God be in my head
and in my understanding
God be in mine eyes
and in my looking
God be in my mouth
and my speaking
God be in my heart
and in my thinking
God be at mine end
and at my departing
Nr 4 /2011, årgång 70
God be in my head, and in my understanding
God be in my eyes, and in my looking
God be in my mouth, and in my speaking
God be in my heart, and in my thinking
God be at my end, and at my departing
Gud, var i mina tankar och i mitt sätt att förstå
Gud, var i mina ögon och i mitt sätt att se
Gud, var i min mun och i mitt sätt att tala
Gud, var i mitt hjärta och i mitt sätt att känna
Gud, var med mig vid slutet och vid min hemfärd
Fritt översatt av Curth Sandström
Nr 4 /2011, årgång 70
Innehåll
4/2011
Redaktionellt
Artiklar
Larsåke W Persson: Tillräckligt hel för att brukas
Perarne Lindberg: Folkkyrka eller frikyrka
Inga Johansson: Kyrkans närvaro i samhälle och arbetsliv
Peter Neilson: A Church without Walls
Rune Forsbeck: Själens medium
Jessica Elnefred: Och som vi alla vet
Lars Widell: Musiken som språk
Jan Mattsson: Brukssånger
3
4
9
14
17
20
33
34
36
Pastoral verkstad Per-Arne Örnberg: Kyrkornas roll i POSOM
38
Recensioner
Leif Carlsson: Sex nyanser av Gud – livsberättelser i bibeln 40
Libris, 218 sidor. Recensent: Sten-Åke Mollmyr
Peter Halldorf: Heligt år
Libris, 288 sidor. Recensent: Mats Carlsson
40
Textutläggningar
Tacksägelsedagen, den 9 oktober – Luk 19:37-40
Sjuttonde söndagen efter trefaldighet, den 16 oktober – Luk 6:19-31
Artonde söndagen efter trefaldighet, den 23 oktober – Matt 13:44-46
Nittonde söndagen efter trefaldighet, den 30 oktober – Mark 2:1-12
Alla Helgons dag, den 5 november – Luk 6: 20-26
42
43
45
48
49
Vad händer med Tro & Liv?
51
Omslagsbild
”The Sarum Prayer”
En bön från ”Sarum Primer”, en samling av böner som hittades på 1300-talet i Salisbury, England.
Bönerna användes framförallt i England, Scotland, Wales och Irland, men också i övriga Europa
fram till reformationen. ”The Sarum Prayer” har på nytt börjat att användas i gudstjänster på grund
av dess tidlösa ord om tro och hängivenhet.
Tidskrift för kristen tro och förkunnelse
ISSN 0346-2803
REDAKTÖR & ANSVARIG UTGIVARE: Curth Sandström, ordf. Pastorernas riksförbund
LAYOUT & TYPOGRAFI: Curth Sandström, Peter Dahlström, RM reklam, Torsby
TRYCKERI: DanagårdLiTHO AB, Ödeshög
Redaktionellt
Pastorernas riksförbund vill härmed rikta ett djupt och varmt tack till Johnny Jonsson och Charles
Michael Ernst för deras hängivna och gedigna arbete med Tro & Liv under de år som gått. Johnny och
Michael började sitt arbete med Tro & Liv i slutet av 90-talet och har allt sedan dess gett tidskriftens
prenumeranter en förnämlig produkt.
Under de senaste åren har vi haft anledning att diskutera framtiden för Tro & Liv på grund av en
vikande prenumerationsstock. Vid flera tillfällen har det varit mycket nära till ett avslut för tidskriften,
men så har vi skjutit till extra ekonomiska medel och Tro & Liv har levt vidare. Naturligtvis på grund
av det stora värdet i att kunna ge ut en teologisk tidskrift, som har betydelse för många. Men i längden
är det ohållbart att balansera ekonomin för Tro och Liv med ägartillskott.
I slutet av år 2010 tvingades vi därför att ta beslutet att låta Tro & Liv existera i sin nuvarande form
endast under år 2011. Dessutom tog styrelsen för Pastorernas riksförbund (ägare till tidskriften) beslutet att säga upp avtalet med Johnny Jonsson (THS) och Charles Michael Ernst vilket innebar, att deras
sista nummer av Tro & Liv blev nr 3 detta år. Det kan inte nog understrykas, att detta beslut inte på
något sätt har med dem som personer att göra, utan enbart ett beslut taget utifrån ekonomiska premisser. Vid årsmötet för Pastorernas riksförbund i januari 2011 fastslogs detta beslut, utifrån det faktum
att Pastorernas riksförbund inte har ekonomiska resurser för att år efter år subventionera utgivandet
av Tro & Liv.
Förbundet och dess styrelse vill ändå fullfölja sitt åtagande till alla prenumeranter och därför ger vi
ut nr 4 och 5 som planerat. Tidningen har av praktiska skäl fått en något annorlunda layout. Vi är glada
över att vi även i detta nummer kan ger er intressanta artiklar och textutredningar.
Allra sist i tidskriften ger vi några riktlinjer inför framtiden för Tro & Liv. Pastorernas riksförbund
kommer ju att upphöra som organisation för att ingå i ett nytt medarbetarförbund inom den nya
kyrkan Gemensam Framtid. Under hösten kommer interimsstyrelsen för Gemensam Framtids Medarbetarförbund bland annat att arbeta med frågan gällande Tro & Livs framtid. Vi återkommer i nr 5
av Tro & Liv med ytterligare information.
Ett tack till alla prenumeranter, läsare och medverkande för ert stora engagemang och ert stöd till
Tro & Liv. Tack!
Curth Sandström, tf redaktör
REDAKTIONENS ADRESS: c/o Pastorernas riksförbund, Ingmår 6, 686 92 Sunne.
Telefon 0565-10060, curth@pastorerna.se
EXPEDITIONENS ADRESS: c/o Perarne Lindberg, Tovhults skola, 512 62 Kalv.
Telefon 0738-280637, perarne@pastorerna.se, Plusgiro 456697-2
PRENUMERATIONSPRIS 2011: 100 kr för enstaka nummer
3
Tillräckligt hel
för att brukas
Larsåke W Persson
Aldrig mer ett ont ord om trasiga fioler!
En gång hörde jag Mästaren spela
på bara två strängar.
Han stod bland träden
och spelade på sitt älsklingsinstrument.
Hymn efter hymn, visa efter visa,
utkristalliserad smärta.
Och jag visste: Den fiolen var jag!
Andra skulle inte ha ansett mig värd att spela på –
men i Hans händer dög jag!
Från den dagen då poeten Bo Setterlind hörde en mästare spela på ett instrument med bara två strängar kunde han aldrig mer säga ett ont ord om trasiga fioler. Upptäckten han gjorde är att mycket i våra
liv inte främst beror på att vi själva är felfria utan på om vi blir accepterade och brukade av någon
annan. Hans upptäckt förstärker den grundtes som går igenom den här boken: Hela blir vi som människor framför allt genom våra relationer till andra.
En liknande insikt är att en människas brister inte bara bör betraktas som defekter utan också
innehåller möjligheter. En hoppfull påminnelse om att sprickorna i livet är en möjlighet för ljuset att
komma in ger oss den kanadensiske poeten och sångaren Leonard Cohen i sin text ”There’s a crack in
everything; that’s how the light gets in”.
Samtidigt vet vi att alla sprickor inte är hoppfulla ljusinsläpp i livet. En del är också illavarslande hot
mot vår tillvaro. Det beror på var de sitter och vad det är som kommer in genom dem. I de kärl som
förvarar giftig vätska eller gas utgör sprickor en livsfara. På samma sätt är det med fartyg som tillfogas
skador under vattenlinjen och gamla gistna träbåtar med sprickor i bottnen.
Dessa metaforer innehåller viktiga insikter även när det gäller oss människor. Inte minst har de
något att säga till oss som har ansvar för andra människors liv – inom sjuk- och hälsovård, som lärare
och som själavårdare, ja, också som föräldrar och medmänniskor i allmänhet. Ingen av oss är naturligtvis utan fel eller sprickor, men om vi inte åtgärdat de skadorna vi fått ”under vattenlinjen” riskerar
vi att kapsejsa, i värsta fall med passagerare och last och allt, för att nu anknyta till fartygsmetaforiken.
För att hålla sig själv flytande och för att dessutom tjäna andra måste man helt enkelt vara tillräckligt
hel. I vissa fall är fullständig felfrihet det enda som duger.
Pålitlighet
Att ställa sådana krav på människor kan verka stötande mot bakgrund av Cohens trösterika budskap.
Men kanske blir de höga kvalitetskraven lättare att förstå när man ställer dem på andra. För vem vill
4
väl till exempel anförtro sina mest ömtåliga hemligheter till en medmänniska eller själavårdare som
inte kan hålla tätt? Vem vill bli opererad av en kirurg som är splittrad på grund av privata bekymmer
eller uttröttad av alldeles för många jourtimmar? Och vem vill färdas i ett flygplan om piloten suttit
för länge i baren före avfärd?
Nej, självklart vill vi att de som har ansvar för våra liv mår så bra som möjligt och är vid sina sinnens fulla bruk. Inte minst angelägna är vi att de som har ansvar för våra barn i skola och förskola är
pålitliga personer som har ordning i sina egna liv.
En sak har jag verkligen fått stor respekt för under de många år jag har varit engagerad i utbildning
och handledning av pastorer och präster (tidigare också i lämplighetsprövning för sådana yrken). Det
är den grannlaga uppgiften att å ena sidan identifiera vilken brustenhet i människans liv som kan bli
en tillgång i en framtida tjänst och å andra sidan upptäcka de inre brister och skador som kan göra en
person oduglig i sådana ansvarsuppgifter – i värsta fall en fara för sin omgivning.
Att täta själens farkost
Sprickor och brustenhet i en människas liv är alltså inte något vars existens man bara kan konstatera –
och så hoppas att de framförallt ska kunna släppa in något gott. Nej, det är nödvändigt att ”täta själens
farkost”, ett uttryck från den antike filosofen Seneca som Owe Wikström förmedlar i sin bok Ikonen
i fickan. Seneca, samtida med den första kristna kyrkan, liknar den jäktade människans själ (redan
då!) vid ett gistet och genomborrat kärl genom vilket allt rinner igenom. Det tjänar ingenting till hur
mycket man häller i kärlet om det inte finns någon botten som bevarar det. Wikström översätter Senecas resonemang till följande uppmaning:
Människan bör skapa sig en personlig historia genom att identifiera viktiga händelser i sitt liv, skapa
en struktur av sitt minnesmaterial. Det kan ske genom att hon för dagbok, att hon ritar skisser, att
hon granskar foton av viktiga livshändelser och på så sätt fogar in sitt liv i en större helhet, samtalar
med en förtrogen. Konsekvensen av en sådan självrannsakan av vem man är och hur man blivit den
man är – är att det skapar en pelare av integritet.
Det vi behöver få hjälp med – till exempel i själavård och psykoterapi – är att skapa ett tätt ”inre
kärl”, en minnesbank som kan skydda oss mot ett liv ”i nuets tyranni”, för att använda Wikströms uttryck. Eller med en annan bild från sjöfarten: För att inte farkosten ska kastas hit och dit av vågorna
är det viktigt att den har en stadig stomme och en tung köl. Dessa nödvändiga kvaliteter skapas bland
annat med hjälp av den självkänsla som växer fram i arbetet med att få en hel och sammanhållen
livsberättelse.
Allteftersom livsberättelsen växer fram kan farkosten bli tätare och stabilare – och även den trasiga
fiolen låter bättre allteftersom strängarna stäms.
Sårade helare
Efter ett tiotal år i församlings- och samfundstjänst blev jag i början av 1980-talet lärare i praktisk
teologi vid Örebro Missionsskola. Då började en lång period i mitt liv som skulle präglas av samvaron
med blivande pastorer. Det innebar att ständigt leva i skärningspunkten mellan ideal och verklighet.
Att höga ideal lyfts fram under en utbildning för ett framtida yrke är väl inte så märkligt, men kanske blir det ännu mera påtagligt i teologiska utbildningar där det finns en ofrånkomlig dimension som
har att göra med frågorna om Guds vilja med världen.
När utbildningen är avslutad uppstår det inte sällan en krock med ”verkligheten” och med de egna
begränsningarna. Hur ska man själv kunna svara mot alla ideal, ja, hur ska man kunna ”frälsa världen”,
när man själv blivit så obarmhärtigt medveten om sina egna brister? Att känna sig hel som pastor och
missionär är minsann lättare sagt än gjort.
En av de böcker som kom att få en särskild betydelse för mig under denna tid var The Wounded
Healer av Henri J. M. Nouwen (finns nu även på svenska med titeln Till läkedom). Kanske var det särskilt titeln som fångade mig, med tanken på ”sårade hjälpare”. Orden signalerar tröst och möjligheter
5
till alla oss som lätt kan se oss som sårade av livet och som undrar om vi alls ska kunna vara andra till
hjälp när vi har så många olösta frågor i vårt eget liv.
Hos Nouwen mötte ett överraskande perspektiv: Till och med bristerna och de egna såren kan bli
till läkedom för andra. Ja, han går så långt som att säga att ingen förkunnare eller själavårdare har något att säga i en vilsen och förvirrad värld, eller till döende medmänniskor, såvida det man säger inte
kommer ur ett hjärta som är sårat av det lidande man talar om.
Livserfarenheten som arbetsredskap
Nåden som Nouwen talar om är dock inte någon billig nåd. Precis som Seneca och Wikström betonar
han nämligen att lidande och brustenhet inte är något ideal eller någon tillgång i sig själv, eller på vilka
villkor som helst. Inte heller handlar det om att bara låta vår omvärld veta att vi känner igen oss i dess
lidanden och att vi har samma problem med brustenhet som alla andra. Nej, så fungerar inte läkedom.
Ingen blir hjälpt av att endast få veta att en annan människa har samma problem. Öppna sår är inte
läkande; de stinker.
Särskilt varnar Nouwen för att använda egna sår som ursäkter för tillkortakommanden i tjänsten
för andra.
Han påstår fördenskull inte att vi som själavårdare och förkunnare – eller människor i allmänhet –
alltid ska visa upp hela vår personliga erfarenhet. Nej, först när erkännandet av de egna såren lett till
en fördjupad erfarenhet av vad det djupast sett är att vara människa kan de egna såren bli en källa till
välsignelse för andra. Den egna livserfarenheten blir inte ett fungerande arbetsredskap förrän vi har
integrerat och bearbetat den på ett sådant sätt att vi kan välja att använda det vi varit med om, och inte
längre är offer för vår lidandesberättelse på ett sådant sätt att vi inte kan låta bli att dela den med andra.
Nouwen återger en judisk berättelse om en person som undrar var han kan finna Messias och som
får svaret att Messias sitter i stadsporten bland de fattiga och sårade. Medan de andra som sitter där
tar av alla sina bandage och sköter om alla sina sår på en gång, innan de på nytt förbinder dem, sköter
Messias om sina sår ett i taget. Han säger nämligen till sig själv: ”Kanske kommer någon att behöva
mig. I så fall måste jag omedelbart vara redo. ”
Den korta berättelsen ger en viktig nyckel till helhet i livet. Den består i en beredskap att ställa sina
friska resurser till andras förfogande och inte låta sig lamslås av de uppenbara brister som man också
har att leva med. Sådana är villkoren i många yrkesroller. Samtidigt som man måste sköta om sina egna
sår, måste man – och kan man – ta hand om andras.
Människans ensamhet
De djupaste såren och den svåraste brustenheten i livet har enligt Nouwen att göra med inre ensamhet.
Det viktiga är emellertid inte att slippa ensamheten, utan att kunna uthärda den, ja, till och med värna
om den. En människa som lever med illusioner om ett liv utan inre ensamhet förhindrar nämligen,
enligt Nouwen, att det egna lidandet blir en källa till mänsklig förståelse. Hon förblir oförmögen att på
djupet tjäna de många som inte förstår sin egen ensamhets lidande.
I linje med detta synsätt på ensamhet ger Nouwen en annan bild av den kristna församlingen än
den som många förknippar med en helande gemenskap. I vanliga fall tänker vi oss väl att den främsta
uppgiften är att ta bort lidande och smärta, ungefär som man gör i sjukvården.
En kristen gemenskap är emellertid inte en helande gemenskap i den enkla meningen att sår ska bli
läkta och smärta lyftas bort. Nouwen förväntar sig snarare att den ska fungera så att smärtor och sår
kan bli synliga, och att de blir öppningar till en ännu djupare mänsklig gemenskap. Gemensamt erkännande av smärta tror han kan fördjupa hoppet för alla. Vad det gäller är att ”sår läggs till sår”, för att
tala med evangelisten Frank Mangs, som visste mycket om ensamhet. Uppgiften för en andlig ledare
är således att medverka till att människors smärta fördjupas till en nivå där den kan delas med andra,
så att man inte behöver förneka den eller springa bort från den.
Självfallet bör församlingen inte tillåta att människor lider i onödan eller är ensamma av ”fel” an-
6
ledning. Mycket både kan och bör förändras till det bättre. Men det förutsätter att man kan hjälpa
varandra att ge upp sina falska, utopiska föreställningar, framförallt den att det inte borde finnas något
lidande. Den stora och viktiga förändringen i en människas liv handlar om att släppa önskedrömmar
och utopier och att våga konfrontera verkligheten. Ett viktigt mål för kristen själavård är att avslöja
och fördriva orealistiska illusioner om helhet och odödlighet. Ingen ska inbilla sig att det är möjligt
för en människa att befria sin nästa från allt ont. Det enda man kan göra är att erbjuda sig själv och sin
erfarenhet på ett gästfritt sätt.
Att bli brukad av den som är hel
Nouwens sätt att resonera gav onekligen ett nytt perspektiv både på livet och på tjänsten och blev för
mig en ny ledstjärna att följa i själavårdsarbetet. Så här många år senare kan jag se att hans bok medverkade till att jag fick en större frimodighet att använda mina egna erfarenheter precis så som de är
och inte vara så stressad av allt jag inte kan och vet.
Nils Bolanders diktrader om trasiga redskap – ur diktsamlingen Korset blommar, 1975 – tror jag har
förstärkt den frimodigheten hos många med mig:
Trasiga redskap tar han i sin hand och arbetar med i sitt åkerland.
Plogar som ingen vill plöja med ställer han i ordning, denne mästersmed.
Spelar en låt på en sprucken violin så att man aldrig glömmer melodin.
Blåser en revelj i ett buckligt gammalt horn som väcker dem som sover i Törnrosaslottets torn.
Dem som människor inte förstod utvalde Gud i sin redskapsbod.
Den som i världen ingenting är
utväljer Gud i sin legohär.
Ett modernare uttryck för samma budskap är en text av Anders Caringer, som jag nynnat på många
gånger sedan jag först hörde den på sjuttiotalet. I ”Jesus Pianist” skildrar han pianots relation till pianisten:
Ett piano ska va’ stilla, bara låta på sej drilla. Inte vem som helst får lira hur som helst. Och visst händer det ibland att jag är falsk och lite svag. Men då finns det en som stämmer och Han stämmer varje dag.
Med en fyndig formulering ger han i refrängen ett svar på hur det går till att bli hel:
Han kan allt – Jag: kanal. Har inget annat val. Han är hel – Jag en del. Och vi blir en hel del.
Ingen tvekan råder om var den verkliga helheten hör hemma:
Och när allt är färdigspelat och jag klingar ut nånstans, då är det skönt att veta att applåderna är Hans… (från Anders Caringers LP ”Valfrid”)
7
Svårbedömda mänskliga kvalifikationer
I bibeln finns många påminnelser om att ”människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat”.
(1 Sam 16:7) Citatet är hämtat från berättelsen om när profeten Samuel utser yngste brodern David till
att bli kung i Israel trots att det finns flera äldre bröder att välja på. Samma tema möter man i Paulus
påminnelse till de kristna i Korinth om vilka lagar för meritering som gäller i Guds rike:
Tänk på när ni blev kallade: inte många var visa i världslig mening, inte många var mäktiga, inte
många förnäma. Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med
skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, och det
som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra
slut på det som finns till, så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. (1 Kor 1:26 f)
Hur svårt det kan vara för oss människor att rätt bedöma andras kvalifikationer framgår av följande
text som jag för länge sedan klippte ur en tidskrift och nu inte längre kan spåra till en säker källa
(i det avseendet liknar den många andra manuskript som skildrar Jesu verksamhet). Det är ett testprotokoll, skickat till ”Jesus, Josefs son, i Timmershopen i Nasaret” från ”Jordan Management Center”,
ett konsultföretag som gjort en utvärdering av de tolv personer Jesus funderade på att välja som sina
närmaste medarbetare. Man lämnar följande rapport:
Vi tackar för det material Ni sänt oss om de tolv män Ni utvalt till att erhålla ledande positioner i Er nya organisation. Dessa har nu alla genomgått våra test, och vi har databehandlat resultaten. Dessutom har vi haft personliga intervjuer med varje enskild person tillsammans med en psykolog
och vår kallelseanlagskonsulent.
Det är vår gemensamma uppfattning att de flesta av Era utvalda har stora brister i sin bakgrund
och utbildning, och att de dessutom totalt saknar talang för den slags verksamhet Ni ämnar starta.
De har inte förstått gruppbegreppet. Vi rekommenderar Er att fortsätta Ert sökande efter
människor med ledarskapserfarenhet och dokumenterad förmåga.
Simon Petrus är känslomässigt instabil och mycket temperamentsfull. Andreas har absolut inga
ledaregenskaper. De två bröderna Jakob och Johannes, Sebedaios söner, sätter sina egna intressen
före grupplojaliteten. Tomas visar en ifrågasättande attityd som lätt kan underminera moralen. Vi
känner att det är vår plikt att göra Er uppmärksam på att Matteus står på Jerusalem Business
Bureaus svarta lista. Jakob, Alfaios son, och Taddaios har båda avgjort radikala hållningar, och
båda fick höga siffror på den manodepressiva skalan.
Bara en enda av Era kandidater visar på goda möjligheter. Han är en man med resurser och förmåga, tar människor på ett bra sätt, har affärssinne och goda förbindelser. Han är motiverad,
ambitiös och kan tillföra mycket nytt. Vi rekommenderar Judas Iskariot som Er högra hand. Alla de
andra profilerna ger sig själva.
Vi önska Er framgång i Er nya organisation.
Detta är ett kapitel ur boken ”Hur hel kan man bli? En bok om livets möjligheter och begränsningar” med benäget tillstånd av författaren Larsåke W Persson och bokförlaget Libris.
Hur hel kan jag bli? Vad är en rimlig målsättning för mitt liv? Hur långt kan jag nå? Vad
kan man hoppas på när livet har gått sönder? Kan allt bli bra igen, eller är det för sent? Om de
frågorna inte är våra egna just nu, så ställs vi inför dem förr eller senare – också i mötet med
andra. Vad tror vi innerst inne på och vilka prognoser är vi beredda att uttala och stå för? Kan vi
förmedla framtidshopp till människor runtomkring oss utan att det vi säger känns som tomma
ord eller fromma önskningar? Ja, hur hel kan man egentligen bli som människa?
