Multiethnica nr 35 (2014). /Ladda ner digital version
advertisement
multiethnica 1 multiethnica s. 3–8 • FORSKNINGSKOMMENTAREN Utvidgningen av EU och arbetskraftsinvandringen – de svenska erfarenheterna . – CHRISTER GERDES OCH ESKIL WADENSJÖ 8–17 TEMA UKRAINA : 10 Ukraine and the Questions of Boundaries and Nationalities – GREG SIMONS 15 Språk och språkpolitik i Ukraina – THOMAS ROSÉN 18–24 Tibet The Vitality of Tibet’s Minority Languages in the Twenty-first Century. Preliminary Remarks – GERALD . 35 juni 2014 ROCHE 25–29 FORSKNING VID HVC : Rapportering av aktuella pro- jekt om sydsamer och skogsfinnar, verksamhetsnotiser 26 Redovisning av riksbanksprojektet ”Revitalisering mot alla odds? – Sydsamiska i Sverige” – SATU GRÖNDAHL OCH LEENA HUSS s. 9 konferens . 32 ff. nya böcker . 36 medverkande Hugo Valentin-centrum Uppsala universitet nr 35 (2014) multiethnica 2 Internationalisering, tvärvetenskap och förmedling Tre grundstenar i Hugo Valentin-centrums verksamhet Hugo Valentin-centrum har sedan tillblivelsen den 1 januari 2010 haft karaktären av en utpräglat tvärvetenskaplig forsknings- och undervisningsmiljö, där forskarna har sin ämnesmässiga hemvist i ett antal olika discipliner inom det humanitisktsamhällsvetenskapliga forskningsområdet. Det faktum att Historisk-filosofiska fakulteten finansierar merparten av verksamheten förklarar den traditionellt starka förankringen bland historiker, antropologer, idé- och lärdomshistoriker m.fl. Emellertid har även Språkvetenskapliga fakulteten genom ett mångårigt och viktigt stöd medverkat till uppbyggandet av en vid HVC livaktig språksociologisk forskningsgren inom i första hand fältet minoritetsstudier. Till det skall läggas ett mycket livaktigt utbyte med Samhällsvetenskapliga fakulteten, där inte minst samarbetet med Institutionen för freds- och konfliktforskning alltid har varit intensivt och fruktbart. HVC har varit ovanligt lyckosamt med att få medarbetare från skilda disciplinära och kulturella bakgrunder att samarbeta kring olika forskningsprojekt med tydlig mångdisciplinär och internationell förankring. På en nordisk nivå gäller detta inte minst vår framgångsrika minoritetsforskning, som bedrivs inom forskargruppen NAMIS (Nationella minoriteter i Sverige) och förenar språksociologi, litteratursociologi, historia och religionssociologi. De senaste tillskotten till forskningsgrenen kom hösten 2013, då antropologen Gerald Roche från Australien erhöll en postdoktoranställning för att utveckla sin forskning om språkliga och kulturella minoriteter i Tibet med de nordiska samerna som jämförelseobjekt. I slutet av året beviljade dessutom Riksbankens Jubileumsfond nordisten och namnforskaren Märit Frändén medel för projektet ”Släktnamn i smältdegeln: Hur invandrade släktnamn integreras i det samtida svenska släktnamnsbeståndet”. Balkanforskningen vid HVC karaktäriseras av en tydligt internationell och tvärvetenskaplig profilering som täcker in såväl historiska studier om massvåldets dynamik som antropologisk och samhällsvetenskaplig forskning om aspekter av stats- och nationsbildningsproblematiken i regionen. Balkanforskningen rönte en viktig framgång i juni 2013, då Jonathan Hall försvarade sin sammanläggningsavhandling Migration and Perceptions of War: Simultaneous Surveys in Countries of Origin and Settlement. Till de viktigaste forskningsinriktningarna hör naturligtvis också studiet av Förintelsen som historiskt och kulturellt fenomen. Såväl Paul Levine som Tanja Schult var båda mycket aktiva som föredragshållare och kommentatorer under Wallenberg-året, medan vår nya postdoktor Imke Hansen erhöll Prix Fondation Auschwitz i Bryssel för sin avhandling ”Nie wieder Auschwitz!” Die Entstehung eines Symbols und der Alltag einer Gedenkstätte, 1945–1955. Att internationalisering utgör en viktig del i verksamheten framgår om man betänker det faktum att en stor del av våra publikationer publiceras internationellt, men också av vår konferensverksamhet. HVC var under förra året arrangör eller medarrangör till flera internationella konferenser, som drog stor publik och samlade såväl nordiska som mer långväga gäster. Konferensen Antiziganism – What’s in a Word? lyckades attrahera några av världens främsta experter på sitt område i en tid då Malmöpolisens registrering av romer föranledde stor uppmärksamhet i medierna. Till det skall läggas ett antal andra viktiga konferensaktiviteter under året, såsom Tanja Schults Holocaust Memory Revisited, Lena Huss Hur skall den samiska revitaliseringen gå vidare? och Roland Kostic´s Citizens at Heart, om den bosniska diasporan i Sverige. I början på juni 2014 arrangerade Kostic´ symposiet The Art of Composing the Picture: Knowledge Production in Conflict and Peacebuilding Interventions. I september står HVC genom Satu Gröndahl som medarrangör till en konferens vid Samiska högskolan i Kautokeino betitlad Taking Place – Moving Borders in Nordic Literatures. Det faktum att många forskare vid HVC bedriver tydligt samhällsrelevant forskning återspeglas också i de framgångar vi har haft med att sprida vetenskapliga resultat till det omgivande samhället. Detta har sedan 2008 bland annat manifesterats i våra öppna seminarieserier – 17 till antalet – som har dragit stor publik och resulterat i mängder av intressanta möten. Helmut Müssener inledde förra året med seminarieserien Om relationerna mellan tyskar och judar under 2000 år av europeisk historia, varefter Märit Frändén organiserade motsvarande aktivitetet på temat Minoritetsspråkens synlighet och osynlighet. Våren 2014 ansvarade Mats Deland för serien Om migration och etniska relationer, som denna gång förlades utanför universitetet och samarrangerades med Gottsunda bibliotek. HVC har genom dessa aktiviteter i kombination med den årliga Hugo Valentin-föreläsningen och våra forskares närvaro i media kunnat bidra ökad till kunskapsspridning också utanför den akademiska miljön. HVC:s förmåga att kombinera tvärvetenskaplighet med internationalisering och kunskapsförmedling har uppmärksammats i två av universitetet organiserade internationella utvärderingar och då bedömts hålla hög internationell klass, med potential att i vissa avseenden nå toppnivåer. Framgångarna är ett resultat av medarbetarnas stora forskningsintresse och engagemang, men också av de olika samarbeten som finns med andra institutioner inom Uppsala universitet. Inte att förglömma är också medarbetarnas kontakter och nätverkande utanför Uppsala, som bl.a. har attraherat internationella gästforskare. Under 2013 har HVC gästats av professor Hiroshi Maruyama från universitetet i Sapporo, Goran Miljan från Central European University i Budpest, Christhard Hoffman från Bergens universitet, Kirsti Salmi-Niklander från Helsingfors universitet samt Sophie Wennerscheid från Ghents universitet. De har genom sin närvaro bidragit till att stärka såväl vår forskningsmiljö som kunskapsutbytet mellan Uppsala universitet och den internationella forskarvärld som vi utgör en del av. Tomislav Dulic´ Föreståndare nr 35 (2014) multiethnica 3 Utvidgningen av EU och arbetskraftsinvandringen – de svenska erfarenheterna CHRISTER GERDES OCH ESKIL WADENSJÖ Det har nu gått tjugo år sedan Sverige anslöt sig till Europeiska unionen. Det är i år dessutom tio år sedan EU:s första utvidgning österut, med tio nya medlemsländer och en betydligt större gemensam arbetsmarknad, från 1 maj 2004. Vid tidpunkten var Sverige det enda av medlemsländerna som inte införde någon särskild reglering av arbetskraftsinvandringen – till de minnesvärda varningsorden om ”social turism”. I förvaltning, media och opinionsbildning har utvecklingen under åren inkarnerats av såväl polska snickare som rumänska tiggerskor, men oftare bestått i en annan och mer sammansatt verklighet. I denna artikel diskuterar och utvärderar Stockholmsforskarna Christer Gerdes och Eskil Wadensjö arbetskraftsinvandringen till Sverige sedan 2004, och tittar på hur vägvalen givit utslag i form av antal anlända, utbildningsnivå, branschtillhörighet och utrikes födda. Inledning Sverige är medlem av två gemensamma arbetsmarknader: den nordiska sedan 1954 och EU/European Economic Area (EEA, dvs. EU:s medlemsländer plus Island, Liechtenstein och Norge) sedan 1994/95. EU:s gemensamma arbetsmarknad har sedan dess utvidgats i tre steg, 2004, 2007 och 2013. Det är möjligt att införa övergångsregler i tre etapper på sammanlagt sju år vid utvidgningar av EU:s arbetsmarknad. Sverige beslutade att inte införa några övergångsregler för arbetskraftsinvandrare 2004. Migrationen från de nya medlemsländerna till Sverige ökade efter utvidgningen 2004, men den var relativt liten jämfört med den stora ökningen av invandringen till Irland och Storbritannien. Sverige, Irland och Storbritannien var de enda länder som inte införde eller endast införde mindre övergångshinder för migration från de nya EU-länderna 2004. De nya invandrarna har inte hamnat i lågavlönade arbeten i särskilt hög grad i Sverige, vilket skiljer sig från utvecklingen i de andra två länderna. De nya invandrarna fick arbete inom olika delar av ekonomin och deras arbetsinkomster är i genomsnitt som dem för personer födda i Sverige (men invandrarna har något högre utbildning än infödda i genomsnitt). Här ska vi beskriva och försöka förklara denna utveckling. Vi behandlar också kortfattat effekterna av invandringen för den svenska ekonomin samt den allmänna opinionen om invandring och invandrare. 1. Utvecklingen av den svenska invandringspolitiken Sverige har haft regler om invandring i femhundra år (se Boguslaw 2012). Reglerna har givetvis förändrats många gånger genom åren. Under efterkrigstiden har politiken för arbetskraftsinvandring till exempel förändrats vid flera tillfällen genom politiska beslut. Här presenteras de viktigaste förändringarna från 2004 och framåt. Sverige blev medlem av den gemensamma arbetsmarknr 35 (2014) naden i EEA/EU 1994 och i EU 1995. Migrationen till Sverige från de då 15 EU-länderna (exklusive Sverige, Danmark och Finland) ökade också som en följd. De främsta ursprungsländerna var Nederländerna, Storbritannien och Tyskland. Denna migration sågs inte som ett problem i Sverige. Att denna utvidgning i mitten av 1990-talet, då Sverige blev medlem av en gemensam arbetsmarknad med andra medlemsstater än de nordiska, var oproblematisk kan ha påverkat den svenska debatten vid tiden för nästa utvidgning av EU:s gemensamma arbetsmarknad. Den inträffade när EU från den 1 maj 2004 fick tio nya medlemmar, bland dem åtta länder i Central- och Östeuropa. Det uttrycktes bekymmer för ”social turism”, men beslutet i riksdagen blev att inga övergångsregler skulle införas (se Doyle m.fl. 2006). Sverige var det enda landet utan några särskilda regler för de som kom från de nya medlemsstaterna – men Irland och Storbritannien hade som nämnts bara några mindre begränsningar. Förutsägelsen var att migrationsströmmarna från de nya EU-länderna till Sverige skulle vara små även efter utvidgningen (se Eriksson 2004). Detta visade sig i huvudsak vara korrekt även om migrationen blev något större än förväntat. De ”sociala turisterna” kom inte. De nya invandrarna var underrepresenterade bland mottagarna i de olika inkomstöverföringsprogrammen (se Gerdes & Wadensjö 2008, 2013). Det var på sätt och vis vad vi borde ha förväntat oss. Det finns kvalifikationsperioder i programmen som gör det mer eller mindre omöjligt att få en inkomstöverföring under det första året i Sverige. De flesta av inkomstöverföringarna är relaterade till inkomst av arbete och till att personen har haft ett arbete i Sverige. Denna upplevda framgång vid utvidgningen 2004 ledde i sin tur till att inga övergångsregler infördes vid utvidgningen år 2007. Denna gång fattades beslutet mer eller mindre utan debatt. Gränserna blev alltså öppna för arbetskraftsinvandring från Bulgarien och Rumänien. EU fick ytterligare ett medlemsland den 1 juli 2013, Kroatien. Inte heller denna gång infördes några multiethnica 4 övergångsbestämmelser. Det är självklart för tidigt att säga något om omfattningen av migrationen från Kroatien. Diskussionen om arbetskraftsinvandringen under åren efter utvidgningarna 2004 och 2007 handlade inte om att alltför många arbetskraftsinvandrare skulle ha kommit till Sverige utan snarare att alltför få kom. Arbetslösheten minskade under åren efter sekelskiftet, antalet vakanser ökade, och det fanns en allmän oro för en åldrande befolkning och att alltför få skulle vara i aktiv ålder i Sverige i framtiden. Regeringen beslutade i samarbete med ett av oppositionspartierna, Miljöpartiet, att göra det lättare för arbetskraftsinvandrare från länder utanför EEA att få arbetstillstånd i Sverige. Beslutet om den nya lagen togs av riksdagen i november 2008 och blev giltigt från den 15 december 2008. Om en person får ett arbetserbjudande med ersättning enligt ett kollektivavtal eller på samma nivå som gällande kollektivavtal i branschen, beviljas arbetstillstånd. Den politiska diskussionen om arbetskraftsinvandring i Sverige skiljer sig från den i många andra länder. Den politiska oron i Sverige har främst varit om Sverige kommer att kunna rekrytera utländsk arbetskraft i framtiden och inte om att införa hinder för framtida arbetskraftsinvandring. Det finns dock en debatt om vissa problem vad gäller vissa former av arbetskraftsinvandring, främst olika former av temporär migration, bl.a. villkoren för säsongsarbetare. Säsongsarbetarna är huvudsakligen sysselsatta inom jordbruket, en sektor med låg facklig organisationsgrad. Det finns flera exempel på otillfredsställande arbetsförhållanden och även på att den lön som betalas ut är lägre än vad som överenskommits enligt den information som ges till Migrationsverket. Arbetsvillkoren för utstationerade arbetstagare är en annan fråga som diskuteras och en tredje är arbetsförhållandena för de som hyrs ut till arbetsgivare i Sverige av ett bemanningsföretag i annat EU-land. Både löner och arbetsförhållanden har varit uppe till diskussion. Statistiken är dock ofullständig eller saknas för de som arbetar i dessa typer av anställningar. Här är det viktigt med bättre statistik och mer forskning. 2. Migration och villkoren för migranter från de nya EU-länderna Sverige har varit ett nettoinvandringsland sedan 1930. De enda två undantagen är 1972 och 1973; många kom från Finland 1970 och 1971 och många av dem återvände 1972 och 1973 samtidigt som färre flyttade till Sverige på grund av färre lediga jobb och högre arbetslöshet i Sverige. Att Sverige har varit ett nettoinvandringsland i många år har lett till att andelen utrikes födda av befolkningen nu är så hög som 15 procent, en av de högsta i Europa. Sammansättningen av invandringen till Sverige enligt ursprungsländer har förändrats över tiden. Arbetskraftsinvandringen dominerade under perioden från 1945 till början av 1970, Tabell 1. De tio största grupperna av utrikes födda i Sverige i slutet av 2012 Födelseland Kvinnor Män Alla Finland 98 099 65 768 163 867 Irak 58 918 68 942 127 860 Polen 42 651 32 672 75 323 Jugoslavien 34 296 34 973 69 269 Iran 31 247 34 402 65 649 Bosnien Hercegovina 28 675 27 920 56 595 Tyskland 25 891 22 840 48 731 Turkiet 20 182 24 903 45 085 Danmark 20 707 23 502 44 209 Norge 23 951 18 933 42 884 Alla 755 953 717 303 1 473 256 Källa: SCB. de flesta kom från de nordiska länderna men många också från Tyskland på 1950-talet och Medelhavsländerna under 1960-talet. Denna migration ersattes från 1970-talet av flyktingmigration från olika delar av världen och anhöriga till de som tidigare invandrat eller till personer födda i Sverige. De utrikes födda som nu bor i Sverige har kommit från många olika länder i olika delar av världen. Tabell 1 visar de tio länder där flest utrikes födda bosatta i Sverige i slutet av 2012 var födda. Av de länder som blev medlemmar i EU 2004 eller 2007 ingår bara Polen bland de tio länder som har flest utrikesfödda bosatta i Sverige. Invandringen ökade från de flesta EU10-länderna från och med 2004. Undantagen är de två Medelhavsländerna Cypern och Malta med mycket låg invandring till Sverige både före och efter den 1 maj 2004. Invandringen till Sverige från EU10 domineras av migration från Polen. Det är det EU10-land som har den största befolkningen, det ligger nära Sverige och det fanns många födda i Polen i Sverige redan före 2004. De baltiska länderna – Estland, Lettland och Litauen – och Ungern är andra viktiga ursprungsländer. Redan före 2004 hade många kommit från Estland och Ungern; de flesta som flyktingar under 1940-talet respektive 1950-talet. Förekomsten av tidigare migranter kan ha bidragit till att många nya invandrare anlände från dessa länder, en nätverkseffekt. Av de som kom från Polen före 2004 var majoriteten kvinnor. Nu är majoriteten av de som kommer från Polen män. De flesta migranter är unga. Även om migrationen från EU10-länderna ökade från 2004, var migrationen från dessa länder till Irland och Storbritannien betydligt större. Anledningarna till detta kan vara att engelska är det språk som talas i dessa två länder men också lägre arbetslöshet och högre efterfrågan på arbetskraft inom särskilt lågavlönade branscher i dessa två länder. I Sverige har fackföreningarna i praktiken genom höga minimilöner enligt kollektivavtal minskat eller eliminerat traditionella låglönearbeten. Invandringen från Bulgarien och Rumänien ökade som nr 35 (2014) multiethnica förväntat 2007 när dessa två länder blev medlemmar i EU, men ökningen var inte särskilt stor. Invandringen minskade under 2008 och 2009 och fortsatte på en lägre nivå än 2007 under 2010–2012. Nedgången i invandringen mellan 2007 och 2008 är sannolikt främst en följd av 2008 års ekonomiska kris, men kan också till viss del vara en följd av att invandrare som redan hade varit en tid i Sverige valde att registrera sig som boende i Sverige 2007, då de kunde få tillstånd att göra detta på grund av utvidgningen av EU. Utvandringen är mycket mindre än invandringen. Den ökar över tiden, främst till följd av en större invandrad befolkning. Ett problem med denna statistik är att många inte registrerar att de lämnar Sverige. En orsak kan vara att de har för avsikt att flytta tillbaka till Sverige senare och att de försöker undvika att upprepa registreringen när de återvänder till Sverige. En annan orsak kan vara att många inte vet att de måste anmäla till det lokala skattekontoret att de flyttar från Sverige. Om utvandringen underskattas (och/ eller registreringen av utvandringen är försenad), kommer den invandrade befolkningen att överskattas. Också viktigt när man studerar statistiken är att notera att en person ska registreras som invandrare endast om avsikten är att stanna minst ett år i Sverige. Detta innebär att de som kommer som säsongsarbetare eller för kortare arbetsperioder inte ingår i statistiken. En invandring större än utvandringen leder till en ökning av den invandrade befolkningen. Redan innan EU-utvidgningen 2004 bodde många födda i de nya EU-medlemsstaterna i Sverige. Detta var till stor del ett resultat av tidigare flyktingströmmar från Estland, Ungern, Polen och Tjeckoslovakien på 1960-talet. 3. De nya invandrarna på arbetsmarknaden Invandrarna från EU12-länderna är unga, de flesta är mellan 20 och 30 år. Ungdomar i dessa länder är precis som i Sverige mer utbildade än de som hör till de äldre generationerna. Det betyder också att invandrare i genomsnitt är formellt bättre utbildade än de infödda; se Tabell 2. Det är så för alla EU12-länder. Notera att det saknas värden för 9 procent av de som är födda i ett EU12-land. För de som studerar i Sverige rapporterar skolor och universitet till SCB. Det är mycket mer komplicerat för SCB att få information om studier utanför Sverige. SCB skickar årligen en enkät till alla som har flyttat till Sverige det föregående året om vilken utbildning de har, men alla besvarar inte enkäten. SCB kompletterar med uppgifter från andra myndigheter, som Arbetsförmedlingen, men det tar tid. Det innebär att information om utbildningen främst saknas för de som har kommit under de senaste åren till Sverige. Det finns ett stort intresse att få veta hur stor andel av olika grupper av utrikesfödda som är sysselsatta. Tyvärr är inte registerstatistiken lämplig för detta ändamål. Orsaken nr 35 (2014) 5 Tabell 2. Fördelning av personer födda i någon av de nya medlemstaterna och i Sverige enligt utbildning år 2010 (procent); endast de som är sysselsatta ingår Utbildning Födda i EU12-länder Födda i Sverige Grundskola mindre än 9 år 2 2 Grundskola 9 (10) år 4 9 Gymnasieutbildning 40 51 Högre utbildning kortare än två år 5 7 Högre utbildning två år eller mer 37 31 Forskarutbildning 2 1 Uppgift saknas 9 1 100 100 Alla EU12 = länderna som blev medlemmarna av EU i maj 2004 (Cypern, Estland, Lettland, Litauen, Malta, Polen, Slovakien, Slovenien, Tjeckien, Ungern) eller i januari 2007 (Bulgarien och Rumänien) Tabell 3. Fördelning av personer födda i någon av de nya medlemsstaterna och i Sverige enligt bransch under 2010 (procent) Näringsgren Födda i EU12-länder Födda i Sverige Jordbruk, skogsbruk, fiske 3 2 Tillverkning och utvinning 13 14 Vattenförsörjning m.m. 0 1 Byggverksamhet 11 7 Handel och samfärdsel 15 19 Finanstjänster, företagstjänster 18 16 Utbildning 9 11 Sjukvård 19 16 Personliga och kulturella tjänster 9 7 Offentlig förvaltning 3 6 Ej klassificerat 1 1 100 100 Alla är den stora övertäckningen; många har flyttat från Sverige utan att det har registrerats. Den visar sig tydligt när man gör intervjuundersökningar. Många visar sig ha återutvandrat, andra går inte att nå. Se Wadensjö (2013) för en mer ingående presentation. Det vi kan göra är att undersöka hur villkoren är för de som är sysselsatta. Jämfört med infödda arbetar de som kommer från de nya EU-länderna i samma sektorer av näringslivet; se Tabell 3. De är något överrepresenterade jämfört med infödda i byggnadssektorn och hälsovården, och något underrepresenterade inom handel och kommunikation samt offentlig förvaltning. Om vi studerar varje land för sig hittar vi något större skillnader. Många från Litauen arbetar till exempel inom jordbruket. Det genomsnittliga antalet arbetstimmar per månad är ungefär lika för de som är födda i EU12-länderna som för 6 infödda, både för män och för kvinnor. Den genomsnittliga månadslönen är också ungefär densamma för utrikes födda från dessa länder och infödda. Detta skiljer sig från situationen i exempelvis Irland och Storbritannien. Vid beräkningar då vi kontrollerar för skillnader i utbildning, ålder och kön, finner vi att EU-migranter har något lägre löner. Skillnaderna är ganska små och finns främst för de som kommit till Sverige sedan sekelskiftet. En trolig förklaring till att skillnaden är liten är lönesättningssystemet på den svenska arbetsmarknaden – starka fackföreningar och kollektivavtal. Den ekonomiska kris som inleddes 2008 följdes av en nedgång i invandringen från Polen, men invandringen från de tre baltiska staterna ökade. Arbetslösheten ökade betydligt mer i dessa tre länder än i Sverige och det fanns fortfarande lediga jobb i Sverige, framför allt i Stockholmsområdet. Recessionen var kort i Sverige. BNP sjönk betydligt under 2009 (minus 5,0 procent), men ökade ännu mer under 2010 (plus 6,6 procent) och fortsatte att öka under 2011 (plus 3,9 procent). Det innebär att effekterna av den ekonomiska krisen på migrationen var små jämfört med effekterna i de flesta andra europeiska länder och att invandringen återgick till den tidigare nivån redan 2011. Det betyder inte att krisen är över. Exporten till andra EU-länder är en stor del av den totala svenska exporten och en fortsatt kris i Europa kan leda till lägre svensk export, lägre sysselsättning inom tillverkningsindustrin, negativa sysselsättningseffekter även för andra delar av ekonomin och därigenom mindre arbetskraftsinvandring. Det senare beror dock på hur en möjlig nedgång i svensk ekonomisk tillväxt relaterar till den ekonomiska utvecklingen i andra länder, speciellt i Östeuropa. 