blir lästa i ekonomiska termer. Samtidigt
som jag förstår hans poäng anser jag att klass bör läsas och
förstås i relation till andra kategorier (såsom genus, etnicitet
och sexualitet). Det betyder inte att klass som ekonomisk
analyskategori bör utgå eller nertonas, men att de ekonomiska faktorerna samverkar och är tätt sammanbundna med
kulturella föreställningar och andra maktpositioner. Alakoskis roman är varken en arbetarklassroman eller en roman om
finska invandrare i Sverige – den är både–och, och mycket
mer. Klass och etnicitet samverkar i romanen, liksom även
kulturell och ekonomisk underordning. Lika mycket som
det etniska filtret (eller varför inte t.ex. genusfiltret) kan
osynliggöra klassmässig och ekonomisk underordning kan
ett alltför uttalat klassfilter osynliggöra andra former av
nr 32 (2010)
23
underordning, och häri ligger min största invändning mot
Nilssons i övrigt mycket övertygande framställning.
Rita Paqvalén
Noter
1. Alexander Motturi, Etnotism. En essä om mångkultur, tystnad
och begäret efter mening (Göteborg: Glänta, 2007).
2. Astrid Trotzig, ”Makten över prefixen”, i Moa Mathis, red.,
Orientalism på svenska (Stockholm: Ordfront och Re:orient,
2005). Se ssk. ss. 106–107.
3. Nancy Fraser, Den radikala fantasin. Mellan omfördelande och
erkännande (Göteborg: Daidalos, 2003). (Den svenska översättningen återgår inte på ett verk som finns publicerat på originalspråket.)
4. Magnus Nilsson, Arbetarlitteratur (Lund: Studentlitteratur,
2006).
Tomas Böhm och Suzanne Kaplan, Hämnd eller Upprättelse
(2006). Andra utgåvan. Stockholm: Natur & Kultur, 2009.
Det förnämliga med Tomas Böhms och Suzanne Kaplans
bok Hämnd eller upprättelse är att de inte är några förespråkare för förlåtelse. En sådan konsekvent terapeutisk hållning är det sällan man finner. Men det är precis denna insikt
som drabbade behöver möta. På så sätt ges en konstruktiv
möjlighet för dem som utsatts för grymheter att handskas
med tankar, känslor och handlingar och på så sätt undvika
att bli en del av en hämndspiral, en spiral som tenderar att
eskalera.
Kaplan har tillsammans med Böhm skrivit en bok om
hämnd och upprättelse som nu kommit i en ny utökad upplaga. Här visar de hur hämnd som en psykologisk mekanism är verksam i allt från vardagens små markeringar, som
undanhållande av viktig information och otrohet i parrelationer, till större samhälleliga fenomen som krig och
folkmord. Både Kaplan och Böhm har stor erfarenhet av
hämndens och upprättelsens psykologi: hon är psykolog,
psykoterapeut, författare samt filosofie doktor i pedagogik
på en avhandling där hon arbetat med barn som överlevt
folkmord. Han arbetar med parrelationer, främlingsfientlighet och förövarpsykologi i egenskap av läkare, psykoanalytiker och författare.
En utgångspunkt i boken är att vi alla har förmågan att
hämnas när vår självkänsla såras och kränks, men att det för
de flesta av oss stannar vid hämndfantasier. Vi finner helt
enkelt vägar ut ur destruktiva relationer, arbetsplatser och
repressiva situationer. Likaså förmår de flesta av oss att härbärgera insikten om att vi rymmer både gott och ont inom
oss själva. Hämnaren däremot lever i förvissningen om att
det onda finns utanför honom. Det är offret som tillskrivs
det onda. Hämnaren ser ingen annan utväg än att ge igen
för att på så sätt handskas med sina egna starka känslor.
multiethnica
24
Ett nyckelbegrepp hos Kaplan och Böhm är hämndspiral. Utifrån en psykologisk förståelse beskriver de i bokens
första del hur hämnd och hämndspiraler uttrycks och fungerar i praktiken. Inte minst polemiserar de mot de otaliga
hämndteman som tycks vara bärande i allt från litteratur
och film till religion. Kulturhistorien är full av människor
och gudar som utplånar, ger igen och är allmänt intoleranta
– och som tror att de triumferar, skriver Kaplan och Böhm.
Med hjälp av psykologiska teorier förklarar också författarna varför människor hämnas, trakasserar och visar intolerans. Personligen tror jag att de flesta av oss har ställt oss
frågorna, Blundar jag när jag ser mobbing, trakasserier och
hämndaktioner?; Rycks jag med av grupptrycket?; Skulle
jag aktivt kunna utföra onda handlingar eller passivt åse när
kollektivet utför grymheter?; – Eller skulle jag visa civilkurage, även om det kostade mig uteslutning från gruppens gemenskap? Kaplan och Böhms svar är knivskarpt: de
flesta av oss skulle ge vika för grupptrycket. Men genom att
känna igen och därigenom kunna förstå mekanismer som
kan användas av hämnare och psykopater för att få med sig
massan kan vi stå bättre rustade inför medlöperi och den
tysta massans problematik.
Den andra delen av boken handlar om upprättelse, en
del som gärna kunde ha fått vara mer utförlig. Inte minst
med tanke på att det i dagens samhälle finns en något större möjlighet för människor att bryta upp från destruktiva
förhållanden, arbetsplatser och stater som utför folkmord.
Vi behöver strategier för att kunna handskas med grannar, ”vänner”, ”arbets-” och ”livskamrater” som är inne i en
destruktiv hämndspiral, människor som vi i vissa fall återfinns i vår vardag. Vi behöver helt enkelt inte bara lära oss
att känna igen hämndaktioner, narcissistiska personligheter
och psykopater, vi behöver också få exempel på manualer
som kan lära oss att tänka och agera på sådant sätt att hämnden inte blir en central del i våra egna liv. Förhoppningsvis
skriver författarna på en fristående fortsättning där de mer
utförligt beskriver hur man kan gå vidare. Inte minst behövs
det fler böcker om civilkuragets psykologi: hur de agerar
som med risk för sitt eget väl och ve, ja till och med sitt
eget liv har styrkan att gå emot en folkhop som är anförd
av en psykopat.
Det är en djupt allvarlig bok. Författarna ryggar inte för
ondska, hemskheter och grymheter. Det är en stark bok i det
att författarna så tydligt håller fast vid att de står på offrets
sida. Det är briljant av författarna att säga att de inte tror på
att förlåtelse fungerar som medel för upprättelse. Upprättelse kan, enligt författarna, bara uppnås mellan jämlikar. Om
inte förövaren på djupet konfronteras med sina handlingar
och radikalt förändras så finns det, helt enkelt, inga förutsättningar för förlåtelse. Kaplan och Böhm konstaterar att
förövare sällan har förmågan att transformeras.
Det är enkelt att tro att upprättelse ligger i att ge igen
med samma mynt. Vem minns inte Don Corleone förmedla
sin livsvisdom till en av sönerna i Gudfadern: ”Keep your
friends close, but your enemies closer.” Historien är full av
människor och gudar som utplånar, ger igen och är allmänt
intoleranta – och som tror att de triumferar. Genom Kaplan
och Böhm finns det nu också en väg bort från banaliteter.
Madeleine Sultán Sjöqvist
(Recensenten och Suzanne Kaplan är sedan recensionen skrevs
båda anställda vid Hugo Valentin-centrum; reds. anm.)
Det amerikanska löftet
Martin Gelin, Det amerikanska löftet. Barack Obamas väg till
Vita huset. Stockholm: Bokförlaget Atlas, 2009. 486 ss.