Med utgångspunkt i Sinnesrobönen (sid 13) och i sin familjs historia samtalar Larsåke i ”Hur
hel kan man bli?” med sina läsare om den mänskliga tillvarons möjligheter och begränsningar.
8
Folkkyrka eller frikyrka?
Några tankar utifrån praktisk samverkan mellan Svenska Missionskyrkan och Svenska kyrkan
Perarne Lindberg
”Svenska kyrkan vill gärna samarbeta mera med oss. Men vi tycker att det är lite svårt att göra det
när vi inte har någon pastor anställd.” Den fråga jag fick från missionsförsamlingen i Vänga (utanför
Borås) år 2005 innehöll en konkret fråga om samarbete. En av förutsättningarna för att jag skulle börja
arbeta som pastor i Vänga var att jag var hemma i ekumeniken. Och speciellt att jag hade en hel del
kunskap om hur Svenska kyrkan fungerar. Frågan visade att världen såg ganska annorlunda ut än 1878
då Missionsförbundet bildades.
Jag är ekumeniskt uppvuxen. Jag har varit engagerad i ekumeniska sammanhang ända sedan jag
gick i gymnasiet. Ändå har jag varit rejält förankrad, från scout och framåt, i SMU och missionskyrkan. För mig var det aldrig någon tvekan om, att min teologiska utbildning skulle leda fram till att bli
pastor i Svenska Missionsförbundet. Trots ekumeniska tjänster har jag inte funderat över möjligheten
att lämna missionskyrkan för att övergå till tjänst i någon annan kyrka. Det jag skriver här är framförallt utifrån mina egna erfarenheter av ekumeniskt arbete och på senare år i synnerhet samarbete med
Svenska kyrkan. Men jag har också lyssnat på andras erfarenheter och försökt svara på frågor från
pastorskollegor och andra. Jag kan konstatera att samhället och kyrkorna har förändrats rejält under
den tid jag varit pastor. Man behöver inte gå så långt tillbaka som 1878 för att se stora förändringar.
År 2006 beslutades av Svenska Missionskyrkans kyrkokonferens och Svenska kyrkans kyrkomöte
om en ekumenisk överenskommelse. (Läs hela texten på missionskyrkans hemsida: http://www.missionskyrkan.se/upload/9584/Ekumenisk_overenskommelse.pdf) Några år tidigare hade Svenska kyrkan upphört att vara statskyrka och blivit en fri kyrka. Men jag ska ändå börja med några antydningar
om utgångsläget för mer än hundra år sedan. Tyngdpunkten kommer jag dock att lägga på den lokala
verkligheten just nu.
Utgångsläget
Det var ett hierarkiskt samhälle där varje individ skulle veta sin plats. I den miljö Missionsförbundet
växte fram skulle dagens individualism varit fullständigt obegriplig. Att läsa bibeln och tänka själv var
närmast ett uppror mot samhället. Valde man sedan att samlas i stugorna för att fira den heliga måltiden därför att man inte hade något förtroende för prästen i kyrkan – då hade man i praktiken ställt sig
utanför samhället. Det var knappast psalmerna, kyrkobyggnaden eller ritualen som man gjorde upp
med. Rätten att tänka själv, att få formulera sin tro och att samlas utan tvång tillsammans med andra
troende. Kanske var det så man tänkte. Och så var man beredd att ta konsekvenserna av det. Även om
priset blev högt.
Svenska kyrkan var en del av samhällets maktapparat. Men ändå var man också kyrka. Man förvaltade evangelium. Den stora frågan var kanske sanningen. Rätt lära, ämbete och sakramentsförvaltning. Delvis som ett svar på väckelsen växte en annan identitet fram inom Svenska kyrkan. Ungkyrkorörelsen och folkkyrkotanken uttrycker på många sätt en kyrka som anstränger sig att hitta en plats
i ett samhälle i den tidens förändring. Biskop Einar Billing formulerade teologin och ecklesiastikmi-
9
nister Arthur Engberg formulerade det politiska programmet för en kyrka som skulle bistå folket med
dop, vigsel och begravning. Då är vi inne på 1920- och 30-talet.
Utrymmet för samverkan i någon djupare mening var ytterst begränsat. Det var t.ex. otänkbart
att en präst i Svenska kyrkan medverkade på något sätt i en gudstjänst i en missionskyrka. Och lika
otänkbart var det för en pastor i Svenska Missionsförbundet att delta i distributionen av mässan i
Svenska kyrkan. De lokala gemenskaperna var grunden i Missionsförbundet. Arbetet växte och formades med åren tydligare på ett nationellt plan till att vara en kyrka. I den kultur som växte fram var
man naturligtvis påverkad av sitt Lutherska arv. De stora skillnaderna låg i formerna för medlemskap,
relationen till staten och den formella uppbyggnaden och användandet av olika ordningar. När friheten betonades i missionsförsamlingen var vikten att följa ordningar i Svenska kyrkans församlingar
grundläggande. Ändå var utgångsmodellen i missionsförsamlingen – t.ex. att fira gudstjänst – den
form man hade i sockenkyrkan. Utformningen av kyrkorummet var mer folkrörelsemodellens samlingslokal med podium och talarstol. Men även här har med tiden utformningen av en missionskyrka
och en kyrka tillhörig Svenska kyrkan blivit allt mer lika.
Den ekumeniska rörelsen
Parallellt med motsättningen mellan Svenska Missionsförbundet (och de andra väckelserörelserna)
och Svenska kyrkan under hela 1900-talet fanns också en ekumenisk strävan. Ärkebiskop Nathan Söderblom var en av dem som bidrog till detta redan under 1920-talet (Ekumeniska mötet i Stockholm
1925). Religionsfrihetslagen år 1951 som slutligt skapade förutsättningar för andra kyrkor än Svenska
kyrkan (rätten till lärartjänst i kristendom, vigselrätt etc.) var också en milstolpe i ekumeniken.
Kyrkornas världsråds möte i Uppsala år 1968 och ännu tidigare det i New Delhi år 1961 är möten
som finns inom min livstid. De har tydligt slagit fast den bibliska utgångspunkten och det önskvärda i
kristen enhet. ”Alla kristna på varje ort är enligt Guds vilja och efter den gåva Gud vill skänka kallade
till full gemenskap med varandra och att leva i gemenskap med hela Kristi kyrka. Det gemensamma
nattvardsfirandet och samhällstjänsten vittnar om denna gemenskap.” (Gemensam deklaration från
New Delhi 1961)
Efter mötet i Uppsala hade isen brutits vad gäller möjligheten till gemensamt nattvardsfirande. År
1964 tillkom en enkel samtalsgrupp (som senare blev mer officiell) mellan Svenska Missionsförbundet
och Svenska kyrkan. Över fyrtio år senare togs beslutet om ekumenisk överenskommelse.
Kyrkans betydelse för vanligt folk
Oavsett vilket sammanhang och vilken tid vi gör nerslag i består en kyrka inte bara av byggnader,
former, sakrament, lärosatser etc. Vanliga människor med olika nivå på sin teologiska kunskap är
själva basen i den kristna församlingen. Genom tiderna har människors förhållande till kyrkan styrts
på olika sätt. Genom kyrkotukt och lagar har krav ställts på närvaro, beteende och engagemang – även
ekonomiskt. Hos oss idag i Sverige är situationen väldigt fri och därför är nivån på engagemang också
mycket olika. Några ger nästan all sin lediga tid till att vara närvarande och andra dyker mer sällan
upp. Svenska kyrkan har obligatorisk medlemsavgift och Svenska Missionskyrkan har frivillig och
man väljer självfallet om man vill tillhöra en, båda två eller ingen av kyrkorna.
På grund av olika orsaker känner sig människor hemma i en speciell kyrka. Geografisk närhet, relationer via ungdomsarbete, studie- eller gemenskapsgrupper eller bara personliga relationer i största
allmänhet gör att vissa människor dras till en viss kyrka. Svenska kyrkan har sin bas i den territoriella
församlingen. Men det finns inga hinder att vara med i den gudstjänstfirande församlingen oberoende
av var man bor. Däremot är det lite svårare att engagera sig – åtminstone med formella uppdrag – om
man inte bor inom församlingens geografiska gränser. När väckelsen i slutet av 1800-talet bröt igenom
bodde betydligt fler på landsbygden än idag. Och sockenkyrkan var där den naturliga mötesplatsen.
Även i städerna var rörligheten begränsad. Man gick helt enkelt i kyrkan i hemmets närhet. Så det territoriella tänkandet var i praktiken nästan lika även i missionsförsamlingarna.
10
I alla tider har det funnits en folklig fromhet, som fått sin näring i vitt skilda kyrkliga sammanhang.
Några stimuleras i sin fromhet i den lite stramare liturgin i en traditionell mässa. Andra vill ha mer
lovsång och halleluja. I den katolska kyrkan, som de flesta kristna i världen tillhör, finns naturligtvis
många som får sin andliga näring. Också det utåtriktade kristna livet får sitt stöd i skilda kristna
miljöer och traditioner. Det innefattar såväl kamp för fred och mänskliga rättigheter, möte med det
otänkbara i krissituationer, tacksamhet över ett barn och allt annat som kan rymmas i det mänskliga
livet. När kyrkor samverkar måste det få finnas med en respekt för hur människors fromhet har fått
näring och stöd.
Gudstjänstrummet
Det är inte många missionskyrkor som står öppna för turister och andra tillfälliga besökare utanför
gudstjänsttid. Men Svenska kyrkan har ett stort antal kyrkor som inte bara är öppna – de besöks också
av många människor som vill sitta stilla en liten stund. Avskildheten i kyrkorummet, nyfikenheten på
hur det ser ut därinne, det annorlunda i det heliga rummet lockar uppenbart människor att besöka
kyrkan. Kanske upplevs många missionskyrkor som mest till för sina medlemmar. Eller så är rummet bara
en möteslokal, nästan vilken som helst. Det finns en kulturskillnad, där det pratas högt i väntan på en
gudstjänst i missionskyrkan, i Svenska kyrkan är det då oftast helt tyst.
Visst är missionskyrkans utformning av t.ex. gudstjänster ofta mer folkliga och oftast enklare. Och
lokalen mer lättillgänglig och man sitter oftast bättre. Men ändå lockar gudstjänstrummet i Svenska
kyrkan mer i sig.
Samverkan idag
Även om förutsättningarna för samverkan radikalt har förändrats idag, kan det odlas en tradition av
att det är på ett ”visst sätt” i Svenska kyrkan. Jag har på nära håll noterat att det är allför lätt att generalisera om den andra kyrkan. Det finns också tendenser i missionskyrkosammanhang att betrakta
Svenska kyrkan lite grand med mössan i hand. I alla fall bland äldre medlemmar. Att känna, att man
tvingas försvara att missionskyrkan duger, är ett uttryck för sådana underlägsenhetskänslor. Samverkan kan kanske upplevas, att det bara får ske på Svenska kyrkans villkor och att vi från missionskyrkan
får anpassa oss.
Det finns på flera håll en ovishet hos enskilda präster och kyrkorådsledamöter som kanske inte
har förstått de förändrade förutsättningarna efter kyrkans skiljande från staten . Och den möts av en
likadan ovishet från missionskyrkan där man fortfarande ser Svenska kyrkan som en statlig institution
med formella präster och stela gudstjänster. Men faktum är idag att alla kyrkor har tvingats motivera
sin existens för sina medlemmar. Det finns i Svenska kyrkan just nu ett mycket aktivt arbete med att
vara relevant för sina medlemmar och att ta vara på det ideella engagemanget. Också kring gudstjänstens utformning händer det mycket.
Att, som i uttalandet från New Delhi, göra gemensam sak med alla andra kristna på samma ort utnyttjar både resurserna och skapar trovärdighet. I ett storstadssammanhang finns det nära på ett oändligt behov av olika insatser. I ett lite mindre sammanhang är det säkert mer angeläget att samordna
de befintliga resurserna. De som går sällan i kyrkan återfinns oftare i Svenska kyrkan. Gudstjänsten i
missionskyrkan är mer fylld av kyrkvana deltagare. Vi har olika erfarenheter och traditioner som kan
berika varandra. Men om behoven och uppgiften får styra, så kan också samverkan te sig mer naturlig.
De motsättningar som finns i historien är inte något skäl att idag undvika en långtgående samverkan.
Formella förutsättningar
Svenska kyrkans formella struktur regleras i kyrkoordningen. Den teologiska grunden finns i bekännelseskrifterna. Jämfört med Svenska missionskyrkan är det mycket omfattande dokument (i sammanhanget kan en jämförelse med Metodistkyrkan vara av värde).
11
Svenska kyrkan består av territoriella församlingar (med några få undantag). Det betyder att man
alltid är medlem i den församling där man bor. Och en svenskkyrklig församling kan inte bedriva
verksamhet på en annan svenskkyrklig församlings område. Man kan tycka vad man vill om detta,
men det är de förutsättningar som finns. Visserligen är det uppe på kyrkomötet (Svenska kyrkans högsta beslutande organ) i stort sett varje år. Men ännu finns det inte någon majoritet för en förändring
av det. Därför måste en missionsförsamling vara noga med att samarbeta med just den församling i
Svenska kyrkan som finns i samma område. Det krånglar till det om samverkan av andra anledningar
skulle kännas enklare med präster i en församling lite längre bort.
I Svenska kyrkan har kyrkoherden en stark position i församlingen. Kyrkorådet (församlingens
styrelse) ansvarar för förvaltningen och kyrkoherden ansvarar för verksamheten. Det betyder i all
samverkan vad gäller gudstjänster, andra gemensamma samlingar, ungdomsarbete, diakonal verksamhet etc. måste kyrkoherden vara intresserad av samarbete. Annars kan det vara svårt. När det gäller
projekt som kostar pengar måste det vara anslaget i budget och då kopplas kyrkorådet in. Kyrkoråd,
samt budget, väljs och fastställs av kyrkofullmäktige, som är ett slags ställföreträdande församlingsmöte valt av församlingens medlemmar.
I varje församling inom Svenska kyrkan ska det firas en huvudgudstjänst varje kyrklig helgdag.
Huvudgudstjänsterna följer ordningar som finns i kyrkohandboken. I många församlingar finns flera
kyrkor och det firas mer än en gudstjänst på söndagarna. Då kan en gudstjänst vara enligt ordningarna för huvudgudstjänst. En annan gudstjänst (t.ex. ekumenisk) kan vara temagudstjänst och då är
det i stort sett fritt fram att utforma gudstjänsten. Det kan även firas nattvard i en sådan gudstjänst.
Även om man följer ordningarna för huvudgudstjänst behöver det inte kännas väsensskilt från en
gudstjänst i missionskyrkan. I högmässa och högmässogudstjänst är de liturgiska partierna lite ovana
i ett missionskyrkosammanhang. Men vid ordningarna för söndagsgudstjänst och söndagsmässa är
skillnaderna inte så stora. Att man står upp vid läsning av evangelietext och välsignelsen är självklart
i Svenska kyrkan, men det brukas också i en del missionsförsamlingar. Det finns också utrymme att
skapa helt egna gemensamma ordningar, men vanan att använda en skriven ordning som kan tillämpas vid flera tillfällen är starkt rotad i Svenska kyrkan.
För att en missionsförsamling på ett enklare sätt ska kunna samverka med en svenskkyrkoförsamling är det bra om det görs en lokal överenskommelse. Exempel på sådana finns i dokumentet
”ekumenisk överenskommelse”. För att ytterligare förenkla samverkan kan kyrkoherden begära till
sitt domkapitel (stiftets styrelse) att pastorn i missionsförsamlingen ska behörighetsförklaras enligt
kyrkoordningen (kap 31 paragraf 4). Där handlar det om att den som är behörig i annan kyrka, som
Svenska kyrkan ingått överenskommelse med, kan förklaras behörig för viss tid eller visst tillfälle att
utöva uppdraget som präst i Svenska kyrkan. D.v.s. missionskyrkans pastorer inordnas i denna kategori eftersom våra kyrkor har ingått en ekumenisk överenskommelse. Det kan kännas onödigt formellt
och kanske till och med nedvärderande – skulle vi inte duga som pastorer utan att domkapitlet måste
ta ett beslut? Men för att bli ordinerad som pastor måste man faktiskt genomgå en formell process
som avslutas med att svara på några frågor i själva ordinationsakten. På samma sätt ska den som blir
präst i Svenska kyrkan också genomgå en process och svara på frågor i prästvigningen (prästlöftena).
Behörighetsförklaringen är ett sätt för Svenska kyrkan att godkänna den enskilda pastorn såsom om
han/hon hade genomgått samma process som kyrkans egna präster. Inte någon ny vigning av präst
utan ett personligt erkännande att du duger. Efter denna behörighetsförklaring har vi ställt oss helt
jämsides med varandra. Det underlättar definitivt samarbetet mellan kyrkorna. Jag kan t.ex. utifrån
min behörighetsförklaring själv ansvara för gudstjänsterna i Vänga kyrka och även gå in och ersätta
kyrkoherden under någon semestervecka. Något som motsvarar behörighetsförklaringen finns inte i
Svenska Missionskyrkan. Vårt sätt att lösa frågan är väl som vanligt mer informell. Behörighetsförklaringen är så att säga det formella beslutet som bekräftar att allt är i sin ordning.
Det bygger i de flesta fall på en lokal överenskommelse. Det finns dock exempel på situationer där ett
sådant beslut kan tas av domkapitlet ändå.
12
Utrymmet här medger inte att gå in på frågor om dop och nattvard. Dessutom finns det skrivet
ganska mycket om det. En bra översikt finns i den ekumeniska överenskommelse, som jag tidigare
hänvisat till. Men jag vill ändå notera något kring detta.
Sakramenten, dop och nattvard, har varit och är viktiga i nästan alla kyrkliga sammanhang. Men i
vår del av världen och under 1900-talet har den intellektuellt baserade kristna tron ibland förminskat
betydelsen av sakramenten. Men samtidigt finns det uppenbart en tendens att söka uttrycksformer
och språk för tron som inte bara bygger på kommunikation med ord. Mystiken har fått en renässans.
Dopets betydelse har dock alltid varit tydligare i Svenska kyrkan. Det märks t.ex. i samband med
samverkan kring konfirmationsundervisning. Se det som en möjlighet till eftertanke kring dopets
betydelse hos oss i missionskyrkan. Till sist
Jag har fått möjlighet att vara med och utforma de mest skilda gudstjänster i Svenska kyrkan och
Svenska Missionskyrkan. Vid ”vanliga” gudstjänster i Svenska kyrkan har jag oftast använt mig av
ordningarna för söndagsgudstjänst och söndagsmässa. Jag har inte någonsin känt att jag måste lägga
band på mig och ställa upp på något som går emot min roll som pastor i Svenska Missionskyrkan.
Det finns utrymme för olika former och intressanta experiment, bara man gör det på ett seriöst och
genomarbetat sätt. För oavsett var jag har ansvar för en gudstjänst funderar jag mycket över hur vi i
framtiden ska utforma gudstjänster och annan verksamhet. Det är uppenbart, att det trots allt känns
angeläget för allt för få, att vara med och fira gudstjänst en vanlig söndag.
Vi har ett gemensamt uppdrag i Kristi Kyrka och frågan är inte om vi använder den från grekiskan
härstammande titeln präst (presbyter) eller det från latinet stammande begreppet pastor (herde). I
olika delar av världen används det lite olika och i många titlar i Svenska kyrkan finns ordet pastor. Det
viktiga är inte heller hur vi klär oss i en gudstjänst. Fram till femtiotalet var prästerna i Svenska Kyrkan
mest klädda i svart även i gudstjänsten. Nu har även röcklinet och stolan blivit gångbara klädesplagg
i Svenska Missionskyrkan (speciellt i samband med vigsel och begravning). Tacka sjukhuskyrkan för
det! Och utöver världen dyker röcklin eller robe samt stola upp i sammanhang som betraktas som helt
evangelikala. Om vi står upp eller sitter ner eller om vi är vända framåt eller bakåt vid bönen i kyrkan
är nog inte dagens viktigaste fråga heller.
Om vi klarar av att hantera den formellt mera omfattande situationen i samverkan med Svenska
kyrkan finns goda förutsättningar att ta vara på våra gemensamma resurser på ett bättre sätt. Jag har
träffat många människor på byn som är tacksamma att vi kan samverka. Det i sig har blivit ett vittnesbörd. Dessvärre finns det också några få som tycker att det är bäst som det har varit. Och inte vill
ta till sig att tiderna och förutsättningarna har förändrats. Ändå måste vi samverka där det är möjligt.
Hur ska vi annars kunna använda våra resurser på bästa sätt? Vi måste arbeta ännu mer med att vara
relevanta för människor just i vår tid.
Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
13
Kyrkans närvaro i samhälle och arbetsliv
Inga Johansson
På årets politikervecka i Almedalen fanns Kyrka – Arbetsliv på plats med lunchseminarium om kyrkans roll i arbetslivet. Så här sa Ebba Lindsö, tidigare VD i Svenskt Näringsliv: ”Gud är inte inlåst.
Öppna upp kyrkan! Vi behöver jobba tillsammans med mångfald, jämställdhet och hållbarhet.” Ebba
Lindsö menade att kyrkan måste bli mer relevant för företagen . ”Den etiska aspekten är viktig för
företag. Att skapa förtroende är avgörande och grundetiken är självklar i företag och här finns öppningar för dialog med kyrkan. Ledarskap och etik, hur behandlar vi varandra? Här är den kristna
värdegrunden, den gyllene regeln – allt vad du vill att människorna ska göra för dig ska du också göra
för dem – en gemensam utgångspunkt, en regel som finns i alla religioner. Det handlar om att våga gå
i dialog i livsfrågor”.
Vad är det att vara kyrka i vår tid?
Vem är kyrkan? Var ska hon vara? Detta är avgörande frågor för oss i kyrkan om vi vill vara en kyrka
som är relevant för människor. Vi är som kyrka sända inte i första hand till oss själva utan till varandra, till världen. Kyrkan, vi – du och jag, är en del av samhället. Vi utgör tillsammans en stor och
avgörande resurs för vårt samhälle och för våra medmänniskor. Vi måste våga öppna upp kyrkan och
leva i dialog med andra. ”Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag
först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att
hon kan hjälpa andra.” Så sa Sören Kirkegaard för länge sedan och det är fortfarande en sanning och
utmaning för oss i kyrkan.
Det handlar om att leva med människor där de finns i vardagen, vara närvarande som kyrka och
medmänniska och att bygga relationer och förtroenden. Det specifika mötet mellan Kyrka och arbetsliv handlar om att bygga relationer genom ett närvarande förhållningssätt. Det handlar om att tro och
att vara kyrka med och genom närvaro. Att genom den närvaron närvarandegöra Gud och evangeliet.