4. Migrationens inverkan på den svenska ekonomin och den allmänna opinionen Arbetskraftsinvandring innebär ett ökat arbetsutbud. Ett ökat arbetsutbud kan ha effekter inte bara på arbetsmarknaden utan även på andra delar av ekonomin som till exempel den offentliga sektorns finanser, bostadsmarknaden och ekonomisk tillväxt. Här diskuterar vi de ekonomiska effekterna av invandring och även den allmänna opinionen om invandring och integration. Det finns många studier om effekterna av invandring på löner och arbetslöshet för den tidigare befolkningen i många länder. Det viktigaste resultatet är att effekterna är små och går i båda riktningar. Detta är på ett sätt förvånande eftersom en ökning av utbudet vanligtvis är relaterat till en minskning av priset på den levererade produkten eller i detta fall priset på produktionsfaktorn. En förklaring till dessa resultat är att det finns mer än en typ av arbetskraft i ekonomin och att invandrare och infödda inte är utbytbara utan kompletterar varandra i produktionen. En ökning av antalet migrantarbetare leder i så fall till en ökad efterfrågan på inhemsk arbetskraft och därmed till multiethnica högre löner för infödda. En annan förklaring är att invandringen leder till en ökning av investeringarna, så att inte bara mängden arbetskraft utan också mängden kapital ökar. I några studier har negativa löneeffekter hittats. Exemplen är främst fall då migranterna är nära substitut till en specifik grupp i mottagarlandet, exempelvis att ankomsten av nya invandrare från Mexiko till USA leder till lägre löner för tidigare invandrare från Mexiko i USA. Detta leder oss till att tro att om vi hittar negativa löne- och sysselsättningseffekter så finns de troligast när många kommer till vissa sektorer och yrken och att deras ankomst inte leder till en parallellt ökad efterfrågan på grund av inducerade investeringar. Ett exempel skulle kunna vara för läkare (mer än hälften av nya läkare på den svenska arbetsmarknaden har sina examina från andra länder, många av dem från Polen), ett annat exempel skulle kunna vara inom byggsektorn där många av de som kommer till sektorn är från EU12-länder. Ett tredje exempel kan vara säsongsarbetare inom jordbruket. Det finns dock ännu inga publicerade studier om effekterna av migration på sådana specifika arbetsmarknader i Sverige. Invandring leder till effekter för den offentliga sektorn. Invandrare betalar skatt och de får inkomstöverföringar och tar del av offentlig konsumtion, till exempel hälso- och sjukvård och utbildning. Av särskilt intresse här är nettoeffekten för den offentliga sektorn. Är de ökade skatteintäkterna större eller mindre än de extra kostnaderna för den offentliga sektorn? För att kunna diskutera denna fråga är det viktigt att se på de viktigaste formerna av omfördelning i länder som Sverige. Omfördelningen går 1) från de i aktiv ålder till unga (barnomsorg, utbildning) och gamla (pensioner, sjukvård, äldreomsorg), 2) från de i aktiv ålder som är anställda till de i aktiv ålder som inte är anställda, och 3) från de i aktiv ålder som är anställda och har höga inkomster till de i aktiv ålder som är anställda och har låga inkomster. Då de som invandrar från EU12-länderna till stor del är i aktiv ålder, är anställda och har när de är anställda arbetsinkomster på ungefär samma nivå som infödda, innebär det att vi kan förvänta oss att arbetskraftsinvandring leder till en omfördelning från migranter till resten av befolkningen. Detta är också de resultat som redovisas i ett antal studier rörande såväl Sverige som andra liknande länder när det gäller arbetskraftsinvandring; den senaste i raden av studier som behandlar invandringen till Sverige är Ruist (2014). Andra typer av migration kan leda till andra effekter. Flyktingar anländer till exempel inte på grund av att de har fått ett jobberbjudande utan på grund av att de flyr från krig eller förföljelse. Det tar ofta lång tid innan flyktingar får arbete i det land de har kommit till. Gerdes m.fl. (2011) jämför de finanspolitiska effekterna i Danmark för västerländska invandrare, ickeflyktingar från icke-västerländska länder och flyktingar från icke-västerländska länder och hittar som förväntat skillnader nr 35 (2014) multiethnica mellan grupperna. Med västliga/västerländska länder avses här EU:s medlemsländer, Nordens länder, USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland samt Andorra, Liechtenstein, Monaco, San Marino, Schweiz och Vatikanstaten. Alla länder som inte tillhör denna grupp betecknas som icke-västliga länder. Det är viktigt att notera att effekterna kan variera mellan olika delar av den offentliga sektorn, till exempel mellan staten och kommunerna, vilket kan leda till konflikter mellan olika nivåer i det politiska systemet. Wadensjö (2007) studerar de finanspolitiska effekterna för olika delar av den offentliga sektorn i Danmark. För invandring från icke-västländer är den finanspolitiska effekten positiv för staten men negativ för kommunerna. För den regionala nivån (amten) är den finanspolitiska effekten nära noll. En viktig fråga i integrationsdebatten är bostadssegregationen, att olika grupper av utrikes födda, eller utrikes födda tillsammans, är starkt koncentrerade till vissa områden. Detta är inte ett problem för de som kommer från de nya EU-länderna. Antalet som kommer från ett visst av dessa länder är få (utom från Polen) och de är inte koncentrerade till vissa bostadsområden. Ett annat ämne i debatten om integration är utbildning. Invandrare från EU12-länderna är med mycket få undantag inte svensktalande vid ankomsten (ett undantag är läkare och sjuksköterskor som har fått en utbildning i svenska i Polen som en del av rekryteringsprocessen). Det betyder att för de flesta som invandrar från EU12-länderna är det mycket viktigt med utbildning i svenska efter ankomsten, om de har för avsikt att stanna i Sverige under en längre period. För barnen är det inte bara viktigt med utbildning i svenska utan även på sitt modersmål. Det kan vara relativt lätt att ordna sådan utbildning för barn med föräldrar från Polen eftersom gruppen är relativt stor, men mycket svårare för de med föräldrar från något av de övriga länderna. Invandrare från dessa länder är få och är inte koncentrerade till vissa bostadsområden eller skoldistrikt. Jämfört med andra europeiska länder har Sverige en relativt ambitiös integrationspolitik och inställningen till de som har invandrat är mindre negativ än i de flesta andra länder (se Banting & Kymlicka 2012, och Huddlestone m.fl. 2011). SOM-institutet vid Göteborgs universitet genomför regelbundet undersökningar om attityder bland befolkningen i Sverige (se Weibull m.fl. 2012). Den allmänna opinionen utvecklas så att den blir mer positiv till flyktingar. Flera studier har också visat diskriminerande beteende gentemot olika grupper av utrikes födda. De studerade grupperna har dock inte varit de som har anlänt från EU-länder, men de med arabiska eller afrikanskt klingande namn. Det är troligt att de som kommer från de nya EU-länderna inte blir diskriminerade i Sverige i samma utsträckning. Det finns en första studie av diskriminering av invandrare från Europa (se Eriksson m.fl. 2012). Enligt denna studie diskrimineras de som kommer från andra europeiska länder inte nr 35 (2014) 7 mer än de som kommer från de nordiska länderna (som troligtvis inte diskrimineras). Fler studier behövs. 5. Den framtida utvecklingen av invandringspolitiken i Sverige Debatten i Sverige om arbetskraftsinvandring handlar för närvarande främst om möjligheterna att rekrytera kvalificerad arbetskraft till Sverige i framtiden. Den åldrande befolkningen är i fokus för den debatten. Det betyder också att det i praktiken inte finns bekymmer för att invandringen från andra EU-länder skulle bli alltför stor. EU har för närvarande fem kandidatländer: Island, Turkiet, Serbien, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Montenegro. Island är medlem av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, vilket innebär att ett EU-medlemskap inte kommer att leda till någon förändring när det gäller tillträde till den svenska arbetsmarknaden. Det är inte troligt att Sverige kommer att införa övergångsregler om någon av de tidigare jugoslaviska republikerna blir medlem av EU. Sverige stödjer aktivt Turkiets medlemsansökan och det är därför inte troligt att Sverige skulle införa övergångsregler för invandring från Turkiet. Levin (2011) analyserar den långa historien som rör EU och Turkiet. Migrationen till Sverige från EU regleras i praktiken av höga minimilöner fastställda i kollektivavtal och inte av övergångsbestämmelser eller andra restriktioner. De frågor som rör arbetskraftsinvandring i den offentliga debatten i Sverige är främst olika former av tillfällig arbetskraftsinvandring och arbetsvillkoren för de som rekryteras till sådana jobb: säsongsarbete, utstationerade arbetstagare och arbete i bemanningsföretag där en arbetsgivare som finns utanför Sverige hyr ut anställda till arbetsgivare i Sverige. Referenser Banting, K. och W. Kymlicka (2012), ”Is There Really a Backlash against Multiculturalism Policies? New Evidence from the Multiculturalism Policy Index”, SULCIS Working Paper 2012:4. Boguslaw, J. (2012), Svensk Invandringspolitik under 500 år. Lund: Studentlitteratur. Doyle, N., G. Hughes och E. Wadensjö (2006), Freedom of Movement for Workers from Central and Eastern Europe. Experiences in Ireland and Sweden, Swedish Institute for European Policy Studies (SIEPS) 2006:5. Eriksson, J. (2004), Nettomigrationen från de nya EU-länderna – utvärdering och prognostisering, Swedish Institute for European Policy Studies (SIEPS) 2004:2u. Eriksson, S., P. Johansson och S. Langenskiöld, ”Vad är rätt profil för att få ett jobb? En experimentell studie av processen”, IFAU Rapport 2012:13. Uppsala: IFAU. 8 Gerdes, C., M. L. Schultz-Nielsen och E. Wadensjö (2011), The Significance of Immigration for Public Finances in Denmark. Odense: University Press of Southern Denmark. Gerdes, C. och E. Wadensjö (2008), Immigrants from the New EU Member States and the Swedish Welfare State, Swedish Institute for European Policy Studies (SIEPS) 2008:9. Gerdes, C. och E. Wadensjö (2013), Immigration to Sweden from the New EU Member States, Swedish Institute for European Policy Studies (SIEPS) 2013:5. Huddlestone, T., J. Niessen, E. Ni Chaoimh och E. White (2011), Migration Integration Policy Index III. Brussels: British Council and Migration Policy Group. Levin, P. T. (2011), Turkey and the European Union: Christian and multiethnica Secular Images of Islam. New York: Palgrave MacMillan. Ruist, J. (2014), ”The Fiscal Consequences of Unrestricted Immigration from Romania and Bulgaria”, Working Papers in Economics 584, University of Gothenburg. Wadensjö, E. (2007), ”Immigration and the Net Transfers within the Public Sector in Denmark”, European Journal of Political Economy, Vol. 23:2, 472–485. Wadensjö, E. (2012), Den framtida invandringen, Rapport till Framtidskommissionen. Stockholm: Framtidskommissionen. Wadensjö. E. (2013), ”Övertäckning och bortfall”, SULCIS-rapport 2013:3. Weibull, L., H. Oscarsson och A. Bergström (2012), Svenska trender 1986–2011, SOM-Institutet, Göteborgs universitet. nr 35 (2014) multiethnica 9 KONFERENSRAPPORT Internationell konferens om begreppet antiziganism och diskriminering av romer, 23–25 oktober 2013 Organiserad av Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet Den internationella konferensen Antiziganism – What’s in a Word?” som hölls i Uppsala 23–25 oktober 2013 samlade forskare från tio länder och tjugo forskningsinstitutioner samt åhörare från media, myndigheter och romska organisationer. Målet var att fördjupa diskussionen om begreppet antiziganism och forskning som verktyg för att analysera diskrimineringen av romer i ett internationellt perspektiv. Konferensen arrangerades av Hugo Valentin-centrum med bidrag från Vetenskapsrådet. Nationella sekretariatet för genusvetenskap medfinansierade en av sessionerna. Här rapporterar fil.dr Jan Selling, som var vetenskapligt ansvarig för konferensen, och höll i arrangemanget tillsammans med koordinatorn docent Mats Deland. Konferensen som hölls på Norrlands nation i Uppsala, samlade ett knappt hundratal deltagare. I tre parallella sessioner avhandlades under två och en halv dag 41 papers. Efter ett första call i januari hade huvudseminariets fem delar fastställts. Under sessionstiteln The politics of working through the antiziganism of the past redovisade Rainer Schulze sin intervjustudie från Kosovo, Chalak Kaveh jämförde dagens norska tiggaredebatt med mellankrigstidens norska romapolitik och Wolfgang Wippermann diskuterade jämförelsen mellan nazisternas folkmord på judar – Shoah – med det romska folkmordet – Porrajmos. I sessionen Romani responses and strategies towards antiziganism föreläste Daniela Gress om tyska romers kamp för upprättelse i Västtyskland, och Aidan Mcgarry tog upp fenomenet ”Roma pride”, som manifestationer av romskhet. Juridiska och statsvetenskapliga perspektiv togs upp av bl.a. Claudia Tavani i Timofey Agarins och Matthew Kotts session Squaring the circle of protection and empowerment. Teoretiska perspektiv och terminologi diskuterades av Jan Selling, Markus End och Martin Holler i sessionen Definitions – the term define the approach. Intersektionella perspektiv, som samspelet mellan etnicitet, klass och kön diskuterades av Pia Laskar, Shannon Woodcock, Alexandra Oprea och Radmila Mladenova i sessionen antigypsyism/Antiziganism/Romaphobia from the intersectionality studies point of view. Därutöver hade följande sidoseminarier antagits: Intersections of antigypsyism/Antiziganism/Romaphobia, Historical and ideological perspectives on antiziganism, Border control nr 35 (2014) Ian Hancock, Austin, Texas, under den öppna föreläsningen i Erik Gustaf Geijer-salen, Uppsala universitet. (foto Christin Mays) and antiziganism, Stereotype, cliché and prejudice och Art against antiziganism. I dessa fördjupades historiska, estetiska och politiska aspekter som inte rymdes i huvudsessionen. Dessutom höll nätverket Romers och resandes historia i Norden (RORHIN) ett möte under konferensen med utgångspunkt i RORHINs ställningstagande i en debattartikel i Dagens Nyheter den 1 oktober för en svensk sannings- och försoningskommission. RORHIN beslutade att fördjupa kontakter med motsvarande norska kommission. RORHIN menade att forskare måste vara beredda att ta ett ansvar i processen, men betonade vikten av att ett politiskt initiativ för en svensk kommission måste komma från romska företrädare. Även på andra sätt kom aktuella händelser att bli diskussionsämne under konferensen. Skånepolisens registrering av romer och den rasistiska medierapporteringen kring påstådda romska barnarov i Grekland och Irland diskuterades. I sitt key-note speech, som var öppet för allmänheten, betonade lingvisten professor Ian Hancock från University of Texas at Austin, USA, att forskningen om antiziganism och den romska medborgarrättskampen hänger samman och i bästa fall kan samverka. Han talade både om vikten av att majoritetssamhället bryter ner sina fördomar och om att romer i högre grad måste prioritera utbildningen som en väg till emancipation. Under konferensen fördes intensiva diskussioner om den empiriska användningen av begreppen Gypsy/zigenare. Flera romska deltagare, bland annat den amerikanska juristen Alexandra Oprea, reagerade starkt på att flera forskare lät källornas begrepp smitta av sig på deras eget språkbruk och att det negativt konnoterade begreppet Gypsy därmed användes även för att beteckna verkliga romer. Bruket av den analytiska termen antiziganism (antigypsyism i engelsk kontext) försvarades emel- lertid av undertecknad och ordföranden för den teoretiska sessionen, Markus End, Berlin, trots att vi delade Opreas kritik. Motiveringen var att alternativa begrepp som antiromsk rasism eller romafobi antyder att verkliga romer skulle stå i fokus, medan begreppet antiziganism fokuserar på majoritetssamhällets fördomar, schablonbilden, ”den konceptuelle zigenaren”, vilken även kan riktas mot människor som inte identifierar sig som romer. Skrivningar som inkluderar rasism skulle dessutom utesluta aspekter av antiziganism. Enighet i denna fråga uppnåddes inte. Bland andra Pia Laskar, som ledde intersektionalitetseminarierna, anslöt till Opreas uppfattning att begreppet reproducerar en pejorativ term. I sina slutord framhöll såväl Oprea som Hancock och den romske språkvetaren Hristo Kyuchukov, Berlin, att samtalstonen varit konstruktiv och konferensen lyckad, inte minst som ett stort antal yngre forskare deltagit. De önskade sig ytterligare en internationell romakonferens i Sverige, vilket i så fall skulle bli den tredje i raden efter Stockholm 2010 och Uppsala 2013. Konferensen kommer att utmynna i flera publikationer, bland annat genom Timofey Agarin (Belfast) och Matthew Kott (Uppsala, Centrum för Rysslandsstudier) och genom Mats Deland och Lars M Andersson. Jan Selling, Hristo Kyuchukov, Markus End och Pia Laskar påbörjar nu arbetet med att sammanställa en volym av huvudsessionernas papers och kommentarer. Information om konferensen samt en videoupptagning av Ian Hancocks key-note speech och länkar till medierapportering finns tillgängliga på konferensens hemsida, via www.valentin.uu.se. Jan Selling multiethnica 10 Ukraine and the Questions of Boundaries and Nationalities GREG SIMONS The development in Crimea and the rest of Ukraine this winter and spring came as a surprise to many Europeans. The prospect of a conflict within Europe with Russia as a part after two decades of successful politics of détente had not been foreseen, and certainly not directly after the Winter Olympic Games in nearby Sochi, at the rim between Caucasus and the Black Sea. Still, Ukraine’s history, magnitude, location, economic hardships, ethnic composition and Soviet heritage will have to be counted among the factors behind the developments in recent years. In this article, Greg Simons of the Centre for Russian Studies in Uppsala discusses specifically the ethnic dimension of Ukraine’s most recent history. Looking at language politics and the debates around what has been termed “forced Ukrainisation” against primarily the Russian-speaking population, Simons analyses how Ukrainian symbolic identity developed from a predominantly civic identity at the time of independence to a divided, ethnically highlighted debate today. The article was written in March 2014. The current problems in Ukraine, from the perspective of ethnicity and identity, can be traced back to a long and complex series of historical interactions. There are a number of different paths that can be interwoven, increasing the level of sensitivity and volatility of the situation. A gradual increase in symbolic identity politics has been observed, moving away from the more civic form of Ukrainian identity at the moment of independence, which increased after the Orange Revolution under President Viktor Yushchenko. The threats and counter-threats to identity make the social environment much more responsive to ethnic mobilisation, opening the path for social disruption through inter-ethnic discord. This brief article only takes into account some of the more recent events, while the history of events goes much further back in time. Ukraine was subjected to harsh repressive measures during the Soviet era, especially under Stalin, when efforts were made to eradicate any emerging form of Ukrainianisation. In the period from 1 January 1935 until 22 June 1941, it is estimated that a total of 19,840,000 people were arrested (of which 7 million were shot and many others perished in Gulags; 2 million were shot in the Stalinist Purges and a further 5 million perished in what is known as the Great Famine).1 The legacy of such a brutal regime of repression is significantly influential even today. The brutal repression in Ukraine was part of The Kulak Operation Order #00447, which was signed on July 30, 1937. Aleksandr Uspensky, the Ukrainian People’s Commissar of the Interior stated that “all Ukrainian Poles and Germans were engaged in spying and subversion and that 75–80 per cent of Ukrainians were bourgeois nationalists.”2 This implies an ethnic dimension to the Great Terror in Ukraine, as in many other parts of the Soviet Union. In the wake of the August 1991 coup – which was an attempt to topple the Gorbachev administration by a group of conservative communists – the dissolution of the Soviet Union soon followed. In December 1991 a referendum was held in the Ukrainian SFSR regarding independence from the Soviet Union. Of those who voted, 90 per cent voted for independence. In the Crimean region, however, where ethnic Russians constitute a majority of the population, 54 per cent voted for independence.3 Even in the more Russified parts of Ukraine, situated in the east, some 80 per cent still voted to secede from the Soviet Union.4 According to a 1989 census, the ethnic population of Ukraine at the time consisted of 75 % Ukrainians, some 21 % Russians (approximately 11 million), 500,000 Jews, 440,000 Belarusians, 234,000 Bulgarians, 219,000 Poles, 163,000 Hungarians, and 135,000 Romanians within a total population of over 37 million people.5 Therefore, there seems to be potential for ethnic mobilisation on certain issues, especially by the ethnic Russian segment of the population. The subsequent census was conducted on December 5, 2001. According to the data, Ukraine’s population then stood at approximately 48.5 million people, of which 77.8 % (37.5 million) were ethnic Ukrainians and 17.3 % (8.3 million) were ethnic Russians.6 This shows a significant drop in the ethnic Russian segment of the Ukrainian population between 1989 and 2001. The Russian minority The ethnic Russian population in Ukraine has been the cause for some concern, regarding the potential to rally them for political purposes. However, as demonstrated by the vote for independence in 1991, there seems to be little cohesion amongst this group, which is predominantly nr 35 (2014) multiethnica 11 found in Eastern Ukraine and Crimea. It has been argued by some that there are a number of reasons which have drained the potential for rebellion: Russian-speaking regions of Ukraine do not possess a uniform identity conducive to ethnic mobilisation. Rather, linguistic, ethnic, and religious identities overlap unevenly, creating crosscutting cleavages and a basis for pluralism. These regions have also retained important powers over their economic assets and are able to pursue relations with regions of Russia, especially on economic matters, without raising directly the question of the ethno-nationalist content of state power. 