Filosofidagarna 2011
Abstracts
Beslutsteori och riskfilosofi .................................................................................................. 2 Empiriskt inriktad filosofi .................................................................................................... 3 Filosofihistoria ..................................................................................................................... 6 Kunskapsteori .................................................................................................................... 10 Logik (Per Lindström Symposiet) ...................................................................................... 12 Medvetandefilosofi ............................................................................................................ 22 Metaetik ............................................................................................................................ 27 Metafysik ........................................................................................................................... 33 Normativ etik .................................................................................................................... 39 Politisk filosofi ................................................................................................................... 44 Religionsfilosofi ................................................................................................................. 53 Språkfilosofi....................................................................................................................... 57 Tillämpad etik ................................................................................................................... 60 Vetenskapsfilosofi .............................................................................................................. 64 Beslutsteori och riskfilosofi
Värdet av valfrihet
Karin Enflo
Uppsala universitet
De senaste tjugo åren har valfriheten ökat markant i Sverige. Ett apotek har blivit ett tiotal, två
TV-kanaler har blivit ett hundratal o.s.v. Men medan valfriheten växer i Sverige växer också
debatten om valfrihetens värde. Är valfriheten så värdefull att den kan uppväga dess kostnader?
Har den ökade valfriheten lett till bättre alternativ? För att kunna svara på dessa frågor krävs
något mått på valfrihetens värde.
I mitt föredrag ska jag diskutera olika sätt på vilket det instrumentella värdet av valfrihet skulle
kunna beräknas. Jag ska även diskutera olika sätt på vilket valfrihet skulle kunna ha ett
instrumentellt värde.
Det instrumentella värdet av valfrihet kan beräknas både före ett val, med förväntat värde, och
efter ett val, med värde. Mitt förslag är att vi definierar det instrumentella värdet av den valfrihet
som erbjuds av en alternativmängd A såsom skillnaden i (förväntat) värde mellan utfallet av att
välja ett alternativ x ur mängden A och att välja samma alternativ x ur mängden {x}. Vi antar att
det x som väljs är åtminstone lika bra som de andra alternativen i A. Alltså:
För varje mängd A sådan att |A| ≥ 2 och för alla x ∈ A sådana att V(x) ≥ V(y) för alla y ∈ A så
gäller det att: V(valfriheten i A) = V(utfallet av valet x från A) – V(utfallet av valet x från {xi}).
Vi kan dock tycka att detta sätt att beräkna det instrumentella värdet av valfrihet är missvisande
då vi inte har räknat in att det valda alternativet x kanske inte hade varit tillgängligt utan valfrihet.
Av detta skäl kan det vara lämpligt att inte jämföra valet av x ur A med valet av x ur {x}, utan att
istället jämföra valet av x ur A med valet av ett medelgott alternativ. Vi subtraherar helt enkelt
(det förväntade) medelvärdet M av alla handlingsalternativ i universalmängden X från (det
förväntade) värdet av utfallet av valet av x från A. Då har vi:
För varje mängd A sådan att |A| ≥ 2 och för alla x ∈ A sådana att V(x) ≥ V(y) för alla y ∈ A så
gäller det att: V(valfriheten i A) = V(utfallet av valet x från A) – M.
I mitt föredrag ska jag särskilt diskutera olika situationer i vilka (det förväntade) värdet av att välja
ett alternativ x från A kan skilja sig från (det förväntade) värdet av att välja x från {x}.
2
Empiriskt inriktad filosofi
En Förklarings-Förklaring av Knobe-Asymmetrierna
Gunnar Björnsson
Linköpings och Göteborgs universitet
Ett antal studier från Knobe (2003) och framåt har påvisat asymmetrier i folks omdömen om
agenters relationer till sidoeffekter som agenter är indifferenta inför. När VD:n för ett företag bara
bryr sig om vinsten och därför beslutar att genomföra ett lönsamt projekt trots att det kommer
skada miljön så tenderar folk att säga att han avsiktligt skadade miljön och att han är klandervärd
för detta. När samma VD i stället genomför ett lönsamt projekt som kommer gynna miljön på ett
sätt som han är ointresserad av säger de däremot inte att han avsiktligt hjälpte miljön eller att det
är hans förtjänst att miljön gynnats. På samma sätt är de mer benägna att säga att han i det första
fallet var för att skada miljön, beslutade att skada miljön och nådde sina mål genom att skada
miljön än vad de är att säga att han var för att hjälpa miljön, beslutade att hjälpa miljön eller
nådde sina mål genom att hjälpa miljön (se t.ex Pettit & Knobe 2009).
Asymmetrierna är både normativt och psykologiskt intressanta, och ett antal förklaringar har
föreslagits. Det verkar klart att asymmetrierna är avhängiga normer eller värderingar av de olika
utfallen (Nichols & Ulatowski 2007; Knobe 2007; Knobe & Mendlow 2004; Knobe kommande;
Cole Wright & Bengson 2009). Vad som inte är klart är hur detta beroende ser ut.
I föredraget presenterar jag en förklaring som hanterar alla de relevanta fallen. Grundtanken är
denna: I skade-scenariot så föreligger en enkel och intuitivt tilltalande förklaring av utfallen i
termer av agentens motivationella tillstånd: miljön skadades därför att VD:n inte brydde sig
tillräckligt om miljön. I hjälp-scenariot däremot föreligger ingenting tillnärmelsevis så tilltalande.
Skillnaden i dessa intuitiva förklaringsomdömen beror på skillnader i normativa förväntningar
som gör att vissa faktorer framstår som förklaringsmässigt mer signifikanta än andra. Dessa
skillnader påverkar i sin tur omdömen om avsiktlighet eftersom beskrivningar av handlingar i
kontexten ”P gjorde så-och-så avsiktligt” starkt påverkas av förklaringsintressen: handlingen i
fråga behöver beskrivas i termer som på lämpligt sätt förbinder den till motivationella tillstånd
hos agenten. Detsamma gäller omdömen om klander- och berömvärdhet: de är beroende av
tillskrivande av ansvar för utfallen i fråga, och sådana ansvarsomdömen är själva en sorts
förklaringsomdömen (Björnsson & Persson Kommande).
3
Förutom att presentera ovanstående förklaring och motivera den bland annat med hänvisning
till empiriska undersökningar som presenterats i litteraturen, redovisar jag viss ny empirisk
evidens som stödjer kopplingen mellan ansvars- och förklaringsomdömen.
Referenser
Björnsson, G.; Persson, K. Kommande: ‘The Explanatory Component of Moral Responsibility.’
Noûs
Cole Wright, J; Bengson, J. 2009: 'Asymmetries in Judgments of Responsibility and Intentional
Action'. Mind & Language, 24, s. 24-50.
Knobe, J. 2003: ‘Intentional Action and Side Effects in Ordinary Language.’ Analysis 63, s.190–
93.
Knobe, J. Kommande: ‘Person as Scientist, Person as Moralist.’ Behavioral and Brain Sciences
Knobe, Joshua 2007: 'Reason Explanation in Folk Psychology'. Midwest Studies In Philosophy 31,
s. 90-106.
Knobe, J. & Mendlow, G. 2004: ‘The Good, the Bad and the Blameworthy: Understanding the
Role of Evaluative Reasoning in Folk Psychology.’ Journal of Theoretical and Philosophical
Psychology, 24, s. 252-25
Nichols, Shaun and Ulatowski, Joseph 2007: 'Intuitions and Individual Differences: The Knobe
Effect Revisited'. Mind & Language, 22, s. 346-65.
Pettit, D. & Knobe, J. 2009: ‘The Pervasive Impact of Moral Judgment.’ Mind & Language 24:5,
s. 586-604.
Den pluralistiska utmaningen mot länstolsfilosofi
Ragnar Francén Olinder
Stockholms universitet
I de flesta filosofiska debatter förekommer argument som bygger på vad vi kan kalla för
intuitionsmetodologin: Om en filosofisk teori implicerar att x är F omm x är G (till exempel att x
har kunskap omm x har sann berättigad tro) så kan vi testa denna teori genom att se om det finns
några hypotetiska (eller faktiska) fall där det intuitivt är så att något är F men inte G (eller G men
inte F). Om vi hittar sådana fall så är det evidens mot teorin, om inte så har vi induktivt stöd för
den. Inom traditionell länstolsfilosofi lutar sig filosofer, när de ger sådana argument, mot sina
egna intuitioner. När experimentella filosofer under senare år istället har använt sig av enkäter för
att i större skala testa icke-filosofers intuitioner om filosofiskt relevanta fall har man funnit bland
annat att för många sådana fall så går olika personers (både inom och mellan kulturer) isär. Detta
har ibland setts som en utmaning mot reliabiliteten hos metoden att använda intuitioner. En
annan utmaning kan vi kalla för den pluralistiska utmaningen. Den startar med antagandet att det
vi gör när vi använder intuitionsmetodologin är att bedriva begreppsanalys. Intuitionerna är
4
evidens om våra begrepp, till exempel för att kunskapsbegreppet inte är sådant att det räcker med
sann berättigad tro för att ha kunskap. Utmaningen är då att, det faktum att olika personer har
olika intuitioner kan ses som evidens för att olika personer har olika sätt att begreppslägga världen
(och inget av dessa sätt är mer korrekt än de andra). För att exemplifiera: vissa personer kanske
har ett kunskapsbegrepp enligt vilket kunskap är detsamma som sann berättigad tro, medan andra
har ett kunskapsbegrepp enligt vilket det krävs något mer för kunskap. I föredraget argumenterar
jag för en sådan begreppspluralism, men också för att denna pluralistiska utmaning mot
länsstolsfilosofin kan ges oberoende av evidens för att folk (filosofer eller icke-filosofer) faktiskt
har olika intuitioner om de relevanta fallen.
5
Filosofihistoria
Lorenzo Valla om gudomlig försyn och mänsklig frihet
Lorenzo Casini
Uppsala universitet
Under renässansen kretsade analysen av mänskligt handlande och moraliskt ansvar inte så sällan
kring en rad frågor som gällde förenligheten av människans fria vilja med den gudomliga
försynen. Om Gud är allvetande, så tycks det rimligt att anta att Gud inte bara vet vad som har
skett och sker, utan också vad som kommer att ske. Men i vilken mening kan våra handlingar
sägas vara fria om Gud i förväg känner till vad vi kommer att göra? På 1460-talet blev frågan om
det stod i Petrus makt att inte förneka Kristus – sedan Kristus sagt ”Du skall förneka mig tre
gånger” till honom – föremål för en långdragen och våldsam debatt vid universitet i Leuven.
Denna problemställning gick tillbaka till senantiken då kristna filosofer kopplade samman den
gudomliga försynen med den diskussion om futurala satsers sanningsvärde som härstammar från
kapitel nio i Aristoteles De interpretatione. Under renässansen diskuterades detta problem
alltsomoftast utifrån det sätt på vilket Boethius ställt upp det i De consolatione philosophiae. Om
man utgår från att Gud är allvetande och att detta implicerar att Gud har en ofelbar
förhandskännedom om allt som kommer att hända, så tycks varje form av frihet vara uteslutet för
människans del. Boethius vidhöll emellertid att det finns saker som kommer att ske i framtiden
vars utfall inte präglas av någon nödvändighet. Att det kan finnas förhandskunskap om framtida
händelser som kan inträffa men inte behöver inträffa (futura contingentia) är enligt Boethius
möjligt eftersom Gud är evig och har därmed den rörliga tidens oändlighet närvarande. Den
försyn genom vilken Gud ser alla ting bör därför inte heller betraktas som en form av
förhandskunskap om framtiden, utan snarare som kunskap om en aldrig försvinnande nutid.
Boethius utredning av problemet blev under renässansen föremål för humanisten Lorenzo Vallas
kritik. Enligt Valla var Boethius behandling av frågan om den mänskliga fria viljan ytterst
otillfredsställande och han ägnade dialogen De libero arbitrio till att försöka bringa klarhet kring
detta problem.
6
Handling, karaktär och avsiktlighet i den anonyma kommentaren till Aristoteles
Nikomakiska Etik II-V.
Erik Eliasson
Svenska institutet i Rom
Den mest inflytelserika uppfattningen om den anonyma kommentaren till Aristoteles'
Nikomakiska Etik II-V (daterad till 200-talet e.kr.) gör gällande att den utgörs av två typer av
material, dels historiskt-litterärt och dels filosofiskt, samt att det filosofiska materialet är av
obetydligt värde (Moraux, Mercken m.fl.). Vi har dock skäl att revidera denna uppfattning.
Genom att analysera hur kommentaren försvarar och utvecklar Aristoteles' analys av hur vi är
ansvariga för våra handlingar och karaktärsdrag, ser vi att kommentaren på denna punkt utgör en
intressant vidareutveckling av Aristoteles' analys, och även signifikant skiljer sig från de lösningar
till liknande problem i Aristoteles' analys som vi finner i Magna Moralia, hos Aspasios och hos
Alexander Afrodisias.
Plato’s defence of justice in the Republic
Tor Freyr
Uppsala universitet
Plato’s argument of the Republic aims to establish that just behaviour always pays in terms of
happiness. One objection of later date is voiced by David Sachs in his “A Fallacy in Plato’s
Republic”. According to Sachs, the Republic’s main argument is wrecked because Plato introduces
two conceptions of justice which he fails to connect. In this talk, I hope to show that Sachs’
objection is based on a misleading representation of Plato’s two conceptions of justice.
Aristoteles om orsaker och förklaringar
Charlotta Weigelt
Södertörns högskola/Stockholms universitet
Aristoteles teori om orsaker, aitiai, tycks i minst lika hög grad vara en teori om förklaringar: den
söker identifiera de faktorer som är ansvariga för olika händelser och sakförhållanden genom att
betrakta dem som svar på frågan ”varför?”. I mitt föredrag vill jag titta närmare på hur Aristoteles
ser på förhållandet mellan orsaker och förklaringar, och argumentera för att identifieringen av en
orsak bakom en händelse i Aristoteles ögon är detsamma som att förklara händelsen i fråga: en
orsak kan alltså inte sakna förklaringsvärde. På så sätt är frågan om hur världen är beskaffad och
7
frågan om vad det innebär att förklara denna värld oupplösligt sammanflätade hos Aristoteles: en
orsak är alltid en orsak givet en viss beskrivning.
Bakgrunden till denna uppfattning utgörs av Aristoteles övertygelse att det individuella
föremålet i sig självt eller i sin helhet är outtömligt och obestämt, samtidigt som han i första hand
söker orsaker just bland föremål, snarare än bland händelser. För att kunna ingå i en förklaring av
världen måste således ett givet individuellt föremål eller förhållande betraktas i ett bestämt
hänseende, som ett svar på en viss fråga. Föremål är med andra ord inte orsaker ”i sig” utan bara
med avseende på de för förklaringen relevanta egenskaperna. Detta innebär, vill jag hävda, att
själva distinktionen mellan orsaker och förklaringar måste te sig konstruerad för Aristoteles.
Särskilt viktig i detta sammanhang är Aristoteles distinktion mellan egentliga och tillfälliga
orsaker, vilken uttrycker en åtskillnad mellan en direkt och en förmedlad relation: en skulptör är i
egentlig mening orsaken till en staty (eftersom en skulptör per definition är vad som kan
frambringa en staty), medan individen Polykleitos bara i tillfällig mening är en orsak till statyn,
nämligen pga. att skulptören råkar heta Polykleitos. Det som står i fokus för Aristoteles
orsaksanalys är följaktligen logisk-begreppsliga relationer, snarare än det blotta samordnandet av
empiriska fakta eller händelser, och det är därför som han inte kan ha någon enkel ”realistisk”
tolkning av orsaker.
Från Kant till Schopenhauer : implikationer av den tredje antinomin
Annika Wennersten
Uppsala universitet
Kants upplösning av den konflikt som aktualiseras av den tredje antinomin är ett centralt
argument för hela hans transcendentalfilosofi. Enbart genom att skilja mellan de blotta
fenomenen och tinget-i-sig kan vi förstå hur friheten kan samexistera med naturnödvändigheten.
Med detta synsätt följer också människans dubbelnatur; vi är såväl sinnliga som rent rationella
varelser och vi har således både en empirisk och en intelligibel karaktär.
Samtidigt som många (såväl Kants samtida kollegor som nutida kritiker) haft stora svårigheter
att till fullo greppa idén om människans dubbla natur menade Schopenhauer att Kants
distinktion mellan våra båda karaktärer var det absolut bästa han överhuvudtaget åstadkommit.