Bakgrund till Nätverket Kyrka – Arbetsliv i Samverkan
Sedan många år tillbaka finns kyrkan i ett nära samarbete med fackliga organisationer och arbetsgivarorganisationer i det nätverk som kallas Kyrka – Arbetsliv i Samverkan. På flera orter runt om i landet
finns arbetslivsdiakoner, arbetslivspastorer/-präster som möter medarbetare på arbetsplatser, bygger
relationer, skapar förtroende och stöttar människor mitt i vardagslivet.
Nätverket Kyrka – Arbetsliv är en mötesplats där vi kan föra samtal, dela erfarenheter och öka vår
kunskap om människan i arbetslivet. Utgångspunkten är hur vi tillsammans kan hävda idén om det
absoluta och okränkbara människovärdet i det moderna arbetslivet. I början av 1980-talet inbjöd LO:s
dåvarande ordförande Stig Malm in olika kristna samfund för att diskutera värderingsfrågor, främst
hur arbetslöshet påverkar människor, men också hur motståndet till apartheidlagarna i Sydafrika
skulle kunna stödjas. Träffen resulterade i att det formades en arbetsgrupp mellan LO och dåvarande
Ekumeniska nämnden, senare Sveriges Kristna Råd. Arbetet koncentrerades kring olika aktiviteter på
14
den årliga FN-dagen. År 1994/95 kom TCO med i arbetet och 1999 SACO. Hösten år 2000 adjungerades en representant för FAI (Fackligt Aktiva Invandrare) till verksamheten. Sedan flera år tillbaka
för kyrkorna i Sverige även en dialog med flera arbetsgivarorganisationer. Från och med år 2004 finns
två arbetsgivarorganisationer representerade i nätverket nämligen Arbetsgivaralliansen och Sveriges
Kommuner och Landsting. Samverkan sker också lokalt med Svenskt Näringsliv.
Övergripande värdering är uppfattningen om alla människors lika värde och behovet av solidaritet
mellan människor. Att främja jämställdhet mellan män och kvinnor är också en uppgift som skall genomsyra allt arbete. Detta med utgångspunkt från en gemensam värdegrund; att en människas liv är
okränkbart, oavsett kön, sexuell läggning, etnicitet, hudfärg eller religion.
Lokal verksamhet och resurs
Kyrka – Arbetsliv i Samverkan är en resurs för det lokala arbetslivet. På allt fler arbetsplatser finns
arbetslivsdiakoner, arbetslivspastorer/-präster. Dessa är till för medarbetare och fackliga företrädare,
företagare och företag. Kyrkan finns inte bara på söndagen utan också mitt i vardagen, som en öppen
dialog mellan kyrkan och företagen som bygger upp ömsesidiga erfarenheter och förtroenden.
Arbetet är, tillsammans med vänner och familj, grunden för människors liv. Det handlar om försörjning, men också om självbild och relationer. I arbetet har människan med sig hela sig själv och sin
livssituation. Arbete är också en plats för existentiella frågor. Kyrkans engagemang inom Kyrka – Arbetsliv handlar i grunden om att finnas där människor tillbringar större delen av sin vardag och att
möta deras livsvillkor. Samtidigt finns strävan att tydligt sätta kyrkan på kartan som en resurs och
aktör både vad gäller samtal, stöd i kris, gudstjänst med mera. Många av kyrkans kontakter sker i samband med förrättningar. Det är korta men avgörande möten.
Företrädarna för Kyrka – Arbetsliv i Samverkan erbjuder vanligen:
Enskilda samtal
Företrädarna har gedigen utbildning och lång erfarenhet i det enskilda samtalet om livets
frågor. Vare sig det gäller arbetsliv eller privatliv sker samtalen under absolut diskretion. Det
förs inga journaler och samtalen sker under lagreglerad tystnadsplikt.
Reflektion i grupp
Att lyssna och samtala i ledda reflektionsgrupper kan ge nya perspektiv på samarbete och
jobbsituation. Metoden kan leda till ett förbättrat arbetsklimat, ökat förtroendet mellan
kollegor och även ge effekter i arbetsresultat. En annan verksamhet som också kan förekomma är
samtalsträffar för långtidssjukskrivna.
Utbildning
Många gånger anordnar Kyrka – Arbetsliv utbildningar. Dessa kan bland annat handla om etiska
aspekter av arbetslivet, om bemötande och om att hitta en sund balans mellan arbete och privatliv.
Krisberedskap
Som ett led i arbetsplatsens krisberedskap och vid svåra och oväntade händelser på arbetsplatsen
kan Kyrka – Arbetslivsrepresentanterna finnas till hands. Främst för ledning och personal, men
också för samtal och kontakt med anhöriga.
Ett exempel på Kyrka – Arbetsliv i Samverkan
I Stenungssund är det självklart att kyrkan finns på arbetsplatserna. Där vill man stötta människor mitt
i vardagslivet . Sedan fyra år tillbaka arbetar Per-Ulrik Johansson, pastor i Missionskyrkan och Helena
Jonsson, diakon i Svenska kyrkan inom verksamheten Kyrka – Arbetsliv. Enligt avtal med ett antal ke-
15
miföretag i Stenungsund arbetar de med företagens krisarbete, både genom att vara med och ta fram
beredskapsplaner och i samband med krishändelser. De erbjuder också enskilda samtal. Största delen
av arbetet har visat sig vara att vara närvande och att bara hålla kontakten. ”Den dagen det händer något är det viktigt att vi känner varandra lite innan”, säger Per-Ulrik Johansson. Det är också lättare att
ta konakt med någon man sett. För att få den nödvändiga kontaktytan går de då och då med på olika
skiftlag. ”Vi går med och lär oss hur det funkar, nästan som praktikanter. När fabriken rullar hinner
man också prata och lära känna varandra lite”, säger Per-Ulrik. Företagen önskar att kyrkan ska tillföra värde, erfarenheter och kunskap. Inte bara i deras krisarbete – men också där. ”Kyrkan är duktig
på frågor om bemötande, människovärde och livets innersida – det vill företagen få del av”, berättar
Helena Jonsson. Hon är noga med att påpeka att det är ett samarbete det handlar om. Företagen som
finns i samarbetet har aktivt valt att delta. För kyrkans dela handlar det om att nå människor som ett
uttryck för diakoni, medmänsklighet och sin kallelse att leva i världen. Vi försöker ge uttryck för en
syn där kyrkan möter människor för att de är värda det. Kärnan är att bygga relationer – inte i första
hand ord – utan med närvaro och handlingar.
Lars Josefsson, aktiv i Missionskyrkan i Stenungsund, jobbar sedan över 30 år på ett av Kemiföretagen i Stenungsund som heter INEOS Sverige AB, har haft många olika befattningar där, bl.a. VD under
åtta år och är nu styrelseordförande och VD på ett dotterbolag, Svenskt Natron AB, berättar så här om
sitt arbete och samverkan med kyrkan: ”Jag jobbar nu mycket med våra framtidsfrågor. Vi jobbar med
hållbarhetsfrågor både för vårt företag och för alla Kemiföretagen i Stenungsund. Vi, kemiföretagen i
Stenungsund, har en hållbarhetsvision för framtiden. Den förverkligas inte med en gång och många
goda krafter behöver samverka. Det viktiga är att vi vet vart vi vill nå och att vi har börjat att vandra
på vägen. Vi har en spännande tid framför oss. Jag gör kopplingen till den nya kyrkan, Gemensam
Framtid, som vi nu går in i. Det känns väldigt spännande och mycket positivt. Jag tror att vi i kyrkan
Gemensam Framtid bör försöka att utveckla samarbetet mellan näringsliv, samhälle och andra organisationer. Det kan vi göra utan att mista vår identitet. Jag tror att den istället stärks.”
Mer information finns på www.kyrka-arbetsliv.se
16
A Church without Walls
– an unfolding story
Peter Neilson
The beginnings: A parable of possibility
“Church without Walls” is a parable of possibility that captures the imagination. Almost ten years
before the report which bears this name was written, a minister sat in the ruins of a seventh century
Celtic Monastery. It had been a centre of renewal and mission in North East of England and South
East Scotland. Sitting on the ancient stones, he sent a post card to friends: “I have seen a vision of the
church of the future – a church without roof and a church without walls, a church that is open to the
God of heaven and open to the world.”
In 1999 a special commission was set up by the Church of Scotland to determine the primary purposes of the church and the shape of the church as it entered the Third Millennium, and to bring proposals for a process of continuing reform. The minister in the monastery was to become the Convener
of that Commission. The imagery of that post-card became a parable which would reshape the Church
of Scotland over the next decade.
The Commission was made up of seventeen people from all over the country. From the outset we
made the decision to meet in residence, believing that life-giving words come out of Gospel community. We decided to speak of church as “us” not “it” or “them”, aiming to be authentic and honest. We
decided to tell stories of dreams and frustrations and so developed a shared spirituality for the journey
of the next two years. That way of working shaped the outcomes more than we could have realised.
The purpose: Follow me!
The remit was about the primary purposes and shape of the church and a process of continuing reform. Theologians were asked for their views and significant papers were submitted and scrutinised.
In time we realised that these worthy treatises did not hold any motivating power. Our constitutional
statements of purpose had been drawn up in 1921 and needed to be reviewed in the light of a changing
culture.
We found ourselves peeling back the layers of our own history, our Reformation heritage and the
creedal statements of the church until we were back on the beach with Jesus at Galilee hearing his
words to the disciples: “Follow me!”
Here in all its simplicity is the purpose of the church. Here is how the church is shaped. Here is
how the church is constantly reformed. The picture emerged from the Gospel stories of the church as
“people with Jesus at the centre, travelling where Jesus takes them.”
If the imagery of the “church without walls” captured the imagination, then the simplicity of the call
to “Follow me!” captured the hearts. These words resonate with every Christian person whatever their
preferred theological position. Of course, for some it was too simple – simplistic and naïve – but for
many it cut to the heart of the matter and motivated people to be the “people with Jesus at the centre”
wherever they were, and to begin the journey of discipleship with him.
17
The shape: Five shapers
If the church began on a beach, then the shaping of the church began with the local church not the
regional or central structures.
What if every church decided to follow Jesus as described in the Gospels – to adopt Matthew, Mark,
Luke or John as their pastor for a year? What would our churches become if we were shaped by these
stories and words of Jesus?
What if every church listened deeply to its local community and to the changing culture and was
willing to be the “word made flesh” for that community, serving the people and challenging the powers
that erode its life?
What if every church displayed the qualities of friendship that Jesus displayed who was transparent
in sharing what the Father had given him and was willing to lay down his life for his friends? This motif
of friendship would inform all our relationships with each other in the church, with our communities,
with the spiritual searcher, with the poor locally and globally, with other denominations and with creation itself. Christological friendship would be a value to define all relationships.
What if every church was shaped by the gifts of its people? Instead of assuming that the organisational structure of our congregations needed to be staffed to keep it going, we began by identifying
the gifts of every person,, every leader and every minister. These gifts would be the way that we would
reveal the love of God to others.
What if every church was motivated by a spirituality of grace – living deeply in the grace of God
and living out the grace of God towards others, churches marked by generosity of spirit rather than
defensiveness and possessiveness?
Five “shapers” – the Gospels, the context, friendship, gifts and grace.
The shape: Upside down
Some people expected the Commission to begin at the other end – by reshaping the central structures
of the church. We turned that upside down: first the local, then the regional structures to support local
mission and development, and then the minimal central structures to service that support system.
We refused to collude with cynicism about the centre which seems to poison so much church conversation. We recognised the genuine service that people offered in the various institutional roles, but
we also recognised that institutions have a corporate personality which can constrain and muzzle the
creativity of those who work within it.
In parallel with this Commission, another group was looking at the nature of our Presbyteries (our
regional church). They brought their proposals to the same General Assembly.
In retrospect, this was a mistake. We should have allowed the first five years to address the local
church. In the light of the developing shape and needs, we should then have asked the Presbyteries
(regional) to shape themselves to support the local churches. After another five years, we might have
been in a position to address the relevant central/national structures.
In the event, the proposals for changes in Presbyteries were rejected in 2001-2 and are only now
being revisited in 2010. In between times, the central organisation of the church has been restructured.
Much of this has been done in the name of Church without Walls, but has not always been in the spirit
of the report or shaped by its values.
This brings us to reflect on the process of change across the church in the past ten years.
Continuing reform: A tipping point
The Church without Walls Report laid out some themes for reform – rooted in prayer (church without
roof!), offering space for experiment and giving permission to change. Local churches were encouraged to be creative and a special fund was set aside to support new initiatives in mission. Over eight
years, more than 200 projects have been encouraged by this fund.
This Parish Development Fund and the permission to change were the two most significant propo-
18
sals which released the energy of the coming years. The report was followed by a series of resources
and conferences based on the key “shapers” to help local churches respond.
Nationally, the report sparked a range of conversations about the nature of ministry and property
funds, and by 2004 a proposal for a reorganisation of the central structures of the church, which was
implemented in 2005-6. The reshaping of Presbyteries is a major conversation across the church in
2010-11.
Research into the effect of the report showed that 71% of our 1200 churches had taken up the issues
of the report to some extent. Later research into the effect of the Parish Development Fund in 2008
commended its effectiveness in strengthening local mission in the community.
The report had recommended a celebration of new developments in 2005. Over 3000 people gathered in the International Conference Centre in Edinburgh for a day of worship, mutual learning and
celebration of the church’s life across the nation. Every region of Scotland was represented, generating
a tide of hope in the church.
Drawing on the work of Malcolm Gladwell’s book The Tipping Point, the organisers realised that
if real change was to come to the church, it would come through following our five shapers, and by
stimulating a movement for change in the church. Under the inspirational leadership of one of our
entrepreneurial ministers, a series of annual “Re-energise” conferences were organised which engaged
over 400 congregations over three years. In 2008, another National Gathering attracted 8000 people
at which 200 congregations created a tented village to share their stories of life and witness in communities across the nation.
The church without walls was a visible reality.
A wider conversation
Church without Walls never claimed to be the last word on the future of the church. We only wanted to
contribute to the wider conversation. Inevitably there have been critics of the report – it did not tackle
the structural issues that some people wanted to address; it was not radical enough in its alignment
with the poor; it was not robust enough in its theology or its cultural analysis; it was not determined
enough in its ecumenical emphasis; it was not stringent enough in addressing the financial and fabric
issued of the church.
We accept all these criticisms, but the report has resulted in many other conversations and explorations of these themes, partly in response to direct instructions in the report where we realised more
specialised work was needed, and partly in reaction to the report to make good its deficiencies.
Anything is possible as long as we do not mind who gets the credit. The members of the Commission were privileged to share in this task and we are amazed at the ripple effect it has had across the
Church of Scotland, other denominations and other parts of the world. This can only be by the grace
of God.
At the first meeting of the Commission, we read and prayed around Stephen’s account of Moses
receiving “living words to pass on to us.” (Acts 7: 37). We prayed that whatever we produced, that they
would be “living words” that would be life-giving to the church. By God’s grace, that prayer has been
answered beyond our imagining.
Denna artikel utgör det arbetsmaterial som bl.a. låg till grund för Vinterkonferens 2011 (som
hölls i januari på Clarion Hotel Sign i Stockholm och som är en medarbetarkonferens för alla
anställda inom de tre samfund, som nu har bildat Gemensam Framtid) och dess tema ”En
kyrka utan väggar”. Peter Neilson, som deltog i konferensen, har varit en av de ledande inom
Church of Scotland då det gäller arbetet med ”Church without Walls”. Som ett resultat av Vinterkonferensen reser i september 2011 en grupp på 30 personer till Skottland för att på plats
kunna ta del av erfarenheter från detta arbete.
Vi hoppas kunna ha med en artikel om denna studieresa i nästa nummer av Tro & Liv.
19
Själens medium
– ett försök till presentation och några enkla reflektioner
Rune Forsbeck
”Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500” är titeln på den dissertation som
Thomas Götselius, litteraturhistoriker och kritiker (främst i Dagens Nyheter), i november 2010 lade
fram och försvarade vid Stockholms universitets litteraturvetenskapliga institution. Jag avstår från att
bedöma hans framställning som doktorsavhandling men har funnit den så intressant och tankeväckande att jag trots det vill presentera den för Tro & Livs läsare – och till presentationen knyta några
egna små funderingar. Jag har läst avhandlingen som pastor, själavårdare och bibelstudieledare och de
reflektioner jag gör skall förstås i ljuset av detta.
Litteratur – en materiell historia
Thomas Götselius är representant för den relativt nya forskningsinriktning som kallas materiell litteraturhistoria. Det sättet att skriva litteraturhistoria tar inte i första hand fasta på diktens eller litteraturens
innehåll och mening utan på de materiella omständigheter som har gjort och gör det möjligt att överhuvudtaget åstadkomma någon litteratur. Den materiella litteraturhistorien kan därför karaktäriseras
som en skriftens, bokstavens och talets (litteratur)historia. Den söker redogöra för hur bokstäverna
och skriften har frambringats och ordnats under olika historiska skeden och epoker.
Den materiella litteraturhistorien negligerar inte textanalysen – som ju nästan alltid är av betydelse
för vår förståelse av historiska samband och sammanhang – men tar alltså först och främst fasta på
de yttre villkor som formar litteraturen. Det primära är inte tolkningen av innehållet utan skildringen
av de omständigheter som exempelvis gör det möjligt för en författare att få och nå några läsare. Med
en term från Michel Foucault karaktäriserar Götselius den materiella litteraturhistorien som en mothistoria: ”Den historiserar inte för att tradera, men inte heller för att ta avstånd från traditionen, utan
för att främmandegöra det märkvärdiga ting vi kallar litteratur och därmed synliggöra dess grepp om
våra liv.”
”Själens medium” recenserades på en helsida i Dagens Nyheter den 15 december 2010 av Lars Nylander, professor i litteraturvetenskap vid universitetet i Trondheim. Redan rubriken över hans recension ger en fingervisning om varför jag funnit Götselius’ avhandling så intressant: ”Vad hände när alla
fick en egen bibel?” Det var ju bland annat det som inträffade sedan Johann Gutenberg hade uppfunnit
boktryckarkonsten på 1400-talet. 1516 fann Erasmus av Rotterdam det meningsfullt att ge ut Nya
testamentets grekiska grundtext tillsammans med en latinsk översättning, vilket öppnade vägen för
Martin Luthers översättningar till tyska av Nya testamentet 1522 och hela bibeln 1534. Därmed fanns
bibeln tillgänglig på ett av Europas folkspråk. Det kom att få stor betydelse i flera avseenden.
Nylander finner att avhandlingen läst på sina egna premisser är imponerande men slutar med frågan om Götselius, ”som han själv menar, verkligen etablerat en ’litteraturens’ och den moderna läsarens genealogi”. Han svarar: ”Kanske ändå inte, då glappet mellan de 1500-talsdiskurser och –praktiker han behandlar och det mer flyktiga, moderna litteraturbegreppet förblir alltför stort för att det
senare direkt skall kunna härledas ur det förra.” Nylander anser dock att studien lägger ”en solid grund
20
för en sådan mediehistorisk beskrivning av hur och varför litteraturen kom att få så stor betydelse i
modern kultur”.
Jag nämner detta som en bakgrund och går över till att gå igenom avhandlingen kapitel för kapitel
och redovisar samtidigt en del av de reflektioner jag gjort vid läsningen.
Omvälvande förändringar – då och nu
Det första man stöter på i avhandlingen – redan i förordet – är redogörelsen för en installation av den
amerikanske konstnären Jim Campbell: ”I Have Never Read the Bible”. I den har konstnären spelat
in sig själv då han ljudar varje enskild bokstav i alfabetet och sedan skapat ett program där de inlästa
bokstavsljuden genereras av bokstavsföljden i en inskannad utgåva av King James Bible. På så sätt läser
installationen upp boken med Campbells röst:
I-N-T-H-E-B-E-G-I-N-N-I-N-G-W-A-S-T-H-E-W-O-R-D.
Götselius ser i Campbells installation ”en skarpsynt undersökning av litteraturens nya villkor” och
säger i ”Inledning” att han ”har velat spåra hur det fenomen vi kallar litteratur uppkommer ur en medial förändring av samma omvälvande slag som den förändring vi lever mitt i”. Att vi just nu, i början
av 2000-talet, befinner oss i en väldig förändring av vårt sätt att kommunicera påpekades också av
Göran Rosenberg i en kolumn i Dagens Nyheter den 5 januari i år. ”Senast något motsvarande inträffade var för över fem hundra år sedan då tryckpressen förvandlade det skrivna ordet från ett medium
för invigda till ett medium för masskommunikation... Litteraturen, reformationen, revolutionen, vetenskapen, journalistiken, nationalstaten och den moderna demokratin är alla barn av tryckpressen”,
säger Rosenberg. Men – och det är en av Götselius’ grundläggande funderingar – har inte litteraturens
villkor varit av det slaget i alla tider? Har den inte alltid varit ett tekniskt objekt, beroende inte bara av
immateriella omständigheter utan också av materiella?
Detta måste vara av avgörande betydelse för översättningen, spridningen och läsningen av bibeln
också i våra dagar. Hur ligger det egentligen till? Är vi som vill att bibeln skall bli läst medvetna om
vad som är på gång och tar hänsyn till det? När jag frågar Svenska Bibelsällskapets generalsekreterare
Krister Andersson vad nätrevolutionen och de nya medierna innebär för arbetet med bibelspridning
och bibelläsning i vår tid låter han mig förstå att utvecklingen har gått både fortare och längre än jag
insett. Det är inte längre det tryckta ordet som har störst betydelse utan det digitala. Vi befinner oss
mitt uppe i ett enormt generations- eller paradigmskifte, vilket Anders Sjöberg visade i sin doktorsavhandling ”Bibeln och moderna media” redan för några år sedan. På nätet finns nu ”Bibelsajten”, och
Bibelsällskapet är med på Youtube, Facebook och Twitter. ”Vi har utvecklat Bibel 2000 i en Apple app
som finns på Apple store och fortsätter nu med Android-formatet och en mängd olika digitala format
för e-books och annat. Sms-bibeln är ett exempel på moderna media och bibelspridning. Exemplen
kunde göras många. Just nu håller vi på att söka de svenska rättigheterna till ett bibelstudiesystem som
heter GLO. Du kan söka efter det på nätet”, säger Krister Andersson.
Läsare – ett flerbottnat begrepp
Just nu återvänder vi dock till ”Själens medium”. I ”Inledning” säger Götselius också detta: ”Litteraturläsning skiljer sig från annan typ av läsning. Litteraturen kan beröra, den kan drabba, den kan till och
med förändra sina läsare. Man lär sig läsa och man blir en läsare för att man någon gång har erfarit hur
litteraturen griper in i det egna livet.” Kursiveringen av ordet ”läsare” är inte min utan Götselius’ egen.
