multiethnica
1
multiethnica
33
s. 3–7 • SAMTIDSKOMMENTAREN Fyra bombdåd och en begravning. Brittisk debatt om terrorism, integration och utanförskap – ULF ZANDER
8–21 VIOLA PARENTE- Č APKOVÁ , A Domestic
Other: The Role of the Roma Literary Characters in the
December 2011
Process of Constructing Finnishness.
22–23 KONFERENS Andra svenska revitaliseringskonferensen vid Stockholms universitet. Av Laura Palovuori.
24–26 SUZANNE KAPLAN , Child Survivors of Genocide and the “Affect Propeller”.
27–31 GUNNAR HAUK GJENGSET , De rättfärdigas strid.
Författaren Matti Aikio om Kautokeino-upproret 1852.
32–37 DOROTA MELERSKA , Älvdalskans placering på
Joshua Fishmans skala över hotade språk.
.
s. 7, 22–23
konferenser
.
38 ff.
nya böcker
.
44
medverkande
• Alta
Tromsø
•
Karasjok •
´
NORGE
• • Ávži
Kautokeino
Hugo Valentin-centrum
Uppsala universitet
nr 33 (2011)
multiethnica
2
Kollegialitet upphov till bra forskningsklimat
Som en del av Multiethnicas läsare känner till ägde Uppsala universitets Kvalitet- och Förnyelse-utvärdering (KoF) rum
under vårterminen 2011. För de bedömda
institutionerna och organisatörerna kring
utvärderingen innebar genomförandet av
denna internationella utvärdering naturligtvis en ökad arbetsbörda men även en
väl behövlig utmaning. För många institutioner torde en positiv effekt ha varit – så
som det var för Hugo Valentin-centrum –
att kollegiets forskare fick tillfälle att inte
bara sammanfatta sina forskningsmeriter
utan också att i samarbete med varandra
forma en överblick över verksamheten
och framtidsvisionerna.
I rapporten Quality and Renewal 2011:
An Overall Evaluation of Research at
Uppsala University 2010/2011 (2011)
konstateras det att forskningen vid Hugo
Valentin-centrum är förankrad i en global vision, men sätter fokus på lokala
fenomen. Vidare nämner utvärderarna i
rapporten att forskarna vid HVC har en
tydlig bild eller ett tydligt koncept för
den framtida utvecklingen inom sina respektive områden. För oss som verkar vid
HVC tycktes KoF-utvärderingen bekräfta
att kollegiets arbetssätt under åren, som
inkluderar gemensam planering, gemensamma kollokvier och forskarseminarier
och, framför allt, samarbete över forskargrupperna, har varit ett bra sätt att föra
verksamheten framåt.
Det gångna året har innehållit många
aktiviteter, seminarier och konferenser vid
HVC. Vårterminen inleddes med seminariet ”Romer och steriliseringspolitik i
Norden” (23–24 februari), en sammankomst organiserad av nätverket Romer
och resande i Norden (RORHIN). Forsknings- och nätverksaktiviteterna kring
Romani Studies är också ett av de senaste
områden som har initierats vid centret.
Vid Centrum finns även sju andra, tidigare etablerade nordiska eller internationella nätverk med anknytning till HVC:s
centrala forskningsområden. Vid sidan av
RORHIN kan Skogsfinsk – Nätverket för
skogsfinsk forskning nämnas som exempel
bland de nyaste nätverken som har eta-
blerats vid Centrum under den senaste
tiden. Detta nordiska nätverk har dock
varit verksamt sedan flera år men knöts
till Centrum i samband med att det
Riksbanksfinansierade projektet ”Med
eld, trolldom och sisu – en studie över
ackulturations- och assimilationsprocesser
bland skogsfinnar i Värmland, Orsa och
Norrland” (2010–2012) förlades till HVC.
Till höstens mer uppmärksammade
konferenser hör ”Fascism on the Periphery. A Conference on the Birth and Development of Fascism in Northern, EastCentral and Southeastern Europe 1933–
1945”, som ägde rum 17–18 november.
Konferensen fick mycket bra respons,
inte minst på grund av de högkvalitativa
föreläsningarna, men också för initiativen
i riktning mot framtida samarbeten på
området.
Det ska också nämnas att ett nytt Masterprogram i studier kring Förintelsen och
folkmord – Master Programme in Holocaust
and Genocide Studies startades vid HVC
under hösten 2011. Programmet fokuserar på dynamiken omkring folkmord och
annat massvåld. Programmet ges på engelska och har en tydlig internationell anknytning. I skrivande stund verkar utbildningen ha fått en bra start och attraherat
kvalificerat studentunderlag.
HVC har under åren varit framgångsrikt med att dels rekrytera nya forskare,
dels agera värd åt externt finansierade
projekt. Under 2011 pågick inte mindre
än tio externt finansierade projekt vid
Centrum. Det senaste tillskottet är undersökningen ”Att orientera sig mellan det
förflutna och framtiden: en etnografisk
undersökning av livshistorier i skuggan av
global (o)fred och transnationell (o)rättvisa” (2011–2014), finansierat av Riksbankens Jubileumsfond.
HVC har även 2011 fortsatt med det
framgångsrika konceptet att erbjuda föreläsningsserier öppna för alla intresserade.
Under vårterminen kunde forskare men
även den breda allmänheten följa serierna
Massmord? Folkmord? Förintelse och Antisemitism i Sverige – förr... och nu?
Eftersom de öppna föreläsningsserierna
även fungerar som HVC:s ansikte utåt,
återspeglar seminarieserierna verksamheten och de olika forskningsprofileringarna
vid centret. Under höstterminen var det
också dags för mer språkvetenskapligt
inriktade föreläsningar som gavs under
titeln Några av oss… Svenska minoriteter,
deras språk och kultur. Den sistnämnda
serien är inriktad på historiska minoriteter
såsom tornedalingar, romer, sverigefinnar,
samer och judar. Teman om främlingsfientlighet, antisemitism och islamofobi
är konstant aktuella i vårt samhälle, och
Att komma in. Fördomar, fobier och föreställningar om främlingar har gett en god
plattform att diskutera vårt förhållningssätt i dessa frågor.
Intressant nog var seminarierna med
samiska teman de mest välbesökta, både
Krister Stoors föreläsning ”Samerna –
Europas enda urfolk” och Sigrid Stångbergs och Patricia Fjellgrens ”Jag är lapp
och jag har mina renar” drog fulla hus.
Det är uppenbart att både forsknings- och
informationsbehovet om denna historiska
minoritet tillika ursprungsbefolkning är
stort.
Även om den nämnda KoF-rapporten
Quality and Renewal 2011 var mycket
positiv beträffande forskningen och utvecklingen vid HVC – några forskningsområden beskrevs hålla hög internationell
standard, med potential att bli internationellt ledande – kan man säga att utvärderarnas eller panelisternas observationer om
medarbetarnas kollegialitet och entusiasm
för sitt arbete på sitt sätt väger ännu tyngre. Det är ingen nyhet att forskningen,
som all flit, blir bättre i ett gynnsamt klimat där man får positiv kritik och respons
för sina idéer. Att verka för god arbetsmiljö och positiva relationer forskargrupper emellan kan vara helt avgörande för
utvecklingen av en forskningsmiljö.
Satu Gröndahl
Föreståndare
nr 33 (2011)
multiethnica
3
SAMTIDSKOMMENTAREN
Fyra bombdåd och en begravning
Den brittiska debatten om terror, utanförskap och integration utifrån Chris Morris film Four Lions
ULF ZANDER
Den gamla imperienationen Storbritannien är inte ovan med attentat utförda i den brittiska metropolen, inom örikets egna gränser.
Prövningen var däremot delvis en ny när det visade sig att bomberna mot buss och tunnelbana i London den 7 juli 2005 sprängdes
av brittiskfödda medborgare som snarare lät sig inspireras av al-Qaidas terrorprogram i namn av Islam. Därefter har diskussionen
om unga muslimer och integrationspolitiken varit intensiv i brittisk media, fram till premiärminister Cameron tog handen från statlig mångkulturalism i februari 2011. I denna artikel speglar historikern Ulf Zander den brittiska debatten genom en av periodens
mer iögonenfallande filmer, satirikern Chris Morris Four Lions (2010), som försöker locka fram humor ur bombfanatismen.
En kluven inställning till den muslimska världen i Västerlandet går långt tillbaka i tiden. Fascination och uttalanden om
Österlandets invånare som äkta och eftersträvansvärda har
gått hand i hand med en orientalism i Edward Saids mening.
Vare sig de har tecknats som mer genuina eller mindre förfinade har de främst fyllt funktionen av ”de andra” och framstått som förändringsobenägna och underlägsna de västerlänningar som ansåg sig vara bättre skickade att hantera både deras förflutna och nutiden. Förvisso kan man anföra invändningar mot Saids tämligen ensidiga beskrivning av orientalismens kännetecken, men icke desto mindre har många av de mönster som han identifierade vidareförmedlats
in i vår tid.1 Det gäller t.ex representationen av muslimer i
medier efter 11 september 2001. Som Elizabeth Poole konstaterat betonade amerikanska och brittiska ledare att motaktionerna mot al-Qaida inte var ett krig mot islam, men
ett sådant skifte i retoriken ”does not guarantee that the
meanings and values that have been attached to Islam in
the past are not in operation”.2
Samtidigt är det uppenbart att förutsättningarna förändrats i takt med att allt fler med rötter i muslimska länder
immigrerat till Europa och USA, varigenom olika yttringar
av islam och muslimsk kultur blivit en del av de västerländska samhällena. Med utgångspunkt i en av 2010 års mest
framgångsrika men också mest kontroversiella filmer, Four
Lions, behandlas i denna artikel diskussioner kring integrations- och assimilationspolitikens förtjänster, men också
misslyckanden i form av utanförskap och terrorism. I fokus
står debatten i Storbritannien.
Muslimer i Storbritannien
Invandringen av muslimer till Storbritannien har pågått under en tvåhundraårsperiod men tilltog efter andra världskriget. I samband med första världskriget framfördes muslimska krav på att bli accepterade som brittiska medborgare.
nr 33 (2011)
Fortsatta diskussioner om integrering och assimilation har
framför allt förts under efterkrigstiden. Behovet har stått
klart i takt med att invandringen har tilltagit.3 Immigrationen har varit så omfattande att Leicester är på väg att bli
den första brittiska stad där de etniska minoriteterna utgör
mer än hälften av befolkningen.4
Under det senaste dryga årtiondet har storskaliga satsningar genomförts för att underlätta fortsatt integration av
muslimer i det brittiska samhället. Framför allt Labourpolitiker har gärna framhållit satsningar på integrationsarbeten,
inte minst kontakterna med Muslim Council of Britain som
representerar 1,2 miljoner brittiska muslimer. Organisationen Runnymede Trust identifierade under 1990-talet islamofobi som ett allvarligt problem och tillsatte en kommission. Åtgärder har satts in för att förhindra socioekonomisk
diskriminering av religiösa minoriteter. Ett bidrag har varit
inrättandet av muslimska skolor. En annan satsning har varit
uppförandet av ändamålsenliga gudstjänstlokaler och organisationer där företrädare för olika religioner och myndighetspersoner har regelbundna möten.5 Dessa och andra politiska åtgärder under de senaste årtiondena har också gett resultat. I efterföljden av Jyllands-Postens publiceringar av Muhammedkarikatyrerna har det stått klart att flertalet ledare
för europeiska organisationer för muslimer har varit tveksamma eller avvisande om att framföra krav på att medier i
västvärlden ska ta hänsyn till islamiska religiösa regler. Statsvetaren Jytte Klausen betonar att många europeiska muslimer tar avstånd från teokratier till förmån för de sekulära
och parlamentariska styrelseskick som utmärker flertalet
länder i västvärlden.6 Muslimska protester i Storbritannien
mot uttryck för rasism har förstärkts av vad som har beskrivits
som västerländska attacker på trosfränder i Palestina, Tjetjenien, Irak och Afghanistan. Sådana uttalanden har dock
inte sin grund i islam eller islamism utan snarare i samtida
västerländska idéer om jämlikhet och mångkulturalism.7
Samtidigt har det blivit tydligt att integrationspolitiken
4
har haft tillkortakommanden. Den brittiske premiärministern David Cameron följde Angela Merkels exempel, då
han dömde ut mångkulturalismen som ideal.8 Hans uttalande kom som ett led i den debatt som förts kring den
brittiska integrationspolitiken i skuggan av ett årtionde som
har utmärkts av uppblossande konflikter och motsättningar
med ojämna mellanrum. Senast skakades London och flera
andra brittiska städer i augusti 2011 av ett upplopp som kostade fem människoliv och betydande materiell ödeläggelse.
Tio år tidigare, under våren och sommaren 2001, drabbade
ungdomsgäng samman i våldsamma upplopp i Oldham,
Bradford, Burnley och Leeds. Att det var vita ungdomar på
den ena sidan och muslimska ungdomar med rötter i Sydostasien å den andra påvisade att rasism och främlingsfientlighet fortfarande var realiteter, framför allt i nergångna
industristäder med hög arbetslöshet.9 Attentaten i USA den
11 september samma år skärpte ytterligare dessa motsättningar, men terrorattacken den 7 juli 2005 mot tunnelbanan och busslinjer i London, med drygt fyrtio dödsoffer och
hundratals skadade som följd, kom ändå som en chock. Attentatsmännen var fyra ungdomar som vuxit upp i Storbritannien.10 I anslutning till Londonattentaten gick Sir Iqbal
Sacraine, dåvarande generalsekreterare för Muslim Council
of Britain, till attack mot högtidlighållandet av förintelsens
offer den 27 januari. Definitionen var alltför snäv, och underförstått eurocentrisk, för att den skulle uppskattas av
brittiska muslimer. Sacraine manade därför brittiska muslimer att bojkotta dagen och landets politiker att vidga definitionen till att omfatta fler offerkategorier. Det kunde, menade han, vara ett led i kampen för att motverka det främlingskap som alltfler unga brittiska muslimer tycktes uppleva.11
Att bombdåden i London 2005 inte var någon engångshändelse stod klart i samband med det misslyckade attentatet mot flygplatsen i Glasgow 2007 och i och med den svenske självmordsbombaren Taimour Abdulwahab. Han genomförde ett misslyckat attentat i Stockholm i december 2010,
efter att ha blivit utbildad i Luton. Mot denna bakgrund har
åtgärdspaket presenterats i Storbritannien med det uttalade
syftet att förebygga fortsatt radikalisering av unga muslimer.
Fem övertygade och misslyckade terrorister
Temat med terrorister som utför dåd i islams namn har
många år på nacken. Det har även varit föremål för analyser av de kännetecken som de muslimska våldsutövarna
har fått på vita duken.12 Även attackerna mot Twin Towers
och Pentagon den 11 september 2001 och andra efterföljande händelser har varit föremål för såväl filmatiseringar
som analyser av vad som händer när traumatiska händelser
som dessa fiktionaliseras.13 Merparten av de filmer som har
stått i fokus för akademiskt intresse har producerats i USA,
men det saknas ingalunda intressanta exempel på andra
håll, inte minst i Storbritannien. London River (2009), som
multiethnica
handlar om en kvinna och en man som söker information
om sina barn efter terrordådet i London 2005, och Michael Winterbottoms dramadokumentär om tre brittisk-pakistanska ungdomar som hamnar i det talibandominerade Afghanistan i The Road to Guantánamo (2006), har väckt stor
uppmärksamhet både i och utanför Storbritannien.
Ingen annan brittisk film på temat har emellertid kunnat konkurrera med Four Lions. Dess regissör, Chris Morris,
hade påbörjat arbetet med en film om brittiska islamister
när bomberna briserade i London 2005. Såsom kontroversiell komiker, som gjort succé med nyhetsparodierna The
Day Today och Brass Eye, var hans utgångspunkt att det
måste gå att skämta om muslimska självmordsbombare.14
Det är emellertid inte bara den aktuella händelseutvecklingen som gör ämnesvalet känsligt, utan i minst lika hög grad
den konkreta framställningen av terroristerna i filmen. Till
kännetecknen för fiktiva fanatiker i västerländsk filmtradition hör bristfälligt tekniskt kunnande, vilket bidrar till att
deras attentatsplaner går i stöpet till publikens jubel och
skrattsalvor. Ett exempel är en scen i James Camerons True
Lies (1993). När terroristerna ska informera omvärlden om
att de ämnar spränga atombomber i USA, arbetar ledaren
upp sig till ett raseriutbrott. Samtidigt blir mannen bakom
filmkameran allt nervösare och svettigare, eftersom filmkameran håller på att ladda ur. Av talet blir intet på grund av
att terroristerna har glömt att ladda batteriet.15
Liknande scener finns det gott om i Morris spelfilmsdebut Four Lions. Två av de blivande självmordsbombarna
lämnar det välbekanta England för utbildning i Pakistans
karga bergstrakter. De saknar inte glöd och engagemang,
men väl kunnande. När filmen spelades in var det ännu inte
känt att amerikansk säkerhetstjänst hade identifierat bin
Ladens kurirer och lyckats följa en av dem till gömstället i
Abbotabad. Morris tog fasta på den vanligt förekommande
uppgiften att bin Laden troligen fortfarande gömde sig i
de otillgängliga bergsområden i Pakistan som gränsar till
Afghanistan och inkluderade detta i en av scenerna. När
Omar (spelad av Riz Ahmed), gruppens mest eftertänksamme och välorganiserade medlem, ska skjuta ner ett obemannat amerikanskt spaningsplan håller han av misstag
raketgeväret bak och fram, och orsakar en kraftig explosion
långt bakom de egna linjerna. I slutet av filmen framgår att
hans misslyckade raketattack tog livet av bin Laden.
I Four Lions spelar den omvände vite engelsmannen Barry (Nigel Lindsay) en viktig roll. Han är till del baserad på
den så kallade skobombaren Robbie Reid. Barry är gruppens
mest fanatiske medlem som insisterar på att huvudfienden finns bland de moderata muslimerna. Han förespråkar
därför genomgående att de borde spränga den lokala moskén. Barrys svart-vita syn på världen framgår även när han och
två övriga i gruppen studerar en attack mot en amerikansk
soldat i Irak. När explosion skakar och skrämmer amerikanen manar Barry sina kamrater att hurra och jubla, men
nr 33 (2011)
multiethnica
ändrar därefter snabbt förutsättningarna. Om man i stället
för soldaten tänker sig en palestinsk far och hans barn finns
det inte längre något att vara glad över, bannar han de vid
det laget förvirrade medarbetarna.16 Han är också övertygad
om att han inte kan spåras om han sväljer mobiltelefonernas SIM-kort och att säkerhetstjänsten inte kan få terroristerna att fastna på bild om de konstant skakar huvudet upp
och ner. Way (Kayvan Novak) är högst medveten om sina
intellektuella begränsningar, men det hindrar honom inte
från att föreslå att de borde spränga Internet eller att han
flyttar närmare kameran, i tron att han på så sätt kan dölja
att geväret i hans händer är en leksak.
Barrys underdånige vän Faisal (Adeel Akhtar) är än mindre lyckad som terrorist. Han lyckas visserligen inhandla stora mängder blekmedel, som är en grundkomponent i deras
bombtillverkning. Alla inköp har emellertid gjorts i en och
samma butik, vilket väckt misstankar. Faisal försvarar sig
med att han omväxlande har presenterat sig som IRA-terrorist och som kvinna. I det senare fallet har förklädnaden
minimerats till att han har hållit en hand för ansiktet för att
dölja sitt skägg. Faisal försöker också förgäves utbilda tama
kråkor för självmordsuppdrag, riktade mot stripteaseklubbar och andra ”syndiga” lokaler. Han dör själv föga glamoröst efter en oförsiktig hantering av hemmagjorda bomber,
men uppnår ändå martyrstatus hos kamraterna då han tog
med sig ett engelskt, och därmed otroget, får i döden.
Syftet med dessa scener är inte att anknyta till en orientalistiskt präglad filmtradition. Regissören har understrukit
att han inte önskar förlöjliga brittiska muslimer. För några
år sedan karakteriserade den välkände författaren och litteraturkritikern Martin Amis muslimer som bakåtsträvare
och homofober. Han hade övergivit sin plan om att skriva en
satir om islamistisk terrorism, eftersom ”satiren faller platt”
i mötet med islam. Morris gick till ett häftigt motangrepp
och anklagade Amis för att vara dåligt påläst och ignorant
gentemot islam i allmänhet och brittiska muslimer i synnerhet.17 Inför starten av filminspelningen fick den forne
brittiske Guantánamofången Moazzam Begg läsa manuskriptet, se filmen i förväg och ge den sitt godkännande.18
Humor som tveegatt vapen
Med Four Lions vill Morris illustrera kontrasten mellan den
officiella retoriken kring kriget mot terrorismen och de vardagsnära aspekterna av denna lågintensiva och världsomspännande konflikt. En av hans inspirationskällor var den
brittiske journalisten Jason Burkes Al-Qaeda. Casting a Shadow of Terror (2003). I den skriver Burke bland annat om de
jemenitiska islamister som planerade att spränga ett amerikanskt krigsfartyg. När de mitt i natten kom till hamnen
fyllde de en båt med sprängmedel, men attentatet gick om
intet eftersom båten sjönk vid kajplatsen på grund av övervikt. Förvisso gav denna och andra liknande berättelser unnr 33 (2011)
5
derlag för slutsatsen att fotfolket var al-Qaidas kanonmat.
Sannolikheten att Usama bin Laden själv skulle sätta sig i
en lastbil fylld med sprängmedel och köra in i en militäranläggning, var försvinnande liten, konstaterade Morris. Därmed inte sagt att terrororganisationens ledarskikt alltid visat
på välavvägda beslut. Till exempel hade Khalid Sheikh Mohammed, känd som ”hjärnan bakom elfte september-attacken”, ägnat över en timme åt att välja ut kläder som han inte
såg tjock ut i inför en av de sista intervjuer han gjorde innan
han arresterades. Ett annat exempel som Morris använde
sig av är videon med Mohamed Atta, ledare för 11 september-attacken, och Ziad Jarrah, piloten på United 93 som
störtade på en åker i Pennsylvania på väg mot ett utvalt mål
i Washington D.C. Upptagningen med de båda männen visar två unga män som grimaserar mot kameran och som inte stämmer överens med bilden av övertygade fanatiker.19
En annan aspekt av terrorismens vardaglighet relaterar
till Ann-Sophie Hemmingsens studie av radikaliserade danska islamistiska terrorister. Förvisso har Koranen, islamistisk
ideologi och al-Qaida-ideologernas budskap betydelse, men
viktigare är känslan av att vara en del av en motkultur. Oavsett om man söker spänning, gemenskap med likasinnade,
intellektuell stimulans eller medverkan i ett ideologiskt projekt betraktas ”Väst” som ”den andre”.20 Men samtidigt som
islamistiska terrorister har en klar uppfattning att de bekämpar det rådande och i deras ögon depraverade västerländska
samhället, har det efter Londonattackerna inte längre varit
lika enkelt att frammana bilden av hämndlystna araber som
terrorister. Gärningsmännen är uppvuxna i England, talar
engelska dialekter och har västerländska referensramar. Visserligen är Koranen den givna utgångspunkten för terroristerna i Four Lions, men huvudpersonerna tolkar den på sällsamma sätt och utifrån snävt brittiska referensramar. I mötet mellan Omar och hans konservativt muslimske bror
framgår med all önskvärd tydlighet att det inte nödvändigtvis är extremisterna som är de mest renläriga muslimerna.
Omar tvekar heller inte att radikalt omtolka handlingen i
Disneys film The Lion King (Lejonkungen, 1994) när han försöker reda ut händelser ur äldre muslimsk historia för sin
son. För Hassan (Arsher Ali), som är den som sist ansluter
sig till terroristcellen, faller det sig helt naturligt att rappa
fram budskapet om en muslimsk revolution med hjälp av
en Tupac Shakur-sång.
Även ordningsmakten relaterar till populärkultur, och i
likhet med terroristerna lämnar deras agerande mycket övrigt att önska. Filmens kulmen utspelas under London Marathon. Terroristerna är utklädda till serie- och spelfigurer
och beblandar sig med andra löpare i samma klass. Efter att
larmet har gått kan Omar fly oskadd eftersom den brittiska
polisens prickskyttar inte kan skilja på kalaspuffsbjörnen
Honeymonster, som Omar är utklädd till, och Chewbacka,
Harrison Fords lurviga högra hand i Star Wars. Prickskjutandet av en oskyldig löpare är inte heller polisernas enda
multiethnica
6
brist. Deras oprofessionella metoder påvisar att amatörmässigheten inte bara återfinns hos självmordsbombarna.
Filmen är en fars som ska ses som en sentida uppföljare
till den på sin tid omåttligt populära Dad’s Army (Krutgubbar, 1968–77). I sammanlagt åttio tv-episoder och i en film
var utgångspunkten att hemvärnsgubbarna på hemmaplan
kunde vara höggradigt motiverade att kämpa för den goda
saken, men sällsynt illa rustade för andra världskrigets vardagliga realiteter.21 På samma sätt är de islamistiska lejonen
övertygade, men det är också huvudproblemet. De är ideologins fångar, och är därför beredda att offra sina liv utan att
egentligen veta varför. I båda fallen är det fråga om ett slags
låtsaskrig. Porträtten av de misslyckade självmordsbombarna och deras samtidiga övertygelse och förvirring väcker
frågor om rasism och utanförskap i det brittiska samhället.
Ämnet berörs i biografversionen, och bland de bortklippta
scenerna på den brittiska bluray-utgåvan märks uppgörelser
mellan vita gäng och muslimer. Bland extramaterialet finns
även ett, enligt Morris, representativt exempel från de intervjuer som filmteamet gjort inför inspelningsarbetet.
Under en till synes planlös bilfärd vittnar unga män med
rötter i Pakistan om utanförskap, etniska motsättningar och
svårigheterna att bli accepterade i det brittiska samhället.
Det är ett mönster som går igen i de domstolsärenden med
rasistiska förtecken som Morris tog del av under arbetet
med filmen.
Mottagandet av Four Lions
Four Lions hade världspremiär i januari 2010 på filmfestivalen Sundance, där den fick ett överlag positivt mottagande.
Trots det gjorde den ingen succé på andra sidan Atlanten.
Först efter nio månader fick den en amerikansk distributör
och gick under en kort period i november på ett fåtal amerikanska biografer.22 Mottagandet i Storbritannien var helt annorlunda. Den uppmärksammades på bred front efter den
brittiska premiärvisningen på Bradfords internationella filmfestival i mars 2010 och har lockat storpublik efter att den
gick upp på biograferna den 7 maj samma år. Under senvåren
och den tidiga sommaren var Four Lions den mest inkomstbringande filmen på brittiska biografer. Mottagandet i kritikerkåren var blandat. Flertalet gav höga betyg och underströk att filmen var välkommen både som satir och som diskussionsunderlag. Andra anade ett försök att likna den tidiga
efterkrigstidens klassiska Ealingkomedier, men utan att lyckas.23 Filmkritikern Nick Fraser har bidragit med ett av de mer
nyanserade och tänkvärda omdömena. Ett av filmens viktigaste budskap är att om man i västerländska samhällen vägrar inse att terroristerna också är en del av dessa samhällen,
kommer det att bidra till att polariseringen permanentas.24
Frågan är å ena sidan om humorn är bästa sättet att nå
denna insikt. Risken är att de eskapader som filmens lejon
genomgår inte framstår som humoristiska eller seriösa utan
blott och bart idiotiska. Å andra sidan behöver inte komedier nödvändigtvis enbart locka till skratt. Usama bin Laden
är död och begraven, men många motsättningar som har
djupa rötter i västerländska samhällen har blivit högaktuella efter de terrordåd som initierades av honom. Four Lions
adresserar ett flertal centrala frågor om integration kontra
utanförskap. Oavsett om man tycker den är rolig eller ej,
manar den till eftertanke.
Noter
1. Se t.ex. Ulf Zander, Clio på bio. Om amerikansk film, historia
och identitet (Lund: Historiska Media, 2006), 219–249.
2. Elizabeth Poole, Reporting Islam. Media Representations of
British Muslims (London: I.B. Tauris, 2002), 2.
3. Humayun Assari, The Infedel Within. Muslims in Britain since
1800 (London: C. Hurst & Co., 2004), 24–221.
4. Jon Pelling, ”Minoriteterna blir störst i Leicester”, Svenska
Dagbladet, 23/7 2010.
5. Tariq Modood, ”Foreword”, i Tahir Abbas, red., Muslim Britain. Communities Under Pressure (London & New York: Palgrave Macmillan, 2005), viii–xii.
6. Jytte Klausen, The Cartoons That Shock the World (New
Haven & London: Yale University Press, 2009), 133.
7. Modood, ”Foreword”, ix.
8. Andreas Johanson Heinö, ”Cameron vill se liberala muskler”,
Svenska Dagbladet, 13/2 2011.
9. Se t.ex. John Rex, ”An Afterword on the Situation of British
Muslims in a World Context”, i Tahir Abbas, Muslim Britain
(ovan, not 5), 235–242.
10. Jfr Xan Brooks, ”Chris Morris: ’Bin Laden Doesn’t Really Do
Jokes’” (intervju m. Chris Morris), The Guardian, 1/5 2010.