Det amerikanska presidentvalet 2008 kommer främst att
ihågkommas för att en svart kandidat, Barack Hussein Obama, för första gången segrade i ett landsomfattande val. Det
var en historisk händelse med tanke på att den ägde rum i
en övervägande vit nation med bara lite drygt 12 procent
svart befolkning och en mörk historia av slaveri och systematisk segregation. Ett par svarta presidentkandidater har
tidigare kandiderat utan framgång, däribland Shirley Chisholm (1972), Jesse Jackson (1984 och 1988) och Al Sharpton (2004), men ingen av dem kom i närheten av Barack
Obamas unika karisma, effektiva kampanjorganisation och
breda väljarstöd.
Vid det här laget vet de flesta att Obamas far var en
svart man från Kenya och modern en vit kvinna från Kansas. Mindre känt är att en av Michelle Obamas förfäder
hette Jim Robinson och arbetade som slav på en plantage i
Georgetown i South Carolina. Där någonstans tros han idag
ligga begraven, i en namnlös grav. För ett halvsekel sedan
skulle Obamas far, om han blivit amerikansk medborgare,
inte ha kunnat rösta i många av nationens delstater. Rasism
och diskriminerande regler skulle ha förhindrat det. Sonens
tillträde som president är ett tydligt tecken på hur mycket
USA har förändrats sedan slaveriets och medborgarrättsrörelsens dagar.
Martin Gelins bok om Obamas segerrika presidentvalskampanj har goda förutsättningar att bli en klassiker. Gelin
är journalist och sedan september 2001 bosatt i Brooklyn,
New York. Hans blogg på www.svd.se präglas av ofta träffsäkra iakttagelser om amerikansk politik och kultur. I december 2006 bestämde sig Gelin för att skriva en bok om
Obamas kandidatur, ovetandes om den dramatik som skulle
följa. Det visade sig vara ett lyckokast. Vid den tidpunkten
var det få, om ens några, politiska bedömare som trodde att
Obama skulle bli demokraternas kandidat 2008, än mindre
att han skulle vinna presidentvalet och bli USA:s 44:e statschef. Själv tillhörde jag tvivlarna; jag trodde länge att Hillanr 32 (2010)
multiethnica
ry Clinton skulle ta hem nomineringen i kraft av sitt namn,
sin erfarenhet, sin make och sina månghövdade kontakter,
såväl de politiska som de finansiella. Så blev det inte, och
Gelin var förutseende nog att inse det (eller om han bara
chansade och hoppades på det, men det kvittar ju).
Gelin tillbringade 2007 och 2008 med att resa runt i
USA och samtala med människor om valet, kandidaterna
och landets problem. Resan tog honom till 27 delstater
och till ”hundratals olika städer – stora som små”. Styrkan i
Gelins reportagebok är närheten till händelserna och människorna, främst de många aktivister och volontärer som
lade ned all sin fritid på att arbeta för Obamakampanjen.
Genom denna närhet lyckas han fånga ett specifikt stämningsläge, nämligen den brytningstid som USA genomgick
under George W. Bushs andra presidentperiod, då många
amerikaner tappade tron inte bara på sin president och
på politikens möjligheter utan också på den amerikanska
drömmen, denna undflyende idé om att få ett bättre liv och
forma ”en mera perfekt union”. Gelin möter dessa amerikaner med nyfikenhet, han är intresserad av vad de har att
säga och han delar också deras önskan om en förändring.
Stundom blir skildringen av Obama och hans anhängare väl
beundrande och okritisk, men i stort är Gelins eget engagemang en styrka, inte en svaghet.
Boken är inte bara en inträngande rapport från en rekordlång valrörelse, den innehåller också flera tänkvärda utvikningar om amerikansk politik, kultur och samhälle där författaren får tillfälle att ge prov på sin beläsenhet. Särskilt
gillar jag att Gelin är så generös med citat och referat ur
Obamas tal och program; den typen av redovisning finns
det sällan plats för i dagens hetsiga nyhetsförmedling. En
text av denna omfattning skulle emellertid ha behövt en
faktagranskare som kontrollerat myllret av namn, händelser
och årtal. Helhetsintrycket påverkas negativt av en del onödiga fakta- och skrivfel som t.ex. att Howard Deans beryktade ”skrik” i valkampanjen 2004 skedde efter primärvalet i New Hampshire (det kom redan efter valet i Iowa),
att Nancy Pelosi skulle vara ”Kaliforniensenator” (hon är
talman i representanthuset) och att senator Robert Byrd
skulle ha röstats in i USA:s senat 1964 (det skedde 1958).
Det är obegripligt att förlaget inte kostade på denna i övrigt
välskrivna bok en professionell faktagranskning.
En viktig aspekt, som nästan glömts bort i skriverierna
om valets historiska karaktär, handlar om Obamas ideologiska profil. Det sägs ofta, och med rätta, att Obama är en pragmatisk politiker, en som är mera intresserad av praktiska
resultat än av ideologisk renlärighet. Men denna pragmatism innebär inte ideologisk hållningslöshet. Om man synar
hur Obama faktiskt agerade som lagstiftare under åren som
senator i Washington framträder ett tydligt mönster. Mediebolaget National Journal Group gjorde före valet en mätning av hur de amerikanska senatorerna hade röstat i olika
inrikes- och utrikespolitiska frågor. Undersökarna använde
nr 32 (2010)
25
sig av en skala som mätte från 0 till 100 – noll innebar
att ledamoten konsekvent röstade höger, 100 att han lika
konsekvent röstade vänster. Republikanernas presidentkandidat John McCain hamnade på 36, med andra ord på den
högra halvan men med en viss dragning åt mitten. Obama
fick hela 95,5, vilket gjorde honom till den mest liberala (i
den amerikanska meningen av ordet) av alla senatorer.
Och han har blivit alltmera liberal med åren. År 2005
var Obama enligt samma undersökning den 16:e mest liberala senatorn, 2006 hade han avancerat till en tiondeplats
(86 poäng av 100 möjliga) för att 2007 lägga beslag på förstaplatsen bland de liberala senatorerna. Att en politiker
med den grundsynen kunde väljas till president i ett land
som ideologiskt har en center-högerprofil kan bara förklaras
som en effekt av Obamas personliga utstrålning, den djupa
ekonomiska krisen samt Bushs katastrofala ämbetstid i Vita
huset. Om jag saknar något i Gelins läsvärda bok så är det
en mera systematisk diskussion av Obamas ideologi, bortom de vackra men ofta allmänna fraser som genomsyrar
hans tal.
Som statsvetare kan jag inte avstå från en avslutande notis
av mera valtekniskt slag. Alltsedan 1976 har demokraterna
använt sig av proportionella val i primärvalen, innebärande
att kandidaterna får delegater i proportion till antalet vunna röster. Det avgjorde saken till Obamas fördel; genom det
proportionella valsystemet vann han många delegatröster
även i de delstater som han förlorade mot Hillary Clinton.
En beräkning gjord av Howard Reiter, statsvetarprofessor
vid University of Connecticut och tidigare Fulbrightprofessor vid SINAS (Svenska Institutet för Nordamerikastudier), visar att om demokraterna i stället hade använt sig
av ett system med majoritetsval, som görs i de allmänna
valen och som demokraterna tidigare använde sig av (liksom republikanerna ännu i sina primärval), skulle Hillary
Clinton ha avgått med segern.
Reiter räknar med att Clinton med ett majoritetsvalsystem skulle ha fått totalt 2.922 delegater mot 2.066 för
Obama. Även om den senare skulle ha tilldelats hälften av
rösterna i de omstridda och jämna primärvalen i Florida,
Michigan och Texas skulle Clinton ha vunnit nomineringen
med 2.582,5 delegater mot 2.404,5 för Obama. Varför?