För den som hör hemma i den kristna tradition där begreppet ”läsare” är ett honnörsord väcker det
kursiverade ordet givetvis alldeles särskilda känslor och reflektioner. Hur mycket av läseriet finns kvar
i våra dagar? Kan (och bör) vi sträva efter att återuppliva det, och i så fall hur? De nya medierna och
kommunikationskanalerna ger oss nya redskap. Skall vi använda dem? Ser den yngre generationen i
kyrkorna möjligheter som vi äldre inte ser eller är för trötta för att ta till oss och lära oss att använda?
Nu talar dock Götselius inte om de fromma läsarna, de som läste i första hand – eller kanske enbart – bibeln och andaktslitteratur av olika slag. Han talar om läsare över huvud taget, och han talar
21
om all slags litteratur. Och han påpekar att litteraturen kan förändra sina läsare. Det ger upphov till en
annan typ av frågor: Kan en sådan förändring ha något med Gud att göra? När jag till exempel starkt
berörd läser Vilhelm Mobergs underbara skildring i ”Invandrarna” av Kristinas inre kamp på tåget i
USA, den kamp som till slut leder till att hon skär av sin sista limpa och delar med sig av den åt Ulrika
i Västergöhl och hennes dotter Elin, trots att hon avskyr Ulrika – när jag läser denna kärleksskildring,
kan jag då tänka och påstå att det på något sätt är Gud som talar till mig och rör vid mig? Det vill säga:
Är Guds ord och tilltal till människor begränsat till den samling av skrifter som vi kallar bibeln?
Thomas Götselius ställer naturligtvis inte dessa specifika frågor, men de föds inom mig medan jag
läser hans avhandling. Han säger att litteraturens livsförvandlande kraft har blivit en utgångspunkt för
hans undersökning, ”som ytterst reser frågan om vilka vi är och hur vi har blivit de vi är genom vårt
litteraturläsande. Och därmed har läsning som en diskursiv praktik för individualisering blivit detta
arbetes huvudfokus.” Synonymt med ”individualisering” använder Götselius också termen ”subjektsbildning”, och jag tror mig inte om att på ett tillfredsställande sätt kunna redogöra för hans resonemang om subjektet som ”decentrerat eller avlett” (som dock torde ha att göra med hans påpekande att
det engelska subject också kan betyda ”undersåte”). Jag funderar i stället över vad individualisering
och subjektsbildning kan betyda i samband med bibelläsning i våra dagar. Kan bibelns texter som
sådana hjälpa mig att nå min innersta kärna, att bli den jag i någon mening är ämnad att vara, att växa
och mogna som människa? Eller behöver jag hjälp att läsa Skriften ”på rätt sätt”, att tolka och förstå? Är
det inte nog med att läsa på egen hand, utan behöver jag fundera tillsammans med andra och samtala
om olika tolkningar och möjligheter att läsa? Jag återkommer till dessa frågor.
Bort från Vulgata – med hjälp av urskriften
Det första kapitlet i Thomas Götselius avhandling är en betraktelse över ett kopparstick av Albrecht
Dürer, ”Hieronymus i studerkammaren” (som också är kapitlets rubrik). ”Vad sticket framställer”,
säger Götselius, ”är det gudomliga materialisering i skrift”. Parallellt med denna form av framställning
ägde en återgång till urskriften rum. ”Denna återgång är inte bara en avgörande historisk händelse
omkring sekelskiftet 1500, det är en händelse som skapar historia genom den våg av reformer som
följer i dess spår.” Som jag uppfattar Götselius menar han med ”urskriften” de hebreiska och grekiska
manuskript som fanns tillgängliga vad gällde bibeln, inte den ”ursprungliga” text som forskare genom
olika former av textkritik försöker komma tillbaka till. Genom denna ”urskrift” skulle man komma
bort från den latinska Vulgata, som i Europa varit den enda accepterade bibeltexten under århundraden.
Materialiseringen av λόγος är ju för oss kristna ingen främmande tanke. I Johannesprologen läser
vi att λόγος till och med blev kött (eller människa, som det står i 1981 års svenska översättning). Tanken att λόγος har materialiserats också i skrift kan kasta nytt ljus över utsagan att bibeln är Guds ord.
Den utsagan behöver förvisso relativiseras på flera sätt, men tanken är tilltalande att Gud på något sätt
handlar och talar genom den som strävar efter att förstå och utlägga bibelordet för andra. Ordet är
materialiserat, kött vordet, inte bara i Jesus från Nasaret utan också i den kristna församlingen, i den
heliga Skrift, i kyrkobyggnader och i de män och kvinnor som i kyrkans tjänst och i klarhetens intresse
arbetar med Skriften.
Strävan att komma bort från Vulgata – och från den till Vulgata knutna kommentarlitteratur som
under medeltiden växt sig närmast oöverskådlig – både ledde till och möjliggjordes av det nätverk
som hade sina främsta företrädare i sådana fromma och lärda män som Girolamo Aleandro, Johann
Geiler von Kaysersberg och Erasmus av Rotterdam. Det till synes dåraktiga i denna strävan kommer
till uttryck i Erasmus’ ”Dårskapens lov”, utgiven 1511. Där får Dårskapen kritisera de etablerade teologerna för att de ”är så nöjda med sig själva, då de dag och natt får syssla med sina älskade dumheter
och inte ens ger sig tid att slå upp och se efter i evangelierna eller i Paulus brev”. I ställer excellerade de
i ”glossor”, det vill säga mer eller mindre förnumstiga kommentarer, inskjutna i texten eller placerade
i marginalen, ofta dessutom som kommentarer till tidigare kommentarer...
22
Att läsa – en grundläggande konst
Erasmus förespråkade varmt översättning av bibeln till folkspråken. Han önskade ”att även den lägsta kvinna läste evangelierna och de paulinska epistlarna. Och jag skulle önska”, fortsatte han, ”att de
översattes till alla språk, så att de kunde läsas och förstås inte bara av skottar och irländare, utan också
av turkar och saracener.” Hur skulle något sådant bli möjligt? Förutsättningen var inget mindre än en
allmän alfabetisering: Alla skulle få lära sig konsten att läsa.
Thomas Götselius förmodar att vi hos Erasmus möter, ”troligen för första gången i Västerlandets
historia, tanken att alla människor, inte bara de skriftlärda, ska få tillgång till skriften i egenskap av
läsare”. Han uppehåller sig sedan vid det uppfostringsprogram som infördes men noterar också att det
vilar ”något tvetydigt över 1500-talets ögonskenliga demokratisering av läsandet. Vad som å ena sidan
kan framstå som ett första och avgörande steg i människans utträde ur sin ’självförvållade omyndighet’,
kan å den andra ses som inledningen till en ny form av underkastelse, eftersom endast den som behärskade det slags diskursreproduktion som gick under namnet läskunnighet hädanefter igenkändes
som ett subjekt. Att inte kunna läsa i detta nätverk var helt enkelt fatalt.”
”Diskursreproduktion” säger Götselius om läskunnigheten, och ”diskurs” och ”diskursiv” hör till
hans favorituttryck. Det torde höra ihop med att han stöder sig på Michel Foucaults och Friedrich
Kittlers forskningar och teorier. Jag finner de två begreppen en aning svävande och oprecisa, förmodligen därför att jag inte är närmare bekant med Foucaults och Kittlers tänkande. Jag bortser därför från
termen och låter mina tankar i stället gå från 1500-talets alfabetisering till dagens och ställer åter en
fråga till Krister Andersson: Undervisning är av central och grundläggande betydelse i kristen mission. Finns det nutida exempel på att alfabetisering bedrivs parallellt med bibelöversättningsarbete
och som ett led i bibelspridning?
”Ja”, blir svaret, ”flera bibelsällskap inom United Bible Societies har börjat med stora program för
alfabetisering med utgångspunkt i bibelns texter, och tillsammans med Norska Bibelsällskapet överväger vi om vi skall gå in i något liknande. Hitintills lägger vi våra krafter i de så kallade Good Samaritanprojekten, som med utgångspunkt i den barmhärtige samariern bistår hiv/aids-drabbade och deras
familjer. ”
Alfabetisering – på gott och ont
Thomas Götselius återkommer flera gånger till att alfabetiseringen och undervisningen i hög grad
var förbundna med underkastelse och motiverade av viljan att kontrollera. Han visar att termen imperium kom till användning inte bara i politiska och krigiska sammanhang utan också i förbindelse
med lärdom och språkligt övertag. Viljan att ha kontroll förstärkte förstås den annars ganska naturliga
strategin i utbildningssträvandena att i första hand inrikta sig på barnen. Om detta handlar kapitel två,
som har rubriken ”Barnens tal”.
Kapitlet inleds med Erasmus’ yttrande ”Homo non est ratio, sed oratio”. Människan utmärks inte
främst av sitt förnuft utan av sin talförmåga. Det leder mina tankar till Jesu ord i Matt 12:36f: ”Varje
onyttigt ord som människorna yttrar skall de få svara för på domens dag. Efter dina ord skall du frias,
och efter dina ord skall du fällas.” Åtskilliga betraktelser har gjorts över den väldiga kraft på gott och
ont som finns i våra ord. Ett memento därvidlag kan vara att den kraften finns inte bara i det talade
ordet utan också i det skrivna. Dock skall väl Erasmus’ tillspetsade fras översättas just så som antyds
ovan: Människan är inte främst en förnuftig varelse utan en som pratar på. Det är djupt tragiskt att vi
inte alltid tänker innan vi öppnar munnen. Vi behöver lära oss att låta ratio och oratio gå hand i hand.
Och egentligen är det väl också det Jesus säger.
Erasmus uttryckte sig på latin. Det striden gällde – och Götselius knyter den till ”en av de sällsynta
’revolutionerna’ i de västerländska utbildningssystemens historia” – var just vilket slags latin som barn
och studenter skulle få lära sig: klassiskt latin, det som till exempel Cicero talade och skrev, eller det
medeltida, skolastiska latinet. Den språkkampen avlöpte, som vi alla vet, med seger för det förra. Klassiskt latin skulle läras ut i hem och skolor och användas vid universiteten. I en andra fas, som i södra
23
Europa hörde ihop med humanismen och i norra Europa med reformationen, kom dock språkundervisningen att gälla också folkspråken. Martin Luther var en varm förespråkare av undervisning på
tyska, eftersom han hävdade att Ordet inte primärt är ”det som står i böcker och är författat med bokstäver, utan snarare en muntlig predikan och ett levande ord”. Humanismen och reformationen möttes
sålunda, menar Götselius, i ett gemensamt intresse för pedagogik och vad vi idag förmodligen skulle
kalla folkbildning. Den bildningsverksamhet som bedrivs i våra kyrkor har djupa rötter – liksom hela
det svenska skol- och utbildningsväsendet stammar ur dessa traditioner.
Den vilja till kontroll som fanns i alfabetiseringens och undervisningens bakgrund tog sig uttryck i
hård disciplin i de medeltida skolorna, till och med våld från lärarnas sida. Götselius ger åtskilliga exempel på detta men lyfter också fram den reaktion som så småningom kom och den reformpedagogik
som föddes ur den. Dess främsta programskrift författades av Erasmus, som inför den utbredda skolagan och de fysiska bestraffningarna frågade: ”Skulle någon ens drömma om att träna en slav på detta
sätt, eller ens en åsna?” Han inspirerade flera efterföljare till att författa handledningar som pläderade
för mer lekfulla former i undervisningen.
Det är förunderligt vad vissa debatter som fördes under medeltiden och i början av vad vi kallar
modern tid känns aktuella. När jag gick i skolan kunde vi fortfarande åka på en snyting eller utsättas för fysisk bestraffning i annan form av våra lärare. Skolagan förbjöds i Sverige så sent som 1958,
samma år som jag tog studenten, och idag handlar diskussionen inte om agan men väl om slapphet
kontra disciplin, flum kontra faktiska kunskaper.
Grammatik – hjälp eller hinder?
En annan medeltida debatt som lever kvar ännu i vår egen tid är den om grammatiken kontra brukets
lag. Lorenzo Valla – verksam i Italien under förra hälften av 1400-talet som språkman, framför allt
latinist, och textkritiker – hävdade att det bruk som framstående skribenter och talare stod för borde
vara mönsterbildande. Deras språkbehandling var enligt hans uppfattning mer naturlig än det stela
och hårt reglerade språkbruk som grammatikerna ville se. Här gäller det, tycker jag, att undvika båda
dikena. Visst skall vi låta oss bli inspirerade av skickliga författare och talare och lära oss av dem, men
det finns också starka skäl för att slå vakt om grammatiken och det grammatikaliska kunnandet. Det
finns mycket idag som är oklart skrivet och därmed svårtolkat därför att den som suttit vid tangentbordet inte har behärskat språklära och grammatik.
I avhandlingen ges flera exempel, en del roliga, andra skrämmande, på hur talundervisningen för
barn kunde gå till. Syftet var emellertid inte bara att lära barnen tala riktigt (dels på latin, dels på deras
eget språk) utan också att bibringa dem goda seder och insikt i Guds ord. Det leder Götselius till att
i kapitel 3, ”Skriftens kanal”, behandla frågan om skriftens – och då också ”urskriftens” – ställning i
början av 1500-talet.
”Så länge ingen hade tillgång till tryckta böcker var undervisningen vid universitetet detsamma
som diskursiv rundgång”, konstaterar Götselius allra först i kapitlet om skriften. Denna rundgång
innebar dels ett ständigt kopierande i det att studenterna skrev av efter lärarens diktamen (vilket vi
faktiskt fick göra ibland också när jag gick i gymnasiet), dels att den teologiska uppmärksamheten inte
vändes så mycket mot själva texten, som var Vulgata, som mot de glossor den var försedd med. Det
ger anledning till frågan vad som egentligen var själva texten. Götselius citerar reformationshistorikern Alistair McGrath och säger att ”den medeltida bibelläsaren ’tenderade att närma sig den heliga
skrift indirekt, genom den tolkande glossan, där han mötte tidigare uttolkares ackumulerade visdom,
snarare än texten själv’”.
Text och predikan
Inför de raderna finns det anledning att besinna sig, i synnerhet för oss predikanter. Hur ofta börjar
vi egentligen med själva texten när vi förbereder en predikan? Vad är texten? Vad är det för text? Vad
hade den att säga då? Vad har den att säga nu? Vad säger den mig? Ja, vi har, tror jag, fått lära oss att
24
börja med frågor av det slaget. Men hur ofta gör vi det? Det är så frestande – och enkelt – att snarast
möjligt gå till bibliska uppslagsverk och kommentarer av olika slag i stället för att själv brottas med
texten och låta den drabba en. Jag har själv skrivit sådana kommentarer och ”textförklaringar”. Har jag
därmed gjort kolleger och andra en tjänst eller björntjänst?
Det faktum att böcker under medeltiden mångfaldigades genom kopiering, det vill säga genom att
skrivas av för hand, medförde att varje bok blev något av ett levande väsen. Ingen bok var en annan exakt lik. Först i och med boktryckarkonsten blev det möjligt att tala om ”texten själv” eller ”urskriften”,
och därmed ifrågasattes Vulgatas auktoritet, som hittills varit oomstridd. Medvetandet om – också
hos skrivarna själva – att kopierandet hade sina brister och risker medförde att texten uppfattades
som öppen eller oavslutad och att det som förenade olika versioner inte var överensstämmelse utan
likhet. Detta förhållande, som ju går längre tillbaka i tiden än till medeltiden, har oroat många, och för
några år sedan drog Bart D. Ehrman i boken med (den något missvisande) titeln ”Misquoting Jesus”
slutsatsen att man över huvud taget inte kan lita på de bibliska texterna. Hans resonemang har avvisats
av flera recensenter, bland dem Tomas Bokedal i Svensk exegetisk årsbok 74/2009.
Götselius återger ett stycke ur ”Philobiblon” av Richard de Bury (1287-1345, biskop av Durham).
Där liknas reproduktionen av böcker vid familjens fortlevnad i olika led: ”Avskrivandet av gamla böcker är ... liksom avlandet av nya söner.” Götselius kommenterar: ”Varaktighet eller tradition är i såväl
böckernas samhälle som samhällets bok inte detsamma som stasis. Allting ändrar sig och ändrar sig
ständigt, men att så är fallet betyder inte att substansen – det som är fadern i sonen – nödvändigtvis
går förlorad. Familjemetaforen fångar detta till synes paradoxala bevarande genom förvandling.”
Än en gång går mina tankar till predikan och predikouppgiften. Dagens predikningar skiljer sig,
får vi hoppas, från dem som hölls i urkyrkan, på medeltiden och på 1800-talet. Men det centrala innehållet och det väsentliga budskapet är och måste vara ett och detsamma. Detta budskap är inget som
den arme – men likväl benådade – predikanten sitter vid sitt skrivbord eller står i predikstolen och
hittar på. Han eller hon har att hämta det ur den heliga Skrift och ur kyrkans samlade traditioner och
läromässiga skatter. Där finns dess kärna bevarad. Den kan vara mer eller mindre anfrätt av lärostrider
och tolkningar, men den finns där. Det gäller för predikanten att bevara den genom att gräva ner den
i samtidens kultur och miljö (diskurs skulle kanske Götselius säga) och låta den på nytt förvandlas till
ett ärende och tilltal som kan uppfattas av samtiden.
Bibeln – de många böckernas bok
Under rubriken ”Skriftmonopolet” redogör Götselius för den på Vulgatas dominans vilande uppfattningen under medeltiden att ”texten förblev texten även i översättning” och övergår sedan till ”den
mytiska kontext som är kristendomens egen uröversättning: Septuaginta”. På samma sätt som lärda
med Andens hjälp hade åstadkommit denna enda korrekta översättning till grekiska hade Hieronymus gjort det vad gällde Vulgata – till latin. ”Vulgata blev något så märkvärdigt som en översättning
utan original eller en text vars auktoritet vilade på att den en gång för alla översatts till latin.”
Det medeltida bibelmonopolet var ett faktum. ”Vulgata” blev Boken. Detta avspeglas i den betydelseförskjutning termen biblia själv samtidigt undergick: βιβλια ... betydde ursprungligen ’små böcker’”
men kom så småningom att användas uteslutande som beteckning på Hieronymus’ översättning, Vulgata.
Detta språkbruk sitter vi ju fortfarande fast i. Vi talar om bibeln som ”Boken” eller i bästa fall ”Böckernas bok”. Det senare uttrycket kan möjligen uppfattas som att bibeln består av flera böcker men kan
också tolkas som att den är boken framför alla andra böcker. Detta är relativt oproblematiskt men blir
bekymmersamt när någon påstår att ”bibeln säger” någonting, likaså när vi alltför förenklat och schematiskt hävdar att ”bibeln är Guds ord”.
Dock fanns det opponenter och kritiker vad gällde text- och bibelmonopolet. Götselius nämner Roger Bacon och Nicholas Lyra. De påpekade att brister i text och översättning leder till brister i förståelsen av innebörden. Det förblev emellertid ”otänkbart inom den medeltida teologin”, säger Götselius,
25
att olikheter i texten ”i sig själva skulle kunna bilda utgångspunkt för bibelstudiet”. Tack och lov har vi
väl kommit litet längre idag och förstår att dra nytta av såväl inre som yttre textkritik.
Under decennierna kring 1500 kom en serie skrifter som vittnade om en förändrad attityd till skriften. Originaltextens företräde framför Vulgatas latinska variant bejakades, och Lorenzo Vallas uppfattning att bibeln måste läsas på samma sätt som alla andra böcker vann mer och mer anslutning. Den
avgörande händelsen var att Erasmus av Rotterdam 1516 gav ut Nya testamentet på grekiska. Det var
”första gången någonsin som den heliga skrift presenterades på grekiska i en tryckt volym”. Det verkligt
nya med ”Novum Instrumentum”, som Erasmus kallade sin utgåva, var dock att den problematiserade
texten. Beskyllningarna för irrlära och blasfemi lät inte heller vänta på sig, och 1546 fastslog katolska
kyrkan att avsteg från Vulgata inte var tillåtna. Men Götselius konstaterar: ”Efter publiceringen av
Novum Instrumentum blev det omöjligt att bedriva nytestamentliga studier utan hänvisning till den
grekiska urskriften.” Dessutom medförde Erasmus’ textkritik att den lära som grundats på Vulgata
kom att ifrågasättas alltmer.
Till allt detta kom alltså tryckpressen. Användningen av den medförde att texten inte längre kom
att uppfattas som öppen och oavslutad. Framställningen av flera kopior handlade inte längre om likhet
utan om identitet. Alla exemplar var ju plötsligt identiska. Utvecklingen såg olika ut söder och norr om
Alperna, förenklat uttryckt inom humanismen respektive reformationen, men en ömsesidig påverkan
ägde rum, och textkritiken levde vidare, eftersom, som boktryckarna hävdade: Okända manuskript
”korrigeras aldrig, men av en tryckt text kommer åtminstone några exemplar att hamna i lärda händer, och på så vis kommer kunskapen att delas och författarens verk återställas till sin ursprungliga
renhet”. Trots det, menar Götselius – sist i avsnittet ”Urskriften och tryckpressen” – ”avslöjar sig den
ursprungliga och sanna texten som ett filologiskt fantasifoster, en fanatism som uppträdde endemiskt
bland boktryckande humanister”.
Detta är naturligtvis av intresse för såväl den troende som icke troende bibelläsaren. Vi kan just
nu bortse från att problemet gäller också andra texter än de bibliska. Den avgörande frågan ur trons
synvinkel kan i vilket fall som helst inte vara om själva texten är helt ursprunglig i alla detaljer utan
om det centrala innehåll den uttrycker och förmedlar till sina läsare är sant eller inte. Som jag ser det
är detta en fråga som ligger utanför textkritiken och är oåtkomlig för den, ja egentligen en fråga som
textkritiken så att säga är ointresserad av. Därför finns det – från trons synpunkt – ingen anledning
att frukta textkritiken eller att motarbeta den. Tvärtom bör den välkomnas, eftersom den i likhet med
själva tron söker det sanna och ursprungliga – så långt det nu är möjligt att nå fram till det.
Ordet – i ständig översättning
Erasmus’ ”Novum Instrumentum” innehöll inte bara Nya testamentets grekiska text utan också en
översättning till latin, som på flera ställen korrigerade Vulgata. Därmed framhävs, noterar Götselius,
”att det kristna Ordet ... präglas av en grundläggande översättbarhet”. Han går strax därefter över till en
redogörelse för Erasmus’ översättning av ordet ”ord”. Johannesprologens ”I begynnelsen fanns Ordet”
återgavs i Vulgata med ”In principio erat verbum”, men Erasmus ändrar detta till ”In principio erat
sermo”. Den lilla ändringen åstadkom stort rabalder. Erasmus svarade att det i den grekiska grundtexten står λόγος, som är ett rikt och mångtydigt begrepp, och att ”sermo” långt bättre än ”verbum”
återger dess betydelse, eftersom det står för ett rikt och ymnigt tal, en oration. Sådant är förstås Guds
tal, inte ett enstaka yttrande, som ”verbum” antyder.