Reaktionen känns igen från andra västeuropeiska länder;
se t.ex. Wolfgang Hansson, ”Pølse, gemyt – och terrorism”,
Aftonbladet, 4/10 2006.
11 . Ulf Zander, ”To Rescue or Be Rescued. The Liberation of
Bergen-Belsen and the White Buses in British and Swedish
Historical Cultures”, i Klas-Göran Karlsson & Ulf Zander,
red., The Holocaust – Post-War Battlefields. Genocide as Historical Culture (Malmö: Sekel, 2006), 355–356.
12. Jack G. Shaheen, The TV Arab (Bowling Green, Ohio: Bowling Green State University Press, 1984); Jack G. Shaheen,
Reel Bad Arabs. How Hollywood Vilifies a People (Brooklyn,
N.Y. & Northampton, Mass.: Interlink, 2001). Se även Zander,
Clio på bio, 219–249.
13. Se t.ex. Wheeler Winston Dixon, Film and Television after
9/11 (Carbondale: Southern Illinois University Press, 2004);
Douglas Kellner, Cinema Wars. Hollywood Film and Politics
in the Bush–Cheney Era (Hoboken: Wiley-Blackwell, 2009);
Stephen Prince, Firestorm. American Film in the Age of Terrorism (New York: Columbia University Press, 2009); Jeff
Birkenstein, Anna Froula & Karen Randell, Reframing 9/11.
Film, Popular Culture and the ”War on Terror” (London: Continuum, 2010) och Yoshefa Loshitzky, Screening Strangers:
Migration and Diaspora in Contemporary Europe (Bloomington: Indiana University Press, 2010).
14. Brooks, ”Chris Morris”, i The Guardian (ovan, not 10).
15 . Zander, Clio på bio, 242.
16 . Denna scen är bortklippt ur biografversionen av Four Lions
men återfinns som extramaterial på den brittiska blurayutgåvan.
nr 33 (2011)
multiethnica
7
kurddiaspora
CONFERENCE
Kurdish Migration and Diaspora
An International Conference at Uppsala University, 12–13 April 2012
The international conference “Kurdish Migration and Diaspora” will be held at Uppsala
University and the Hugo Valentin Centre 12–13
April 2012. The conference deals with subjects
related to the Kurdish diaspora and the particular conditions of Kurdish transnational communities. The conference has invited profs. Martin
van Bruinessen (Utrecht), Floya Anthias (Roehampton–London), Ove Sernhede (Göteborg),
and assoc. prof. Amir Hassanpour (Toronto)
to give keynote speeches from the vantage
point of their specializations. The conference is
organized by the Hugo Valentin Centre in collaboration with the Dept. of Sociology and the
Dept. of Linguistics and Philology, both at Uppsala University; the Swedish Network for Studies of Transnationalism and Diaspora at CEIFO
(Centre for Research in International Migration
and Ethnic Relations), and Middle Eastern Studies, both at Stockholm University; and the Kurdish Studies Network.
Current debates on the configuration of ethnic and racial boundaries in the era of transformations have refocused academic attention
to the concept of diaspora. Diasporas are one
kind of social phenomenon where a complex
social process can be observed characterized
on the one hand by dispersion, dislocation
and feelings of social exclusion, and on the
other hand by movements for location. However, diaspora is a complex concept and can
sometimes be misused and misunderstood.
The concept is sometimes understood as a
synonym for ethnicity and nationalism, an
assumption based on the ethnic, nationalist
and religious conceptions of ethnic particularity that, as Paul Gilroy points out have coexisted with the term. Moreover, the concept
is often connected with and defined on the
basis of specific experiences, and consequently can give rise to the problem that James
Clifford highlights, namely the slippage between diaspora as theoretical concept and diaspora discourses. Hence, in order to avoid such
problems, as Avtar Brah notes, there is a need
for a historicity of diaspora experiences, that
is, ”each empirical diaspora must be analysed
in its historical specificity.”
The last two decades of Kurdish history
can be distinguished as a period when the
Kurdish diaspora has become mobilised on
a large scale. Kurdish transnational communities and Kurdish diasporic spaces are
established as an outcome of the intensified
Kurdish migration and relationship with the
countries of origin and among Kurds settled
in different countries around the globe. Furthermore, the Kurdish diaspora has played an
forts.
17. Chris Morris, ”The Absurd World of Martin Amis”, The Observer, 25/11 2007.
18. Arifa Akbar, ”The Diary. Moazzam Begg”, The Independent, 30/4 2010.
19. Brooks, ”Chris Morris” (ovan, not 10). Sam Adams, ”Interview. Chris Morris”,
www.avclub.com, 4/11 2010 (18/1 2011). Se även Karoline Eriksson, ”Retar sig
många på din film?” (intervju m. Chris Morris), Svenska Dagbladet, 14/2 2011.
20. Ann-Sophie Hemmingsen, The Attractions of Jihadism. An Identity Approach to
Three Danish Terrorism Cases and the Gallery of Characters around Them (Köpenhamn: University of Copenhagen, 2011), 96–134.
21. Jfr Genviève Roberts, ”Wannabee Suicide Bombers Beware. Chris Morris Gets
Go-ahead”, The Independent, 26/7 2009; Brooks, ”Chris Morris” (ovan, not 10)
och Andrew Pulver, ”Four Lions”, The Guardian, 25/3 2010.
22. Adams, ”Interview” (ovan, not 19).
23. Jeremy Kay, ”Chris Morris’s Four Lions. A Mixed Dish That Fails to Satisfy”, The
Guardian, 25/1 2010. Jfr Justin Chang, ”Four Lions. An Audacious Premise Gets
Dangerously Unstable Execution”, Variety, 24/1 2010.
24. Nick Fraser, ”Four Lions. How Satirist Chris Morris Fixed His Eye on Ideology
and Bombers”, The Guardian, 24/1 2010. För liknande synpunkter, framförda i
anslutning till den svenska biopremiären av Four Lions, se Helena Lindblad, ”Humoristisk pärla. Morris lyckas göra satir av terrorism”, Dagens Nyheter, 11/2 2011
och Jeanette Gentele, ”Illdåden kväver skratten”, Svenska Dagbladet, 11/2 2011.
nr 33 (2011)
important role in bringing international attention to the plight of the Kurds, not least in
Turkey as Turkey attempts to become a member of the EU. However, diasporas as complex
and dynamic social processes go through
continuous change and transformation over
time. As diasporic communities and identities are characterised by a triadic relationship
with the home countries, host countries and
the transnational diaspora communities, any
change in the socio-political situation in these
points of references imply certain changes in
diasporic projects and identities. Additionally,
any change in the composition of the diasporas, for instance regarding the emergence of
new generations, affect the diaspora communities in various ways. During the last two
decades a whole new generation among the
Kurdish diaspora has emerged and with this
also new hyphenated identities, but also new
issues, conflicts and challenges have followed,
for instance regarding gender issues. Importantly, during this period but especially since
2001, the political situation for and attitudes
towards non-western and supposedly Muslim migrant communities in the West has
worsened which has directly affected these
groups in multiple ways. Within this period
we have also witnessed the change of the
political situation of the Kurds in Iraq and to
a certain extent in Turkey. For the Iraqi Kurds,
the fact that they have since 2003 achieved
an advanced level of self-government and
stability in the form of the Kurdish Regional
Government in Iraq has brought with it questions of home coming and return and increasing transnational activities around economic,
political and social issues. Thus, this conference aims to provide an important opportunity to critically explore these processes that
are of importance both for the theoretical
contributions to migration and diaspora studies and for shedding light on the current state
of the Kurdish diaspora which constitutes
considerable minorities in several European
countries.
Minoo Alinia
See details and information at
http://www.valentin.uu.se/information/
kurddiaspora.html
8
multiethnica
A Domestic Other
The Role of the Roma Literary Characters in the Process of Constructing Finnishness
VIOLA PARENTE-ČAPKOVÁ
More or less stereotypical Roma characters appearing in the
19th-century Scandinavian and European novel are often inserted for reasons of contrast and difference in various respects
– either morally or pedagogically or as a remote object of
desire, curiosity, longing or deterrence. In Sweden,Viktor Rydberg’s Singoalla (1857/1865) is the first example that presents
itself. In one specific sense, the “Gypsy” could be said to symbolize the novel itself (and the author), as the instrument for
both escapism and learning (out of the ordinary). At the same
time, the stereotype, vagabond Roma is a pawn in the author’s
fashioning of the moral, social and ethnic order and mental universe of the main characters and the plot (which is meant to
intrigue the reader). The Roma is thus often a shorthand for
what the readers are not, and, as the standard, never really
could or ought to be – which underscores the readers’ or
main characters’ belonging to the other ethnic or national identity, class, set of values or modus vivendi at hand.
As Parente-Čapková argues in this detailed study of four
prominent Finnish 19th-century writers (J. L. Runeberg, Aleksis
Kivi, Zacharias Topelius and Minna Canth), the Roma are, in a
schematic sense, often demoted to a marginal, disregarded role.
While being set off also against the images of other nations
that were the young Finnish state’s cultural or national equals
(hostile or friendly), superiors or ideals, the Roma take on the
function of “domestic others”, reflecting perhaps first of all
what virtues ought to be reserved or desirable for the true
Finn. The Roma are not necessarily given a Cinderella-like treatment, but are deprived of significant status or at best symbolizing social lures, the hazard of social or ethnic transgression or
plainly the unattainability of the objects of romantic longing.
The Roma as domestic others in Finland1
The way literature in Finland took part in the process of
building the Finnish national identity has been analyzed
many times, from many different viewpoints. The topicality and necessity to search for new ways of such analyses is
highlighted especially when one reads how, on the European scale, the “[n]ational stereotypes, antipathies, phobias,
rivalries, and biases still affect attitudes and behaviours in
old and new Europe”, as Raymond Taras (2009:405) writes
in his article analyzing literary representations of the contemporary fears. As an example he mentions depictions of
the Romas. In order to understand better the contemporary fears and prejudice, we have to look closer also at older
literary representations. Literary analyses carried out from
this perspective shed light on ways in which nations have
been constructing their own identities by means of making
difference and producing otherness; ways in which various
ethnic groups have been domesticated and othered. Such
analyses enable us to understand better also various aspects of the much debated concept of “multiculturalism”.
As Camilla Nordberg (2007:158) has observed, scholarly
work on multiculturalism has predominantly been concerned with the integration of “immigrants”, while traditional
minorities often have been overlooked.
The Roma have been seen as a group both familiar and
foreign, close and distant, domestic, internal and exotic at
the same time (cf. Nord 2006:3). Jonathan Boyarin (1994)
has called these alien but domestic groups “the other within”; other scholars have talked about “domestic other” or
“internal other” (e.g. Nord 2006).
The Roma’s “otherness within” from the point of view
of the majority population is very clearly discernible in the
presentation of “the gypsies”2 in Boken om vårt land (1875;
“The Book on Our Country”), a schoolbook which used to
form Finnish children’s opinions about Finland, the Finns
and other peoples living on the territory of Finland. The
author was Zacharias Topelius (1818–1898), a 19th-century Finnish author writing in Swedish, famous most of all for
his romantically savoured historical novels and fairy-tales
for children, a writer “whose historical epic writing gave the
Finnish nation a much needed past of its own”:3
Ett annat främmande och förskingrat folk har på sina vandringar
genom världen kommit ända till Finland. Detta folk är zigenarna,
som av svenskarna kallas tattare och av finnarna mustalaiset. Av
dem finnas här några hundrade, som igenkännas av sin bruna hy,
sitt svarta hår och sina mörka, sydländska ögon. Man har förgäves
sökt förmå dem att stadigt bosätta sig på ett ställe och söka sin
utkomst med åkerbruk eller annan borgerlig näring. De vandra
helst i det inre och östliga Finland från gård till gård och från by
till by, hava inga egna hus och sova stundom i skogen. Deras vanliga yrke är att sko hästar, bota sjuka kreatur, lappa gamla kittlar
och spå i händerna. Som hästbytare och stundom hästtjuvar äro
de icke väl beryktade, när de komma till byn med sina svarthåriga,
halvvilda barn och all sin egendom på en kärra. De tala sig emellan ett främmande språk, men med andra tala de landets språk.
Många frukta dem, och kronobetjäningen har mycket besvär med
dem; men vi skola ej glömma, att de dock äro fattiga landsflyktingar, likasom judarna. Därför måste vi hava medlidande med dem;
ty av judar och zigenare lära vi vilken stor olycka det är att icke
nr 33 (2011)
multiethnica
hava ett fädernesland. Då är en människa såsom på vida havet:
hon ser ingen strand, hon har ingen hamn, hon lever och dör som
4
en främling på jorden. (Topelius 1875/1983:177)
Like many other 19th-century writers and “observers of
gypsies”, Topelius compares the Roma to the Jews. Contemporary scholars also point out the parallels between the
two groups – as, for example, the above-mentioned Boyarin (1994; cf. Trumpener 1992; Nord 2006:6), according
to whom both groups possess “transnational (or at least
non-national) and stubbornly distinct minority identities”.
It used to be believed that the Jews and the Roma had
common ancestors (Nord 2006:6–7), and both groups have
histories in pre-Holocaust Europe (Boyarin 1994:431, 433).
Like the Jews, also the Roma have been considered by
many a people of diaspora;5 at the same time, some scholars have emphasized the necessity not to forget the differences between the two groups (Nord 2006:6–7). According
to the ethos formulated by Topelius in his Boken om vårt
land, all those who work for the common good of the nation, regardless of language and “tribe”, belong to the nation
(cf. Pulma 2006:53). In case of the Roma, Topelius, however, emphasized their being an “alien and dispersed group”,
just like the Jews.6
In studies dealing with the construction of national identity in Finnish literature, the analyses have been concentrated mainly on two “others”: the Swedish and the Russians.
That feels rather natural, when we think of Finland’s history (after six and a half centuries of Swedish dominion,
Finland became a part of the Russian Empire as an autonomous Grand Duchy), and of the famous slogan, ascribed to
the Finnish romantic poet, journalist and politician Adolf
Ivar Arwidsson (1791–1858): “The Swedes we are not, Russians we do not want to become, let us be Finns”. There
are, however, also other kinds of othernesses, “more other
than others”, so to say. They have also functioned as structural elements in constructing the Finnish national identity, though in a different way than the above mentioned
“main or principal othernesses”. The power dynamic and
the system of hierarchies among various types of otherness
are complex; each otherness should be be considered apart,
in relation to the historical context.7
If we take into account Finland’s ethnic8 minorities, the
power hierarchies and the differences in status of the respective communities are rather obvious. The Roma, who
have lived on the territory of Finland since the 16th century (e.g. Grönfors 1981:29), belong to Finland’s “old”, “traditional”, “historical” or “national” minorities (see e.g. Nordberg 2007:119), which comprise also the Sámi, Finland’s
Swedes (the Swedish-speaking Finns), Jews, Tatars and
Russians. The numerous minorities originating from the
last decades are usually called “new minorities”; they have
also been called immigrants and, more recently, referred
nr 33 (2011)
9
to as “New Finns” (uussuomalaiset; see Halmesarka, Löytty, Rimminen 2008). Also Roma have however arrived in
Finland recently, especially from ex-communist countries;
indeed, the difference between the “traditional” and “new”
Roma has been emphasized, both in the Roma community
and outside it. The distinction has a long tradition: already
in 18th-century Finland, the local Roma were considered
“children of the same country”, entitled, thanks to their
place of birth, to Finnish citizenship (Pulma 2006:74).9
The analysis of the concepts of belonging, exclusive and
inclusive difference in conjunction with the various Roma
groups, yields most interesting and contradictory results.
Also Finland’s “own” Roma have been employed to represent both foreignness (cf. Henningsen, Koivunen & Syrjämaa 2009) and national minorities (Salakka 1991:105).
In literary scholarship, issues concerning Finland’s historical minorities have been dealt with mostly in analyses
of representations of these minorities, both in literature of
the majority population and in the minorities’ “own” literature. Obviously, no exact distinction between them can be
made,10 but, for example, in the case of Finland’s Roma, it
is clear that in older literature, the only voice to be heard is
that of the non-Roma (see e.g. Huttunen & Viljanen-Saira
1982:8), while a Roma literature began to develop later on;
this has, however, been researched only lately (e.g. Gröndahl 2010). A similar situation is to be found in other disciplines, too: the voice of the Roma is scarse, as Panu Pulma
(2006:11) has observed. Though quite a lot has been written about the Finnish Roma, their own history of the Roma
community, let alone their own literary history does not yet
exist. This should be remedied in a not too distant future
thanks to the project The History of Finland’s Romanies,
which is being carried out in a close cooperation between the
non-Roma and the Roma.11 Older literary representations of
the Roma, originating from before the 20th century, have
been mentioned many times in various contexts, but no
thorough research concentrating on these older representations has been carried out.12
The Roma’s difference:
Dissociation, literization, cannibalization
In the 19th-century Finnish literature, we find surprisingly
many representations of the Roma. Although the Roma are
only rarely protagonists of literary works, they appear as
minor characters in many texts belonging to the Finnish literary canon. By means of the otherness projected onto the
Roma, authors have reflected on identity issues in which
aspects of gender, class, and others intertwine and overlap. As e.g. Debora Epstein Nord (1998; 2006:7–8) has observed, literary representations of the Roma are often connected with the idea of the origin in all kinds of respects,
or, directly, with the obsession with it. The Roma, “a people
10
without origins”, came “to stand, paradoxically, for the question of origins itself and to be used as a trope to signify beginnings, primal ancestry, and the ultimate secret of individual
identity”. The trope was explored and used in the process of
constructing national identities as well as other identities. As
e.g. Stuart Hall (1999:152–160) has shown, in the construction of identity by means of differences and otherness, various levels tend to meet; besides, the construction of personal
and group identity is often based on the same mechanisms.
The case of the Roma shows clearly that difference is always
ambivalent (cf. Hall 1999:160). There is always the desire
to copy, imitate, explore difference, yield into and become
the other, as emphasized by the theoreticians of mimesis
(Taussig 1993:xiii). Also Edward Said (1978) highlights the
ambivalence in the relation with the other; Said’s influential (and controversial) theory of Orientalism has served as
inspiration also in the analyses of the representations of the
Roma (e.g. Nord 2006, esp. 2–3). The dynamics of imagination, identification, desire and repression vis à vis the other
has been crucial also in theories stemming from psychoanalysis, which show various aspects of the importance of
the other in the process of constructing identity, especially
if identity is understood, in the Freudian way, as a series of
identifications (cf. e.g. Potolsky 2006:118–124).
The quotes from Hall and Said show that the analysis
of the literary representations of the Roma, as well as of
the literature written by the Roma, with the help of the
concept of otherness, offers various ways to test the viability of the postcolonial theory. The Finnish situation has
been looked at from the postcolonial perspective in arts
research and literary criticism already for about one decade
and a half, and scholars have been considering difficulties
and challenges of the postcolonial theory, originally based
on different primary material and developed within a different context.13 In 19th-century Finland, which imagined
itself as a country colonized by Swedes and Russians, the
ways of thinking that legitimized “inner colonialism” (i.e.
the relation to the Sámi, Roma, etc.), were strengthened in
many different ways. In literature of that period (in Finland
as elsewhere in the West), the Roma were associated on
the one hand with transgressive features such as primitive
desires, lawlessness, mystery, cunning, sexual excess, godlessness, savagery (cf. Nord 2006:3), and on the other hand,
thanks to the romantic ideology, with nature, nostalgia, and
freedom from repressions, both constraining and culturally
constructive (Nord 2006:3).
As always in similar cases, even in this one we face the
question what the literary representations have to do with
“reality”, with the “real Roma”. The easiest way to respond
to this is to affirm that there is none, which sounds perfectly reasonable: the intertextual dimension is, without
any doubt, the most important one, and it appears obvious
that it does not make sense to speak about, for example,
multiethnica
the eroticised image of the “gypsy woman” without at the
same time mentioning Prosper Mérimée’s Carmen and Victor Hugo’s Esmeralda. Similarly, the (male) “Gypsy titans”,
conceived in the romantic vein, had hardly anything to do
with the Roma who lived in the 19th century Europe. So
it is possible to solve the problem by concluding that when
analyzing literary representations, we cannot step outside
the field of literary discourse.
However, the problem persists. Though we speak about
literary representations, which have often very little to do
with the “real people”, it is important to remember that
apart from it – or, perhaps, precisely because of it – the scholar has to face the ethical questions resulting from the issues
of representation and mimesis. Even though many thinkers
have, correctly, emphasized the necessity of dissociation, the
“gap between people and image” (see e.g. Nord 2006:15),
we have to keep in mind that representations form readers’
and other receptors’ ideas about the referent in question.14
“All representations, or faces, of the Gypsy are in one way
real: Gypsies are who the writer or speaker thinks they are.”
(Glajar 2008:2915). Such a point of view motivates us to
realize and admit the power aspects of representation: who
has the power to represent, what do the representations do,
what are they used for? The stereotypes associated with the
representations of the Roma have promoted racist images
and fantasies as well as legitimated the oppression of the
Roma across Europe and beyond (Landon 2008:62). Also
the above-mentioned identification appears more than
problematic in this light, and can be looked at with the
help of the concept of cannibalization, used for practices
of self-projection, in which the subject as if “absorbs” the
other and uses him/her for his/her own projections (e.g.
Hoeveler 1990; Oittinen 1995; Bassnett & Trivedi 1998).
Ethical dimensions of representations in the postcolonial theory have been analysed many times (e.g. Spivak, Bhabha, Stuart Hall, John Fiske), and the debate has been going
on till the present day. The power of representation and the
power resulting from representation get highlighted especially in the “extreme cases”, which can be called insulting,
offensive, hostile or, directly, racist; cases that perpetuate
simplifying clichés, prejudices and fears. In the case of 19thcentury Finnish literature, we can quote as an example the
poem “About Gypsies” (“Mustalaisista”, 1848) by “peasant poet” Paavo Korhonen (known as Vihta-Paavo, 1775–
1840):16 “The black kin of the Gypsy / the lazy vagabond
folk / who have that weird language / unknown to all people / not taught at school / not known in classrooms / that
language they loudly / sturdily speak /cheekily barking.”
Korhonen’s poem brings forward the idea of the Roma’s
inability to adapt to the prevailing social order, as well as
their lack of modesty and humbleness, expected from the
(white) country folk – accusations that appear to be rather
frequent also in 19th century newspaper articles (Pulma
nr 33 (2011)
multiethnica
2006:51 f.). Vihta-Paavo’s poem shows that literary texts
put forward a clear difference between the kansa,17 considered the cornerstone of the Finnish national awakening,
and the Roma people. Indeed, the “gypsies” are contrasted
with the “people”, who cannot understand the “gypsy language”, compared to barking: the unhuman aspect of the
Roma is foregrounded. As a matter of fact, such invectives
against the Roma language are not very frequent in the Finnish material. The “weird [Roma] language”, which one
might expect could be a problem in a country where, in
the mid-19th century, “monolingual patriotism”18 began to
take over, was attacked less than in other contexts (Pulma
2006:53).19 The relationship between the rising nationalism and the “Roma question”, including the Roma policy,
appears as a bad tangle, the unwinding of which is a challenging task. Nevertheless, “Gypsiness” equals something
less than human, and functions as a “more other otherness”
in the process of constructing Finnishness. Obviously, it has
had a less visible role in the construction of the Finnish national identity than Swedishness and Russianness, but it has
not been less important.
The Roma’s otherness comes out in literary representations in many different ways, in which we can trace the influence of literary genres as well as various aesthetic and ideological currents and trends. In the next sections, I will analyze several Roma figures in the literary works belonging
to the 19th-century Finnish literary canon. All the chosen
authors have played an important role in the process of the
formation of the Finnish national identity. Even though these
examples suggest some preliminary conclusions, they are by
no means meant as a systematical study, but as an opening,
one of the beginnings of the process of mapping the issue.
Adolf: A gypsy titan with a capacity to assimilate
Fifteen years before Korhonen’s derogatory poem, Finland’s
“national poet”, the romantic Johan Ludvig Runeberg (1804–
1877), creator of the iconography of Finnish landscape as
well as of the prototype of the Finnish man, published his
epic poem “Zigenaren” (“A Gypsy”, from the collection Dikter II. (Poems II., 1833). The poem tells a story of a Roma
man, Adolf, a “noble savage”, “Finland’s strongest and bravest Gypsy”. Adolf is described in accordance with romantic
clichés: he is an exotic romantic titan with almost superhuman (or non-human?) strength, pursuant to the “Byronic
fashion” (cf. Viljanen 1944:296). He appears at the same
time distant and close, a “domestically exotic” other created
in the romantic vein (cf. Kilbane 2008:221). He has got his
own, “natural”, or, better, animal laws (cf. Ekman 2004:73–
74), which, in a way, “explain” his illegal deeds like robberies. Obviously because of that he is being transported in
handcuffs by a prison guard from the court, but his “noble soul” makes him feel moved and almost amazed when
nr 33 (2011)
11
looking at the beauty of the Finnish landscape: “Nå, vid
Gud, har icke Finland sjöar, / Stränder, skogar, lunder, berg
och ängar, / Mäktiga att trolla kvar zigenarn.”
Adolf’s wife, who is allowed to join her husband together
with their infant, stabs the prison guard named Anton with
a knife. Anton, however, does not die and he prays Adolf to
let him live. Anton promises not to give away Adolf and he
vows to lead a nomadic way of life “together with the gypsies”; he and Adolf even swear an oath of brotherhood. The
Roma couple, their child and Anton wander in the woods
and, eventually, find shelter in a barn. They are hungry,
especially the injured Anton, and Adolf’s wife keeps him
alive by breastfeeding him. Anton suggests he could go and
fetch some food. Once he gets in contact with the officials,
he immediately betrays Adolf and his family, and promises to act as a bait. Adolf and his family are caught, and
Adolf promises to give up without resistance if the officials
promise him that Anton will not get hurt. When Anton’s
betrayal is revealed, Adolf kills him, lamenting that though
he has seen a lot of robbers, ready to rob their brothers,
nobody has ever done anything as horrible as Anton has.
As a noble savage, Adolf has got his own laws, and cruel,
yet clearly defined, and in their uncompromising stance
even sublime morals. He functions as a means of repression
of desire, as well as a target of desire and identification.
He is a desirable and scary other, just like similar figures in
romantic literature all over Europe, in which the Roma way
of life was romanticized as non-bourgeois and non-Western; the idea of the Roma’s position as pariahs and permanent outsiders encouraged the reader of romantic literature
to identify with them. Roma culture was imagined and depicted as uncorrupted by modern life, so the Roma could
satisfy the romantic need for “interior exoticism” and work
as “domestic noble savages” in the romantic works located
in the familiar settings (cf. Kilbane 2008:219).
The character of Adolf is, indeed, marked by deep ambivalence. There are features that suggest the possibility of
assimilation: though living according to “the law of a forest
bear”, he understands the beauty of the Finnish landscape.
Pertti Lassila (2000:32) points out that in this poem, Runeberg brings in the Finnish landscape as such into poetry. Adolf thinks that this is the very place where his wife
should give birth to their child, so that it could immediately see how beautiful is the landscape created by the Lord,
even though “the Gypsy’s life is heavy as death” (cf. Lassila
2000:32). The landscape appear as the promised land and
nature as God’s creation; God is being praised, and also the
oath of brotherhood is sworn in the name of God. In the
19th century, the Finnish “domestic pagans”, i.e. the Roma,
baptized their children, but apart from that their religious
education was almost non-existing (Pulma 2006:55). In
Runeberg’s poem, the nature permeated by God serves the
poet’s romantic pantheist views.
12
“Zigenaren” can be interpreted as a suggestion that oppressive circumstances can cause people’s involvement in
criminal acts (Karkama 1982:11520): Runeberg’s sympathy
is, obviously, and in tune with the romantic mode, on the
side of the prisoner Adolf. Author’s criticism concentrates
on the representative of the authorities (the prison guard
Anton), who, though white, does not adequately represent
the people/folk/nation, i.e. the kansa. According to Pertti
Karkama, such a critical stance is of huge importance, since
the Roma were, in Runeberg’s days, almost totally unprotected by law, belonging to the lowest social strata (Karkama 1982:115; Lassila 2000:32; Grönfors 1981; Pulma
2006). However, the Roma appear to be, most of all, a pretext to deal with issues that are relevant in the process of
constructing Finnishness (cf. also Lassila 2000:32). This is
obvious e.g. in the way the image of the Finnish landscape
is constructed: the Roma man’s look is being used as the
look of the other, a defamiliarizing strategy which gives the
(white Finnish) reader the possibility to admire the locus
amoenus anew. At the same time, the strategy to discuss
the idea of freedom and brotherhood as well as that of the
romantic ideal of equality in the figure of Adolf helps the
poet to emphasize that the capacity of having strong feelings and sensing nature’s sublimity does not depend on
the person’s social status, his or her wealth or education.
People are equal in their relationship to nature and to the
divinity that manifests itself in nature. The outer is unimportant compared to the inner, the spirit can be free though the
body is in chains (Lassila 2000:32). According to Pertti Lassila (2000:33), all this shows the high value attributed to the
cult of nature, naturaleness and “the original” in the Finnish
culture. The Roma characters were an apt device to be used
as a trope for such purposes (cf. e.g. Nord 2006); however,
their “non-human” features are not questioned in any way.