Det var också just här som Kants filosofi sades leda till Schopenhauers egen.
Jag tänkte här analysera Schopenhauers förståelse av Kants argument och se om Schopenhauers
egen förståelse av frihet, vilja och moralisk karaktär kan härledas ur Kants antinomidiskussion. Jag
tänkte också försöka säga något om huruvida länken mellan Kants och Schopenhauers respektive
8
teorier påverkas av den aktuella debatten rörande om man ska förstå Kants uppdelning enligt tvåvärlds- eller två-aspektsmodellen.
9
Kunskapsteori
Dimensions of Epistemic Diversity and Why they Matter
Klemens Kappel
Københavns universitet
Diversity is often held to an important contributing factor in inquiry. The idea is that diversity
among inquiring agents somehow contributes to the inventiveness of the research process, or the
reliability of the results. The aim of the presentation is to outline a systematic discussion of this
issue. To understand the epistemic benefits (and possible harms) of epistemic diversity, we first
need to identify the relevant dimension across which agents might be diverse. And for
each dimension, we should explain why diversity along this dimension is epistemically important.
I my presentation, I will propose a first sketch of the relevant dimensions of diversity, and for
each dimension the beginnings of a discussion of their epistemic relevance. The tentative
conclusion will be that the benefits of epistemic diversity are indeed very diverse. Different
dimensions of diversity matter for entirely different reasons, and in some cases increased diversity
on one dimension would be expected to be detrimental to the benefits that diversity on other
dimensions might otherwis
Krav på berättigandenivåer
Gunnar Moberg
Måste man vara noga med berättigandenivåer? Om en filosof argumenterar för en princip med
stöd av ett uppfattning som - visar det sig - kan berättigas endast med (bl a) utgångspunkt från
principen, då utför ju filosofen ett cirkelbevis.
Frågor kring detta tänker jag behandla med anknytning till internalism och externalism.
Hartry Fields expressivistiska relativism
Jonas Nilsson
Umeå universitet
I en uppsats från 2009, ”Epistemology without metaphysics” , presenterar Hartry Field en metaepistemologisk teori som han omväxlande kallar ”evaluativism” och ”expressivist relativism”. I
10
föredraget diskuteras de meta-epistemologiska antaganden Field utgår ifrån, den form av
kunskapsteoretisk relativism han använder dem för att argumentera för, och den teori om
rationell förändring av epistemiska normer som Field presenterar.
Epistemisk partikularism
Anders Tolland
Göteborgs universitet
Kunskapsteorin har hämtat både teorier och terminologi från etiken (t ex deontologi, dygd).
Något som varit mycket diskuterat inom etik är partikularism, men denna term har inte haft
någon större spridning i den kunskapsteoriska debatten. Det finns dock en del som talar för att
partikularismen är användbar även inom epistemologin, t ex för Gettier-problemet.
Så borde partikularism ges en större plats? Eller är det så att partikularismen redan har en stor
plats i kunskapsteorin, fast under ett annat namn?
11
Logik (Per Lindström Symposiet)
Metafysik som modellteori / Metaphysics as Model Theory
Staffan Angere
Lunds universitet
I propose to view the field of metaphysics as an application of model theory, in order to achieve a
scientifically respectable version of it. For this to be possible, we need an exact but general
conception of model, which allows metaphysical problems to be approached, but also facilitates
the strong connections to formal languages that Tarskian semantics give us. I will sketch how
such a concept can be achieved using tools of category theory and algebraic logic, and I will also
mention some applications of the framework both to metaphysics proper and to the philosophy
of logic.
Fixpunktsmängder
Rasmus Blanck
Göteborgs universitet
Följande föredrag behandlar metamatematiska fixpunkter. Sedan Gödels och Carnaps arbeten i
aritmetiserad metamatematik är det känt att varje aritmetisk formel har en fixpunkt. En enkel
konsekvens av fixpunktssatsen är att varje aritmetisk formel i själva verket har uppräkneligt många
fixpunkter. Vårt grepp är att till varje aritmetisk formel ordna mängden av alla dess fixpunkter
och
studera
dessa
mängders
egenskaper.
I
ett
antal
specialfall
kommer
även
kvantifikatorkomplexiteten hos formler och fixpunkter att begränsas på olika vis. I flertalet fall är
dessa mängder fullständiga för rekursivt enumerabla mängder, det vill säga att den
rekursionsteoretiska komplexiteten är densamma som för till exempel haltproblemet eller frågan
om teoremskap i en r.e. teori. Det intressanta fallet verkar vara dock när en fixpunktsmängd
begränsas till att enbart innehålla satser av samma kvantifikatorkomplexitet som den genererande
formeln i fråga. Då går det även att finna exempel på rekursiva fixpunktsmängder, och frågan
väcks huruvida det finns fixpunktsmängder som varken är rekursiva eller r.e.-fullständiga. Vi
presenterar en handfull tillräckliga villkor för rekursivitet respektive r.e.-fullständighet hos
fixpunktsmängder, och ger exempel på tänkbara vidare angreppssätt.
12
Referenser:
Gödel, K. (1931).Über Formal Unentscheidbare Sätze der Principia Mathematica und
Verwandter Systeme, I., Monatshefte für Math. u. Physik, Vol. 38, s.173-198.
Feferman, S. (1960). Arithmetization of metamathematics in a general setting, Fund. Math., Vol.
49, s. 35-92.
Lindström, P. (2003). Aspects of Incompleteness, andra upplagan, A. K. Peters, Natick.
Soare, R. I. (1987). Recursively enumerable sets and degrees, Springer-Verlag, Berlin.
13
DEPENDENCE IN LOGIC
ABSTRACT
Filosofidagarna 2011
Sektion: Logik
FREDRIK ENGSTRÖM
fredrik.engstrom@gu.se
Dependence logic, proposed by Väänänen in [3], is the logic of first-order logic plus
atomic formulas for functional dependencies between variables. It is similar to Hintikka’s Independence Friendly logic even though there is no compositional translation
between them. Still, dependence logic and IF-logic both have the strength of existential
second order logic on the level of sentences.
To define a compositional semantics for dependence logic we need to consider sets of
assignments called teams. Formally, an assignment is a function s : V → M where V is a
finite set of variables and M is the domain under discussion. A team on the domain M is
a set of assignments of some fixed finite set of variables V , i.e., a subset of { s | s : V → M }
for some finite set of variables V . The domain of a (non-empty) team dom(X ) is the set
of variables V .
There are several types of dependencies that could be investigated in this setting:
functional, multivalued, and embedded multivalued dependence.
- Let the team X satisfy the functional dependence x¯ →y¯ , written X  x¯ →y¯ if
∀s , s 0 ∈X s (x¯ ) = s 0 (x¯ ) → s (y¯ ) = s 0 (y¯ ) .
- Let X satisfy the multivalued dependence x¯ y¯ , written X  x¯ y¯ if
∀s , s 0 ∈X s (x¯ ) = s 0 (x¯ ) → ∃s 0 ∈X s 0 (x¯ , y¯ ) = s (x¯ , y¯ ) ∧ s 0 (z¯ ) = s 0 (z¯ ) ,
where { z¯ } = dom(X ) \ { x¯ , y¯ }.
- Finally define the embedded multivalued dependence X  x¯ y¯ |z¯ to hold if
Y  x¯ y¯ where Y is the team
{ s – { x¯ , y¯ , z¯ } : s ∈ X }
of all restrictions of s ∈ X to the set { x¯ , y¯ , z¯ }.
Dependence logic uses functional dependence as its notion of dependence. The
truth condition for the dependence atom is more or less the same as above. However
care is needed when stating the truth conditions for complex formulas as we are dealing
with sets of assignments.
Recently arguments for logics with (embedded) multivalued dependence as its notion of dependence has been proposed in [1] and [2]. One of the arguments is that
multivalued dependence handles generalized quantifiers better than functional dependence.
We will give some background on dependence in logic and arguments for and against
the different dependence atoms, hopefully shedding some light on the differences between these variants of IF-logic.
REFERENCES
[1] Fredrik Engström. Generalized quantifiers in dependence logic. Preprint.
[2] Erich Grädel and Jouko Väänänen. Dependence and independence. Preprint.
[3] Jouko Väänänen. Dependence logic, volume 70 of London Mathematical Society Student Texts. Cambridge
University Press, Cambridge, 2007. A new approach to independence friendly logic.
Universal Logic and Metamathematics
Sebastian Enqvist
Lunds universitet
Abstract: Ever since Frege, one of the central roles of formal logic has been to function as a tool
for metamathematical investigations. We use logic to study the properties of mathematical
theories, the general notion of mathematical proof etc. These investigations are in turn often
motivated by questions about the nature and foundations of mathematics: the limits of what we
can prove, the consistency of mathematics or the status of controversial principles like the
Continuum Hypothesis, to name a few. The goal of my presentation is to draw the outlines of a
research project, in which this view of logic as an instrument for metamathematics is carried over
into the context of a relatively recent trend in logic, the research field known as universal logic.
What, then, is universal logic? Roughly, one might characterize it as the branch of logic that
studies the properties of and relations between logical systems in general, rather than focusing on
some particular system. This requires a general, mathematically precise notion of what a logical
system is, and many can be found in the literature - an early example is Tarski's investigations on
the ``calculus of deductive systems'', where logics are thought of as consequence operators over
some set of sentences. Other examples are abstract algebraic logic, in which logics are studied as
algebraic structures, or institution theory, which relies heavily on category theory.
Though research in universal logic has sofar been fruitful and intriguing in its own right, it is
far from clear how these investigations bear relevance to metamathemathics. This is not to say, of
course, that universal logic cannot have other uses, or that metamathematical problems are the
only ones that logic should be concerned with. But for those who think - like I do - that
metamathematics is a particularly important part of the raison d'être of formal logic, it is natural
to ask whether we have anything to gain by approaching metamathematics from a universal logic
perspective.
I think in fact this is so: with a sufficiently wide notion of “logic”, certain questions can be
approached without some assumptions that are inherent in first-order logic and its extensions –
for example, that the “models” of a theory are set theoretical structures as in Tarskian semantics
(as opposed to for instance topos semantics), or that quantifiers and connectives behave
classically. One way to exploit this feature of universal logic, I think, is to revisit some of the
limitative results that have been established in logic. For instance, we could look at some of those
expressive limitations of first-order logic that call into question its adequacy as a language for
mathematics and ask: what kinds of systems can overcome these expressive limitations, and what
properties of logical systems are incompatible with certain means of expressive power? Here we
are approaching the subject matter of “abstract model theory” and Lindström’s theorem, but with
15
a more liberal notion of “logical system”, the scope of possibilities to consider increases
dramatically.
Är matematiska objekt irrelevanta?
Ebba Gullberg
Umeå universitet
Flera argument för existensen av matematiska objekt försöker göra gällande att sådana objekt
måste existera om vi ska kunna förklara vissa av matematikens viktiga egenskaper, till exempel
sanning, objektivitet och tillämpbarhet. Det är en naturlig tanke att objekt som förutsätts av en
teori bidrar till att förklara den här typen av egenskaper hos teorin. Om matematiska objekt vore
konkreta och till och med observerbara, så skulle vi förmodligen se det som en självklarhet att
referera till dem och deras egenskaper för att förklara exempelvis matematisk sanning. På samma
sätt skulle vi ha svårt att föreställa oss hur matematikens tillämpbarhet i andra vetenskaper skulle
vara möjlig utan matematiska objekt om utgångsläget vore att dessa tillämpningar bestod i fysiska
manipulationer av konkreta matematiska objekt.
Men matematikens objekt används inte på detta sätt, utan antas vanligtvis vara abstrakta och
kausalt overksamma. När vi bedriver matematik tar vi i första hand hjälp av logiskt och
matematiskt resonerande. Vidare använder vi oss ofta av datorer för att utföra avancerade
beräkningar och simuleringar. Vi kan dessutom låta oss inspireras och vägledas av observationer
av konkreta objekt och mönster i den fysiska verkligheten som vi tolkar som instanser av olika
matematiska strukturer. Den matematiska verkligheten i sig tycks vi däremot aldrig komma i
kontakt med. Det här ger upphov till en intuition som strider mot den realistiska tesen att det
existerar matematiska objekt, nämligen att sådana objekt i själva verket är irrelevanta och att vi
skulle kunna bedriva precis samma matematik och ha precis samma övertygelser om matematisk
sanning och objektivitet oavsett om objekten existerar eller inte.
I mitt föredrag kommer jag att presentera denna tankegång närmare, samt diskutera vilka
konsekvenser den kan få för vår syn på existensen av matematiska objekt.
Att representera ett finit medvetande
Sven Ove Hansson
KTH
Logiska modeller av en människas övertygelser eller (mera generellt) mentala tillstånd är med
nödvändighet starkt idealiserade. Inom studiet av övertygelseförändringar (belief revision) har vi i
16
huvudsak använt modeller där individen har ett oändligt antal icke-identiska övertygelser. De
finita modeller som använts (övertygelsebaser) kräver en delvis godtycklig uppdelning av
individens övertygelser i basala och härledda. I detta föredrag presenteras två nya modeller som är
finita (trots ett infinit språk) men inte kräver en sådan uppdelning, nämligen specificerad
snittkontraktion och repertoarkontraktion.
Why Quine quit
Gunnar Johansson
Göteborgs universitet
Mereologi, läran om delar, helheter och deras förhållande, var en gång på väg att bli en
konkurrent till mängdläran som grund till matematiken. Efter idoga försök av många filosofer att
utforska mereologin och att grunda matematiken i den var det nog Quine som kom längst. Men
projektet gavs upp av Quine, och jag tänkte i detta föredrag titta på vad det var som troliggjorde
att mereologin är olämplig, eller kanske till och med fundamentalt otillräcklig som grund för
matematiken, och vad det var som gjorde att Quine och Goodman övergav sina projekt att
använda denna påstådda nominalistiska alternativteori. Mereologin har en lång historia, från de
gamla grekerna, men det är i 1900-talets början som polska logiker började försöka formalisera
teorin, nästan samtidigt som andra försökte formalisera mängdläran. Det som attraherade
Lesniewski och andra till teorin var att den skulle vara ontologiskt neutral och nominalistisk, dvs
inte mångfaldiga en massa abstrakta objekt, som man kan tycka att mängdläran gör. Man
försökte sedan använda mereologi för att grunda matematiken i något som var mindre
ontologiskt suspekt, men fick ge upp. Det verkar som om det viktigaste argumentet var att man i
mängdläran kan tala om ordnade par, så att <a,b> inte är samma sak som <b,a>, medan man i
mereologi inte kan göra skillnad på detta, och utan detta faller grunden för matematik undan.
Man kan här också titta på Mostowskis kollapslemma, med innebörden att teorier som liknar
mängdlära i mångt och mycket, faktiskt går att göra isomorfa med mängdläran. Detta kanske kan
kasta ljus över hur lika mängdlära och mereologi faktiskt är, och även kanske kasta ljus över
huruvida man kan grunda matematik på mereologi. Preliminärt är detta vad jag hoppas kunna
prata om, och jag hoppas kunna komma fram till något också.
17
Anti-anti-mechanism and experimental logics
Martin Kaså
Göteborgs universitet
In a paper published in 1975, Robert Jeroslow introduced "experimental logics" as a
generalization of ordinary formal systems such that theoremhood is a Pi-0-2 property (or in
practice Delta-0-2) rather than Sigma-0-1. These systems can be viewed as (rather crude)
representations of axiomatic theories evolving stepwise over time. Similar ideas can be found in
papers by Putnam (1965) and McCarthy and Shapiro (1987).
The topic of this talk is a discussion of a suggestion by Allen Hazen, that these experimental
logics might provide an illuminating way of representing "the human mathematical mind".
Again, related thoughts appear in a paper by Shapiro (1998). This is done in the context of the
well-known Lucas-Penrose thesis. Though we agree that Jeroslow’s model has some merit in this
context, and that the Lucas-Penrose arguments certainly are less than persuasive, some semitechnical doubts are raised concerning the alleged impact of experimental logics on the question
of knowable self-consistency.
Mängdlära som ontologi – Zermelo respektive Gödel
Sten Lindström
Umeå universitet
I detta föredrag diskuterar jag mängdläran som ontologi. Syftet är att undersöka två olika former
av mängdteoretisk platonism som går tillbaka till Zermelo respektive Gödel. Enligt Zermelo
handlar mängdteorin om en mångfald av mängdteoretiska universum, medan Gödel tänker sig att
det finns ett enda allomfattande sådant.