Erasmus visade att Vulgata egentligen var en tillfällig och här och var bristfällig översättning och
beredde därmed marken för andra översättningar, bland dem, som sagt, Martin Luthers. Götselius
framhåller Luthers kraftiga betonande – i polemik mot Sebastian Franck och andra spiritualister – av
skriftens materialitet. Den står som garant för det minst materiella av allt, nämligen anden. ”Därmed
framträder den lutherska skriftmetafysiken i sin prydno”, säger Götselius. Jag tror att man inte förstår
den ”skriftmetafysiken” om man inte lägger märke till de ord av Luther som sedan citeras: ”Man ska
läsa och lyssna till ord; läser man så kommer den helige ande när han behagar. ... Därför måste man
26
ständigt skriva, läsa och betrakta skriften i hjärtat”. Bibelläsning är en både kroppslig och andlig verksamhet. Detta torde dock kunna sägas om all läsning. Skillnaden handlar väl om innehåll, syfte, attityd
och behållning.
Bibelns översättbarhet hänger samman med dess materialitet, alla språks fundamentala kontingens
och det faktum att skriftens ord i grunden är ett talat ord. Götselius illustrerar detta med referera
Luthers försvar av sin översättning av Rom 3:28, i 1981 års översättning ”Ty vi menar att människan
blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar”. Luther skrev: ”Wir halten, dass der mensch
gerecht werde on des gesetzs werck, allein durch den glauben”, det vill säga: ”Vi menar att människan
blir rättfärdig utan laggärningar, bara genom tron.” Det vet jag väl, sade Luther, att ”bara” inte har någon motsvarighet i grundtexten, men om innebörden skall bli densamma på tyska som i den grekiska
texten, så måste det vara med. Och så visar han genom en rad exempel att så är fallet. Han låter alltså
”brukets lag” vara vägledande.
”Efter att ord för ordöverföringen mellan språken i ett millennium eller mer vördats som ’översättningens lag’, framträder vid denna tid en serie utsagor som talar till förmån för den alternativa form av
överföring som säger att det ytterst är textens övergripande innebörd som översättningen måste vara
trogen.” Så lyder en av meningarna mot slutet av kapitel 3. Det självklara som uttrycks mot slutet av
den tycks tyvärr inte vara självklart för alla.
Skrift och subjekt
”Själens medium” har som nämnts en undertitel: ”Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500”.
Som jag läser avhandlingen ligger betoningen på ”skrift” huvudsakligen i kapitel 1-3 och på ”subjekt” i
kapitel 4-5. I ”Efterord” säger författaren: ”Ytterst reser den materiella litteraturhistorien frågan vilken
makt människorna måste underkasta sig för att träda i kontakt med litteraturen och därigenom formas
till subjekt – där och då såväl som här och nu.” Det är att märka, tycker jag, att ”makt” inte behöver
vara ett enbart negativt begrepp. Det finns också en positiv, befogad och rent av nödvändig maktutövning. Litteraturen kan stå i såväl den goda som den onda maktens tjänst. På det finns det väl hur
många exempel som helst. ”Subjekt” är likaså ett neutralt begrepp, som kan fyllas med positivt eller
negativt innehåll. Om jag förstår Götselius rätt knyter han det ganska mycket till kontroll, vilket kan
ge intrycket att den som skriver eller talar på ett otillbörligt sätt söker påverka sina läsare eller åhörare.
Eller är jag som bibelkommentator och predikant överkänslig på den punkten?
Alltnog, kapitel 4, som har rubriken ”Kommunikation och kontroll”, börjar med ett avsnitt om
kommentarens förvandlingar. Dessa hade sin grund i en strävan att upprätta en ”ordning där det ursprungliga λόγος och inte kommentaren stod i centrum”. Paradoxalt nog blev följden ”en till synes
ändlös flod av kommentarer”. Götselius menar att ”kommentarflödet visar att kommunikationen i
realiteten förutsatte en grundläggande ickeförståelse”. Han säger vidare om kommentarer och supplement: ”sådana texter är sällan oskyldiga.” Strax därefter står det: ”Att föreslå eller diktera hur en text ska
läsas är samtidigt att hindra andra möjliga läsningar, att undertrycka konkurrerande innebörder, att
hejda, om så bara för ett ögonblick, meningens avdrift i syfte att lägga fast en tvingande betydelse.” Den
meningen skulle jag svälja, om inte det lilla ordet ”föreslå” stod där. I det meningssökande samtalet
måste det vara tillåtet att komma med förslag till tolkning och förståelse.
I början av kapitel 4 går Götselius, med viss kritik av Lutherforskningen, igenom Luthers föreläsningsserie 1513-1515 över Psaltaren och redogör för hur Luther i sina föreläsningar arbetar med den
då traditionella bibelexegesen, ”quadriga”: bokstavlig, allegorisk, moralisk och anagogisk mening. Han
talar om kyrkans ”samtidiga kanonisering och degradering av Gamla testamentet”, i Luthers fall illustrerad av att ”varje psalmtext måste fattas som handlade den om Kristus”.
I Luthers behandling av psalmerna 101 och 142 tycker sig Götselius se ett brott i Luthers sätt att
tolka som förebådar en total omvärdering av Gamla testamentet. Den tro som där kommer till uttryck blir modellbildande för den kristna tron. Framför allt trycker dock Götselius i avsnittet, som har
rubriken ”Ordets mening är dess effekt”, på Luthers tro på ordets inneboende kraft. Denne uppmärk-
27
sammar ”kort sagt vad orden gör med sina läsare och lyssnare”. Det kan åstadkomma något tack vare
språkets materiella operationer. Rösten och stavelserna, ordets materia, ger det en form och en mening
som åhöraren/läsaren kan ta till sig.
”Skillnaden mellan denna ’språkmaterialistiska’ analys av ordets effekter och den traditionella analysen där effekten (det vill säga nåden) fattades som en andlig manöver dold bakom en intellektuell
operation eller, för den delen, som något som kunde delges människan ordet förutan (nämligen genom sakramentens tecken) kunde inte vara större.” Idag inser vi till fullo den väldiga kraft som kan
ligga inte bara i bibelordet utan i varje mänskligt ord. Vi är också medvetna om – alldeles som Luther
– att ord och sakrament inte kan skiljas från varandra.
Att skriva – ett hantverk
Framställningen fortsätter med en genomgång av vad mekaniseringen av skrivandet betydde för uppfattningen av skrivandet och kopierandet som en andlig process, ja som ”villkoret för uppnåendet av
en särskild andlig status eller subjektsform”. Det handlade om att skriva för hand, det grundläggande
sättet att skriva på. Bengt Kristensson Uggla berättar i sin eminenta bok om Gustaf Wingren att denne
alltid skrev för hand, och jag hörde en gång Knut Ahnlund säga att hans bok om Sven Lidman blev
så omfångsrik som den blev därför att den var den första han skrev på ordbehandlare. Numera gör
väl ytterst få som Wingren, även om många nog tycker sig tänka bäst med penna i hand, och fler än
Ahnlund har lagt märke till – på gott och ont – att det numera är alltför lätt både att ändra och att lägga
till. De materiella betingelserna har verkligen betydelse för vad som skrivs.
Predikantens auktoritet – respekt och medkänsla
I ett resonemang om syftet med kommentarer, glossor och scolier (det vill säga anteckningar i marginalen) menar Götselius att ”den fyrfaldiga bibelkommentaren tog sikte på att kontrollera ett intellektuellt register” medan Luthers kommentar inriktar sig på ”att kontrollera ett emotionellt”. Här förefaller
mig uttrycket ”kontrollera” för starkt. Kanske ligger min egen verksamhet som bibelstudieledare mig i
fatet, men jag finner det rimligare att tala i termer som ”uppmuntra” eller ”stimulera”. Det ligger, utom
i enstaka fall, utanför såväl författarens som talarens möjligheter att fullt ut kontrollera sina läsare
respektive åhörare. Dessa gör i stor utsträckning vad de själva vill med det de läser eller hör. Götselius
säger också till slut att kontrollen aldrig kunde bli absolut.
Jag tycker det här är intressant och viktigt för oss som predikar. Vad är det vi är ute efter egentligen?
Vill vi domptera, styra och kontrollera våra åhörare, tvinga dem att se saker och ting på samma sätt
som vi gör och att bara acceptera det budskap vi för fram? Eller vill vi stimulera deras egen tankeverksamhet och reflektion, ge dem utrymme att kritiskt pröva det vi säger, mer vara inställda på att inleda
ett samtal än att oemotsagda få påstå vad vi vill? ”Den som förleder en av dessa små som tror”, sade
Jesus, ”för honom vore det bättre att kastas till havets botten med en kvarnsten om halsen”, Mark 9:42
(med paralleller i Matt 18:6 och Luk 17:2). Var det detta han då talade om?
Är vi inställda på att hjälpa våra åhörare att bli subjekt i det ordets allra bästa mening?
Luther övergav så småningom systemet med glossor, eftersom han kommit fram till att de inte
behövdes. Skriftens mening var klar ändå. Hans slagord sola scriptura kan uppfattas som bibelfundamentalism och bokstavstro och måste balanseras av hans gradering av de olika bibelböckerna. Vidare
måste hans hävdande av trons primat förstås i ljuset av hans slutsats att det ytterst hänger på hur vi
lever, det vill säga om tron tar sig uttryck i gärningar eller inte.
Också här berörs vår predikan och vårt sätt att predika. Inbjuder vi våra åhörare till en blind och
dogmatisk bibeltro eller till en levande tro på Jesus Kristus som uppstånden och närvarande? Invaggar vi dem i den falska tron att de kan leva hur som helst bara de tror ”rätt”, eller stimulerar vi dem till
kärlek, barmhärtighet och omsorg om andra, det vill säga ett liv i Kristi efterföljd?
Fastän sambandet är helt uppenbart, i varje fall i latinet (auctor, auctoritas) och i engelskan (author,
authoritarian, authoritative, authority), sätter vi inte alltid författare och författarskap i förbindelse
28
med auktoritet. Länge hade Skriften helt enkelt uppfattats som skriven på Guds befallning, men under
slutet av medeltiden började begreppet författare i vår mening att växa fram, och Erasmus av Rotterdam kom på den litet säregna idén att introducera Kristus som i varje fall de fyra evangeliernas författare i akt och mening att säkerställa deras auktoritet.
Götselius tar i sin diskussion om skrift, författarskap och auktoritet inte upp distinktionen mellan
”auktoritär” och ”auktoritativ” men lyfter fram juridiska aspekter på författarskapet och visar hur tanken på en författares äganderätt till sin text växte fram. Luther, till exempel, började förse sina alster
med ett skyddsmärke, den så kallade Lutherrosen, och att hävda att texten var hans: ”Det är mitt testamente och min översättning, och den är och förbliver min.” Men garanterade detta någonting? Luther
framställdes som ledd av Anden i sitt översättningsarbete och framhöll själv att han hade ”mottagit
evangeliet inte från människor utan från himmelen allena” och att ”ingen kan rätt förstå Gud eller
Guds ord om han inte mottagit det direkt från den helige ande”. Götselius tar i sammanhanget fram
Paulus’ ord i 1 Kor 2:15 om att ”den som är andlig ... kan bedöma allt” men inte själv kan bedömas av
någon. Det skulle påvisas att Luther stod för en text som var suverän och undandrog sig människors
bedömning.
Kontroll och bedömning
Att bibelöversättningar måste kontrolleras och bedömas är ovedersägligt. Frågan är vem eller vilka
som har rätt att utöva denna kontroll. Jag finner inget annat svar än att ingen har det som inte är villig att själv underkastas kontroll och bedömning. Det är samma villkor som råder i allt vetenskapligt
arbete: Bara den som går med på att få sina resultat testade och verifierade (eller falsifierade) av andra
förtjänar att bli tagen på allvar som vetenskapsman. (För övrigt visste också Paulus att han inte var sin
egen domare. ”Den som dömer mig är Herren”, 1 Kor 4:4b.)
Luthers samtida Erasmus och andra kom att hävda att författaren var närvarande i sitt verk. Parallellt med detta kunde Erasmus som antytts ovan påstå att Kristus själv är ”vår författare” och att han
i sin skrift framträder klarare än i verkliga livet. Därmed ställdes en tusenårig tradition på huvudet.
Det var enbart nattvarden som hade kunnat göra Kristus fullt närvarande. Dessutom hade bilder och
kyrkomålningar ansetts som tillräckliga för att förmedla evangeliets sanningar till den olärda och illitterata massan. Uppfattningen att skriften var det primära ledde till alfabetisering. Götselius skriver, fortfarande med betonande av kontrollfunktionen: ”Skriften måste först identifieras som skrift,
bokstäverna som bokstäver, stavelser som stavelser och orden som ord. Ord måste sedan översättas
till mening och meningar till budskap. All konsumtion förutsätter med andra ord alfabetisering och
läspraktiker. Omkring 1500 organiserades denna elementära läsundervisning inte bara för att möjliggöra en primär tillägnelse eller konsumtion av diskursen. Den inrättades även för att bemäktiga sig
den andres tal och därmed konstituera individerna som subjekt i nätverket. Det var genom att lära sig
läsa och förstå urskriften man blev en ’människa’ med en ’själ’ att frälsa. Hur denna förståelsefokuserade läsning som samtidigt var en form av subjektsbildning utformades ska nu undersökas.” Därefter
kommer kapitel 5 med rubriken ”Paradisets portar”. Kan det inte tolkas som ett uttryck för att alfabetisering är ett verktyg för frigörelse mer än för kontroll?
Att inte fastna
Under 1500-talet skulle läsning, säger Götselius med ett citat från Guglielmo Cavallo och Roger Chartier, ”nära det kristna livet hos de troende, vilka skulle ledas bortom boken genom boken”. Detta kan ju
fortfarande sägas vara syftet när troende människor läser bibeln. Det gäller att genom bibeln komma
fram till något, inte att fastna i den. Men är det inte just det som de som brukar kalla sig bibeltroende
gör? Det gällde då som nu inte bara att läsa utan också att läsa för att förstå. ”Vad innebar det att läsa i
det nätverk som analyseras här? Vad innebar det att alfabetiseras? Vilka följder fick läsandet för de som
tillägnade sig det?” I frågor av det slaget tar Götselius sin utgångspunkt. Men han pekar på en svårighet: De människor som läser lämnar bara i undantagsfall spår efter sig som visar hur de har läst och
29
vad läsningen har gjort med dem. Därför tar han sin tillflykt till ”de få men viktiga enskilda vittnesmål
som nätverkets läsare lämnat om sin läsning” och dröjer först vid dem som läste utan att förstå. Den
som inte kunde tillägna sig en djupare förståelse blev ”en människa utom sig eller en själ i nöd, det
vill säga motsatsen till ett rätt subjekt”. Efter att ha redogjort för Luthers brottning med orden i Rom
1:17, ”I evangeliet uppenbaras ... en rättfärdighet från Gud”, säger Götselius dels att Luthers omvändelseberättelse ”markerar inledningen till ett nytt sätt att individualisera människor genom läsning”,
dels att nyttjandet av ”läsning som ett medel för att forma subjektet är ett grepp med gamla anor inom
kristendomen”.
Ja, kristen tro är och förblir bunden vid den heliga Skrift. Men också i våra dagar är frågan hur och
varför vi läser och hur vi lär andra att läsa. Eller med Götselius’ terminologi: Hur ”disciplinerar” och
”konstituerar” vi idag människor som ”subjekt”? Att läsa är i djupare mening att förstå. Ta till exempel
det i sportsammanhang vanliga uttrycket att någon läser spelet. Det är ett uttryck för insikten om
spelets innersta karaktär och förmågan att kunna tillämpa denna insikt i varje moment av spelet – så
att man placerar sig rätt eller lägger sin passning på rätt sätt just i det rätta ögonblicket. I Mark 4 talar
Jesus om att förstå och att inte förstå. Jag tror att ”förstå” i det sammanhanget är detsamma som att
handla på rätt sätt. Det handlar ingalunda uteslutande om en intellektuell förståelse. Om läsningen av
bibelordet inte leder till att vi låter det påverka vårt handlande, vad är det då för mening med att vi
läser? Det gäller såväl den enskilda läsningen som den gemensamma i gudstjänsten.
Hur hjälper vi som läsare – och som predikanter – människor att bli subjekt? I grammatiken betecknar ju subjektet, i varje fall i aktiva satser, den som handlar.
Jag hoppar över det som Götselius skriver om ”fantasmatisk” läsning – vi tänker väl hellre i termer
av andlig upplevelse – och dröjer vid det schema som gällde för de medeltida munkarnas läsning: ”Det
schema som den traditionellt följde sammanfattades i räckan lectio – meditatio – oratio: munken började med läsning, gick vidare till kontemplation och slutade i bön.” Skriften trädde i bakgrunden, men
den försvann inte, och det är en illustration av Skriftens natur: Den är gudomligt inspirerad men pekar
hela tiden utöver sig själv. Sålunda skall vi hela tiden utgå från Skriften men inte stanna i den. Den är
och förblir ett medel och skall inte förväxlas med det mål som den pekar mot.
Dess bättre har många de senaste decennierna återupptäckt räckan läsning – meditation – bön. Jag
minns med glädje och tacksamhet när Edin Lövås kom till församlingar och studentkretsar i Uppsala
och lät oss få inblick i meditationens och bönens hemligheter. Utgångspunkten var alltid en bibeltext.
Att läsa – en aldrig fullbordad upptäckt
Götselius fäster emellertid stort avseende vid de anvisningar för ett rätt läsande som utfärdades av till
exempel Martin Luther. Där beskrivs läsandet ”som en specifik teknik som läsaren har att underkasta
sig”. Luther insisterade på att ”man skall och man måste läsa den heliga skrift om och om igen”. I hans
och andras anvisningar urskiljer Götselius ett grundmönster: läsandet kan aldrig avslutas; texten kan
inte onödiggöras; det gäller att nå fram till den egentliga innebörden i texten; förståelsen skall omsättas
i liv och handling; också kroppen skall aktiveras genom högläsning och den tysta läsningen undvikas.
”Det rör sig om ett motsägelsefullt fullkomlighetskrav”, säger Götselius och finner detta sammanfattat
i följande ord av Luther: ”Var viss om, att du inte kan läsa för mycket i Skriften; och det du läser, kan
du inte läsa nog bra; och det du läser bra, kan du inte förstå nog bra; och det du förstå bra, kan du inte
lära nog bra, och det du lär bra, kan du inte leva nog bra.”
”Genom att läsa, och bara genom att läsa, når man insikt om vad man är. Men det innebär också
att individualitet bara blir möjlig genom en kroppens underkastelse under en praktik, och att det subjekt som framträder i sista hand är – såsom etymologin hos termen ’subjekt’ antyder – en undersåte.
Individen var disciplinens produkt. Och läsandets praktik, lustfylld och fantasmatisk, var ett smidigt
verktyg för denna disciplinering: de som underkastade sig den erfor ju inte sig själva som kuvade utan
snarare som befriade och förlösta.” Det är en av Götselius’ konklusioner. Med vetenskapsmannens
neutralitet tar han inte ställning till om ”undersåtarna” var befriade och förlösta eller ej utan nöjer sig
30
med att säga att de erfor sig vara det. Inte desto mindre är resonemanget viktigt och angeläget, och
frågeställningen är väsentlig och ofrånkomlig också för våra dagars bibelspridning och bibelläsning,
jag för kristen undervisning över huvud taget.
Under rubriken ”Högläsning och affektproduktion” för Götselius ett resonemang om högläsning
och tyst läsning som jag inte i allt finner övertygande. Det är förstås riktigt att övergången från en ickeordindelad skrift till en ordindelad underlättade den tysta läsningen. Att läsa högt, också när man var
ensam, tycks ha varit en uråldrig praxis, se till exempel Apg 8:30, och jag sätter därför ett frågetecken
för följande: ”om Luther uppfattade en röst i skriften var det för att han läste högt.” Det var nog inte
bara sin egen röst som Luther hörde. Jag tror dessutom att det går att ”höra” en röst som talar även vid
tyst läsning.
Den tysta läsningen vann alltså mark, men för Erasmus och Luther ”stod Ordets muntlighet i centrum”. Det har att göra med att evangeliet från början är en muntlig predikan, ett från man till man
berättat budskap, som efter hand fästes på papper (för att nu förenkla litet). Det skrivna ordet var alltså
först muntligt. Till det märkliga med Jesus hör att han inte lämnade någonting annat efter sig än en
tom grav. Det finns inte en skriven rad kvar efter honom. I 1917 års översättning ”skrev” han på jorden,
Joh 8:6,8, i 1981 års ”ritade” han på marken. Det var det enda! Men han talade – och han handlade.
Hans tal blev tecken som fästes på papper. Hans handlingar blev tecken av annat slag.
Att läsa – tyst eller högt?
Men ”Själens medium” handlar om litteratur och läsande, och nästa avdelning i kapitel 5 har rubriken
”Det muntliga ordets inskription”. Där finner Götselius att ”högläsningen genomgående fattas som en
våldsam kraft som ristar in orden i människans inre” och säger: ”Om tyst läsning låter läsaren behärska
texten så låter högläsning omvänt texten behärska läsaren.” Jag sätter frågetecken inte bara för det i
mitt tycke överdrivna ordet ”våldsam” utan också för själva tanken.
Efter att ha resonerat om kopplingen mellan läsning och subjektsbildning och om hur en individ
skall bestämmas återkommer Götselius till ”nätverkets grundläggande förutsättning: den elementära
alfabetiseringen”, och avhandlingens sista sidor ägnas åt alfabetiseringens historia. Jag är inte säker
på att jag hänger med till alla delar i det avslutande resonemanget, men det går att förstå tanken att
”subjektet i urskriftens nätverk ... konstitueras av” alfabetiseringen och att det endast är ”genom en
framgångsrik konsumtion av diskursen som något sådant som ett subjekt uppstår”. Ändå måste man
väl fråga sig om inte också människorna under medeltiden i någon mening var subjekt – före alfabetisering och förvärvad läsförmåga. Trots det har nog Foucault rätt när han anser att de rörelser som
hade reformationen som sitt främsta uttryck bör analyseras som ”en väldig kris i den västerländska
erfarenheten av subjektiviteten, och som en revolt mot de slag av religiös och moralisk makt som
under medeltiden skänkte denna subjektivitet dess form”. Revolten innebar ”en kamp mot skriftmonopolet, en kamp mot den glosserade latinbibeln, en kamp mot den tidsödande, stavelserabblande
alfabetiseringen”, säger Götselius. ”Och sist och slutligen var det också en kamp för en ’ny subjektivitet’,
nämligen det kristna subjekt som själv tog del av skriftens sanning och därmed banade väg för sin egen
frälsning.”