Adolf’s potential for fuller “domestication”, i.e. assimilation, stems from the role he is assigned in the poem. This
idealized possibility of “adapatation” does not seem to have
much in common with the “gypsy politics” in the early 19thcentury Finland, where the Roma were considered “vagabonds” and were to be “conserved” as such – the men were
placed in the Viapori/Sveaborg (today Suomenlinna) workhouse, and women in a “spinning house”, i.e. a house of correction (Grönfors 1981; Pulma 2006). On the other hand,
the importance of the idea of equality for the Finnishness
(e.g. Nordberg 2007:45)21 as well as the later trend of forced assimilation of the Roma are aspects that are interesting
to keep in mind when reading the poem “Zigenaren” today. The connection between the idea of “domestication”
(kotouttaminen) and the issue of religion feels ironic from
the present perspective, especially when thinking about the
assimilating activities of the “Gypsy Mission” (Mustalaislähetys) in the 20th century22 (e.g. Grönfors 1981:36–37). In
Runeberg’s poem, this connection, however, is intertwined
multiethnica
with the pantheist worldview, where both “gypsy” and God
are a part of nature.
The “Rajamäki Regiment”: Seven Brothers and the
(in-)visible others
The classical work of Finnish literature, Aleksis Kivi’s (1834–
1872) Seven Brothers (Seitsemän veljestä, 1870), the first canonized novel in the Finnish language by the author regarded
still by many as the greatest Finnish writer, has been traditionally considered to have created one of the fundamental
myths of Finnishness (cf. Lyytikäinen 1999:344). The novel
manifests a mixture of romantic and realist features, and
can be characterized as a kind of a collective Bildungsroman,
dealing with a rebellion of seven brothers, country orphans,
against the local society and its laws. It depicts the brothers’
adventurous life in Finnish backwoods and, eventually, their
gradual maturation and development into citizens of the
emerging Finnish nation. A Roma family called “Rajamäki23
regiment” appears several times in the novel, consisting of
a violin player, Mikko, his wife Kaisa and a “bunch of children” (Kivi 1870/1997:62–63). The depiction of the family
is full of clichés describing the features allegedly typical of the
Roma, and some readers have considered the “regiment” one
strongly humoristic element of the novel.
From the present viewpoint, the “Rajamäki regiment”
functions as an important social other to the novel protagonists, the seven brothers, whose identity is constructed vis à
vis this Roma group belonging to the bottom of the society.
Indeed, as Antti Häkkinen (2005:255) has observed in his
analysis of the attitude of communities in the countryside
towards nomadic, vagrant way of life and otherness at the
turn of the 20th century, the most stigmatised group were
the Roma, who enjoyed the poorest reputation. According
to the Kivi scholar Aarne Kinnunen (1973:243–244), only the “Rajamäki regiment” and a few other minor characters are, from the point of view of society, more marginal
than the brothers. Humour whose target is a socially stigmatized person or group is always problematic, even though
in Kivi’s novel, the issue appears more complex when one
takes into consideration the polyphony typical of his style
(cf. e.g. Lyytikäinen 1999:347).
According to Aarne Kinnunen (1973:244), the brothers’
relationship to groups who are socially above them is marked by fear, defiance and sometimes also by hatred and bitterness; these relationships (e.g. towards the clergy and the
administrative power), however, open new possibilities for
the brothers and function as a guarantee of their social climbing. The brothers’ stance towards those who stand lower in
the social hierarchy is often contemptuous and deriding,
though these relations appear neither vital nor problematic in the novel. During the brothers’ first encounter with
the “Rajamäki regiment”, the oldest brother Juhani even
nr 33 (2011)
multiethnica
labels, in the name of joking and playing pranks, the Roma
as “non-human”, when answering his brother Simenoni’s “warning” about “the people coming”: “People? If you look closer, you will see gypsies, you will see the Rajamäki regiment”
(Kivi 1870/1997:62). The brothers do not seem to feel
solidarity with the Roma. The polyphony of the novel as
well as its irony, constructs and, at the same time, deconstructs and comments on the brothers’ way to relate to the
Roma, offering various intertwining types of otherness to
be analyzed. When the “Rajamäki regiment” turns up, Timo
and Eero greet them with mock-Swedish and mock-Russian; then Kaisa asks: “What do you want, you up there?”
(Kivi 1870/1997:63). The possible metaphoricity of Kaisa’s
question feels most ironic, but, at the same time, reveals the
true state of affairs. The “upper” positioning of the brothers, who live in the backwoods and speak Finnish (which
at the time was not yet the official language in Finland),
feels comic. However, the fact is that the Romas with their
own culture and language belong to the lowest level of the
hierarchy. The hierarchy, and the “performance” connected
with it (cf. Landon 2008:60), may be ridiculous, but, at the
same, time, painfully real.
Also in the other scenes the brothers’ interaction with
the Roma family feels strongly ambivalent. The verbal exchanges are full of mockery, derision and quarrels. An interesting and many-edged irony is comprised in Kaisa’s sentence, in which she sets the “decency” of her family in contrast to the vagrant way of life of the brothers: “Know this,
you darned lot: we always travel honorably, whereas you,
you wonder about in people’s forests like robbers and goring beasts.” (Kivi 1870/1997:64; trans. Ph. Landon, in Landon 2008:54). The Roma appear as a more static element
than the “bohemian brothers” who have internalized the
robbers’24 role and, in this case, “cannibalized” the Roma’s
bohemian identity. At the same time, as Philip Landon has
noticed in his enlightening reading of the “gypsy” motif in
Kivi’s work, the novel questions the stereotype of the “asocial gypsy” and offers, e.g. by means of the mockery ballad
sung by the brothers, knowledge about the Roma’s way of
life, reflecting, at the same time, the country people’s prejudice against the Roma (Landon 2008:55, 60).
The Roma women’s activities as fortune tellers25 in Seven Brothers acquire meaning on various levels. At the end
of the first encounter, Kaisa forcasts, as if for revenge, the
burning down of the brothers’ sauna and their following
suffering and hard pioneer work in the backwoods (Kivi
1870/1997:66). This scene, too, can be interpreted as a
stereotype connected with the Roma, its parody, and an
ironic combination of both, because Kaisa’s forecast turns
true later on. Kaisa’s favourable prophecy at the end of the
novel feels like a reconciliation of the contradictions, but it
can be also understood as ironic performance; in Landon’s
words: “Kivi gives the reader every reason to […] see them
nr 33 (2011)
13
[the Roma] as consummate ironists parrying the assaults of
rural dummkopfs” (Landon 2008:60).
The end of the novel, when the brothers make peace
with everyone, feels problematic when we look at the text
from the point of view of transgression, as Pirjo Lyytikäinen
has done. Lyytikäinen sees there a return of the sublime –
a fissure, “from which the romantic transcendence appears
in the middle of a Häme village” (Lyytikäinen 2004:255).
There is no possibility of transcendence for the Roma people, “the gypsies”, who do not belong to “the people” (kansa), and thus they cannot become citizens. In this sense,
Kivi’s novel promotes the national ideology at the same
time as it deconstructs it (Landon 2008:60). Perhaps the
most explicit example of this is, as Landon suggests, the
scene in which the oldest brother Juhani, just after his engagement to his future wife Venla, “hastens to look at the
horses in Ojaniittu, which he “sees, yet does not see”. In the
same way, he “does not see […] in front of him the Rajamäki twins, who are riding their stick horses, trotting quickly
around the field; nor does he notice Mikko’s toddler with
his bottle-cart on the stairs.” (Kivi 1870/1997:362.) Kivi
separates the narrator’s (and the reader’s) perspective from
Juhani’s, and thus the Roma’s and especially the Roma children’s invisibility gets foregrounded. The Roma (i.e. Mikko)
are allowed to accompany the impressive scene with violin
music, but the Roma’s multiplication and their future is not
desirable to be seen (Landon 2008:58–59).
The mixture of romanticisim and realism as well as the
polyphony and irony in Seven Brothers have, however, enabled a slightly more concrete and many-sided way of depicting the Roma. Even though the representation of the Roma
is based on both negative and positive (romanticising) stereotypes, and the “Rajamäki regiment” functions as an (at
times invisible) element of constructing Finnishness, the
foregrounding of the Roma’s role in the interpretation of
the novel shows another aspect of the rich picture which
Seven Brothers offer concerning the construction of national
identity and of social order in the modernizing Finland.
The hanged Dara and the Finnish Preciosas:
“The law must be obeyed, the law is right”
As shown by the extract from Boken om vårt land at the beginning of this article, Topelius was one of the Finnish writers whose representations of the Roma, by means of children’s schoolbooks, fairy-tales, historical novels an other
writings made the most influential impression on the Finnish perception and the imagery of the Roma. In his writings, Topelius delt with various ethnic and religious types of
otherness, but so far more attention has been payed to his
representations of the Jews (Forsgård 1998) and the Sámi
than to those of the Roma. Even if the Roma, and allusions
to Roma ancestry, appear also in Topelius’s texts written
14
for adult readers (e.g. in “Pastorsvalet i Aulango”, 1867, in
Vinterkvällar I., 1880–1897, in which a Roma character is
central, or in Planeternas skyddslingar, 1886–1888), I will
concentrate on two of Topelius’s Roma representations in
his works written for children.
In the fairy-tale “A Guardian Angel” (“Skyddsängeln”,
Läsning för barn, 1865–96), an “old gypsy woman”, Dara, is
guilty of a child kidnapping and of switching infants, which,
according to popular belief and stereotypical literary representations, the Romas often indulged in (e.g. Kenrick &
Puxon 1972; Nord 1998; 2006:23–24; Trumpener 1992:
846). Dara steals King Froste’s infant son and brings him to
the house of the miller called Mylly Matti, a representative
of the Finnish speaking kansa. At the same time, however,
the reader learns that this is an act of revenge, since the
king had stolen Dara’s daughter to have her “brought up
in his court and let her become a Christian”. There was
thus an initial act of violence against the Roma (of violent
assimilation by means of religious education), but this fact
is not commented upon and nothing suggests that a child
receptor should pay attention to it; thus it just serves the
development of the plot. Moreover, later in the text, the
reader learns that Dara was imprisoned, forced to confess
her crimes and finally hung. Dara gets a horrible punishment for her theft (hanging was the usual punishment for
the Roma who did not obey the law), but the king is of
course not punished in any way. He is above the law (he is
the law), and the law is not for the Roma.
The plot and the moral of the story albeit concentrate
on other issues: the child reader is being taught that the
(biological) origin is not determining. There are no traces of
“blood heritage” in Dara’s daugther. Her “gypsiness” seems
to be a part of the mystery of the origin, otherwise the
story emphasizes the importance of education. The prince
brought up in the mill and the Roma girl brought up in the
king’s palace are equal, since, apart from their different background (both estate and “race”), they are both results of successful education. As in several of Topelius’s works, ethnic
others function as a pretext for the didactic message of the
story. Topelius’s democratic ethos suggests that all people,
in this case both the Roma and the majority population
regardless of social status, are equal, albeit without questioning the clichés used about the Roma as well as the institutional violence against them. The law is not questioned.
Even more appealing seems to be, as far as the importance of the obedience of the law is concerned, Topelius’s
“Rinaldo Rinaldini, or a robbers’ union” (“Rinaldo Rinaldini,
eller Röfvarbandet, Läsning för barn I., 1865–96), an “Adventure in three acts” for children, in which Topelius mildly criticizes the phenomenon of “passionate reading”, which
provokes exaggerated feelings in young people. The most
important intertext in this short theatre piece, Christian
August Vulpius’s novel Rinaldo Rinaldini den Räuber Haupt-
multiethnica
mann. Eine romantische Geschichte unsres Jahrhundrets (1799,
Swed. trans. 1801), has, thanks to Topelius, been influential
in Finland’s cultural history much longer than elsewhere
(Klinge 1998:60).26 The story is as follows: pupils of a boyschool read about the courageous robber Rinaldo Rinaldini and identify with him to the point of neglecting their
learning and other school matters. As a punishment, they
are banned from attending the school’s spring festival
and, consequentially, they rebel by “becoming robbers
themselves”. Girls from the girls’ school, for their part,
dream about being “gypsy girls”, and play the roles of Preciosa, a character from Alexander Wolff’s theatre play Preciosa (1821),27 and Esmeralda, the figure from Victor Hugo’s
Notre-Dame de Paris (1831).28 The intertextual element in
representing marginalized groups is strongly present and in
the girls’ dialogues, the “Spain fever”, typical of romantic literature, can be observed. As Aimee Kilbane (2008:232) has
pointed out, Spain and “the Spanish Gypsy” were objects of
reverence for the romantics. In Topelius’s play, the “Spain
fever” as well as the cult of the romanticised Roma figure
can be seen in girls’ answering their teacher’s questions:
Fru Streng: […] Hvad heter det landet söder om Ishafvet, Seger?
Victoria: Spanien.
Fru Streng: Det är för besynnerligt! Hvad bor där för ett folk? Ett
halfvidt folk i djurhudar och tält? Vet ingen?
Rosa (mycket gladt): Jo, där bo zigenare.
Fru Streng (förtrystamt): Ah! … Där bo lappar, och här till vänster är Norge. (Topelius 1906:77)
The intentional irony in the text is, obviously, aimed at the
girls’ “silly daydreaming”. More of a challenge in interpretation appears to be the teacher’s formulation of the “correct
answer” with its racist overtones concerning the Sámi, as
well as the interpretation of the following scene:
Roosa: […] Den som vore en zigenerska!
Augusta: Och finge hvar dag gå i den gröna skogen och se på
månen.
Lotta: Nå, det vore lagom rolight, det blir man bara hungrig af.
Victoria: Men att få spå i händerna!
Fanny: Ich spela cittra och dansa med kastanjetter! Preciosa
kunde ju dansa?
Sofi: Om hon kunde? Jo, hvad hon kunde! Så här… Men ingen
kan dansa som en zigenerska. Ni skall veta, att de stackarna lidit
mycken orättvisa af människorna i Spanien.
Lotta: Aldrig har jag hört, att man brukar dansa af sådana orsaker.
Sofi: Ja – I förtviflan. Ni kan inte tro hvad det är skönt att vara
förtviflad. (Topelius, 1906:75–76)
Here, irony can be understood as twofold: as aimed at the
girls’ naivity, at the harmfulness of the “positive” stereotypes about the Roma, as well as at the girls’ blindness towards the violence aimed at the Roma in their own country: according to Sofi, the “gypsies” namely suffer in Spain.
The following scenes take place outside the city, where
nr 33 (2011)
multiethnica
the boys play robbers, talk about the rules and principles
of robbers’ activities, and exercise justice by e.g. punishing
a farmer who treats his horse badly. Girls play gypsy girls
(change their names into “gypsy names” as Preciosa and
Esmeralda), and they want to forecast the future to an accidental passer-by, a beggar girl who is, however, not interested
in that at all. An old country woman, who happens to walk
by, gets angry with the girls, and asks why they want to play
gypsies: “Sådant illmarigt rackarfölje! Stulo de inte i våras
min bästa höna ifrån mig? Och fick inte en af det sällskapet
ris vid skampålen för två veckor sedan?” (Topelius, 1906:90)
The girls get frightened and the woman goes on, criticizing the silliness of the upper-class children, their superficiality and wickedness, when they talk all kind of nonsense
to the poor children: “fort tillbaka hem igen, och så i skolan
med er, ni lata och oförståndiga barn! Läs edra läxor och sy
edra sömmar, så blir det folk af er, i stället att ränna kring
landsvägen och gyckla med sådant, som kunde skaffa er
länsman på nacken och bojor och black på händer och fötter.” (Topelius 1906:90)
According to the logic of the play, the old woman’s
speech stands for the “voice of reason”, which ridicules the
girls’ way of irresponsible playing and strictly reprimands
them. A possible irony could be present in the difference
the woman makes between the “invented gypsies” and the
“real ones”, which could be read as critique of the way representations are based on cannibalization. The critique would
work if we read as ironic the woman’s opinion about the
harmful consequences of their play, since the girls confuse
a poor child; however, as the woman claims, an encounter
with “real gypsies” would be much more dangerous. Following the logic of the text, the reader’s empathy is directed
not towards the Roma person who got a cruel punishment
for having stolen the hen, but towards the (white) beggar
child, and the didactic message of the story is aimed at the
upper-class children.
In the light of the “reasonable country woman’s” reminders (sowing or embroidering as a symbol of being a good
girl), the issue can appear as more complex. In the 19thcentury context, in which middle-class women were supposed to be morally impeccable and do women’s work, the
girls do not appear only as naïve dreamers, but also as active
agents, and both their escape to the woods and their performance can be viewed as rebellious acts. As Dominica Radulescu (2008:210) has observed in her study of actresses
playing “gypsy women” roles in commedia dell’arte, identification with such a role could imply feelings of solidarity in suffering, or an image of freedom that a white woman may dream of. At the same time, it is necessary to keep
in mind that for centuries, the representations of Roma
women had worked as a target of a white man’s orientalist gaze, as a prototype of an oversexualized other (cf. e.g.
Nord 2006:12–13), with connotations of sexual slavery
nr 33 (2011)
15
(cf. e.g. Hancock 2008). These contradictory mechanisms
are rather typical for the ambivalent play of identification, desire and narcissism in cases of (white) women’s fascination with an other woman (cf. e.g. Lewis 2004, esp. 144–177).
The girls get frightened by the country woman’s speech,
but, after that, they meet the boys, who “rob” them and
imprison them in the robbers’ cave. The girls cook turnips
for the boys, they sing and play guitar. An end to all this
gendered performance is put by a nice and empathetic rural police chief, who re-establishes order and, eventually, forgives all the children, reminding them: “Men en sak måste
jag säga er, gossar, eftersom ni kalla er röfvare. Här kan ske
mycket orätt i världen, men ingen har lof att ställa sådant
till rätta med våld och efter sitt eget hufvud. Sådant skall
man lämna åt lagen, och lagen skall man lyda af fri vilja, ty
lagen är det rätta.” (Topelius 1906:98)
The children conclude:
Rinaldo: […] Lagen skall man lyda. Lagen är det rätta.
Preciosa: Så tänka också vi zigenerskor. Vi ha förtjänat straff, och
därför bli vi frivilligt borta från majfesten.
Länsman: Det är ärligt, det är bra sagdt, mina raska gossar och
flickor! Tänk så och handla så i hela eer lefnad, då skall lagen
aldrig kännas som ett tvång eller arbetet som en möda.
(Topelius 1906:102)
Law, justice and order seem to be right and nothing disturbs the reconciliation – unless we decide to read Topelius’s irony on more levels. For example, Preciosa’s abovequoted words (“We gypsy girls […] have deserved our punishment”) could invite such reading.
The hybrid figure Homsantuu:
“Your law and justice… Those I should have shot!”
The most famous and the most radical Roma character in
the 19th-century Finnish literature is, beyond any doubt,
the young woman Kerttu, called Homsantuu by everyone,
from Minna Canth’s (1844–1897) play The Worker’s Wife (1885).29 Homsantuu is particularly interesting because
she is only half Roma, so she can be seen as a kind of hybrid
creature crossing borders, an other in many respects. She is
a stranger who is nowhere at home, she represents and, at
the same time, problematizes and ironizes the idea of “domestic exoticism”, as well as the stability, essence and permanence of all identities. At the same time, her hybridity
suggests a meeting point of cultures, in which Homsantuu
was born, questioning the hierarchy of the respective cultures and putting in doubt the eternal and natural character
of cultural differences (Rastas, Huttunen & Löytty 2005).
The character of Homsantuu is exceptional also for being
so central to the play, which originally should have been
called Homsantuu after her. Eventually, it was Johanna, the
wife of the workman Risto, who became the (female) prota-
16
gonist, though Risto’s ex-lover Kerttu-Homsantuu, whom
Risto leaves in view of gaining money by marrying Johanna,
remains a central persona as well. In this case, though, the
“gypsy issue” has never been at the centre of interpreters’
attention. Scholars have pointed to Canth possibly being
inspired by the “gypsy motif” in Hungarian folk plays (Maijala 2008:86), but The Worker’s Wife has most of all been
read as a comment on (white) women’s right to their money
and pay: the alcoholic Risto wastes all his wife’s money and,
eventually, causes her death. The generic features of the
play have been analyzed by seeing it as a realist tragedy and
a naturalist drama. (Kirstinä 1995:53; Lappalainen 2000:87;
Rossi 2009, esp. 174–176). The character of Homsantuu has
been important for the Finnish feminist criticism. Päivi Lappalainen (1999:25–26) has payed attention to Homsantuu’s agency; unlike the passive Johanna, she does not put
up with her fate, wants revenge and, in the end of the play,
tries to shoot Risto who has repeatedly betrayed her. Maria
Liisa Nevala (1989:221) noted that “later criticism has often
diluted Homsantuu’s radical programme by emphasizing
that the character brings ‘gypsy romanticism’ into a realist
play where it does not belong”. In short, Homsantuu’s “gypsiness” has been considered mostly a romantic, melodramatic (Lappalainen 1999:39; Maijala 2008) and intertextual (Maijala 2008; Rossi 2009:157) feature.
Intertextuality is, beyond any doubt, an important aspect
of the Homsantuu figure, built up of the “notorious” 19thcentury literary representations of the Roma. Homsantuu
manifests various “positive” sterotypes associated with the
Roma, e.g. the characteristics of the Roma people as sincere,
straightforward and courageous children of nature, dominated by their feelings and affects both in love and hatred.
This strategy gave Canth the possibility to shake the oldfashioned convictions of the audience (e.g. Maijala 2008:86).30
Homsantuu’s courage is at least partly enabled by her marginal position, which, however, also diminishes the effect of
her protest. Albeit Homsantuu is not as external to the
community as if she had been a “full-blooded” Roma; thus
the radicalism of the character can also be interpreted as a
fear of “race mixing”, of cultural hybridity and of crossing
boundaries (cf. Kilbane 2008:218). This gives Homsantuu
and the whole play a more transgressive potential than we
find in the play’s important intertexts, George Sand’s novel
La Petite Fadette (1848), and its theatre adaptation Die Grille (1856) by Charlotte Birch-Pfeiffer (Maijala 2008:86).
Homsantuu can be read as ironic rewriting, or, even a bitter parody of Fadette/the Cricket. Fadette, who lives on
the margin of the society, is able to join the community
thanks to inherited money and to the love of an honest
neighbour’s son. Homsantuu’s story evolves according to
the conventions of a realist play: she is betrayed and used;
eventually, she does not only remain in the margin of both
(white and Roma) communities, but ends up in prison.31
multiethnica
As Riikka Rossi (2007:158; 2009:157) and Minna Maijala
(2008:88) have noted, the melodramatic motif of heredity and “voice of blood” invites a new, more naturalist and
deterministic interpretation of Homsantuu’s “naturalness”:
Homsantuu feels attracted to the Roma community, where
she, however, does not belong, and she repeats her mother’s
fate by falling in love with an indifferent white alcoholic.
The hybridity of the Homsantuu figure points to other
intertexts such as the already mentioned “gypsy dancer” Esmeralda from Hugo’s Notre Dame de Paris. Esmeralda, once
again, represents the mystery of the origin: she does not
know much about her background, she is called l’égyptienne and la bohémienne, synonyms for the word “gypsy”, highlighting the mystery of origin. Esmeralda sings in Spanish
and plays a Basque tamburine. Her hybridity is visible in
her clothes, “half parisienne, half African”, i.e. half familiar, half exotic (cf. Kilbane 2008:221–222). Also Homsantuu’s clothes, “the rags” (after which she got her nickname),
are being paid attention to (Canth 1885/1965:70). Similar
variations are found in Mérimée’s eroticised and exoticized
Carmen, whose origin is also unknown: the reader is never
told whether Carmen was adopted by the Roma community
or a “native gypsy” (cf. e.g. Segal 1988:42).
It is perfectly possible to base the interpretation of The
Worker’s Wife on Homsantuu’s romantic and melodramatic
qualities and on the opinion that the Roma element is only
an excuse (indeed, enriched by the intertextual aspects
and the mixture of generic conventions) for pointing at
social evils in the life of the white lower class, considered
more essential than the discrimination against the Roma.
Nevertheless, I see it as politically important to read the
meaning of Homsantuu’s origin (her “maternal heritage”)
also differently. The approach of the city proletariat to the
Roma as depicted in Canth’s play shows, once again, that
in the social hierarchy, the Roma were placed much lower
than the white poor, who related to them with contempt.
Canth’s stance seems rather clear: the most negative and
stereotypical clichés about the Roma are uttered by the
most repulsive characters. Canth shows the poverty of the
city proletariat, but, at the same time, foregrounds the hierarchy among the various social groups, with a special focus
on gender. Even lower than the Roma seem to be female
hybrids like Homsantuu, who do not have any community
of their own and who are left totally uprotected.
Concentrating on the milieu of the city proletariat and
the Roma community, the play also problematizes the concept of kansa: as Päivi Lappalainen (1999:62) has observed,
the people/folk/nation depicted by the realists meant usually the country folk. According to the national ideology
stemming from the romantic ideals, the core of Finnishness
was to be found in the Finnish folk culture, namely folk
poetry and its poetics, which the national revivalists tried
to keep as Finnish as possible, purified of foreign elements.
nr 33 (2011)
multiethnica
The Roma folk tradition could not, of course, be part of
the Finnish national heritage. In The Worker’s Wife, the lines
containing allusions to folk poetry are spoken by Homsantuu and her Roma grandmother Helka. Minna Canth was
criticised because of the lack of authenticity in her characters’ speech; however, within the framework of our interpretation (and in the view of the Roma element pointing
to the mystery of origin), this can be read as ironic strategy.
Also the dialogue between Homsantuu and her grandmother, where Helka’s criticism of the white people’s
double morals and hypocricy has been traditionally read
as a defamiliarizing strategy, can be read differently, foregrounding the point of view of the Roma – the “pagans”,
considered inferior by the Christians:
Homsantuu: […] Can he be reprimanded for abandoning a gypsy
girl, when he can afford better ones? Everyone would do the same.
Helka: Of course, that’s the way they act. It is not a sin for a man
to seduce and make unhappy a cheap woman. Thousands have done
so and they have never been blamed. They do not have to pay fines
or go to jail for that. Oh, you Christians, what are you like? Hypocritical, nothing else. Oh, how pious they appear when they sit in
churches on Sundays and listen to their minister’s dull sermon,
but in the very moment they turn their back on the church, the
wolf jumps out of the sheep’s skin. One way these miserable ones
teach, another way they live, that’t the very truth. As gypsy as I
am, I can say: these people disgust me. (Canth 1885/1965:102)
The Roma women are being used and misused in the same
way as the lower-class women; however, if a Roma woman gets pregnant, the child is stolen from her, as happened
to Kerttu-Homsantuu’s mother, who wanted to take her
daughter with her when she was leaving her alcoholic husband. These stolen Roma children are raised as Christians,
but, in the environment of the city proletariat, can never
get rid of their “pagan” label, which deprives them of the
protection by law and justice. As Risto, the villain of the
play, whose name (ironically derived from “Christ”) associates to the Christian religion, says about Homsantuu: “A
cocky heathen! She is upset, so she slanders the highest
justice. No wonder she is a gypsy. By the way, it should
be put in the protocol, that she menaced law and justice.”
(Canth 1885/1965:102) In this context, Homsantuu’s famous words, which she repeats several times at the end of
the play, “Your law and justice, ha, ha, ha, ha. […] Those I
should have shot”, get an extra dimension, as well as the
reading of The Worker’s Wife, “as an unpatriotic battleguide
against the upper class, intended for the lower class” (Tiirikari 1997:17). However, under and outside the lower class,
there are the Roma and other similar “more other others”.
Conclusions
This article has dealt with only a few examples of the 19thcentury Finnish literary representations of the Roma. However, even these few examples tell us something about the
nr 33 (2011)
17
role of the Roma literary characters in the process of construction of Finnish national identity, its gender, social and
various other aspects. With respect to the majority population, the Roma function as the “domestic other”, “the other within”, even though the Finnish identity is constructed
with respect to them rather “invisibly”, in a way which, for
some reasons, has not been noted properly so far. The Roma
characters can, indeed, be read as a defamiliarizing element
which serves other purposes, like “general” social criticism with romantic, realist or naturalist overtones. The Roma function clearly as a rich intertextual element; European intertexts play an important role, as well as the authors’
strategies of following various generic and aesthetic conventions. Can, then, the Roma characters be looked at as mere
literary devices, signifiers detached from their signifieds?