Ett universum, tänker vi oss, innehåller ting som kan vara av två slag, nämligen mängder och
icke-mängder (urelement). Vidare finns det en relation ∈, mängdtillhörighet, som råder mellan ett
ting x och en mängd m när x är ett element i m. Vi antar vidare att det är meningsfullt att tala om
godtyckliga klasser av ting. Klasser är själva inte ting och bland klasserna finns den tomma klassen
Λ och den universella klassen V. Om m är en mängd i ett universum U och K är en klass i U, så
säger vi att m representerar K om, och endast om, elementen i m är precis de ting som tillhör
klassen K. Vi säger att K är en äkta klass om K inte representeras av någon mängd.
I varje universum U finns det klasser som inte representeras av någon mängd. Ett exempel är
Russellklassen i U, d.v.s. klassen av alla mängder i U som inte är element i sig själva. Ett
universum är en standard-modell för andra ordningens Zermelo-Fraenkel mängdteori och har
18
alltså formen av en kumulativ mängdhierarki över en (möjligtvis tom) mängd av urelement. Ett
standard-universum kan entydigt karakteriseras, upp till isomorfi, av storleken på klassen av dess
urelement och dess höjd, d.v.s. av ”antalet” stadier. Zermelo (1930) visade att två standarduniversum med liktaliga baser och samma höjd är isomorfa. Om U och V är två universum så
kan U inbäddas isomorft i V eller omvänt.
För Gödel finns det ett maximalt standard-universum nämligen det verkliga universumet av
absolut allting. Det är detta universum som mängdteorin söker utforska (eller åtminstone den del
av detta universum som tillhör hierarkin av ”rena” mängder). För Gödel är alltså distinktionen
mellan mängder och äkta klasser absolut. För Zermelo däremot kan varje mängdteoretiskt
universum utvidgas till ett nytt universum där alla klasser i det gamla universumet är mängder i
det nya. Russellklassen i ett universum blir alltså en icke-paradoxal mängd i ett större universum.
Där kommer den naturligtvis inte att tillhöra sig själv. Det nya universumet kommer sedan att
innehålla nya äkta klasser, vilka i sin tur är mängder i nästa etc. Enligt Zermelo kan vi strängt
taget bara kvantifiera över ett givet begränsat universum. Gödel däremot tillåter oss att kvantifiera
över absolut allting.
Bägge synsätten är förenade med allvarliga svårigheter. Hur kan Gödel motivera att hans
allomfattande universum inte kan ses som en del av ett större universum där klasserna i det gamla
universumet är mängder i det nya? Hur kan man egentligen skilja klasser och mängder åt? Och
hur kan Zermelo undvika att se sina olika universum som element i ett enda multiuniversum?
Går det att formulera en mängdteoretisk platonism som undviker dessa svårigheter?
Philosophical use of the Tennenbaum’s Theorem
Paula Quinon
Lunds universitet
The purpose of this talk is to discuss philosophical questions related to the foundations of
mathematics arising in the context of the Tennenbaum’s theorem. The Tennenbaum’s theorem
states that there is no nonstandard recursive model of the first-order Peano’s arithmetic. It has
been formulated in the course of research on models of axiomatic arithmetic in the middle of the
20th century, in particular within the school of Andrzej Mostowski. Arithmeticians of that time
were studying the relation between the notion of natural numbers and the notion of
computability: two fundamental notions studied in the contemporary philosophy of
mathematics. The abovementioned Tennenbaum’s result states that if the language of arithmetic
contains two binary function symbols, the fact that they are interpreted as computable functions
(addition and multiplication) in a (enumerable) model, guarantees that the elements of this
19
model are ordered in an omega order. In other words: if we can compute with the elements of
some (enumerable) model, then its elements are ordered as natural numbers are.
One of the known uses of the Tennenbaum’s theorem is found in the computational
structuralism. According to this position, one of the crucial characteristics of the natural numbers
is that they can be used for counting and computing (the functions of addition and of
multiplication are computable). Computational structuralists claim, that neither structuralists,
nor neo-Fregeans are able to give account of this feature. The reason is that both structuralists
and neo-Fregeans use second order Peano’s arithmetic, which admits standard non-recursive
models. Thanks to the Tennenbaum’s result computational structuralists justify that a
“computable” model is necessarily a standard model of arithmetic. From the philosophical
viewpoint this argument suggests that the notion of natural number is preceded (in the order of
definitions) by the notion of computability.
In the talk we will present the argumentation of computational structuralism in details. We
will also point to some other possible ways of using the Tennenbaum’s theorem in the philosophy
of mathematics.
The Alleged Paradox of Free Choice Permission in Deontic Logic
Karl Pettersson
Uppsala universitet
In most systems of deontic logic with a defined propositional permissibility operator P(a),
including the standard system of deontic logic (SDL), P(a)⊃P(a∨b) is a valid theorem. This has
some implications that have been regarded as problematic, given that deontic logic is to be used
as a tool for representing normative reasoning in natural language. For example, it may seem that
we do not want to accept that it is permitted that we drink water or whisky before driving, just
because we accept that it is permitted that we drink water before driving, because it seems that
the former permission seems to imply that both disjuncts are permitted. Thus, the implication
has been termed “the paradox of free choice permission”. This alleged paradox seems, prima facie,
closely analogous to the perhaps better known “Alf Ross Paradox”, which is based on the theorem
O(a)⊃O(a∨b) , where O is the obligation operator. I will discuss whether or not “the paradox of
free choice permission” is to be regarded as a serious problem for deontic systems, with focus on
similarities and differences between this “paradox” and the “Alf Ross Paradox”.
20
An Anthropomorphic Approach to Inductive Reasoning
Claes Strannegård
Göteborgs universitet
Throughout evolution, the ability to reason inductively has literally made the difference between
life and death. Today inductive reasoning is used e.g. in scientific discovery, financial analysis and
social interaction. Inductive reasoning problems have come to dominate IQ tests in the form of
integer sequence problems and progressive matrix problems. On these tests, the best humans tend
to outperform the best computer programs. I describe a novel approach to inductive problem
solving that combines certain elements of logic, artificial intelligence and cognitive psychology. I
also describe two computer programs that are based on this approach and obtain full scores on
certain IQ tests.
21
Medvetandefilosofi
Socially Shared Basic Actions
Olle Blomberg
University of Edinburgh
It is widely accepted that a condition on something being an intention is that the subject of the
intention can only intend to perform his own actions. Typically, this is further taken to mean
that one cannot intend to perform someone else’s action, even if one might be able to intend that
he performs it (Bratman 1999). Nicholas Bardsley (2007) calls this an "uncontroversial
constraint" on the contents of intentions-in-action. While one may be able to intend that one’s
guest leaves before midnight, one cannot intend to perform his act of leaving. Based on John
Searle's (1983) influential account of intention and action, I will in this talk argue that this
‘exclusive ownership constraint’ should be rejected (pace Searle's own avowed view, as it
happens). An agent's repertoire of basic actions can not only include tool-using actions but can
also, in some cases, include socially shared (or joint) actions.
References
Bardsley, N. (2007). On collective intentions: collective action in economics and philosophy.
Synthese, 157(2), 141-159.
Bratman, M.E. (1999). Faces of Intention. Cambridge University Press.
Searle, J.R. (1983). Intentionality: An Essay in the Philosophy of Mind, Cambridge University
Press.
Första-, andra- och tredjepersons-perspektiven
Alla Choifer
Göteborgs universitet
Medvetandet är ett fascinerande och svår definierat fenomen. Det har förbryllat och engagerat
tänkare i olika vetenskapliga discipliner under skilda epoker och historiska sammanhang. Det
förnyade intresset och den omfattande vetenskapliga produktionen på området under de senaste
tre – fyra decennierna har burit med sig noggranna empiriska beskrivningar och bättre teoretiska
redskap i förståelsen av detta svårfångna fenomen. Men trots den omfattande insatsen och alla
försök att fånga, förklara och ge adekvata teoretiska beskrivningar av medvetandefenomenen har
22
man fortfarande inte kunnat bringa oss något närmare lösningen av ett av vår tids kanske mest
gåtfulla mysterier. De olika teoretiska resonemangen och klart åtskilda metodologiska
angreppssätt som man använder sig av för att studera medvetandefenomenen inom filosofi,
psykologi, sociologi, psykiatri och neurovetenskap har dock något gemensamt. Alla dessa
discipliner är hänvisade i sin forskning att följa de dimensioner längst vilka medvetandet kan
studeras. Dessa är från första-, andra- och tredjepersons-perspektiven. I den omfattande
litteraturen och vetenskapliga produktionen på området finner man dock, mycket förvånande,
inga vetenskapligt underbyggda metodologiska överväganden eller resonemang som tar upp
frågan om hur dessa perspektiv borde definieras eller avgränsas i relation till sina objekt. Utan
någon djupare eftertanke förefaller forskare från olika discipliner nöja sig med det vardagliga
bruket av vad den gemena språkanvändaren naturligt skulle mena med första-, andra- och
tredjepersonsperspektiv. Med tanke på den vetenskapliga kontexten, den klarhet och rigorositet
som den eftersträvar och särskilt med tanke på digniteten av det problem som den gör anspråk på
att studera är detta förhållande oacceptabelt. Det ligger till grund för en begreppslig förvirring
och ger upphov till ett allvarligt missförstånd. Det leder till en missuppfattning om vad man i den
moderna medvetandeforskningen refererar till som ett av de mest fundamentala problem – det så
kallade problemet med medvetandets asymmetri – vår oförmåga att i beskrivningar av
medvetandefenomen
bringa
kunskapen
från
första-
och
tredjepersonsperspektiv
i
överensstämmelse med varandra. I mitt föredrag kommer jag att reflektera över vad detta
missförstånd bottnar i. Jag kommer också att skissera ett förslag på hur första-, andra- och
tredjepersons-perspektiven borde definieras för att undvika den allvarliga begreppsliga förvirring,
som enligt min mening råder i dagens diskussion.
Kan medvetandet förstås?
Jan Scheffel
KTH
Medvetandeforskningen pågår idag på flera fronter och vår kunskap om medvetandets funktioner
ökar ständigt. Målet är givetvis att till alla väsentliga delar förstå hur medvetandet fungerar.
Förståelse är emellertid en hög form av kognitiv insikt som inte nödvändigtvis följer ur tillgänglig
kunskap. I en ny teori [1] argumenteras att förståelse kan uppnås först när en företeelse helt kan
beskrivas utifrån insikter från tidigare erfarna företeelser, det vill säga att den logiskt eller
empiriskt följer av dessa. Unika företeelser förstår vi inte eftersom de inte följer av något annat; de
hade kunnat vara annorlunda. Frågan är alltså om medvetandet är kritiskt unikt i någon mening.
23
I föredraget lämnar vi ett negativt svar på frågan om medvetandet kan förstås. I korthet följer
slutsatsen utifrån följande resonemang. För att förstå medvetandet måste vi nå insikt om hur det
är uppbyggt. Därmed vill vi också veta hur ett medvetande kan konstrueras. Skall ett medvetande
konstrueras, måste vi ha ett kriterium för att kunna skilja en medveten varelse eller maskin från
en icke medveten sådan. En skarp formulering av Turingtestet är förmodligen det främsta
kriterium som kan användas. Den problematik som uppstår här är emellertid olöslig. Det visar
sig att det förmodligen enda tillförlitliga kriteriet vi kan finna är baserat på den form av
medvetande vi redan känner till; det som uppstår ur högtstående organiskt liv i samspel med en
miljö. Och därmed är heller inget vunnet; denna otillräckliga kunskap om medvetandet har vi
redan.
[1]
J. Scheffel, Att förstå – betraktelser utifrån en ny teori, Filosofisk Tidskrift 4, s. 3-15,
November 2010.
Kan man lära sig sensoriska begrepp på basis av erfarenhet?
Pär Sundström
Umeå universitet
Att ha ett begrepp är (åtminstone) att kunna tänka någonting. Att ha ett begrepp om hästar är
t.ex. att kunna forma tankar om hästar; att sakna begrepp om hästar är att sakna denna förmåga.
Jerrry Fodor har i en serie publikationer (bl.a. 1975; 1981; 1998; 2008) argumenterat för
tesen:
PrimEjLärd: Man kan inte lära sig primitiva begrepp.
Ett primitivt begrepp är enligt Fodor ett begrepp som saknar analys. Begreppet "vit häst" kan
t.ex. rimligen analyseras i beståndsdelarna "vit" och "häst". Det är mindre uppenbart om något
av begreppen "häst" eller "vit" kan analyseras i beståndsdelar.
PrimEjLärd säger inte att primitiva begrepp är på plats vid födseln – även om Fodor ofta
uttrycker sig i termer av att primitiva begrepp är "medfödda". Det är istället en tes om den typ av
process genom vilken man kan tillägna sig primitiva begrepp (1981, 266). Fodor karakteriserar
denna process på lite olika sätt, men några vanligt förekommande formuleringar, vilka såvitt jag
förstår kretsar nära kärnan i Fodors tanke, är att inlärning är en "rationell", eller "intentional",
eller "kognitiv" process (1981, 272-3, 275; 2008, 135-7, 139, 145, 151-2). Så förstådd är
PrimEjLärd förenlig med att primitiva begrepp t.ex. mognar fram under en individs utveckling,
24
eller att deras tillägnande utlöses av erfarenheter eller andra omständigheter. (Jämför idén, som
förefaller någorlunda naturlig, att t.ex. vår reproduktionsförmåga eller våra minneskapaciteter
mognar fram eller delvis utlöses av omständigheter, utan att vi i någon mening resonerar oss fram
till dem.)
Fodor har även argumenterat för tesen:
MångaPrim: Uppsättningen primitiva begrepp är mycket stor.
MångaPrim är vagt formulerad, men tanken är att uppsättningen inkluderar sensoriska begrepp
som "vit" och "röd" och betydligt mer därutöver; Fodor nämner i dessa sammanhang begrepp
som "häst", "träd", "förgasare", och "paraply" (2008, 129).
Konjunktionen av PrimEjLärd och MångaPrim implicerar:
MångaEjLärd: Väldigt många begrepp är sådana att man inte kan lära sig dem.
Fodors position kan nog beskrivas som beryktad. Kritiker har dock huvudsakligen fokuserat på
tesen att det skulle vara omöjligt att lära sig begrepp som "häst" eller "förgasare". Den i mina
ögon rätt överraskande tesen att det skulle vara omöjligt att lära sig sensoriska begrepp som "vit"
och "röd" har fått mindre uppmärksamhet. Kan det verkligen vara riktigt att erfarenheter av blått
som mest kan tjäna till att utlösa förmågan att forma tankar om blått? Jag ska i mitt föredrag
fokusera på denna aspekt av Fodors position. Jag ska argumentera för att det är möjligt att, i den
mening Fodor verkar vara ute efter, lära sig att forma tankar om blått på basis av erfarenheter av
blått.
Utöver de "systematiska" teserna ovan har Fodor ofta anfört följande filosofihistoriska tes:
Hist: Empirister har traditionellt accepterat att sensoriska begrepp inte är inlärda.
I mån av utrymme ska jag ifrågasätta även denna tes.
Referenser:
Fodor, Jerry. 1975. The Language of Thought. Cambridge, MA: Harvard UP.
———. 1981. The present status of the innateness controversy. In RePresentations: Philosophical
Essays on the Foundations of Cognitive Science, 257-316. Cambridge, MA: MIT Press.
———. 1998. Concepts: Where Cognitive Science Went Wrong. Oxford: Oxford UP.
———. 2008. LOT 2: The Language of Thought Revisited. Oxford: Oxford University Press.
25
Ett försvar av fysikaliska sinnesdata
Jesper Östman
Umeå universitet
Vissa sinnesdatateoretiker, såsom Bertrand Russell (1927) eller Brian O'Shaughnessy (2003)
tänker sig att sinnesdata är fysikaliska hjärntillstånd. Ett påtalat huvudproblem för en sådan teori
är att våra hjärntillstånd inte verkar ha de egenskaper som framträder för oss i perceptionen.1 Till
exempel finns det (förhoppningsvis) inget fysikaliskt i hjärnan som är rött och fyrkantigt när vi
har en perception av något rött och fyrkantigt. Men eftersom sinnesdata har de egenskaper som
perceptuellt framträder för oss verkar teorierna ifråga till exempel implicera just att det finns
något rött och fyrkantigt i hjärnan på den som har en perception av något rött och fyrkantigt.