7 There has been some divergence on the assumption that national groups in Ukraine do not possess the power or the will for ethnic mobilisation. Different versions of whether ethnic mobilisation can or cannot be achieved appear in the press, most clearly seen between the Ukrainian and Russian press. An article appeared in RIA Novosti (the Russian state news agency) during the summer of 2006 which warned of a potential territorial split because of a divergence between the national politics of the Orange Coalition and a significant proportion of eastern Ukraine: About one-third of Ukraine’s population considers Russian its native tongue, but the figure is about 85 % in the Crimea, more than 60 % in the Lugansk and Donetsk regions, and about 50 % in the Kharkov, Zaporozhye, and Odessa regions. The southeastern regions are strongly critical of the Euro-Atlantic bent in Ukraine’s policy, and are keen on promoting close, friendly 8 relations with Russia. Geopolitically, Russia should create a situation where the pro-Western Ukrainian government would have to take into account the interests of the eastern parts of the country. As of now, the “Orange” authorities only represent the views of the western Lvov, Ternopol and Ivano-Frankovsk regions and are completely out of touch with the eastern regions. dental to it. But, thankfully, nobody calls Ukraine the Ukrainian SSR anymore. This name is seen now as even more fictitious than other Soviet myths. It only exists in post-Soviet memory. There is only the former USSR, without much mention of Ukraine as a distinct part of it. We must recognise the Ukrainian Soviet Socialist Republic as a false otherland, which replaced and served as a substitute for our true Motherland – an independent Ukraine. The half-true sciousness, we can rebuild our nation. Now, we have a Ukrainian state. Despite its Soviet era, which has not been fully digested by Ukrainian history, Ukraine will 10 be an independent country free of its colonial past. In regard to the minorities’ issue, the author states that minorities are as much victims of the Soviet era as Ukraine itself, as it was not free will that brought them to the country. The general tone of the article, though, is upbeat and optimistic about Ukraine’s ability to shake of the relics of the Soviet past and to forge a new and independent Ukrainian state free from foreign interference. There has been a tendency to frame history into simplistic versions, polarizing the oppressor and its victims. Crimea But this situation would not benefit Moscow. When Putin spoke about strengthening of Ukraine’s territorial integrity, he referred to the risks of the growing ideological divide, which nr 35 (2014) Everything that was Ukrainian in the system was rather inci- Soviet Ukraine is an absolute lie in fact. By rebuilding our con- Here the author makes her case for the Russian minority, based on the number of areas in Ukraine where they constitute a local majority. Also evident is the criticism aimed at the pro-Western stance of the Orange government, namely the preference for Euro-Atlantic rather than Russian priorities in new international relations. The article even calls for a Russian intervention to create more “ideal” circumstances in which the Orange government would consider the views of the eastern parts of the country: would have unpredictable consequences for Ukrainian unity. The message of the article is that the pro-Western policy which the Orange coalition is “forcing” upon the country is effectively alienating a sizeable proportion of the population. And in doing this, the possibility of territorial division is raised. This fits with the motivating factors for ethnic mobilisation, which did not exist in the 1990s. However, there usually exists a second side to a story, which in this case is from the Ukrainian perspective. One such commentary appeared in the newspaper Kyiv Post in August 2007. The story covered the issue of ethnic relations in Ukraine and the memory of the Soviet years. It opens with the quote: “If you want to defeat an enemy, then bring up his children.” It vividly describes the Soviet epoch as a “kind of civil war for Ukraine.” Great effort is put forth detailing the rewriting of history by the Soviet system. But the author also adds that, just as under the total regime of Nazi Germany, there will always be ordinary people who resist the system. The author remains optimistic, assured that Ukraine will pull away from its Soviet past and create its own identity: 9 Crimea has been a prickly issue for Ukraine. In 1783 Catherine the Great annexed Crimea and it remained a part of Russia until 1954. Ethnic Russians constitute the bulk of the population, Ukrainians constitute about 25 per cent and 12 Muslim Crimean Tartars form 12 per cent.11 February 1954 saw the removal of the Crimean Oblast from the Russian SFSR which was then given to the Ukrainian SFSR. This was done on the grounds of Crimea’s geographical juxtaposition vis-à-vis mainland Ukraine, and the economic and communications ties between the regions. There was great emphasis on the brotherly bonds between the peoples of the Soviet Union, and this was intended to be a token of this notion.12 This transfer of territory would set the scene for conflict in the wake of the break-up of the Soviet Union. There are a number of Russian politicians and military leaders who regard Crimea as ancient Russian territory and believe that the transfer was illegal as it breached the constitution. In July 1957, General Secretary of the Communist Party Nikita Khrushchev announced that each country in the socialist sphere had its own special characteristics, or unique customs, which were based upon historical and cultural differences and national traditions.13 There were still attempts to create and enforce the stereotype of the Soviet citizen (Homo Sovieticus), but here it is acknowledged by the leader of the Communist Party of the Soviet Union that all peoples are not identical and equal. During the collapse of the Soviet Union, these differences were permitted to rise to the surface as there existed no authority that could effectively suppress these aspirations any longer. The height of tension and conflict between the Crimean region and the Ukrainian authorities materialised quickly. As early as February 1991, the Ukrainian authorities granted autonomous status to Crimea within the framework of the Ukrainian SSR. This escalated after the break-up of the Soviet Union and on May 6, 1992 when the Crimean parliament proclaimed independence (although it remained part of Ukraine). The move was met by a harsh response from Kiev, which implied that Ukraine would go to war in order to keep Crimea part of Ukraine. Since 1995–1996 tensions have somewhat settled but have not disappeared between the local authorities in Crimea and the central authorities in Kiev.14 Though, the tensions are not so far under the surface; the recent events have shown that mobilisation of the ethnic Russian population living in Crimea is easily triggered. Russian influence, i.e. the Russification process of Crimea, is still very strong and perpetuated in society. For instance, only four out of 240 publications produced in Crimea are in Ukrainian, a vast majority of publications being in Russian. It is also a strongly Orthodox area, where many profess to be of the Orthodox faith. The Church with the greatest influence is the Moscow Patriarchate branch of the Russian Orthodox Church (not of the Kievan Patriarchy – which is independent of the Moscow Patriarchate and unrecognized by the other canonical Eastern Orthodox churches). The school system is another indicator of Russianness in the region; 570 of the 583 schools are Russian multiethnica language schools. Some of the schools are even subordinate to the Russian Ministry of Defence.15 These centres of cultural production are most able and likely to continue reproducing Russian culture in Crimea; it is unlikely that under these circumstances a Ukrainian identity can be instituted in an effective manner. There are efforts to redress this issue on the Crimean peninsula. Under the former Ukrainian President Kuchma, one particular form of “soft” Ukrainianisation policy was implemented. This involved the funding of selected schools and supplying them with superior teachers, equipment and teaching aids, and teaching was conducted in Ukrainian language. Therefore the learning of Ukrainian language was linked with the quality of education offered by those schools in comparison with the Russian language schools. Since the Orange Revolution of 2004, there has been a hardened stance on the issue of teaching Ukrainian, which has been characterised by some in Crimea as “forced Ukrainianisation”. Ensuring teaching in Ukrainian is being attempted at a bureaucratic level, through the use of decrees and legislation from Kiev.16 However, debate exists about whether there is in fact a situation of “forced Ukrainianisation” on the Crimean peninsula. One camp says yes, which is demonstrated by a June 2009 poll of Crimean residents conducted by the Kievbased Razumkov Centre: 85.3 per cent of respondents believed that there were elements of “forced Ukrainianisation” within the local population of Crimea, which seems to be the view at the population level. A different view is held by bureaucrats. Georgiy Kasianov, director of educational research at the International Renaissance Foundation states that Ukrainianisation is only a myth perpetuated by populist politics: When they speak of forced Ukrainianisation, they point to some decrees of the central government that were never implemented in Crimea, since the Kiev-based Ministry of Education has no direct jurisdiction over Crimean education. […] As a rule, directives from Kiev on “Ukrainianisation” were never fulfilled. […] There is no real state policy directed from Kiev toward the Crimean educational sphere. It is mostly wishful 17 thinking, decrees, and an endless stream of paper. Although Kasianov argues a good point, he also misses a significant feature of this conflict, which is based upon perception and driven by emotional argumentation. Failure to either recognise this aspect or ignore it could prove problematic because doing so means not addressing the issues or concerns of the Crimean public, regardless of whether these concerns are real or not. They need to be treated as if they are real, even if they are not, as otherwise there will be a lack of mutual understanding and communication on this divisive issue. nr 35 (2014) multiethnica The Crimean Tartar The Crimean question is further complicated by the Tartar question. Crimea was occupied by the Nazis during the Second World War. Subsequently, Stalin accused the Tartars of collaborating with them. As a result, Tartars were deported en masse to Siberia and Central Asia in 1944 when Crimea was retaken. A great number of those deported did not survive (as many as 40 per cent died in the first couple of years of deportation). On 5 September 1967 the Soviet authorities announced a decree that exonerated the Crimean Tartar of wrongdoing and opened the possibility of their return. In practical terms, a return was not possible until the late 1980s.18 When the Soviet Union collapsed, they were permitted to return, and approximately 250,000 did so. However, they currently suffer from substandard housing and high unemployment. The issue of the allocation of land to the Tartars is also highly contentious, which has resulted in tension and protests over land rights.19 Of the 250,000 returnees, there are some 100,000 who have not qualified for Ukrainian citizenship. These people are currently demanding a special exemption to allow them to vote in parliamentary and local elections.20 There were attempts in mid 2004 by the Ukrainian Rada to address some of these issues. They passed a new bill that included other groups that were exiled (including Germans and Greeks) which would give these people rights identical to Ukrainian citizens’.21 A number of obstacles have obstructed the citizenship issue; for example, some countries require a fee to relinquish existing citizenship. Uzbekistan previously charged $ 100 for this service. Economic conditions in Crimea make this difficult as monthly income can be as low as $ 10 in some instances, and 64,000 of 136,000 Tartar adults are unemployed. In September 1998 a bilateral agreement was reached between Ukraine and Uzbekistan on this question. As a result some 80,000 Crimean Tartar from Uzbekistan were granted Ukrainian citizenship. The problem remains with Crimean Tartar from other CIS (Commonwealth of Independent States) countries. There are still approximately 90,000 Crimean Tartar who do not possess Ukrainian citizenship.22 On the surface the problem of citizenship seems to be a bureaucratic one. At present, the number of Crimean Tartars living in Crimea is around 300,000. In 1995 it was estimated that 400,000 to 600,000 Crimean Tartars would return. The actual figure of returnees is around 50,000 to 60,000. However, the Tartar segment of the population, considering both natural growth and immigration, is the fastest growing ethnic group. So, it is possible that in the next 15–20 years the demographic balance will change significantly. An alarmist report has predicted a radicalisation of the Tartar community. Scenarios have been created and range from a “Ukrainian Switzerland” to a “Ukrainian Kosovo” model. nr 35 (2014) 13 This is due to ethnic groups’ reactions to what they see as the “Ukrainianisation” of society. It is a defensive reaction, which is aimed at protecting and preserving cultural uniqueness.23 The increasing use of ethnic identity as a key marker in Ukraine means that the different ethnic groups, which are eventually defined as “Others”, become defensive and more open to calls for mobilisation in defence of their identity. Developments and divisions since the Orange Revolution The Orange Revolution in 2004 and the organisation of protests and counter-protests between the Blue and Orange camps was a more vivid expression of the political and ethnic divisions in the country. It was a spectacle of competing narratives – democracy versus authoritarianism, heroes versus villains, West versus East, and creating a new future versus being stuck in the past. Viktor Yushchenko and Julia Tymoshenko won an “Orange victory”, which soon degenerated into in-fighting, dashing the hope for positive change in Ukrainian political culture. The Ukrainianisation process was accelerated, such as the decision to put the city of Sevastopol under the control of the President of Ukraine. The “villain” of the 2004 events, Viktor Yanukovich, won the 2010 presidential elections, which ultimately were deemed fair by OSCE. One of the laws passed by Yanukovich in 2012 related to the use of regional languages. In 1991, when Ukraine gained its independence, Ukrainian was the only official language. The law allowed for the official use of minority languages at the regional level (if spoken by a minimum of 10 per cent of the population), including Bulgarian, Hungarian, Romanian and Tatar, in addition to Russian. A similar case exists with the use of Albanian within Macedonia. After the passage of the controversial law, 13 of the 27 regions in Ukraine adopted Russian as a second official language.24 The most recent event in the Ukrainian revolution, given the brand Euromaidan, has once more upped the ante with regard to questions pertaining to ethnicity and identity; although, the original reasons for many taking to the streets are legitimate grievances concerning a deeply troubled economy and abysmal governance. Some of the problems with outside understanding and reporting of the events are obvious, such as the notion of Yanukovich being “pro-Russian”, which is a serious misjudgement of his leanings and his relationship with Russia. He had long played the EU and Russia against one another, whilst reaping the rewards of being in office. The cold reception he received by Putin under his current exile, seems to confirm this observation. One of the events, which were initiated by the interim authorities in the Ukrainian Parliament, was the proposal to scrap the 2012 regional languages law. This caused a foreign 14 as well as a domestic outcry. The move was denounced by Bulgaria, Hungary and Romania (all with ethnic minorities present in Ukraine) – in addition to Russia.25 Perhaps as a reaction to this adverse international reception of the bill, Ukraine’s acting President Oleksandr Turchynov said that he would not pass the proposal into law until a new bill to protect all languages was passed.26 However, the damage has been done: Russian speakers are especially wary of the new interim authorities (more so given the lack of representation of Southern and Eastern regions in the government). This effectively widens the gap in terms of an ethnic and identity divide. For instance, the programme advertised by Svoboda very clearly makes this an issue, especially concerning the proposal to identify the ethnicity of citizens on their birth certificates and passports, and to make “Ukrainophobic” activities criminal offences.27 The Russian Ministry of Regional Development has also opened a helpline that Ukrainians can call if they wish to relocate to Russia because they feel unsafe in Ukraine. Around 1,000 calls were received in a two-day period.28 The problem is further complicated in that there are plenty of cases where ethnic Ukrainians have Russian as a native language. This has the effect of making the process of weeding out signs and expressions of Russianness even more problematic. This causes models and options to be proposed, such as secession (Czechoslovakia and former Soviet Union) or decentralisation (Swiss case emphasized).29 This short introduction to the complexities of ethnicity and history, together with its significance for the contemporary events unfolding in Ukraine, is just a brief overview of the state of divisions and tensions. To end this, the reflections of two Ukrainians – Elena Goroshko and Igor Poddubnyi, from Kharkiv – shall be considered. The complexity of history, different ethnicities and the choices or decisions that are being currently made, exert a profound influence upon the political landscape and psychology of the people in Ukraine.30 Soviet-era notions of nationalities (ethnicity) and identity are being exploited more and more in Ukraine, which serves as some form of benchmark to measure “Ukrainianess”, tied to the notion of loyalty to Kyiv and the Ukrainian state. In the process, the formation of Us versus Them is very apparent, which is in the process of threatening the country by widening the existing divisions in society. Therefore, it can be said that the notion of being a Ukrainian has gradually shifted from civic to ethnic notions. Notes 1. Y. Bilinsky, “Basic Factors in Foreign Policy of Ukraine: The Impact of the Soviet Experience,” in S. Fredrick Starr, ed., The Legacy of History in Russia and the New Independent States of Eurasia, New York: M. E. Sharpe, 1994 (pp. 171–191), 178. multiethnica 2. G. Bordyugov, “The Ethnic Dimension of the Great Terror,” RIA Novosti, Analysis, http://en.rian.ru, 6 August 2007. 