They can. But I still think it is important to ask what
meaning the Roma representations have in the Finnish context, namely in view of the real, historical Roma’s living conditions during the period in question, as well as in view of
the Roma’s relation to the kansa, constructed, explicitly or
implicitly, within the national project as white, Christian and
mostly Finnish-speaking. Many older Roma representations,
springing from essentialist ways of understanding European
identity, contributed to denying the historical Roma people
their right to Finnish (as well as European) identity, and this
deprivation has often justified marginalization and oppression (cf. Glajar 2008:33). In the works analyzed above, there
is not much evidence that the authors would be openly
struggling for the Roma rights. In spite of that, the texts
comprise depictions of the hardships the Roma had to face,
descriptions that reveal the same or similar circumstances
as historical research does. There are many both directly
negative and “positive” (but all the same damaging, cf. Landon 2008:62) clichés and stereotypes in the representations discussed above. Some negative clichés and prejudice
get, however, questioned or even reversed, as e.g. the attribution of stealing children to the Roma. Both in Topelius’s
Guardian Angel and in Canth’s The Worker’s Wife, children
are stolen from the Roma by representatives of the white
power. The depiction of the Roma as “non-human” seems
to justify their underpriviledged position vis à vis the law
and justice: it can be interpreted as a comment that law and
justice serve only the (upper classes of the) majority population, acting in a criminal way towards the Roma.
Interpreting the canonized literary works with focus on
the Roma characters makes us evaluate the representations
of the Roma anew. A contextualizing approach enables us,
then, to read the literary representation of the Roma and
of the attitudes depicted in the texts in relation to the later
Finnish Roma policy and its special features, closely intertwined with the national ideology. Such readings shed light
on various aspects of the complex way in which the practices
that can be called colonial are connected to the “national
multiethnica
18
project”, i.e. the process of constructing Finnishness. Here,
things become more complex. As Matti Klinge (1990:14–
15) has shown in his analyses of the 19th-century ‘Nordism’
and ‘Scandinavianism’, in Finland, as well as in other Nordic
countries, one of the leading ideologies of the time was the
cult of the “natural” man (i.e. an individual living close to
nature), superior to the oversophisticated, decadent urban
human type, constructed as foreign and associated with the
European South and Catholicism. When we look at this ideology in the context of Finnish culture, it is clear that the
representations of this “natural man” had to have the characteristics compatible with the other ideals of Finnishness.
In literature, the emblematic characters were e.g. Paavo the
Peasant, the heroic inhabitant of the inland backwoods from
Runeberg’s poem “Bonden Paavo” (Dikter I, 1830), and Aleksis Kivi’s brothers, who served as the literary prototypes of
the “natural man” – not the Roma titan Adolf or the “Rajamäki regiment”, whose attributes did not fit the national ideal.
Similarly, we can analyze the ideal of equality, central
also both to Nordism and Finnishness, which appears to be
intertwined with the idea of assimilation. Assimilation can
happen in various ways, e.g. in the name of territorial patriotism or Christianization: civic virtues and the “right” religion were the cornerstones of the construction of Finnishness (cf. Nordberg 2007:51–52; see also Pulma 2006, e.g.
196–198). Also a deeper analysis of the idea of freedom
would be interesting when looking at the representation of
the Roma: according to the ideology of Nordism, the Nordic man was “naturally” free and freedom-loving, but he
was not revolutionary or inclined to violence (Klinge 1990:
27–28) or anarchism. In this light, the most radical of the
examples discussed above is, again, Minna Canth’s hybrid
character Kerttu-Homsantuu, questioning some basic pillars and ideas of both state and patria in the Finnish context. While Runeberg’s Adolf’s revenge is directed against
an individual traitor, Canth’s Homsantuu, though she first
tries to shoot her unfaithful lover, eventually directs her
rage against the “law and justice”, in other words, against
the society as a system.
Interpretation of literary representations of the Roma
from the end of the 19th and the beginning of the 20th century (as e.g. Helmi Setälä’s Mennyt päivä, 1906, L. Onerva’s
Mirdja, 1908) would call for introducing new aesthetic, philosophical and political contexts: the trend to racialize the
non-white ethnic groups, naturalism, decadence, symbolism;
the new phases of the Finnish national revival, the development of women’s and workers’ movements, other civil rights
movements as well as the new chapters in the history of the
Finnish Roma politics. All that should be discussed in the
research which is to follow, and which would form a bridge
between mapping and analyzing the 19th-century literary
representations of the Roma and the 20th-century ones. To
make our interpretations just and meaningful, we however
have to reflect more deeply upon the questions of how to
read these “old” representations today: how should a contemporary reader view the (possible) irony in these texts?
Obviously, it depends on how we understand and define
irony and the way it “happens” (Hutcheon 1995:6). Reflecting on the communicative process, in which irony might be
happening, as well as on the authors’ possible intentions in
the light of the rest of their work, one has to think also about
the balance between paranoid and reparative reading, terms
introduced by Eve Kosofsky Sedgwick (2003:123–151) in
her studies of queer reading. Using such ways of reading,
there is a better chance to explore more thoroughly the various facets of ambivalence in the analyzed representations,
without getting stuck with overemphasizing the oppressive
processes of the hegemonic culture and the negative influence of the dominant ideologies, retaining, at the same time,
the critical approach as the point of departure.
Notes
1. I would like to thank Ritva Hapuli, Päivi Lappalainen, Kati Launis and Olli Löytty for reading and commenting on the Finnishlanguage draft of this article; many thanks to Satu Gröndahl for
the Roma research published in Sweden and for inspiring discussions. A shortened and adapted version of this article was
published in Kulttuurintutkimus 28 (2011): 2.
2. The issue of name and naming is always connected with identity
issues and historical contexts. Much has been written about what
the Roma should be called in studies dealing with older material, where only the “gypsy”-word is used – see Trumpener 1992;
Nord 2006, etc. Some scholars (e.g. Trumpener 1992:847) have
tried to differentiate, with the help of various names, between
the word “Gypsy” functioning as a metaphor and a mask for the
Europeans, and the “real Roma”, and possible cases in between;
however, this system can hardly be consequential, especially
when one considers both names as constructs. Moreover, in every language culture the usage is different and it develops in time
(cf. Grönfors 1981:16). In my research, I speak about the Roma,
though, when quoting or paraphrasing my primary sources, I
have to, sometimes, refer to the “gypsies”. I am fully aware of the
difficult and sensitive nature of the issue, especially in the case
of scholars who do not belong to the Roma community.
3. Varpio 1999:15. The importance of Topelius’s Boken om vårt
land for the construction of the various interpretations of Finnishness can hardly be overemphasized (see e.g. Siikala 1996;
Rantanen 1994, 1997; Löytty 2004:52; Mikkola 2006). The
ways in which textbooks, namely geography textbooks, shaped
the views on Finnishness and the Finns have been studied by
Pentti Tapana (2003), who mentions the strongly negative
stance towards the landless, the “parasites” as well as “gypsies” in
Finnish schoolbooks at the beginning of the 20th century.
4. In this article, I discuss works written both in Swedish and Finnish, since I understand the concept of “Finnish literature” as
literature of Finland, i.e. literature written on the territory of
Finland in various languages. I have left the quotes from the texts
written in Swedish in the original, while I translated the Finnish-language quotes into English. The translations of the quotes
from Kivi’s Seven Brothers are partly mine, partly inspired by
Richard Impola’s translation of the novel (New Paltz: Finnish
nr 33 (2011)
multiethnica
American Translators Association), and by Landon’s translations
in his cited article (Landon 2008); at one point, I quote Landon’s
translation. The translations of the quotes from Vihta-Paavo’s
poem About Gypsies and Minna Cant’s The Worker’s Wife are mine.
5. There is no consensus concerning the viability of the term diaspora in conjunction with the Roma.
6. Topelius’s view on this issue has gone through various stages.
Still in 1871, Topelius wrote that the Jews, the Roma, and the
Sámi did not belong to the Finnish nation, because they were
dwelling in the country only temporarily. The following year, he
changed his mind and became convinced that also the Jews and
the Roma were attached to the country in many ways (Pulma
2006:53; Forsgård 1998:131).
7. For example, Lehtola (2005, esp. 57–59) has paid attention
to this hierarchy in his characterization of the Koltta-Sámi as
“more other others” in relation to the Finns than e.g. the Sámi
reindeer herders, “the free inhabitants of the tunturi mountains”.
8. The tricky notion of “ethnic/ity” was not relevant when defining
groups of people in the 19th century. Panu Pulma (2006:53)
observes that the Roma were considered a special ethnic group,
a “tribe” (“folkstam”), the interest in which was growing towards
the end of the 19th century. At the same time, it is important to
remember that in the case of the Roma, the central factor has
been their way of life (as a consequence of that, since the mid19th century, the “Roma issue” has been treated mostly from the
view point of the vagrancy policy). In the case of the Roma (as
in many other cases), the issues of ethnicity and ethnic identity
should be looked at as changing phenomena (Pulma 2006:12).
9. This division of “domestic” and “foreign” Roma was known already in the 1740s, but it was later confirmed by various 19thcentury acts which banned the “foreign Roma” from entering
the country (Pulma 2006:74–75).
10. In his analyses of the issues of otherness and borders in conjunction with the Sámi, Veli-Pekka Lehtola (2005:48) uses the
concept of interpreter (pointing to James Clifford and Nancy
L. Hagedorn), and reflects on the role of this concept as an
agent of encounters between cultures.
11. See http: http://www.finlit.fi/tutkimus/romanihistoria.htm.
12. An exception is Philip Landon’s enlightening article “Bohemian Philosophers: Nature, Nationalism and ‘Gypsies’ in Nineteenth Century European Literature” (2008), in which he analyses the representations of the Roma in Aleksis Kivi’s work
within the frame of European literature and history of ideas.
13. The appropriateness and possibility to adapt, “domesticate”, or
“translate” the foreign concepts into Nordic contexts has been
tested in many ways, e.g. within the framework of “Scandinavian orientalism” (Ellenberger 2009, esp. 106–108, 113, pointing to Jón Yngvi Jóhansson’s research). The possibility to apply
postcolonial theories to a Finnish context has been reflected upon mainly in various contextual analyses (e.g. Tuominen
2010), recently more and more also in the field of literary
studies (e.g. Lehtola 1997; Gröndahl 2002; Rantonen & Savolainen 2002; Löytty 2006; Kuortti, Lehtonen & Löytty 2007).
14. Katie Trumpener (1992:849) has expressed this as follows:
“This process of ‘literization’, the increasingly powerful Western symbolism developed around the Gypsies, and their decisive placement even further outside of the national teleologies
of cumulative time of history, leads simultaneously to a progressive dissociation and conflation of literary traditions with
living people. At the Nürnberg trials, for example, an SS leader
justified the Nazi persecution of the Gypsies by citing Schiller’s
literary descriptions of the Thirty Years War in much the same
way that a legend of the Crucifixion was still being invoked in
1990 to justify the anti-Gypsy policies of American police forces.”
nr 33 (2011)
19
15. Glajar quotes David Mayall’s book Gypsy Identities 1500–
2000: From Egipcyans and Moon-Men to the Ethnic Romany
(London & New York: Routledge 2004).
16. Literary historians (e.g. Laitinen 1997:162–165) have described
the phenomenon of “peasant poets” as typical for Finland’s literature of the 19th century.
17. Similarly as in some other languages, the Finnish word kansa
can stand for ‘nation’, ‘folk’ as well as ‘people’.
18. The early stages of the “national awakening” in Finland were
labeled by ideas of territorial patriotism, while Topelius coined
the concept of “bilingual nationalism”, or “one nation speaking
two languages” (i.e. Swedish and Finnish) – shared also by the
“national poet” J. L. Runeberg. Since the mid-19th century,
thanks to the “national philosopher” J.V. Snellman’s (1806–
1881) categorical stance, expressed best by the slogan “one
language [= Finnish], one mind”, the ideology of monolingual
nationalism, and a Finnish culture in Finnish, began to prevail.
19. The language issue was, obviously, a sensitive one in 19th-century Finland, and the suggestions to exterminate the Roma language by forced education did not get enough support (Pulma
2006:222). In the European perspective, such policy seems to
be rather exceptional: e.g. according to Acton (2004:106), the
language issue was the central one in the Europeans’ approach
to the Roma; cf. Acton 2009. Pulma (2006:53, 65) points out
that one reason for the direction of the development in Finland could be the need of converting people to Christianity:
in the clergy’s visions of Christianization in the 1860s, knowledge of the Roma language was emphasized.
20. Karkama points to R. A. Wrede’s study Lag och rätt i Runebergs
diktning (Helsingfors 1912), 11–12.
21. The centrality of the idea of equality in the Finnish discourses
of multiculturalism has been discussed mostly during the last
decades (cf. e.g. Nordberg 2007).
22. The “Gypsy Mission” was a Finnish Christian organization (fr.
1906), which for decades exercised a policy of forced assimilation of the Roma, taking into custody Roma children in order to
“civilize” and Christianize them (see e.g. Grönfors 1981:36–39).
23. Rajamäki is a small village in Nurmijärvi (where Kivi was born),
a rural municipality in southern Finland, close to Helsinki.
24. Pirjo Lyytikäinen (2004) discussed Friedrich Schiller’s The
Robbers (Die Räuber, 1781) as an important intertext in Kivi’s
Seven Brothers.
25. According to Philip Landon (2008:55), Kaisa was “almost certainly modeled on Meg Merrilies in Walter Scott’s Guy Mannering (1815)”, considered “the single most important literary
influence on the nineteenth century fascination with Gypsies”
(quoted from Nord 2006:25). Landon (2008:66); thanks to
Pirjo Lyytikäinen for this observation.
26. C. A. Vulpius’ Rinaldo Rinaldini inspired also Aleksis Kivi in
using the “robber romanticisim” in his Seven Brothers (Lyytikäinen 2004:84, pointing to V. Tarkiainen). The intertextual basis of Topelius’ “adventure” is very rich, as Matti Klinge
(1998:60–61) has observed.
27. Preciosa is based on Miguel de Cervantes’s short story “La Gitanilla” (Novelas Ejemplares, 1613). Cervantes’ short story served as a model for many later literary works.
28. On the importance of Hugo’s Esmeralda for the literary representations of the Roma women, see e.g. Kilbane 2008.
29. Minna Canth was a realist-naturalist playwright, prosewriter,
and social activist, dedicated to the feminist cause.
30. This is backed also by the frequently quoted sentence from
Minna Canth’s letter: “‘Ingen rädder här’, I always think, when
I put some sensational truth into Homsantuu” (quoted by
Maijala 2008:86). Minna Maijala (2008) has analysed Hom-
20
santuu as “enslaved by passion” in the context of the 19th century discourses of hysteria and nervousness.
31. As Päivi Lappalainen (2000:88) has observed, the motif of imprisonment repeats in Canth’s work and is to be viewed in the
context of her vision of the woman as a prisoner of contemporary society.
References
Acton, Thomas (2004) Modernity, Culture and ‘Gypsies’. In: Nicholas Saul & Susan Tebbutt (eds.) The Role of the Romanies:
Images and Counter-Images of ‘Gypsies’/Romanies in European
Cultures. Liverpool: Liverpool University Press, 98–116.
Acton, Thomas (2009) Why English Romanes Did Not Become
a Literary Language in the 1970s. In: Hristo Kyuchukov (ed.)
“A Language without Borders…” The International Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007.
Second rev. edition. Endangered Languages and Cultures 5,
Centre for Multiethnic Research, Uppsala University, 11–21.
Bassnett, Susan & Trivedi, Harish (eds.) (1998) Post-colonial Translation: Theory and Practice. London & Routledge: New York.
Boyarin, Jonathan (1994) The Other Within and the Other Without. In: Laurence J. Silberstein and Robert L. Cohen (eds.) The
Other in Jewish Thought and History: Constructions of Jewish
Culture and Identity. New York: NYU Press, 424–452.
Canth, Minna (1885/1965) Työmiehen vaimo. Teoksessa Valitut
teokset. 6.p. Helsinki: WSOY, 67–144.
Ekman, Michel (2004) Kaos, ordning, kaos. Människan i naturen
och naturen i människan hos J. L. Runeberg. Esbo: Schildt.
Ellenberger, Íris (2009) Somewhere between “Self” and “Other”.
Colonialism in Icelandic Historical Research. In: Anne Folke
Henningsen, Leila Koivunen & Taina Syrjämaa (eds.) Nordic
Perspectives on Encountering Foreigness. Histories 1. University
of Turku: General History, 99–114.
Forsgård, Nils Erik (1998) I det femte inseglets tecken. En studie i
den åldrande Zacharias Topelius livs- och historiefilosofi. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland.
Glajar, Valentina & Radulescu, Domnica (eds.) (2008) “Gypsies”
in European Literature and Culture. Studies in European Culture
and History. New York & Hampshire: Palgrave Macmillan.
Gröndahl, Satu (2002): Inledning. Från “mångjulturell” till “mångspråkig” litteratur? In: Gröndahl, Satu (ed.) Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv.
Uppsala Multiethnic Papers 45. Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, Uppsala universitet, 11–34.
Gröndahl, Satu (2010) Erilaisuuden kokemuksesta moniarvoisuuteen – romanien ja matkaajien kirjallisuus Pohjoismaissa. In:
Eila Rantonen (ed.) Vähemmistöt ja monikulttuurisuus kirjallisuudessa. Tampere: Tampere University Press.
Grönfors, Martti (1981) Suomen mustalaiskansa. Helsinki: WSOY.
Hall, Stuart (1999) Identiteetti. Tampere: Vastapaino.
Halmesarka, Maarit, Löytty, Olli & Rimminen, Mikko (eds.)
(2008) Mikä ihmeen uussuomalainen? Helsinki: Teos.
Hancock, Ian (2008) The “Gypsy” Stereotype and the Sexualization of Romani Women. In: Glajar & Radulescu 2008:181–191.
Henningsen, Anne Folke, Koivunen, Leila & Syrjämaa, Taina (eds.)
(2009) Nordic Perspectives on Encountering Foreigness. Histories
1. University of Turku: General History.
Hoeveler, Diane Long (1990) Romantic Androgyny: The Women
Within. University Park: Pennsylvania State University Press.
Hutcheon, Linda (1995) Irony’s Edge: The Theory and Politics of
Irony. London and New York: Routledge.
Huttunen, Kari & Viljanen-Saira, Anna Maria (1982) Mustalaiset
multiethnica
– aineistoa romaneista. Helsinki: Kirjastopalvelu.
Häkkinen, Antti, Pulma, Panu & Tervonen, Miikka (eds.) (2005)
Vieraat kulkijat – tutut talot. Näkökulmia etnisyyden ja köyhyyden historiaan Suomessa. Historiallinen Arkisto 120. Helsinki:
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Häkkinen, Antti (2005) Kiertäminen, kulkeminen ja muukalaisuuden kohtaaminen 1800-luvun lopun ja 1900-luvun alun maalaisyhteisössä. In: Häkkinen, Pulma & Tervonen 2005:225–262.
Karkama, Pertti (1982) Vapauden muunnelmat. J. L. Runebergin
maailmankatsomus hänen epiikkansa pohjalta. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Kenrick, Donald & Puxon, Grattan (1972) The Destiny of European Gypsies. London: Heinemann for Sussex University Press.
Kilbane, Aimee (2008) Theater of the Underworld. Spectacle
and Subculture in Hugo’s Notre-Dame de Paris. In: Glajar &
Radulescu 2008:217–233.
Kinnunen, Aarne (1973) Tuuli, aurinko ja seitsemän veljestä. Tutkimus Aleksis Kiven romaanista. Helsinki: WSOY.
Kirstinä, Leena (1995) ”Missä ovat aikamme sieluin lääkärit?”
Minna Canth eepikkona. In: Pirjo Ahokas, Otto Lappalainen
& Liisa Saariluoma (eds) Leevi Valkaman juhlakirja. Taiteiden
tutkimuksen laitos, Sarja A, n:o 32, Yleinen kirjallisuustiede.
Turku: Turun yliopisto.
Kivi, Aleksis (1870/1997) Seitsemän veljestä. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Klinge, Matti (1990) Let Us Be Finns. Transl. by M. Gaber et al.
Helsinki: Otava.
Klinge, Matti (1998) Idylli ja uhka. Topeliuksen aatteita ja politiikkaa. Helsinki: WSOY.
Kuortti, Joel, Lehtonen Mikko & Löytty, Olli (eds.) (2007) Kolonialismin jäljet. Keskustat, periferiat ja Suomi. Helsinki: Gaudeamus.
Laitinen, Kai (1997) Suomen kirjallisuuden historia. 4. revised edition (First published in 1981). Helsinki: Otava.
Landon, Philip (2008) Bohemian Philosophers: Nature, Nationalism and “Gypsies” in Nineteenth-Century European Literature.
In: Glajar & Domnica 2008:45–67.
Lappalainen, Päivi (1999) Epäkohdat esiin! – Realistit maailmaa
parantamassa. In: Lea Rojola (ed.) Suomen kirjallisuushistoria
2. Järkiuskosta vaistojen kapinaan. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 8–42.
Lappalainen, Päivi (2000) Koti, kansa, ja maailman tahraava
lika. Näkökulmia 1880- ja 1890-luvun kirjallisuuteen. Helsinki:
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Lassila, Pertti (2000) Runoilija ja rumpali. Luonnon, ihmisen ja
isänmaan suhteista suomalaisen kirjallisuuden romanttisessa
perinteessä. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Lehtola, Veli-Pekka (1997) Rajamaan identiteetti. Lappilaisuuden
rakentuminen 1920- ja 1930-luvun kirjallisuudessa. Helsinki:
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Lehtola, Veli-Pekka (2005) Mielikuvien rajasota. Kiistoja koltanmaan ja kolonialismiin maastossa. In: Olli Löytty (ed.) Rajanylityksiä. Tutkimusreittejä toiseuden tuolle puolen. Helsinki:
Gaudeamus, 203–223.
Lewis, Reina (2004) Rethinking Orientalism: Women, Travel and
the Ottoman Harem. London & New York: I. B. Tauris.
Lyytikänen, Pirjo (1999) Impivaaraan ja takaisin. In: Yrjö Varpio
& Liisi Huhtala (eds) Suomen kirjallisuushistoria I. Hurskaista
lauluista ilostelevaan romaaniin. Helsinki: Suomalaisen
Kirjallisuuden Seura, 341–347.
Lyytikänen, Pirjo (2004) Vimman villityt pojat. Aleksis Kiven Seitsemän veljeksen laji. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Löytty, Olli (2004) Erikoisen tavallinen suomalaisuus. In: Mikko
Lehtonen, Olli Löytty & Petri Ruuska Suomi toisin sanoen.
Tampere: Vastapaino, 31–54.
nr 33 (2011)
multiethnica
Löytty, Olli (2006) Ambomaamme. Suomalaisen lähetyskirjallisuuden me ja muut. Tampere: Vastapaino.
Maijala, Minna (2008) Passion vallassa. Hermostunut aika Minna
Canthin teoksissa. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Mikkola, Kati (2006). Suomen kehkeytyminen omaksi itsekseen.
Herder ja Topeliuksen Maamme kirja. In: Kari Immonen ja
Sakari Ollitervo (eds.) Herder, Suomi ja Eurooppa. Helsinki:
Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 414–444.
Nevala, Maria-Liisa (1989) Julkinen kirjailijarooli – Minna Canth. In:
Maria-Liisa Nevala (ed.) Sain roolin johon en mahdu. Suomalaisen naiskirjallisuuden linjoja. Helsinki: Otava, 213–249.
Nord, Deborah Epstein (1998) “Marks of Race”: Gypsy Figures
and Eccentric Femininity in Nineteenth Century Women’s
Writing. Victorian Studies, Volume 41, Number 2, 189–210.
Nord, Deborah Epstein (2006) Gypsies and the British Imagination, 1807–1930. New York: Columbia University Press.
Nordberg, Camilla (2007) Boundaries of Citizenship: The Case of
the Roma and the Finnish Nation-State. SSKH Skrifter, Swedish
School of Social Science, Research Institute 23. Helsinki: University of Helsinki.
Oittinen, Riitta (1995) Kääntäjän karnevaali. Tampere: Tampere
University Press.
Potolsky, Matthew (2006) Mimesis. New York & London: Routledge.
Pulma, Panu (2006) Suljetut ovet. Pohjoismaiden romanipolitiikka 1500-luvulta EU-aikaan. Historiallisia Tutkimuksia 228.
Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Radulescu, Domnica (2008) Performing the Female “Gypsy”.
Commedia dell’arte’s “Tricks” for Finding Freedom. In: Glajar
& Radulescu 2008:193–215.
Rantanen, Päivi (1994) Hevosenkaltainen kansa – suomalaisuus
topeliaanisessa diskurssissa. In: Marjo Kylmänen (ed.) Me ja
muut. Kulttuuri, identiteetti, toiseus. Tampere: Vastapaino, 17–24.
Rantanen, Päivi (1997) Suolatut säkeet. Suomen ja suomalaisten
diskurssiivinen muotoutuminen 1600-luvulta Topeliukseen. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Rantonen, Eila & Savolainen, Matti (2002) Postcolonial and Ethnic Studies in the Context of Nordic Minority Literature. In:
Gröndahl, Satu (ed.) Litteraturens gränsland. Invandrar- och
minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. Uppsala Multiethnic
Papers 45, Uppsala: Centrum för multietnisk forskning, 71–94.
Rastas, Anna, Huttunen, Laura & Löytty, Olli (eds.) (2005) Suomalainen vieraskirja. Kuinka käsitellä monikulttuurisuutta. Tampere: Vastapaino.
Rossi, Riikka (2007) Le naturalisme finlandais: une conception-entropique du quotidien. Helsinki: Société de Littérature Finlandaise.
nr 33 (2011)
21
Rossi, Riikka (2009) Särkyvä arki. Naturalismin juuret suomalaisessa kirjallisuudessa. Helsinki: Gaudeamus Helsinki U. P.
Runeberg, J.L. (1833/1977) Dikter II. Helsingfors: Schildts.
Said, Edward W. (1978/1980) Orientalism. London: Routledge.
Salakka, Matti (1991) “Mä tulta oon”. Romaninainen suomalaisen
elokuvan viettelijättärenä. In: Juha Hyvärinen & Tapio Mäkelä
(eds.) Etnospektri. Kirjoituksia kirjavista identiteeteistä. Turku:
Turun Yliopiston Ylioppilaskunnan julkaisusarja, 101–126.
Sedgwick, Eve Kosofsky (2003) Paranoid Reading and Reparative
Reading, or You’re so Paranoid, You Probably Think This Essay
is about You. Touching Feeling. Affect, Pedagogy, Performativity.
Durham & London: Duke University Press, 123–151.
Segal, Naomi (1988) Narcissus and Echo. Women in the French
Récit. Manchester: Manchester Univeristy Press.
Siikala, Anna-Leena (1996) Suomalaisuuden tulkintoja. In: Pekka Laaksonen & Sirkka-Liisa Mettomäki (eds.) Olkaamme siis
suomalaisia. Kalevalaseuran vuosikirja 75–76. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Tapana, Pentti (2003) Maantiedettä, ideologiaa ja idealismia. Suomi kansakoulun maantiedon oppikirjoissa 1900–1939. Turku:
Turun yliopiston julkaisuja / Annales universitatis turkuensis,
Sarja – Ser. C, Osa – Tom. 196, Scripta Lingua Fennica Edita.
Taras, Raymond (2009) Transnational Xenophobia in Europe?
Literary Representations of Contemporary Fears. The European
Legacy 14:4, 391–407.
Taussig, Michael (1993) Mimesis and Alterity. A Particular History
of the Senses. New York & London: Routledge.
Tiirakari, Leeni (1997) Taistelevat lukumallit. Minna Canthin teosten vastaanotto. Helsinki: Suomalaisen Kirjallisuuden Seura.
Topelius, Zacharias (1875/1983) Boken om vårt land. Helsinki:
WSOY.
Topelius, Zacharias (1906) Läsning för barn. Första boken. Helsingfors: G. W. Edlunds.
Trumpener, Katie (1992) The Time of the Gypsies. A “People
without History” in the Narratives of the West. Critical Inquiry
18:4, 843–884.
Tuominen, Marja (2010) Missä maanpiiri päättyy? Pohjoisen kulttuurihistorian paikat ja haasteet. In: Heli Rantala & Sakari
Ollitervo (eds.) Kulttuurihistoriallinen katse. Turku: Kulttuurihistoria – Cultural History 8, k&h, 309–337.
Varpio, Yrjö (1999) Land of the North Star. An Introduction to Finnish Literature and Culture. Transl. by Peter Claydon. Tampere:
Tampere University Press.
Viljanen, Lauri (1944) Runeberg ja hänen runoutensa 1804–1837.
Helsinki: WSOY.
multiethnica
22
Andra svenska revitaliseringskonferensen
Vid Stockholms universitet, 28–29 oktober 2011
Den 28–29 oktober i år hölls den andra svenska revitaliseringskonferensen, denna gång vid Stockholms universitet. Konferensen hör till sådana som samlar både forskare och praktiker,
vilket blir allt vanligare inom områden som utbildning, minoritetsforskning etc. För organisationen stod Sverigefinska Ungdomsförbundet (SFU), och Hugo Valentin-centrum hörde till
medarrangörerna. Språklig revitalisering handlar om att stärka
minoritetsspråk som används inom begränsade domäner till
att användas mer naturligt på fler domäner. Här rapporterar
Laura Palovuori för Multiethnica från konferensen.