Därför att även om Obama vann flera delstater totalt segrade
Clinton i de stora delstaterna, de med flest antal delegater
(t.ex. Ohio, Pennsylvania, Texas). Majoritetsval innebär ju
att vinnaren i en delstat tar hem alla röster medan förloraren blir lottlös. Med det proportionella valsystem som
användes vann i stället Obama med 2.156 delegater mot
1.923 för Clinton (2.118 behövdes för seger).
Slutsatsen blir att nomineringsstriden mellan de båda
var ytterst jämn, och att valsystemet spelade en avgörande
roll för utgången. I framtidens historieböcker kommer det
rätteligen stå att Barack Obama vann såväl nomineringen
som presidentvalet. Men i en fotnot borde det tilläggas att
multiethnica
26
om demokraterna i primärvalen hade använt sig av samma
valsystem som republikanerna, och som de själva använde
tidigare, skulle Hillary Clinton ha tagit hem nomineringen
och därmed förmodligen valts till USA:s första kvinnliga
president. Även den utgången hade kunnat betecknas som
historisk.
Erik Åsard
New Documents and Old Interpretations on Baltic
Collaboration and Nazi Crimes in Belarus.
A. R. Diukov, V. V. Simindei et al., eds., “Unichtozhit’ kak
mozhno bol’she…”: Latviiskie kollaboratsionistskie formirovaniia na
territorii Belorussii, 1942–1944 gg. Sbornik dokumentov [“Destroy
as many as possible… ” Latvian collaborationist units on Belarusian territory 1942–44. Collection of documents.] Moscow:
Fond istoricheskaia pamiat’, 2009. 360 pp.
The Moscow-based Fond istoricheskaia pamiat’ has been
quite prolific in producing publications related to Baltic
and Ukrainian collaboration with the Nazis in World War II
and the Holocaust.* The recently-published document collection “Unichtozhit’ kak mozhno bol’she...” continues this
tradition, by presenting the reader with a selection of lesser
known sources on the role of auxiliary police units from
Latvia in the Nazi crimes committed on the territory of occupied Belarus.
The foreword is written by Aleksandr Diukov, one of
the editors of the collection. Diukov is known for his sharp
criticism of the “revisionist” historiography in the Baltic
states and Ukraine concerning World War II, the Holocaust,
and Stalinist repression. It thus comes as no surprise that
much of this introductory essay is a polemic against Latvian
writers of history (both professional historians and more
popular authors) who would seek to minimise the role of
Latvians in the Holocaust and other Nazi crimes by, for
example, stressing the difference between the Schutzmannschaften and the Latvian Legion. The line of argument criticised by Diukov is that the former were auxiliary police
formations whose functions included punitive operations,
while the latter are portrayed as units of the Waffen-SS that
were engaged solely in frontline combat.
Diukov’s main point, however, is that, in order to realise
“their misanthropic plans of genocide”, the Nazis recruited
collaborationist units from amongst “Soviet citizens” of
Russian, Belarusian, Ukrainian, Lithuanian, Estonian, and
Latvian nationality (p. 19). Whilst the fact that such units
were recruited by the Germans is indisputable, as is the
fact that they took part in Nazi atrocities, what remains
unclear is whom Diukov means this genocide was directed
against. Not only Jews, but also Belarusian civilians and Sov-
iet prisoners of war are included in his list of victims of
what he calls the “genocidal politics against the republic’s
[i.e. Belarus] population” (p. 19). When referring specifically to Latvian perpetrators, though, he brings up the 1961
Soviet trial on the Slonim ghetto liquidation (p. 21), and
then quotes a document where a man from the “Latvian
SS” was reported as saying their duty was to “destroy as
many Russians as possible” (p. 23; emphasis mine). These
examples would seem to confirm the generally accepted
scholarly understanding of Nazi policy that specific ethnic categories (i.e., Jews, Russians) were targeted by this
“politika genotsida”, and that the genocide was not directed
against the inhabitants of Belarus per se. Diukov thus demonstrates that he has a more polemical than a scholarly
understanding of the definition of genocide.
In lieu of an introduction, there is an article by Belarusian historian Aleksei Litvin on the activities of the Latvian
auxiliary police (Schutzmannschaften, or Schuma for short)
battalions in his homeland during World War II. This text is
largely a revised version of a decade-old conference paper
by Litvin,1 complete with all the shortcomings of the original version – such as citing partisan intelligence reports that
refer to Latvian battalions by erroneous numbers.2
Aside from the Latvian police battalions discussed by Litvin, the other main unit of interest in the collection is the
SD’s infamous murder squad of Latvian auxiliary security
police – more commonly known after its nominal leader,
Viktors Arājs, as “Sonderkommando Arajs” or simply the
“Arajs Kommando”. Although this is not stated anywhere in
the book, the well-known photograph on the cover shows
Arājs himself and several other Latvian volunteers as part
of a group that partook in a course at the SD school in Fürstenburg, near Berlin.
The main body of the book consists of over hundred documents and document extracts. In the case of documents of
German provenance, these have been translated into Russian. The presentation and scholarly apparatus is consistent
with the usual practices for document publications.
The documents presented are, with a few exceptions, generally of three main types: contemporary German reports
from within the SS and police apparatus of Reichskommissariat Ostland; intelligence or battle reports from Soviet partisans in wartime Belarus; and postwar interrogations of captured German and Latvian perpetrators by Soviet security
forces. Of interest to scholars is the fact that they are from
archives to which researchers, particularly foreigners, often
have difficulty gaining access. Most of the documents are
from the State Archives of Belarus (NARB), the Central Archives of the Federal Security Service (TsA FSB), and the
Central Archives of the Russian Ministry of Defence (TsAMO RF).
Copies of many of the documents of German provenance from the Belarusian archives may possibly also be found
nr 32 (2010)
multiethnica
in the collections of the Bundesarchiv (e.g. BArch R 20),
the Latvian State Historical Archives (e.g. LVVA f. P-82), or
the U.S. Holocaust Memorial Museum. As such, it would
be useful for the reader to know which of the documents
published are unique to NARB, and which are available
elsewhere. Furthermore, it is also common practice in such
cases to state when a document is being published for the
first time.
Most of the sources presented pertain to the many campaigns of anti-partisan operations that the SS unleashed
across the territory of Belarus during World War II. In fitting with the general line of presenting evidence for a planned genocide against the people of the Byelorussian SSR,
incidents where Jews are murdered receive only passing
mention in this context.
This does not mean, however, that there is nothing to be
found for those interested in the history of the Holocaust.
Most intriguing are the publications of transcripts from the
interrogations of captured perpetrators from the files of the
FSB archives. Former Latvian members of Sonderkommando Arajs describe their actions in the ghettos of Riga, Minsk,
and Slutsk. Several of the interrogations describe in some
detail the use of gas vans (dushegubki) to murder Jews in
Minsk in 1943. They also give some convincing evidence of
the degree to which this killing squad of the SD eventually became intertwined with other SS projects, including
anti-partisan warfare, the Latvian Legion, and even the
stay-behind units of the SS-Jagdverbände. As with the other documents, it would have been good to know whether
copies are also to be found in the NKVD/MGB/KGB case
files held by the Latvian State Archive (LVA f. 1986),3 or
whether they are unique to the holdings of the FSB archive
in Moscow.
Also of interest are Soviet investigation documents pertaining to former members of the Latvian Schutzmannschaften and German Gestapo. These also discuss the murder of
the Jews in Riga and Minsk, and thus shed some light on
what the Soviet security services knew about the Holocaust
in the immediate postwar years.