3. Serhii Plokhy, “Historical Debates and Territorial Claims: Cossack Mythology in the Russian-Ukrainian Border Dispute,” in Starr, Legacy of History in Russia and the New Independent States of Eurasia (pp. 147–170), 148. 4. Jose Casanova, “Ethno-linguistic and Religious Pluralism and Democratic Construction in Ukraine,” in Barnett R. Rubin and Jack Snyder, eds., Post-Soviet Political Order: Conflict and State Building, London: Routledge, 1998 (pp. 81–103), 83. 5. Ibid., p. 88 6. Demographic Setting, Ministry of Foreign Affairs of Ukraine, http://www.mfa.gov.ua/mfa/en/publication/content/378. htm, 19 June 2007. 7. Barnett R. Rubin and Jack Snyder, eds., Post-Soviet Political Order: Conflict and State Building, London: Routl., 1998, 170. 8. T. Stanovaya, “Russia Warns Ukraine of the Danger of Disintegration,” RIA Novosti, http://en.rian.ru, 22 June 2006. 9. Ibid. 10. O. Kryvdyk, “Ukraine’s Soviet Schism Narrowing,” Kyiv Post, Opinion/Op-ed, http://www.kyivpost.com, 9 August 2007. 11. “Regions and Territories: Crimea,” BBC News, http://newsvote.bbc.co.uk, 7 March 2007. 12. Robert S. Sullivant, Soviet Politics and the Ukraine 1917–57, New York: Columbia University Press, 1962, 285. Crimea was given at the time of the Tricentennial celebrations of the unification of Ukraine and Russia. 13. Ibid., p. 304. 14. P. Kolsto, Political Construction Sites: Nation-Building in Russia and the Post-Soviet States, Boulder, Colo.: Westview, 2000, 172–176. 15. L. Shanghina, “The Demographic Situation in Ukraine: Present State, Tendencies, and Predictions,” The Ukrainian Centre for Economic and Political Studies Named after Olexander Razumkov, http://www.uceps.org/eng/show/641/, 6 April 2004. 16. K. Pasechnik, “Crimea: Talking Past Each Other,” Transitions Online, http://www.tol.cz, 29 September 2009. 17. Ibid. 18. V. Prytula, “Crimean Tartars: The Past Still Haunts,” Radio Free Europe, Radio Liberty (Unrepresented Nations and Peoples Organisation), http://www.unpo.org/article. php?id=7125, 6 September 2007. 19. “Regions and Territories: Crimea,” BBC News, 7 March 2007. For a comprehensive and concise account of Crimea, see V.G. Butkevych, “Who Has a Right to Crimea?,” http://infoukes. com/history/crimea/page-12.html, 1997. 20. “Crimean Tartars Demonstrate in Ukraine,” BBC News, http:// news.bbc.co.uk/2/hi/europe/69280.stm, 24 March 1998. 21. H. Fawkes, “Ukraine to Enforce Equal Rights for Tartars,” BBC News, http://newsvote.bbc.co.uk, 25 June 2004. The rights relate to provision of land, housing and work. Additionally there would be a ban on discrimination in education, religion and culture. 22. Crimean Tartar Issue and Recent Election Results, Policy Documentation Centre, No. 21/269, http://pdc.ceu.hu/archive/00 001182/01/16.pdf, 27 May 2002. 23. Shanghina, “The Demographic Situation in Ukraine.” 24. P. Ghosh, “Watch Your Tongue: Language Controversy One of the Fundamental Conflicts in Ukraine,” IB Times, http://www. ibtimes.com/, 3 March 2014 (accessed 26 March 2014). 25. Ibid. See also “Ukrainian Parliament Abolishes Language Law, Neighbouring States Protest,” Romea.cz, http://www.romea. cz/, 26 February 2014 (accessed 26 March 2014). Cont. nr 35 (2014) multiethnica 15 Språken och språkpolitiken i Ukraina THOMAS ROSÉN Situationen i Ukraina har ställt landets etniska sammansättning och språkliga spektrum på dess spets. Ukraina, Europas arealt största land efter Europeiska Ryssland, och närmare 48 miljoner invånare, har varit känt som utpräglat mångetniskt, med minoriteter i olika landsändar till följd av regionens historia som yttre del av ett centraleuropeiskt kärnområde. Utöver den dominerande öst-västliga tudelningen mellan ukrainsktalande och rysktalande finns det rumäner, polacker, ungrare, bulgarer, greker, vitryssar och andra språkgrupper i landet. Hit hör även landets krimtatarer, som utgör en betydande minoritet på Krim. En språklagstiftning har utvecklats i Ukraina på senare år, men har också ofelbart hamnat i centrum för motsättningarna. Språkvetaren Thomas Rosén redogör här närmare för den språkliga situationen i landet. Artikeln är skriven i mars 2014.ev slaviska språken. Från medeltiden och framåt har språken dock haft mycket olika utvecklingsomständigheter. Medan ryskan under lång tid har varit det främsta språket i ett imperium, har ukrainskan tidvis haft begränsade möjligheter att utvecklas, haft låg status och har egentligen först under det senaste kvartsseklet blivit föremål för aktivt stöd från statens sida. I den här artikeln försöker jag att ge en kort introduktion till problematiken som omger dessa frågor. Av utrymmesskäl begränsar jag mig till frågor som rör språklagstiftning och individers språkval. Det finns en rad ämnen som i hög grad förtjänar att diskuteras, men som inte kan behandlas här. Exempel på sådana är de senaste årens utveckling i relationen mellan ukrainska och ryska inom ukrainska massmedia och populärkultur, i utbildningssystemet och inom försvaret. is välstående personer till varmare breddgrader. Detta gällegemenskap. Språklagstiftningen Inledning ka språk talas i landet och hur ser lagstiftningen ut? I denna artikel ges en kort introduktion till frågor om språk och identitet i ett område som på sista tiden har hamnat i fokus för världens intresse. Frågor som rör språkanvändning och språklig identitet i Ukraina beskrivs ofta med ord som ”komplex” och ”splittrande” (Besters-Dilger 2009: 359; Bilaniuk & Melnyk 2008: 66). Komplexiteten består i att landet, förutom sitt statsspråk (ukrainska), också har en rad minoritetsspråk. Bland de senare intar det ryska språket på flera sätt en särställning. En faktor som gör ryskans position unik är antalet talare: ryska är ojämförligt störst av minoritetsspråken. Andra viktiga faktorer inkluderar ryskans position som högstatusspråk, dess ställning som statsspråk i den mäktiga grannen Ryssland och så vidare. Ukrainska och ryska är genetiskt eller genealogiskt närbesläktade; de räknas båda till den östslaviska grenen av de Frågan om vilket språk man talar, och vad detta säger om ens identitet, är mycket viktig för många ukrainare. Språkfrågan har till och med identifierats som den allra viktigaste för den ukrainska nationen (Flier 1998: 113). Valet mellan ukrainska och ryska bär på mer än bara språklig information; det handlar också i hög grad om Ukrainas vägval mellan Ryssland och Europa (Bilaniuk & Melnyk 2008: 66). Om språkfrågornas känslighet i dagens Ukraina vittnar exempelvis massmedias rapporter om offentlig bränning av ukrainska böcker (YuNews; KievTimes; DN). När Ukrainas självständighet utropades den 24 augusti 1991, var detta första gången sedan tidigt 1700-tal som man kunde tala om en i huvudsak självständig ukrainsk stat. De försök till statsbildning som gjordes efter första världskriget rönte ringa framgång. Ukrainarna blev istället under mellankrigstiden utspridda över flera länder. Efter 1945 kom de områden som historiskt sett har haft en hög andel ukrainsktalande befolkning i sin helhet att höra till Sovjetunionen (Magocsi 1996). Den politiska utvecklingen satte 26. “‘Ukraine’s 2012 Language Law to Stay Until New Bill Ready’ – Turchynov,” RIA Novosti, http://en.ria.ru/, 3 March 2014 (accessed 26 March 2014). 27. Svoboda, http://en.svoboda.org.ua/about/program/, no date given (accessed 26 March 2014). 28. “Ministry Opens Helpline for Ethnic Russians Living in Ukraine,” ITAR-TASS News Agency, http://en.itar-tass.com, 26 March 2014 (accessed 26 March 2014). 29. D. J. Mitchell, “Ukraine, Ethnic Division, Decentralisation, and Secession,” Forbes, http://www.forbes.com, 3 March 2014 (acc- essed 26 March 2014). 30. E. Goroshko and I. Poddubnyi, “About Kharkov, Country or That ‘What We Are Afraid to Admit’”, Ostrovok.lg.ua, http:// www.ostrovok.lg.ua/ (accessed 26 March 2014). Vilken roll spelar språkfrågan för människor i Ukraina? Vil- nr 35 (2014) multiethnica 16 naturligtvis sina spår även i det ukrainska språkets utveckling (Shevelov 1966, 1989; Rudnytsky 1967; Bilaniuk & Melnyk 2008). Ukrainas befolkning omfattar enligt officiell statistik 47,7 miljoner personer (Informacijna dovidka). Dessvärre saknas aktuell statistik på hur invånarna fördelar sig avseende språklig identitet, eftersom den senaste folkräkningen genomfördes så långt tillbaka som 2001, och nästa är beräknad att genomföras först 2016 (VPN ’01; VPN). Enligt uppgifterna i 2001 års folkräkning angav 67,53 procent av befolkningen ukrainska som modersmål, medan 29,59 procent angav ryska. De resterande knappa 3 procenten fördelar sig på ett tiotal minoritetsspråk, däribland vitryska, moldaviska och krimtatariska (VPN ’01). Eftersom tillgänglig statistik är inaktuell är det vanskligt att idag göra sig en rättvis och allsidig bild av det ukrainska språkets genomslag i samhället. Klart är emellertid att språket har vunnit mycket terräng. Efter självständigheten inleddes en process varigenom ukrainskan – vars status, som sagt, dittills hade varierat, men i huvudsak varit låg – gradvis ersatte ryskan i officiella funktioner (Press & Pugh 1999: xiii; Bilaniuk & Melnyk 2008: 66; Bilaniuk 2009: 336 f.). En förutsättning för att detta skulle kunna ske var att ukrainska förklarades vara statsspråk i den Ukrainska sovjetrepubliken genom 1989 års språklag (Zakon 1989) och i Republiken Ukraina genom 1996 års konstitution (Konstytucija 1996). Denna status har bekräftats ytterligare i och med 2012 års språklag, enligt vilken ukrainska alltjämt är Ukrainas enda officiella statsspråk (Zakon 2012). I lagens Artikel 7 introduceras också, i enlighet med den Europeiska stadgan för regionala språk eller minoritetsspråk (Charter 1992), ett antal regionala språk: ryska, vitryska, bulgariska, armeniska, gagauziska, jiddisch, krimtatariska, moldaviska, tyska, nygrekiska, polska, romani, rumänska, slovakiska, ungerska, rusinska, karaimiska och krymtjak. Som regionalt språk räknas ett språk vars talare utgör 10 procent eller mer av befolkningen på det territorium där språket är utbrett (Zakon 2012). 2012 års språklag, som alltså ersatte lagstiftning från tiden före Sovjetunionens sönderfall, tillkom efter att Ukraina hade ratificerat nära nog hela uppsättningen av internationella fördrag som reglerar minoriteters rättigheter (Bowring 2009: 57). Lagen, som var föremål för en stormig parlamentsdebatt, trädde i kraft i augusti 2012. Försök i februari 2014 att upphäva den har tillbakavisats av den tillförordnade presidenten, Oleksandr Turtjynov (Itar-Tass). Sammanfattningsvis när det gäller den nationella nivån, kan man konstatera att Ukraina har en språklagstiftning som i huvudsak är jämförbar med sådan som finns i andra europeiska länder. Om man bortser från det nyss nämnda försöket att riva upp 2012 års lag – ett försök som alltså inte gick igenom – föreligger från den ukrainska statens sida inga försök att begränsa minoriteters språkliga rättigheter. Konstitutionen garanterar fortsatt fri utveckling, bruk och skydd för ryska och andra nationella minoritetsspråk (Konstytucija 1996, Artikel 10). I sammanhanget kan det vara viktigt att komma ihåg att formell lagstiftning är en sak; en annan är hur myndigheter i berörda områden faktiskt tillämpar existerande lagar och regler. Dessa frågor har berörts i forskningen, till exempel av Bilaniuk och Melnyk (2008), men frågan förtjänar ytterligare uppmärksamhet. Om man förflyttar sig från den nationella nivån ner till gräsrotsnivå, framträder en mycket komplicerad bild av relationen mellan ukrainska och ryska i Ukraina. De mindre minoritetsspråken har naturligtvis lokal betydelse, inte minst på den multietniska Krimhalvön, men det är relationen – och spänningsförhållandet – mellan ukrainska och ryska som överskuggar det mesta i språkdebatten. De språk som talas Ukraina kan, som Bogomazova (2013) föreslår, delas in i ukrainskspråkiga områden (Galizien, Volhynien och Bukovyna), områden där ryska är i obestridd majoritet (Centrala Donbass och Krim), områden där bägge språken är representerade, men där ryskan överväger (södra och östra Ukraina) samt en region där befolkningen i praktiken behärskar både ryska och ukrainska (centrala Ukraina). På många håll i de delar av Ukraina där ukrainska och ryska lever sida vid sida, är den språkliga identiteten beroende av faktorer som geografisk härkomst, social status, ålder, dialekt, politisk och religiös orientering. I delar av landet föredrar den äldre generationen av den urbana befolkningen att använda ukrainska, medan deras barn talar ryska, trots att de sistnämnda fått sin utbildning på ukrainska (Bogomazova 2013: 76). I stora delar av Ukraina är språksituationen, som sades i början av den här artikeln, mycket komplex. På många håll använder befolkningen till vardags ett blandspråk (den språkvetenskapliga termen är kodblandning [Eng. codemixing. Crystal 1997: 66]) bestående av element från ukrainska och ryska. Denna kodblandning – kallad surzjyk – har traditionellt haft mycket låg status, vilket också antyds av själva namnet: termen betecknade ursprungligen en ”blandning av vete- och rågmjöl; utspätt vetemjöl” (Kent 2012: 1). Attityden till surzhyk har hittills för det mesta varit negativ. Den ryska beståndsdelen i kodblandningen har, av en ukrainsk språkvårdare, beskrivits som ”ett virus som långsamt infekterar en hjälplös ukrainsk organism, resultatet av en ursprungligen sovjetisk plan att begå ett ’systematiskt språkmord’, den medvetna förstörelsen av det ukrainska språket” (Flier 1998: 114). Kodblandningen står i bjärt kontrast mot det ”rena” och ”litterära” språket, som i Ukraina utgör ett av tecken på att en person är ”kultiverad” (Bilaniuk 2009: 339). Attityderna till surzjyk håller på att förändras långsamt. Egenskaperna hos denna kodblandning har i alla fall på senare år börjat att studeras mer systematiskt av nr 35 (2014) multiethnica forskare både i och utanför Ukraina (Flier 1998; Bernsand 2006; Ponomariv 2011; Kent 2012; Bogomazova 2013). Kodblandningar av surzjyk-typ är heller inget ovanligt bland världens språk. En nära motsvarighet är vida spridd i Ukrainas grannland Vitryssland, där den benämns trasianka (eg. ’en blandning av hö och halm’. Ioffe 2003: 1015). Hur ser då framtiden ut för språken i Ukraina? I skrivande stund (slutet av mars 2014) är detta inte lätt att förutspå. Till stor del kommer språkfrågan att påverkas av det som sker på den geopolitiska arenan. Om konflikten mellan Ukraina och Ryssland skärps ytterligare, kan en polarisering och ökade språkliga motsättningar inte uteslutas. 17 Kent, K. (2012), ”Morphosyntactic analysis of Surzhyk, a Russian–Ukrainian mixed lect”, Diss. University of Minnesota. Magocsi, P. R. (1996), A History of Ukraine. Seattle: University of Washington Press. Pugh, S. M. & Press, I. (1999), Ukrainian. A Comprehensive Grammar. London: Routledge. Rudnytsky, Ivan L. (1967), ”The Ukrainians in Galicia under Austrian Rule”, Austrian History Yearbook, Vol. 3:2. 394–429. Shevelov, G. Y. (1966), Die ukrainische Schriftsprache 1798–1965. Ihre Entwicklung unter dem Einfluss der Dialekte. Wiesbaden: Harrassowitz. Shevelov, G. Y. (1989), The Ukrainian Language in the First Half of the Twentieth Century (1900–1941). Its State and Status. Cambridge: Harvard University Press. Källor på Internet Referenser Bernsand, N. (2006), ”Othering Surzhyk in Implicit Metalinguistic Discourse”, i Törnquist-Plewa, B., red., History, Language and Society in the Borderlands of Europe. Ukraine and Belarus in Focus. Malmö: Sekel, 77–115. Besters-Dilger, J., red. (2009), ”Recommendations on Ukraine’s Future Language Policy”, i Besters-Dilger, J., red., Language Policy and Language Situation in Ukraine. Analysis and Recommendations. Frankfurt am Main: Peter Lang, 359–366. Bilaniuk, L. och Melnyk, S. (2008), ”A Tense and Shifting Balance. Bilingualism and Education in Ukraine”, i Pavlenko, A., red., Multilinguialism in Post-Soviet Countries. Clevedon: Channel View Publications, 66–98. Bilaniuk, L. (2009), ”Criticism and Confidence. Reshaping the Linguistic Marketplace in Post-Soviet Ukraine”, i Contemporary Ukraine on the Cultural Map of Europe. Armonk, New York & London, England: M. E. Sharpe, 336–358. Bogomazova (2013), Богомазова, О. Л., «Украинский суржик». Русская речь, 4, 75–81. Bowring, B. (2009), ”Language Policy in Ukraine: International Standards and Obligations, and Ukrainian Law and Legislation”, i Besters-Dilger, Juliane., red., Language Policy and Language Situation in Ukraine. Analysis and Recommendations. Frankfurt am Main: Peter Lang, 57–100. Crystal, D. (1997), A Dictionary of Lingiuistics and Phonetics. 4th ed. Oxford: Blackwell. Flier, Michael S. (1998), ”Surzhyk: The Rules of Engagement”, Harvard Ukrainian Studies, Vol. 22, 113–136. Ioffe, G. (2003), ”Understanding Belarus. Questions of Language”, Europe-Asia Studies, Vol. 55:7, 1009–1047. nr 35 (2014) Charter (1992), European Charter for Regional or Minority Languages. http://conventions.coe.int/Treaty/en/Treaties/Html/ 148.htm (2014-03-20). DN, 2014-03-16, ”Demonstranter stormade byggnad i Donetsk”, Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/demonstranter-stormade-byggnad-i-donetsk/ (2014-03-16) Informacijna dovidka (2014), Інформаційна довідка про Україну. http://mfa.gov.ua/ua/aboutukraine/info/general-facts (2014-03-11). Itar-Tass, 2014-03-01, ”Ukraine’s Parliament-appointed Acting President Says Language Law To Stay Effective”. http://en.itartass.com/world/721537 (2014-03-01). Kiev Times, 2014-01-07, «Русские фашисты в Крыму жгли украинские книги, — фоторепортаж». The Kiev Times. http:// thekievtimes.ua/society/301470-russkie-fashisty-v-krymu-zhgli-ukrainskie-knigi-fotoreportazh.html (2014-03-16) Konstytucija (1996), Конституцiя Украïни. http://zakon.rada.gov. ua/ (2014-03-14). Ponomariv (2011), Пономарів, О. «Суржик – це хвороба, від якої треба лікуватись». Блог професора Пономарева. http://www. bbc.co.uk/blogs/ukrainian/ponomariv/2011/03/---5.html (2014-03-25). VPN, Всеукраïнський перепис населення. http://www.ukrcensus. gov.ua (2014-03-11). VPN ’01, Всеукраïнський перепис населення 2001. http://2001. ukrcensus.gov.ua/ (2014-03-10). YuNews, 2014-03-16, «В Харькове пророссийские сепаратисты жгли украинские книги (фото)». Южноукраинские новости. http://yunews.com.ua/?p=80814 (2014-03-16). Zakon (1989), Закон Украïнськоï Радянськоï соцiалiстичноï республiки Про мови в Українській РСР, № 8312-XI. http://zakon.rada.gov.ua/ (2014-03-18). Zakon (2012), Закон Украïни Про засади державної мовної політики, № 5029-VI. http://zakon.rada.gov.ua/ (2014-03-12). multiethnica 18 The Vitality of Tibet’s Minority Languages in the Twenty– Preliminary Remarks GERALD ROCHE Ett särfall bland dagens internationella migrationsrörelser är Global linguistic and cultural diversity are often closely connected to the unique conditions of specific historical and geographical regions. The survival of existing languages is therefore tied to the development of such regions, even as progress, as is often the case, is detrimental to already weakened languages. Factors at different levels that affect language use among groups in a large and heterogeneous population – with a great number of languages and language varieties – are complex to say the least, and not very well studied. In Tibet, or the Tibetan Plateau, within China, no less than 39 minority languages are spoken alongside Tibetan and Chinese. In this article, anthropologist and Tibetanist Gerald Roche applies UNESCO’s “9-factor model” to make an initial estimation of the issues of linguistic vitality facing these minority languages in Tibet. Roche is currently a postdoctoral fellow at the Hugo Valentin Centre. Introduction Approximately 230,000 of the 6.2 million Tibetans in China do not speak Tibetan. Instead, they speak one of about 18 different languages, including languages known as Namuyi, Minyak, Ergong, Khroskyabs, and nDrapa. In total, about 39 languages other than Tibetan are spoken on the Tibetan Plateau, by a little over one million people. These statistics may vary depending on how one defines a language, defines Tibet, or defines the Tibetan people, and, we still have much to learn about the languages of this area. However, regardless of how the numerical details might change, the underlying pattern appears to be wellestablished – Tibet is linguistically diverse. While international scholarly and public attention focuses on the fate of the “Tibetan language”,1 the plight of Tibet’s minority languages continues to go unacknowledged. This article takes a preliminary look at the vitality of Tibet’s 39 minority languages, using UNESCO’s nine-factor model as a framework. While these languages differ vastly, their shared geographical and social environment, as well as their similar and interconnected histories, warrant a discussion of their collective fates. As suggested in the title, the results presented here are preliminary remarks on a complex topic, and should be taken as indicative rather than definitive. The UNESCO 9-factor framework for language vitality:2 1. Absolute number of speakers. 2. Proportion of speakers within the total population. 3. Shifts in existing language domains. 4. Response to new domains. 5. Governmental and institutional language attitudes and policies. 6. Community members’ attitudes towards their own language. 