Språk som kan vara aktuella att revitalisera är sådana som
bara har några få talare eller som bara används vid vissa
tillfällen. En viktig målsättning för revitaliseringen är då att
fler intresserade får möjlighet att lära sig språket eller återta
ett språk som tidigare gått förlorat. Man måste dock komma
ihåg att det för talarna sällan bara handlar om språk utan
också om kulturen och den etniska bakgrunden. Det finns
risk att ett minoritetsspråk med tiden drunknar i majoritetsspråket men genom olika slags revitaliseringsåtgärder
kan man hålla minoritetsspråket levande och stärka det så
att människor med minoritetsbakgrund får reella möjligheter att använda och överföra sina språk till nästa generation.
Det finns många frågor som man måste svara på i sammanhanget, t.ex. hur mycket man ska kunna, vad är tillräckligt bra språkkunskaper, för att man ska kunna säga att
den individuella revitaliseringsprocessen är lyckad. Räcker
det att man förstår en del eller ska man också kunna läsa
och skriva språket? Många talare av minoritetsspråk har så
höga förväntningar på sig själva att de inte vågar prata alls
om de inte kan tala ett tillräckligt ”rent” språk. Det händer att de övriga inom minoritetsgruppen skrämmer bort
potentiella talare med sina höga krav på språklig renhet.
Attityder spelar därför stor roll i en revitaliseringssituation.
I Sverige finns det fem officiella minoriteter: finnar, judar,
romer, samer och tornedalingar, och deras respektive minoritetsspråk är finska, jiddisch, romani chib, samiska och
meänkieli. Här nedan rapporteras från den konferens som
nyligen arrangerades med fokus på forskning och praktik
kring språklig och kulturell revitalisering.
Konferensen byggde vidare på den första svenska revitaliseringskonferensen, som arrangerades av Hugo Valentincentrum i oktober 2010, och bestod av föredrag, paneldiskussioner och en eftermiddagsworkshop med särskilt fokus
på ungdomar. Ett trettiotal ungdomar från alla Sveriges
minoriteter samlades, diskuterade och kom gemensamt till
slutsatsen att revitaliseringsarbetet borde fortsätta och deltagarna hålla kontakten med varandra. En Facebook-grupp
med namet ”Revitalisera mera” grundades direkt efter konferensen och har för tillfället 59 medlemmar.
I juni i år beviljades Sverigefinska Ungdomsförbundet två
miljoner kronor från Allmänna arvsfonden för ett treårigt
projekt om språkrevitalisering. I och med förra årets kon-
Fotografier:
t.v.: Prof. Jarmo Lainio,
Stockholms universitet,
inför ett välfyllt auditorium
motstående sida:
Inspirerande samtal
med frisen prof. Durk
Gorter, numera verksam vid Universidad
del País Vasco, Baskien,
Spanien.
Foto: Jouni
Suomalainen.
nr 33 (2011)
multiethnica
ferens konferens i Uppsala
kunde SFU visa i sin bidragsansökan att ungdomarna
själva är aktiva och intressrade av revitaliseingsarbetet.
Projektet fick samma namn
som Facebook-gruppen, dvs.
”Revitalisera mera”. Hösten
2011 började med att SFU
anställde en projektkoordinator, Maziar Farzin, som
skulle planlägga och genomföra projektet.
Hittills har projektet alltså resulterat i denna nya konferens, arrangerad av SFU och Stockholms universitet. Denna
gång deltog förutom forskare och svenska minoriteter även
minoriteter från andra länder: kasjubisktalande från Polen,
polsktalande från Tjeckien, frisisktalande från Holland och
svensktalande från Finland. Första dagens program bestod
av föredrag kring språklig revitalisering och olika slags flerspråkiga undervisningsmodeller.
Professor Jarmo Lainio från Stockholms universitet talade om den europeiska perspektivet i språkrevitalisering och
professor Leena Huss från Uppsala universitet tog upp svårigheterna att fastställa vad som på sikt kan betraktas som
en lyckad revitalisering. Professor Siv Björklund från Universitetet i Vasa berättade om språkbadsundervisning i Finland. Doktorand Annika Pasanen från Helsingfors universitet presenterade ett lyckat exempel på ”språkbo” bland
enaresamer i Finland. Proferssorerna Jasone Cenoz och Durk
Gorter från Baskiens universitet diskuterade trespråkig undervisning i Baskien och Friesland.
Enligt samma mönster som på den första revitaliseringskonferensen i Uppsala, ordnades under konferensens andra
dag en särskild workshop för minoritetsungdomar, ledd av
Maziar Farzin. Ungdomarna fick träffas, diskutera och utbyta idéer och erfarenheter samt planera för det växande
ungdomsnätverkets framtida verksamhet. Ett av resultaten
var att Farzin direkt efter konferensen startade en ny Facebook-grupp på engelska som heter ”Minority Language
Online Think Tank”.
Ett annat resultat av ungdomsworkshopen är idén om en
”föräldraförpackning” för blivande föräldrar, som bl.a. kommer att innehålla information om flerspråkighet och råd
om hur man i en minoritetssituation kan överföra sitt språk
till sina barn. Markus Lyyra, generalsekreterare på SFU
nr 33 (2011)
23
och en av konferensarrangörerna, konstaterade att många
unga vuxna som tillhör språkliga minoriteter börjar fundera på språkfrågor när de själva bildar familj och då behövs
sådan information. Det som återstår är att fundera mer på
innehållet i ett sådant infopaket tillsammans med andra
aktörer som visat intresse, så som Språkrådet och Utbildningsradion.
Lyyra berättade om sina erfarenheter från besök hos andra
europeiska minoriteter och ansåg att det finns stora generationsskillnader när det gäller synen på hur minoritetsspråk
kan stärkas. Han nämnde ett möte med en äldre person från
Irland som såg internet som ett hot mot minoritetsspråken
därför att engelska används så mycket på nätet. Däremot
tyckte alla närvarande ungdomar tvärtom, de såg inte internet som ett hot utan en möjlighet. Därför är det viktigt att
uppdatera kunskaperna om fungerande revitaliseringsmetoder. För ungdomarna är nätet viktigt och det används både
via datorer och mobiler var ungdomarna än rör sig. Lyyra
nämnde att SFU nu söker möjligheter att kunna skapa mobilapplikationer för inlärning av minoritetsspråk. En annan
idé som togs upp på konferensen är internettävlingar där
ungdomarna får uppgifter, t.ex. att besöka en affär och tala
minoritetsspråk och sedan filma det som händer. På internet får andra sedan rösta fram den bästa videofilmen. Lyyra
exemplifierade med frisiska ungdomar som hade skapat en
hemsida för kortfilmer som har c:a 40.000 besökare varje
vecka.
Nästa konferens planeras till våren 2013, men innan dess
har SFU för avsikt att ordna ett ungdomsmöte där alla Sveriges fem minoriteter kan träffas och planera vidare.
Laura Palovuori
24
multiethnica
Child Survivors of Genocide and the “Affect Propeller”
SUZANNE KAPLAN
As a logical consequence, when it unfolds and is recorded,
genocide (like many human disasters) is first of all about the
dead. The knowledge of genocide as an occurring crime is in
that sense only secondarily about the numbers who survived.
Still, there is no doubt that the form of intimidation and abuse
inherent in all genocidal violence is directed to the same extent against those who will live on. Probably the greatest challenge of genocide is by implication to try to undo the damage
done to the remaining society and to traumatized individuals
who, if the conflict has come to a close, ideally need to be
confident and active in building society again.
A severe complication in the case of genocide or mass violence that has been studied for many years at the Hugo Valentin Centre and its predecessor, concerns the children affected,
either with abused parents, abused themselves or simply orphaned and left to themselves. One pertinent angle of research
into this area is generational transmission of trauma, another is
to compare how children have tried to handle their traumas in
different conflicts. The latter subject has been treated in depth
over a long period of time by associate professor and psychoanalyst Suzanne Kaplan, who has compared victims of the Holocaust with children she met in Rwanda. In this article, Kaplan
makes a finer sketch of her subsequently developed model,
the “Affect Propeller,” which aims at representing a child’s
efforts to regulate affect in order to remain functional in the
aftermath of genocide and under severe psychological stress.*
By definition, genocide is an attempt to murder members
of an entire group; this includes its children. During the
Holocaust, children were afflicted especially severely. Deborah Dwork (1991) esitmates that only 11 percent of the
Jewish children in the countries occupied by the Nazis survived. In Rwanda, from April to June 1994, Hutu extremists killed approximately 700,000 people, mostly Tutsis, as
well as approximately 50,000 politically moderate Hutus.
Social conditions such as political upheaval and severe economic deterioration can be considered as central factors in
the onset of a genocidal process (Staub 2011). In 2003, Human Rights Watch estimated that ten percent of Rwandan
children struggled to survive without one or both parents.
As a coordinator and interviewer in Sweden for the Shoah Foundation in 1996–1998, I saw their archive of testimonies from the Holocaust as a unique research resource.1 As a
child psychoanalyst, I felt a strong sense of urgency to under-
stand more about the circumstances in which they lived as
children and as adults and, therewith, the coherent psychological phenomena regarding genocidal trauma, memory,
and affects. I decided to start doctoral studies after many
years in clinical practice; the interviews became the starting
point for extended research on the analysis of forty testimonies of child survivors (Kaplan 2002). My subsequent
studies in Rwanda, where I conducted twelve interviews
and follow-up interviews with teenagers, have, together
with my study of Holocaust child survivors, formed the
basis for an emerging theory about overarching aspects
of how child survivors deal with their affects in the aftermath of the genocide. The psyche of different populations
separated geographically and in time, but firmly joined by
the shared experience of being victims of genocide, is being
explored. The oscillation between the “proximity” to the
interviewees’ life histories, and the overall work that theory
generation has entailed, has been an essential process. How
something was said became as important a guide for my
understanding as what was actually told in the interviews.
Hypotheses have formed the basis of a theory concerning
the psychological processes that I call trauma linking and
the constructive generational linking. The concept of linking
implies an associative connection between affective states
and major narrative elements. The theory is illustrated in a
model on affect regulation called the affect propeller (Kaplan
2006, 2008; see figure on next page). The shape of a propeller is used to emphasize the dynamic process within each
individual. The blades of the propeller represent different
categories: affect invading (crying instead of words), affect
isolating (distantly controlled narrative), affect activating
(letting oneself be moved by telling) and affect symbolizing
(being creative helps an individual feel more free in relation to his or her past).
The blades of the model may cover each other or lie separately, similarly to how emotions fluctuate. This has proved
to be a useful analytic tool for the temporary present focus
of the affect regulating of an individual as part of the trauma process: the interplay between affective states. It may
also, as a whole, be seen with the different expressions of
affect regulating as an illustration of how complex the psychological processes are for every traumatized individual.
The similiarities between Rwandan genocide survivors
and Holocaust survivors were markedly more apparent than
nr 33 (2011)
multiethnica
their differences. I have therefore assumed that extreme
traumatization on the occasion of the traumatic, unexpected, abnormal event is experienced in similar ways, regardless of culture. Nevertheless, each individual’s vulnerability,
personal life history, and culture have bearing upon how he
or she regulates anxiety in connection with the traumatic
moment and afterwards.
Especially notable in the interviews are phenomena based on sensory perceptions from the partly fragmented descriptions of persecutions and the affects that become visible in the room at the moment the interviewees talk about
these experiences. The similarities concern sudden, invading
affects when the theme of separation was actualized – for
example, the mother’s voice; images of perpetrators’ acts
at selections in the camps and road blocks, respectively; or
memories of efforts to care for parents who were wounded.
There were feelings of both shame and guilt related to the
humiliating extreme traumatization. Both Rwandan genocide survivors and Holocaust survivors shared the experience of an intense loneliness right after the genocide. The
Rwandan teenagers expressed their pain more openly, with
pronounced body movements, crying, and also rage, per-
25
haps because of their youth and because less time had
passed since the genocide. One difference was related to
expressions of revenge fantasies; these were more common
among Rwandan teenagers who still encountered people
in everyday life who had betrayed or murdered their family members. Also, the Holocaust survivors express painful
memories of neighbours who betrayed them in their country of origin; in Rwanda, victims and perpetrators continue
living in the same country.
Certain phenomena have been particularly prominent
among child survivors, such as the experience of feeling
that one is not one’s chronological age and that thoughts of
having children seem to create confusing links between different time dimensions. The theme of reproduction seems,
for Holocaust child survivors, to be like a “focal point”, with
links to different traumatic experiences that result in survivors abstaining from giving birth – “I was a child myself” –
or, on the contrary, choosing to have many children, which I
interpret as two sides of the same coin. Traumatic memories
may have affected one of the most sensitive points in the
life cycle – reproduction. Psychic development may have
become complicated, particularly because children were
the target of persecution. It is not possible to tell whether
problems with reproduction are greater among
child survivors than among survivors
who were teenagers or adults during the
Holocaust; however, it was a problem
for the forty interviewees in this Holocaust child survivor group. They were
forced to become adults precociously
and were never actually able to be children or teenagers with access to parental
care that they could integrate. Thoughts
of pregnancy and an identification with
the vulnerable coming child may release
Figure 1. The ”Affect Propeller” as an analytical
tool for affect regulating within each individual.
(From Kaplan 2006, 2008.)
nr 33 (2011)
multiethnica
26
signal anxiety, which warns of coming in contact with overwhelming affects related to traumatic memories.
The discovery that child survivors felt very powerful
anxiety about giving birth to their own children, with,
among other things, sometimes complicated pregnancies as
a result, can constitute important knowledge to integrate in
mother- and child-care services, considering the increasing
number of refugee families from areas of political violence.
Those phenomena that the interviewees describe can be
assumed to have a general explanatory value for children
subjected to massive traumatization of various types today.
I want to underline the importance of what I call “space
creating” for children traumatized by war – to create a
psychic space for all kinds of thoughts. To work through
feelings of revenge may change the victim’s self-image and
also his attitude to the world around him (Böhm & Kaplan
2009): to reach a state where a survivor feels free enough in
relation to the past that he or she can put words to rage and
fantasies of revenge, in order to develop the image of what
was experienced, to symbolize the events. Symbolizing is
needed to diminish anxiety-driven behavior. We have to be
aware that humiliating feelings will be transported from one
generation to the next and of what the consequences may
be. Oscillation between trauma linking and generational
linking may be part of the healing process. Either linking
phenomena may be dominant. By picking up on underlying
themes associated with generational linking phenomena,
and highlighting them – even when their presence is subtle
– the listener demonstrates the individuals’ predilection for
creativity and life continuity. Hopefully, generational linking will dominate trauma linking in the long term. An overall conclusion from this study is that past traumatic experiences are recovered not as memories in the usual sense
of the word, but as affects invading the present. Accordingly, affects seem to tell the story of the past traumatic
experiences.
Notes
*
This is a slightly revised version of an article written for PastForward, Spring 2011, published by the Shoah Foundation
Institute at the University of Southern California (Ed.’s note).
1. USC Shoah Foundation Institute for Visual History and Education, Los Angeles; http://dornsife.usc.edu/vhi.
References
Dwork D. 1991. Children with a Star. Jewish Youth in Nazi Europe.
New Haven, Conn.: Yale University Press.
Kaplan, S. 2002. Children in the Holocaust: Affects and Memory
Images in Trauma and Generational Linking. Diss. Stockholm:
Pedagogiska institutionen, Stockholm University, in coop. /w.
The Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies,
Uppsala University.
Kaplan, S. 2006. Children in Genocide: Extreme Traumatization
and the “Affect Propeller”, International Journal of Psychoanalysis, Vol. 87, Part 3, pp. 725–746.
Kaplan, S. 2008. Children in Genocide: Extreme Traumatization
and Affect Regulation. London: International Psychoanalysis
Library and Karnac Books.
Kaplan, S. 2011. Child Survivors and Their Emotions, PastForward,
Spring, pp. 16–17.
Böhm, T. & Kaplan, S. 2009. Hämnd eller upprättelse: Om hämndspiralens dynamik. Stockholm: Natur och Kultur. (Eng. trans.
2011 as Revenge: On the Dynamics of a Frightening Urge and Its
Taming. London: Karnac Books.)
Staub, E. 2010. Overcoming Evil: Genocide, Violent Conflict and
Terrorism. Oxford: Oxford University Press.
CONFERENCE
Fascism on the Periphery
A Conference on the Bir th and Development of Fascism in Nor thern, East-Central and Southeastern Europe 1933–1945
On 17–18 November 2011, the Hugo Valentin
Centre, in collaboration with the Uppsala Centre for Russian and Eurasian Studies, Uppsala
University, hosted an international conference
on the development of fascism in parts of
Europe during the period 1933–45.
During the last decade, research on fascism
has begun to move away from the rather
sterile discussion of definitions into a new
interest in the cultural, political and social
contexts that enabled the growth of fascist
organizations in Europe. The conference was
in that respect part of a promising new trend
and sought to look more deeply into fascist
ideology and politics by exploring the development of fascist organizations in different
European cultural, socio-economic and political contexts.
The key topics addressed were the organizational structure and growth of the movements, their ideological development, and the
organization of repression. It was also the aim
of the conference to create a platform and a
meeting-place where internationally renowned historians could meet with young re-
searchers just finishing their work, which will
hopefully pave the way for future collaboration.
The conference was successful both in
terms of intellectual achievements and practical concerns and was met with great appreciation from the participants.
The conference was organized with financial
support from Riksbankens Jubileumsfond.
nr 33 (2011)
multiethnica
27
De rettferdiges strid
Forfatteren Matti Aikio om Kautokeino-opprøret i 1852
GUNNAR HAUK GJENGSET
Frågan vad som verkligen låg bakom våldsutbrottet i nordnorska Kautokeino en höstdag 1852 har aktualiserats av samtiden,
tydligast med Nils Gaups samskandinaviska filmproduktion
Kautokeino-opprøret från 2008. Händelsen har betraktats som
anmärkningsvärd eftersom det rör sig om det enda kända tillfället då samer gripit till väpnat dödligt våld mot myndighetspersoner och mot sina egna. Länge var eftervärlden också i
princip hänvisad till våldsverkarnas laestadianska förvillelse
som förklaring till utbrottet, först långt senare med tillägget att
betesmarksinskränkningar och Rysslands plötsliga stängning av
gränsen mot Finland hade skapat panik bland renägarna. Ändå
gjordes en ansats att försöka förstå bakgrunden till dådet
redan 1912, i ett par tidningsartiklar som byggde på intervjuer
med ännu levande vittnen. Som Gunnar Hauk Gjengset här visar ger artiklarna, skrivna av den färgstarke samiske författaren
Matti Aikio, en på flera punkter annorlunda bild av skeendet
som pekar på långvarig misskötsel av myndighetsförtroendet,
kommunikationsbrister och utnyttjande av en redan försvagad
befolkning. På morgonen den 8 november anlände ett femtiotal
personer ur en tidigare straffad väckelserörelse till Kautokeino
och attackerade och dräpte först handelsmannen, sedan den
tillskyndande länsmannen, som var svensk, brände handelsmannens hus och tillfångatog och misshandlade såväl sockenprästen
som de andra medlemmarna av hans och handelsmannens hushåll. När ”upproret” slogs ner senare samma dag av ett uppbåd
fastboende från grannbyn förlorade två av upprorsmakarna
livet. Uppemot trettio hårda fängelsestraff dömdes ut och fem
dödstraff genom halshuggning, varav två verkställdes 1854.
Den engelske statsminister David Cameron svarte på ungdommens herjinger i London midt i august i år med et krav
om at deres foreldre måtte kastes ut av sine sosial-boliger.
Det gjelder for eksempel Broadwater Farm Estate, et boligkompleks bygget mellom 1967 og 1973. Det består av
mer enn 1.000 leiligheter, med nærmere 4.000 beboere.
”Dette er ikke et godt sted å vokse opp. Det finnes ikke noe
lys i livet her.” (Justin Operah, beboer, sitert etter Aftenposten 13/8, s. 33, Oslo 2011). De fleste som bor der, tilhører
minoriteter.
Til tross for norske og svenske myndigheters tidligere
nokså hardhendte politikk overfor den samiske minoriteten,
har etniske motsetninger aldri ført til fysiske sammentrefninger. Unntatt i Kautokeino 1852. 18. januar 2008 var det
premiere på Nils Gaups film om opprøret. Arbeidet med filnr 33 (2011)
men var etter sigende basert på den hollandske forskeren Nellejet Zorgdragers bok De strijd der rechtvardigen. Kautokeino
1852 (Groningen 1989, no. utg. 1997), etter min oppfatning en tilbakevending til en mer ”lynne og lende”-orientert
forskning. Ikke desto mindre oppfattes denne avhandlingen som et standard-verk om Kautokeino-opprøret. Hovedkilde for min kritikk av Zorgdragers fremstilling av årsaker til Kautokeino-opprøret, er av faglige grunner flere av
Aikios artikler om temaet, samlet i Polarlandsbreve og andre
(Kristiania 1914). Et nærmere studium viser forøvrig at
Gaups manus ikke følger Zorgdrager, men nesten slavisk en
mindre kjent bok, nemlig P. L. Smiths Kautokeino og Kautokeino-lapperne (Oslo 1938).
Denne boken var egentlig den første ”norske” fremstillingen av opprøret. Men først ute var altså den samiske forfatteren Matti Aikio, med flere artikler i Tidens Tegn i 1912.1
Han var absolutt den første som problematiserte opprøret,
uten å henfalle til universalforklaringen om religiøse villfarelser. Det finnes etterhvert en rik litteratur omkring opprøret, og her blir helt ferske arbeider også trukket inn, særlig
Steinar Pedersens doktorgradsavhandling Lappekodisillen i
nord 1751–1859 (Tromsø 2006). Men som litteraturviter
er det naturlig at mitt synspunkt først og fremst dannes ut
fra Matti Aikios tekster.
Forfatteren Aikio
Matti (eg. Mathis) AIKIO (eg. Isachsen), 1872–1929, samisk forfatter og journalist, ble født i Kárášjohka (Karasjok), Finnmark. Han slo igjennom i en tid da samenes
stilling i Norge var svært svak, og hans bøker om etnisitet
med skildringer av samisk folkeliv ble av mange oppfattet
som svik. Han hadde sin debut som skjønnlitterær forfatter,
med romanen Kong Akab, som utkom i København 1904.
Sin norske debut hadde han to år senere, med I Dyreskind.
Det var ved denne utgivelsen han tok kunstnernavnet Matti
Aikio. Han valgte dermed en paradoksal posisjon, idet han
framsto som same i en særdeles assimilasjonsvennlig samtid.
Han iførte seg Karasjok-kufte og gikk på ”arktiske rangler i
Kristiania”, og ble dermed ”en merkelapp i norsk litteratur”,
som den kjente poeten Herman Wildenvey uttrykte det.
Han adopterte det samiskklingende navnet ’Aikio’, som
han for øvrig bare under tvil hadde slektsmessig adgang til
å bære.
multiethnica
28
Kautokeino / Guovdageaidnu
i Finnmark fylke, Nordnorge.
År 1852 var Sverige och Norge
i union, och Finland var ryskt
storhertigdöme.
• Alta
Tromsø
•
Karasjok •
• • Ávži
Kautokeino
NORGE
•
FINLAND
Narvik
SVERIGE
Kiruna
Allerede i en første boken, Kong Akab, finner vi hans
hovedtema: etnisitet og raseblanding. Boken er selvbiografisk; hovedpersonen er en samisk huslærer for en bedrestilt
pike i Lyngør. Et forhold dem imellom kan aldri realiseres,
etnisiteten setter uoverstigelige grenser.
I Dyreskind kom ut i Kristiania 1906 og ble en øyeblikkelig suksess. Mottakelsen var begeistret, anmelderne roste
denne livfulle og fargerike skildringen fra strøk av Norge de
fleste bare kjente fra kartet. I boken finner vi to handlingsganger: den ene på fjellet med reineieren Biettar Oula fra
Kautokeino og hans strid med gjetere og fallerte reineiere
fra Karasjok; den andre handlingsgangen skildrer samen
Jussa som blir prest og dermed akseptabel som frier for
væreierens datter Elna. Men nok en gang setter etnisiteten
grenser.
Aikios neste bok, Ginunga-Gap, som kom året etter, ble
møtt med bortimot avsky: ”En kvalmere Bog har jeg ikke
læst paa mange Aar”, skrev Th. Caspari i Kirke og Kultur.
Der I Dyreskind kan leses som skjult støtte til norsk assimilasjonspolitikk, bryter Ginunga-Gap ut i ren rasisme. En
jøde beskrives som ”denne gulgrønne gelémasse”, sjøsamer
er ”smaa, sotede Mennesker, hjulbente og med fladtrykte
Ansigter”. Helten Elias Røsanger er en parodi på Hamsuns
telegrafist Rolandsen, han fremstår med et politisk manifest
”utarbeidet av en Germaner… Og Racen stiger frem, lys og
kjølig, og siger ut over Ruinerne av andre Folkeslag.”
I fortettet form fremstilte Aikio her sosial-darwinismen,
den europeiske samtids overordnete politiske plattform.
Etnisitetens problematikk sikret dermed Aikio suksess,
men ble samtidig hans tragedie. I sin neste bok, Hebræerens
Søn (1911), skrev han om jødefolket; hovedpersonen David
•
Hesmon vokser opp hos en samefamilie i finsk Lappland,
han ble senere billedhugger. Her trekker Aikio inn kunstnerproblematikk i sin motivkrets. Han var for øvrig selv bildende kunstner; hele sitt liv drev han bl.a. med silhuettklipping, i likhet med sin mer berømte kollega H. C. Andersen.
I 1912 kom en samling skisser, Polarlandsbreve og andre,
som hadde stått på trykk i julehefter eller i dagsavisen Tidens Tegn, hvor han hele sitt aktive liv var løselig tilknyttet som journalist. Hyrdernes Kapel fra 1918 er egentlig en
utvidet novelle, den skildrer et påskemøte ved et kapell i
samisk kjerneområde. Fjellstueverten ved kapellet, en relokalisert same som hadde returnert fra et liv sørpå som
tannlege med norsk praksis og kone samt uforløst karriere
som filosof, overtaler fjellsamene til å ta et påskebad, hvorpå de fleste får lungebetennelse og dør derav. De inviteres
til å overstige sine etniske grenser, men det er i sannhet
livsfarlig.
Aikios sterke interesse for billedkunst, og særlig skulptur, resulterte i 1920 i en presentasjon av billedhuggeren
Gustav Vigeland, og særlig hans fontenearbeider, i serien
Norske Kunstnere. Aikio ga Vigeland dette skussmål:
Gustav Vigeland er en av de to tre gigantiske billedhuggergenier,
som historien kjenner. Rodins dimensjoner blir relativt oversiktlige, når man stiller hans arbeider ved siden av Vigelands. Og
hvorfor sammenligne Vigeland med Michelangelo, all den stund
dennes plastiske verker jo for det meste er drømt som materialisasjoner av Guds menn fra det hinsidige?
I 1925 debuterte Aikio selv som billedhugger med to selvportretter. De ble utstilt hos Blomquist i Oslo, og Tidens
nr 33 (2011)
multiethnica
Tegn meldte at det store ”ligner Napoleon i en lykkelig og
harmonisk tid av hans liv”.
Først i sitt etterlatte manuskript Bygden på Elvenesset
(1929) kommer Matti Aikio bokstavelig talt hjem til sitt
eget folk. Boken er en bred folkelivsskildring fra Karasjok,
og her oppfattes samefolket for første gang som en homogen etnisk gruppe som er blitt splittet opp i flere sosiale lag
som følge av norsk press mot land og hav. Men norsk overherredømme møter i boken visse grenser innenfor det samiske kulturrom. Samtidig hevdes samefolkets rett til kulturell
integritet, og den strategi Matti Aikio lanserer med Bygden
på Elvenesset blir dermed respekt for de etniske gruppers
rett til egen kultur.
På den tiden Matti Aikio skrev artikler om Kautokeinoopprøret og Lars Levi Læstadius bodde han i Kristiania,
men var på besøk hjemme i Karasjok rundt 1912. Der satt
han og skrev sin versjon av oppstanden i 1852. I norsk litteratur er denne oppstanden enten blitt tolket som religiøs
villfarelse av Andreas Markusson, med den typiske tittelen
Hyrdene som fór vill (Kristiania 1938). Eller hendelsen ble
mer fremstilt som en politisk oppstand, eksempelvis av
Olav Nordrå og Idar Kristiansen. Aikios oppfatning samsvarte mer med den siste forklaringsmodellen, og han var
dermed ganske forut for sin samtid. Nordrås og Kristiansens bøker kom ikke ut før i 1970.2 Aikios bok Polarlandsbreve og andre kom ut allerede i 1914, der begge artiklene
om opprøret ble trykket, samt tre artikler om Læstadius.3
Opprøret
I hovedtrekk er man enige om et hendelsesforløp for opprøret i Kautokeino i 1852: Handelsmann Carl Johan Ruth
og lensmann Lars Johan Bucht ble drept av nyfrelste reineiere, proselytter av Læstadii forkynnelse, mens stedets sokneprest Fredrik Waldemar Hvoslef ble spart. Derimot råder
det uenighet om årsakene til opptøyene. Det har vært vanlig å vise til grensedragningene mellom russiske Finland og
Sverige-Norge. Fjellbeitene for norske reineiere ble sterkt
beskåret, og samtidig mistet de noen av sine hevdvunne
handelsprivilegier til den norske handelsmannen. I tillegg
var den nyansatte lensmannsbetjenten litt av en kjeltring.