Had they wished, the editors of the collection could
have put much stronger emphasis on linking the Latvian
Schuma personnel who participated in atrocities in Belarus
with the Holocaust in Latvia. For example, the book contains numerous documents pertaining to the anti-partisan
operation “Winterzauber” in early 1943. Among the Latvian units deployed in this ethnic cleansing campaign was the
280th Latvian Schuma Battalion, commanded at that time
by Kārlis Lobe. Lobe has been accused of having a key role,
as local police leader, in the murder of Jews in Ventspils in
1941. In 1971, Lobe, by then in western exile, brought a
court case for libel against the Swedish communist newspaper Ny Dag for publishing an article that described him as,
“mass murderer Karlis Lobe from [the Stockholm suburb
nr 32 (2010)
27
of] Stureby, who participated in the murder of thousands
of Jews”. During the trial, not only Lobe’s role in Ventspils
in 1941 but also his command function in “Winterzauber”
was examined in the courtroom.4 Lobe lost the libel case
against Ny Dag, in part thanks to the fact that the Soviet
Latvian authorities provided copies of the German documentation on “Winterzauber” for the defendants. These copies in the case material in the Stockholm City Archives are
similar, or perhaps even identical, to some of the sources
published in the book under review.
Despite performing the commendable function of making source material more widely available, there are several
problems with the collection that cannot be overlooked.
The main one is a positivistic approach to historical sources, i.e. in this case the assumption that the documents speak
for themselves, and will convince the reader of the guiding
hypothesis behind the publication. Scholars accustomed
to proper source criticism may not be easily convinced,
though. For example, why should one necessarily accept at
face value the statements in 1944 concerning the brutality
of “Latvian SS” towards “Russians”, when they are made by
a Latvian working for the Russian Liberation Army (ROA)
– itself an SS-controlled project! – to his Russian superior
officer? (pp. 269–271) Can there not be a very particular
context to these statements, more than just simply as evidence in general of “Russophobic motives for massacres of
the population in Belarusian villages”? Similarly, in the case
of the volunteers in the infamous Sonderkommando Arajs,
proper source criticism calls into question the authenticity
of some of the details in the interrogation protocols. Many
of the “politically correct” Soviet-style formulations suggest
that the Ministry of State Security (MGB) interrogators were
at times putting words into the perpetrators’ mouths.
Several inconsistencies also disrupt the narrative the editors are trying to portray. For example, Litvin says there
is good evidence that the 18th Latvian Schuma battalion
participated in the massacre of Jews at Slonim in the summer of 1942 (p. 31). Diukov refers to the same incident,
citing the 1961 Soviet trial of the Latvian perpetrators (p.
21). This incident is significant, because it not only was an
important element of Soviet Cold War propaganda aimed
at tarring Latvian émigrés as war criminals,5 but has also entered into the memoir, fiction and scholarly literature concerning the role of Latvians in the Holocaust.6
It is therefore contrary to what might be expected that
none of the documents in the book about the 18th Battalion – neither those of German, nor of Soviet provenance
– actually confirm its participation in this particular massacre. Not even the interrogation of a former member of the
battalion gives any hard evidence: several mass killings are
mentioned for summer of 1942, but not the infamous Slonim massacre (pp. 349–350). On the other hand, one of the
interrogations clearly places members of Sonderkommando
multiethnica
28
Arajs at the massacre in Slonim on 20 June 1942, and mentions
the participation of a “Latvian batallion of Schutzmänner”,
but without specifically naming which one (p. 289).
As Andrew Ezergailis has pointed out, the reason this
situation arises is because there is, certainly, evidence placing the 18th Battalion in the area of Slonim at certain times
during the summer of 1942, but not on the precise dates
when the Jews in question were murdered.7 Nevertheless,
if Diukov and Litvin had not made such a point about the
18th Battalion’s participation in the mass murder of Slonim’s Jews, the reader might have missed this discrepancy of
documentation of the event elsewhere in the book.
There is also a decidedly pro-Russian slant in the collection, which can also cause difficulties for the more informed
reader. Not only is there the aforementioned case of giving
credence to what members of the ROA had to say about
the Latvians in SS service, but both Diukov (p. 20) and
Litvin (p. 46) are somewhat less harsh in their judgement
of the so-called Latgalian battalions, recruited mainly from
ethnic Russians from eastern Latvia (Latgale). But just
like the majority of the Latvian Schuma men, a significant
number of these Russian citizens of the former independent Republic of Latvia actually volunteered for service in
German uniform against the Soviets who had annexed
their country in 1940.
Furthermore, in its condemnation of the Schuma crimes
in Belarus, the book portrays the 283rd Schuma Battalion
as a “Latvian” unit. This impression is partly derived from
Soviet partisan intelligence sources (pp. 43–44). Unfortunately for the editors, this was not actually the case. Instead,
the 283rd Battalion was a Schuma battalion raised in early
1943 using ethnic Russian volunteers from Latgale. Unlike
the so-called Latgalian construction battalions, it was directly subordinated to the SSPF for Latvia.8 These facts, had
they been presented in the book, would have served to undermine somewhat the thesis of perpetrators motivated by
their Baltic “Russophobia” to participate in genocide against
the people of the Byelorussian SSR.
The question that remains, as suggested by the book’s
title and by Diukov in his preface, is whether these documents on their own prove that Latvian collaborators sought
to commit genocide by murdering as many Soviet citizens
as possible. While there is no denying that the units in
question were deeply involved in atrocities, the voices of
the men from Latvia who took part in these crimes remain
mediated by the sources of German or Soviet provenance.
We would thus likely need other sources, such as contemporary egodocuments (letters, diaries, etc.), in order to
know what really motivated these Latvian and ethnic Russian Schutzmänner from Latvia to participate in trying to
realise the SS’s genocidal project in occupied Belarus.
After taking these reservations into account, this collection is a still on the whole a valuable contribution to
the scholarly literature. It gives a deeper insight into how
the local auxiliaries from Latvia were fully integrated into
a murderous system that included the German Ordnungspolizei, Sicherheitspolizei, and Waffen-SS Brigades. It offers no
groundbreaking new discoveries, but fills in some interesting
details and grants greater access to primary source information. For the historian of the Holocaust, the collection is
most useful as a complement to the recent research on the
Ordnungspolizei and the Holocaust in the Baltic region,
such as that of Wolfgang Curilla, and as a companion to
the collection Einsatz im “Reichskommissariat Ostland”.9
Researchers interested in the Sonderkommando Arajs or
the Minsk Ghetto should also find some of the documents
it contains worth a look. For those seeking to understand
the scope of the Nazis’ genocidal plans for Belarus, though,
Christian Gerlach10 is still a better place to turn.
The collection has also been published in an English-language edition by the Johan Beckman Institute in Finland.11
Unfortunately, innumerable errors and garbled retransliterations of German and Latvian names render this version
worthless for historical scholarship. Researchers are therefore encouraged to give preference to the original Russian
edition.
Matthew Kott
*
This is a revised version of a review first published in Ukrainian language in Holokost i suchasnist’. Studii v Ukraini i sviti
(’Holocaust and Modernity. Studies in Ukraine and the World’;
Kiev), vol. 7, no. 1, 2010.
Notes
1. Aleksejs Ļitvins, “Latviešu policijas bataljoni Baltkrievijā 1941.–
1944. gadā”, in Latvija Otrajā Pasaules karā: Starptautiskās
konferences materiāli 1999. gada 14.–15. jūnijs, Rīga / Latvia
in World War II: Materials of an International Conference 14–15
June 1999, Riga, ed. Daina Bleiere and Iveta Šķiņķe (Riga: Latvijas Vēstures institūta apgāds, 2000), 252–265.