7. Availability of materials for education and literacy. 8. Intergenerational transmission. 9. Amount and quality of documentation. Before proceeding to discuss Tibet’s minority languages, some definitions and parameters are necessary. First of all, what do I mean by Tibet? Here, I am not referring merely to the Tibet Autonomous Region, but to all administrative areas recognized within China as being Tibetan autonomous units. I have, additionally, added some other adjacent areas that are inhabited, at least partly, by people who are classified as or consider themselves Tibetan.3 This area roughly equates to the geographic region known as the Tibetan Plateau, the enormous upland region, five times the Map 1. Tibet, or the Tibetan Plateau. Map by the author. nr 35 (2014) –first multiethnica 19 Century size of Sweden, in the heart of Asia. In addition to being a geographic region, this area is also structured by complex webs of interconnected histories, cultures, and languages. Nonetheless, the hard border drawn around Tibet in Map 1 should be seen as approximate. There is no definitive point at which the Tibetan Plateau suddenly finishes – geographically, ecologically, linguistically, culturally, or historically. In reality, the region’s limits are defined by a range of imperceptible gradients that are impossible to map. Secondly, what do I mean by Tibet’s linguistic minorities? Here, I am referring to populations in Tibet that speak non-Tibetan languages. For the purpose of this essay, I am excluding several populations. First, even though there are several Sinitic (Chinese) languages spoken in Tibet, these are excluded from the present discussion. I have also excluded languages from the Ngwi-Burmese group from the analysis, primarily due to the complexities involved with counting and classifying such languages. Finally, I have also excluded consideration of varieties of Tibetan from my discussion, even though these may also be considered “linguistic minorities” in certain contexts.4 My information on Tibet’s minority languages comes from a variety of sources, referred to throughout the text. Un-cited information has been compiled from the Ethnologue, a reference work on the world’s languages (Lewis et al. 2013). Finally, what languages am I discussing, and where are they spoken? Map 2 shows the density and distribution of minority languages in Tibet. Most of these languages are spoken on the edges of the region. However, this does not Map 2. The number of minority languages per county (0–7); Tibetan and Chinese varieties excluded. Map by the author. 5 Map 3. Population density in Tibet. mean that the issue of linguistic minorities should be in any way “peripheral” to our understanding of the region. As Map 3 shows, most of Tibet’s population is also clustered around its peripheries. Therefore, where there are people in Tibet, there are also often languages other than Tibetan. Understanding Tibet’s linguistic minorities is central to understanding Tibet. Languages and regions Tibet’s minority languages can be divided into three groups, according to where they are spoken. This tripartite division neatly mirrors the traditional division of Tibet into the three regions of Amdo (northeast), Kham (southeast), Map 4. Tibet divided into three regions, based on the drainage of major rivers. Dotted lines represent approximate locations of regional divisions. White arrows show regional orientations – geographical, ecological, linguistic, and cultural. nr 35 (2014) multiethnica 20 and Ü-Tsang (‘central’). Amdo primarily consists of the region drained by the Yellow River, and is oriented towards north and east Asia; Kham is drained by the Yangtze, Salween, and Mekong rivers and is oriented towards Southeast Asia; Ü-Tsang is drained by the Brahmaputra, Indus, and Sutlej rivers, and is oriented towards South Asia. In Amdo, or northeastern Tibet, minority languages are typically Mongolic or Turkic (see Table 1); there is also a rich variety of Sinitic forms throughout the area. Kham, or southeast Tibet, is a highly diverse region where a variety of Tibeto-Burman languages are spoken, mostly grouped within Qiangic, Rgyalrongic, Naic, or Ersuic clusters. In the southern region, Ü-Tsang, are three minority languages, all related to similar forms spoken in northeast India. The nine criteria of vitality I now turn to a discussion of the vitality of these languages, beginning with an examination of the absolute number of speakers for Tibet’s minority languages. In terms of absolute numbers, most of Tibet’s minority languages are spoken by small populations. Today, the dubious honor of the smallest number of speakers of any of these languages goes to Tosu, with only nine speakers.8 The languages with the largest numbers of speakers are Naxi (300,000) and Santa (200,000). Taking the available population statistics at face value, Table 1. Minority languages of Tibet according to region and classification. Amdo Mongolic Shirongolic Oirat Santa Mongghul Mangghuer Bonan 6 Manikacha Kangjia Eastern Yugur Henan Oirat Turkic Sinitic/mixed Salar Western Yugur Ngandehua Kham Qiangic Rgyalrongic Ersuic Naic Southern Qiang Northern Qiang Northern Pumi Southern Pumi Baima Minyak nDrapa Queyu Guiqiong Xumi Ergong Situ South-Central Rgyal rong Khrosyabs Zbu Japhug Tshobdun Nyarong Minyak Ersu Tosu Lizu Naxi Narua Namuyi Laze 7 we find the following: these 39 languages have an average of 29,935 speakers, or a median of 8,000. But what do these numbers mean? Population size is not a direct indicator of endangerment; languages with small populations can and do persist, and languages spoken by large populations have disappeared. The relative number of speakers gives some clue as to the sigNaxi 300,000 nificance of these population Santa 200,000 statistics. Increasing integration into the modern Chinese state Southern Qiang 81,300 and greater interconnectedness Salar 70,000 with global networks of people Northern Qiang 57,800 and information have both radiMongghul 50,000 cally reconstituted the demoErgong 50,000 graphic contexts of these lanNarua 47,000 guages. Although none of these Situ 37,500 communities has ever been isolated in any sense of the word, it Northern Pumi 35,000 is also important to acknowledge South-Central 33,000 Rgyal rong that, prior to the advent of roads, mechanized transport, electricTawang 30,000 ity, and mass media over the Mangghuer 25,000 twentieth and twenty-first cenSouthern Pumi 19,000 turies, these populations were Bonan 16,000 highly insular and localized; the Ersu 13,000 movement of people, goods, and Khrosyabs 10,000 information was decidedly curBaima 10,000 tailed. Until the mid-twentieth century, it would have been posMinyak 10,000 sible for speakers of these lannDrapa 8,000 guages to move in a largely monQueyu 7,000 olingual universe from cradle to Idu Mishmi 7,000 grave. This is no longer the case. Guiqiong 6,000 All these languages are spoZbu 6,000 ken within the local worlds of rural villages. Such villagers are Namuyi 5,000 now the bottom rung on an adBumthang 5,000 ministrative hierarchy that proJaphug 4,500 ceeds through townships, to Manikacha 4,000 counties, prefectures, and provEastern Yugur 4,000 inces, before topping out at the Lizu 4,000 national level. At this level, even Ngandehua 3,000 languages like Naxi and Santa are miniscule minorities within Tshobdun 3,000 a population of over 1.3 billion,9 Western Yugur 2,600 with 0.021 and 0.014 % of the Xumi 1,800 Nyarong Minyak Ü-Tsang Digarish East Bodish Idu Mishmi Tawang Bumthang Table 2. Tibet’s minority languages and their number of speakers, listed in order of population size. 1,000 Kangjia 600 Laze 300 Henan Oirat Tosu 50 9 nr 35 (2014) multiethnica 21 total population, respectively. Even at the county level, most of these languages are now in the demographic minority. Another aspect of the minoritization of these populations has been their classification by the state within the framework of 56 officially recognized “nationalities” (minzu). People officially recognized as Tibetans (Zangzu) within this framework now speak at least 18 non-Tibetan languages (see Table 4). Collectively, all the speakers of these languages constitute 3.7 percent of the total “Tibetan” population of China. The speakers of these languages are therefore minorities twice over: ethnic minorities within the Chinese state, and linguistic minorities within the Tibetan “nationality”. In many ways, this current situation reflects a much older historical dynamic of Tibetanization. This dates back to the seventh century and the establishment of the Tibetan Empire, when the spread of Tibetan-speaking peoples and their language across the plateau saw the entrance of Tibetan loanwords into numerous languages. When the Tibetan empire collapsed in the ninth century, this linguistic process also came to a halt. However, it resumed in the fifteenth century, following the emergence of the Gelukpa (dge lugs pa) sect of Tibetan Buddhism and its religio-political unification of Tibet. This second wave of Tibetanization impacted many domains within non-Tibetan languages, including personal and place names, vernacular music, communal ritual, and the vocabulary used to talk about religion. The Tibetanization of Tibet largely exhausted it- Table 3. A sample of languages relative to the population of the counties where they are spoken. Language name Speakers Santa 200,000 County County Population Dongxiang Percentage of total 280,00 71% Mongghul 50,000 Huzhu 350,000 14% Manikacha 4,000 Tongren 80,000 5% Nyarong Minyak 1,000 Henan Oirat 50 Xinlong 40,000 2.5% Henan 30,000 0.017% Table 4. Linguistic minorities that are classified as Tibetans, or that are not classified as Tibetan but receive education in Tibetan (the latter are marked with an asterisk). Language names followed by a number in parentheses indicate populations who are classified as two “nationalities’; the figure shows the number classified as Tibetans. self as it traveled eastward, and it would be possible to trace the high-water mark of Tibetanization, linguistically and culturally, to where it reached the far eastern edge of the plateau. The twenty-first century has seen the appearance of many new domains in Tibet, including terms for technology, education, and politics. For the most part, these new domains have become a venue for the entrance of Chinese vocabulary. Speakers of Tibet’s minority languages therefore typically use Chinese whenever they talk about televisions, highways, atom bombs, computers, Coca Cola, satellites, the Communist Party of China, instant noodles, refrigerators, university, taxis, antibiotics, radios, pineapples, x-ray, provinces, motorcycles, electric kettles, airplanes, and the names of countries and languages from around the world, to name but a few of the concepts through which Chinese lexical items have entered these languages. This has led to very large-scale borrowing from Chinese by all of Tibet’s minority languages (see Tournadre 2003). However, in the field of education, the outcome has sometimes been Tibetanization rather than Sinicization. This is because many of the speakers of Tibet’s minority languages are officially classified as Tibetans, and therefore receive their education in Tibetan (Table 4). Education has thus, in many cases, become a venue for state-sponsored Tibetanization of Tibet’s linguistic minorities. This educational situation is indicative of the broader impacts of government policy on Tibet’s linguistic minorities. Although the Chinese constitution guarantees linguistic rights and freedoms for all Chinese citizens, the provision of these is rarely realized in practice.10 This is due, firstly, to the fact that all rights and freedoms guaranteed to Chinese citizens in the constitution are subordinate to the right of the state to ensure its integrity; therefore any activity seen as undermining the unity and stability of the state can, constitutionally, be quashed. Secondly, the linguistic rights and freedoms enshrined in the Chinese constitution are implemented through various laws, which often dilute the intent of the constitution. For example, the Education Law provides local government with the option to use minority languages in the classroom, if they wish.11 Another law dealing with the provision of linguistic rights is the law on Regional Autonomy for Ethnic Minorities.12 This law Table 5. Officially recognized “nationalities” (minzu) in Tibet. There are 13, compared to the 39 languages spoken in the region (alphabetical order). Baima Ngandehua* Zbu Lizu Ergong Northern Pumi (30,000) nDrapa Tosu Ersu Northern Qiang (12,000) Namuyi Situ Bao’an Luoba Pumi Guiqiong Nyarong Minyak Xumi Khrosyabs Dongxiang Menba Qiang Tshobdun Han Mongolian Tibetan Hui Naxi Tu Henan Oirat* Queyu Minyak Japhug South-Central Rgyal rong Manikacha* nr 35 (2014) Yugur multiethnica 22 requires that linguistic rights be granted, firstly, on a territorial basis, and secondly, on the basis of officially identified ethnic groups. This means that Tibet’s linguistic minorities effectively have no linguistic rights if they speak a language not recognized within the state’s classificatory framework, or if they inhabit a territory that is classified as an autonomous administrative unit (prefecture, county, or township) of another group. Meanwhile, social attitudes regarding Tibet’s minority languages also typically undermine their vitality. Tibetans have been known to use pejorative terms to refer to the minority languages of Tibet. These include the Tibetan terms ‘dre skad ‘ghost language’ and log skad ‘backwards language’, and the Chinese term niaoyu ‘bird language’. Even without such explicit negativities, a conspicuous indicator of social attitudes towards minority languages in Tibet can be seen in the practice of bilingualism. While it is presently common for linguistic minorities to speak local forms of Tibetan, it is rare for Tibetans to speak any local minority languages. Regarding literacy in Tibet’s minority languages, most of these languages were traditionally unwritten, and remained so in the early twenty-first century. Naxi is among the languages that traditionally had a script; in fact, it had two: a syllabary and a pictographic script.13 A similar pictographic script was used by Ersu religious practitioners, and was the only script in the world known to have used color to convey meaning.14 The most widely used traditional script in Tibet was Tibetan, and some of the region’s linguistic minorities used this script to write their own languages: speakers of some Rgyal rong varieties are known to have done so (Prins 2011). During the 1950s, Latin-based scripts were developed for several of the region’s minority languages (including, ironically, Naxi), but these remain little-used. A case in point is the Latin script for Mongghul, which was devised in the 1950s, but is not used in schools, official publications,15 or public signage in areas where Mongghul is spoken (Limusishiden & Dede 2012). Literacy in the majority of Tibet’s minority languages is effectively non-existent. Given what has been said in the preceding paragraphs, Educational Naxi Vigorous it is perhaps not surprising that many communities where minority languages are spoken in Tibet do not have very positive attitudes towards their languages. Within many of Tibet’s linguistic minorities, apart from a few public intellectuals and community activists, attitudes are typically indifferent at best. Tibetan is usually perceived as a prestige language in Tibet, due to its religious role, and also in cases where it is demographically dominant; this prestige is often reinforced by its role in the state education system and its visibility in the linguistic landscape. Linguistic minorities often come to view their languages as “incomplete”, “useless”, or “backwards”, and, in extreme cases, discourage their children from learning them. Generally, the outlook in terms of intergenerational transmission is not positive. In many communities, the inter-generational trend is from monolingualism to multilingualism, with Tibetan and/or Chinese being added to the Figure 1.Visualization of the vitality of Tibet’s minority languages. Each of the nine factor’s in the UNESCO model is measured on a scale from 1 (low) to 5. 1: Absolute numbers. 2: Relative numbers. 3. Trends in existing domains. 4. Response to new domains. 5. Government policy and social attitudes. 6. Literacy 7. Community attitudes. 8. Intergenerational transmission. 9. Documentation. The shading in the first category represents the wide range in this factor. Threatened Shifting Moribund Nearly Extinct Ergong Santa Southern Qiang Eastern Yugur Henan Oirat* Narua Salar Mongghul* Western Yugur Tosu* Northern Pumi Xumi Mangghuer* Kangjia Tawang Baima Bonan South Pumi Minyak Ersu Khroskyabs nDrapa Manikacha* Idu Mishmi Queyu Ngandehua Bumthang Guiqiong Nyarong Minyak* Table 7. Language status of Tibet’s minority languages according to Ethnologue’s EGIDS scale.18 Languages marked with an asterisk indicate estimates made by the author. Languages absent from this table are: Situ, South-Central Rgyalrong, Zbu, Japhug, Lizu, Tshobdun, and Laze. Namuyi nr 35 (2014) multiethnica 23 repertoire of Tibet’s linguistic minorities. Although multilingualism is not in itself a threat to the vitality of individual languages, in the long term, this trend may result in language shift to either Chinese or Tibetan, depending on the context. For example, speakers of Manikacha are shifting towards Tibetan, primarily due to their overwhelmingly Tibetan environment, whereas speakers of varieties of Qiang are primarily shifting towards Chinese. UNESCO’s final category in their nine-factor model is the amount and quality of documentation. For the most part, Tibet’s minority languages are little-studied; it is still not even known how many there are.16 Word lists for some of these languages were compiled by early-twentieth century missionaries and explorers. The ethnic classification project of the 1950s saw the collection of a large amount of data on these languages, but, unfortunately, much of it has never been published. Since the 1980s, an increasing number of studies, in Chinese and English, have appeared. Two useful sources of language descriptions are the series Outlines of Minority Languages of China and New Found Minority Languages of China. Special mention must also be made of the pioneering work of Sun Hongkai.17 English language descriptions of languages in the region have appeared mostly in the form of PhD dissertations. Table 8 lists the languages that have been described in English in either book or dissertation format. Conclusion In sum, then, what is the outlook for Tibet’s minority languages in the twenty-first century? Reviewing them through the lens of UNESCO’s 9-factor model we find the follow- Table 8. Minority languages of Tibet that have been described in a dissertation or book. Those marked with an asterisk are works-in-progress. Language Source Mangghuer Slater (2003) Mongghul Faehndrich (2007) Santa Field (1997) Manikacha Fried (2010) ‘Qiang’ LaPolla and Huang (2003) Yongning Na (Narua?) Lidz (2010) Rgyalrong (Jiaomuzu [Kyom-kyo] dialect) Prins (2011) ‘Pumi’ Ding (2014) Horpa* Lhundrum, LaTrobe University Namuyi* Libu Lakhi, LaTrobe University Nyarong Minyak* John van Way, University of Hawai’i Ngandehua* Erika Sandman, University of Helsinki ‘Pumi’* Henriette Daudey, LaTrobe University nr 35 (2014) ing (se Figure 1). In terms of absolute numbers, the majority of these languages are small, with speakers in the thousands, rather than tens of thousands or above. In terms of relative numbers, all of these languages are experiencing significant and ongoing demographic minoritization. Existing domains indicate an historical Tibetanization process, whereas response to new domains is primarily resulting in Sinicisation. Meanwhile, government policy mostly overlooks Tibet’s minority languages, while attitudes of the numerically dominant Tibetan populations are typically negative. Scripts have not been created for most of Tibet’s minority languages, and existing scripts are rarely used. Attitudes by speakers of these minority languages usually range from indifferent to negative. In many cases, intergenerational transmission is failing, resulting in language shift to Tibetan or Chinese. Finally, documentation of Tibet’s minority languages, as a whole, is limited. Overall, then, the outlook for the continued survival of Tibet’s minority languages is not good. This impression is confirmed by Ethnologue, which lists only nine of Tibet’s minority languages as “vigorous” or above according to their EGIDS measurement of language endangerment (Table 7).18 It therefore seems entirely possible that, when the twentyfirst century closes, Tibet will have become the linguistically homogenous space it is often described as today. However, further research is necessary to confirm this impression. We need to know much more about the socio-linguistic situation of individual languages. More broadly, we also need to examine to what extent it is possible to establish a meaningful typology that would capture salient patterns in the vitality of these languages. Can we, for example, generalize about the vitality of the non-Tibetan languages spoken by people classified as Tibetan? Does the vitality of these languages differ systematically from that of non-Tibetan languages spoken by people who are not classified as Tibetan, but inhabit areas that are demographically dominated by Tibetans? Much remains to be learned about the shared, and different, fates of Tibet’s minority languages. References Ding, Picus Sizhi (2014; forthcoming), A Grammar of Prinmi: Based on the Central Dialect of Northwest Yunnan, China. Leiden: Brill. Faehndrich, Burgel (2007), Sketch Grammar of the Karlong Variety of Mongghul, and Dialectal Survey of Mongghul. Diss. Manoa: University of Hawai’i. Field, Kenneth Lynn (1997), A Grammatical Overview of Santa Mongolian. Diss. Santa Barbara: University of California. Fried, Robert Wayne (2010), A Grammar of Bao’an Tu, a Mongol- 24 ic Language of Northwest China. Diss. Buffalo: SUNY. Gates, Jesse (2012). “Situ in situ: Towards a Dialectology of Jiarong (Rgyalrong)”. MA-thesis. Langley, BC: Trinity Western University. LaPolla, Randy and Chenglong Huang (2003), A Grammar of Qiang, with Annotated Texts and Glossary. Berlin: Mouton de Gruyter. Lewis, M. Paul, Gary F Simons, and Charles D Fennig, eds. (2013), Ethnologue: Languages of the World. 