”Och för andras”, skulle nog vi som betraktar oss som arvtagare till ”läsarna” vilja lägga till. Götselius slutar sin framställning med att konstatera att ”visionen om en allmän alfabetisering var synkron
med statens uppkomst”. Därmed vidgas perspektivet på ett sätt som i varje fall stora delar av ”läseriet”
och den med det sammanhängande frikyrkligheten är väl förtrogna med. ”Det historiska arv urskriftens nätverk lämnade efter sig” är ”en stat där varje läsare var en undersåte, och där varje undersåte
var en läsare”.
Läsning – till inre och yttre förvandling
Bortsett från ett ”Efterord” på ungefär fyra sidor slutar ”Själens medium” med de orden. Den läsande
undersåten har emellertid inte alltid varit av det underdåniga slaget. För många har läsningen blivit
31
inspiration till protest och krav på förändringar i samhället, och så ser det fortfarande ut på flera håll
i världen. Det Götselius kallar individualisering och subjektsbildning i samband med bibelläsning är
en fråga också för vår tid. Idag är läsningen av den heliga Skrift dock inte påbjuden ”ovanifrån”. Den
möjligheten föreligger dessbättre inte längre för kyrkorna. Men bibelordet har kvar hela sitt fascinerande innehåll och sin förmåga att röra vid människors inre på grund av intensiteten och kraften i de
händelser det berättar om. Det uttrycker erfarenheter och insikter som är djupt mänskliga. Dessa har
förmedlats från generation till generation i sekler och årtusenden. Därför kan bibelns texter hjälpa
också människor i vår tid att nå sin innersta kärna, att bli de individer och subjekt som de i någon
mening är ämnade att vara, att växa och mogna som människor. Men fortfarande behöver vi nog hjälp
att läsa Skriften ”på rätt sätt”, att tolka och förstå. Det är inte nog med att läsa på egen hand, utan vi
behöver läsa tillsammans med andra, fundera och samtala om olika tolkningar och olika sätt att läsa.
”Det börjar med att vi läser en bok. Och så förändras plötsligt livet.” Så börjar Thomas Götselius
sitt ”Efterord”. ”Att läsa är att bli en annan”, säger han också. Upplevelsen kan paradoxalt nog också
uttryckas med att ”man blir sig själv” – eller som det står i den grekiska grundtexten i Luk 15:17 om
den förlorade sonen: ”När han hade kommit till sig själv...”. Det innebär inte att bli kvar i det som varit,
att sjunka ännu längre ner i slöa och osunda vanor utan tvärtom att bryta upp från det som varit och
börja ett nytt sätt att tänka, tala och handla. Förvandlingen kan börja med läsning. Thomas Götselius
påminner oss om att det handlar om bibeln – men inte bara den. Den förvandlande kraften finns också
i annan litteratur – och i andra media. Kyrkornas möjligheter idag är – som de alltid varit – oändliga.
Thomas Götselius: Själens medium. Skrift och subjekt i Nordeuropa omkring 1500.
Glänta produktion 2010. 469 sidor. ISBN 978-91-86133-21-4
I Själens medium behandlar litteraturhistorikern, redaktören och DN-kritikern Thomas Götselius det
svindlande ögonblick när den tryckta boken var ny. Utgångspunkten är det faktum att vi idag lever i
en teknologisk brytningstid: i ljuset av den digitala revolutionen framträder litteraturen som ett teknologiskt objekt, oskiljaktig från sitt medium. Detta perspektivskifte innebär också att det är möjligt att
skriva litteraturhistoria på nytt.
”En enastående bok. Själens medium är fylld med levande lärdom, sinnrika argument och fascinerande detaljer.” (Thomas Karlsohn, Göteborgs-Posten)
32
Och som vi alla vet
Jessica Elnefred
Det finns en sak som stör mig, eller det finns väl kanske fler saker och värre, men det är när någon
säger i samband med en bibeltext eller berättelse – ”och som vi alla vet” eller ”och som vi alla kan”. Nej,
jag kan faktiskt inte alla berättelser och framför allt så vet jag ju inte vad predikanten lägger in i berättelsen eller har med sig i sin så kallade ryggsäck eller med vilka glasögon denne läser. För nog är det väl
så, att vi alltid lägger in vår egen erfarenhet när vi läser bibeln, även innan vi medvetet tolkar texten.
Jag har för ett tag bytt predikstol mot barnstol, söndagens föreslagna texter mot ramsor om myror
och tår, samt mötesordning och styrelsemöten mot noll koll och babysim. Efter det att vi fick barn har
livet fått en helt ny puls och alltså läser jag berättelserna i bibeln med nya ögon. De personer jag har
identifierat mig med, de berättelser jag hämtat inspiration och kraft ifrån, har något nytt att visa mig
i min nya livssituation och jag tror att det kommer nya vägvisare för att leda mig vidare, djupare in i
förtröstan på Gud. Kanske att någon berättelse inte längre har den där stora rollen i mitt liv, men att en
ny berättelse kommer att bli bärande för ett tag. Och så tror jag att det är för oss alla i livets skiftningar,
vi blir sjuka eller friska, blir ett par eller lämnas ensam, får jobb eller förlorar arbete, vinner pengar eller hamnar i skuld. För alla förändringar finns vägledning i Guds ord, men akta dig för att uttrycka ”att
som vi alla vet handlar ’den förlorade sonen’ om”. Kanske handlar den förlorade sonen i Lukas 15 om
den aldrig förlorade fadern, som någon så klokt uttryckte det. Det är bara en av alla dessa berättelser,
som har många ingångar och flera personer att identifiera sig med.
För ett tag sedan fick jag en lapp, som hjälper mig att tolka den 23:e psalmen, en japansk parafras
för vår tids människor (som det står som förklaring till texten). Tyvärr finns det ingen källa noterad,
men jag tar mig friheten att återge en liten del:
Herren anger takten, jag skall inte jäkta.
Han hjälper mig att stanna, så att jag kan komma till ro.
Han ger mig stunder av stillhet och återställer min inre jämvikt.
Han låter min själ genomströmmas av frid och avspändhet,
så att jag kan prioritera rätt.
Även om jag har tusen saker att göra behöver jag inte vara rädd,
ty han är med mig.
Nu önskar jag, när jag sitter i bänken och är lite splittrad i tanken, att du skulle hjälpa mig att se
Jesus och korset på ett nytt sätt. Tänk inte, att det är de gamla vanliga texterna, att vi alla kan dem och
har läst dem och hört dem så många gånger. Mitt liv har förändrats, ditt liv är inte detsamma som
förra året eller för tre år sedan. Måla Jesus vacker för mig, låt mig ännu en gång få höra hur mycket han
älskar, men som om det var för första gången jag hörde det.
33
Musiken som språk
Lars Widell
Tendenser och trender
Sång- och musik i den kristna församlingen är mer än en aktivitet och metod. Den är ett språk som
många gånger tränger djupare in i en människas inre än det talade ordet. Alltför ofta har sången och
musiken på något sätt hängt vid sidan av församlingens verksamhet och ansetts vara något exklusivt.
Det känns som att ett uppvaknande är på gång då det gäller dessa frågor. Antalet anställda församlingsmusiker ökar i det distrikt jag finns med. Fler och fler församlingar låter sig utmanas till
nytänkande och till att räkna med musiken på ett naturligt sätt, när man arbetar med målsättnings och
strategifrågor. Trots detta finns det mycket att göra, inte minst då det gäller att arbeta med pedagogiska
frågor rörande utveckling och dynamik.
Lovsångsbegreppet breddas
Lovsången, i form av den stilla visan med återupprepande av text, kom oss till del på allvar genom
Jesusfolkets intåg på 1970-talet. Särskilt inom den karismatiska rörelsen har den utvecklats till att i
många sammanhang vara den mest brukade. Under åren har en spänning funnits, inte minst teologiskt mellan dess företrädare och många inom de etablerade församlingarna. Idag är något på väg att
hända. Stridsyxorna grävs ner och såväl texter som musik utvecklas. En psalm ur psalmboken eller
en jubelsång av Bach är lika mycket lovsång som den brusande sången under en konferens eller på ett
läger. Människor möts för att samtala om texter, uttryckssätt och utvecklingsmöjligheter.
Dramatiken berikar
Musikalen har kommit för att stanna. Den är något av en fulländad gudstjänst, då den innehåller det
talade ordet, sång och musik, drama, dans och i vissa fall konst och dekor.
Mer och mer hörs församlingars längtan efter att alla åldrar skall kunna göra något tillsammans.
Från en plats berättas det om deltagare från 6-75 år i samma musikalkör. Musikalen är en tacksam
form att bearbeta olika teman, som man sedan kan jobba med under en termin eller under ett verksamhetsår i både barn- och vuxenarbete. Musikalen är rätt forum för att knyta kontakter med människor som inte tillhör församlingen.
Duktiga kompositörer och textförfattare finns ute i landet vilket möjliggör en lokalt förankrad skaparverkstad. I musikalen kan många engageras, som inte sjunger och spelar. Därför att massor av
praktiska arbetsuppgifter behöver utföras.
Instrumentala utmaningar
Traditionell svensk frikyrklighet har präglats av att inte bara sjunga, utan att även traktera olika instrument. En stor del av eleverna på våra musikhögskolor kommer från vår miljö.
Musikkårerna är på flera ställen fortfarande starka och unika då man i samma gemenskapsgrupp
kan se en 10-åring sitta bredvid en 80-åring och musicera. Andra församlingar har sett sina musikkårer somna in. En utmaning för oss är att bredda den instrumentala sidan. Det kan innebära att starta
34
kristna storband, låta instrumentalister medverka i våra gudstjänster på ett nytt sätt och att upptäcka
de resurser som finns. Vi behöver lära oss att ingen blir glad över jämförelser, utan det gäller för varje
församling att upptäcka och utveckla sina resurser. Nattvardsgudstjänster, som innehåller mer instrumental musik efterlyses, likaså musikpredikningar. Här utgår man som vanligt från en text och sedan
samarbetar förkunnaren och musikanten om var musik kan läggas in som belyser, understryker och
lyfter.
Uppmuntra bredden
En levande församling präglas av lovsång, tillbedjan, klagovisor och kommunikationssånger. En undersökning av några växande församlingar visar att de tagit sång- och musikarbetet på allvar och har
människor som metodiskt arbetar med detta.
Låt oss bejaka rock, barock, gospel, visa, psalm och mycket mer!
Låt oss se möjligheterna till nytänkande!
Låt oss förstå att allt detta är gåvor från Gud!
För en ny kyrka i en ny tid behövs analytiskt och profetiskt arbete med det språk som heter ”sång och
musik”.
Ur musikalen Händer, utgiven på Tomsing förlag
35
Brukssånger
Jan Mattsson
På våren år 2000 skickades så de första Brukssångerna i väg till ett hundratal abonnenter. Då i privat
regi. År 2004 blev det Svenska Missionskyrkan och SMU som tog över utgivningsansvaret. Idag är det
Svenska Missionskyrkan som ansvarar för utgivningen via en styrgrupp på fyra personer.
Grundtänket
Kortfattat kan sägas att Brukssånger har tre hållpunkter som en slags grund:
Ett sätt att sprida nya sånger
Varje år skickas det ut två omgångar sånger till de som är abonnenter. Det ger 20 sånger varje år.
Alla sånger är tidigare outgivna, de flesta är alldeles nyskrivna. Alla sångerna finns att hämta på
vår hemsida www.brukssanger.se. Där kan man läsa om sångerna, läsa texterna, ladda hem noterna,
lyssna direkt på alla sångerna. Noterna finns i A4 format, men flera sånger av ”allsångskaraktär”
finns att få i A5. För att enkelt göra ett häfte, eller kopiera in i gudstjänstagendor. Från och med hösten år 2011 finns 220 sånger utgivna.
Ett sätt att få kopiera med gott samvete
Vem har inte stått vid en kopieringsapparat och kopierat fast det är olagligt? Eller köpt dyra sångböcker, där enbart några få sånger passar för sammanhanget.
Alla sånger i Brukssånger är fria att kopiera för de som är abonnenter. Detta bygger förstås på att
sångförfattarna inte själva får någon ekonomisk ersättning för att få med en sång i Brukssånger.
Ett sätt att uppmuntra sångskrivare
Det skrivs många sånger lokalt och för skrivbordslådan. Brukssånger vill uppmuntra kvinnor och
män att skicka in sångerna och få dom spridda. Idag är det runt 70 stycken som på något sätt
bidragit med text och /eller musik i Brukssånger. Det är fritt för vem som helst att skicka in sånger.
Naturligtvis får vi in fler än vi kan publicera, men vi försöker få en god spridning av stilen på sånger, användningsområden, samt hur de passar till årstider och kyrkoår.
Praktisk information
Ett abonnemang kostar 395:- per år. Då får kyrkan/församlingen/abonnenten en kod som öppnar porten till alla sångerna. Koden är tänkt att spridas till alla som kan ha nytta av sångerna. Scoutledaren,
barnkörledaren, pastorn o.s.v. Den kan också göras personlig för att lättare komma åt sångerna.
Vill man ha sångerna via brevbäraren och tryckta på papper tillkommer den kostnaden. Alla sångerna finns inspelade och kan avlyssnas direkt på hemsidan. Det går också att köpa sångerna på Cdskiva. Sångerna finns sorterade efter kyrkoårets dagar. Varje år uppdateras den listan med de 20 nya
sånger som tillkommit under året. I varje utskick finns alltid ett antal med stämmor för körsång.
36
Vad handlar sångerna om?
De flesta sångerna är tänkta för andakt och gudstjänst. De vill berätta om den Gud som delar vanliga
människors villkor. En Gud som aldrig kan fångas och beskrivas i våra ord, men ändå uppmuntrar till
försök att hitta nya bilder, nya berättelser och nya sånger. Brukssånger söker efter ett folkligt och enkelt
språk. Både i orden och musiken.
Varför är det så billigt?
Vid en presentation kom den frågan när priset presenterades: ”Vad är det för fel på sångerna, eftersom
det kostar så lite?”
För en del sammanhang är 395:- per år väldigt lite för 20 sånger som får kopieras. För andra som
inte riktigt hittat funktionen kan det vara en slant att spara in på.
Brukssånger kan hållas så billigt eftersom att vi inte betalar ut ersättning till sångskrivarna. Dessutom är administrationen runt Brukssånger förhållandevis enkel. Brukssånger bär sina egna kostnader.
Varför inte fler abonnenter?
Flera kyrkor och församlingar har hittat ett sätt att använda Brukssånger. För dessa är det en självklarhet att vara abonnenter. Ändå kan sägas att många fler församlingar och kyrkor borde kunna ta del av
det Brukssånger vill erbjuda.
En kommentar, som fälldes vid en presentation: ”varenda sång skulle kunna vara dålig, jag vill ändå
vara med bara för att idén är så bra.” Så skulle man kunna se det. Ett sätt att uppmuntra en god, skapande idé. Så att nya sånger kan födas och spridas. Hittar man dessutom två sånger varje år som kan
användas lokalt, som kopieras för kören, församlingen, scoutgruppen eller konfirmandgruppen så har
abonnemangsavgiften tjänats in. Och samtidigt har pengar gått till en bra idé.
Hur blir man abonnent?
Enklast är att gå till www.brukssanger.se. Läsa och direkt via nätet anmäla ett abonnemang. Där finns
också mejladress och telefonnummer om det finns frågor och synpunkter som behöver ventileras direkt. Där står också adressen för den som vill skicka in sånger. Gillar Paulus Brukssånger?
Brukssånger har, som Paulus, en stark tro på sången som budskapsbärare och budskapsförmedlare.
Sångens ord når oss djupare än det som talas och läses. Inte minst gäller detta ungdomar av idag. Alla
bär musiken med sig. Både i hjärtat och i olika musikspelare runt halsen och i fickan. Brukssånger vill
finnas med och tänka djärvt och stort om musiken och sången. Och om hur vi delar livet i Gud med
varandra.
Vi som jobbar med Brukssånger menar oss nog stå i den tjänst som Paulus uppmuntrar till. Det får
bli slutorden för den här presentationen:
”Lär och vägled varandra, med psalmer, hymner och andlig sång i kraft av nåden och sjung Guds lov
i era hjärtan.” Kol 3:16
Brukssånger är bönekörer, allsånger, klagovisor, körsånger, lovsånger, bibelkörer, liturgiska visor, kamp­
sånger, scoutsånger, omkvädessånger, härmsånger och solosånger. För ett enstaka tillfälle eller för
hela livet och för alla åldrar. Med noter, text och ackord. Ibland med verser, ibland med stämmor.
37
Pastoral verkstad
Kyrkornas roll i POSOM
På eftermiddagen, dagen före julafton, kommer samtalet från SOS. Storbrand, en radhuslänga brinner. Räddningsledaren vill ha POSOM på plats snarast. På väg ut får jag tag på en diakonissa som kan
öppna en kyrka för att ta emot de som drabbats. Jag möter upp med henne och vi kommer överens
om, att hon kommer att få bistånd av fler ur Posomgruppen. Jag åker vidare till brandplatsen. Kort
briefing av räddningsledaren och går sedan till den samlingsplats där de drabbade är. Där finns också
folk från det bostadsbolag som radhusen hör till. Frågorna haglar, stämningen är upprörd. Kommer
överens med de från bostadsbolaget, att jag samlar människor och försöker få till en tid då vi kommer
att ge information. Får en företrädare för en familj från ett av husen att samla ihop en person från varje
familj. Samtidigt får jag på så sätt tolkhjälp. Dessutom får de från bostadsbolaget arbetsro. Så kommer underverket. En hel trappuppgång som Filminvest disponerat, står tom på grund av julledighet.
Resten av kvällen upptas av inköp av det nödvändigaste familjerna behöver och att sitta ner och lyssna
till deras berättelser.
En av familjerna möter jag två månader senare. Då är en brand anlagd i den fastighet till vilken de
har evakuerats. Vi känner igen varandra. Det känns naturligt att direkt gå fram och sätta sig ner hos
dem. POSOM-gruppen var igång för fjärde gången på några månader.
Vad är POSOM?
Frågan ställs ofta trots att det i rapporteringen från större olyckor ofta skrivs att kommunens POSOMgrupp har satts in.
Själva ordet POSOM är en förkortning för Psykiskt Och Socialt Omhändertagande. Uppdraget kan
kort sammanfattas som att: försöka lindra och stödja i akuta situationer och därigenom förebygga
psykisk ohälsa på lång sikt. Det kan ske genom att:
- Vara ett stöd till drabbade, enskilda eller grupper
- Upprätta stödcentra för drabbade
- Stödja människor vidare efter akuta insatser, till andra resurser i samhället, för hjälp på längre sikt
- Ombesörja primära behov.
De som aktiverar en POSOM-grupp är SOS, polis, räddningstjänst eller kommunens krisledningsgrupp. POSOM-gruppen består ofta av frivilliga personer organiserade dels som ledningsgrupp och
dels som resurspersoner. I ledningsgruppen exempelvis i Trollhättans finns representanter för kommunen, sjukvården, röda korset och kyrkan. Varje kommun har uppdraget att ha en POSOM-grupp.
Svenska kyrkan har en lång och viktig tradition av samverkan med samhällets krisberedskap. Dock
blev det tydligt i samband med diskoteksbranden i Göteborg 1998, vikten av kontakter in i det mångkulturella lokalsamhället och de olika trossamfund som finns representerade. Därav har nämnden för
statligt stöd till trossamfunden fått regeringens uppdrag att hjälpa till att samordna den kompetens
som finns genom att lyfta fram goda arbetsmodeller och goda exempel. I budgetpropositionen 2007
uttrycker sig regeringen:
”Vid kriser och katastrofer är behovet omfattande av insatser från trossamfunden. För en effektiv samverkan med andra parter behöver trossamfunden samordna sina insatser”.
38
Kyrkans roll
Vad kan kyrkans roll vara vid en situation där en POSOM-grupp kallas in? Inom kyrkan finns kompetens för stödsamtal både akut och mer långsiktigt. Också en kompetens att möta människor som
har hamnat i en utsatt situation. Dessutom finns ofta möjlighet till att ta olika lokaler i anspråk som
stödcentra för att samla människor. Möjlighet till praktisk hjälp av medlemmar i olika kyrkor när det
gäller att tillhandahålla enkel förtäring etc. Dessutom finns ofta genom lokala ekumeniska kontakter
möjlighet till resurser från olika kyrkotraditioner och även en bredd i språkkunskaper.
Dessa resurser har visat sig vara värdefulla i den konkreta situationen, men även detta enkla att vara
klädd i frimärksskjorta har ett stort värde när man av räddningsledningen får i uppdrag att ”ta hand
om” en grupp människor som kan vara stressade av det de har upplevt. Det är förhållandevis lätt att
bygga förtroende bland människor i en situation som ofta är präglad av kaos. Just den enkla identifiering som frimärkskjortan utgör är en stor tillgång. Sedan spelar också personlighet och erfarenhet roll
och där finns egentligen inga genvägar.
Uppgifter som mellanlänk mellan de som arbetar med praktiska lösningar för drabbade och de
drabbade själva har visat sig vara en viktig roll. Där är förtroendet viktigt. Det kan handla om att sitta
ner med en familj och ge sig tid att lyssna för att förstå vad de behöver ha svar på, återge vad som sagts
men som kanske inte alltid har nått fram.
En församling kan ha en beredskap med en lista på vilka som kan tänka sig att ställa upp och hjälpa
till att ta emot människor. Hjälpa till med servering och liknande. Tidpunkten kan vara obekväm och
man bör ha en beredskap för det.
Per-Arne Örnberg, Trollhättan
POSOM är en ideell medlemsorganisation
I huvudsak arbetar POSOM med krishantering för organisationer och företag och har ett omfattande nätverk i Sverige. POSOM:s insatspersonal består av ett nätverk med vårdpersonal, präster,
psykoterapeuter, psykologer och kristraumatologer.
Vid en allvarlig krishändelse hos en medlemsorganisation, larmas POSOM via en dygnet runt
bemannad larmcentral. POSOM:s operativa krishanteringsverksamhet utgår från sju regionala
krisscentrum, vilka är geografiskt placerade i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Umeå,
Luleå och Örebro. Utöver detta finns lokala POSOM-grupper i ett stort antal av landets kommuner. För medlemmar utför POSOM även uppdrag i andra länder.
POSOM:s huvuduppgifter är Akut krisstöd och Krisbearbetning
Vid en allvarlig krishändelse hos en medlemsorganisation, larmas POSOM via en dygnet runt
bemannad larmcentral. POSOM:s operativa krishanteringsverksamhet utgår från sju regionala
kriscentrum, vilka är geografiskt placerade i Stockholm, Göteborg, Malmö, Sundsvall, Umeå,
Luleå och Örebro.