Betjent Bucht var svenske og avskjediget fra flere stillinger
i Sverige, samt at han hadde uttalt seg hatsk om presten
Læstadius og hans lære. Læstadius, denne botaniker og teolog som var halvt same, hadde maktet å finne frem til en
formidlingsmåte av skriften som var tatt direkte fra samisk
metaforikk, mytologi og mer hverdagslige forestillingsverden.4 Læstadius holdt sine prekener på samisk og/eller
finsk. Tuftet på kjent samisk tradisjon ble derfor hans utlegning av kristendommen et velkomment verktøy for samisk
motstand mot storsamfunnets hegemoni.
I to artikler skrev Matti Aikio om denne hendelsen for
Tidens Tegn: ”Jeg har for et par uker siden i Kautokeino talt
nr 33 (2011)
29
med gamle folk, som var tilstede, da Jehova så at si bokstavelig indfant sig blant nogen pæskeklædte lapper, som stod
i sneen tilknæds.” Deretter prøvde Aikio å finne ut ”hvorledes et primitivt folk ståker på egen hånd, når det uten mellemmand har Gud gående i sin midte.” Han gjorde litt rede
for bakgrunnen for Læstadii lære, og om presten Nils Vibe
Stockfleths opphold i Kautokeino på sin fjerde misjonsreise, da Kautokeino ble eget kirkesogn i 1852.5 (s. 39.)
Så ga Aikio ordet til Rasmus Spein, kanskje den mest taleføre av de opprørske reineierne. Han hadde tidligere forstyrret gudstjenester på Skjervøy i nord-Troms, og ”pludselig høres fra prækestolen en klar og pragtfuld stemme, det
bøljer av fordømmelse over presten, og lappen på prækestolen opfordrer menigheten til at slutte sig til ham” (49).
Selv Stockfleth ble grepet av samen som med et pent utseende og et behagelig organ, som ”forenet med en merkværdig ildfuld veltalenhet gjorde, at jeg ikke uten deltagelse
kunde se og høre på ham” (sst.), som daværende sokneprest
Stockfleth skrev det ned senere. Men selv om offiseren og
språkforskeren Stockfleth var vennlig innstilt overfor denne kirkelige fornyelsen, var han også engstelig for å miste
kontrollen over rørelsen i bygda. Derfor hadde han tilkalt
assistanse fra fogden i Alta, som arresterte Spein. Nokså tørt
bemerket Matti: ”Rasmus’ korte præstestand ble mer end
kortvarig, han ble ført til Tromsø; biskop Juell fortæller selv,
at han blev imponert av hans optræden.” (50) Aikio klarte
heller ikke å skjule at hans sympati lå på de ”forvillede”
reineiernes side:
De hadde holdt op med at drikke brændevin og stjæle ren, og
hvad dette med kjønnene angik, så var det jo ikke stort annet end
åndelig rørelse i frydefulde, hellige legemer. Ånden suste gjennem
Kautokeino. (51)
Stockfleth var egentlig på misjonsreise, og dro videre til Karasjok. I april kom så Hvoslef til Kautokeino, hvor han ble
det nye sognets første sogneprest. Aikio hadde lite til overs
for ham, men de opprørske samene var mer opptatt av den
nye lesmannsbetjent Bucht. Han ble oppfattet som ”brutal
og egenmægtig, han brugte håndgripeligheder overfor de
svake” (53). Da Rasmus Spein og andre av ”kirkeforstyrrerne” ble dømt til straffarbeid, var han og handelsmann Ruth
hovedvitner, ”og lapperne stod i den tro, med rette eller
urette skal være usagt, at de hadde avlagt falsk ed mot dem.
Hadet mot denne mand steg” (53), skrev Aikio. Men samtidig ”tier Hvoslef fuldstændig om hans [lensmannsbetjent
Buchts, min anmerkning] forhistorie og gaminagtig brutale
optræden overfor befolkningen” (sst.).
Så skar opprøret ut i det voldelige, og rettet seg i første
rekke mot nettopp handelsmannen og lensmannsbetjenten, som samene mente hadde båret falsk vitnesbyrd mot
deres åndsfrender. Handelsmann Ruth ble sparket og slått
til døde på bakken utenfor handelshuset, hvor Hvoslef også
multiethnica
30
ble overmannet. Han ble så ført inn i prestegården, hvor fru
Ruth også kom, sammen med en madam Klæboe og to av
Ruths piker. Her ble de relativt bra behandlet til å begynne
med, men etter hvert ble det hoiing og skriking og pisking,
og situasjonen løp helt ut av kontroll. Men Hvoslef gjorde
som best han kunne, ”Han ber høit, og det synes at virke
mildnende på de rasende, når de blot ofte nok hørte Jesu
navn” (56). Det hjalp ikke stort, ”Madam Klæboe, pikerne
og jeg blev pisket græsselig” (sst.), skrev Hvoslef i ettertid. Det så ut til at alle skulle lide handelsmannens skjebne,
”Men pludselig står der et rødt skin og flakker på væggen –
og gjennem vinduet ser de flammerne slå op av Ruths hus”
(57). Dermed styrtet alle samene ut, og ”hederslappen” Aslak Riste kommer inn igjen, forsyner dem med pesker og
løsner snøret om beina på fangene. Samtidig ytret han at
det var meningen å brenne ned prestegården også. Men den
skulle bli spart, ”hvis presten og hans folk vilde ydmyge sig
under den Helligånd” (sst.).
Men hvor var det blitt av ”lensmand Bucht?”, spurte Aikio retorisk. Aslak Hætta, en av anførerne og bror av Lars
Hætta, senere anerkjent bibeloversetter, hadde løpt etter
svensken og ”slåt ham med en staur og bitt næsen av ham,
så han faldt i svime” (sst.). Deretter krøp lensmann Bucht
opp på et loft, hvor Aslak fant ham senere. Aslak ”stak ham
i hjel med en kniv. Noen ben efter ham ble fundet i ruinerne” (sst.).
Utpå ettermiddagen kom så folk til fra Ávdze (Ávži),
fastboende samer stort sett. Det ble til et rent slag på et
jorde mellom kirken og prestegården. Det blinket i økser og
ble hyttet med staurer, noen kastet med lasso og det vanket
blodige panner overalt, og ”en kvinde lå død på valpladsen”
(58). Opprørerne ble tilslutt tatt til fange og stengt inne på
prestens stabbur.
Dette skjedde på en mandag. Aikio mente at opprøret
var anført av ”de religiøse bundfald fra Karesuando” (59),
men at opprøret egentlig hadde sin grunn i forverringen av
levekårene for mange i og omkring Kautokeino. Det sosiale
innhold i opprøret ser en ved retningen oppstanden fikk,
nemlig mot handelsmann og lensmann: ”disse hadde ætset
sig sammen med folkenes berettigede hat til lensmanden”
(59), og så hadde begivenhetene tatt overhånd. Men dette
innrømmet ikke sogneprest Hvoslef. Han pukket i sine innberetninger stadig på at
optøierne er i sin inderste kilde og grund opståt av hat og hevnsyke. […] Djevelen hadde koncentreret sine beste kræfter i disse
menneskene og han blev vred, da han merket, at det var dem i
Kautokeino menighet, som gjorde motstand. (59–60)
Aikio mente at sognepresten så bort fra det som kunne være en berettigelse for opprøret, og i stedet gjorde det til et
kamp mot selveste djevelen. Og da med seg selv som Guds
fremste lansebærer.
Derfor tænte han [djevelen, min anmerkning] på mord og brand,
og Gud forhindret det ikke, for at denne troes gjerninger skulde
åpenbares, ”og den ene sande tro forherliges”, skrev Hvoslef. Skriver han, som senere blev biskop (60)
var Aikios lakoniske kommentar. Han hadde ikke mye til
overs for sognepresten, som helt ”manglet evne og vilje til
at sætte sig ind i disse primitive menneskers tænkemåde”
(sst.). Han refset sogneprest Hvoslef som en ”nidkjær, middelmådig statsfunktionær” (sst.).
Aikio skrev bent frem at Hvoslef
fortier sandheden om Buchts rømming fra Sverige og hans rå og
brutale optræden overfor lapperne – ja, han betænker sig ikke på
at komme med en sladderhistorie om, at Audsjefolkene […] av
nogen underfundige grunde hadde nølet med at sætte av sted, da
der kom bud om, hvad der gik for sig på kirkestedet. Det skriver
han, da det var tale om at gi dem en offentlig påskjønnelse for
deres tapre og resolutte optræden. (60–61)
Fjorten dager før han skrev denne artikkelen, hadde Aikio
snakket med ”gamle Æira, som var en halvvoksen gut, da
begivenheterne gik for sig” (61). Han kunne fortelle at de
ikke fikk bud før over middag, og at de da øyeblikkelig satte
seg i bevegelse. Men først måtte de lage istand noen våpen.
Og da oppsto det kanskje en liten nødvendig forsinkelse.
Aikio la ikke skjul på at Hvoslef med denne skandaløse og
selv-heroiserende innberetningen sikret seg en bispestol:
Nuvel. Hvoslef blev da biskop. Om det skedde av den grund,
at hans indberetninger hadde kastet et flatterende lys over ham
– eller på grund av egenskaper, som ikke hadde anledning til at
utfolde sig under begivenheterne i Kautokeino – det vet jeg ikke.
En middelmådig biskop forblev han ihvertfald til alle tider at
være. (61–62)
Aikio så lite heltemodighet hos den senere biskopen. Den
lå nettopp hos samene fra Ávdze, som hadde kommet presten til unnsetning. Og dette er den eneste væpnede trefningen man vet om at samefolket har vært innblandet i, rent
bortsett fra andre verdenskrig; og i 1852 var det altså to
samegrupper som sloss mot hverandre med staur.
Aslak Hætta og Mons Somby ble ført til Alta sammen
med de andre opprørerne. Men det var bare disse to som
ble tiltalt for mord og dømt til døden. Norske myndigheter utviste den uhyre takt at de oppnevnte samme Hvoslef som sjelesørger for de dødsdømte, og det var samme
Hvoslef som anbefalte dødsdommene overfor biskop Juell,
som senere velsignet dommene. Ingen av de to dødsdømte
bekjente noen synd, og de ble halshugget ved Bosekop rettersted i 1854.
Det er ingen som helst slags tvil hvor Aikios sympati lå
i denne saken:
nr 33 (2011)
multiethnica
Men at nogen naivt troende lapper, med Guds og samfundslovenes uavværgelige dom hængende over sig i lange, lange tider –
trods en uophørlig aandelig tortur, paa sæt og vis ikke er til at
drive ut av den opfatning som hadde slaat sin klo i dem – det er et
psykologisk fænomen. Naturen er allikevel trofast og barmhjertig.
(67–68)
Aikio var også her trofast mot sin egen ”natur”: De oppriktige og gudfryktige samer hadde blitt sviktet av det norske samfunnet: Deres ”avholdte lappemissionær Stockfleth”
(46) hadde misforstått de vaktes oppførsel – ”Men et par
rap av min spaserstok bragte dem til at stanse.” (48) Men
den gamle offiser følte at han ikke hadde full kontroll over
situasjonen, og fikk dermed inn politi til åstedet, ”Klerck og
Bergmark fra Alten. Det er mulig, at ogsaa disses ankomst
og nærvær virket eggende paa de allerede saa sterkt opskakede gemytter” (49–50). Da Rasmus Spein ble arrestert for
ordensforstyrrelse fordi han tok ordet under høymessen,
skjønte opprørerne at de sto alene.
Hvoslef derimot hadde stort sett handlet ut fra egeninteresse. Og Aikio la ikke fingrene imellom når det gjaldt
beskrivelsen av en slik ’nidkjær, middelmaadig statsfuntionær’: ”man kan ikke komme bort fra, at han alt fra begyndelsen av manglet evne og vilje til at sætte sig ind i disse
primitive menneskers tænkemaate” (60). Aikio fremstiller
ham som totalt blottet for empati når han gjengir hendelsene på retterstedet:
Presten træder frem: ”Da du nu skal forlate denne verden og træde frem for den alvidende dommer, saa beder jeg dig oprigtigen
og høit svare mig paa disse spørgsmål”. (Her kommer en række
dogmatiske spørgsmaal). (67)
Dette er jo en oppsiktsvekkende opplysning: At en prest
som skal administrere velsignelsen før eksekveringen av en
dødsdom, i stedet henfaller til disputt om læresetninger viser at ”nidkjærhet” er en altfor høflig betegnelse. Aikio fikk
dermed fortalt at om de norske kolonisatorer ikke direkte
hadde begått justismord, så hadde de med denne saken satt
en effektiv stopper for ethvert fruktbart gjensidig samvirke
i Kautokeino-traktene. Her hadde subalterns virkelig blitt
behandlet som nettopp det, og den uskrevne koloniale diskurs ble grovt satt til side – av begge parter. I stedet fikk
man en demonstrasjon av ”[the] twin figures of narcissism
and paranoia that repeat furiously, uncontrollably” – den
forestillingen kolonisator og kolonisert har av hverandre.6
Opprøret
markerte begynnelsen på en periode med sterkere fornorsking,
med nye lover og mer kontroll med flyttsamenes bevegelser. Mer
enn noensinne kom reindrifts-samene til å merke at de var norske
7
statsborgere, som måtte bøye seg for norsk lov.
nr 33 (2011)
31
Matti Aikios oppsummering av hendelsene i Kautokeino
i 1852 forsøkte å forklare bakgrunnen for opprøret: det
hadde sammenheng med grensestengningen samme året.
Han mente at drapene av lensmann Bucht og handelsmann
Ruth var bestialske, men forståelige: Den ene var en brutal
samehater, den andre solgte brennevin til samene. Aikio beskrev en ren maktpolitikk som i sin fremdrift minnet mye
om norsk maktutøvelse 130 år senere i Alta–Kautokeinoutbyggingen. Ikke all mulig velvillig post-kolonialistisk lesemåte kan forandre inntrykket av en motsetning som bunnet
i over/underordning. Derfor var Aikios analyse i artiklene
om opprøret ganske treffende. Men i 1912 var det vanskelig
å trekke de konklusjoner som senere er blitt trukket: Nemlig at den norske kolonisator satte en situasjon av samvirke
i Sameland på spill i februar 1852, og at den labile situasjonen som fulgte, kulminerte i et korporlig opprør i november samme året. Utløst av en finsk grensestengning knappe
måneden tidligere.
I en samtid preget av det norske storsamfunnets uttalte
vilje til full assimilering av sin samiske minoritet, minte den
samiske forfatteren Matti Aikio oss i 1912 om hvordan brå
sosiale endringer for folkegrupper kan ende i voldelige opprør, som Kautokeino 1852. Nesten nøyaktig 100 år senere
er den engelske statsministeren ute av stand til å forstå denne sammenhengen.
Noter
1. ”Blodet på dørstolperne”, Tidens Tegn (Kristiania), 2/7, 9/7
1912.
2. A. Markusson, Hyrdene som for vill (Oslo: Aschehoug, 1938);
O. Nordrå, Rød høst (Oslo: Dreyer, 1970); I. Kristiansen, Korstog mot Kautokeino (Oslo: Grøndahl, 1970).
3. ”Lars Levi Læstadius”, Tidens Tegn (Kra.), 17/10, 11/11,
16/12 1912.
4. L. L. Læstadius, Samiska prediker och skrifter 1839–56, svensk
tekst v. G. Gripenstad (Helsinki: Akateemien Kustannusliike,
1978); idem, Fragmenter i Lapska Myhologin, Publication 37
(Sthlm: NIF, 1997); idem, Dårhushjonet (Skellefteå: Artos,
1997); och Jonsell, Nordal, Rydving, red., Lars Levi Læstadius, botaniker, lingvist, etnograf, teolog (Oslo: Novus, 2000).
5. Aikio, ”Blodet paa dørstolperne”. Sitatene er derimot hentet
fra M. Aikio, Polarlandsbreve og andre (Kra.: Aschehoug
1914), s. 39. Sidenumrene herfra blir ført opp fortløpende i
teksten.
6. H. K. Bhabha, The Location of Culture (London og New York:
Routledge, 1994), s. 91.
7. N. Zorgdrager, De rettferdiges strid. Kautokeino 1852 (Oslo:
Vett & viten i samarbeid med Norsk folkemuseum, 1997), s.
438.
multiethnica
32
Oroväckande skakningar i Dalarna
Älvdalskans placering på Joshua Fishmans skala över hotade språk
DOROTA MELERSKA
Sociolingvisten Joshua Fishman har nått ryktbarhet genom att
sammanlikna stadierna i språkdöd med den exponentiella Richterskalans gradering av jordbävningar. Förtjänsten är inte minst
en utpräglad lyhördhet när det gäller de villkor som är väsentliga för språklig överlevnad, förankring och revitalisering. Ett
språk är inget ”ting” som kan multipliceras eller tillskjutas resurser på ett okomplicerat sätt utan något som lever och dör
med kraften hos sina ”användare” betraktade som kollektiv
eller gemenskap, i språkligt, socialt och samhälleligt hänseende.
Fil.dr Dorota Melerska har i denna studie undersökt älvdalskan
med utgångspunkt i Fishmans skala med föresatsen att påvisa
målets förankring och på vilka områden som det skulle vara
mest betydelsefullt med insatser för att främja målets fortliv.
Älvdalskan tillhör de varieteter som avviker starkast från standardspråket och som samtidigt har både en egen ortografi och
en stark traditionell och lokal förankring. Älvdalsmålet tilldrar
sig också ofta stort intresse från lingvister – även internationellt. Med en utförlig diskussion av Fishmans olika skalsteg visar Melerska i och för sig på både starka och svaga sidor, men
samtidigt att tendensen för målet är starkt vikande ifråga om
den muntliga överföringen från generation till generation.
Bakgrund
Älvdalskan har under de senaste trettio åren alltmer uppmärksammats av både forskare och allmänheten. Bland orsakerna finns ett krympande antal talare av målet och en
minskning av språkets användningsdomäner. Detta gör att
älvdalska betraktas som ett hotat mål, och ett hotat mål
som behöver revitaliseras.1 Älvdalskan, eller övdalsk som
den heter i just detta mål, talas i norra Dalarna i Älvdalens
kommun, som består av tre socknar: Älvdalen, Särna och
Idre. De två sistnämnda tillhör dock inte det traditionella
dalmålsområdet utan där talas norska mål (Dahl 2000:181).
Det är oklart hur många som använder älvdalska idag men
man räknar med c:a 3.000 talare (Älvdalens kommuns hemsida). En undersökning gjord av intresseföreningen Ulum
Dalska 2008 visar att antalet måltalande personer som bor i
kommunen kan uppskattas till endast 1.700 individer. Dock
tillkommer c:a 700 utflyttade som också kan älvdalska, vilket
sammanlagt ger omkring 2.500 personer. De 1.700 personerna motsvarar 34 procent av socknens befolkning. Antalet
personer som bor i detta område och förstår älvdalska uppskattas till 1.300. Sammantaget kan man alltså räkna med
att knappt 3.000 talar eller förstår målet, vilket motsvarar
ungefär 60 procent av befolkningen.
Tidigare undersökningar
Den första undersökning som beskriver älvdalskan på ett
detaljerat sätt är Lars Levanders Dalmålet. Beskrivning och
historia från 1920-talet. Denna artikel är dock baserad på
två språksociologiska arbeten av John Helgander och Sven
Hultgren. Det har gjorts några andra undersökningar som
beräknar antalet måltalande älvdalingar, t.ex. DalmålsAkademins studie från 1999 eller Ulum Dalskas undersökning
från 2008, men det är de två ovannämnda arbetena som utöver antalet måltalande personer även behandlar olika relationer mellan dialekt och standardspråk samt preciserar
språkval och skolans roll i älvdalskans bevarande. De beskriver dessutom olika samband mellan språkligt beteende och
utomspråkliga faktorer.
Sven Hultgren genomförde sin undersökning i Mora,
Malung och Älvdalen i mitten av 1970-talet, och John Helgander sin i ”Mora och Rättviks kommuner i sin helhet samt
i Älvdalens församling och Älvdalens kommun”, i mitten
av 1980-talet (Helgander 1996:94). I båda fallen är informantgrupperna ganska lika, fast Hultgren fokuserade mer
på språkförhållanden i skolan. Han utfrågade elever i årskurs 8, deras föräldrar och högstadielärare i svenska. Helgander delade in sina respondenter i tre generationer: barn
och ungdomar 7–8 år och 15–16 år, deras föräldrar och deras far- och morföräldrar.
Båda undersökningarna bekräftar den allmänna tendensen att å ena sidan antalet måltalande personer håller på
att minska, särskilt bland de yngsta informanterna, men å
andra sidan att denna minskning sker relativt sett långsammare i Älvdalen än på andra orter i Dalarna. Att allt färre barn använder dialekt är ett resultat av bl.a. hämmad
språköverföring mellan generationerna. Hultgren påpekade
också att ”skolan fortfarande är en standardspråklig miljö.
Inställningen till dialekt torde dock ha blivit något tolerantare än förr” (Hultgren 1978:129). Älvdalskan är alltså ”ett
mål i upplösning”, som Helgander definierar det, och används i allt mindre utsträckning av allt färre människor med
svagare grupptillhörighetskänsla och större ambitioner utåt
och uppåt i samhället (Helgander 1994, 2004).
I den enkätundersökning jag genomförde i höstas deltog
nr 33 (2011)
multiethnica
33
53 elever från Älvdalsskolan (högstadiet årskurs 7 och 8),
18 tjänstemän från Älvdalens kommun och fyra kvinnor ur
personalen vid Tallkottens förskola. Jag skickade också 47
enkätformulär till de utfrågade elevernas föräldrar och fick
18 tillbaka. Av de 20 formulär som jag delade ut bland lärare fick jag bara sex tillbaka och därför har dessa inte räknats
med i denna studie. Som en komplettering till alla enkäter
intervjuade jag några måltalande personer i olika åldrar.
Älvdalskan enligt Joshua Fishmans modell
Fishmans skala, GIDS – Graded International Disruption
Scale (Fishman 1991) – utgör ett hjälpmedel för att underlätta språkplanering och revitalisering av hotade språk.
Fishman jämförde sin skala med Richterskalan där varje steg
motsvarar en exponentiell ökning av jordbävningens skakningar. Varje steg på GIDS-skalan däremot är ett stadium
som ett språk kan befinna sig på i sin förändringsprocess.
Skalan består av 8 stadier, och i likhet med ödeläggelsen
av hela städer vid en jordbävning på 8 på Richterskalan så
är det språk som befinner sig på det högsta stadiet praktiskt taget utdött. GIDS-skalan har två huvudmål: det ena
är att diagnostisera i vilken utsträckning ett språk är hotat
och det andra att föreslå lämpliga åtgärder och underlätta
beslut om vad som ska prioriteras i revitaliseringsprocessen. Stadierna 8 och 7 fokuserar mest på att dokumentera
det hotade språket och att få nya talare. Stadierna 6 till 4a
betonar modersmålsöverföring mellan generationer medan stadierna 4b till 1 koncentrerar sig på språkbevarande
genom att skapa ytterligare miljöer där man kan använda
minoritetsspråk.
Till skillnad från de tidigare studier (se ovan) som tillämpade bl.a. ackommodationsteori och Milroys nätverksteori placerar jag älvdalskan på Fishmans skala.2 Avsikten är att undersöka älvdalsmålet för att
se i vilka områden det behövs störst stöd.
100
Min analys kan bilda bas för konkreta hand90
88
lingar från lokala myndigheter och organi80
sationer, men också från talarna själva.
Endast äldre talare som lever spridda; ingen
kommunikativ kontinuitet
Fishmans stadium 8 innebär att det bara
finns enstaka spridda talare, som inte har någon att använda sitt språk med dagligen. Sådana talare bor isolerade i isolerade områden
(t.ex. aboriginer, indianer) men även i vissa
fall på ålderdomshem. Det kan hända att talarnas enda möjlighet att få bruk för språket
är i kommunikationen med husdjur eller bilder av frånvarande anhöriga eller liknande.
Kvantitativa undersökningar visar att detnr 33 (2011)
Stadium 7
De flesta talarna är över barnafödande ålder; minoritetsspråket används dagligen av dem
I stadium 7 är de flesta måltalande personerna över barnafödande ålder. De bor vanligtvis med sina barn och barnbarn, vilka dock själva använder majoritetsspråk. Användningsdomänerna är oftast begränsade till vardagliga dialoger, t.ex. samtal med måltalande grannar. Revitaliseringens
mål i detta skede är att få fler yngre människor att lära sig
föräldrarnas modersmål, även om det bara skulle ske som
ett andra språk. Sådana talare skulle följaktligen kunna uppfostra egna måltalande barn. Huvudsyftet i denna process
kan sammanfattas som att skapa kontinuitet mellan generationerna genom att få allt fler ungdomar att lära sig språket,
påverka deras attityder till målet och återuppbygga känslobindning med förfädernas modersmål.
Älvdalen utgör ett tydligt exempel på ett sådant samhälle där kunskap i det lokala målet framför allt förekommer
+ dalska
82
78
72
70
Stadium 8
ta skede inte gäller för älvdalskan. Enligt Hultgren (1978)
används älvdalskan av 82 % av skoleleverna och 87 % av föräldrarna. Min undersökning visar dock på en kraftig minskning, till 34 % för elever och 50 % för föräldrar. Räknar man
ihop undersökta elever, föräldrar och kommunalanställda
blir genomsnittsvärdet för måltalande i Älvdalen 45 % och
för icke-måltalande 55 %. Jämfört med situationen för trettio år sedan kan man notera en stor nedgång i antalet älvdalsmålstalande (”dalskande”) människor, men situationen
är långtifrån stadium 8 på Fishmans skala.3 Det finns fortfarande talare som överför språket till sina barn på ett naturligt sätt; dessutom räknas det med att c:a 34 % kan älvdalska
(Ulum Dalskas undersökning).
60
70
67
59
50
40
38
30
28
20
10
0
71-
61-70 51-60 41-50 31-40 21-30 11-20
-10
Procentuellt antal måltalande älvdalingar 1991–1992
(enligt Helgander 1996)
Totalt
multiethnica
34
känna ett behov av att tala älvdalska även utanför familjen.
I dagens läge fungerar älvdalska i det närmaste aldrig
som det första språket hos barn i skolåldern. Min enkätundersökning visar att bara 6 % av skolbarnen i årskurs 7 och
8 har lärt sig både älvdalska och svenska som första språk.
Ingen av dem uppgav älvdalska som enda modersmål. I
föräldrarnas generation var motsvarande siffror 6 % och
17 %. Slutsatsen kan vara att om man behärskar älvdalska
idag har man oftast lärt sig det som ett andra språk. Orsaken till detta kan ligga i antalet måltalande föräldrar som
använder älvdalska sinsemellan och i samtal med barn. Bara
19 % av eleverna svarade att deras föräldrar talar målet med
varandra och 9 % att de alltid gör det när de vänder sig till
barnen. 53 % talar älvdalska med sina barn ibland.
Det är dock intressant att ingen av de måltalande
föräldrarna markerade alternativet ”ja, alltid” när de skulle besvara frågan om de talar älvdalska med
sina barn. 67 % svarade ”ja, ibland” och 33 %
varje dag
ibland
sällan eller aldrig, fast
procent
”nej”. En omvänd situation märks i Hultgrens
jag kan älvdalska
data, nämligen den att 80 % svarade att det var
mycket ovanligt att dialekttalande föräldrar
Elever
6
44
50
pratade svenska med barnen. Målets användFöräldrar
44
33
11
ning i familjen har minskat drastiskt under de
Kommunalanställda
85
15
0
senaste trettio åren, vilket bekräftar älvdalskans allt svagare ställning. Dess position på
Svar på frågan ”Hur ofta talar Du älvdalska?”. Procent.
stadium 6 är följaktligen mycket osäker. Attisällan älvdalska som kommunikationsmedel. Situationen
tyderna har dock förändrats bland ungdomar eftersom hela
bland vuxna informanter är mer varierad men det är fortfa58 % av eleverna tycker att det är bra att dialekttalande förrande fler människor som talar älvdalska varje dag än det är
äldrar talar dialekt med sina barn.
människor som pratar ibland eller sällan.
hos äldre generationer. Diagrammet ovan (föreg. sida) är
grundat på Helganders data (1996) och presenterar antalet måltalande personer i Älvdalens församling 1991–92,
indelade i åldersgrupper. Det är ungefär från trettioårsåldern och därunder som man märker en tydlig minskning
av antalet ”dalskande” människor, vilket i sin tur motverkar
språköverföringen inom familjerna. Ulum Dalskas beräkning från 2008 bekräftar den redan nämnda minskningstendensen: i åldersgruppen över 50 år talar 60 % av informanterna älvdalska, i åldersgruppen 15–50 bara 20 % och bland
barn under 15 år är siffran 5 %.
För att få en tydligare bild ställde jag i enkäten frågan,
”Hur ofta talar Du älvdalska?” Resultat från de måltalande
informanterna finns sammanställt i procentform nedan.