2. E.g., there is no German record of there ever having been a
“546-ii latyshskii politseiskii batal’on” (p. 45). Cf. Kārlis Kangeris, “‘Closed’ Units of the Latvian Police – Lettische Schutzmannschafts-Bataillone: Research Issues and Pre-History”, in
The Hidden and Forbidden History of Latvia under Soviet and
Nazi Occupations 1940–1991: Selected Research of the Commission of Historians of Latvia, ed. Valters Nollendorfs and Erwin
Oberländer (Riga: Inst. of the History of Latvia, 2005), 110.
3. LVA f. 1986 has case files for the Arājs men included in the collection: Tālivaldis Ozols (file 43228), Edgars-Teodors Mihelsons (file 6948), Radions Zasters (file 635), etc.
4. Mats Deland, Purgatorium: Sverige och andra världskrigets förbrytare (Stockholm: Atlas, 2010), 133–142.
5. E. Avotiņš, J. Dzirkalis, V. Pētersons (pseud.), Kas ir Daugavas Vanagi (Riga: Latvijas Valsts izdevniecība, 1962), 5–8; cf.
Andrew Ezergailis, Nazi/Soviet Disinformation about the Holocaust in Nazi-Occupied Latvia. “Daugavas Vanagi: Who Are
They” – Revisited (Riga: Latvijas 50 gadu okupācijas muzeja
fonds, 2005), 46.
6. See Valdis O. Lumans, Latvia in World War II (New York: Ford-
nr 32 (2010)
multiethnica
ham University Press, 2006), 312. Cf. Bernhard Press’ memoir
The Murder of the Jews in Latvia 1941–1945 (Evanston, Ill.:
Northwestern University Press, 2000), 55. The question of the
involvement of the 18th Battalion in the Slonim massacre is
discussed in The Mascot, the story of a Jewish boy from Belarus “adopted” by Latvian Schutzmänner: Mark Kurzem, The
Mascot: The Extraordinary Story of a Young Jewish Boy and an
SS Extermination Squad (London: Rider, 2007).
7. Ezergailis, Nazi/Soviet Disinformation, 45–50. Cf. Andrew Ezergailis, The Holocaust in Latvia 1941–1944: The Missing Center
(Riga: Historical Institute of Latvia; Washington, D.C.: U.S.
Holocaust Memorial Museum, 1996), 326–327.
8. Geoffrey Swain, Between Stalin and Hitler: Class War and Race
War on the Dvina, 1940–46 (London/New York: Routledge
Curzon, 2004), 115; Uldis Neiburgs, “Latvijas krievi Vācijas
bruņotajos spēkos Otrajā pasaules karā”, Latvijas Vestures Ins-
nr 32 (2010)
29
titūta Žurnāls, no. 1 (2007), 159–164; S. I. Drobiazko, Pod znamënami vraga: Antisovetskie formirovanie v sostave germanskikh
vooruzhennykh sil (Moskva: Eksmo, 2005), 245.
9. Wolfgang Curilla, Die deutsche Ordnungspolizei und der Holocaust im Baltikum und in Weißrußland 1941–1944 (Paderborn:
Ferdinand Schöningh, 2006); Einsatz im “Reichskommissariat
Ostland”: Dokumente zum Völkermord im Baltikum und in Weißrußland 1941–1944, ed. Wolfgang Benz, Konrad Kwiet and Jürgen Matthäus (Berlin: Metropol, 1998).
10. Christian Gerlach, Kalkulierte Morde: Die deutsche Wirtschaftsund Vernichtungspolitik in Weißrußland 1941 bis 1944 (Hamburg: Hamburger Edition, 1999).
11. Destroy as Much as Possible…: Latvian Collaborationist Formations on the Territory of Belarus, 1942–1944. Document Compendium, ed. Alexander R. Dyukov, trans. I. Zhila (Helsinki: Johan
Beckman Institute, 2010).
multiethnica
30
Andra nyutkomna publikationer från Hugo Valentin-centrum
eller av centrets medarbetare:
NYA BÖCKER
Hugo Valentin-centrum har till uppgift att initiera, bedriva och popularisera forskning.
Vi publicerar både vetenskapliga rapporter och böcker som vänder sig till en bred läsekrets av forskare och allmänt intresserade.
Centret publicerar följande bokserier: Studia multiethnica Upsaliensia (SMU), Uppsala
Multiethnic Papers (UMP), Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications
(UUHGS), Endangered Languages and Cultures (ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo
Valentin Lectures (HVL), Current Issues (CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum
(DS). En del av våra forskares skrifter ges ut av icke-universitetsanknutna förlag. Dessa
köps genom bokhandeln eller angiven distributör/utgivare.
Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI beställs från Hugo Valentin-centrum, Box
521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt i Digitala vetenskapliga arkivet
(DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via adressen http://uu.diva-portal.org/
SMU distribueras av University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala.
Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen.
NAMIS-serien 5.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2010. 43+43 SS. (TVÅSPRÅKIG)
De nationella minoritetsspråken i Sverige är idag allvarligt hotade till sin existens, t.o.m. finskan som av många betraktas
som ett starkt språk i den svenska minoritetskontexten. Många
vuxna har förlorat sitt finska språk eller aldrig fått lära sig det,
vilket gör att överföringen till nästa generation på många håll
stannat av. Samtidigt finns det ett växande intresse hos personer med finska rötter att återta sitt ursprungsspråk och att ge
sina barn möjligheter att växa upp tvåspråkiga. Sverigefinländarnas delegation har därför tagit fram en handbok om språklig
revitalisering: Ska vi tala finska? En idébok om finskan i Sverige,
som har finansierats av Statens kulturråd och publicerats som
ett samarbete mellan Hugo Valentin-centrum vid Uppsala universitet och Finskt språk- och kulturcentrum vid Mälardalens
högskola. I boken presenteras finska språkets situation i Sverige
samt idéer och inspiration för ett antal revitaliseringssatsningar
i syfte att vända trenden och göra finskan till ett levande språk i
alla generationer. (Boken säljs genom Sverigefinska skolan, Hovslagargatan 25, 194 31 UPPLANDS VÄSBY; e-post markku.peura@sverigefinskaskolan.se)
Maija Könönen and Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa.
Cross-cultural Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. SMU 18.
UPPSALA: ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, 2010. 323 PP.
This volume in the series Studia multiethnica Upsaliensia contains
twenty papers presented at the conference “Eastern Manifestations of Western Ideas – or Vice Versa?,” held at the University
of Helsinki in August 2008. The contributions deal with a wide
range of questions related to the status of languages, literary
and cultural topics, philosophical ideas, the Byzantine heritage,
political history, and travelogues in (South)eastern Europe and
Russia. The book represents the most recent state of affairs
in the study of the target area in the mentioned fields. The
authors are both senior experts and younger scholars from the
Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland. En
översikt. Boglárka Straszer. Digitala skrifter från Hugo Valentincentrum 1. Uppsala 2010.
Gäller vanligt folkvett också för akademiker? Rapport från ett seminarium om makt och etik. Red. G. Bockgård & H. Tunón. Uppsala
2010.
Wenn Kinder Völkermord überleben. Über extreme Traumatisierung
und Affektregulierung. Suzanne Kaplan. Gießen 2010.
En inventering av forskningen om romer i Sverige. Laura Palosuo.
ELC 4. Uppsala 2009.
Sarajevo under Siege. Anthropology in Wartime. Ivana Maček. Philadelphia, Pa. 2009.
Rache. Zur Psychodynamik einer unheimlichen Lust und ihrer Zähmung. Tomas Böhm, Suzanne Kaplan. Gießen 2009.
…om detta må ni berätta… En bok om Förintelsen i Europa
1933–1945. Stéphane Bruchfeld & Paul A. Levine. 5:e, omarb. o.
utv. uppl. Stockholm 2009.