I det akuta skedet lämnar också POSOM krisstöd till chefer i den drabbade organisationen,
vilket skapar förutsättningar för ledarskapet att fatta rätt beslut och säkerställer att drabbade
omhändertas på rätt. Därefter beroende på typ av krishändelse, bearbetar POSOM enskilda individers och gruppers psykiska efterreaktioner.
Krisbearbetning innebär att POSOM underlättar bearbetning av psykiska efterreaktioner hos
enskilda individer och grupper som drabbats av en svår händelse. Krisbearbetning sker främst
genom defusing, debriefing-, eller sorgesamtal. Vid särskilda behov får de drabbade även andra
typer av fördjupat stöd.
Från POSOM:s hemsida / www.posom.se
39
Recensioner
Sex nyanser av gud – livsberättelser i bibeln
Leif Carlsson, Libris 2011
Vem är Gud och hurudan är han till sitt väsen – frågor som var och en måste ställa om man läser
bibeln och tar den på allvar. Hur kan man förstå och ta till sig Gamla testamentets alla beskrivningar
och motsägelsefulla berättelser?
Leif Carlsson har i en ödmjuk ton och hållning gett sig i kast med problematiken och några av
berättelserna om människors möten, kamp och tro i förhållande till ”den som är”. Genom sina val vill
Leif Carlsson visa att bilden av Gud inte är entydig, orubblig eller ens oföränderlig i bibelns värld. De
nyanser som boken ger är tankeväckande och troligen för en del läsare provocerande. Jag tycker det är
bra att tvingas till eftertanke och reflektion – det hjälper mig att tänka och fundera över vilka gudsbilder jag bär i mitt hjärta.
Sviker Gud när han prövar Abraham och Sara? Är det Gud som smiter iväg som ”förloraren” efter
den nattliga kampen med Jakob? Är Gud rent av kriminell i sitt beteende i romanen om Job? Är Gud
en slags spion i kärleks- och relationsdramat mellan kung David och Urias vackra hustru Batseba? Är
Gud en fegis och rädd för äkta och nödvändiga konflikter i historien om Jona? Hur är det med gudsbilden i Hosea bok – är Gud egentligen en misslyckad make och förälder?
Den avslutande nyansen i Leif Carlssons bok handlar om Jesus och hur han i Nya testamentets utsagor och berättelser förtydligar bilderna av Gud. Författaren diskuterar även i detta avsnitt på vilket
sätt Jesus möjligen läste, lyssnade och tog till sig de olika bilderna av Gud i Skriften.
I bokens sista kapitel ”Gud i bibeln” påstår Leif Carlsson att det inte är enkelt att få ihop gudsbilden.
Det är som att lägga ett pussel. Vissa bitar är lätta att få på plats, andra är svårare, en del tycks omöjliga
och när det gäller Job, tycks ingenting stämma.
Leif Carlsson anför som ett skäl för sin bok (se sid 199) att vi kristna behöver läsa och brottas även
med Gamla testamentets texter för att inte begränsa Gud. Jag håller med om detta. I boken finns ett
flertal hänvisningar till judiska och rabbinska tolkningar och utläggningar av berättelserna. Det ger
tydlighet åt teologins svårigheter och utmanar den som tror att det är enkelt ”att läsa som det står”.
Tänk efter en gång till – det har judiska teologer också fått göra!
Ett antal samtalsfrågor finns i slutet av boken. Det gör det möjligt att använda boken i studiecirklar
och samtalsgrupper. En liten anmärkning kan vara att korrekturläsaren borde ha lagt märke till en
del, troligen dialektala, fel och kanske kunde en svårtydd mening (sidan 199 rad 6) kunnat undvikas.
Jag rekommenderar gärna boken för egen uppbyggelse och reflektion. Den kan mycket väl vara
studiebok i en studiegrupp som vill fördjupa sig i Gamla testamentet och fundera kring frågorna om
vilka gudsbilder vi är bärare av.
Sten-Åke Mollmyr, Karlstad
Heligt år
Peter Halldorf, Libris 2011
(Åter)erövra kyrkoåret!
Peter Halldorfs senaste bok har fått titeln ”Heligt år”. Halldorfs intention och brinnande längtan är att
ge en helhetsbild av det vi kallar kyrkoåret; de olika tiderna, söndagarna, ämnena, och sätta in detta i
ett kyrkohistoriskt perspektiv, alltifrån urkyrkan till dagens kyrka, i en ekumenisk kontext.
40
Halldorf går inte enbart igenom den svenska evangeliehandboken, utan redogör också för den katolska kyrkans lektionarium och det ortodoxa liturgiska året.
Som pastor själv i en ekumenisk församling, knuten till Gemensam Framtid, reflekterar jag naturligtvis över vårt gudstjänstfirande idag, och den tid jag kan överblicka av snart 25 år i tjänst. Hur har
min tradition brukats och levt i kyrkoåret? Hur har jag närmat mig de föreslagna texterna, de olika
tiderna? Vad är det som varit ledstjärnan och centrum i de gudstjänster jag förberett, varit gudstjänstledare och predikant för?
Halldorf hjälper mig och den kristna församlingen, att få perspektiv på tid som varit och utmanar mig inför det vi kallar högtid och gudstjänst. Författaren drivs av en inre passion, att se den kristna
kyrkan som en gudstjänstfirande församling, oavsett vilka beteckningar den har. Och allt har sin utgångspunkt och mål i det som hände mannen från Nazareth, den där påsken för drygt 2000 år sedan.
Halldorf kommer tillbaks till detta gång efter annan. Det är som han söker pränta in detta i oss; sakta,
noggrant och mycket tydligt.
Kunskapen om det svenska kyrkoåret ser väldigt olika ut, både hos tjänstgörande präster, pastorer,
diakoner, som den gudstjänstfirande församlingen i vårt land. I vissa traditioner följer man det heliga
året mycket intensivt och levande medan i andra är det något helt annat som är i fokus. I vissa församlingar läses alltid kyrkoårets texter i söndagens huvudgudstjänst, i andra väldigt sporadiskt och utan
sammanhang eller helhet.
Den stora förtjänsten med ”heligt år” är att den går igenom kyrkoåret, systematiskt, ifrån dess början till dess slut. Och då inte enbart de olika söndagarna, med olika teman och rubriker. Halldorf skriver om heliga dagar och tider. Tiderna före, efter och mellan de stora högtiderna. Stort utrymme ges
åt fastan och festen. Förberedelsetid och firande. Detta gör att jag gradvis, steg för steg börjar inse hur
allt hänger ihop. Att det finns en tanke med de olika dagarna och tiderna. Inte minst tiderna emellan
de stora högtiderna, då jag tidigare kommit på mig själv med att undra, ”varför har denna söndag detta
tema?” Jag får också genom detta fått en bra förståelse för mina katolska och ortodoxa syskon, varför
t.ex. trettondagen och påskafton är så stora och viktiga, varför Maria och helgonen är så centrala och
mer därtill.
Halldorf strävar efter att se en röd tråd, ifrån begynnelsen till den stora sammanfattningen. Kyrkoåret står inte för sig själv. Det finns hela tiden en djup biblisk koppling med en samstämmighet från det
gamla till det nya förbundet. Det finns en kyrkohistorisk koppling som har pågått, förändrats under
två årtusenden och gör så än idag. Det finns ett ekumeniskt band, som Anden binder samman mellan
kyrkor och traditioner i den mission kyrkan lever i.
Författaren är mycket tydlig med att det inte finns något självändamål i att alla församlingar skulle
börja fira gudstjänst så som man gör på Bjärka Säby. Det skulle bara bli konstigt, skriver han. Men
ändå får han mig att lyfta blicken inför det sammanhang jag själv står i, till reflektion, fundering och
självrannsakan. Vad gör jag (vi) med den skatt vi kallar det svenska kyrkoåret? Hur kan den kristna
församlingen idag leva i det heliga året utan att bli vare sig exklusiv eller urvattnad?
Halldorf betonar vikten av ordens betydelse. Det vi säger präglar vår tanke och handling. Vad kal�lar vi det som sker i kyrkan på söndag förmiddag? Vad är det vi gör och vad är vi indragna i? Hur blir
detta en del av mitt liv också på måndagen? Våra ord hjälper och stjälper oss. Det är viktigt att veta
vad vi säger och varför.
En stor förtjänst, som avslutar boken, är tre appendix som listar de olika söndagarna med ämne,
texter och årgångar för dels den svenska evangelieboken, dels den katolska kyrkans lektionarium, samt
det ortodoxa liturgiska året.
Efter sina senaste böcker om Anden har Halldorf nu inbjudit och utmanat Andens folk att än en
gång påminna sig varifrån man kommit och vart man är på väg.
Heligt år rekommenderas till läsning för såväl den som står i någon form av tjänst i den kristna
kyrkan, som för den nyfikne och undrande.
Mats Carlsson, Strängnäs
41
Textutläggningar
Tacksägelsedagen, den 9 september
Luk 19:37– 40
Bön: Tack, Gud, för livet och för det märkliga undret att vi kan leva som vi gör i Sverige. Hjälp oss att
använda livets gåvor på det radikala sätt, som Du vill, så att alla som behöver får glädje av det. Amen
Inför texten
Jesus vandrar med sin lärjungaskara nerför Olivbergets sluttning. Sedan de passerat byn Betfage rider
Jesus på en åsna. Lärjungarna samtalar om vad de fått vara med om. Plötsligt infinner sig karnevalsstämning och samtalet börjar klucka av skratt och glam. Tacksamhetens källa är Jesus, deras mästare.
Men den plötsliga euforin!?
Det ser i den knapphändig texten ut som en välregisserad iscensättning; Nu ska Jesus göra en storslagen entré i maktens och religiositetens högborg – här ska dramaturgin skruvas upp.
Men jag föreställer mig, att en del av det som sker här faktiskt inte är väntat. Visst finns det skäl att
tro, att Jesus har koll på allt. Profetiskt vet han var närmsta åsna finns att låna och hans plan och avsikt
är klar (åtminstone enligt evangelisten Johannes kommentar, Joh 12:15). Jag tänker mig att det inte var
en särskilt ovanlig syn – att enkelt folk red på åsnor på väg till eller från en marknad eller en högtid.
Jag skulle gärna föreställa mig att denna vardagliga händelse plötsligt och ganska oförtänkt identifieras
som starkt symbolisk av någon. Inte av Petrus eller Simon seloten eller någon annan. Det står visserligen om lärjungarna, att de ”i sin glädje” prisade Gud för underverken de hade sett. Visst, de går där
och pratar livligt med varandra om den blinde tiggaren, om tullindrivaren Sackaios och nu alldeles
nyss Jesu andliga gps-navigering till en ledig åsna. Men i samtalet finns också eftertänksamhet. Vid en
hastig genomläsning av de närmaste textavsnitten, både före och efter dagens perikop, beskrivs episoder som för lärjungarna inte bara väckte jubel. För tredje gången har Jesus försökt få dem att förstå att
han går på lidandets och dödens väg. Han har i liknelsen om de tio punden indirekt ställt stora krav på
den som vill följa honom. Så varför denna uppsluppenhet!?
”Förundran” är ett ord, som för oss Lukas-läsare, bättre klär händelsen än jubel och skratt. Vad
är det då som får intåget att tippa över i den jublande karneval som texten ger oss och som utlöser
fariséernas missnöje? Jag föreställer mig, att det är någon av Jesu allra ”minsta bröder”, som plötsligt
utbrister i Hosianna-hälsningen och som utlöser den totala euforin för alla. Kanhända är min meditation också påverkad av Matteus återgivning av samma berättelse, som fortsätter inne i templet och där
Jesus replikerar de skriftlärdes kritik med ord från Psalm 8:3, ”Barns och spädbarns rop har du gjort
till en lovsång åt dig”. Är det en Jerusalems lätt utvecklingsstörd ”ICA-Jim” som kärnfullt ropar ut
Messias-hälsningen och får bergssluttningens människomassa att gunga fram mot Jerusalems stadsportar. Intåget ”rockar”!
Inför predikan
Livet är självklart mångfasetterat. För lärjungarna då, liksom för de som lyssnar till predikan på Tacksägelsedagen. Den här dagen i kyrkoåret utmanar kyrkan att ta ut svängarna. Vi kan söka alla skäl
för att liksom lärjungarna vara – ”i sin stora glädje”. Det kommer andra dagar, då vi utmanas till eftertänksamhet, sorg och ånger. En tanketråd för tacksamheten, som mycket väl kan visualiseras inte
minst i skördetider, är den hur allt vardagligt hänger samman i sköra men tydliga trådar. Ut ur tillvarons kappsäck lyfts en blombukett förbunden med annat av höstens skörd – med burkar för sylt o saft
42
till vintern – med frukter och kärvar av säd – med hushållets alla olika hjälpmedel – med energi och
vardagsslitets symboler i form av telefoner och datorer – med andra upptänkliga kommunikationssymboler – med barn och familj och alla våra åldrars skiftningar.
Lärjungarna prisade Gud för de underverk de hade fått se. Gudstjänst och predikan behöver också
inspirera till ett ödmjukt delande av allt sådant som vi tror och förstår vara Guds ingripanden i våra liv.
Återvunnen hälsa med eller utan sjukvårdens bidrag, återvunnen självkänsla, återupprättade relationer. Låt oss hjälpa oss och våra åhörare att identifiera allt gott, all godhet, all kraft och med förundran
och glädje lovsjunga och tacka för allt.
Paul Enlund, Stuvsta - Huddinge
Sjuttonde söndagen efter trefaldighet den 16 september
Rik inför Gud, Luk 16:19 – 31
Berättelsen om Lasaros är skriven så att den ska framhäva kontrasten och den anonyme rike mannen.
Redan de två första meningarna gör kontrasten nästan övertydlig:
En rik man (utan namn)
En tiggare vid namn Lasaros
Klädde sig i purpur och fint linne
Full av sår (istället för kläder)
Levde i fest och glans var dag
Önskade att han fick äta sig mätt
Lasaros elände sätts också i tydlig relation till den rike mannen. Lasaros ligger utanför mannens
port och suktar efter mannens rester. Underförstått är att den rike mannen ignorerar Lasaros lidanden.
Det står inget om att han aktivt nekar Lasaros att äta. Snarare signalerar texten att mannen agerar som
om Lasaros inte finns, trots att lidandet ligger mitt framför ögonen på honom. Inte ens när hundarna
slickar hans sår reagerar han. Hundar sågs vid denna tid som symboler för det orena och oheliga (jfr
Matt 7:6), så bilden av hundar som slickar hans sår förmedlar effektivt den den totala förnedring som
Lasaros levde i. Den passiva ondska som mannen gör sig skyldig till kan belysas av Matteusevangeliets
stora domsscen, där getterna som döms till elden har gjort sig skyldiga till att undlåta att göra det goda
(Matt 25:42f). Kanske är denna ondska, undlåtenhet att agera och ovilja att se, som vi alla ägnar oss
åt dagligen.
Berättelsen fortsätter att kontrastera de två männens öden när de dör:
Lasaros hamnar i Kolpos Abraham, Abrahams famn.
Den rike mannen hamnar i Hades, dödsriket, där han plågas svårt.
”Abrahams famn” eller ”platsen vid Abrahams sida” är ett uttryck för himlen, som har sin bakgrund
i den gammaltestamentliga tanken att man vid sin död ”förenades med fäderna” (1 Mos 25:8). Ursprungligen innebar uttrycket troligen bara att man hamnade i dödens vila, men allt eftersom tanken
på ett evigt liv växer sig starkare under århundradena före Kristus, blir det möjligt att använda uttryck
som ”Abrahams famn” och att ”förrenas med fäderna” för att skildra den himmelska tillvaron.
43
Hades är det grekiska ordet för dödsriket och används här synonymt med det hebreiska ordet Sheol.
Sheol är i Gamla testamentet i huvudsak en viloplats för de döda eller en bild av döden. Det värsta
med Sheol är enligt Psaltarens böner, att man inte kan tillbe Gud (Ps 6:6, 30:10, 88:11-13, 115:17). Men
under århundradena före Kristus utvecklas inom många grenar av judendomen allt starkare föreställningar om att Sheol är en plats där man lider i väntan på den yttersta domen, om man gjort det onda
här i livet. Ofta skildra apokalyptiska texter från denna tid hur man blir torterad av just eld, precis som
i denna text. Föreställningarna om vem som hamnar var och hur pass medveten tillvaron är i väntan
på den yttersta domen varierar kraftigt i dessa texter. En vanlig tanke är dock att de rättfärdiga kontrasteras mot de orättfärdiga och dessa går olika öden till mötes.
I Gamla testamentet och Apokryferna har vi denna typ av tanke om en yttersta dom med dubbel
utgång (Daniel 12 och i Sal Vis 3). Utanför bibeln hittar vi dock mängder av texter från denna tid,
framför allt apokalyptiska texter, som hjälper oss att förstå, att tanken på evigt liv och en dubbel utgång
efter döden var utbredd inom judendomen under första århundradet. Lukas berättelse om Lasaros och
den rike mannen reflekterar denna vanliga tanke på en dubbel utgång och dessutom att det var rättfärdighet (snarare än tro) som var kriteriet för ens öde efter döden. Hur man än vänder och vrider på det,
så finns det flera texter i Nya testamentet som skildrar att domen kommer att verkställas efter kriteriet
rättfärdighet och inte bara kriteriet tro. Detta är fullt rimligt om man tänker på det sammanhang som
Nya testamentet har kommit till i, även om det är knepigt ur ett teologiskt perspektiv.
Efter att mannen bönfallit Abraham om vatten kontrasteras mannen mot Lasaros igen:
Mannen fick ut sitt goda medan han levde.
Lasaros fick ut sitt onda.
Lasaros har funnit tröst i evigheten.
Mannen plågas i evigheten.
Efter denna sista kontrastering handlar hela sista delen av texten om den anonyme rike mannen,
vilket gör det tydligt att det är den rike mannens livsval och öde som är berättelsens poäng, inte Lasaros. Meningen är att vi som läsare ska identifiera oss med den rike mannen och fundera på vad våra
livsval får för eviga konsekvenser. I v 26 framhävs, att den dom som mannen dragit över sig inte går
att ändra. Det finns en oöverbrygglig klyfta mellan Hades och Koplos Abraham, som gör att även om
någon skulle vilja överbrygga gränsen, så har Gud sett till att det inte går. Efter döden är det för sent.
När mannen inser att hans öde är oåterkalleligt drabbas han av oro för sina släktingar som fortfarande lever och har chansen att ändra sig. Här antyds det, som man skulle kunna tolka som berättelsens uppmaning till läsaren, att om man inte vill gå samma öde till mötes som mannen, så gäller det
att omvända sig och börja göra det goda innan det är för sent.
Eftersom den kristna kyrkan var evangeliserande, är Abrahams svar på mannens oro lite överraskande. Istället för att säga något om att hans släktingar behöver höra evangeliet om Kristus, så kommer
ett svar som i princip går ut på att de får skylla sig själva, som inte har lyssnat på lagen och profeterna.
Fattar de ändå inte så hjälper ingenting i hela världen, inte ens om någon uppstår från de döda.
Det här slutet stämmer väldigt bra med den inställning som vissa icke-evangeliserande judiska
grupperingar kring denna tid hade, speciellt de mer sekteristiska grupperingar, som lämnat efter sig
sin teologi i olika apokalyptiska texter. Därför kan det vara värt att undra om inte den här texten har
haft en förkristen historia och sedan återberättats av Jesus och den tidiga kyrkan. Även uttryck som
”Abrahams famn” och Abrahams centrala roll förstärker intrycket av att det är en övertagen berättelse.
Men inte desto mindre finns berättelsen med och har den mycket tydliga poängen, att den som är rik och njuter på andras bekostnad kommer att straffas för detta i evigheten.
Som förkunnare är berättelsen så klart problematisk på flera sätt. Den innehåller ”fel” kriterium för
frälsning, gärningar snarare än tro. Den skildrar en evig dom med dubbel utgång och eviga straff, som
många är tveksamma till utifrån sin övertygelse om vad en god och rättvis Gud kan tänka sig att göra
44
med oss människor. Gud är också väldigt frånvarande i dramat och den konstruktion som gör att de
kan tala med varandra över klyftan ter sig lite sadistisk.
Men det etiska budskapet är enkelt och tydligt: Den rike mannens egoistiska njutande av sitt materiella överflöd utan att hjälpa den sämre lottade Lasaros är förkastligt. Den som är allt för upptagen
med att njuta av det materiella och ignorerar andras lidanden missar att det finns större och viktigare
saker – den eviga gemenskapen med Gud.
Rikard Roitto, Linköping (publicerad i Tro & Liv nr 3-4, 2005)
Artonde söndagen efter trefaldighet
Skatten och pärlan, Matt 13:44 – 46
Dagens text finns i Matteus det 13 kapitlet, ett kapitel där flera av Jesu liknelser är samlade. Här handlar det om ett par liknelser som Matteus är ensam om (”särstoff ” och ”tvillingliknelser”).
Jesus sa: Himmelriket är som en skatt som ligger gömd i en åker. En man hittar den och gömmer den
igen, och i sin glädje går han och säljer allt han äger och köper åkern. Med himmelriket är det också som
när en köpman söker efter fina pärlor. Om han hittar en dyrbar pärla går han och säljer allt han äger
och köper den.
Det oetiska
Man kan tycka, att Jesu liknelser ibland är på gränsen till ”omoraliska”. Hur hittar man en skatt i en åker? Det var vanligt på den tiden att skydda en skatt genom att gräva
ner den. Det fanns inga kassaskåp och bankvalv som kunde skydda, det fanns ingen elektronik och
inget stål. Men hur hittar man en skatt i en åker som man inte äger? Jo, man gräver i någon annans
åker. Naturligtvis var det olagligt även då! Och inte nog med det, när mannen hittat skatten gräver han
ner den igen (gömmer den för ägaren) och köper åkern. Så mannen i Jesu liknelse gjorde sig skyldig
till bedrägeri.
Han köper naturligtvis för ett pris som motsvarar markens värde, inte skattens, och han vet att det
lönar sig, även om han måste betala allt han äger för att få den. Det uppenbart omoraliska är, att skatten egentligen tillhör någon annan. Samma sak med pärlan, fast där är det inget lurendrejeri, som med
åkern. Det hela går öppet till och är lika mycket säljarens ansvar som köparens.
Pärlans ägare eller försäljare vet kanske inte hur mycket hans pärla egentligen är värd. Men han borde väl bli lite misstänksam när någon säljer hela sitt bohag och sen kommer rusande för att köpa den.
Han kanske till och med ber honom lägga undan pärlan under tiden som han säljer sina sista ägodelar.