Jag argumenterar för att teorins implikationer inte är så orimliga som de vid första anblicken kan
verka. Central i denna argumentation är en modifikation av teorin utifrån en distinktion mellan
de fenomenella egenskaper som framträder i våra upplevelser och de fysikaliska färg- och
formegenskaper som yttre ting normalt har. Till exempel kan vi skilja på egenskapen ”fenomenell
rödhet” och rödhet såsom en ytegenskap hos de yttre objekt som vi vanligtvis kallar 'röda'. En
liknande distinktion kan dras gällande fyrkantighet.
Den modifierade teorin implicerar nu att det inte är rödhet eller fyrkantighet som framträder i
perceptionen utan istället fenomenell rödhet och fenomenell fyrkantighet. Det är dessa som enligt
teorin är egenskaper hos hjärntillstånd. Därmed följer nu inte den orimliga implikationen att
rödhet eller fyrkantighet skulle vara egenskaper hos hjärntillstånd för den som har en perception
av något rött och fyrkantigt.
Utöver tillämpandet av distinktionen handlar en stor del av argumentationen att visa att det
inte är problematiskt att anta att fenomenell rödhet och liknande egenskaper är egenskaper hos
hjärntillstånd.
I mån av tid bemöter jag också ett par andra invändningar mot den modifierade teorin.
Referenser
Huemer, Michael, 2001. Skepticism and the Veil of Perception, Lanham, Md.: Rowman &
Littlefield.
O'Shaughnessy, Brian, 2003. "Sense Data," s. 169-88 i John Searle, ed. Barry Smith. Cambridge:
Cambridge University Press.
Russell, Bertrand, 1927. The Analysis of Matter, New York: Harcourt, Brace.
1
Se till exempel Huemer (2001).
26
Metaetik
En paradox för vissa teorier om välfärd
Per Algander
Uppsala universitet
Enligt en teori om välfärd bestäms en persons välfärdsnivå, hur bra saker och ting är för personen,
av huruvida personens önskningar är uppfyllda eller frustrerade. Ben Bradley (2007) har
argumenterat för att dessa teorier tillhör en klass av välfärdsteorier som alla är paradoxala.
Preferentialism, till exempel, är paradoxal eftersom om en person föredrar att hennes liv på det
hela taget går dåligt, och denna preferens vikt är starkare än hennes övriga preferenser tagna
tillsammans, så tycks det vara möjligt att personens liv går dåligt om och endast om personens liv
inte går dåligt.
Jag kommer att diskutera huruvida detta är en ”genuin” paradox och även vilken slutsats man
skall dra om så är fallet.
Är Moralisk Misstagsteori självupphävande?
Emma Beckman
Umeå universitet
Moralisk Misstagsteori eller Moralisk Nihilism (MM) hävdar att inga första ordningens moraliska
utsagor – moraliska omdömen – är sanna utifrån argumentet att (a) moraliska omdömen är eller
implicerar påståenden om existensen av kategoriska moraliska skäl och att (b) det finns inga
kategoriska moraliska skäl. Ett kategoriskt skäl är, i grova termer, sådant att det kan tillskrivas
agenter oberoende av deras önskningar, projekt och målsättningar.
I The normative web, an argument for moral realism, argumenterar Terence Cuneo för att inte
bara moraliska, utan även epistemiska skäl – skäl att tro – är kategoriska. Om detta stämmer,
verkar det få problematiska konsekvenser för MM. För det första, kan de argument försvararen av
MM använder sig av i sitt argument mot existensen av kategoriska moraliska skäl mutatis
mutandis överföras till den epistemiska domänen. Att, i enlighet med förespråkaren av MM,
argumentera för att det inte finns några kategoriska moraliska skäl är med andra ord att förbinda
sig till antagandet att det inte heller finns några kategoriska epistemiska skäl. För det andra, menar
Cuneo, är antagandet att det inte finns några kategoriska epistemiska skäl – en Epistemisk
27
Misstagsteori (EM) – självupphävande. Om han har rätt i detta, följer alltså att MM är
självupphävande.
I detta föredrag testar jag en möjlig strategi för att försvara MM mot denna invändning. Denna
strategi består i att, å ena sidan, acceptera kritikerns antagande att (a) MM implicerar EM, men
att å andra sidan förneka att (b) det utgör en för MM självupphävande ståndpunkt att acceptera
EM. Argumentet för (b) består i att visa att epistemiska skäl i grund och botten inte är kategoriska.
Om epistemiska skäl inte är kategoriska, är de på något sätt för sitt tillskrivande beroende av
agentens önskningar, projekt eller målsättningar. Enligt detta synsätt är det att acceptera EM inte
detsamma som att helt och hållet förneka existensen av epistemiska skäl och MM är därmed inte
heller självupphävande.
Meta-etiken naturaliserad
David Brax
Göteborgs universitet
Jag argumenterar för en version av meta-etisk naturalism – som i likhet med klassisk naturalism
säger att värdeegenskaper är identiska med naturliga egenskaper och att vi kan nå kunskap om
värdefakta via kausal interaktion med dessa egenskaper. Men det är också en version som säger att
vi kan nå kunskap om meta-etiska frågor inte enbart med hjälp av begreppsanalys, utan via ett
korsdiciplinärt angreppssätt som kombinerar filosofiska och vetenskapliga metoder. Meta-etiska
frågor kan behandlas som vetenskapliga problem.
Denna naturalism baseras på två metodologiska val:
1) Vi definierar värde provisoriskt via vanligt förekommande trosföreställningar om vad
värde är, vad det innebär att värdera något, om vad som har värde osv.
2) Vi undersöker värde genom att också titta på vilka faktorer som orsakar
trosföreställningarna under 1).
En naturalistisk teori är framgångsrik om någon egenskap/något faktum som spelar en
framträdande roll i den kausala förklaringen av våra trosföreställningar också är en egenskap/ ett
faktum om vilken/vilket tillräckligt många av dessa trosföreställningar är sanna. En sådan teori
kan rimligen få oss att revidera vissa av våra föreställningar, givet att vi får en fördjupad kunskap
om vad dessa föreställningar kommer ifrån. På detta sätt kan vi undkomma de till synes olösliga
meningsskiljaktigheter som råder inom klassisk, begreppsanalytiskt orienterad meta-etik.
28
Cognitivist Expressivism about normative expressions
Arvid Båve
Stockholms universitet
I defend a variety of expressivism according to which normative sentences express normative
beliefs directly and non-cognitive states indirectly. The account of how one mental state can be
expressed by an utterance via the expression of another is borrowed from Wayne Davis. I also
propose that normative concepts, i.e., the normative content constituents of normative beliefs,
should be individuated by a central, explanatorily basic aspect of their causal-functional role. If
the analytically basic normative concept (i.e., in terms of which other normative concepts are to
be defined) is syntactically a propositional operator O (like “ought”), then, I propose, the aspect
in question is a “correlation” between beliefs that O(p) and some non-cognitive attitude, V-ing,
with the content that p. By the individuation talk, I mean that, necessarily, one has the concept
O iff one has a concept O’ such that one’s beliefs that O’(p) are correlated with V-ings that p. (If
the central normative concept is instead a predicate F (like “right”) then the correlation instead
holds between beliefs that F(X-ing) and states of being for X-ing or intending/planning/etc. to X.
I will stick to the operator view, however.) There are many possible candidates for the relevant
type of correlation. The strongest claim is that, necessarily, one believes that O(p) iff one Vs that
p. A much weaker claim is that a rise/fall in one’s degree of belief that O(p) tends to cause a
rise/fall in the degree to which one Vs that p (and/or vice versa). And there are of course many
intermediary variants. Whichever type of correlation is taken to individuate the central normative
concept, one can show that on Davis’s theory of expression, if normative sentences directly
express normative beliefs, then they indirectly express V-ings. It is argued that the same claim
follows on (an improved version of) Mark Schroeder’s account of expression. A benefit of taking
the correlation to be very weak is that it allows for, e.g., error-theorists who do not have any
positive normative beliefs, and yet V many propositions, perhaps to a high degree. This because
we can say, as seems independently plausible, that the degree to which one believes certain
normative contents is only partly determined by one’s V-ings, and partly by other things (e.g.,
metaphysical doubts about “queer” facts).
29
Wittgenstein, etik och det högre
Thorsten Johansson
Uppsala universitet
I Tractatus var etiken för Wittgenstein ett förhållningssätt till livet. Men etik var därmed också
värden i en absolut mening. Som sådana var de något icke-naturalistiskt och därför tillhörde det
högre. Genom att tillhöra det högre var etik också något som inte var uttryckbart. Det var en syn
på etiken som jag menar Wittgenstein hade hela livet. Det är därför också inte korrekt att hänvisa
till Wittgenstein när man formulerar sig om etik i termer av språkspel. För Wittgenstein var
etiken hela livet något osägbart.
Är moraliska skäl konstigare än andra skäl?
Victor Moberger
Uppsala universitet
Anhängare av moralisk misstagsteori accepterar vanligtvis följande två påståenden: (1) moraliska
omdömen implicerar att det finns kategoriska normativa skäl; (2) det finns inga kategoriska
normativa skäl. Det senare påståendet brukar motiveras med att sådana skäl är metafysiskt
konstiga; hur kan det finnas något som ”talar till fördel för” att agenter utför vissa handlingar
(eller formar vissa attityder), helt oberoende av deras egna önskningar eller mål? Det är dock inte
uppenbart att kategoriska normativa skäl kan avfärdas som metafysiskt suspekta med mindre än
att även hypotetiska normativa skäl måste förkastas. Förespråkare för moralisk misstagsteori
riskerar således att behöva godta en mer omfattande misstagsteori. Jag diskuterar huruvida detta
utgör ett problem, och hur det i så fall skulle kunna lösas.
All That Jazz: on Laura and Francois Schroeter’s Third Way in Metaethics
Niklas Möller
University of Cambridge
In a series of papers, Laura and François Schroeter (S2) have developed an account of conceptual
competence. Recently, they have argued that their account of applies also to the semantics of
evaluative terms, combining the central insights of two opposing camps while avoiding their
pitfalls. Minimalist metaethical theorists such as Alan Gibbard have argued that the only criteria
for competence with an evaluative term is using it to express one’s motivational states: no matter
what strange substantive criteria an agent has, if she uses ‘right’ to express what she is motivated
30
to do, she is competent with the term. Neo-descriptivists such as Jackson and Pettit, on the other
hand, have argued that competence with an evaluative term requires a particular set of substantive
criteria. On S2s solution, what is essential for competence with an evaluative term is, apart from a
basic congruence in actual use, participation in a shared epistemic practice: a person is competent
with the meaning of an evaluative term if her use of a term is bound together in the right way
with other speakers’ use. In particular, she must have a “coordinating intention to use the term in
a way that makes best sense of the communal practice.” When this connectedness is in place, the
person manages to mean the very same thing with her evaluative terms as other competent
persons, in spite of substantial disagreement in actual application.
In my paper, I make two main claims. First, I argue that S2’s account is internally problematic.
It contains remnants of neo-descriptivist commitments that are, on closer inspection, inconsistent
with the main thrust of their argument. When removing these neo-descriptivist remnants,
however, their account, rather than supplying a distinct “third way” in metaethics, is consistent
with several (broadly naturalistic) accounts of conceptual competence – including Gibbard’s own.
Secondly, I argue that it is not clear that the “metaethical puzzle” is a puzzle at all. Neither is the
phenomenon a specifically metaethical one, but pertains to all theories that assign semantic
content holistically.
Projektivism och misstag i Humes moralfilosofi
Jonas Olson
Stockholms universitet
David Hume har tillskrivits många olika metaetiska uppfattningar. I den här uppsatsen ska jag
diskutera huruvida Hume var projektivist och misstagsteoretiker. Jag ska argumentera för att han
accepterade projektivismen och att det finns två avseenden i vilka Hume kan betecknas som
misstagsteoretiker. Jag menar att man måste skilja mellan Humes deskriptiva och revisionistiska
metaetiska teorier. Den förra är hans teori om faktisk moralisk diskurs, dvs. hans teori om vanligt
moraliskt tal och tänkande. Den senare är hans teori om hur den faktiska moraliska diskursen kan
revideras så att den inte innehåller misstag. Vi kan då säga att Hume var projektivist och
misstagsteoretiker i sin deskriptiva metaetik, men att han var projektivist och subjektivist—och
alltså inte misstagsteoretiker—i sin revisionistiska metaetik. Denna slutsats är av intresse eftersom
många kommentatorer har tänkt sig att misstagsteoretiska läsningar av Hume är oförenliga med
subjektivistiska läsningar. Men de är alltså i en mening förenliga. Även om vissa har förespråkat
misstagsteoretiska läsningar genom åren är de nu för tiden ganska impopulära. Jag ska diskutera
hur detta kommer sig och ska bemöta en del invändningar mot misstagsteoretiska läsningar.
31
Dessutom ska jag jämföra Humes och Mackies misstagsteorier och i mån av tid avsluta med att
kritisera teorin att Hume förespråkade en hybridteori som kombinerar misstagsteori och
expressivism.
Externalistisk moralisk realism – en intressant möjlighet?
Bertil Strömberg
Umeå universitet
Låt oss anta att den moraliska frågan, dvs. frågan om vad som är rätt eller fel, gott eller ont i våra
liv som tänkande, kännande och handlande varelser, nödvändigtvis är en existentiell fråga av
yttersta betydelse för oss, vad måste vi då rimligen anta är sant om oss och världen?
I den metaetiska debatten, särskilt debatten kring den s.k. moraliska realismen, är det kanske
främst problematiken kring externalism resp. internalism som länge varit i fokus. Rent allmänt
brukar det heta att externalismen visserligen räddar moralens objektivitet, men dock på bekostnad
av moralens relevans för vårt handlingsliv, medan det omvända gäller för internalismen, dvs.
moralens relevans för vårt handlingsliv räddas, men på bekostnad av möjligheten att upprätthålla
någon rimlig form av objektiv giltighet hos moraliska föreställningar. Många olika sätt att
precisera den för debatten relevanta innebörden i termerna internalism resp. externalism har
föreslagits liksom försvaren för de olika positionerna.
Men om nu den moraliska frågan nödvändigtvis måste ställas och besvaras på det ena eller
andra sättet, vilken form av externalism är då möjlig att upprätthålla? Jag skall försöka säga något
om detta.
32
Metafysik
Neorussellianismens ontologiska implikationer
Jan Almäng
Göteborgs universitet
Enligt neorussellianska propositionsteorier så består en proposition som uttrycks av en sats av de
objekt och egenskaper som orden i satsen refererar till. Satsen ”Bill Clinton är blå” uttrycker
därför en proposition som är strukturerad och som är konstituerad av personen Bill Clinton och
egenskapen blåhet. Grundidén i den här sortens propositionsteorier är att det semantiska värdet
hos orden som bygger upp satsen är de objekt, relationer eller egenskaper som de refererar till.
Traditionellt sett har två sorters invändningar rests mot neorussellianska teorier. För det första
har den svårt att hantera så kallade tomma namn, eller namn som inte refererar till existerande
objekt. För det andra har den svårt att förklara vad det är som gör att propositionen är en enhet. I
det här föredraget kommer jag att argumentera för att neorussellianska teorier också ställs inför en
tredje sorts problem. Den ontologi som neorussellianismen implicerar med avseende på
egenskaper är också djupt problematisk. Exempelvis så förefaller den implicera endera
modalrealism eller platonism.
Social ontologi och fortbestånd
Tobias Hansson Wahlberg
Lunds universitet
Sedan John Searle publicerade boken The Construction of Social Reality (1995) har intresset för
social ontologi ökat bland analytiska filosofer. Inom den sociala ontologin utreder man den
ontologiska statusen hos ”socialt konstruerade” entiteter som stater, företag och landslag i fotboll.
Kan sådana entiteter identifieras med fysiska objekt och/eller personer som tillskrivits en viss
status-funktion? Eller supervenierar de på fysiska objekt och mänskliga attityder? Eller är de
kanske en slags användbara fiktioner? Olika svar har förespråkats i debatten, men än så länge har
diskussionen inte tagit hänsyn till de olika teorier om fortbestånd (endurantismen,
perdurantismen och stadieteorin) som utvecklats inom metafysiken. I föredraget argumenterar jag
för att de olika fortbeståndsteorierna bör inkluderas i teoretiserandet eftersom de tycks ha direkt
relevans för vilka svar som är hållbara.
33
Finns det en konstitutionsproblematik också för matematiska entiteter?