Tabellen visar samma tendens som redan Hultgren tog
upp: de yngre generationerna, även om de kan, använder
Stadium 5
Stadium 6
Minoritetsspråket överförs till nästa generation inom familjen
I detta stadium är minoritetsspråket ett naturligt kommunikationsmedel inom familjen. Samtal sker på detta språk
mellan familjemedlemmar från alla generationer, vilket förutsätter att både mor- och farföräldrar samt föräldrar kan
det hotade språket. En sådan situation underlättar överföring av de språkliga kunskaperna på ett naturligt sätt till
nästa generation. Fishman betonar att detta stadium är det
viktigaste i språkbevarandeprocessen och att språköverföring inom familjen är det viktigaste steget för att revitalisera
ett hotat språk.
Förr i tiden var det vanligt att man pratade älvdalska
som modersmål med sina barn. Med tanke på barnens
framtid och behovet av goda kunskaper i majoritetsspråket
väljer man oftare svenska nuförtiden. En tendens är dock
att allt fler föräldrar bestämmer sig för älvdalska som dagligt kommunikationsmedel, men siffrorna är fortfarande
ganska låga. Även om man pratar älvdalska i hemmet möter
man svenska utanför – i skolan, på jobbet, i massmedierna
osv. – vilket kan ta bort lusten att lära sig minoritetsspråket.
Därför är det särskilt viktigt att skapa förutsättningar för att
Läs- och skrivkunnighet i minoritetsspråket inom familjer, skolor och lokala myndigheter
I Älvdalen är läs- och skrivkunnigheten i älvdalsmålet på
betydlig lägre nivå än förståelsekompetensen. En orsak till
detta kan vara att älvdalskan sedan länge av älvdalingarna betraktats som ett muntligt språk. Det finns ett antal
nedskrivna texter, men förr i tiden var läskunnighet inte
nödvändigt i det dagliga livet. Idag finns det betydligt fler
skrivna texter på älvdalska – broschyrer, tidskrifter, böcker
liksom en standardiserad ortografi. Till följd härav har de
ovannämnda kunskaperna större möjligheter att användas.
Trots att älvdalskan oftast betraktas som ett muntligt
språk har den ganska långa skrifttraditioner. De äldsta sammanhängande proven på älvdalska finns i Andreas Prytz
komedi från 1622. Från andra hälften av 1600-talet kommer
talrika bröllopsdikter och vid sekelskiftet 1700 gjordes det
första försöket att översätta Lukasevangeliet till älvdalska (se
Björklund 1956; Noreen 1881). Dessutom kan påpekas att
vissa ordformer på runinskrifter, som i Älvdalen bevarades
fram till slutet av 1800-talet och t.o.m. några enstaka föremål
fram till första världskriget, också var på älvdalsmålet (Gustavson; Hallonquist 1985).
nr 33 (2011)
multiethnica
I modern tid har Johannesevangeliet utkommit på älvdalska, med titeln Juanneswaundsjila (1989) – i översättning
av Lars Steensland. Några andra böcker är grammatiker och
böcker skrivna av Lars Steensland: Älvdalska växtnamn förr
och nu, Fågelnamn och fågelliv i Älvdalen med omnejd, Liten
älvdalsk-svensk och svensk-älvdalsk ordbok och War åvå dier
ferid? Älvdalska namn på orter utanför Älvdalen med kulturhistoriska kommentarer. Barnlitteraturen har också blivit
mer omfattande. De m
est populära böckerna är skrivna av Rut ”Puck” Olsson och Björn Rehnström. Rehnströms små Pixi-böcker
som baseras på lokala folkliga berättelser används t.o.m. i
skolorna och tack vare det bidrar man till folklorens överlevnad. Under hösten 2008 kom Lille prinsen (Lisslprinsn)
ut i översättning av Bo Westling. Läs- och skrivkunnighet
har blivit vanligare tack vare en enhetlig älvdalsk ortografi,
som utarbetades av Råðdjärum, Älvdalska språkrådet. Den
nya stavningen som är en kompromiss mellan olika bymål
och olika skrifttraditioner antogs 2005 av föreningen Ulum
Dalska (uppg. fr. Ulum Dalskas webbsida).
Den nya skrifttraditionen omfattar dessutom två tidningar: Ulum Dalska och Skansvakten. Ulum Dalska har
kommit ut två gånger om året sedan 1992, och ”delas ut
gratis till alla hushåll i Älvdalens gamla socken, samt till alla
medlemmar utanför sockengränsen” (Ulum Dalskas webbsida). Tidningen Skansvakten: Elfdalens Hembygdsförenings
sommartidning har kommit ut sedan 1916 och är därmed
en av Sveriges äldsta hembygdstidningar.
Enligt älvdalingarnas egen uppfattning beträffande fyra
språkliga kompetenser kan 45 % (40 personer) tala, 87 %
(77 personer) förstå, 66 % (59 personer) läsa och bara 19 %
(17 personer) skriva på älvdalska. Jag har sammanställt svar
från elever, föräldrar och kommunalanställda; sammanlagt
89 personer. Som man kunde förutse är siffrorna för passiva
kunskaper (förstå och läsa) betydligt högre än för aktiva
kompetenser (tala och skriva). Särskilt skrivandet ligger på
en låg nivå med bara 19 %, vilket kan tyda på att den nya
ortografin inte har etablerat sig i samhället än.
Fördelning i åldersgrupper bekräftar stora generationsskillnader – bara 9 % av eleverna uppger sig att kunna skriva
på älvdalska och 58 % att kunna läsa. Motsvarande siffror
för föräldrar var 33 % resp. 67 %. Förståelsen däremot ligger på samma nivå hos båda grupperna med 89 %. Även
om man analyserar enbart måltalande personer blir antalet skrivkunniga också tämligen låg: 17 % bland elever och
56 % bland föräldrar.
Stadium 4
Grundutbildning på minoritetsspråket
4a – skolor som fyller krav av den obligatoriska undervisningen men där undervisning sker på minoritetsspråk
4b – undervisning i/på minoritetsspråk som en del av den
obligatoriska undervisningen som sker på majoritetsspråk
nr 33 (2011)
35
Grundutbildning på minoritetsspråket förekommer inte i
Älvdalen – vare sig typ 4a eller 4b. Det står inte heller något
om undervisningen på/i älvdalska i någon läroplan. Redan
1990 påpekade Lars Steensland i artikeln ”Är älvdalskan
ett språk eller en dialekt – och vad spelar det egentligen
för roll?”, att älvdalska barn borde ha möjlighet att välja en
sådan undervisning, t.ex. i form av s.k. fria aktiviteter. Ett
försök gjordes i Älvdalsskolan 2006 och då anordnades undervisningen i älvdalska som elevernas val. I undervisningen
deltog 18 elever. Sedan dess har intresset sjunkit och nuförtiden finns det inga sådana aktiviteter. Dessutom påpekar
lärare att det råder brist på lämpliga läromedel.
De lärare som deltog i min undersökning påstår dock
att de ibland samtalar om älvdalskan, både under lektioner
i svenska och i delar av undervisningen i andra ämnen. Då
berättar lärare om älvdalskans plats i språkhistorien, eleverna lär sig vissa ord och uttryck, läser på älvdalska och
gör egna undersökningar eller så uppmuntrar helt enkelt
lärarna eleverna att använda sitt mål och bli stolta över det.
Älvdalskan undervisas inte nuförtiden i älvdalska skolor och jag frågade därför om den bör få sin plats i skolväsendet. Man kan se stora skillnader i attityder till denna
fråga beroende på informanternas ålder. Elevernas svar fördelas ganska jämnt på följande sätt – 38 % svarade ”ja”,
36 % ”nej” och slutligen 25 % ”vet inte”, vilket kan betyda
att eleverna inte har funderat särskilt mycket kring detta
problem; så hög andel som en fjärdedel hade ingen uppfattning. Fördelning mellan svaren ”ja” och ”nej” uppvisar inga
betydelsefulla skillnader och införandet av älvdalsk undervisning i dagens läge skulle förmodligen skapa lika många
förespråkare som motståndare bland eleverna.
Föräldrarna och kommunens tjänstemän däremot visar
större bestämdhet och en mer positiv inställning till införandet av det lokala målet i skolorna. Sammanlagt 75 % av
de vuxna informanterna svarade ”ja” till undervisning i älvdalska. Föräldrar inser tydligen hur viktigt det är för målets
överlevnad att också kunna lära sig detta i skolans miljö.
De hade inga sådana möjligheter själva, för under en lång
tid var bruket av älvdalska förbjudet under lektionerna och
som motreaktion till detta outtalade förbud skulle de vilja
se sina barn använda modersmål i detta sammanhang. Bara
9 % av vuxna måltalande informanter tycker att älvdalskan
inte bör undervisas i skolan. Det vore ju ett stort steg framåt att kunna fullfölja föräldrarnas önskemål, men å andra
sidan ska man inte glömma att skolorna inte ensamma kan
bära allt ansvar för språkets bevarande – det är framför allt
familjens uppgift (jfr Nettle, Romaine 2000; Dixon 1997).
Det senaste försöket att uppmuntra unga människor att
lära sig älvdalska är ett stipendium som instiftades 2008
och bekostas av en lokal aktör. Stipendiet på 6.000 kronor
tilldelas elever som använder älvdalska när de slutar nionde klass. Andra belöningar finns för elever på lägre nivåer.
Kraven är att ungdomar pratar älvdalska aktivt och med
multiethnica
36
flera personer, vilket ska verifieras med intyg inför en stipendiekommitté (se Älvdalens kommuns webbsida). Detta
initiativ garanterar inte någon plats för älvdalska i skolschemat men bevisar att kunskaper i detta mål värdesätts
i samhället.
I februari 2007 framförde 184 skolbarn sin vilja att lära
sig älvdalska i skolan i ett brev till skolministern. Brevet var
skrivet på både svenska och älvdalska. Utbildningsdepartementet svarade att de
delar […] uppfattning om vikten av att bevara älvdalskan och föra
den vidare till kommande generationer. Utbildningsdepartementet kan dock inte föreskriva att ett språk ska ha status av modersmål. Inget hindrar dock att skolor i Älvdalens kommun arbetar
för att bevara och utveckla älvdalskan. (MT, 2007.14.16, s. 17.)
Myndigheterna inser alltså vikten av att rädda älvdalskan
men det bör undersökas vad som görs i verkligheten i denna
riktning.
Stadium 3
Minoritetsspråk används lokalt på arbetsplatser
För att bevara och utveckla språket måste man, som jag
redan har nämnt, kunna använda det utanför hemmiljön.
Stadium 3 på Fishmans skala fokuserar en av dessa miljöer,
nämligen arbetsplatsen. Undersökningens resultat visar generellt att kunskaper i älvdalska inte är nödvändiga för att
kunna jobba i Älvdalen. En annan situation föreligger hos
kommunmyndigheterna – 39 % av tjänstemännen angav
att det är viktigt att kunna både älvdalska och svenska och
33 % svarade ”ja, till en viss del”. Förklaringen till de höga
siffrorna ligger förmodligen i det faktum att 72 % av de tillfrågade kommunalanställda är måltalande, och för dem är
älvdalskan det naturliga kommunikationsmedlet. Motsvarande siffror bland föräldrarna är 6 % för svaret ”ja” (”det är
viktigt att kunna både älvdalska och svenska i yrkeslivet”)
och 28 % för ”ja, till en viss del”. Enligt dessa data finns det
inget som tyder på att man måste kunna älvdalska för att
klara sig i yrkeslivet. Sådana kunskaper kan troligtvis skapa
en känsla av samhörighet och underlätta gemenskap med
gruppen men sina yrkesplikter kan man uppfylla lika bra
utan att kunna älvdalska.
Djupare intervjuer har bekräftat att man använder älvdalska när man pratar med andra ”dalskande” medarbetare
– oberoende av samtalsämne eller plats där man befinner
sig. Man ”dalskar” också med måltalande kunder (i affärer,
på banker, hos kommunmyndigheter etc.). Under olika typer av sammanträden brukar ordförande först fråga vilket
språk som ska användas så att alla har chans att delta aktivt,
och om det finns personer som inte förstår målet, är det
självklart att man byter till svenska. I situationer då man
bara förstår men har svårt att prata själv kan mötet hållas
på älvdalska.
Ett annat ställe som inte är någon arbetsplats i den allmänna bemärkelsen men där man skulle kunna höra målet
är kyrkan. I dagens läge hörs älvdalska sporadiskt i Åsens
kapell och Evertsbergs kapell. Detta sker bara enstaka gånger, t.ex. när man läser evangeliet på älvdalska på julottan.
Eftersom prästen inte kommer från Älvdalen förekommer
det inga gudstjänster eller predikan helt på älvdalskan. Det
enda inslaget är vissa, särskilt nykomponerade sånger. Den
nutida älvdalskans ställning i kyrkan kan vara en följd av
den långa traditionen av förnekande av målet. Prästerna i
Älvdalen var under lång tid negativt inställda till minoritetsspråket i religiösa sammanhang och föredrog majoritetsspråket svenska.
När det gäller andra trossamfund hörs inte älvdalska
heller särskilt mycket. Pingstförsamlingen Filadelfia har idag
bara fyra medlemmar, men inte ens förr i tiden, då församlingen hade fler troende, använde man målet i predikan.
Älvdalskan har alltid varit det naturliga samtalsspråket församlingsmedlemmarna emellan, men inte mer än så. Samma förhållande gäller Baptistförsamlingen där målet bara
fungerar som privat kommunikationsmedel.
Stadium 2 och 1
Minoritetsspråk används på lägre myndighetsnivå, delvis
även i medierna
Minoritetsspråk används i högre utbildning, hos förvaltningsmyndigheter, i regeringen och nationella massmedier
Stadierna 2 och 1 är inte relevanta för älvdalskans situation.
I fråga om högre utbildning har det organiserats enbart enstaka kurser i älvdalska. Den första universitetskursen i älvdalska anordnades av Institutionen för nordiska språk i vi
Uppsala universitet i juni 2005. Kursen bestod bl.a. av en
veckas intensivundervisning i Älvdalen. En annan kurs var
en sommarkurs som ägde rum vid Älvdalsskolan i Älvdalen
2007. Man kunde läsa den genom Komvux i Älvdalen eller
som högskolekurs genom Högskolan Dalarna.
Älvdalskans nutida ställning i ljuset av tidigare
revitaliseringsinsatser
Med den nutida globaliseringen är det helt omöjligt att betrakta älvdalska som ett fullvärdigt alternativ till svenska eller engelska. Vi kan sålunda inte förvänta oss att det gamla
förhållandet med älvdalska som hela samhällets modersmål
kommer att återupplivas. Undersökningar som har gjorts
under de senaste trettio åren visar å ena sidan en kraftig
minskning i antalet måltalande personer, särskilt bland ungdomar, men å andra sidan kan man märka en större språklig medvetenhet och positiv inställning till älvdalskan. Mitt
förslag att placera älvdalskan på Fishmans skala kan underlätta framtida revitaliseringsförsök för att bevara det unika
målet. Alla insatser som hittills har gjorts i Älvdalen är otvivelaktigt värdefulla och har bidragit till ett språkligt uppnr 33 (2011)
multiethnica
37
vaknande men älvdalsmålet befinner sig fortfarande i en
osäker position.
Älvdalskan kan nuförtiden placeras på stadierna 6 och
7 och har en tämligen svag ställning på stadium 5 enligt
Fishmans skala. Den används oftast av äldre människor i
vardagliga samtal; språköverföringen i familjerna är ringa
även om man kan märka en viss förändring till älvdalskans
fördel, och befolkningen har åtminstone vissa läskunskaper
i älvdalska. Älvdalskan är ett mål som används till vardags
hemma och på arbetet men det har ingen formell förankring inom vare sig grundutbildning, förvaltningsmyndigheter, medier eller högre utbildning.
Litteratur på älvdalska, olika musikaktiviteter, föreningar och kurser har höjt älvdalingarnas medvetenhet om
sitt eget språk och fått dem att bekämpa den tidigare skamkänslan och ersätta den med en viss stolthet. Men det är
fortfarande språkförhållandena i familjerna som motverkar
målets fortliv, och eftersom språkbevarande är ett resultat
av individuella språkval på lång sikt är det familjemedlemmarnas språkval som man i högre grad borde lägga märke
till (se även Hyltenstam, Stroud 1999). Därför är det så
viktigt att föräldrar eller mor- och farföräldrar börjar inse
vikten av att använda sitt mål med sina barn och barnbarn.
Annars blir alla försök bara ett önsketänkande utan att något egentligen förändras. Det är otvivelaktigt viktigt att kunna överföra språket genom den lokala kulturen (berättelser,
sånger, gemensamma aktiviteter) men man borde skapa
ytterligare domäner där folk kan kommunicera med hjälp
av det lokala målet (ssk. stadierna 3 och 4). Som Daniel
Nettle och Suzanne Romaine upplyser om i sitt arbete: ”A
language cannot be saved by singing a few songs [...] It is
saved by its use” (Nettle, Romaine 2000:176).
Fishman, Joshua A., 1991. Reversing Language Shift. Theoretical
and Empirical Foundations of Assistance to Threatened Languages. Multilingual Matters 76. Clevedon: Philadelphia &
Adelaide.
Gustavson, Helmer; Hallonquist, Sven-Göran, 1985. Runor
i Dalarna. Stockholm: Runverket, Riksantikvarieämbetet
(distr.); Älvdalen: Elfdalens hembygdsfören.
Helgander, John, 1994. Dalmålen i upplösning – bakgrund
och förklaringsmodeller. I: Kotsinas, Ulla-Britt; Helgander,
John (red.), Dialektkontakt, språkkontakt och språkfrändring i Norden. Föredrag från ett forskarsymposium. MINS 40.
Stockholms universitet, s. 63–80.
Helgander, John, 1996. Mobilitet och språkförändring. Exemplet
Övre Dalarna och det vidare perspektivet. Sektionen för humaniora och beteendevetenskap, Högskolan Dalarna. Rapport
1996:3. Falun: Högskola Dalarna.
Helgander, John, 2004. Dalmålen från utbildning mot upplösning.
Faktiskt beteende och attityder. I: Östborn, Andreas (red.), Vår
språkliga spännvidd. Mora: Stiftelsen Bonäs bygdegård, s.
15–52.
Hultgren, Sven O., 1983. Skola i dialektal miljö. Språkanvändning
och språkliga attityder i övre Dalarna. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia philologiae Scandinavicae Upsaliensia 18. Uppsala: Uppsala universitet.
Hyltenstam, Kenneth; Stroud, Christopher, 1991. Språkbyte och
språkbevarande. Om samiskan och andra minoritetsspråk. Lund:
Studentlitteratur.
Levander, Lars, 1925–1928. Dalmålet. Beskrivning och historia.
1–2. Uppsala.
Melerska, Dorota, Älvdalskan. Mellan språkdöd och revitalisering.
Uppsala 2011.
Nettle, Daniel; Romaine, Suzanne, 2000. Vanishing Voices. The
Extinction of the World’s Languages. Oxford: Oxford University
Press.
Noreen, Adolf, 1881. Dalmålet. Inledning till Dalmålet. Stockholm:
Kongl. Boktryckeriet.
Steensland. Lars, 1990. Är älvdalskan ett språk eller en dialekt –
och vad spelar det egentligen för roll? I: Studier i modern språkvetenskap 9. Stockholm: Almqvist & Wiksell International, s.
216–222.
Noter
Internet
Andersson, Pell Birgitta, Ulum dalska – Språklådan, <http://neuromancerx.com/blog/?page_id=52> (2009.02.02)
Barke, Anders, Pressrelease, Älvdalens kommun, 2008-12-15,
<http://www.alvdalen.se/upload/Dokument/Pressreleaser/
Stipendium_i_%C3%A4lvdalska.pdf> (2009.01.14)
Rehnström, Björn, Byönn-Byöker – Böcker och Internet i samverkan. <http://www.byonn.se/> (2009.01.16)
Mora Tidning 2007.02.02, Rehnström, Björn, Språkkrav till ministern, s. 18.
Mora Tidning 2007.04.16, Rehnström, Björn, ”Viktigt bevara älvdalskan”. Utbildningsdepartementet svarar på bun:s brev till
skolministern, s. 17.
Älvdalens kommun, <http://www.alvdalen.se>
1. Trots att ordet mål också kan betyda dialekt, uppfattar jag
denna term som mer neutral än dialekt. För att undvika att ta
ställning till älvdalskans klassificering använder jag just ”mål” i
denna artikel.
2. Se min avhandling Älvdalskan. Mellan språkdöd och revitalisering, 2011.
3. I älvdalskan använder man ett särskilt verb, att dalska, som
benämning för att prata älvdalska.
Referenser
Björklund, Stig, 1956. Älvdalsmålet i Andreas Johannis Prytz’ Comoedia om Conung Gustaf Then Första 1622. Uppsala: Almqvist & Wiksell.
Dahl, Östen, 2000. Språkets enhet och mångfald. Lund: Studentlitteratur.
Dixon, Robert M., 1997. The Rise and Fall of Languages. Cambridge: Cambridge University Press.
European Charter for Regional or Minority Languages, Strasbourg,
5.XI.1992.
nr 33 (2011)
multiethnica
38
Andra nyutkomna publikationer från Hugo Valentincentrum eller av centrets medarbetare:
NYA BÖCKER
Hugo Valentin-centrum har till uppgift att initiera, bedriva och popularisera forskning. Vi publicerar både vetenskapliga rapporter och böcker som
vänder sig till en bred läsekrets av forskare och allmänt intresserade.
Centret publicerar följande bokserier: Studia multiethnica Upsaliensia
(SMU), Uppsala Multiethnic Papers (UMP), Uppsala University Holocaust and
Genocide Studies Publications (UUHGS), Endangered Languages and Cultures
(ELC), NAMIS-serien (Ns), The Hugo Valentin Lectures (HVL), Current Issues
(CI) och Digitala skrifter från Hugo Valentin-centrum (DS). Se nästa uppslag.
En del av våra forskares skrifter ges ut av icke-universitetsanknutna förlag.
Dessa köps genom bokhandeln eller angiven distributör/utgivare.
Volymer ur UMP, ELC, Ns, HVL och CI beställs från Hugo Valentincentrum, Box 521, SE-751 20 Uppsala. Volymer i DS publiceras digitalt
i Digitala vetenskapliga arkivet (DiVA) och finns tillgängliga i fulltext via
adressen http://uu.diva-portal.org/
SMU distribueras av University Publications from Uppsala, Uppsala
universitetsbibliotek, Box 510, SE-751 20 Uppsala.
Hernán Horna, A History of Latin America. SMU 19.
UPPSALA: ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, 2011 (IN PRESS). 260 PP. INDEX.
This synthesis of Latin American history includes its ethnic and
cultural diversity as well as a political and economic overview.
The Latin American identity and even the identities of the various national states are still in the making. The unity of Latin
America remains a project. Latin America is an area of contrasts
but the geographic nearness, cultural similarities, and shared
historical experience constitute the region’s greatest bonds. The
post-Columbian world found its first miscegenation frontier in
Latin America. Latin America is mostly Amerindian, African
and European, and the boundaries of the contemporary national states do not necessarily coincide with their ethnic or racial
boundaries. Those boundaries are the consequence of colonial
domination. Latin American independence was led by Criollo
or white elites and they would also become the real inheritors of colonial power. Latin America is the region of the Third
World that has the oldest postcolonial period, and yet it still
remains underdeveloped and not completely independent. One
of Latin America’s geographic conditions is its proximity to the
United States. Both the United States and Latin America were
former European colonies whose post-independence periods
would continue to diverge in the emerging global system. Their
asymmetric power relations have not yet created a win-win
relationship between the two sides of Rio Grande. It is a challenge for the leaders of the Western Hemisphere who claim to
defend democracy. Although the first native school of development economics (Dependency) in the Third World was created
by Latin Americans, the region remains underdeveloped. Latin
America has the historic ills of Third World underdevelopment;
that is, extreme poverty of the masses and the utmost affluence
of socio-economic elites. Moreover, the ineffectiveness of political institutions led many Latin Americans to support individual
leaders (caudillos). Certainly, the road to democracy is an uphill
endeavor for the peoples of Latin America.
Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sammanställd
av Björn Lundqvist. 2011. ELC 7. Uppsala 2011
Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko
suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. Leena Huss. NAMISserien 5. Uppsala 2010.
Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland. En
översikt. Boglárka Straszer. Digitala skrifter från Hugo Valentincentrum 1. Uppsala 2010.
Essays on the Language, Culture and Education of Roma. Hristo
Kyuchukov. ELC 6. Uppsala 2010.
Wenn Kinder Völkermord überleben. Über extreme Traumatisierung
und Affektregulierung. Suzanne Kaplan. Gießen 2010.
Gäller vanligt folkvett också för akademiker? Rapport från ett seminarium om makt och etik. Red. G. Bockgård & H. Tunón. Uppsala
2010.
Sarajevo under Siege. Anthropology in Wartime. Ivana Maček. Philadelphia, Pa. 2009.
Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. Sven Gustavsson. UMP 52.
Uppsala 2009.
Mer om skrifterna på http://www.valentin.uu.se
Helmut Müssener & Per jegebäck, red., Språket, makten och
härligheten. Fem föreläsningar. UMP 54.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. 122 SS.
Föreliggande volym bygger på föredrag från föreläsningsserie
som arrangerades vid Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet, vår- och höstterminen 2010. Den lätt raljerande rubriken Språket och makten …och härligheten? stod som överskrift
för en serie om åtta kvalificerade föreläsningar, öppna för allmänheten, på ett tema som inte saknade allvar: förhållandet
mellan språk och makt. Ordförande för serien var professor
emeritus Helmut Müssener. Fyra medverkande representerade
Uppsala universitet, de fyra övriga finska, svenska och tyska
universitet. De åtta föreläsningarna – där föreläsarna utgick
från sina egna specialiseringar genom egen forskning – diskuterade med historiska och aktuella exempel, och i delvis detaljerade analyser, det aktuella temat ur en uppsättning förvalda,
relevanta aspekter: a) hur makten, ideologiernas, samhällets
och statens makt, försöker påverka och ändra språket i en föregiven riktning, inte minst genom en genomtänkt språkpolitik;
b) hur dessa makter använder sig av språk som ett instrument
för att medvetet och/eller omedvetet styra människorna i en
av makten önskad riktning; c) hur makten kan lyckas eller
misslyckas i dessa strävanden; d) hur skönlitterära författare
reagerar på dessa och registrerar deras konsekvenser; e) vilka
resultat dessa strävanden kan få för ett samhälle ner till individnivå. Fem av dessa föreläsningar presenteras i denna volym,
nämligen bidragen av Björn Melander (Makten över språket i
svensk språkpolitik), Leena Huss (Om begreppet modersmål
och människors rätt till eget språk), Bettina Jobin (Feministisk
språkpolitik i Tyskland …och Sverige?), Charlotta Seiler Brylla
nr 33 (2011)
multiethnica
39
(Om språk och makt i Tredje riket, under kalla kriget och i
dagens populistiska retorik) och Jenny Willner (Om antisemitism och språklig traumatisering hos Franz Kafka, Victor Klemperer, Peter Weiss och Georges-Arthur Goldschmidt), där
samtliga lyfter fram tankeväckande sidor av relationen mellan
språk och makt. (Föreläsningarna av professorerna Lars Burman, Sally Boyd och Tom Moring fick av olika skäl utgå.)
historiografi, som hölls av universitetslektor Lars M Andersson, fick tyvärr utgå). Den svensk-judiska befolkningsgruppens
historia kan räknas tillbaka till 1770-talet, då de första judarna
fick lov att permanent bosätta sig i Sverige utan att behöva
överge sin religion. Gruppen utgör av många skäl ett idealiskt
objekt för studier om exempelvis minoriteter, integration och
diskriminering.
Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på nationella minoriteter i Sverige. NAMIS-serien 6.
Anfal. Vittnesmål från irakiska Kurdistan. En guide till Omar
Sheikhmous arkiv upprättad av Minoo Alinia.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. 134 SS.
Krista Oramas studie tar sin utgångspunkt i den delvis speciella position som barn ur nationella minoriteter befinner sig i
i en aktuell rättslig diskussion. Syftet med arbetet har varit att
granska svenska nationella minoritetsbarns situation utifrån ett
barnrättsperspektiv. Dessa barns position är ofta socialt utsatt,
dels för att de är barn, dels för att de tillhör en minoritet. Om
barns förhållanden i allmänhet brukar betraktas utifrån ett vuxenperspektiv tenderar minoriteternas tillvaro att behandlas ur
majoritetetens perspektiv, och de två människorättsområdena
– barn och minoriteter – behandlas som regel var för sig. I den
internationella människorättsdebatten är barnets rättigheter
ett fokusområde, och minoritetsrättigheter ett annat, men det
talas mer sällan specifikt om minoritetsbarn på något av dessa
områden. Samma uppdelning råder i Sverige, där barnrättspolitiken är ett distinkt politikområde, och minoritetspolitiken
och politiken rörande de nationella minoriteterna är ett annat.
I diskussionen om de nationella minoriteterna talas det ofta
om språk- och kulturbevarande i allmänna termer, och endast
sällan om minoritetsfrågor utifrån de nationella minoritetsbarnens perspektiv. Vidare är ett ”alla lika”-perspektiv så framträdande i diskussionen om barnets rättigheter att nationella
minoritetsbarn, och de utmaningar som just dessa barn möter i
det svenska samhället, inte tillräckligt lyfts fram, ofta på grund
av rädsla för negativ stämpling.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. STENCIL, 12 PP.