Inte ett enda höjt ögonbryn där inte? Ryktet går säkert om mannen, som dåraktigt nog sålde allt han
ägde. Och den ännu tokigare säljaren, som sålde pärlan alltför billigt. Och vad ska man förresten sedan
ha dem till? Skatten och pärlan! De går inte att äta. De ger inte tak över huvudet. Förrän de säljs vidare.
Det okorrekta
Naturligtvis fattar jag poängen med liknelserna – himmelriket är värt mer än allt annat – därför ska
man inte nöja sig med något mindre – och dessutom göra sig av med allt som står i vägen, allt som
hindrar.
Men ändå, det är inte juste spel. I bägge fallen är det oetiskt och i det ena även olagligt. Fast jag liksom gillar det där ändå (om man kan bortse från det olagliga), att Jesus inte är så där politiskt korrekt i
45
allt han gör och säger. Där finns en tydlig och viktig poäng! Det visar sig även i andra liknelser; där de
sista blir först, de minsta upphöjs och de som anställdes sist får lika mycket lön som de som har slitit
hela dan. Och så liknelsen om den yngste slarviga sonen och den barmhärtige pappan och brodern
som inte unnade någon något.
Det hittade
I en film (”Klockorna i S:t Mary” från 1945), där Ingrid Bergman spelade rollen som abbedissan Benedict, funderade en reporter över vad nunnan hade förlorat, eftersom hon gick i kloster. Syster Benedict
svarade: ”Man går inte in i kloster för att man har förlorat något – man gör det för att man har funnit
något.”
De två tvillingberättelserna om skatten i åkern och den dyrbara pärlan beskriver människor som
gjort sitt livs fynd. Mannen som fann skatten gjorde det av en tillfällighet, medan köpmannen antagligen efter år av sökande äntligen fick se sin dröm gå i uppfyllelse. Han fann en pärla som han
omedelbart visste, att den inte hade någon motsvarighet. För bägge gäller, att de efter sitt fynd bara
hade en tanke: hur skall det jag har hittat bli mitt? Ingen tänkte på konsekvenserna. Mannen på åkern
reflekterade inte över om han handlade rätt när han köpte åkern. Köpmannen funderade inte över vad
han skulle göra med pärlan när han väl hade köpt den.
Det oväntade Poängen är, att när man gör sitt livs fynd, då tvekar man inte längre. Man är beredd att satsa det man
äger på det nya, allt gammalt förlorar sitt intresse. Så var det för Paulus. Han hade verkligen försökt
leva upp till de ideal han hade som farisé, han till och med förföljde de kristna. Men när han på vägen
till Damaskus hamnar i ett oväntat möte med Herren Kristus, då måste han omvärdera allt. I Filipperbrevet skriver han: ”Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull räknat som en
ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min Herre Kristus Jesus.” Vi har all anledning att stanna till en stund och tänka efter: Vilka
värden är de viktigaste för mig? Är de av bestående karaktär? Håller de inför allt det som möter förr
eller senare?
Jag tror att motiven i de här två berättelserna var något välkänt för den tidens människor. Man nickade igenkännande åt figurerna och väntade sig att få lyssna till en sens moral, en berättelse om hur den
nya rikedomen dramatiskt förändrat deras liv. Men Jesus förvånar sina lyssnare på nytt igen, genom
att ge den välbekanta berättelsen en oväntad poäng. Det oväntade är, att här finns inget normalt slut,
ingen förklaring, ingen berättelse om fördelen med att vara rik. Berättelserna slutar helt enkelt med att
konstatera, att huvudpersonerna säljer allt för att kunna skaffa sig den gömda skatten och den dyrbara
pärlan. Kanske är det så, att det viktiga inte ligger i, att den ene plötsligt, så där utan vidare, finner något värdefullt, himmelriket, under det att den andre finner riket efter ett långt och metodiskt sökande.
Det handlar inte heller i första hand om kallelse till överlåtelse eller ett krav på total uppoffring.
Det glädjande
Nyckelorden i berättelsen är för mig ”i sin glädje”. Jesus vill visa, att när någon finner himmelriket, är
det som att finna en gömd skatt eller köpa en extraordinär pärla. En helt fantastisk glädje griper tag
om den människan, allt annat mister sitt värde jämfört med detta. Inget pris är för högt att betala. Det
handlar om en nödvändighet, född ur glädjen!
Det viktiga i berättelserna är inte vad de två männen försakar, utan varför de gör det: den allt överskuggande glädjen inför upptäckten.
Så är det med himmelriket: de glada nyheternas effekt blir till en önskan att få vara med i det äventyr som heter Guds rike.
Ändå kanske vi inte riktigt känner igen oss i männens reaktion. Var finns det glädjens gudsrike,
som får oss att ge upp karriärer, villor och bankkonton bara för att få vara med? Menas det så och är
46
det ett krav? Nej, texten kommer inte med några sådana pekfingrar, den beskriver bara glädjen, punkt
slut. Som innebär att göra sig av med allt gammalt för att få något nytt. Jesus själv säger: ”Guds rike är
inom er!”
Guds rike låter sig inte kartläggas. Det har inga gränser, ingen karta och inget militärt försvar. Guds
rike kan aldrig intas eller behärskas. Det är ytterst en gåva, som kan inta oss och fylla våra djupaste
behov.
Betoningen ligger inte på krav, utan på ”i sin glädje”. Och just där får vi ”kvittera ut ett lokalt förskott
på Guds rike”, för att citera Ylva Eggehorn. Detta rike som Gud vill dela med oss och som vi får dela
med varandra.
Det självklara
Visst har vi anledning att fundera över dagens evangelietext. De glada nyheterna! Väldigt mycket av
det vi möter i massmedia idag är inga glada nyheter, det är snarare dåliga nyheter, en påminnelse om
att det finns så många mörka sidor i vår tillvaro. Och exemplen är många och nära i både tid och rum.
Då är det också angeläget att ge exempel på ”nyheter vi ofta glömmer” (läst någonstans):
Glada nyheter från det senaste dygnet
Planeten fortsatte att vrida sig runt sin axel som vanligt,
med resultat att solen gick upp överallt på jorden.
Miljarder fåglar sjöng och ett oändligt antal blommor blommade.
Jorden välsignades med 340.000 helt nya, ljuvliga människobarn.
Intelligenta, kärleksfulla och mycket modiga handlingar
utfördes varje sekund någonstans på planeten.
Miljoner människor avstod från att säga eller göra något elakt.
Hundratusentals nya, verkligen bra idéer kläcktes.
Miljarder människor skrattade, lärde sig något nytt,
rörde med ömhet vid varandra och vägrade ge upp.
Ofta ser vi allt det här som självklarheter. Visst, men när vi börjar ana vad och vem som ligger
bakom dessa livets självklarheter, så föds tacksamhet och glädje. En glädje över alla goda gåvor som vi
får ta emot. Och den största gåvan av dem alla är Jesus Kristus och hans rike. Just nu kanske gömt för
dig, eller något du ivrigt söker. I din glädje kan du finna och ta emot den gåvan!
Förslag på läsning: ”Den ovärderliga pärlan” ur ”Alltid älskad 2”, Argument förlag.
Källa för ”det oetiska” och ”det okorrekta”, efter att ha grävt i internet-åkern:
Charlotte Thérèse Björnström, bibelblogg
(katolskakyrkan.blogspot.com)
Curth Sandström, Sunne
47
Nittonde söndagen efter trefaldighet
Herren kan förvandla allt, Mark 2:1 – 12, Matt 9:1 – 8
”Min Frälsare håller all makt i sin hand och han kan förvandla allt.” Hur levande illustreras inte detta i
denna text. Jesus griper med makt in i ett människoliv och förvandlar det. Denna makt äger han ännu.
Ja, starkare nu efter påsksegern och upphöjelsen. Detta ville vi förkunna till nödens barn. Han kan
förvandla allt. Det gäller andlig nöd
Den finns där. Låg inte så i dagen kanske. Men hur verklig ändå. Där är modlösheten. Naturlig efter
många års förlamning. Där är fruktan – för Gud, straffet, döden. Sjukdomen var ju en följd av synd
och Guds misshag, menade man. Hur detta kunde plåga själen. Om han åtminstone hade kunnat göra
något fromt, som kunnat förbättra hans ställning. Men vad förmår en lam stackare?
Så plågar själens nöd månget människoliv. Kanske åstadkommen av yttre lidande, eller förvrängd
uppfattning eller personlig synd. Ofta bär man det i hemlighet. Andra bedömer ens liv ytligt. Men
Jesus ser allt.
Den djupaste nöden. Jesus börjar därför med den. Kroppens nöd är stor, men själens är större. Att
bara bota kroppen vore ingen verklig hjälp. Behövde framför allt få ett nytt gudsförhållande med frimodighet, frihet och hopp.
Lekamlig hjälp är inte heller nog. Här det stora misstaget i vår tid med sin välfärdspolitik. Att ge
yttre hjälp är gott och ofta vår enkla plikt. Men den är inte nog. Människans djupaste behov är ett
kristet gudsförhållande. Vi behöver frälsning. Därför är Jesus oumbärlig.
Jesus kan bryta den. Ett ord av honom förvandlar allt: ”dina synder förlåtas dig.” Härmed skedde
något verkligt, som när kroppen sedan blev botad. En börda föll av. Hälsa strömmade in. Själen blev
fri. Detta är Jesu stora gåva till mänskligheten. Det är kristendomens innersta.
Men vad fodras då härför? Även här är texten belysande. Vad hade denne lame att komma med?
Inget av egen prestation. Hur vanmäktig. Bara ett hade han: vissheten om ett skriande behov och en
famlande tillit till Jesus. Kom härmed och han skall förvandla din själs djupa nöd.
Det gäller kroppslig nöd
Som kan framträda så olika. Evangelierna ger en brokig bild härav. Spetälska, blinda, döva och här en
lam. Allt detta mötte han, Människosonen. Och nu, är lidandet mindre? Nej. I tusende olika former
tränger det inpå oss. Ibland skärande tungt och obegripligt. Så har du mött det. I andras liv och kanske
i ditt eget.
Då kommer frågan: Vad säger Gud, vad säger Människosonen? Han förstår nöden väl. Han visade detta under sin vandring. Med ömhet mötte han de lidande.
Tog emot dem, som här, trots den olämpliga tidpunkten mitt i ett möte. Och var villig att hjälpa. Själv
smakade han också lidandet. Och det djupare än någon annan. Därför förstår han idag. Redan i detta
en tröst.
Han kan också förvandla. Han kan ta bort det onda. Vad underligt häri? Makten är ju hans. Underligare för oss att han inte alltid gör det. Det hör till det vi inte förstår. Men även om det onda får vara
kvar, förvandlar han det. Genom sin närvaro. Det får trots allt tjäna vårt bästa.
Så kommer man aldrig förgäves till honom med sin nöd. Han svarar på det ena eller det andra sättet. Därför kom själv! Ja, låt oss hjälpa varandra fram! Tro för varandra, likt bärarna, och så göra det
lättare för Jesus att få hjälpa.
48
Gunnar Björkborg. Karlstad (publicerad i Tro & Liv nr 7, 1946. Texten är något redigerad) Alla Helgons dag, den 5 november.
Helgonen, Luk 6: 20 – 26
Det finns en berättelse om en man som fick löfte om att få en fråga besvarad av Gud, mannen tänkte
efter och så sa han: ”Vad är skillnaden mellan himmel och helvete?” Gud svarade: ”Åh, det är enkelt,
följ med mig!”
Så gick de fram till två dörrar. Gud öppnade den ena av dem och de såg in i ett stort rum. Mitt i
rummet stod en gryta som spred den allra härligaste doft av mat och runt omkring stod människor,
var och en med en sked med så långt skaft att den nådde allra längst ner i grytan. Men människorna
såg bedrövade ut, de var tysta och såg svältfödda ut. Skedarna var så långa att de inte lyckades få upp
maten till munnen och sakta dog de av svält. ”Det här är helvetet”, sa Gud.
Därefter öppnade Gud den andra dörren och sa: ”Det här är himlen”. De kom in i ett likadant rum,
grytan var lika stor och spred samma väldoft och skedarna som människorna höll i sina händer hade
lika långa skaft, som de som dem i det andra rummet höll. Men här såg alla friska och välmående ut,
man pratade och skrattade.
- Men, sa mannen, hur kan det vara en sådan skillnad?
- Det är enkelt, blev svaret, här har de lärt sig att mata varandra.
(fritt efter ”Den kokande grytan” ur ”Varför växer gräset” av K. Hallberg och M. Kull)
Inför texten
Den föreslagna evangelietexten föregås av berättelsen om hur Jesus, efter en natt i bön, utsett de tolv
som han kallade apostlar (6:13) och därefter gått ut på en slätt där människor samlats runt honom för
att han skulle undervisa dem och bota de som var sjuka.
Den här texten har sin parallell i Matteusevangeliets bergspredikan, men här följs saligprisningarna
av verop som står i ett motsatsförhållande till saligrisningarna. Jesus tycks dessutom rikta sig tydligare
till lärjungarna; det står att han ”såg på sina lärjungar och sade” (6:20) och han riktar sina ord till ett
”ni” och inte som i bergspredikan ett mer allmänt ”de”.
Idag är väl ordet ”salig” inte så ofta använt, det förknippas kanske mest med att något är ”en salig
blandning” – en blandning med stor variation. Men att vara ”salig” är i Nya testamentet ett uttryck för
det tillstånd av glädje och välsignelse som den som öppnar sig för Guds rike får erfara.
I texten är det tydligt att äkta rikedom inte handlar om materiellt välstånd eller jordisk framgång
men om att sätta sin tillit till Gud.
Vers 20: De fattiga var beroende av andras välvilja, de hade ingen stark egen röst i samhället. De var
dem som levde med hoppet om något mer, Guds rike var något att längta till och hoppas på. Lärjungarna hade lämnat och försakat mycket för att följa Jesus, men det de fick i utbyte var värt så mycket
mer än jordiska tillgångar.
Vers 21a: Att hungra kan både syfta på kroppslig hunger och en andlig längtan efter mening. I båda
fallen är bilden av den himmelska festen ett svar på den hungern.
Vers 21b: Löftet om att Gud ska vända gråt till skratt anknyter till profetior i Gamla testamentet,
t.ex. Jesaja 61:3.
Vers 22: Här skildras vad de som följer Jesus har att vänta sig; att bli hatade, utstötta och smädade av
dem som inte velat/kunnat ta till sig Jesu budskap. Liksom profeterna genom historien blivit illa sedda
när de förmedlat ”obekväma budskap” från Gud så kommer lärjungarna att få lida för sin tros skull.
Vers 23: ”Gläd er…och dansa”. Lidande och smädelser sågs som tecken på ett riktigt lärjungaskap,
att man levde i samma tradition som ”de sanna profeterna” och därför skulle man ta emot hånet som
en bekräftelse på ett rätt förhållande till Gud och lovprisa Gud så som psalmisten uppmanar, med dans
(Psaltaren 150:4)
49
Vers 24-25: De rika och de mätta som tilltalas är de som hade mycket, men som inte delade med
sig. De, där rikedomen kommit att bli herre över deras liv. Där hoppet om Guds rike och strävan att
följa Guds vilja inte var intressant för ”man hade det ju bra ändå”.
Vers 25b: ”Er som skrattar”. Verbet som används kan betyda ”hånskratta”, de som från en trygg position gladdes åt andras olycka.
Vers 26: De falska profeterna var de som strök medhårs och hellre sökte människors gillande än att
vara Guds röst. De blev populära för att de var bekväma att lyssna på, men deras budskap kom inte
från Gud.
Inför predikan
Alla helgons dag är en dag då många kommer till kyrkan för att minnas anhöriga och vänner som
avlidit. I många församlingar tänds ljus till minne av de under året avlidna.
Texterna handlar dock mer om hur vi lever våra liv här och nu. Vad prioriterar vi – och hur prioriterar Gud? Ytan/ytligheten, som ofta kommer först för oss, har i Guds ögon lite värde. Söker vi världslig
rikedom och ära är det stor risk att Gud får en liten plats i våra liv, vi klarar oss ju bra själva.
Men det är inte något glorifierande av fattigdom som det handlar om.
Man kan inte använda texterna för att behålla vår nuvarande världsordning med trösten till de som
inget har att, som fackföreningskämpen Joe Hill skrev, ”You´ll get pie in the sky when you die”. Fattigdom i sig har inte något egenvärde, men att leva med vetskapen om att vi får lämna våra liv i Guds
hand, att det vi har är Guds gåvor till oss och att det är i Gud, och inte i plånbok eller status som vi har
vår trygghet, ger en annan attityd både till våra egna liv och till hur vi bemöter andra.
Ja, det kan tyckas svårt att förena texten med den verklighet vi och många församlingar möter, då vi
samlas för att minnas dem som fått lämna jordelivet. Texterna vänder sig till oss med ett rätt uppfordrande budskap om vad våra liv ger för konsekvenser. Men samtidigt är ju vårt uppdrag som kyrka att
försöka förmedla Guds röst i världen och även om vi minns de döda ska vi leva för de levande.
Texten utmanar oss som är ”de rika” att se vårt ansvar och fundera över hur vi lever våra liv här idag.
Vad kan vi göra för vår nästa för att motverka orättvisor? Vad sätter vi främst i våra liv och hur kan vi
”som har” flytta vårt fokus och söka Guds vilja och ledning stället för att hålla fast vid vår trygghet?
Eller, för att återvända till berättelsen jag inledde med. Hur kan vi använda våra skedar för att mata
varandra?
Anna Berndes, Stockholm
50
Vad händer med Tro & Liv?
Hur skaffar sig en pastor information och utbildning inom sitt fackområde? Finns det möjlighet att
ta del av kollegors och forskares teologiska reflektion t.ex. i förberedelsen av predikan? Tidskriften
Tro & Liv har fyllt sin uppgift för många generationer av pastorer i Missionskyrkan. Det har inte bara
gällt pastorer i Missionskyrkan. Åtskilliga prenumeranter har haft en annan samfundstillhörighet än
missionskyrkan.
Information via papper
På ett tidigt stadium arbetade Svenska Missionsförbundet (som det hette från början) för att ge sina
pastorer en bra grundläggande utbildning. Både kraven och möjligheterna har med åren ökat. Dessutom har fortbildnings roll också blivit mer fokuserad. Pastorernas riksförbund (PRF), som är ägare
av Tro & Liv, har genom denna tidskrift och engagemang i fortbildningen bidragit till att pastorernas
medvetenhet och teologiska intresse har kunnat hållas vid liv. Bockrecensioner, textutredningar och
aktuella artiklar baserade på teologisk forskning har gett pastorerna ett verktyg.
Men tiderna har förändrats. Inte så att teologi och bildning skulle ställas på undantag. Tvärtom
är den grundutbildning pastorerna får bättre än någonsin. Genom Teologiska Högskolan bedrivs ett
mycket förnämligt arbete. Och de möjligheter som finns till fortbildning är starka. Men informationssökande och kommunikation har de senaste årtiondena förändrats radikalt. Genom digitala media
och internet har alltmer information blivit tillgängligt för allt fler. Vi tror att denna ökade tillgänglighet gjort att behovet av pappersbunden information alltmer har minskat. I alla fall har minskningen
av antalet prenumeranter för Tro & Liv drastiskt minskat under samma tid. Trots försök med ökad
marknadsföring, utveckling av layout och mycket mer, har det inte gått att vända trenden.
Kostnaden för att framställa och distribuera en pappersbunden produkt är idag sådan, att många
inte skulle vilja betala vad det verkligen kostar. Med fler än dubbelt så många prenumeranter skulle fler
vara med och dela på kostnaderna för framställning. Men för att kunna få en ekonomi i balans skulle
det behövas både fler prenumeranter och högre prenumerationsavgift. Och vi ser inte möjligheterna
att idag öka antalet prenumeranter till de nivåer som skulle behövas. Från PRF har vi därför valt att
låta årgång 2011 bli den sista årgången för tidskriften Tro och Liv. Det går inte att behålla ett arbetssätt av nostalgiska skäl.
Digitalt baserad information
Behovet av att orientera sig i informationsutbudet, möjligheten att delta i den teologiska debatten och
reflexionen, hjälpmedlet att förbereda predikan med mera, måste alltså få andra former än den nuvarande produkten Tro & Liv. Det som vi kommer att arbeta med under år 2012 kommer att vara webbaserat. Det material som hittills handlat om textutredningar kommer att kunna publiceras på webben.
Artiklar och recensioner kommer också att kunna publiceras på samma sätt. Nerslag i olika lokala erfarenheter – både i Sverige och utomlands – kan också få ett närmast obegränsat utrymme. Att kunna
söka vidare, läsa artiklar i andra forum och få information producerad av andra än PRF kan också
erbjudas, och då via länkar. Dessutom är produktionstiden minimerad och informationen kan hållas
aktuell. Därtill kommer möjligheten till interaktion som möjliggör både debatt och erfarenhetsutbyte.
Under 2012 utvecklar vi
Det går inte att omgående bygga upp en bra plattform för digital information. Men vi kommer under år 2012 att börja i liten skala för att växa utifrån vad våra resurser medger. När vi ser att vår nya
produkt har tillräcklig kvalité kommer vi givetvis att finansiera den genom någon form av prenume-
51
ration. Men resurserna kan då användas till att skaffa mer material istället för att finansiera ett dyrt
produktionssätt. Nästa nummer av Tro & Liv är det sista i pappersutförande. Då hoppas vi att vi kan
visa lite mer vad som kommer att hända på webben under 2012. Vi hoppas naturligtvis att flera av våra
nuvarande prenumeranter ser möjligheten i detta nya sätt att arbeta. Och att vi kan nå en betydligt
bredare kontaktyta genom den ökade tillgängligheten. T.ex. genom att ladda ner en app med Tro & Liv.
Naturligtvis finns det ett stort värde i att kunna ha en tidskrift i handen med ett utförande som Tro &
Liv har haft. Det optimala vore, att framöver även kunna ge ut ett vårnummer och ett höstnummer av
Tro & Liv, detta som ett komplement till det som sker på webben.
Curth Sandström och Perarne Lindberg
52
T R O & L I V N R 4 / 2 011
POSTTIDNING B
I harmoni med kyrkorummet.
MarksSyateljé
Att vara välklädd och rätt klädd ger trygghet.
Kvalitet är en ledstjärna för oss på Marks Syateljé.
I vårt sortiment finner du kvalitetskläder för en mängd olika tillfällen:
Alba, röcklin, pastorsrobe, dam- och herrskjortor,
konfirmationskåpor, kördräkter samt tillbehör.
postadress:
besöksadress:
beställ vår katalog:
e-post:
hemsida:
Norrgatan 3, 432 41 Varberg
Harpebovägen 2, 511 42 Kinnahult
Telefon 0320-132 50 • Fax 0320-162 16
marks@telia.com
www.markssyatelje.se
Avsändare: Tro & Liv, Tovhults Skola, 512 62 Kalv