(Några tankar med anknytning till Ivar Segelberg)
Ingvar Johansson
Umeå universitet
Konstitution kan sägas vara en relation som ligger mellan identitet och åtskiljd existens. Om A är
konstituerad av B, så kan A inte existera åtskiljd från B, men A är ändå vare sig en del av B eller
identisk med B. Konstituentrelationer har de senaste två decennierna rönt en påtaglig
uppmärksamhet, men det har hela tiden varit fråga om konstituentrelationer mellan rumtidsliga
entiteter; termen ’material constitution’ finns som uppslagsord i Stanfords online encyklopedi.
Två klassiska diskussionsexempel är följande påståenden: (i) en staty konstitueras av, men är inte
identisk med, materialet den är gjord av; (ii) en person konstitueras av, men är inte identisk med,
sin biologiska kropp. Föreläsningens tes är att en liknande konstitutionsproblematik också finns
inom vissa delar av matematiken. Jag tror t.ex. att följande påstående är sant: (iii) en linje
konstitueras av, men är inte identisk med, kollektionen av de infinitesimala punkter som linjen i
någon mening innehåller. Mer allmänt tror jag att integralkalkylens integrationsoperation alltid
bör förstås som representerande en konstituentrelation.
Nu tror jag inte att matematikerna som matematiker har något direkt att lära, men det är inte
konstigare än att folk i allmänhet konverserar om statyer och personer utan att några problem
uppstår. I såväl matematisk som materiell konstitution rör det sig om säregna filosofiskontologiska reduktionsproblem. Men huruvida man bejakar eller förnekar möjligheten av
konstituentrelationer påverkar ens världsbild. De som förnekar alla konstituentrelationer hävdar
vanligtvis att endast de entiteter som fysikens grundläggande teorier postulerar har verklig
existens; vardagsobjekten blir en slags illusioner.
De som godtar materiell konstitution måste acceptera existensen av rumsligt sammanfallande
objekt (en staty finns exakt där statyns material finns, och en person finns där kroppen finns), och
om man enbart håller sig till reella tal och aritmetiska operationer blir det svårt att hitta en
matematisk motsvarighet. Men matematiken rymmer också tal om linjer, ytor, kroppar och
abstrakta rum, vilka ger utrymme för tal om sammanfallande objekt.
Även om min egentliga tes är att en linje konstitueras av summan av sina punkter, kommer jag
av pedagogiska skäl inte att diskutera linjeintegraler, utan beräkningen av en yta mellan en kurva
y = f(x) och x-axeln med hjälp av Riemannintegraler. Här fås ytans storlek som ett gränsvärde för
34
summan av ytorna hos en mängd inskrivna kolonner när dessa görs fler och fler (och därigenom
tunnare och tunnare) och antalet till slut går mot oändligheten. Detta var på min tid som
matematikstudent, och tycks fortfarande vara, det vanligaste sättet att introducera
integralkalkylen; se t.ex. Wikipedia: ”Integral”, avsnitten ”Introduction” och ”Riemann integral”.
Min tes här blir då att en yta trots detta förhållande inte kan förstås som en summa av en oändlig
mängd infinitesimalt tunna linjer, men väl som konstituerad av denna summa.
Anknytningen till Segelberg (d. 1987, professor i teoretisk filosofi i Gbg 1951-79) har att göra
med de tankar om kollektioner, komplexa enheter och konstituentrelationer som han för fram i
Zenons paradoxer, kap. III (1945), och Begreppet egenskap, kap. V (1947).
Naturalism versus transcendentalism
Lars-Göran Johansson
Uppsala universitet
Hume konstaterar i Treatise att föregångarnas argument för att våra idéer om de yttre tingen
orsakas av dessa yttre ting inte håller. Samtidigt underkänner han alla försök att grundlägga
kunskapsteorin a priori. Men han är ingen fullständig skeptiker: han observerar att hur mycket vi
än försöker så kan vi inte i praktiken tvivla på yttervärldens existens. Så han rekommenderar oss
att börja filosofera med att utgå ifrån hur vi faktiskt tänker, t.ex. att det finns yttre ting, utan att
kräva rättfärdigande av denna åsikt. Detta är kunskapsteoretisk naturalism.
Kant fann att Humes kritik av föregångarna var riktig och träffande, men han accepterade inte
Hume’s naturalism. Hans lösning blev istället kombinationen transcendental idealism och
empirisk realism.
Kant skiljer på två nivåer av undersökning, den empiriska och den transcendentala. Den
transcendentala nivån består i en undersökning av villkoren för kunskapens möjligheter, vilket i
Kants filosofi är en undersökning av medvetandets struktur och hur det organiserar
erfarenheterna. Resultatet är att de yttre tingen betraktade som fenomen, dvs. så som vi uppfattar
dem, är verkliga, Kant är empirisk realist. Men det sätt på vilket de framträder är resultatet av
medvetandets operationer, så Kant är transcendental idealist. Tingen betraktade i sig själva, dvs.
såsom noumena, kan vi inte veta något om. Det är inte två olika ting Kant talar om, utan ett och
samma ting betraktat från två perspektiv så att säga.
I modern filosofi är Quine den kanske starkaste förespråkare för naturalism i Humes anda,
både i förkastandet av en första filosofi och i accepterande av att filosoferandet skall börja med de
empiriska uppfattningar som förefaller oss minst dubiösa. Skillnaden mellan Hume och Quine är
att Hume betraktade introspektion som acceptabel empirisk metod, vilket Quine förkastar.
35
Quines utgångspunkt är istället att börja med vad kognitiv psykologi och andra empiriska
vetenskaper har att säga om hur signaler från yttervärlden träffar våra sinnesorgan och hur detta
sedan resulterar i kognitiva akter av objekt. En slutsats av dessa reflektioner, liksom hans analyser
av språkanvändning, är att såväl vanliga observerbara föremål som mer teoretiska entiteter
(elektroner, svarta hål, tal, funktioner) är ‘posits’, dvs. ting som vi i en viss mening konstruerat.
Quine har vidare en starkt strukturalistisk syn: ‘structure is what matters to science and not its
choice of objects.’ ‘Science’ skall här tolkas som inneslutande även de mest vardagliga
uppfattningar om hus och bilar, kaffekoppar och universitet. Det centrala argumentet för denna
strukturalism är iakttagelsen att man genom omtolkning av både singulära och generella termer i
en sats via s.k. ‘proxy functions’ kan säga att om satsen ‘Fa’ är sann, dvs. att objektet a satisfierar
predikatet F, så gäller också att objektet proxy-a satisfierar predikatet proxy-F; sanningsvärdet är
bevarat men ontologin förändrad och det finns inga skillnader mellan de empiriska
konsekvenserna av dessa satser.
Denna slutsats, att tingen är posits, låter som en form av idealism och inte helt olik Kants
ståndpunkt, trots att Quine ofta har sagt att han är en ‘stubborn realist’ som tror på ‘sticks and
stones’ och även mycket annat, tal, mängder etc. Men vad mera precist är skillnaden mellan
realism och idealism?
Fiche (och Göran Sundholm!) har observerat att distinktionen mellan realism och idealism kan
beskrivas som en fråga om prioritetsordningen mellan kunskapsakten och kunskapsobjektet;
realister hävdar att kunskapsobjektet existerar före, i ontologisk mening, kunskapsakten, medan
idealister anser att kunskapsobjektet konstitueras i kunskapsakten. Med användning av denna
distinktion blir såväl Kant som Quine idealister. Skillnaden mellan dem är att Quine förkastar
transcendentalism, vilken han uppfattar som oförenlig med naturalismen.
För egen del tycker jag Quine gör rätt i att avvisa transcendetalism, förstådd som en ickeempirisk undersökning. Jag skall i mitt föredrag ge en fylligare beskrivning av ovan skissade
tankegång.
Litteratur:
Hume, D. (1969). Treatise of Human Nature. London: Penguin.
Kant, I. (1953). Prolegomena to any future metaphysics that will be able to present itself as a science.
P Gray-Lucas (ed). Manchester: Manchester University Press.
Kant, I. (1965). Immanuel Kant’s Critique of pure reason. (Unabridged ed.) New York: St Martin’s
Press.
Keskinen, A. (2010). Quines Critique of Modal Logic and his Conception of Objects. University of
Tampere.
Maddy, P. (2007). Second Philosophy. A naturalistic method. Oxford: Oxford Univer- sity Press.
36
Niinilouto, I., Sintonen, M. and Wolenski, J. (eds.) (2006). Handbook of Epistemology.
Dordrecht: Kluwer
Quine, W.V.O (1969). ’Epistemology Naturalized’ pp. 69-90 in hans Ontological Reltivity and
other Essays. New York: Columbia University Press.
Quine, W.V.O. (1981). ’Things and Their Place in Theories’, pp. 1-25 in his Theories and
Things. Cambridge, Mass: the Belknap Press of Harvard University Press.
Quine, W.V.O. (1990). Pursuit of Truth. Cambridge, Mass: Harvard University Press. Quine,
W.V.O. (1995). From Stimulus to Science. Cambridge, Mass: Harvard Univer- sity Press.
Sundholm, G. (2006). ’Antirealism and the Roles of Truth.’ In Niinilouto, Sintonen and
Wolenski (eds).
Tiden, döden, och den andres spår
Hans Ruin
Södertörns högskola
I mitt anförande behandlar jag den centrala metafysiska frågan om tiden: vad tid är. Frågan
rekylerar omedelbart till en fråga om vilket slags betydelse av ”vara” som är lämpad för att
beskriva tid överhuvudtaget. Med andra ord: om tiden över huvud taget är något som är, om den
existerar eller äger realitet. I modern filosofi har denna fråga ofta fallit isär i en diskussion av tiden
å ena sidan som absolut kosmologisk tid, och å andra sidan i en fråga om upplevd mänsklig tid.
Det mest ambitiösa försöket att förena dessa perspektiv prövades av Ricoeur i hans trebandsverk
Tid och berättelse som utkom i början av åttiotalet, och som använder sig av narrativitetsteori för
att länka samman de två synsätten. Jag tar mitt kritiska avstamp i hans syntes och försöker visa att
man kan ta ytterligare ett steg i denna fråga genom att tänka tiden ur erfarenheten av spår. I
spåret förenas kosmologisk tid (geologisk, astronomisk) och mänsklig tid.
Lewis kompatibilism
Maria Svedberg
Stockholms universitet
David Lewis kompatibilism är formulerad som en invändning mot Peter van Inwagens
konsekvensargument. Konsekvensargumentet ska visa att determinism utesluter handlingsfrihet
och är ett av de argument som har haft mest inflytande i den moderna debatten om fri vilja.
Lewis invänder mot argumentet genom att hävda att om determinismen är sann så kunde vi ändå
ibland ha handlat annorlunda än vad vi faktiskt gjorde och om vi hade handlat annorlunda så
skulle någon naturlag ha varit lite annorlunda. Enligt Lewis innebär detta emellertid inte att vi
har i vår förmåga att utföra handlingar som skulle vara lagbrytande. Lewis position har kritiserats
37
av Helen Beebee. Beebee’s kritik har i sin tur besvarats av Peter Graham och av Shane Oakley. Jag
kommer här att visa att både Grahams och Oakleys försvar av Lewis kompatibilism bygger på
missuppfattningar av Beebees kritik. Därefter kommer jag att föreslå ett annat försvar av Lewis
position som bygger på hans teori om kontrafaktiska villkorssatser.
Referenser
Beebee, H. 2000. The Non-Governing Conception of Laws of Nature. Philosophy and
Phenomenological Research 56: 571–94.
Beebee, H. 2003. Local Miracle Compatibilism. Noûs 37:2: 258–77.
Graham, P. A. 2008. A Defense of Local Miracle Compatibilism. Philosophical Studies. 140: 65–
82.
Horgan, T. 1985. Compatibilism and the Consequence Argument. Philosophical Studies 47: 339–
56.
Lewis, D. K. 1979. Counterfactual Dependence and Time’s Arrow. Noûs 13: 455–476. Repr in
his 1986: 32–52.
Lewis, D. K. 1981. Are We Free to Break the Laws? Theoria 47: 113–121. Repr in his 1986:
291–98.
Lewis, D. K. 1986. Philosophical Papers, Volume II. New York: OUP.
Lewis, D. K. 1986a. Postscripts to ‘Counterfactual Dependence and Time’s Arrow’, in his 1986:
52–66.
Lewis, D. K. 2001 [1973]. Counterfactuals. Oxford: Blackwell Publishers.
Oakley, S. 2006. Defending Lewis’s Local Miracle Compatibilism. Philosophical Studies 130:
337–49.
van Inwagen, P. 1975. The Incompatibility of Free Will and Determinism. Philosophical Studies
27: 185-199.
van Inwagen, P. 1983. An Essay on Free Will. Oxford: Clarendon Press.
van Inwagen, P. 2004. Freedom to Break the Laws. Midwest Studies in Philosophy XXVIII: 334–
350.
D. C. Williams om substanser
Christer Svennerlind
Göteborgs universitet
Donald Cary Williams tillskrivs äran att ha berikat den analytiska ontologin med termen ”trope”.
Denna har kommit att beteckna, i första hand, egenskapsindivider, men i betydande utsräckning
också relationsindivider. Williams själv tycks, utöver dessa båda kategorier, att också ha räknat
med en tredje kategori, som skulle kunna benämnas ”substance-trope”. I föredraget diskuteras
sidor hos Williams analytiska ontologi som tidigare inte nämnvärt uppmärksammats, särskilt
sådana som rör subtanstroper.
38
Normativ etik
Self-Defense, Justice and Forfeiture
David Alm
Lunds universitet
This paper has three these. (1) The distributive justice account of self-defense is really a form of
forfeiture account. This claim was anticipated by Smart (1989), but the formulation in this paper
is an improvement as will appear. (2) The standard objection to the forfeiture account is
misconceived as it rests on an imperfect understanding of that account. (3) It is possible to
explain why a culpable aggressor forfeits his right not to suffer the harm necessary to prevent his
aggression, without resort to any prior principle of distributive justice.
Ethos of a Game and the Normativity of Fair Play
Ashkan Atry
Uppsala Universitet
Many will agree that fair play constitutes the moral backbone of competitive sport. However,
there is a lack of consensus regarding conceptualization of fair play. A recent approach is
represented by Heather Sheridan's account of fair play as the ethos of a game. In this account,
ethos is conceived in terms of “relatively shared interpretation of the norms and rules that justify
and regulate those who participate in the practice”.
I will argue that grounding the normativity of fair play solely on the ethos of a game, as
understood by Sheridan, collapses the moral domain into the social domain. By neglecting the
distinction between moral and social/conventional spheres, the ethos-based approach fails to
account for important moral dimensions involved in fair play that may “transcend” or exhaust the
limited scope of a particular ethos. These moral dimensions, I maintain, are implied by moral
responses to breaches of fair play. In this regard, the ethos-based approach to fair play fails
explaining two categories of fairness judgments concerning transgressions of fair play: (1)
responses that may oppose the particular ethos of a game, and, (2) responses that may be formed
independently of prior knowledge of the particular ethos.
While part of the overall normativity of fair play is admittedly to be understood in terms of
particular local conventions and traditions of a game, yet, it is suggested that the general locus of
39
morality in sport is to be grasped beyond the limitation of a particular social edifice and its builtin structural conventions.
Handingskonsekvensialism vs. beslutskonsekvensialism
Johan E. Gustafsson
KTH
Konsekvensialismen formuleras oftast som en teori om vilka handlingar som är moraliskt riktiga.
Detta innebär att de alternativ som bedöms är handlingar. I detta föredrag undersöker jag fördelar
med att istället formulera konsekvensialismen som en teori om vilka beslut som är moraliskt
riktiga. Likt handlingar har beslut också konsekvenser varav en kan vara den handling man
beslutat sig för. Jag argumenterar för att om man låter beslut vara de relevanta alternativen så kan
man lösa det gamla problemet med alternativmängder och versioner av alternativ. Dessutom
argumenterar jag för att moralteorier som maximerar över alternativa handlingar ger normativt
motbjudande rekommendationer i en del fall där teorier som maximerar över alternativa beslut
undviker detta.