17th Ed. Dallas: SIL International. Online version: http://www.ethnologue.com. Lidz, Liberty (2010), A Descriptive Grammar of Yongning Na (Mosuo). Diss. Austin: University of Texas. Limusishiden and Keith Dede (2012), “The Mongghul Experience: Consequences of Language Policy Shortcomings”. International Journal of the Sociology of Language, 215:101–124. Prins, Marielle (2011), A Web of Relations: A Grammar of rGgyalrong Jiaomuzu (Kyom-kyo) Dialects. Diss. Leiden: Leiden University. https://openaccess.leidenuniv.nl/handle/1887/18157. Robin, Françoise (2014), “Streets, Slogans and Screens: New Paradigms for the Defense of the Tibetan Language”, in Trine Brox and Ildikó Bellér-Hann, eds., On the Fringes of the Harmonious Society: Tibetans and Uyghurs in Socialist China. Copenhagen: NIAS Press. Slater, Keith (2003). A Grammar of Mangghuer: A Mongolic Language of China’s Gansu-Qinghai Sprachbund. London: Routledge. Sun Hongkai (1987), “A Brief Account of My Research Work” (with an appended bibliography), trans. J. A. Matisoff, Linguistics of the Tibeto-Burman Area, 10.1:117–125. Tournadre, Nicolas (2003), “The Dynamics of Tibetan-Chinese Bilingualism”, China Perspectives, 45, 2003. Online: http://chinaperspectives.revues.org/document231.html. Tournadre, Nicolas (2008), “Arguments Against the Concept of ‘Conjunct’/’Disjunct’ in Tibetan”, in Brigitte Huber, Marianne Volkart and Paul Widmer, eds., Chomolangma, demawend und kasbek, festschrift für Roland Bielmeier. Halle: International Institute for Tibetan Buddhist Studies, 281–308. Tournadre, Nicolas (2013), “The Tibetic Languages and Their Classification”, in Thomas Owen-Smith and Nathan Hill, eds., Trans-Himalayan Linguistics: Historical and Descriptive Linguistics of the Himalayan Area. Berlin: Mouton de Gruyter. Notes 1. See, for example, Robin (2014) and references therein. 2. See http://www.unesco.org/new/en/culture/themes/endan- multiethnica gered-languages/language-vitality/. 3. Administrative units considered in my discussion of minority languages of Tibet include: the Tibet Autonomous Region; Haibei Tibetan Autonomous Prefecture, Huangnan Tibetan Autonomous Prefecture, and Haidong Region of Qinghai Province; Linxia Hui Autonomous Prefecture, Zhangye Municipality, and Gannan Tibetan Autonomous Prefecture, Gansu Province; Dkar mdzes Tibetan Autonomous Prefecture, Rnga ba Qiang and Tibetan Autonomous Prefecture, Ya’an Municipality, and Liangshan Yi Autonomous Prefecture, Sichuan Province, and; Deqing Tibetan Autonomous Prefecture and Lijiang Municipality, Yunnan Province. 4. “Tibetan” should almost certainly be considered a collection of related languages, rather than a single language.” Lewis et al. (2013) lists 39 languages classified as “Central Bodish”. Tournadre (2013, 2008) estimates that there are 25 “Tibetic” languages derived from Old Tibetan. 5. Data from 1990 census. Map from http://www.thlib.org/places/maps/collections/show.php?id=448. 6. Also known as Bonan, Bao’an. 7. Also known as Wutun. 8. Katia Chirkova, personal communication. 9. http://data.stats.gov.cn/ 10. For an online English text of the constitution, see http://english.gov.cn/2005-08/05/content_20813.htm. 11. http://www.china.org.cn/english/education/184669.htm. Article 12 deals with language and states (emphasis added): “The Chinese language, both oral and written, shall be the basic oral and written language for education in schools and other educational institutions. Schools or other educational institutions which mainly consist of students from minority nationalities may use in education the language of the respective nationality or the native language commonly adopted in that region.” 12 . http://english.gov.cn/official/2005-07/28/content_18127. htm 13 . http://www.omniglot.com/writing/naxi.htm 14 . http://www.plateauculture.org/writing/ersu-shaba-pictographic-writing-system 15 . With the exception of the short-lived Chileb magazine https: //archive.org/details/ChilebMagazinehuzhuMongghultuAuto nomousCounty. 16 . For an example of an ongoing dialect survey on one group of minority languages in Tibet, see http://htq.minpaku.ac.jp/databases/rGyalrong/. 17 . For a review of Sun’s work up until the mid-1980s, see Sun (1987). 18 . https://www.ethnologue.com/about/language-status. nr 35 (2014) multiethnica 25 Ackulturations- och assimilationsprocesser bland skogsfinnar Redovisning av projektet om skogsfinnarna i Värmland, Orsa och Norrland MARJA-LIISA KEINÄNEN OCH MAUD WEDIN Riksbanksprojektet om de s.k. skogsfinnarnas ackulturation fram till år 1830, ”Med eld, trolldom och sisu”, har slutförts av forskarna Marja-Liisa Keinänen och Maud Wedin. Författarna redogör här för projektets omfattning och resultat. Huvudsyftet med projektet Med eld, trolldom och sisu. En studie över ackulturations- och assimilationsprosesser bland skogsfinnar i Värmland, Orsa och Norrland har varit att belysa ackulturations- och assimileringsprocesser i ett antal skogsfinska områden från tiden för koloniseringen fram till 1800-talet. Projektet har behandlat tre övergripande ämnen: 1) identitetsskapande praktiker samt rummets och platsens förhållande till etnicitet, 2) skogsfinnars äktenskapsstrategier samt 3) kristendomsundervisningens roll i skogsfinnars integration. Dessa ämnen har studerats utifrån specifika frågeställningar: Vilka tecken på etnicitet i det materiella kan utläsas vid en kombination av arkivstudier och arkeologiska undersökningar av 1600–1700-talens finska bosättningar, och hur kan interaktionen med det omgivande svenska samhället studeras? Vilka tecken på integration visar studier av främst kyrkböckernas vigselnotiser mellan finnar och finnar respektive finnar och svenskar från 1600-talet till tidigt 1800-tal i främst Orsa Finnmark och Medelpad samt ett antal andra finnskogsområden? Eftersom religionen var kittet som band samhället samman och utgjorde grunden för den nationella gemenskapen har projektet särskilt fokuserat på den roll som kristendomsundervisningen spelade i integrationen av skogsfinnar, som inte alltid lyckades leva upp till det kristna idealet av gudfruktiga medborgare. Fokus har här legat på finnskogarna i Gästrikland och Hälsingland samt i norra Värmland 1680–1830. Delstudien har utgått från följande frågeställningar: a) Vilka attityder hade överheten gentemot den skogsfinska befolkningen, deras språk, levnadssätt och folktro? b) Vilka metoder använde prästerna i de skilda skogsfinska områdena i syfte att integrera finnarna i det omgivande samhället?; vad avsågs med integration?; var det fråga om pluralistisk integration, som tillät minoriteten att bibehålla sitt språk och sina kulturella särdrag eller eftersträvade man assimilering, dvs. försvenskning av skogsfinnarna? c) Hur reagerade finnarna på prästernas agerande; vilka krav ställde de på myndigheterna? Identitetsskapande praktiker etc. har undersökts i samarbete med ett skogsfinskt arkeologiprojekt som har kunnat kombinera arkivstudier med utgrävningar av de fysiska lämningarna på tre finnbosättningar. Arkivmaterialet har i hög nr 35 (2014) grad kunnat svara på frågor om var de skogsfinska bosättningarna låg, när de befolkades och vem som var bosatt där. I kombination med utgrävningen har projektet till del även kunnat besvara frågor om hur man levde, och därigenom i det materiella kunnat påvisa skogsfinsk etnicitet och interaktionen med det omgivande samhället. Studiet av äktenskapsstrategierna uppvisar i flera finnbosättningsområden ett mönster som var väntat, dvs. att endogamin var tydligast under 1600-talet och 1700-talets början. Studien påvisar dock att många olika faktorer som rörlighet, bosättningsområde och militära plikter bidrog till exogami, vilket drev på assimileringen. Projektet har genom två delstudier närstuderat de åtgärder som myndigheterna vidtog för att komma till rätta med skogsfinnarnas bristande kristendomskunskaper. Eftersom finnarna på en del håll inte kunde tillgodogöra sig den svenskspråkiga undervisningen var det språkfrågan som myndigheterna riktade sig in på. Den första delstudien har granskat överhetens agerande i finnskogarna i nuvarande Gävleborgs län på 1680–1710-talen då centralmaktens syn på språket hårdnade. På sina håll befalldes finnarna att lära sig svenska, ibland med hot om förvisning – hot som dock aldrig förverkligades. Trots detta fann den finskspråkige kyrkoherden J. Schaefer ett stort antal finnar i länet som inte kunde svenska. Han erbjöd dem gudstjänster på finska, men hans finska ”kyrkostat” förblev en historisk parentes. Den andra delstudien har undersökt norra Värmland under två tidsperioder då särskilda åtgärder vidtogs för finnallmogens undervisning. Den första har fokuserat på kampanjen i Östmarks socken 1790–1806 och den andra på perioden 1823–1830 i norra Värmland, då en del finnar ställde krav bl.a. på inrättandet av finska församlingar i området. Tvärtemot deras önskemål inrättades i stället två svenskspråkiga församlingar med undervisning på svenska. Projektet har slutligen också identifierat en rad frågor för framtida forskning. Bland annat tyder källmaterialet på att kulturella och socioekonomiska skillnader spelat en betydligt större roll än tidigare trott även inom de olika finnskogsområdena. Vidare har vi sett att det finns skäl att diskutera begreppen skogsfinsk kultur och skogsfinne. Det senare används, i dag, ofta slentrianmässigt för att skilja denna svedjande grupp med rötter i östra Finland från andra grupper av finnar, men gränserna är sällan skarpa. De svenska myndigheternas syn på skogsfinnarnas etnicitet och eventuella främlingsskap före och efter 1809 vore en annan intressant infallsvinkel. multiethnica 26 Redovisning av riksbanksprojektet Revitalisering mot alla odds? – Sydsamiska i Sverige SATU GRÖNDAHL OCH LEENA HUSS Forskningsprojektet om sydsamiskan i Sverige, förlagt till Hugo Valentin-centrum och nyligen slutrapporterat till forskningsfinansiären Riksbankens Jubileumsfond, visar att det går att få kraftigt försvagade språk att återfå sitt fäste bland användare. Projektet, lett av professor Leena Huss, har undersökt sydsamiskans ställning och användning, och följderna av den nya minoritets- och språklagstiftningen. Projektresultaten visar också att det finns en ökande förståelse för språkets betydelse i sydsamiska organisationers verksamhet och utbud. Inledning Syftet med projektet Revitalisering mot alla odds? Sydsamiska i Sverige har varit att belysa situationen för sydsamiska och sydsamisk kultur före och efter år 2000, då den nationella minoritetspolitiken kom till stånd i Sverige, och att studera om och i så fall hur hur denna politik påverkat läget för sydsamiskan vad gäller språklig och kulturell revitalisering. Även intersektionell maktanalys har tillämpats i undersökningen. För att belysa situationen för sydsamiska och sydsamisk kultur igår och idag har vi velat lyfta fram och analysera fakta, men också upplevelser, erfarenheter, stämningar och önskemål hos lärare, föräldrar, ungdomar, kulturarbetare och organisationer – allt detta mot bakgrund av den nya nationella minoritetspolitiken från 2000 (prop. 1998/99: 143) och den minoritetspolitiska reformen 2010 (prop. 2008/09:158). Att materialinsamlingen förlängdes till tiden efter den senare reformen grundas i att ett antal traditionellt sydsamiska kommuner efter reformen frivilligt anslöt sig till förvaltningsområdet för samiska språket. Detta väckte i sin tur mycket uppmärksamhet inom det sydsamiska samhället. För projektet var det viktigt att försöka dokumentera stämningarna och fånga in utvecklingen när sydsamiskan äntligen fått samma status som de övriga samiska språken i den svenska minoritetspolitiken. För oss har också människors upplevelser och föreställningar här spelat en viktig roll: i stället för att enbart samla fakta och försöka fastställa hur minoritetspolitiska åtgärder direkt kan ha påverkat den sydsamiska revitaliseringen har vi även undersökt hur man inom det samiska samhället har upplevt denna påverkan. Vi anser, i linje med tidigare forskning på området, att dessa föreställningar och uppfattningar har stor betydelse för det pågående och framtida arbetet för bevarande och utvecklande av sydsamiska språket och kulturen samt för det samiska samhället i Sverige i stort. Den språksociologiska delen I den språksociologiska delen av projektet har fokus legat på språkval och förhållningssätt till sydsamiska i hemmen och skolan. Intervjuer har gjorts med representanter för tre generationer i två sydsamiska släkter. Genom så kallade språkliga biografier har man kartlagt de intervjuades personliga erfarenheter av och tankar kring olika språk, inklusive sydsamiskan, samt deras förväntningar inför framtiden vad gäller språket. I tillägg till intervjuerna har enkätsvar samlats in i Storumans och Vilhelminas kommuner från drygt sextio lärare och föräldrar till skolbarn som läser sydsamiska eller annars kommer i kontakt med språket i skolan. Frågorna omfattade bland annat språkbakgrund, språkanvändning i familjen, den egna identiteten och den samiska identiteten i allmänhet, språkets roll i den samiska kulturen, samt minoritetspolitikens roll i sydsamisk revitalisering. En speciell barnenkät användes för att studera barns tankar kring det samiska språket, samiskhet, flerspråkighet m.m., och besvarades av femtio skolbarn. Vid flera tillfällen anordnades lokala seminarier, familjeträffar och föräldra-/lärarkvällar i Tärnaby sameskola i Storuman och i Vilhelmina där frågor och tankar kring (syd)samiska ventilerades. Resultaten från den språksociologiska delundersökningen visar ett intressant motsatsförhållande i informanternas svar: trots att språket av de flesta ses som en helt central beståndsdel, ett core value, i den sydsamiska identiteten, anser en överväldigande majoritet av lärarna och föräldrarna att man inte behöver kunna samiska för att betraktas som same. Det verkar finnas en förståelse bland (syd)samerna för att många i gruppen tidigare har förlorat eller aldrig fått lära sig samiska, samtidigt som behovet av språkrevitalisering anses vara stort. För vissa i gruppen går vägen till språket via barnen som placeras i sameskolan eller som får läsa samiska som modersmål i skolan. Andra är i färd med att återta sitt ursprungsspråk i vuxen ålder med hjälp av familjemedlemmar, vänner eller kurser av olika slag. Oavsett hur enskilda människor eller lokala samhällen definierar målsättningen för sina revitaliseringssträvanden, hur de ser på sina möjligheter att lyckas eller hur de försöker klara hindren på vägen, framstår det tydligt att det inte är en enkel uppgift att återta ett språk. Resultaten pekar också på att revitalisering för många människor inte bara inbegriper återtagande av just språket, utan också hänger intimt samman med tankar om etniskt uppvaknande, egenmakt och dekolonisering. nr 35 (2014) multiethnica Man måste, som enskild individ, bli medveten om med sin egen, sin släkts och hela det samiska folkets historia, och uppvärdera ett språk och en identitet som under mycket lång tid har varit starkt stigmatiserade. Många känner att de har ett eget ansvar för språket och kulturen som tidvis kan vara tungt att bära, medan andra vittnar om glädje, stolthet och ett nytt hopp inför framtiden. Här verkar ålder och kön spela roll: yngre och kvinnliga informanter tenderar att vara mer positiva än äldre och manliga. Generellt kan man konstatera att majoriteten av informanterna betraktar den nationella minoritetspolitiken som en garant för språket förutan vilken sydsamiskan mycket snart hade gått förlorad. Flera informanter ser nya möjligheter, samtidigt som de också anser att implementeringen av minoritetspolitiken varit bristfällig, vilket i sin tur riskerar att hindra den revitalisering som annars vore möjlig. Andra hinder på vägen som identifieras av många är ifrågasättande eller negativa attityder gentemot samiskan och samiskhet från det omgivande samhället men även ett språkklimat inom den egna gruppen som ibland kan vara alltför puristiskt och exkluderande. Enskilda får höra att deras samiska inte duger, och väljer att i stället använda en etnolekt bestående av svenska med samiska ord och fraser. Andra kan i princip samiska men har ändå svårt att tala språket på grund av spärrar som enligt dem har med deras tidigare historia att göra. Det så kallade historiska klargörandet vars vikt betonas i revitaliseringsforskningen – medvetenheten om varför språket och kulturen har blivit hotade och beredskapen att handla för att ändra på situationen – finns där, samtidigt som det också finns en medvetenhet kring att hindren är många. Den litteratursociologiska delen Den litteratursociologiska undersökningen har fokuserat på kartläggningen av kulturverksamheten på sydsamiskt område, språkets roll i denna verksamhet och den (syd)samiska identiteten. Intervjuer har gjorts med ett flertal kulturarbetare (författare, konstnärer mm) och representanter för sydsamiska organisationer (Gaaltije kulturcentrum, Daerpies Dierie kyrkoblad, Åarjelhsaemien Teatere ÅST / Sydsamisk teater, Gaerjah sydsamisk bok- och kulturbuss, Samiskt språkcentrum och Sametinget). Vid samtliga intervjuer och kartläggningar av organisationernas verksamhet har det framkommit att informanterna upplever att sydsamiskans situation har förbättrats och att de idag har bättre möjligheter att driva sin verksamhet än tidigare. Gemensamt för intervjuerna tycks framför allt vara den förmedlade tron på och planeringen av framtida verksamhet, även om alla informanter nämner resursbristen som det viktigaste hindret för utvecklingen. I vissa organisationer skedde det dagliga arbetet nästan helt på (syd)samiska (Samiskt språkcentrum), medan språket i andra hade en mer symbolisk betynr 35 (2014) 27 delse. Alla organisationer hade dock planer på att utvidga användningen av sydsamiska i sin verksamhet. Den intensifierade verksamheten kring sydsamisk kultur och den erkända statusen som nationell minoritet tycks även ha bidragit till nya sätt att definiera (syd)samisk identitet. Hos alla organisationer finns en medvetenhet kring genusoch jämställdhetsfrågor; likaså betonas olika åldersgruppers möjligheter till att delta i verksamheten. Emellertid kan man tala om ett dubbelt perspektiv som utgår både från majoritetssamhällets offentliga jämställdhetsdiskurs och det som kan ses som en specifik (syd)samisk diskurs i sammanhanget. De intervjuade betonade att man vid planering av verksamheten och utbudet följer jämställdhetsprincipen, samtidigt som det finns en tydlig medvetenhet om att både utbudet och deltagandet i praktiken ändå är eller kan bli starkt könssegregerat. I den postkoloniala forskningen har man dock menat att majoritetssamhällens eller den västerländska världens syn på jämställdhet och könskontrakt allt som oftast inte varit tillämpbar på ursprungsbefolkningars situation. Det som ur västerländsk synpunkt kan se ut som könssegregering, kan i själva verket fungera som en emancipatorisk strategi i organisering av en minoritets sociala och kulturella liv. Samtidigt har ett flertal organisationer utvecklat strategier för att nå ut till hela det sydsamiska kollektivet och erbjuda verksamhet på lika villkor för alla. De oftast nämnda markörerna för (syd)samiskhet eller en kollektiv samisk identitet var enligt undersökningsmaterialet i den andra delundersökningen det samiska språket, renen, slöjden, jojken, kolten, film, musik, mat och natur. Vid en kontextualiserad och intersektionell analys visade sig dock att markörerna förmedlade olika betydelser för olika informanter och att användningen av dem återspeglade gruppens köns-, genus- och klassmässiga konstituering och de inbäddade maktstrukturerna vid gruppens organisering. Generellt kan man säga att både intervjumaterialet och de i projektet använda skriftliga källorna visar tre olika positioneringar vid formulering av gruppidentitet: 1) identiteten som främst baserad på rennäring och det (syd)samiska språket; 2) identiteten som främst baserad på det (syd) samiska språket och andra kulturella uttryck; och 3) identiteten som främst baserad på en bred samisk samhörighet och samisk värdegrund. Dessa positioneringar återspeglar även placeringen av ”samiskhet” i tid och rum: medan informanter som bodde i det (syd)samiska området och hade ett nära förhållande till rennäringen betonade vikten av rennäring och kompetensen i det samiska språket som viktigaste markörer, tenderade språkligt assimilerade (syd)samer i urbana miljöer istället att ha en betydligt vidare definition av samiskhet. Vidare visade sig etniska gruppmarkörer vara relativt tydligt genusspecifika och hierarkiseringen av olika typer av ”samiskhet” var tydlig. Medan ”manligt” definierade områden som renskötsel uppskattades av somliga som grundläggande etniska markörer, betonade andra ”kvinnli- multiethnica 28 ga” områden som slöjd, musik och litteratur som dagens synligaste uttryck för den samiska identiteten. Liksom i den första delundersökningen nämnde samtliga informanter i den andra