Living with Bad Surroundings.War, History, and Everyday Moments in
Northern Uganda. Sverker Finnström. Durham, N.C. 2008.
Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i
Norden tillägnad Leena Huss. Red. Ulla Börestam, Satu Gröndahl
& Boglárka Straszer. UMP 50. Uppsala 2008.
Mer om skrifterna på http://www.valentin.uu.se
United States, Croatia, Finland, Luxembourg, Serbia, and Sweden. Each essay in the volume attests to the benefits of crossing
the geographical, cultural and ideological divisions that have
run for centuries and are still running through Europe in various forms. The book is not only a scholarly endeavour, but can
also be used as an academic textbook in area studies.
Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma. ELC 6.
UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2010. 104 PP.
This is the third consecutive volume treating Roma and Romani research in the series Endangered Languages and Cultures
(ELC) – a subject area that clearly lacks research. There is simply a great need to acquire new findings for Romani and the
culture of the Roma. The previous volume was a conference
report edited by Prof. Hristo Kyuchukov of Constantine the
Philosopher University, Nitra, Slovakia. This time we have the
pleasure of presenting a collection of his previously unpublished articles and conference papers on the life of Roma, their
culture and language, written in the course of the last eight
years. The romani linguistics expert Dr. Peter Bakker, Aarhus
University, introduces the book with a presentation of Prof.
Kyuchukov and his research career. The Postscript is authored
by another expert on Romani and issues concerning the Roma,
Prof. Ian Hancock of the University of Texas. Hopefully, it will
eventually be possible to establish Romani Studies as an academic subject in Sweden; up until now, a few individuals with
variying academic backgrounds and specialties have kept the
nr 32 (2010)
multiethnica
subject alive. We also hope that this collection will be stimulating to readers, and increase interest in Romani research among
Roma themselves as well as the general public.
Paul A. Levine, Raoul Wallenberg in Budapest. Myth, History
and Holocaust.
LONDON; PORTLAND, OREG.: VALLENTINE MITCHELL, 2010. 392 PP.
Raoul Wallenberg, a genuine hero of the Holocaust, is revered
and honoured by millions worldwide for his humanitarian
achievements in Budapest in 1944. During his often dramatic
six months in that city, Wallenberg and his diplomatic colleagues saved and assisted many thousands of Jews. Though much
written about, existing publications about Wallenberg have
been hagiographic in nature rather than historical, characterized by inaccuracies, exaggerations, and a lack of historical context. Paul A. Levine has studied Wallenberg and Swedish diplomacy during the Holocaust for twenty years. Using contemporary Swedish diplomatic documents never before studied, Levine
places Wallenberg in an accurate historical context, providing
an almost daily picture of his activities, including his essential
negotiations with Hungarian officials, German and Hungarian
Nazis, and neutral diplomats. Through careful analysis of Wallenberg’s own personal and diplomatic correspondence, this
study provides a richer and more nuanced picture of a generally misunderstood figure. Levine also explores how the many
myths about Wallenberg and his mission have distorted the
public’s understanding both of him and of how he actually
worked to assist and save thousands of Jews. Rather than being
an “angel of rescue”, Wallenberg was a very real man who’s
status as a Swedish diplomat was more crucial to his ability to
act than his own motivations. The book also argues that by dispensing with these myths, Wallenberg’s true historic worth as
a moral symbol is enhanced rather than diminished.
Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen.
NAMIS-serien 4.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2010. 223 SS.
Denna rapport redovisar ett uppdrag från Integrations- och
jämställdhetsdepartementet att kartlägga och analysera behovet av särskilda utbildningsinsatser riktade till kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna. I uppdraget har även ingått att
vid behov lämna förslag på innehåll och struktur för en sådan
utbildning. Syftet enligt direktiven är att på ett bättre sätt än
tidigare fånga upp behoven hos minoritetskvinnor som vill
utbilda sig och stärka sin roll i samhället, och att finna lösningar
som passar dessa kvinnor och deras behov. Enligt direktiven
har utformningen av minoritetspolitiken hittills inte beaktat
könsperspektivet i tillräcklig grad och en konsekvens av detta
sägs vara att minoritetskvinnors behov har förblivit osynliga.
Kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna kan vara dubbelt utsatta när det gäller diskriminering, dels för att de är
kvinnor, dels för att de tillhör en nationell minoritet. I direktiven betonas vikten av att stärka minoriteters möjligheter till
inflytande på samma villkor som befolkningen i övrigt och till
att få sina behov tillgodosedda på samma villkor som majoriteten. Organisering och ekonomiskt stöd till organisering ses
här som en förutsättning för reellt inflytande. Syftet har varit
nr 32 (2010)
31
att undersöka möjligheterna att tillhandahålla riktade utbildningsinsatser till denna specifika målgrupp, minoritetskvinnor,
inom ramen för svensk folkbildning, med målet att öka dessa
kvinnors möjlighet att delta i den demokratiska processen och
stärka deras egenmakt.
Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and
Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. UMP 52.
UPPSALA: CENTRE FOR MULTIETHNIC RESEARCH, 2009. 312 PP.
With the war in Bosnia-Herzegovina, Serbo-Croatian/ Croato-Serbian ceased to function as a common standard language for the three South Slavic nations Bosniacs (Moslems),
Serbs and Croats. Today three standard languages, Bosnian,
Croatian and Serbian, are officially in use and taught in the
schools. Even though the linguistic differences between them
are small and found mainly in the lexicon, these languages
are symbols for differing historical experiences and play an
important role as markers of ethnic and national affi liation,
i.e. the language question is an important element in the ongoing nation-building. This study is partly a result of the project
“Language and Ethnicity: Standard Language Differentiation
and Attitudes towards Language in Bosnia and Herzegovina,”
funded by the Swedish Research Council. The author uses a
somewhat philological approach, studying grammars that to
some extent have been used, or are known, in education in
Bosnia and Herzegovina, as well as language textbooks and
readers for Bosniac, Croat and Serb pupils respectively in
Bosnia and Herzegovina. The author studies how the sometimes rather ferocious language debate in former Yugoslavia
influences the language question in Bosnia and Herzegovina,
and also the language in which the books are written, using
variation in spelling, lexicon and word-formation as a tool,
and checking the usage against prescriptive manuals for the
Serbian, Bosnian and Croatian standards.
Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The
International Romani Language Conference in Stockholm and
Uppsala 7–9 January 2007. ELC 5.
UPPSALA: CENTRE FOR MULTIETHNIC RESEARCH, 2ND REV. ED. 2009. 83 SS.
The present volume publishes papers from the international
Romani language conference in Stockholm and Uppsala in
2007 – dedicated in particular to the process of standardisation of the Romani language. In the aftermath of the democratic changes in the eastern European countries at the beginning
of the 1990s, Romani-language standardisation became a hot
topic and many Roma activists took part in this process.
Standardisation is not carried out in isolation: in most cases
it is intimately connected with the educational process, with
governmental decisions on language policies for the use of a
language in public life, with the development of new fiction
and scientific literature in the Romani language. The study of
Romani has entered a new era in the last twenty years. Linguists from all over the world have combined their strengths
and knowledge to further develop the Romani language. The
First International Conference on Romani Linguistics was
organized at the University of Hamburg in 1993, and since
then eight more international conferences have been arranged
multiethnica
32
in different parts of Europe. International linguistics journals
have published articles on Romani linguistics, scholars have
put huge efforts into a standard orthography and a standard
Romani grammar, and academic publications on Romani has
steadily grown; all to the benefit of important insights into
Romani dialectology, typology, sociolinguistics and psycholinguistics. This volume is unique in that the authors are both
Roma and non-Roma, linguists and activists. The articles
are divided into two parts: one that evaluates the process of
standardization from an historical perspective, and one that
presents the current situation. The aim of the collection of
papers is to show different approaches to the process of standardisation of Romani. It is as such a contribution to the larger
field of contemporary Romani studies in Europe.
Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. UMP 51/UUHGS 3.
UPPSALA: CENTRUM FÖR MULTIETNISK FORSKNING, 2009. 84 SS.
Kunskapen om svenskt rastänkande och statlig eugenik och steriliseringspolitik har ökat betydligt på senare år. Med det som
utgångspunkt arrangerades 2008 en föreläsningsserie på temat
Rasen och vetenskapen vid Uppsala universitet, med ambitionen att belysa rasismens, rasbiologins och rashygienens historiska
arv, och kopplingar mellan rasföreställningar och kunskapsbildning från Linné fram till i dag. Internationella aspekter i form
av påverkan, nätverk och akademiskt utbyte stod i centrum för
intresset. Anknytningen till Uppsala och Uppsala universitet
var påtaglig i ämnesvalen. I volymen Rasen och vetenskapen har
tre av de fem bidragen från föreläsningsserien publicerats. Det
första bidraget är av professorn i medicinsk genetik vid Uppsala
universitet Ulf Pettersson, vars föredrag, ”Människoraser, finns
dom?”, behandlar rasbegreppets ställning i människans utvecklingshistoria inom genetiken i dag. Rasbiologiska institutet och
dess drivande kraft, läkaren och professorn i rasbiologi Herman
Lundborg är ämnet för Katrin Zippels föredrag, som avhandlar
fotografins och avfotograferingens betydelse för institutet samt
de tekniskt högkvalitativa porträttseriernas del i Lundborgs inflytande utomlands, inte minst i Tyskland. Matthew Kott föreläste
om den svenske läkaren och antropologen Gaston Backman,
som efter studier i Uppsala innehade framträdande akademiska
tjänster i Lund, Stockholm och lettländska Riga. Backmans
betydelse för rasbiologin och dess spridning internationellt har
inte uppmärksammats i någon större utsträckning tidigare.
CENTRETS SKRIFTSERIER
STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA
ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS
1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography
and Nationality Policy. 1985.
2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats
Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth
Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987.
3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och
språkbyte i Finland. Diss. 1988.
4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic
Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West,
1835–1915. 1988.
5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on
an Ethnic Minority. 1988.
6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i
Norden. 1988.
7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989.
8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence
and Social Change. 1989.
9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chicago.
Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991.
10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. 1994.
11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in
Swedish Film. 1998.
12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999. 1999.
13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana.
1999.
14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immigrant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001.
15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003.
16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal
Study of Linguistic Variation and Identity. 2003.
17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och
förändring. 2004.
18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural
Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010.
ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC)
1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandinavien. 2003.
2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An
Anthology & Introduction. 2006.
3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007.
4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009.
5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International
Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007.
2nd Rev. Ed. 2009.
6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma.
2010.
NAMIS-SERIEN
Volymer ur Studia multiethnica Upsaliensia beställs från:
University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek
Box 510, SE-751 20 Uppsala.
Fax: 018-471 68 04. E-post: acta@ub.uu.se.
Volymer ur övriga serier beställs från Hugo Valentin-centrum:
Box 521, SE-751 20 Uppsala.
Fax: +46-18-471 23 63. Tfn: +46-18-471 23 59. E-post: info@valentin.uu.se.
Se även www.valentin.uu.se.
1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och
fraser på quechua, spanska och engelska. 2004.
2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella
minoritetspolitik. 2004.
3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet
i Örebro den 18 juni 2005. 2007.
4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010.
5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko
suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010.
nr 32 (2010)
multiethnica
UUHGS PUBLICATIONS
UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS
1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from
Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.)
2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik
och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ.
Library.)
3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
CURRENT ISSUES
1. Kjell Magnusson, Rambouilletavtalet. Texten, förhandlingarna, bakgrunden.
1999.
2. Karen Lundwall, Psychological Aspects of Collective Violence and Reconciliation. A Survey of Current Research. 2001.
3. Kristian Gerner & Erik Åsard, red., Reconceptualizing Europe. 2002.
THE HUGO VALENTIN LECTURES
1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich.
With Two Articles by Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Stéphane
Bruchfeld and Per Jegebäck. 2002.
2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by
Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004.
3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifestations. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and
Critically Examined. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004.
4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo
Valentin. Ed. Paul A. Levine, w. Per Jegebäck. 2007
5. In press.
UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS
1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984.
2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandraroch minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984.
3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A
Bibliography of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988.
4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell
variation. 2:a uppl. 1988.
5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsdebatt. 4:e uppl. 1991.
6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport
från en multietnisk resa. 1986.
7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of
Cultural Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990.
8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986.
9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översättning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988.
10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif
Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987.
11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets
utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987.
12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk,
kultur. 1988.
13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala.
Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988.
14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution.
1988.
15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989.
16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas
regionala fördelning. 1989.
17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. Diss. 1989.
18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989.
nr 32 (2010)
33
19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på
halvspråkighetsdebatten. 1990.
20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford,
Illinois. 1990.
21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991.
22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efterskrift av Carl-Martin Edsman. 1991.
23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan
Stockholm. 1991.
25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991.
26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska
flyktingarna under andra världskriget. 1992.
27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992.
28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992.
29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993.
30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad australiana. 1993.
31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David
Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994.
32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Research and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994.
33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduction by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University.
1995.
34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migration.
Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995.
35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i
Sverige och dess bakgrund. 1995.
36. Kjell Magnusson, Midhat Mediæ & Harald Runblom, red., Krig, exil,
återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996.
37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por
artistas y escritores. 1997.
38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskarseminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996.
39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de
cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the
Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996.
40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världskriget. 1997.
41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in
Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005.
42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om
kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999.
43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michaþ Bron Jr, red., Allvarlig debatt och
rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000.
44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and
Realities. 2000.
45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. 2002.
46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur
på svenska 1970–2000. 2002.
47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian
Novels. 2003.
48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919–
1999. 2005.
49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Balkan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005.
50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera!
En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena
Huss. 2008.
51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009.
multiethnica
34
HUGO VALENTIN
FÖRELÄSNINGEN 2010
DEN ÅTTONDE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN
16 mars 2010
Prof. WILLIAM A. SCHABAS
Den åttonde Hugo Valentin-föreläsaren
Prof. William A. Schabas
National University of Ireland, Galway
National University of Ireland, Galway
What’s in a Word?
Atrocity Crimes and the “Genocide” Label
William Schabas är föreståndare för Irish
Centre for Human Rights i Galway. Han sitter
även som ledamot i Royal Irish Academy.
Tidigare års Hugo Valentinföreläsare:
2009 Omer Bartov
Brown University, Providence, R.I.
2008 Claudia Koonz
Duke University, Durham, N.C.
2006–2007 Nechama Tec
University of Connecticut at Stamford
2005 Debórah Dwork
Clark University, Worcester, Mass.
2004 Wolfgang Benz
Technische Universität Berlin
2003 Henry R. Huttenbach
City College, City University New York
2001–2002 Saul Friedländer
University of California Los Angeles
DEN ÅTTONDE Hugo Valentinföreläsningen hölls av
professor William A. Schabas vid National University
of Ireland, Galway. Schabas är professor i internationell
rätt med inriktning på mänskliga rättigheter, och föreståndare för Irlands Centrum för mänskliga rättigheter
vid National University. Han är en av världens främsta
auktoriteter på sitt område. Som jurist har han drivit
människorättsmål i USA:s högsta domstol, Kanadas högsta domstol och på andra framträdande rättsarenor. Han
har även tjänstgjort som ledamot i FN:s kommitté för
mänskliga rättigheter och, mellan 2002 och 2004, som
ledamot i Sierra Leones Sannings- och försoningskommission. Han har publicerat ett stort antal arbeten med
betydande inflytande på områden centrala för forskning
och undervisning om mänskliga rättigheter och folkmord. Bland hans böcker kan nämnas Genocide in International Law (2009), War Crimes and Human Rights
(2008) och The UN International Criminal Tribunals:
The Former Yugoslavia, Rwanda and Sierra Leone (2006),
samtliga utgivna av Cambridge University Press.