Wide-scope Rationality and the Normativity Problem
Kent Hurtig
Uppsala universitet
Philosophers have traditionally assumed that vindicating a particular norm, or system of norms –
that is, showing that the norm is genuinely normative – consists in showing that it is rational to
do what the norm in question prescribes, that an agent would be irrational in not complying with
the norm. It has been assumed that rationality is normative, if anything is. Contemporary
philosophers are, however, increasingly supportive of the idea that rationality, in turn, consists in
satisfying rational requirements,and these requirement are, roughly, consistency requirements. For
instance, rationality requires of you that ([If you believe p & you believe that p implies q] then
you believe q). ‘Rationality requires’ has wide scope – it governs the whole conditional. But now a
problem arises: since there are at least two ways of satisfying this requirement (you can revise your
‘antecedent’ beliefs or form the ‘consequent’ belief) – and since the requirement itself says
nothing about how you ought to satisfy it – it is unclear if, and how, the requirements of
rationality really are genuinely normative. This is what John Broome has called ‘The Normativity
Problem’. In this paper I will set myself three tasks. First, I will explain what the normativity
problem consists in. Secondly, I will canvass some of the proposed solutions to the problem and
40
argue that they are all unsatisfactory. Finally, I will consider two potential solutions that to my
knowledge have not yet figured in the literature. I shall call these ‘The Holistic Solution’ and
‘The Indirect Solution’respectively.
Skadeprinciper
Magnus Jedenheim-Edling
Uppsala universitet
Skadeprinciper brukar inordnas i två kategorier. Man brukar skilja mellan komparativa och ickekomparativa principer. Man är dock ofta oklar över vilken kausalitetsuppfattning man omfattar.
Tar man detta i beaktande är det tveksamt att uppdelningen mellan komparativa och ickekomparativa principer är det bästa sättet att dela upp området. Jag skulle vilja diskutera detta.
Does Eudaimonism Rest on a Mistake?
Frans Svensson
Uppsala universitet
(a) Eudaimonism is often introduced as a position in normative ethical philosophy, according to
which the final end of human life is happiness (eudaimonia). Since happiness is our final end, we
always have “conclusive reason to act in ways that conduce to [it]” (LeBar and Goldberg,
forthcoming)
(b) Within the eudiamonistic framework, it is furthermore maintained that happiness is very
closely connected to virtuous activity, i.e., to the exercise of what we today would normally call
moral virtues, such as, for example, courage, generosity, kindness, and justice. Happiness is
indeed usually identified, either completely or in large part, with a life of virtuous activity.
(c) If we put these things together, then it seems clear that according to eudaimonism, there is
reason for us – presumably even conclusive reason – to act ethically well or virtuously on any
given occasion, since if we do, we will thereby act in a way that is conducive to our own
happiness.
(d) (i) “The eudiamonistic starting point”: Eudaimonism tells us that our reason for acting
virtuously or ethically well in particular situations must be grounded ultimately in the importance
of virtuous activity for obtaining our own happiness. (ii) However, it seems quite plausible to
think that acting virtuously, among other things, involves appreciating the consideration that a
certain course of action would count as noble or virtuous (courageous, generous, just, kind, etc.)
as a conclusive reason to perform that action in the circumstances, and also to choose or decide to
41
perform the relevant action for its own sake (because it is noble or virtuous) and not as a means to
some further end, including our own happiness. Question: How could (i) be combined or squared
with (ii)?
(e) I will consider different ways in which eudaimonists might try to resolve the difficulty of
combining (i) with (ii) (sections 2-4). My contention is that they all fail and that eudaimonism,
conceived as a distinctive position in normative ethics, therefore should be rejected. In the final
section of the paper, however, I will at least hint at an alternative way of understanding
eudaimonism (section 5). On this alternative way of understanding it, eudaimonism stands for an
original and quite interesting view of what it is for humans to live happily, but without the
further claim that happiness constitutes the ground or basis of ethics.
(The lecture will be held in Swedish.)
Beslut under moralisk osäkerhet
Olle Torpman
Stockholms universitet
Hur ska vi gå tillväga då vi måste fatta ett beslut, samtidigt som vi inte är säkra på vilken
normativ utgångspunkt som ska vägleda vårt beslut? Detta är en fråga som aktualiseras exempelvis
inom sjukvården, men också när det kommer till åtgärdandet av rådande klimatproblem.
Förmodligen aktualiseras den också på individnivå, åtminstone för dem av oss som vill agera så
moraliskt riktigt som möjligt men inte är tvärsäkra på vilken moralteori som är den korrekta.
Vad vi först av allt skulle kunna göra, för att få svar på frågan, är förstås att bedriva normativ
etik och en gång för alla söka ta reda på vilken (om någon) moralteori som är den riktiga. Av
filosofihistorien att döma, sammantaget med det faktum att det inte ens bland kompetenta nutida
moralfilosofer tycks finnas någon övergripande s.k. moralisk enighet, torde inte detta vara en fullt
tillfredsställande strategi. Åtminstone inte när det gäller mer akuta problemsituationer, där beslut
måste fattas nu.
Kanske vore det därför mer fruktbart att tillämpa de olika moralteorierna, kring vilka oenighet
och osäkerhet råder, för att se om de kan ge enhälliga omdömen, d v s samma
handlingsrekommendationer, inom de områden vi vill få vägledning. Om så vore fallet skulle vi
kunna bortse från de olika skäl som dessa respektive teorier ger för dessa då unisont
rekommenderade handlingar. I alla fall så länge som själva handlingsvägledandet är primärt
önskvärt, vilket kan tyckas vara fallet när det gäller t ex den nuvarande klimatsituationen. Även
42
om vissa teorier ger enhälliga handlingsvägledningar så tycks det dock inte, åtminstone i nuläget,
som att någon fullständig konvergens går att finna, varför en moralisk osäkerhet ändock kvarstår.
Hur ska vi då göra när vi måste fatta beslut under sådan s.k. moralisk osäkerhet? Precis som det
inom den traditionella beslutsteorin har föreslagits olika principer att följa vid beslut under
empirisk osäkerhet, har så också skett inom den gren som behandlar just moralisk osäkerhet.
Vissa menar att man helt enkelt bör utföra den handling som rekommenderas av den moralteori
man har störst tro på. Andra menar att man bör utföra den handling som mest sannolikt är rätt,
givet de teorier man tvekar mellan, där man alltså tar hänsyn till ens grad av tro på de respektive
teorierna. Ytterligare andra menar att man bör ta hänsyn till de respektive styrkor av skäl som de
olika moralteorierna säger att vi har för respektive handling, för att sedan låta dessa vägas samman
i en interteoretisk jämförelse. Och så vidare.
Vad detta visar är att det finns närapå lika många olika och konkurrerande teorier om vad man
bör göra under moralisk osäkerhet, som det finns moralteorier som försöker besvara den initiala
frågan om vad vi bör göra. Jag vill argumentera för att detta i sin tur visar att ingenting egentligen
är löst då vårt initiala problem bara har skjutits ytterligare ett led: För vad ska vi göra då vi är
osäkra på vilken princip vi bör följa vid beslut under moralisk osäkerhet?
43
Politisk filosofi
What’s so Good about a Wise and Knowledgeable Public?
Kristoffer Ahlström
Københavns universitet
Political philosophers have been concerned for some time with the epistemic caliber of the
general public, qua the body that is, ultimately, tasked with political action in democratic
societies. Unfortunately, the empirical data paints a pretty dismal picture here, indicating that the
public tends to be largely ignorant on the issues relevant to governance. To make matters worse,
social psychological evidence on how ignorance tends to breed overconfidence gives us reason to
believe that the public will not only lack knowledge on the relevant issues, but also wisdom, in the
Socratic sense of not thinking that you know what you don’t know. It might be thought that an
obvious remedy to this situation would be to increase the knowledge and wisdom of the public.
However, in the present talk, it is argued that, as far as sound political decision-making is
concerned, there is nothing particularly valuable about knowledge or wisdom per se. What the
public needs is nothing but the most basic epistemic good: true belief.
Public Reason – hur bör legitima skäl definieras?
Emil Andersson
Uppsala universitet
Enligt John Rawls idé om Public Reason finns det gränser för vilken sorts skäl som legitimt kan
åberopas för att rättfärdiga politiska beslut. Denna idé diskuteras för tillfället tämligen livligt
inom den politiska filosofin. Dock har en viktig fråga rörande denna idé blivit relativt förbisedd:
frågan hur legitima skäl bör definieras. I detta föredrag försöker jag råda bot på detta genom att
diskutera olika definitioner av legitima skäl. Jag argumenterar även för att en av dessa definitioner
är rimligare än de andra.
44
Needs-Based Political Theory and Sustainable
Development
Eric Brandstedt1, 2
1
2
Dept. of Philosophy, Lund University, Sweden
LUCID, Lund University Centre of Excellence for Integration of Social and Natural Dimensions of Sustainability, Sweden
February 28, 2011
Abstract
The concept of needs is interesting in the borderland between politics and ethics.
It is widely used in practical politics – for instance, in principles of distributing health
care – however rarely backed up with theoretical arguments. It seems as if the concept,
many times used out of strategic reasons, works to facilitate consensus-building where
such is politically desirable. The standard definition of ‘sustainable development’ –
i.e.: “development that meets the needs of the present without compromising the
ability of future generations to meet their own needs”(p. 43, 1987, emphasis added)
– is a good example of that, oftentimes accused of being “merely a political slogan”.
The effect of this practice, however, is a relatively empty and dangerously ambiguous
concept. Here is where the philosophical work can begin. The first part of this text is
a conceptual analysis, attempted to sort out different senses of the concept of needs.
A distinction between “basic needs” and “volitional needs” is drawn, where the former
category is analysed as follows: ‘A needs X if and only if A needs X in order to φ
and φ-ing is vitally important.’ The important normative/political question is then
to fill out the end-part of the formula: what is (reasonably) considered to be “vitally
important”? The second part of the text, then, turns the argument from a conceptual
to a normative-political one. Does the moral urgency of basic needs – in comparison
with, say, wants and desires – transfer to political justification? That is, if states are
justified on account of giving priority to meeting needs, such that it is an obligation
on their behalf, or not. Such considerations, about the political responsibility for
1
meeting needs, are teased out in the text in an attempt to understand the interface
between morality and politics.
References
World Commision on Environment and Development (WCED) (1987). Our Common Future. The Report of the World Commision on Environment and Development. Oxford
University Press.
2
Libertariansk paternalism – radikalt eller trivialt?
Kalle Grill
Uppsala universitet & Keele University
Libertariansk paternalism är det politiska program som lanserats av Richard Thaler och Cass
Sunstein, ursprungligen 2003 men mer uppmärksammat sedan boklängdsförsvaret Nudge 2008.
En nudge, eller knuff, är en aspekt av en valsituation som påverkar väljaren att göra ett bättre val,
utan att inskränka hennes valfrihet. Med utgångspunkt i experimentell ekonomi (behavioral
economics) visar Thaler och Sunstein hur människors val påverkas av mängder av fördomar (bias)
och irrelevanta tillfälligheter, och hur dessa krafter kan fås att verka i väljarens eget intresse med
hjälp av lämpliga knuffar.
Att bygga in välvilliga knuffar i den så kallade “valarkitekturen” är libertarianskt i den
begränsade meningen att även mindre kloka eller nyttiga val ska vara möjliga, till en minimal
kostnad. Thaler och Sunstein hävdar att valarkitektur ofta är oundviklig. En valarkitekt måste i
regel låta ett alternativ vara förval och måste presentera information om valet på ett eller annat
sätt. Med den psykologiska insikten om att dessa omständigheter har en stark inverkan på hur vi
väljer kommer ansvaret att utforma valarkitekturen på bästa möjliga vis.
Kritiker har rätteligen påpekat att valarkitektur i libertariansk anda i första hand borde skapa
förutsättningar för informerade val, utan ledande påverkan, samt i andra hand främja liberala
värden som autonomi, snarare än välfärd. Man kan också fråga sig om det går att betrakta små
kostnader som försumbara om större kostnader antas inskränka valfriheten. Ur mer traditionell
libertariansk synvinkel kan man fråga sig om omfördelningseffekterna är acceptabla. Ur denna
synvinkel är också mängden legitima politikområden begränsad, vilket lämnar färre tillfällen för
påverkan.
Kritiken ställer den libertarianska paternalismen inför ett vägval. Om libertarianismen tas på
allvar finns inte mycket utrymme för valarkitektur. Att staten bör främja välfärd när ingenting
annat står på spel är närmast trivialt. Om libertarianismen istället kastas överbord finns ingen
uppenbar anledning att stanna vid valarkitektur i snäv mening. Thaler och Sunstein utgår från att
vi inte har några (konservativa) skäl att föredra status quo eller några (marknadsliberala) skäl att
fördra maximering av valarkitektens egennytta. Det är då oklart varför vi inte skulle utforma även
skattesystemet för att främja kloka val, eller till och med rättsystemet. Med denna inriktning blir
programmet radikalt.
47
Referenser
Sunstein, C.R. and Thaler, R.H. 2003. Libertarian Paternalism Is Not an Oxymoron. The
University of Chicago Law Review 70: 1159-1202.
Thaler, R.H. and Sunstein, C.R. 2009 (2008). Nudge: Improving Decisions About Health, Wealth
and Happiness. New York: Penguin Books.
Libertarianism, säkerhet och äganderätt
Lars Lindblom
Umeå universitet
En av statens allra mest grundläggande uppgifter är att garantera medborgarnas säkerhet. För
libertarianer är detta en av den minimala statens centrala funktioner. Jag kommer att argumentera
för att libertarianismen, i Nozicks variant, har implikationer som på ett fundamentalt sätt
undergräver statens möjligheter att utföra denna funktion. För det första, Nozick förklarar statens
existens med framväxten av säkerhetsfirmor som över tid får monopol över ett visst område.
Denna förklaring i kombination med Nozicks teori om ägande implicerar att det är fullt rättvist
att köpa en stat och lägga ner den. Detta skulle ställa medborgarna utan skydd, men vore
förenligt med en historisk teori som ställer äganderätten i centrum för rättvisan. För det andra,
om en teori hävdar att rättigheterna kommer för staten, och därmed inte har att göra med statens
existens eller gränser att göra, så implicerar det att gränshinder för sådant människor har rätt till
är orättvisa. Till den grad, som torde vara ganska hög under varje begriplig uttolkning av
libertarianismen, som människor har moraliskt berättigad äganderätt till sina vapen, eller sådant
som potentiellt skulle kunna användas som vapen, exempelvis mjältbrandsvirus, så handlar staten
orättvist om den hindrar införsel av detta till sitt territorium. Om libertarianismen inte kan
berättiga ett förbud mot införsel av massförstörelsevapen inom en stats jurisdiktion, så misslyckas
den, utifrån sina egna utgångspunkter, att ge ett rimligt försvar för en av statens centrala
funktioner.
Medborgarskap och utanförskap: en analys
Patricia Mindus
Uppsala Universitet
Medborgarskap har blivit ett nyckelbegrepp i samhällsdebatten. Trots det råder en del förvirring
om vad det betyder. Medborgarskap ses ofta som inträdesbiljetten i samhället för den
utomstående men vad innebär det att vara «medborgare»? Vad är skälig grund för att stå utanför
eller tillåtas inträde i «medborgarskapet»? Är medborgarskap «rätten att ha rättigheter» (Arendt)
48
eller snarare en form av ålderdomligt bördsbaserat privilegium (Balibar)? Massmigration,
mångkulturalism, transnationell rätt, demokratins omvandlingar m.m. nämns som skäl till den
revival som uppstått omkring temat i samhällsdebatten under de senaste årtiondena samtidigt
som antalet forsknings- och yrkesrelaterade arbeten i ämnet har ökat kraftigt (redan 2003
beräknades över hälften av all litteratur från antiken till samtiden med ordet medborgarskap i
titeln ha publicerats efter 1992; trenden har sedan dess stärkts). Trots den intensiva och
ämnesöverskridande debatten saknas dock en analytisk-kritisk framställning av begreppet i dess
helhet. Min gissning är att detta bidrar till missförstånd i debatten omkring vilka teorier och
modeller som finns tillgängliga, hur man tänker sig att medborarskapet skall utformas och
främjas, osv. Det har lett till att vi helt enkelt har för begränsad kunskap omkring
uppfattningarna av integration, utanförskap samt respektive samhällsmodeller, vilka föreligger
implicita i olika föreställningar om medborgarskap. Det i sin tur gör att man riskerar att i
praktiken inte välja optimala lösningar: att man använder sig av institutionella redskap som inte
är anpassade för att hantera en viss sorts situation utan som uppkommit för att lösa en helt annan
typ av problem.