delundersökningen språket som en viktig markör, och på liknande sätt ansåg många likafullt att språkkunskaper inte är en grundläggande förutsättning vid definitionen av den samiska identiteten. Till projektets utgångspunkter hörde ett intersektionellt analytiskt förfaringssätt som beaktar kön/genus, ”ras”/etnicitet, ålder och klass. Det intersektionella perspektivet har beaktats både på aktörsnivå vid analyser av språk- och kulturanvändning och vid analys av den diskursiva nivån, såsom identitetsformering, sättet att tala om ”sydsamiskhet”, definiering av ”kvinnliga” respektive ”manliga” områden vid revitaliseringsarbetet etc. Vid analys av intervjumaterialet har det framkommit att kvinnors och mäns attityder till språkbevarande och revitalisering av det sydsamiska språket i stort sett är desamma, men att det är kvinnor som tenderar att aktivt delta i till exempel språkliga revitaliseringskurser. Dessutom kan man idag se en vital diskussion om hur könskontraktet ska formuleras vid språklig och kulturell revitalisering, dvs. vad som anses vara kvinnors respektive mäns ansvar för att föra språket vidare. En ny kategori som har trätt fram som en viktig resurs är äldre sydsamiska kvinnor som deltar i språkbads-, metodutvecklings- och så kallade språkspärrprojekt. De äldre männens frånvaro i revitaliseringsarbetet kan relateras till forskning som påvisar att äldre män som hör till minoriteter gärna beskrivs som patriarkala, bakåtsträvande och passiva inför det moderna samhällets utmaningar och möjligheter till utbildning. Å andra sidan kan denna frånvaro också relateras till klass: många av de äldre männen har varken utbildningsbakgrund eller studievana. Den reformerade minoritetspolitiken och de stärkta rättigheterna uppfattas av de allra flesta informanter i båda delstudierna som en viktig del i stödjandet av revitaliseringen. Forskare inom multikulturell och postkolonial feminism har dock påpekat att man istället för att tala i termer av tilldelade rättigheter – så som västerländska och ’vita’ feminister ofta gör – borde låta minoritetsgrupperna själva fokusera på individernas skyldigheter och ansvar gentemot sitt eget kollektiv, såsom flera av informanterna också gjorde. Detta kan ha sin grund i den tidigare upplevda assimileringspolitiken och bristen på tilltro till myndigheternas vilja och förmåga att genomföra en reformistisk politik som kräver långsiktig planering och förändringar i arbetssätt vid myndighetsutövning. Därtill kan den kollektiva identitetsformuleringen bidra till betonandet av individernas ansvar gentemot sin grupp. Som hos andra urfolk, t.ex. maorier, finns det även hos sydsamer en uttalat ”holistisk” syn på det samiska kollektivet då det kommer till beskrivningar av revitaliseringen och planeringen av framtiden: alla åldersgrupper och olika kön ska bidra. Avslutning Projektresultaten tyder på att det finns behov av mer ingående studier av kön och genus i kombination med kategorin etnicitet när det gäller den (syd)samiska gruppen. Den intensifierade debatt om könsuttryck, queer och samisk etnicitet som förts under senare år bland samer tycks erbjuda nya möjligheter för positionering av den samiska identiteten. Dessutom råder det brist på forskning om den ”samiskhet” som formuleras i urbana miljöer och bland ungdomar. Även jämförelser med andra urfolks situation vore av stort forskningsvärde. Resultaten från projektet Revitalisering mot alla odds? kommer att publiceras i sammanhållen form i en slutrapport med titeln Samiskan är som en superkraft! Upplevelser av sydsamisk revitalisering i Sverige, bestående av en språkoch en kultursociologisk del. En populärvetenskaplig publikation, Gïele aelhkie guedtedh – Språk är lätt att bära, publicerades inför slutkonferensen vid Kungl. Gustav Adolfs Akademien den 22 november 2013. Publikationen är ett samarbete med Samiskt språkcentrum, Östersund. Stödet från Sametinget och enskilda samiska medarbetare och samarbetspartners har utgjort en viktig förutsättning för ett framgångsrikt genomförande av projektet. Publikationer Gröndahl, Satu, ”Multicultural or Multilingual Literature: A Swedish Dilemma?”, i Literature for Europe?, ed. Theo D’Haen & Jannis Goerlandt. Studies in Comparative Literature 61. European Science Foundation & Linköping University. Rodopi. Amsterdam – New York, 2009. Gröndahl, Satu, ”Ruotsin monikulttuurinen kirjallisuus ja sen paikantaminen kirjallisessa kentässä”. [Den mångkulturella litteraturen i Sverige och dess placering i det litterära fältet], Uutelo, 25. Department of Literature and the Arts. Tampere University, 2010. Gröndahl, Satu, ”’Forest and Fell’. Books from Finland. Finnish Literary Society, Helsinki.” Rec. av Veli-Pekka Lehtola, Saamelaiset suomalaiset: Kohtaamisia 1896–1953 [Samer, finnar: möten, 1896–1953], Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2012; and Leena Valkeapää Luonnossa: Vuoropuhelua NilsAslak Valkeapään tuotannon kanssa [I natur, en dialog med Nils-Aslak Valkeapääs verk]. Helsinki: Maahenki, 2011. Gröndahl, Satu & Huss, Leena, ”Nationell minoritetspolitik och Europarådets konventioner” i (S. Gröndahl & L. Huss, red.) Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. NAMIS-Serien 4, 13–28. Uppsala: Hugo Valentin-centrum, 2010. Huss, Leena, ”Minorities and Language: The Situation in Sweden after the Year 2000”, i Volksgruppen im Spannungsfeld von Globalisierung und Regionalisierung, red. Karpf, Peter, Platzer, Werner & Pusching, Udo. Klagenfurt: Volksgruppenbüro, 2009. Huss, Leena: ”’Mitt modersmål – ser du, det lärde jag mig aldrig!’ Om begreppet modersmål och människors rätt till eget språk”, i Språket, makten och härligheten: Fem föreläsningar, red. H. Müssener & P. Jegebäck. Uppsala: HVC, 2011. forts. nr 35 (2014) multiethnica 29 Notiser från forskning och övrig verksamhet SPETS – Språk, etnicitet, samhälle Nytt nätverk för språkvetare Även om Hugo Valentin-centrum är placerat under Historisk-filosofiska fakulteten delfinansieras centret av Språkvetenskapliga fakulteten. Flera av HVC:s profilfrågor, t.ex. flerspråkighet och minoritetsstudier, har stor språkvetenskaplig relevans. Några av centrets anställda är språkvetare, med forskningsområden som språk- och kulturbevarande, revitalisering, minoritetsspråkspolitik, minoritets- och immigrantlitteratur samt personnamn och etnicitet. Som ett led i att utveckla kontakterna med forskningen vid språkvetenskapliga fakulteten gjordes i höstas ett upprop på fakultetens e-postlista, där vi efterlyste forskare med inriktning mot HVC-frågor. Ett tjugotal personer, från doktorandtill professorsnivå, hörsammade vår inbjudan och vi hade en första fysisk träff i Hugo Valentin-rummet en morgon i november. Sedan dess har vi haft ett antal lunchträffar med diskussioner om aktuell och relevant forskning. Nätverket har fått namnet SPETS – Språk, etnicitet, samhälle. Vi ser fram emot att med tiden kunna utveckla samarbetet, t.ex. i riktning mot gemensamma symposier och projektansökningar. Märit Frändén HVC:s seminarieserie i Gottsunda Under våren har HVC tillsammans med Gottsundabiblioteket arrangerat öppna seminarier i bibliotekets lokaler. Projektet är en medveten satsning att göra ett avtryck i Uppsala utanför universitetets egna väggar. Seminarierna har varit inriktade på migrationsforskning och etniska relationer (IMER) och fokuserat på pågående forskning. Bland annat har journalister från Researchgruppen berättat om rasistiskt näthat, Tobias Hübinette från Mångkulturellt cenHuss, Leena & Lindgren, Anna-Riitta, ”Scandinavia”, Handbook of Language and Ethnic Identity. Disciplinary and regional perspectives, red. Fishman, Joshua & García, Ofelia, Vol. 1, 2nd ed., 255–268. Oxford: Oxford University Press, 2010. Huss, Leena & Csató Johanson, Éva, ”Hotade språk och forskarens ansvar”, i Gäller vanligt folkvett också för akademiker? Rapport från ett seminarium om makt och etik, red. Bockgård, Gustav & Tunón, Håkan, 53–59. Uppsala: Centrum för biologisk mångfald, 2010. Lindgren, Anna-Riitta & Huss, Leena, ”Defining language emancipation”, in “Language Emancipation”, red. Huss, Leena & J. Shaun Nolan (Special Issue of the International Journal of the nr 35 (2014) trum i Botkyrka har talat om vithetsstudier och Rickard Jonsson och Vanessa Barker från Stockholms universitet om skolval respektive gränsregimer. Serien fick en hel del uppmärksamhet och medverkande och publik har uttryckt sin uppskattning. Vårens sista föreläsning hölls den 15 maj av professor Irene Molina från Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet. Det är ännu inte bestämt om projektet kommer att fortsätta till hösten. Två nya böcker om högerextremism Hösten 2013 publicerades volym nummer två i serien Det vita fältet. Samtida forskning om högerextremism. Boken utkom som ett temanummer av tidskriften Arkiv för samhällsstudier och kan både köpas som tryckt bok och laddas ner som pdf-filer. Redaktörer är Mats Deland, HVC, tillsammans med Paul Fuehrer från Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, och Fredrik Hertzberg från Pedagogiska institutionen, Stockholms universitet. Bland författarna märks religionsvetaren Mattias Gardell, Uppsala, och Wolfgang Benz, den världsrenommerade experten på antisemitism vid Technische Universität i Berlin, tillika tidigare Valentin-föreläsaren. Första numret av Det vita fältet gavs ut av historiska institutionen i Uppsala och kan laddas ner via Diva. Under produktion är även den engelskspråkiga antologin In the Tracks of Breivik: Far Right Networks in Northern and Eastern Europe, som kommer att ges ut av LIT Verlag i Berlin. Redaktörer är Mats Deland och Christin Mays från HVC och Michael Minkenberg, professor vid universitetet i Frankfurt an der Oder i Tyskland. Antologin är frukten av en konferens som hölls vid historiska institutionen våren 2010. Ingen av dessa båda böcker är ett direkt resultat av forskning vid HVC, men återspeglar en ambition att etablera forskning om högerextremism vid institutionen. Mats Deland Sociology of Language, 209. 2011. Lundqvist, Björn: Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990– 2008. The Hugo Valentin Centre. Uppsala, 2011. Pietikainen, Sari, Huss, Leena, Laihiala-Kankainen, Sirkka, AikioPuoskari, Ulla och Lane, Pia: ”Regulating Multilingualism in the North Calotte: The Case of Kven, Meankieli and Sami Languages”, Acta Borealia 27/2010, 1–23. Pietikäinen, Sari, Laihiala-Kankainen, Sirkka, Huss, Leena & Salo, Hanni Kieli ja kokemus: ”Vähemmistökieli kolmen sukupolven kielielämäkerroissa” [Språk och erfarenhet: Minoritetsspråket i tre generationers språkliga biografier], Puhe ja kieli [Speech and Language], Vol. 31/2, 67–88. 2011. multiethnica 30 NYA BÖCKER Hugo Valentin-centrum har till uppgift att initiera, bedriva och popularisera forskning. Vi publicerar både vetenskapliga rapporter och böcker som vänder sig till en bred läsekrets av forskare och allmänt intresserade. Centret publicerar följande bokserier: Studia multiethnica Upsaliensia (SMU), Uppsala Multiethnic Papers (UMP), Uppsala University Holocaust and Genocide Studies Publications (UUHGS), Endangered Languages and Cultures (ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo Valentin Lectures (HVL), Current Issues (CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum (DS). Se nästa uppslag. En del av våra forskares skrifter ges ut av icke-universitetsanknutna förlag. Dessa köps genom bokhandeln eller angiven distributör/utgivare. Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI beställs från Hugo Valentincentrum, Box 521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt i Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via adressen http://uu.diva-portal.org/ SMU distribueras av University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala. Re: Mindings. Co-Constituting Indigenous / Academic / Artistic Knowledges. Ed. J. Gärdebo, M.-B. Öhman, H. Maruyama. Uppsala Multiethnic Papers, 55. UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2014. 292 PP. From the volume’s back cover: RE: Mindings brings together indigenous scholars, artists and activists, and indigenous allies to speak of whose positions, contexts and experiences it is that inform the construction of knowledges, histories and sciences. In short, whose experience counts? The purpose of RE:Mindings is to encourage its authors and readers to investigate what it means to resist exploitation of humans, nonhumans and nature within the frames of modern nation states. Examples re provided from communities within or across the borders of existing nation states: Sámi and Saepmie/Sábme/Sápmi in FennoScandinavia; Aboriginal–Martu in Australia; Ainu people in Japan, Dakota–Native Americans in USA and Mapuche in Chile. This publication originates from the supradisciplinary symposium RE: Mindings; Co-Constituting Indigenous/Academic/Artistic Knowledges and Understandings of Land-, Water-, Body-, and Lab-scapes, held at Uppsala University, 10–12 October 2012. The RE:Mindings publication has been funded through research projects financed by the Swedish Research Council (Vetenskapsrådet) and Formas – the Swedish Research Council for Environment, Agricultural Sciences and Spatial Planning. Andra nyutkomna publikationer från Hugo Valentincentrum eller av centrets medarbetare: Different Worlds – Same Issues? Cases of Language Emancipation in Norway and France. Ed. L. Huss and A.-R. Lindgren. Special Issue of Sociolinguistic Studies, 7:1–2.Vigo 2013. Honor and Violence against Women in Iraqi Kurdistan. M. Alinia. Basingstoke 2013. Det vita fältet: Samtida forskning om högerextremism II. Red. M. Deland, P. Fuehrer, F. Hertzberg. Arkiv: Tidskrift för samhällsanalys. Lund 2013 Från sidensjalar till flyktingmottagning. Judarna i Sverige - en minoritets historia. Red. L. M. Andersson och C. H. Carlsson. Opuscula Historica Upsaliensia, 50. 2013. The Shadows of the Past. A Study of Life-World and Identity of Serbian Youth after the Milošević Regime. Jelena Spasenić. Dept. of Cultural Anthropology and Ethnology. Uppsala 2012. utom under 1900-talet. Historikern Jan Selling har genomfört en övervägande diskursanalytisk studie av området som undersöker den kollektiva symbolen ”zigenare” så som denna växer fram i politiska debatter, arkivdokument och myndighetshandlingar – från Samuel P. Björckmans första svenska avhandling om ”zigenare” i Sverige (1730) till vår egen samtids uppgörelser med historien i form av kyrkans och regeringens ursäkter, romadelegationen och Vitboken. Tyngdpunkten i studien ligger på den svenska antiziganismens expansion och utveckling till en kontext av sociala, religiösa och rasistiska fördomar, inte minst via 1920-talets politiskt radikaliserade debatter om lösdriveri, rasbiologi, steriliseringar, invandring och svenskhet. Selling visar också att fördomarna i de antiziganistiska föreställningarna ofta kommer till användning även om individer utan någon koppling till dessa grupper. Boken innehåller fallstudier av de s.k. Tattarkravallerna i Jönköping 1948 och tvångsförflyttningen av romer i Ludvika 1956 samt en genomlysning av den svenska zigenarutredningen från 1954. Boken avrundas med en diskussion om kategorier och faser av antiziganism i det moderna Sveriges historia samt vilka förutsättningar som finns för en verklig förändring. Jan Selling är fil.dr i historia och bl.a. koordinator för forskarnätverket RORHIN – Romers och resandes historia i Norden. Svensk antiziganism. Fördomens kontinuitet och förändringens förutsättningar. J. Selling. Migration and Perceptions of War: Simultaneous Surveys in Countries of Origin and Settlement. J. Hall. Report. LUND: SEKEL, 2013. 218 SS. Romernas historia i Sverige utgör en mer än femhundraårig skildring av utsatthet i samhällets utkanter. Från och med upplysningstiden och välfärdsstatens gryning under 1700-talet förändras förutsättningarna för romernas ställning i ett rent teoretiskt hänseende. En historia kännetecknad av återkommande förföljelser, social misär och förvecklingar med majoritetsbefolkning och myndigheter rubbas dock inte, och skärps dess- UPPSALA: DEPARTMENT OF PEACE AND CONFLICT RESEARCH, 2013. 166 PP. A new dissertation adds nuance to conceptions that migrants from conflict areas generally tend to develop more extreme attitudes than those who stay in their homelands. Jonathan Hall has conducted two large simultaneous surveys of attitudes – among Bosnian migrants in Sweden and locals in Bosnia – regarding a conflict that in itself was extreme in its character with ethnic cleansing and genocidal violence. Hall finds that nr 35 (2014) multiethnica migrant groups under certain conditions might be much more moderate in their beliefs and attitudes than those who remain under post-conflict conditions. Hall is a doctoral candidate at the Department of Peace and Conflict Research, Uppsala University, but has completed his study at the Hugo Valentin Centre. He defended his dissertation in the University Main Building in Uppsala on June 10, 2013. Isolated or recurring outbursts of violence and terror reported in the media can seem to confirm popular views that migrants often become extreme exponents of hate due to their experiences of trauma and displacement. As a reaction, migrants often face increasing restrictions and pressures to assimilate culturally. Jonathan Hall’s dissertation Migration and Perceptions of War challenges such views by way of two large-scale public opinion surveys that provide new data. The surveys were conducted simultaneously in post-war Bosnia and in Sweden as a settlement country. Ethnic cleansing during the Bosnian War 1992–1995 generated a massive refugee crisis, and Sweden’s decision to grant permanent residency to the Bosnian refugees in 1993 resulted in a large population of ex-Yugoslavs remaining settled in Sweden. Hall’s study shows that migration away from conflicts may provide the migrants with better resources for coping with traumas and losses after war, with a corresponding decrease in the need to defend group identity as a way of coping with the conflict crisis. Moreover, biculturalism rather than cultural assimilation is associated with more peaceful attitudes among migrants. Hall makes the observation that cultural separation in settlement countries appears completely compatible with peaceful attitudes among migrants – as is illustrated by those who carry a separate but inclusive Yugoslav heritage culture in Sweden. Upholding a multicultural understanding and the socioeconomic welfare of immigrants, also in the face of xenophobic reactions to traumatic events such as terrorism, may thus promote moderation and not encourage extremism among migrants, as some would hold. The Hugo Valentin Lectures VIII–IX: William A. Schabas, “What’s in a Word? Atrocity Crimes and the ‘Genocide’ Label” – Nanci Adler, “Communism’s ‘Bright Past’. Narratives of Loyalty to the Party before, during, and after the Gulag.” UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2013. 50 PP. The 8th and 9th Annual Lectures to the memory of Swedish-Jewish historian Hugo Valentin were given by professors William A. Schabas and Nanci Adler in 2010 and 2011, respectively. Prof. Schabas, of the Irish Centre for Human Rights at the National University of Ireland, Galway, lectured on the concept of genocide, its semantic background, significance and evolution. Coined by renowned international jurist Raphael Lemkin in 1944, Schabas pointed toward the concept’s international legal context since the Nuremberg Trials and how the word’s meaning has been interpreted and exploited in different ways by different groups, including victims, governments and others. Prof. Nanci Adler, a Russian historian at the Dutch NIOD Institute for War, Holocaust and Genocide Studies at the Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences, Amsterdam, lectured about her research interviewing survivors of the Soviet Gulag system. She described the fascinating phenom- nr 35 (2014) 31 ena that some survivors, despite having lost so much, remained loyal to Stalin’s murderous system and Soviet ideology. Prof. Adler also analyzed the long-term social and individual impact of the Gulag era. Its legacies are still visible today in successor post-Soviet nations. Sverigefinnarna och finskan. En analys av språkbevarande och strategiska vägval. UPPSALA: SVENSKA KYRKAN OCH SVERIGEFINNARNAS DELEGATION, 2013. I en ny rapport från Svenska kyrkan och Uppsala universitet kallad Sverigefinnarna och finskan. En analys av språkbevarande och strategiska vägval, analyseras hur regeringens minoritetsreform, minoritetsutvecklingen i stort och sverigefinska organisationers eget arbete påverkar finska språkets ställning och framtid. Ett stort antal faktorer som påverkar de nationella minoritetsspråkens bevarande i Sverige analyseras. En del av dessa faktorer kan minoriteterna själva påverka, andra inte. Rapporten innehåller också statistik över antalet sverigefinnar i landets kommuner. Studien har utförts av prof. Leena Huss vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, och har tillkommit på initiativ av Sverigefinländarnas delegation. I rapporten konstateras att sverigefinska organisationer och kommunala företrädare behöver lägga större fokus på yngre sverigefinnar och deras behov om finska språket ska ha en framtid i Sverige. I dag utgör 76 procent av den finska befolkningen andra och tredje generationen. De yngres behov behöver synliggöras mycket tydligare i sverigefinska organisationers verksamhet och påverkansarbete. Yngre sverigefinnars delaktighet behöver stärkas. Svenska kyrkan är den organisation som har flest sverigefinska medlemmar i landet och är dessutom en inflytelserik aktör i minoritetsfrågor både på lokal och på nationell nivå. Rapporten konstaterar att för att kunna utveckla det flerspråkiga arbetet behöver Svenska kyrkan även samverka med andra aktörer. På lokal nivå har församlingarna en viktig roll i minoritetssamråden som kommunerna är skyldiga att anordna. Församlingarna kan vara röstbärare för sverigefinnar och även synliggöra sverigefinnars utsatthet. Församlingarna kan också bistå med sakkunskap i arbetet med att klarlägga sverigefinnars behov av stöd inom bland annat äldreomsorgen. The Hugo Valentin Lectures V–VI: Nechama Tec, “Explorations of Oppression and Resistance” – Claudia Koonz, “How Racism Became Respectable.” UPPSALA: THE HUGO VALENTIN CENTRE, 2012. 