English abstract: Anfal: Testimonies from Iraqi Kurdistan. A
guide to Omar Sheikhmous’ archive prepared by Minoo Alinia.
The material described in this guide is a collection of documents about the Anfal campaign in Iraqi Kurdistan. Operation
Anfal is the name of the series of eight military attacks carried
out between 18 February and 6 September 1988 by the Iraqi
regime against the Kurdish population in the country. A large
part of the material consists of video and audio recordings
of ordinary people’s testimonies and personal experiences of
murder, torture, imprisonment, forced displacement and the
like. The material is mainly in South Kurdish (Sorani), but
there are also a number of texts in Arabic and English. The
material was collected in autumn 1999 and autumn 2000
by Omar Sheikhmous, who was then working at the Uppsala Programme for Holocaust and Genocide Studies – today
the Hugo Valentin Centre at Uppsala University, where the
archive is currently stored. Photocopies of the Swedish language guide can be ordered from the Hugo Valentin Centre.
Helmut Müssener, red., Judarna i Sverige – en minoritets hitoria.
Fyra föreläsningar. UMP 53.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2011. 124 SS.
Judarna i Sverige – en minoritets historia var rubriken på en
föreläsningsserie som arrangerades vid Hugo Valentin-centrum
höstterminen 2009. Serien genomfördes i samarbete med Forum för Advanced Studies in Arts, Languages and Theology. Vid
sidan av Hugo Valentins monografi Judarnas historia i Sverige
från 1924 har det länge rått brist på akademiska studier kring
den judiska gruppens historia i Sverige. På senare år har dock
en rad vetenskapliga arbeten publicerats och forskningsprojekt
påbörjats. 2008 bildades ett tvärvetenskapligt nationellt nätverk
med samma namn som föreläsningsserien, ”Judarna i Sverige –
en minoritets historia”. I sammanlagt fem föreläsningar belyste
serien olika aspekter av de svenska judarnas historia under drygt
200 år fram till våra dagar och gruppens strategier för anpassning och integration, och ansträngningar för att bevara den egna
kulturen. Föreläsningarna baserades till stor del på ny forskning,
och föreläsarna – medlemmar i nätverket – är knutna till universitet och högskolor i landet och specialister på sitt område.
Fyra av dessa föreläsningar publiceras nu i denna volym. (En
femte föreläsning med rubriken Ett försök till en svensk-judisk
nr 33 (2011)
Maija Könönen and Juhani Nuorluoto, eds., Europe – Evropa.
Cross-cultural Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. SMU 18.
UPPSALA: ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS, 2010. 323 PP.
This volume in the series Studia multiethnica Upsaliensia contains
twenty papers presented at the conference “Eastern Manifestations of Western Ideas – or Vice Versa?,” held at the University
of Helsinki in August 2008. The contributions deal with a wide
range of questions related to the status of languages, literary
and cultural topics, philosophical ideas, the Byzantine heritage,
political history, and travelogues in (South)eastern Europe and
Russia. The book represents the most recent state of affairs
in the study of the target area in the mentioned fields. The
authors are both senior experts and younger scholars from the
United States, Croatia, Finland, Luxembourg, Serbia, and Sweden. Each essay in the volume attests to the benefits of crossing
the geographical, cultural and ideological divisions that have
run for centuries and are still running through Europe in various forms. The book is not only a scholarly endeavour, but can
also be used as an academic textbook in area studies.
Paul A. Levine, Raoul Wallenberg in Budapest. Myth, History
and Holocaust. (Svensk övers.: Raoul Wallenberg i Budapest:
Människan och myten. Lund: Historiska Media, 2011)
LONDON; PORTLAND, OREG.: VALLENTINE MITCHELL, 2010. 392 PP.
Raoul Wallenberg, a genuine hero of the Holocaust, is revered
and honoured by millions worldwide for his humanitarian
achievements in Budapest in 1944. During his often dramatic
multiethnica
40
six months in that city, Wallenberg and his diplomatic colleagues saved and assisted many thousands of Jews. Though much
written about, existing publications about Wallenberg have
been hagiographic in nature rather than historical, characterized by inaccuracies, exaggerations, and a lack of historical context. Paul A. Levine has studied Wallenberg and Swedish diplomacy during the Holocaust for twenty years. Using contemporary Swedish diplomatic documents never before studied, Levine
places Wallenberg in an accurate historical context, providing
an almost daily picture of his activities, including his essential
negotiations with Hungarian officials, German and Hungarian
Nazis, and neutral diplomats. Through careful analysis of Wallenberg’s own personal and diplomatic correspondence, this
study provides a richer and more nuanced picture of a generally misunderstood figure. Levine also explores how the many
myths about Wallenberg and his mission have distorted the
public’s understanding both of him and of how he actually
worked to assist and save thousands of Jews. Rather than being
an “angel of rescue”, Wallenberg was a very real man who’s
status as a Swedish diplomat was more crucial to his ability to
act than his own motivations. The book also argues that by dispensing with these myths, Wallenberg’s true historic worth as
a moral symbol is enhanced rather than diminished. A Swedish
translation has been published in 2011.
Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen.
NAMIS-serien 4.
UPPSALA: HUGO VALENTIN-CENTRUM, 2010. 223 SS.
Rapporten redovisar ett uppdrag från Integrations- och jämställdhetsdepartementet att kartlägga och analysera behovet av
särskilda utbildningsinsatser riktade till kvinnor som tillhör nationella minoriteter. Syftet enligt direktiven är att på ett bättre
sätt än tidigare fånga upp behoven hos minoritetskvinnor som
vill utbilda sig och stärka sin roll i samhället, och att finna lösningar som passar dessa kvinnor och deras behov. Enligt direktiven har utformningen av minoritetspolitiken hittills inte beaktat könsperspektivet i tillräcklig grad och en konsekvens av
detta sägs vara att minoritetskvinnors behov har förblivit osynliga. Kvinnor som tillhör de nationella minoriteterna kan vara
dubbelt utsatta när det gäller diskriminering, dels för att de är
kvinnor, dels för att de tillhör en nationell minoritet. I direktiven
betonas vikten av att stärka minoriteters möjligheter till inflytande på samma villkor som befolkningen i övrigt och till att
få sina behov tillgodosedda på samma villkor som majoriteten.
CENTRETS SKRIFTSERIER
STUDIA MULTIETHNICA UPSALIENSIA
ACTA UNIVERSITATIS UPSALIENSIS
1. Kerstin Eidlitz Kuoljok, The Revolution in the North. Soviet Ethnography
and Nationality Policy. 1985.
2. Erling Wande, Jan Anward, Bengt Nordberg, Lars Steensland & Mats
Thelander, red., Aspects of Multilingualism. Proceedings from the Fourth
Nordic Symposium on Bilingualism, 1984. 1987.
3. Marika Tandefelt, Mellan två språk. En fallstudie om språkbevarande och
språkbyte i Finland. Diss. 1988.
4. Robert C. Ostergren, A Community Transplanted. The Trans-Atlantic
Experience of a Swedish Immigrant Settlement in the Upper Middle West,
1835–1915. 1988.
5. Linda Benson & Ingvar Svanberg, red., The Kazaks of China. Essays on
an Ethnic Minority. 1988.
6. Gunnar Broberg, Harald Runblom & Mattias Tydén, red., Judiskt liv i
Norden. 1988.
7. Simon Szyszman, Les Karaïtes d’Europe. 1989.
8. Ingvar Svanberg, Kazak Refugees in Turkey. A Study of Cultural Persistence
and Social Change. 1989.
9. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedish-American Life in Chicago.
Cultural and Urban Aspects of an Immigrant People, 1850–1930. 1991.
10. H. Arnold Barton, A Folk Divided. Homeland Swedes and Swedish Americans, 1840–1940. 1994.
11. Rochelle Wright, The Visible Wall. Jews and Other Ethnic Outsiders in
Swedish Film. 1998.
12. Raimo Raag, Från allmogemål till nationalspråk. Språkvård och språkpolitik i Estland från 1857 till 1999. 1999.
13. Hernán Horna, La Indianidad antes de la independencia latinoamericana.
1999.
14. Philip J. Anderson & Dag Blanck, red., Swedes in the Twin Cities. Immigrant Life and Minnesota’s Urban Frontier. 2001.
15. Lizette Gradén, On Parade. Making Heritage in Lindsborg, Kansas. 2003.
16. Angela Karstadt, Tracking Swedish-American English. A Longitudinal
Study of Linguistic Variation and Identity. 2003.
17. Vera Lif, Ingermanländares namnskick under 1900-talet. Kontinuitet och
förändring. 2004.
18. Maija Könönen & Juhani Nuorluoto, eds., Europe–Evropa. Cross-cultural
Dialogues between the West, Russia, and Southeastern Europe. 2010.
19. Hernán Horna, A History of Latin America. Under utg. 2011.
UPPSALA MULTIETHNIC PAPERS
1. Multiethnic Research at the Faculty of Arts, Uppsala University. 1984.
2. Kjell Magnusson, Migration, nation, kultur. En bibliografi över invandraroch minoritetsfrågor med Jugoslavien som exempel. 1984.
3. Ingvar Svanberg & Eva-Charlotte Ekström, Mongolica Suecana. A
Bibliography of Swedish Books and Articles on Mongolia. 2:a uppl. 1988.
4. Ingvar Svanberg, Invandrare från Turkiet. Etnisk och sociokulturell variation. 2:a uppl. 1988.
5. Tordis Dahllöf, Identitet och antipod. En studie i australiensisk identitetsdebatt. 4:e uppl. 1991.
6. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, Jugoslavien i april 1984. Rapport
från en multietnisk resa. 1986.
7. Harald Runblom & Dag Blanck, red., Scandinavia Overseas. Patterns of
Cultural Transformation in North America and Australia. 2:a uppl. 1990.
8. Mattias Tydén, Svensk antisemitism 1880–1930. 1986.
Volymer ur Studia multiethnica Upsaliensia beställs från:
University Publications from Uppsala, Uppsala universitetsbibliotek
Box 510, SE-751 20 Uppsala
Fax: 018-471 68 04. E-post: acta@ub.uu.se
9. Aläqa Tayyä Gäbrä Maryam, History of the People of Ethiopia. I översättning av Grover Hudson och Tekeste Negash. 2:a uppl. 1988.
10. Uno Holmberg, Lapparnas religion. Med inledning och kommentar av Leif
Lindin, Håkan Rydving och Ingvar Svanberg. 1987.
Volymer ur övriga serier beställs från Hugo Valentin-centrum:
Box 521, SE-751 20 Uppsala
Fax: +46-18-471 23 63. Tfn: +46-18-471 23 59. E-post: info@valentin.uu.se
11. Ingvar Svanberg, red., Adam Heymowski & Kerstin Ankert, I samhällets
utkanter. Om ”tattare” i Sverige. 1987.
Se även www.valentin.uu.se
13. Ingvar Svanberg & Mattias Tydén, red., Multiethnic Studies in Uppsala.
Essays Presented in Honour of Sven Gustavsson, June 1, 1988. 1988.
12. Raimo Raag & Harald Runblom, red., Estländare i Sverige. Historia, språk,
kultur. 1988.
nr 33 (2011)
multiethnica
14. Ingvar Svanberg, The Altaic-Speakers of China. Numbers and Distribution.
1988.
15. Jarmo Lainio, Spoken Finnish in Urban Sweden. Diss. 1989.
16. Eric De Geer, Göteborgs invandrargeografi. De utländska medborgarnas
regionala fördelning. 1989.
17. Kjell Magnusson, Jugoslaver i Sverige. Invandrare och identitet i ett kultursociologiskt perspektiv. Diss. 1989.
41
50. Ulla Börestam, Satu Gröndahl, Boglárka Straszer, red., Revitalisera mera!
En artikelsamling om den språkliga mångfalden i Norden tillägnad Leena
Huss. 2008.
51. Helmut Müssener och Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
52. Sven Gustavsson, Standard Language Differentiation in Bosnia and Herzegovina. Grammars, Language Textbooks, Readers. 2009.
18. Ingmar Söhrman, Sverige och de romanska kulturerna. 1989.
53. Helmut Müssener, red., Judarna i Sverige – en minoritets historia. Fyra
föreläsningar. 2011.
19. Nils-Erik Hansegård, Den norrbottensfinska språkfrågan. En återblick på
halvspråkighetsdebatten. 1990.
54. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Språket, makten och härligheten.
Fem föreläsningar. 2011.
20. Lars Wendelius, Kulturliv i ett svenskamerikanskt lokalsamhälle: Rockford,
Illinois. 1990.
21. Dag Blanck & Harald Runblom, red., Swedish Life in American Cities. 1991.
22. Bahdi Ecer, I fikonträdets skugga. Ett syrianskt utvandrarepos. Med efterskrift av Carl-Martin Edsman. 1991.
23. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Turkish Associations in Metropolitan
Stockholm. 1991.
25. Ingvar Svanberg, red., Ethnicity, Minorities and Cultural Encounters. 1991.
26. Anders Berge, Flyktingpolitik i stormakts skugga. Sverige och de sovjetryska
flyktingarna under andra världskriget. 1992.
27. Ingrid Lundberg & Ingvar Svanberg, Kulu. Utvandrarbygd i Turkiet. 1992.
28. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Ethnic Life and Minority Cultures. 1992.
29. Ingmar Söhrman, Ethnic Pluralism in Spain. 1993.
30. Tordis Dahllöf, ¿Antipodenses? Un estudio acerca de la identidad australiana. 1993.
31. Henrik Román, En invandrarpolitisk oppositionell. Debattören David
Schwarz syn på svensk invandrarpolitik åren 1964–1993. 1994.
32. Karin Borevi & Ingvar Svanberg, red., Multiethnic Studies. Report on Research and Other Activities from the Centre for Multiethnic Research. 1994.
33. Tamás Stark, Hungary’s Human Losses in World War II. With an Introduction by Karl Molin: The Raoul Wallenberg Archive at Uppsala University.
1995.
34. Sven Gustavsson & Harald Runblom, red., Language, Minority, Migration.
Yearbook 1994/1995 from the Centre for Multiethnic Research. 1995.
35. Sven Gustavsson & Ingvar Svanberg, red., Bosnier. En flyktinggrupp i
Sverige och dess bakgrund. 1995.
36. Kjell Magnusson, Midhat Mediæ & Harald Runblom, red., Krig, exil,
återvändande. Den bosniska konflikten och flyktingproblematiken. 1996.
37. María Luján Leiva, Latinoamericanos en Suecia. Una historia narrada por
artistas y escritores. 1997.
38. Leena Huss, red., Många vägar till tvåspråkighet. Föredrag från ett forskarseminarium vid Göteborgs universitet den 21–22 oktober 1994. 1996.
39. M.M. Jocelyne Fernandez & Raimo Raag, red., Contacts de langues et de
cultures dans l’aire baltique. Contacts of Languages and Cultures in the
Baltic Area. Mélanges offerts à Fanny de Sivers. 1996.
40. Andrzej Nils Uggla, I nordlig hamn. Polacker i Sverige under andra världskriget. 1997.
41. Masoud Kamali, Distorted Integration. Clientization of Immigrants in
Sweden. 1997. 2nd Ed. With a New Preface. 2005.
42. Dag Blanck, Per Jegebäck et al., red., Migration och mångfald. Essäer om
kulturkontakt och minoritetsfrågor tillägnade Harald Runblom. 1999.
43. Elżbieta Swejkowska-Olsson & Michaþ Bron Jr, red., Allvarlig debatt och
rolig lek. En festskrift tillägnad Andrzej Nils Uggla. 2000.
44. Harald Runblom, red., Migrants and the Homeland. Images, Symbols, and
Realities. 2000.
45. Satu Gröndahl, red., Litteraturens gränsland. Invandrar- och minoritetslitteratur i nordiskt perspektiv. 2002.
46. Lars Wendelius, Den dubbla identiteten. Immigrant- och minoritetslitteratur
på svenska 1970–2000. 2002.
47. Jasenka Trtak, Framing Identities. Images of Us and Them in Two Serbian
Novels. 2003.
48. Harald Runblom & Andrzej Nils Uggla, red., Polen och Sverige 1919–
1999. 2005.
49. Tomislav Dulić, Roland Kostić, Ivana Maček & Jasenka Trtak, red., Balkan Currents. Essays in Honour of Kjell Magnusson. 2005.
nr 33 (2011)
ENDANGERED LANGUAGES AND CULTURES (ELC)
1. Susanna Angéus Kuoljok, Lulesamiska. Ett hotat minoritetsspråk i Skandinavien. 2003.
2. Rafîq Sabir, Kamal Mirawdeli & Stephen Watts, Modern Kurdish Poetry. An
Anthology & Introduction. 2006.
3. Astrid Starck-Adler, Yiddish. Continuity and Change. 2007.
4. Laura Palosuo, En inventering av forskningen om romer i Sverige. 2009.
5. Hristo Kyuchukov, ed., “A Language without Borders…” The International
Romani Language Conference in Stockholm and Uppsala 7–9 January 2007.
2nd Rev. Ed. 2009.
6. Hristo Kyuchukov, Essays on the Language, Culture and Education of Roma.
2010.
7. Björn Lundqvist, Svensk syd- och umesamisk bibliografi 1990–2008. Sammanställd av Björn Lundqvist. 2011.
NAMIS-SERIEN
1. Lars G. Benktson, Att tillfriskna språkligt på olika sätt. Medicinska ord och
fraser på quechua, spanska och engelska. 2004.
2. Rikard Jennische, De nationella minoriteterna och folkbiblioteken. Folkbibliotekens hantering av nationella minoritetsfrågor i ljuset av Sveriges officiella
minoritetspolitik. 2004.
3. Eric de Geer & Vera Lif, red., Ingermanländarna 60 år i Sverige. Symposiet
i Örebro den 18 juni 2005. 2007.
4. Kunskap för egenmakt. Minoritetskvinnor och folkbildningen. 2010.
5. Leena Huss, Ska vi tala finska? En idéskrift för finskan i Sverige – Puhutaanko
suomea? Ideoita suomen kielen elvytykseen. 2010.
6. Krista Orama, ”Vi är ju också människor!” Ett barnrättsperspektiv på nationella minoriteter i Sverige. 2011.
UUHGS PUBLICATIONS
UPPSALA UNIVERSITY HOLOCAUST AND GENOCIDE STUDIES PUBLICATIONS
1. Laura Palosuo, Yellow Stars and Trouser Inspections. Jewish Testimonies from
Hungary, 1920–1945. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ. Library.)
2. Karin Kvist Geverts, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik
och de judiska flyktingarna 1938–1944. Diss. 2008. (Distr: Uppsala Univ.
Library.)
3. Helmut Müssener & Per Jegebäck, red., Rasen och vetenskapen. 2009.
THE HUGO VALENTIN LECTURES
1. Saul Friedländer, Mass Murder and German Society in the Third Reich.
With Two Articles by Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Stéphane
Bruchfeld and Per Jegebäck. 2002.
2. Henry R. Huttenbach, The Universality of Genocide. With an Article by
Hugo Valentin. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004.
3. Wolfgang Benz, Anti-Semitism in Europe. Traditions, Structures, Manifestations. With a Chapter from Hugo Valentin’s Antisemitism: Historically and
Critically Examined. Ed. Harald Runblom, w. Per Jegebäck. 2004.
4. Debórah Dwork, Auschwitz and the Holocaust. With an Article by Hugo
Valentin. Ed. Paul A. Levine, w. Per Jegebäck. 2007.
DIGITALA SKRIFTER FRÅN HVC
1. Boglárka Straszer, Ungrare, ungerska och ungersk kultur i Sverige och Finland.
En översikt. 2010. (Diva fulltext)
CURRENT ISSUES (Se för denna www.valentin.uu.se)
multiethnica
42
HUGO VALENTIN
FÖRELÄSNINGEN 2011
DEN NIONDE HUGO VALENTIN-FÖRELÄSNINGEN
9 mars 2011
Den nionde Hugo Valentin-föreläsaren
Doc. Nanci Adler
Royal Netherlands Academy of Arts
and Sciences, Amsterdam
Doc. NANCI ADLER
Institute for Holocaust and Genocide Studies, Amsterdam
Royal Netherlands Academy of Arts and Sciences
COMMUNISM’S “BRIGHT PAST”
Narratives of Loyalty to the Party before, during and
after the Gulag
Adler är verksam vid
Instituut voor Holocaust- en genocidestudies
vid Kungl. nederländska vetenskapsakademin,
Amsterdam
Tidigare års Hugo Valentinföreläsare:
2010 William A. Schabas
National University of Ireland, Galway
2009 Omer Bartov
Brown University, Providence, R.I.
2008 Claudia Koonz
Duke University, Durham, N.C.
2006–2007 Nechama Tec
University of Connecticut at Stamford
2005 Debórah Dwork
Clark University, Worcester, Mass.
2004 Wolfgang Benz
Technische Universität Berlin
2003 Henry R. Huttenbach
City College, City University New York
2001–2002 Saul Friedländer
University of California Los Angeles
DEN NIONDE Hugo Valentinföreläsningen hölls av docent Nanci Adler vid Instituut voor Holocaust- en genocidestudies vid Kungliga nederländska vetenskapsakademin, Amsterdam. Adler, som är rysslandsspecialist
med internationell inriktning, har under många år specialiserat sig på Sovjetväldets förtryck och terrorn mot
den egna befolkningen. Hennes forskning har särskilt
belyst följdverkningarna i form av det betydande psykologiska lidandet både individuellt och på ett bredare
samhälleligt plan, liksom ansträngningarna till adaption
och bearbetning av det förflutna i efterhand. Adler är
författare till The Gulag Survivor (2002; m. flera översättningar), och har även publicerat Victims of Soviet
Terror. The Story of the Memorial Movement (1993) samt
vetenskapliga artiklar om stalinismens historia och konsekvenser. År 2009 var hon medutgivare till Memories
of Mass Repression. Narrating Life Stories in the Aftermath of Atrocity.
KVÄLLENS FÖRELÄSNING utgick från skildringar av fångar och återvändare från det sovjetiska fängelsesystemet Gulag. Trots omständigheterna ger mångas berättelser överraskande uttryck för en bestående tilltro till
Stalin, Partiet och det kommunistiska projektet. T.o.m.
Gulagfångar som hade dömts på falska grunder kunde
återvända från åren i lägren med bibehållen lojalitet till
det styre som hade fängslat dem. Erfarenheterna från
lägervistelserna och hemkomsten betydde i många fall
en livslång psykologisk stämpling för de tidigare fångarna. Vid återkomsten förvandlades kampen för överlevnad i lägren till en kamp för reintegration och återkvalficering till gemenskaper som ofta var beroende av eller
direkt bundna till Partiet. Med hjälp av tillgängliggjort
material, och Adlers egna intervjuer, är det nu möjligt
att utforska detta fenomen. Att studera Gulagfångars
attityder till Partiet borde göra det möjligt att bättre
förstå dynamiken i Sovjetkommunismen, men även dynamiken i repressiva regimer överlag.
nr 33 (2011)
multiethnica
43
Hugo Valentin-centrum
Medarbetare
Satu Gröndahl, docent, föreståndare (tfn 471 63 96)
Minoo Alinia, fil.dr, forskare (23 33)
Stéphane Bruchfeld, doktorand (63 92)
Ulla Börestam, docent, forskare (76 90)
Melita Cukur, forskningsassistent (57 16)
Mats Deland, fil.dr, gästforskare (23 59)
Tomislav Dulić, fil.dr, forskare, forskningsledare (63 95)
Sven Gustavsson, professor em. (23 59)
Jonathan Hall, gästforskare (57 36)
Anne Heith, fil.dr, gästforskare (23 08)
Leena Huss, professor, forskningsledare (23 61)
Per Jegebäck, redaktör, informatör (23 64)
Suzanne Kaplan, docent, forskare (57 75)
Marja-Liisa Keinänen, fil.dr, forskare (23 59)
Roland Kostić, fil.dr, forskare (57 31)
Matthew Kott, fil.dr, forskare (23 59)
Florian Krampe, fil.dr, gästforskare (74 08)
Tania Langerova, koordinator, kursadministratör (63 91)
Paul A. Levine, docent, universitetslektor (75 89)
Ivana Maček, docent, universitetslektor (57 75)
Kjell Magnusson, docent, universitetslektor (23 62)
Helmut Müssener, prof. emer., gästforskare (23 60)
Laura Palovuori, forskningsassistent (57 10)
Ulrika Rabe Haglund, vik. personaladministratör (23 59)
Harald Runblom, prof. emer. (57 36)
Jan Selling, fil.dr, forskare (57 12)
Madeleine Sultán Sjöqvist, teol.dr, universitetslektor (23 67)
Jelena Spasenić, doktorand (75 90)
Maud Wedin, fil.dr, forskare (23 59)
Kerstin Öhman, ekonomiadministratör (57 15)
Styrelse
Lars-Göran Johansson, professor, Uppsala universitet (UU),
ordf.
Ulla Börestam, docent, språkvetenskapliga fakulteten, UU
Iain Cameron, professor, juridiska fakulteten, UU
Tomislav Dulić, fil.dr, Hugo Valentin-centrum
Satu Gröndahl, docent, föreståndare, Hugo Valentin-centrum
Leena Huss, professor, Hugo Valentin-centrum
Per Jegebäck, informatör, Hugo Valentin-centrum
Heléne Lööw, fil.dr, historisk-filosofiska fakulteten, UU
Orlando Mella, professor, samhällsvetenskapliga fakulteten, UU
Jelena Spasenić, doktorand, Hugo Valentin-centrum, Uppsala
universitets studentkårer
Hugo Valentin-centrum är ett tvärvetenskapligt forum vid Uppsala universitet med huvudsaklig inriktning på forskning. Forskningen bedrivs inom två prioriterade områden: dels kulturella och sociala fenomen och förändringsprocesser relaterade till den
etniska dimensionen i mänskligt liv, dels Förintelsen och övriga fall av folkmord och grova brott mot de mänskliga rättigheterna.
Till dessa ämnesfält hör minoritetsstudier och studiet av Förintelsen och folkmord samt anslutande eller angränsande ämnen där
centret har en tydlig specialisering: Förintelsens historia, massivt våld, diskriminering, flerspråkighet, migration och integration.
Förhållanden i Norden och på Balkan har en särskild ställning, och kultur, språk, historia och religion är givna utgångspunkter för
verksamheten.
Verksamheten är inriktad på forskning, forskarutbildning, dokumentation och information. Utöver den egna forskningen har
centret till uttrycklig uppgift att stimulera till och initiera studier av sina ämnesområden vid Uppsala universitet, men även att
mot bakgrund av internationella och globala perspektiv och förhållanden sprida kännedom om områdenas forskningsfrågor och
forskningsresultat. Med utgångspunkt i verksamhetens uppgifter och fokus skall centret utgöra en resurs för universitetets undervisning, i första hand på de högre nivåerna.
Hugo Valentin-centrum inrättades vid Uppsala universitets historisk-filosofiska fakultet i november 2009 genom en sammanslagning av de tidigare enheterna Centrum för multietnisk forskning och Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord.
Verksamheten inleddes under nytt namn den 1 januari 2010.
nr 33 (2011)
multiethnica
44
Medverkande i
Multiethnica 33 (2011):
Minoo Alinia, fil.dr, är verksam vid Hugo Valentin-centrum och aktuell med den internationella
konferensen ”Kurdish Migration and Diaspora”, i april 2012
Gunnar Hauk Gjengset, fil.dr i litteraturvetenskap, postdoktor vid CeSam, Umeå universitet,
med projektet De Andre – hvordan opphold i storsamfunnet vurderes av den egne kultur
Satu Gröndahl är docent och föreståndare för Hugo Valentin-centrum
Suzanne Kaplan, docent i pedagogik, psykolog, psykoanalytiker (IPA), forskare vid Hugo Valentin-centrum
Dorota Melerska, fil.dr, är verksam vid Adam Mickiewicz-universitetet, Poznań, Polen
Laura Palovuori, fil.mag., är projektanställd vid Hugo Valentin-centrum
Viola Parente-Čapková, Doc. Dr och fil.lic. i litteraturvetenskap, är universitetslärare och forskare med anknytning till Karlsuniversitetet, Prag, f.n. verksam vid Åbo universitet
Ulf Zander är professor i historia med inriktning mot historiedidaktik, verksam vid Malmö
högskola
The Hugo Valentin Centre
Box 521, SE-751 20 Uppsala
Tel. +46-(0)18-471 23 59
Fax. +46-(0)18-471 23 63
E-post info@valentin.uu.se
Hemsida www.valentin.uu.se
multiethnica
Hugo Valentin-centrum, Uppsala universitet
Nr 33 (2011)
ISSN: 0284-396X
|
© Hugo Valentin-centrum 2011
Besöksadress:
Engelska parken HC, Hus 4
Thunbergsvägen 3 D, plan 1
Uppsala
Redaktör: Per Jegebäck (e-post: per.jegeback@valentin.uu.se)
Ansvarig utgivare: Satu Gröndahl
Tryck: Universitetstryckeriet, Uppsala
Multiethnica kan erhållas mot porto och expeditionsavgift. Beställ från
adressen här ovan.
nr 33 (2011)