Här kan filosofins vertygslåda vara till god hjälp och kan ge upphov till en helhetsbild av den
intensiva och tvärvetenskapliga debatten i ämnet. Jag ämnar beskriva hur man kan utforska
medborgarskapet ur filosofisk synvinkel. Min uppfattning är att en filosofisk analys, med fokus på
de främsta medborgarskapsteorier som man finner genom tiderna – från Arostoteles utläggningar
i Politikens tredje bok till Thomas Marshalls klassiska uppsats Citizenship and Social Class från
1949 – leder till att termen kan sägas ha tre huvudsakliga innebörder. Dessa tre betydelser
återspeglas i lika många föreställningar om medborgarskap (eller modeller). «Medborgare» verkar
kunna stå i motsats till begreppen
1) «marginaliserad»;
2) «undersåte»;
3) «främling».
Man kan genom dessa motsatsförhållanden särskilja och specifikt belysa tre former av
exkludering:
1) socialt utanförskap;
2) politiskt utanförskap;
3) rättsligt utanförskap.
Dessa dikotomier är förhärskande inom olika delar av debatten och forskningen. Detta blir
uppenbart när man tittar närmare på hur dessa dikotomier verkar ge upphov till tre modeller:
1) den samhällsvetenskapliga modellen som fokuserar på social sammanhållning och
motverkar splittring;
49
2) den politiska modellen som är grundvalen för demokratiskt styrelseskick med inrikning
på legitimitetsfrågan;
3) den juridiska modellen som ställer den nationella suveräniteten i centrum och värnar om
rättsäkerheten.
Referenser
Arendt, H., Origins of Totalitarism, Harcourt, Brace & Co, New York 1966
Balibar, E., Nous, citoyens d’Europe? Les frontières, l’État, le peuple, La Découverte, Paris 2001.
Bauböck, R., Ersbøll, E., Groenendijk, K., Waldrauch, H. (eds.), Acquisition and Loss of
Nationality, Policies and Trends in 15 European States, Vol. I Comparative Analyses, Vol. II
Country Analyses, Amsterdam University Press, Amsterdam 2006
Bellamy, R., Citizenship. A Very Short Introduction, OUP 2008
Benhabib, S., The Rights of Others: Aliens, Residents, and Citizens, Cambridge University Press,
Cambridge 2004
Brubaker, R. Citizenship and Nationhood in France and Germany, Harvard University Press,
Cambridge (Mass.) 1992
Costa, P., Civitas. Storia della cittadinanza in Europa, vol. I-IV, Laterza, Roma-Bari, 1999-2002
Dauvergne, C., Making People Illegal. What Globalisation means for Migration and Law,
Cambridge Univ. Press, Cambridge 2009
Ellermann, A., States against Migrants. Deportation in Germany and the United States, Cambridge
Univ. Press, Cambridge 2009
Ferrajoli, L., Dai diritti del cittadino ai diritti della persona, in E. Vitale (ed.), Diritti fondamentali:
un dibattito teorico, Laterza, Roma-Bari 2001.
Gonod, P. (ed.) Citoyenneté, souveraineté, société civile, Dalloz, Paris 2003
Habermas, J, Citizenship and National Identity, in The Condition of Citizenship, ed. B. van
Steenbergen, Sage Publications, London 1994
Heather, D., Citizenship. The Civic Ideal in World History, Politics and Education, Longman,
London 1990, pp. 314-45
Isin, E.F., Turner, B.S. (eds), Handbook of Citizenship Studies, Sage, London 2002
J.M. Barbalet, Citizenship, Rights, Struggle and Class Inequality, Open University Press, Milton
Keynes 1988
Jacobson, D., Rights Across Borders: Immigration and the Decline of Citizenship, John Hopkins
Univ. Press, Baltimore 1996
Leydet, D., Citizenship, in Stanford Encyclopedia of Philosophy (specie pp. 6-14) accessibile
all’indirizzo: http://plato.stanford.edu/entries/citizenship
Marshall, T.H., Citizenship and Social Class and Other Essays, Cambridge University Press,
Cambridge 1950
Price, M.E., Rethinking Asylum. History, Purpose and Limits, CUP, Cambridge 2009
Samers, M. Migration, Routledge, New York, 2009
Schnapper, D., Qu’est-ce que la citoyenneté ?, Gallimard, Paris 2000
Schuck, P., Three Models of Citizenship, in «Yale Law School, Public Law Working Paper», 2009,
No. 168, accessibile su SSRN: http://ssrn.com/abstract=1267356
50
Shaw, J., The Transformations of Citizenship in the European Union. Electoral Rights and
Restructuration of Political Space, Cambridge, Cambridge Univ. Press, 2007.
Smith, M.P. Favell A. (eds.), The Human Face of Global Mobility, London, Transaction Books,
2006
Somers, M.R., Genealogies of citizenship: markets, statelessness and the right to have rights, CUP,
Cambridge 2008
Torpey, J., The Invention of the Passport: Surveillance, Citizenship and the State, Cambridge
University press, Cambridge 2000
Turner, B.S. (ed.), Citizenship and Social Theory, Sage, London 1993
Van Steenbergen, B. (ed.) The Condition of Citizenship, Sage, London 1994
Weissbrodt, D., The Human Rights of Non-citizens, Oxford University Press, Oxford 2008
Zolberg, A., A Nation by Design: Immigration Policy in the Fashioning of America, Harvard Univ.
Press, Cambridge (Mass.) 2006
Zolo, D., Da cittadini a sudditi. La cittadinanza vanificata, Ed. Punto Rosso, Roma 2007
Kan legitimitet berättiga orättvisa lagar? En utmaning för komplex rätts- och
politisk filosofi
Christian Munthe
Göteborgs universitet
I såväl politisk filosofi som rättsfilosofi har under de senaste decennierna komplexa teorier om
berättigandet av statliga institutioner och ordningar vuxit i popularitet. Dessa typer av teorier
kännetecknas av att flera faktorer, vilka är i potentiell konflikt, gemensamt avgör huruvida ett
visst politiskt system, t.ex. rättssystemet, är moraliskt (eller i vidare mening normativt) berättigat,
utan att det finns någon överordnad formel för hur dessa faktorer ska vägas vid konflikter.
Exempel härpå är Rawls senare arbeten, H.L.A. Harts rättsfilosofi, samt politiska teoretiker som
Joseph Raz och Michael Walzer. Olika teorier i denna familj skiljer sig åt i detaljer, men det finns
två faktorer som återkommer hos dem alla: behovet av att politiska institutioner och ordningar i
betydande utsträckning åtnjuter befolkningens förtroende och stöd (att de är legitima) samt ett
grundläggande rättvisekrav i termer av att alla ska behandlas lika om inte giltiga skäl finns för olik
behandling. Att dessa faktorer kan dra åt olika håll är uppenbart. Om en betydande eller för
samhällets grundläggande funktioner väsentlig gruppering av medborgarna (t.ex. en mindre
grupp mycket kapitalstarka individer) har starka känslor eller åsikter för en ordning som på i
övrigt svaga eller obefintliga grunder diskriminerar en klass av människor, så är detta en orättvisa
som åtnjuter hög legitimitet. I föredraget kommer jag att visa på ett antal faktiska institutioner
och rättsliga ordningar (från t.ex. ekonomisk politik, straffrätt, migrationspolitik och
säkerhetspolitik) som har denna karaktär och utifrån dessa exempel diskutera hur en komplex
rätts- eller politisk filosofisk teori kan hantera frågan om under vilka villkor som behovet av
51
legitimitet kan utgöra ett gott argument för orättvisor. Jag kommer i synnerhet problematisera de
fall där legitimiteten hos en orättvis institution är ett resultat av fördomar eller åsikter som inte
erkänner grundläggande rättvisekrav.
52
Religionsfilosofi
Det eventuella sambandet mellan religionens eventuella naturlighet och dess
eventuella sanning
Lotta Knutsson Bråkenhielm,
Uppsala universitet
Aku Visala redogör i sin doktorsavhandling Religion Explained? A Philosophical Appraisal of the
Cognitive Science of Religion för fyra olika betydelser av begreppet “naturlig” som används av
forskarna inom kognitionsvetenskaplig religionsforskning, när de studerar religionen: 1) “ it can
be studied by the methods of the natural and behavioural sciences”, 2) “ it depends on crosscultural or pan-human constraints rather than specific cultural constraints”, 3) “ that acquiring,
representing and transmitting religious ideas is easy for human beings”, 4) ”it is not a
supernatural creation; it is “nothing more” than a natural phenomenon”.
Med utgångspunkt från den kognitionsvetenskapliga religionsforskningen kommer jag att
diskutera följande frågor: 1) Är religionen naturlig i någon av dessa betydelser? 2) I så fall vilket
slags religion? 3) Om religionen är naturlig, talar detta i så fall för att den också är sann?
De som försvarar religionens sanning argumenterar ofta utifrån att den är naturlig i betydelse 3
ovan. Jag vill argumentera för att religionen inte är naturlig i denna mening, åtminstone inte om
man med ”religion” menar en djup övertygelse om existensen av en gudomlig verklighet eller
upplevelsen av gudomlig närvaro.
Jag vill också argumentera för att det faktum att religionen är ”onaturlig”, d.v.s. svår att tillägna
sig, talar för dennas sanning. Det är väl troligare att de uppfattningar som är frukten av
ansträngande tankemödor, andlig disciplin (och i vissa fall mystik erfarenhet) är sanna än de som
är uppkomna spontant och utan vidare reflektion!
En intressant fråga är vad detta resonemang har för relevans för ateismen.
53
Problemet med Guds fördoldhet
Ett lösningsförslag
Francis Jonsson
Uppsala universitet
Religiösa människor, med sin hemvist i någon av våra monoteistiska religioner, känner sig
troligen då och då förbryllade över att existensen av den Gud de tror på, (a) inte alltid är helt
tydlig för dem själva och (b) inte är tydlig för alla människor i vår värld. I detta föredrag
diskuteras detta ”nygamla” problemet, som ofta benämns som ”problemet med Guds fördoldhet”
(”The problem of divine Hiddenness”) och ett lösningsförslag föreslås.
Problemet med Guds fördoldhet (härefter benämnt ”FP”) är ett gammalt problem, men
aktualiserades i den moderna religionsfilosofiska debatten i och med John Schellenbergs bok
Divine Hiddenness and Human Reason (Schellenberg, 1993). FP kan beskrivas som ett problem att
”få ihop” följande två påståenden: (1) Gud existerar och (2) alla tror inte på Gud. Schellenberg
menar att en kärleksfull Gud borde vilja och kunna ge sig till känna och personligen relatera till
alla människor, men eftersom påstående (2) är sant måste påstående (1), givet detta, vara falskt.
FP kan, strukturellt sett, jämföras med ondskans problem (härefter benämnt ”OP”) och på
grund av likheten mellan FP och OP menar t.ex. Jonathan Kvanvig att samma teodicéer som
framförts som lösningar på OP kan användas som lösningar på FP (Kvanvig, 2002 s 161ff).
Stephen Maitzen har dock på senare år framfört ett FP som han menar inte klassiska OPlösningar kan hantera. Enligt Maitzen kan inte OP-lösningar hantera hans FP, som bygger på att
fördelningen mellan troende och icke troende är så sned. Fördelningen av ondska i världen är inte
lika sned och därför kan inte OP-lösningar överföras som lösningar på hans FP. (Maitzen, 2006 s
189)
I föredraget argumenteras för att debatten om FP är märklig, eftersom den bygger på en
otillfredsställande distinktion mellan en teoretiska/logiska utformningar av FP och existentiella
utformningar av FP. Vidare menar jag, till skillnad från Maitzen, att en ibland föreslagen OPlösning, som har att göra med att ondska finns för mänsklig moralisk mognad, visst fungerar som
en lösning på FP. Lösningen fungerar då kontextuella skillnader i världen (t.ex. snedfördelningar
av religiösa övertygelser) dels är värdefull för denna mognad, samt kräver att människor kan få
chansen att mogna på olika sätt. Denna lösning har två fördelar. För det första tar den hänsyn till
att FP oftast, om inte alltid, uppträder som ett existentiellt problem. För det andra menar jag att
”mognadslösningen” triumferar över andra OP- och FP-lösningar p.g.a. lösningens kontextuella
sensitivitet.
54
Referenser
Kvanvig, Jonathan, “Divine Hiddenness: What is the problem?” i Howard-Snyder, Daniel och
Moser, Paul, Divine Hiddenness, Cambridge: Cambridge University Press, 2002
Maitzen, Stephen, “Divine Hiddenness an the demographics of Theism” I Religious Studies Nr
42, 2006
Schellenberg, John, Divine Hiddenness and Human Reason, Cornell: Cornell University Press,
1993
Gudstro och rationalitet i dagens pluralistiska samhälle –
om religionsfilosofins uppgift och framtid
Mikael Stenmark
Uppsala universitet
Charles Taylor har träffande sagt att tro på Gud inte riktigt är samma sak år 1500 som år 2000.
Vi har rört oss från ett samhälle i vilket gudstron inte var ifrågasatt eller ens problematisk till ett
samhälle i vilket denna tro ses som en möjlighet bland många andra, ja till och med ses av vissa
som något farligt. Vi är inte längre lika säkra på att Gud finns som folk var tidigare, men vi är
inte heller lika säkra på hur Gud ska beskrivas eller förstås. Vi ställs inför en mångfald av olika
gudsuppfattningar i det senmoderna samhället. Större osäkerhet råder också – på grund av de
förändringar som filosofin genomgått under de senaste 40-50 åren – kring hur religionens
rimlighet eller gudstrons rationalitet ska kunna bedömas. I vilken utsträckning kan vi tala om ett
neutralt, objektivt, universellt vetande? Finns det några tidlösa, eller i varje fall traditions- eller
kontext-överskridande, kriterier för sanning och rationalitet? Eller bör vi som filosofer tala om
maktordningar istället för om sanningar och om solidaritet och hopp istället för om kunskap?
Eller är det bara så att sanningen är relativ och det är sanningen med stort S som vi ska sluta tala
om? Mot denna bakgrund ska den fråga förstås vilken jag vill ställa och försöka besvara i mitt
föredrag. Frågan gäller hur vi ska se på religionsfilosofins uppgift och framtid i ett senmodernt,
pluralistiskt samhälle. Religionsfilosofi som kulturpolitik? Richard Rorty och frågan om religionens roll i
det offentliga rummet.
Ulf Zackariasson
Uppsala universitet
Detta paper är en kritisk diskussion av Richard Rortys behandling av frågan om religionens roll i
det offentliga rummet mot bakgrund av hans egen föreslagna förståelse av filosofi som
55
”kulturpolitik” (cultural politics). Rorty ser en konflikt mellan religion och demokrati så länge
religion uppfattas som något mer än en rent privat angelägenhet; därför föreslår han en
religionsuppfattning som likställer tro med kärlek och hopp som ett slags vaga intentionala
tillstånd skilda från både trosföreställningar (beliefs) och önskningar (desires).
Jag argumenterar för att Rorty i sin kulturpolitiska behandling av religion i för liten grad tar
hänsyn till den diskurs som utgör bakgrunden mot vilken olika kulturpolitiska förslag som hans
eget uppfattas och värderas, och i det konkreta exemplet med frågan om religion i det offentliga
rummet försöker jag visa att detta förbiseende leder honom till att reproducera snarare än utmana
några grundläggande diskursiva föreställningar som hans meningsmotståndare i debatten bygger
sin argumentation på. Rortys egen argumentation riskerar därför att bli kontraproduktiv. Jag drar
slutsatsen att en mer fruktbar utformning av tanken på filosofi som kulturpolitik behöver ägna
uppmärksamhet åt den rådande diskursen inom ett givet fält och söka efter grunder för att
ifrågasätta dess grundläggande förutsättningar.
56
Språkfilosofi
Are natural languages formal languages?
Robin Cooper
Göteborgs universitet
The logician Richard Montague, founder of what came to be known as Montague Grammar,
wrote a paper called 'English as a Formal Language'. His claim was that there was no significant
difference between the artificial languages of logicians and natural languages like English and
Swedish. In this talk I will suggest that we need to refine this view and that there are important
roles for type theoretical tools such as grammatical frameworks and record types in the analysis of
how we interact using natural language.
A frequent assumption in computational and corpus linguistics as well as theoretical linguistics
is that words are associated with a fairly small set of meanings, statically defined in a lexical
resource.
This view is challenged by work in the psychology of language where dialogue
participants are regarded as creating meaning on the fly for the purposes of particular dialogues
and this view has been taken up by recent approaches to dialogue semantics. It also seems related
to work on bringing together mismatching ontologies.
We argue that a view of lexical meaning in flux is important for natural language analysis. We
will explore the philosophical underpinning of this argument, in particular the kind of type
theory with records (TTR) that we propose.