77 PP. This volume presents the 5th and 6th Annual Hugo Valentin Lectures, and is the fi fth book published in the Hugo Valentin Lectures Series. Given in, respectively, 2007 and 2008, the 5th lecture was given by Professor emeritus Nechama Tec, University of Connecticut, and the 6th by Prof. Claudia Koonz, Duke University. Tec’s lecture explored the myths surrounding all discussions about Jewish resistance and/or Jewish passivity during the Holocaust. Tec especially highlighted the uprising that took place in the Birkenau ex termination camp in autumn 1944. Prof. Koonz’s lec ture explained how elements of German society outside Nazi party membership and circles helped pave the way for a racialized and radicalized society, one which in the end supported, or at a minimum, facilitated, Germany’s inclinations towards genocide. multiethnica 32 Mikael Eriksson & Roland Kostić, eds., Mediation and Liberal Peacebuilding: Peace from the Ashes of War? Routledge Studies in Intervention and Statebuilding. LONDON & NEW YORK: ROUTLEDGE, 2013. 200 PP. This book offers a state-of-the-art examination of peacemaking, looking at its theoretical assumptions, empirical applications and its consequences. Despite the wealth of research on external interventions and practices of Western peacebuilding, many scholars tend to rely on fi ndings in the so-cal led ’post-agreement’ phase of interventions. As a result, most mainstream peacebuilding literature pays limited or no at tention to the linkages that exist between mediation practices in the negotiation phase and processes in the post-peace agreement phase of intervention. By linking the motives and practices of interveners during negotiation and implementation phases into a more integrated theoretical framework, this book makes a unique contribution to the on-going debate on the so-called Western ‘liberal’ models of peacebuilding. Drawing upon in-depth case-studies from various different regions of the world including Bosnia-Herzegovina, Kosovo, Afghanistan, Sudan, Ivory Coast, Senegal and Sierra Leone, this innovative volume examines a variety of political motives behind third party interventions, thus challenging the very founding concept of mediation literature. This book will be of much interest to students of peacebuilding, statebuilding, peacemaking, war and confl ict studies, security studies and IR in general. [Publisher’s presentation.] Konstitutionsutskottet, Kunskapsöversikt om nationella minoriteter. Rapporter från riksdagen 2011/12:RFR11. STOCKHOLM: SVERIGES RIKSDAG, 2012. 142 SS. Se presentation av denna volym på annan plats i detta nummer av Multiethnica www.valentin.uu.se. 4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West, 1835–1915. 1988. 5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on an Ethnic Minority. 1988. 6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i Norden. 1988. 7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989. 8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence and Social Change. 1989. 9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chicago. Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991. 10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. 1994. 11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in Swedish Film. 1998. 12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999. 1999. 13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana. 1999. 14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immigrant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001. 15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003. 16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal Study of Linguistic Variation and Identity. 2003. 17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och förändring. 2004. 18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010. 19. Hernán Horna, A History of Latin America. 2011. UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS 1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984. 2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandraroch minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984. 3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A Bibliography of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988. 4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell variation. 2:a uppl. 1988. CENTRETS SKRIFTSERIER Volymer ur Studia multiethnica Upsaliensia beställs från: University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek Box 510, SE-751 20 Uppsala Fax: 018-471 68 04. E-post: acta@ub.uu.se Volymer ur övriga serier beställs från Hugo Valentin-centrum: Box 521, SE-751 20 Uppsala Fax: +46-18-471 23 63. Tfn: +46-18-471 23 59. E-post: info@valentin.uu.se Se även www.valentin.uu.se 5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsdebatt. 4:e uppl. 1991. 6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport från en multietnisk resa. 1986. 7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of Cultural Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990. 8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986. 9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översättning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988. 10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987. 11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987. 12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk, kultur. 1988. STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS 1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography and Nationality Policy. 1985. 2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987. 3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och språkbyte i Finland. Diss. 1988. 13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala. Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988. 14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution. 1988. 15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989. 16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas regionala fördelning. 1989. 17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. Diss. 1989. 18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989. nr 35 (2014) multiethnica 33 19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på halvspråkighetsdebatten. 1990. 54. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Språket, makten och härligheten. Fem föreläsningar. 2011. 20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford, Illinois. 1990. 55. Johan Gärdebo, May-Britt Öhman & Hiroshi Maruyama, red., Re:Mindings. Co-Constituting Indigenous / Academic / Artistic Knowledges. 2014. 21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991. 22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efterskrift av Carl-Martin Edsman. 1991. 23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan Stockholm. 1991. 25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991. 26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska flyktingarna under andra världskriget. 1992. 27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992. ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC) 1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandinavien. 2003. 2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An Anthology & Introduction. 2006. 3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007. 4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009. 29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993. 5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007. 2nd Rev. Ed. 2009. 30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad australiana. 1993. 6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma. 2010. 28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992. 31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994. 32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Research and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994. 33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduction by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University. 1995. 34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migration. Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995. 35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i Sverige och dess bakgrund. 1995. 36. Kjell Magnusson, Midhat Mediæ & Harald Runblom, red., Krig, exil, återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996. 37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por artistas y escritores. 1997. 38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskarseminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996. 39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996. 40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världskriget. 1997. 41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005. 7. Björn Lundqvist, Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sammanställd av Björn Lundqvist. 2011. NAMIS-SERIEN 1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och fraser på quechua, spanska och engelska. 2004. 2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella minoritetspolitik. 2004. 3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet i Örebro den 18 juni 2005. 2007. 4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010. 5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010. 6. Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på nationella minoriteter i Sverige. 2011. THE HUGO VALENTIN LECTURES 1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich. With Two Articles by Hugo Valentin. 2002. 2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by Hugo Valentin. 2004. 42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999. 3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifestations. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and Critically Examined. 2004. 43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michaþ Bron Jr, red., Allvarlig debatt och rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000. 4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo Valentin. 2007. 44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and Realities. 2000. 5. Nechama Tec – Claudia Koonz, Explorations of Oppression and Resistance – How Racism became Respectable. HV Lectures V–VI. 2012. 45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. 2002. 6. William A. Schabas – Nanci Adler, What’s in a Word? Atrocity Crimes and the “Genocide” Label – Communism’s “Bright Past”: Narratives of Loyalty to the Party before, during, and after the Gulag. HV Lectures VIII–IX. 2013. 46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur på svenska 1970–2000. 2002. 47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian Novels. 2003. 48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919– 1999. 2005. 49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Balkan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005. 50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera! En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena Huss. 2008. 51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009. 52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009. 53. Helmut Müssener, red., Judarna i Sverige – en minoritets historia. Fyra föreläsningar. 2011. nr 35 (2014) UUHGS PUBLICATIONS UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS 1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.) 2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.) 3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009. DIGITALA SKRIFTER FRÅN HVC 1. Boglárka Straszer, Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland. En översikt. 2010. (Diva fulltext) multiethnica 34 HUGO VALENTIN FÖRELÄSNINGEN 2014 DEN TOLFTE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN Prof. Dan Michman 6 mars 2014 Bar-Ilan-universitetet och Yad Vashem, Jerusalem Auditorium Minus, Museum Gustavianum 6 mars 2014 kl. 17:00 Prof. DAN MICHMAN Bar-Ilan-universitetet och Yad Vashem, Jerusalem ”BEYOND GOOD AND BAD” Tidigare års Hugo Valentinföreläsare: 2013 Ervin Staub University of Massachusetts, Amherst 2012 Ulrich Herbert Freiburg Institute for Advanced Studies, Freiburg im Breisgau 2011 Nanci Adler Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences, Amsterdam 2010 William A. Schabas National University of Ireland, Galway 2009 Omer Bartov Brown University, Providence, R.I. 2008 Claudia Koonz Duke University, Durham, N.C. 2006–2007 Nechama Tec University of Connecticut at Stamford 2005 Debórah Dwork Clark University, Worcester, Mass. 2004 Wolfgang Benz Technische Universität Berlin 2003 Henry R. Huttenbach City College, City University New York 2001–2002 Saul Friedländer A Corrective Analysis of the Phenomenon of the Jewish Councils during the Nazi Era DEN TOLFTE Hugo Valentin-föreläsningen gavs av professor Dan Michman, som är professor i modern judisk historia vid Bar-Ilan-universitetet och en av Israels mest framstående historiker på ämnet Förintelsen. Han är ordförande för Bar-Ilan-universitetets Finkler Institute of Holocaust Research, tillika föreståndare och ordförande för Yad Vashems International Institute of Holocaust Research i Jerusalem. Michman har en omfattande akademisk publicering bakom sig över ett brett spektrum av ämnen inom både Förintelsens historia och minne. Hans senaste bok är den inflytelserika The Emergence of Jewish Ghettos during the Holocaust (Cambridge University Press 2011). Studien argumenterar för en betydande omtolkning av tidigare förståelser av vilken roll och funktion som de judiska ghettona hade så som de kom att formas i det av nazisterna ockuperade Östeuropa. MICHMAN föreläste över ett ämne med direkt koppling till de judiska ghettona: de ökända judiska råden – Judenräte – som påtvingades de judiska samfunden utifrån. De judiska råden utgör en av de mest kontroversiella aspekterna av nazitysk ockupationspolitik och har varit föremål för intensiva debatter alltsedan dess. Föreläsningen behandlade rådens inrättande och arbetssätt samt hur de utvecklades vidare i olika samfund över Europa och i Nordafrika, och diskuterade i vems intresse styrelserna och väsentliga delar av deras utformning egentligen kom till. Föreläsningen hölls inför ett fullsatt Auditorium Minus, i Gustavianum, och föregicks av en öppningsadress av prorektor Anders Malmberg. University of California Los Angeles nr 35 (2014) multiethnica 35 Hugo Valentin-centrum Medarbetare Tomislav Dulić, fil.dr, forskare, föreståndare (tfn 471 63 95) Ann Ahrenbring, personaladministratör (23 59) Minoo Alinia, docent, forskare (00 00) Stéphane Bruchfeld, doktorand (00 00) Carl Henrik Carlsson, fil.dr, forskare (71 99) Mats Deland, docent, forskare (57 82) Märit Frändén, fil.dr, forskare (23 33) Satu Gröndahl, docent, forskare (63 96) Jonathan Hall, fil.dr (57 36) Imke Hansen fil.dr, postdokforskare (57 81) Leena Huss, professor, forskningsledare (23 61) Per Jegebäck, redaktör (23 64) Marja-Liisa Keinänen, docent, forskare (00 00) Roland Kostić, fil.dr, forskare, forskningsledare (57 31) Florian Krampe, gästdoktorand (74 08) Ann Kubai, docent, forskare (00 00) Hugo Valentin-centrum är en tvärvetenskaplig forskningsenhet vid Uppsala universitet. Forskning bedrivs inom två prioriterade områden: dels kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till den etniska dimensionen i mänskligt liv, dels Förintelsen och övriga fall av folk mord och grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Centret har en markerad specialicering i Förintelsens historia, olika aspek ter av massivt våld, minoritetsrättigheter och språklagstift ning, kultur, psykologi, etniska relationer och migrationsfrågor. Förhållanden i Norden och på Balkan har en särskild ställning vid centret, som erbjuder en mångdiscipli när forskningsmiljö som täcker en rad ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap. Verksamheten är inriktad på forskning, forskarutbildning, dokumentation och information. Utöver den egna forskningen har centret till uttrycklig uppgift att stimulera till och initiera studier av sina ämnesområden vid Uppsala universitet, men även att mot bakgrund av internationella och globala perspek tiv och förhållanden sprida kännedom om områdenas forskningsfrågor och forskningsresultat. Med utgångspunkt i verk samhetens uppgifter och fokus skall centret utgöra en resurs för universitetets undervisning, i första hand på de högre nivåerna. Hugo Valentin-centrum inrättades vid Uppsala universitets historisk-fi losofi ska fakultet i november 2009 genom en sammanslagning av två tidigare enheter. Verksamheten inleddes under nytt namn den 1 januari 2010. nr 35 (2014) Ivana Maček, docent, universitetslektor (00 00) Kjell Magnusson, docent, universitetslektor (23 62) Hiroshi Maruyama, gästprofessor (00 00) Goran Miljan, gästforskare (00 00) Tania Langerova, koordinator, kursadministratör (63 91) Paul A. Levine, docent, universitetslektor (75 89) Christin Mays, forskningsassistent (57 12) Helmut Müssener, prof. emer., gästforskare (23 60) Kirsti Salmi Niklander, docent, gästforskare (00 00) Gerald Roche, fil.dr, postdokforskare (74 35) Harald Runblom, prof. emer. (00 00) Tanja Schult, fil.dr, universitetslektor (00 00) Jan Selling, fil.dr, forskare (57 12) Madeleine Sultán Sjöqvist, teol.dr, universitetslektor (23 67) Jelena Spasenić, fil.dr (75 90) Maud Wedin, fil.dr, affilierad forskare (23 08) Kerstin Öhman, ekonomiadministratör (57 15) The Hugo Valentin Centre is an inter-disciplinary research unit at Uppsala University. Research is carried out within two prioritized areas: on the one hand cultural and social phenomena and processes related to the ethnic dimension in human life, on the other hand the Holocaust and other cases of genocide and severe crimes against human rights. The Centre has a marked specialisation in Holocaust history, various aspects of mass violence, minority rights and language policies, culture, psychology, ethnic relations and migration issues. Research on the Nordic countries and the Balkans is particularly well represented at the centre, which boasts a multidisciplinary research environment that covers a variety of disciplines within the humanities and social sciences. The Centre’s activities encompass research, education at post-graduate level, documentation and information. In addition to its own research, the Centre is also explicitly charged with the task of stimulating and initiating studies of its subject areas within Uppsala University. It is also the Centre’s task to disseminate knowledge about the areas’ research problems and results in the light of international and global perspectives. Against this backdrop, the Centre should constitute a resource for the university’s education, primarily on the higher levels. The Hugo Valentin Centre was established at Uppsala University’s Faculty of Arts in November 2009 through a merging of two previous units. It started working under the new name on 1 January 2010. multiethnica 36 Medverkande i Multiethnica 35 (2014): Mats Deland, docent i historia, är verksam vid Hugo Valentin-centrum (HVC) Märit Frändén, fil.dr, är postdokanställd vid HVC Christer Gerdes, är docent i nationalekonomi vid Stockholms universitet och affilierad till Institutet för Social Forskning (SOFI). Hans avhandling, Studying the Interplay of Immigration and Welfare States (2008), undersöker i vilken grad invandring har haft konsekvenser för utformingen av välfärdsstaterna i Danmark och Tyskland. Han är anställd som forskare vid Arbetsförmedlingens Analysavdelning Satu Gröndahl är docent och verksam vid HVC Leena Huss, är professor och forskningsledare vid HVC Marja-Liisa Keinänen är docent och universitetslektor vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet Gerald Roche är fil.dr i asiatiska studier från Griffith University, Brisbane, Australien, och postdokanställd vid HVC. Roche bedrev sina doktorandstudier vid universitetet i Xining (Qinghai), Kina, och hans antropologiska forskning är inriktad på Tibetanska högplatåns östra del, särskilt den icke-tibetanska befolkningen i området Thomas Rosén, fil.dr, är universitetslektor i serbiska, kroatiska, bosniska och albanska och studierektor för forskarutbildningen vid Institutionen för moderna språk i Uppsala Greg Simons, fil.dr, är forskare vid Centrum för Rysslandsstudier (UCRS) i Uppsala Eskil Wadensjö är nationalekonom, professor vid Institutet för Social Forskning (SOFI) vid Stockholms universitet. Han är föreståndare för Stockholms universitets centrum för integrationsstudier, SULCIS Maud Wedin, är fil.dr i kulturgeografi och forskare affilierad till HVC Besöksadress: The Hugo Valentin Centre Box 521, SE-751 20 Uppsala Tel. +46-(0)18-471 23 59 Fax. +46-(0)18-471 23 63 E-post info@valentin.uu.se Webbplats www.valentin.uu.se multiethnica Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet Nr 35 (2014) ISSN: 0284-396X | © Hugo Valentin-centrum 2014 Engelska parken HC, Hus 4 Thunbergsvägen 3 D, plan 1 Uppsala Redaktör: Per Jegebäck (e-post: per.jegeback@valentin.uu.se) Ansvarig utgivare: Tomislav Dulic´ Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala Multiethnica kan erhållas mot porto och expeditionsavgift. Beställ från postadressen här ovan. nr 35 (2014)