KVÄLLENS FÖRELÄSNING behandlade termen folkmord och hur denna kom till som en reaktion på begränsningar som fanns hos rubriceringen brott mot mänskligheten, som utarbetades under Nürnbergrättegången.
Under senare år har det skett en utvidgning av rubriceringen brott mot mänskligheten inom internationell
rätt så att den i dag täcker alla närliggande tvistemål där
termen folkmord inte utan vidare passar in. Samtidigt
har internationella domstolar försökt motarbeta vidgningen av tolkningsramarna för folkmordsbegreppet.
Det är inte ovanligt att det finns starka önskemål från
offren eller deras företrädare om användning av folkmordsrubriceringen och att allt därunder skulle betyda
trivialisering eller ”förnekelse”. Det finns alltså en spänning mellan ett juridiskt, folkrättsligt erkänt folkmordsbegrepp och en mer populär eller vardaglig förståelse.
nr 32 (2010)
multiethnica
35
Hugo Valentin-centrum
Medarbetare
Satu Gröndahl, docent, föreståndare (tfn 471 63 96)
Minoo Alinia, fil.dr, forskare (57 35)
Dag Blanck, docent, universitetslektor (22 09)
Stéphane Bruchfeld, doktorand (63 92)
Carl Henrik Carlsson, fil.dr (71 99)
Tomislav Dulić, fil.dr, forskare (63 95)
Sverker Finnström, docent, forskare (57 78)
Sven Gustavsson, professor em. (23 59)
Jonathan Hall, gästforskare (57 36)
Leena Huss, professor, forskningsledare (23 61)
Helena Hylander, personaladministratör (23 59)
Per Jegebäck, informatör (23 64)
Suzanne Kaplan, fil.dr, psykolog, psykoana., forskare (57 75)
Marja-Liisa Keinänen, fil.dr, forskare (23 59)
Roland Kostić, fil.dr, forskare (57 31)
Matthew Kott, fil.dr, forskare (57 35)
Tania Langerova, koordinator, kursadministratör (63 91)
Paul A. Levine, docent, universitetslektor (75 89)
Ivana Maček, docent, universitetslektor (57 75)
Kjell Magnusson, docent, universitetslektor (23 62)
Helmut Müssener, prof. emer., gästforskare (23 60)
Laura Palovuori, forskningsassistent (57 10)
Harald Runblom, prof. emer. (57 36)
Jan Selling, fil.dr, forskare (23 59)
Madeleine Sultán Sjöqvist, fil.dr, universitetslektor (57 78)
Jelena Spasenić, doktorand (75 90)
Jasenka Trtak, fil.lic., doktorand (23 59)
Andrzej Nils Uggla, professor em., universitetslektor (57 36)
Maud Wedin, fil.dr, forskare (23 59)
Kerstin Öhman, ekonomiadministratör (57 15)
Styrelse
Ulf Pettersson, professor, Uppsala universitet (UU), ordf.
Ulla Börestam, docent, språkvetenskapliga fakulteten, UU
Iain Cameron, professor, juridiska fakulteten, UU
Tomislav Dulić, fil.dr, Hugo Valentin-centrum
Satu Gröndahl, docent, föreståndare, Hugo Valentin-centrum
Leena Huss, professor, Hugo Valentin-centrum
Per Jegebäck, informatör, Hugo Valentin-centrum
Matthew Kott, fil.dr, Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitets personalorganisationer
Heléne Lööw, fil.dr, historisk-filosofiska fakulteten, UU
Orlando Mella, professor, samhällsvetenskapliga fakulteten, UU
Jelena Spasenić, doktorand, Hugo Valentin-centrum, Uppsala
universitets studentkårer
Hugo Valentin-centrum är ett tvärvetenskapligt forum vid Uppsala universitet med huvudsaklig inriktning på forskning. Forskningen bedrivs inom två prioriterade områden: dels kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till den
etniska dimensionen i mänskligt liv, dels Förintelsen och övriga fall av folkmord och grova brott mot de mänskliga rättigheterna.
Till dessa ämnesfält hör minoritetsstudier och studiet av Förintelsen och folkmord samt anslutande eller angränsande ämnen där
centret har en tydlig specialisering: Förintelsens historia, massivt våld, diskriminering, flerspråkighet, migration och integration.
Förhållanden i Norden och på Balkan har en särskild ställning, och kultur, språk, historia och religion är givna utgångspunkter för
verksamheten.
Verksamheten är inriktad på forskning, forskarutbildning, dokumentation och information. Utöver den egna forskningen har
centret till uttrycklig uppgift att stimulera till och initiera studier av sina ämnesområden vid Uppsala universitet, men även att
mot bakgrund av internationella och globala perspektiv och förhållanden sprida kännedom om områdenas forskningsfrågor och
forskningsresultat. Med utgångspunkt i verksamhetens uppgifter och fokus skall centret utgöra en resurs för universitetets undervisning, i första hand på de högre nivåerna.
Hugo Valentin-centrum inrättades vid Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet i november 2009 genom en sammanslagning av de tidigare enheterna Centrum för multietnisk forskning och Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord.
Verksamheten inleddes under nytt namn den 1 januari 2010.
nr 32 (2010)
multiethnica
36
Medverkande i
Multiethnica 32 (2010):
Sverker Finnström, docent, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
Petra Granholm är verksam vid Ålands fredsinstitut, Mariehamn
Satu Gröndahl, docent, föreståndare för Hugo Valentin-centrum
Leena Huss, professor, forskningsledare vid Hugo Valentin-centrum
Per Jegebäck är Multiethnicas redaktör
Matthew Kott, fil.dr, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
Ivana Maček, docent, är verksam vid Hugo Valentin-centrum
Rita Paqvalén, fil.dr, Institutionen för Skandinaviska språk och litteratur vid Helsingfors universitet
Elisabeth Scheller är doktorand vid Universitetet i Tromsö med en avhandling om samernas
språksituation i Ryssland och möjligheterna till revitalisering av kildinsamiska
Jan Selling, fil.dr, är verksam vid vid Hugo Valentin-centrum
Madeleine Sultán Sjöqvist, universitetslektor, religionssociologi, Uppsala universitet, verksam
vid Hugo Valentin-centrum
Erik Åsard, professor i nordamerikastudier med inriktning mot statskunskap och föreståndare
för Svenska Institutet för Nordamerikastudier (SINAS) vid Engelska institutionen, Uppsala
universitet
Besöksadress:
Box 521, SE-751 20 Uppsala
Tel. +46-(0)18-471 23 59
Fax. +46-(0)18-471 23 63
E-post info@valentin.uu.se
Hemsida www.valentin.uu.se
multiethnica
Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Nr 32 (2010)
ISSN: 0284-396X
|
© Hugo Valentin-centrum 2010
Engelska parken HC, Hus 4
Thunbergsvägen 3 D, plan 1
Uppsala
Redaktör: Per Jegebäck (e-post: per.jegeback@valentin.uu.se)
Ansvarig utgivare: Satu Gröndahl
Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala
Multiethnica kan erhållas mot porto och expeditionsavgift. Beställ från
adressen här ovan.
nr 32 (2010)