References
Cooper, Robin (2010) Frames in formal semantics, in IceTAL 2010, ed. by Hrafn Loftsson,
Eiríkur Rögnvaldsson and Sigrún Helgadóttir, LNCS/LNAI, Springer Verlag.
https://sites.google.com/site/saicdproject/publications-1/publications/ffs-final.pdf
Cooper, Robin, Type Theory and Semantics in Flux, to appear in Kempson, R., Asher, N.,
Fernando, T. (eds.) Handbook of the Philosophy of Science, vol. 14: Philosophy of
Linguistics. Elsevier BV, general editors: Dov M. Gabbay, Paul Thagard and John Woods
https://sites.google.com/site/typetheorywithrecords/drafts/ddl-final.pdf
57
Freges icke-referentiella idé om Sinn & Bedeutung
Thorsten Johansson
Uppsala Universitet
Freges distinktion mellan Sinn & Bedeutung tolkas oftast referentiellt med namn/bärar-relationen
som förebild. Men Frege använde inte distinktionen som kriterium på att något är ett objekt.
Kriteriet var istället att något kunde uppträda som argument till en funktion. Det var också ett
kriterium som utvecklats innan distinktionen Sinn & Bedeutung introducerats. Jag menar att det
också innebär att ett uttrycks mening inte är ett objekt i Freges filosofi. Jag kommer därför att
diskutera några frågor kring det i föredraget.
Webben som föremål för filosofisk analys och reflektion
Torbjörn Lager
Göteborgs universitet
Det råder stor osäkerhet om när det talade språket uppstod och det finns bud på allt mellan
femtiotusen år före kristus till två miljoner år före kristus. Skriftspråkets uppkomst brukar man
datera till någon gång mellan sex- och åttatusen år före kristus. Tidpunkten för
boktryckarkonsten är mycket lättare att datera - där handlar det om fjortonhundratalet. Det är
rimligt att betrakta dessa "uppfinningar" som tre oerhört betydelsefulla steg i mänsklighetens
utveckling. Detta föredrag ska ägnas webben, ett mycket senare påfund, som möjligen kan
komma att visa sig innebära ett fjärde mycket betydelsefullt steg på den mänskliga evolutionens
trappa. Filosofin har alltid intresserat sig för språk och kommunikation och kunskap och för den
externalisering av kunskap som språk och kommunikation möjliggör, men så här långt har
filosofin bara i mycket liten utsträckning intresserat sig för webben. (Lingvister har inte varit ett
dugg bättre på detta.) Inom webbvetenskapen (se www.webscience.org) gör man ett försök att
samla till en vetenskap som tar webben som teknologisk artefakt och socialt fenomen till objekt
för ett studium ur många olika perspektiv, bland andra ett filosofiskt. Kan filosofin ge oss insikter
om webbens "natur", och kan ett studium av webben bidra med nya svar på gamla filosofiska
frågeställningar eller rent av väcka nya frågor av filosofisk karaktär? Jag tror det, och ska i mitt
föredrag försöka att försvara denna ståndpunkt.
58
Do Dialogues have Content?
Staffan Larsson
Göteborgs universitet
In this paper, the notion of “the content of a dialogue” is shown to be problematic in light of the
phenomena of semantic coordi- nation in dialogue, and the associated notion of semantic
plasticity – the ability of meanings to change as a result of language use. Specifically, it appears
that any notion of content in dialogue based on classical model- theoretical semantics will be
insufficient for capturing semantic plastic- ity. An alternative formal semantics, type theory with
records (TTR) is briefly introduced and is show to be better equipped to deal with se- mantic
coordination and plasticity. However, it is also argued that any account of content in dialogue
which takes semantic coordination seri- ously will also need to consider the problems it raises for
some concepts central to traditional notions of meaning, namely inference and truth.
Skepticism, Normativity and Meaning Determination
Åsa Wikforss
Stockholm University
It has been much debated whether meaning is essentially normative. The debate stems from Saul
Kripke's book on rule-following and meaning skepticism. I have argued elsewhere that there are
strong reasons to reject the normativity thesis. If so, what follows for the skeptical challenge? The
challenge is to find facts in virtue of which speaker S means m by t, i.e. to find meaning
determining facts. According to some writers, rejecting normativity seriously weakens the skeptical
argument. If meaning is normative, it is argued, all theories that attempt to provide a naturalist,
reductionist account of the relevant meaning determining facts can be ruled out a priori. This, it
is argued further, leaves anti-reductionist accounts and these are inherently unable to provide a
non-question begging reply to the skeptic. I suggest, by contrast, that rejecting normativity does
little to settle the debate. First, the topics of naturalism and normativity are only loosely
connected. Second, the most serious difficulty facing naturalist theories (the problem of error)
does not have anything to do with normativity in the first place. Instead, I argue, the problematic
assumptions that are driving the skeptical argument concern meaning determination. In
particular, we should question the assumption that a straight solution to the skeptical challenge
need take the form either of full-blown reductionism or of quietistic anti-reductionism. I end by
relating the skeptical challenge to some recent pessimism concerning the 'foundational project',
the project of providing an informative account of meaning determination.
59
Tillämpad etik
On Killing the Red Cross
Helen Frowe
University of Kent
The principle of non-combatant immunity holds that it is impermissible to target noncombatants in war. This principle is thought to hold universally: it covers all non-combatants in
all conflicts. Most just war theorists argue that this is because non-combatants are not liable to
defensive killing, by which they mean that non-combatants have done nothing to lose their rights
against intentional attack. Intentionally killing them will therefore wrong them. But of course,
just war theorists usually allow that it is permissible to target combatants during war. The
traditional explanation of why combatants have lost their rights against intentional attack is that,
unlike non-combatants, combatants threaten.
But these days, not many people think it plausible to claim that non-combatants don’t pose
threats in war. Non-combatants make substantial causal contributions to their country’s war
effort. In doing so, they pose what I call indirect threats to those on the other side of the war. I
suggest that when non-combatants are morally responsible for posing these threats, they can be
liable to defensive killing if their country’s war is unjust.
In this paper, I focus on an important implication of my view, namely that it will permit
killing members of the Red Cross if they assist combatants on the unjust side of a war. I argue
that this is no reason to reject my view; on the contrary, members of the Red Cross can be
legitimate targets in war. I argue that the two reasons most commonly supposed to grant
members of the Red Cross immunity – that they provide only medical aid, and that they provide
such aid to both sides of a conflict – fail to show that the Red Cross cannot be liable to defensive
killing in war. That the assistance one provides is medical (rather than military in the obvious
sense) does not make a moral difference to one’s obligation to refrain from causing harm. And,
one ought not to be neutral between those posing just threats and those posing unjust threats. I
argue that it is permissible for the Red Cross to assist unjust combatants if, and only if, those on
the just side of the war explicitly consent to their doing so.
60
Behovsprincipen i vården
Niklas Juth
Karolinska institutet
Behovsprincipen är den mest omhuldade principen för fördelning av vård av såväl i offentliga
ritklinjer, som av moralfilosofer och vårdpersonal. Behovsprinciper förenas av att säga att vi (om
möjligt) har rätt till ett minimalt gott eller acceptabelt liv eller hälsa, dvs. vi har rätt till
”tillräckligt” av det goda men inte mer. Denna princip är dock oklar, eftersom man kan mena
olika saker med minimalt och gott. Jag argumenterar för att det är svårt att formulera en
handlingsvägledande precisering av principen som också är försvarbar. Den näraliggande
prioritanismen kan dock användas för att utforma behovsprinciper som vettiga tumregler för
fördelning av vård.
Självuppfyllande profetior Är självuppfyllande profetior ett problem som drabbar frågan om när vi ska avstå från eller avsluta
livsuppehållande behandling på extremt för tidigt födda barn.
Peter Karlsson
Umeå universitet
När bör man avstå från eller avsluta livsuppehållande behandling på barn som är extremt för
tidigt födda? De etiska problem som omgärdar vården av extremt för tidigt födda är, och har
varit, svåra. I takt med att neonatologin har genomgått stora framsteg inom medicinsk teknologi,
farmakologi och diagnostik, vilket under de senaste 30 åren inneburit stadigt förbättrade
mortalitetsnivåer, så har det också inneburit att fler och fler räddas till livet med varierande grader
av handikapp, där de allvarligaste formerna drabbar hjärnan, lungorna och ögonen. Här kan man
skönja att vissa länder och regioner intagit olika riktlinjer, praxis eller attityd med avseende på var
man ska sätta gränsen för vilka för tidigt födda som man ska sätta in livsuppehållande behandling
på. Gränsproblematiken har framför allt gällt gestationsålder, vilka prognostiserade handikapp
som är acceptabla att leva med, vem som ska avgöra frågan, samt vad vården av extremt
prematura barn får kosta. I den anglo-amerikanska debatten gällande medial futile treatments har
ett antal generella förslag framkommit om när det finns skäl att avstå från eller avsluta
livsuppehållande behandling. Centrala drag hos dessa förslag har fokuserat på om behandlingen
kan åstadkomma en tillräcklig grad av livskvalitet samt sannolikheten för att insatt behandling når
sitt fysiologiska mål. Emellertid så har dessa förslag om avgränsningar av medical futility stött på
61
problem och kritiserats utifrån att vara både mångtydiga och komplexa, att de gett för mycket
beslutandemakt åt läkare, att medicinska fakta och konsensusbaserade ansatser inte löst de
problem som omgärdar det kliniska beslutsfattandet, och att de drabbas av att vara
självuppfyllande profetior. Det senare problemet skulle innebära att om man i praktiken använder
det föreslagna kriteriet för när det är medicinskt futilt att sätta in livsuppehållande behandling, så
skulle praktiken ge evidens för att behandlingen faktiskt också var medicinskt futil. Faran är
alltså, att när behandling begränsas eller avslutas, t ex pga. hög förväntad mortalitetsrisk (medical
futile), så kommer helt enkelt den uppmätta nivån av mortalitet att höjas artificiellt. Det skulle
innebära att så snart man handlar utifrån förslaget om vad som avgränsar medical futile treatments
så bekräftar man sin egen hypotes. Jag ska här diskutera hållbarheten hos problemet om
självuppfyllande profetior. I vad mån det är ett problem och om det i sådana fall drabbar vården
av extremt för tidigt födda barn. Min position i denna fråga är i skrivande stund inte klar.
Normative Empirical Ethics
Ulrik Kihlbom
Uppsala universitet
Normative ethics and empirical ethics are often understood as two quite distinct fields of inquiry.
The former taken as a philosophical reflective inquiry that results in normative theory (in a wide
sense), and the latter as an empirical inquiry aiming at describing existing ethical views, attitudes
or social rules. A related assumption within practical or normative ethics seems to be that the
normative theory should be in place before the empirical studies are designed as the relevance of
such studies are determined by the theory.
In this paper, both assumptions are called into question. It is argued that, given a version of
pluralism in ethics, the order of priority need to be reversed.
Megaränta på mikrolån: Låt de fattiga betala?
Joakim Sandberg,
Göteborgs universitet
Mikrolån (eller mikrokrediter) är ytterst småskaliga banklån, ofta på under 100 kr, utställda till
människor i extrem fattigdom t ex i utvecklingsländer som Bangladesh, Bolivia och Ghana. Dessa
lån har hyllats som ’framtidens bistånd’ och sägs ibland vara det mest effektiva sättet att bekämpa
den globala fattigdomen på – eftersom de hjälper de fattiga att ’hjälpa sig själva’ genom att t ex ge
dem möjlighet att starta småföretag och undgå lånehajarnas skuldfällor. FN utsåg år 2005 till
62
’mikrokrediternas år’ och år 2006 gick Nobels fredspris till Muhammad Yunus och hans
Grameen Bank i Bangladesh.
Denna uppsats handlar dock om mikrolånens baksida, eller mer precist om priset på deras
framgång. Ett av de vanligast förekommande klagomålen på mikrokreditrörelsen är nämligen att
räntorna på de fattigas lån är så otroligt höga. Kommersiella storbanker i Väst tar sällan mer än 510% i årlig ränta på de lån som vi tar, t ex bostads- eller nystartslån. Men de fattiga kan ofta
tvingas betala ett par procent i veckan, vilket på årsbasis blir uppemot 100% i ränta (eller ibland t
o m mer!). Mikrobankerna försvarar sig med att säga att det kostar mer pengar att administrera
ett större antal väldigt små lån, och att riskbedömningar från storbankerna också driver upp de
egna räntekostnaderna. Men är det verkligen moraliskt försvarligt att kräva uppemot 100% i
ränta på lån till fattiga människor?
Jag kommer i denna uppsats att diskutera fyra huvudtolkningar av kritiken mot mikrolånens
räntor – argument som går ut på att dagens räntenivåer är antingen okänsliga, exploaterande eller
orättvisa (på två olika sätt). Några av dessa argument har viktiga poänger och kan ses som
varningar kring oroande trender inom mikrofinansvärlden. Men jag menar att inget argument
lyckas visa att det är moraliskt fel att kräva uppemot 100% i ränta på mikrolån, åtminstone i
dagens globala och finansiella situation. Kanske kunde vi önska en mer rättvis värld i allmänhet,
där också de fattiga kunde få tillgång till lån med lägre räntor, men i sådana fall får kritiken riktas
mot våra politiker och de globala politiska institutionerna. Min slutsats är i alla fall att dagens
räntenivåer på mikrokrediter är moraliskt försvarliga i dagens värld.
Self-Defence, Just War and a Reasonable Prospect of Success
Suzanne Uniacke University of Hull The Just War principles that govern recourse to war explicitly require a reasonable prospect of
success. The prevailing view about personal self-defence is that it can be justified even if the
prospect of success is low. I argue that the jus ad bellum ‘success condition’ underlines an
important difference between personal self-defence and defensive war that is commonly
marginalized by those who regard the moral principles governing these two types of conflict as
very closely aligned. The ‘success condition’ is grounded in assumptions about the nature of
political authority and responsibility that shape and limit the right to wage defensive war.
63
Vetenskapsfilosofi
Selektion och variation
Björn Brunnander
Stockholms universitet
Det anses allmänt att naturligt urval kräver variation i fitness. I den här artikeln vill jag påvisa att
detta synsätt är svårt att förena med tanken att urvalet är en kraft eller kausal mekanism. Vi tycks
inte ha någon anledning att dra en linje mellan fall där frekvenser förändras för att det finns
skillnader i fitness och fall där frekvenser är oförändrade för att det inte finns skillnader i fitness, i
alla fall inte utifrån ett behov att kategorisera orsaker. I båda fallen är de relevanta parametrarna
fitness-relationerna, å ena sidan, och (de framtida) frekvenserna, å den andra. Det finns ingen
anledning att postulera en kraft eller kausal mekanism som verkar i fallet med variation i fitness
men inte i fallet utan.
Jag argumenterar vidare att artificiellt urval är annorlunda i detta avseende. Artificiellt urval är
en särskild sorts aktivitet som endast kan existera om det finns variation när det gäller det
relevanta draget. Givet detta kan man, lite spekulerande, föreslå att tanken att naturligt urval är
en kraft/kausal mekanism som kräver variation i fitness reflekterar ett "lömskt lån" ifrån det
intentionala sammanhanget. Detta lån underlättas i så fall genom ett begreppssystem som
behandlar naturligt urval som nära analogt med artificiellt urval.
The Bug: A paradox without principle.
George Masterton
Uppsala Universitet
Lewis' Humean supervenience is a thesis of contingent covariation: among worlds like ours, no
two differ without difference in their arrangement of qualities. It follows that, if two worlds are to
differ as to the chance of proposition A at time t, then they must differ in the spatiotemporal
distribution of qualities (perfectly natural properties). This leads to the problem of undermining:
where there are non-trivial actual chances that the future could be such that the present chances
would be other than they actually are. David Lewis claimed (1994) that though undermining is
strange, it is not–in itself–paradoxical. After all, any non- unitary chance of A is entirely
compatible with not-A. Lewis, and those who followed, have more or less all held that to derive a
64
paradox from the undermining of present chances by counterfactual futures, Humean
supervenience must be augmented with some variant of Lewis' Principal Principle. Roughly, this
Principle says that the degree of belief one should have in A, given the chance of A at t is x, is x.
Lewis considered the paradox that results from the combination of this Principle and Humean
supervenience to be the preeminent threat to Humeanism.
In this paper I shall demonstrate that the Principle is not required to derive a paradox from
undermining. In doing so, I shall reveal the Bug to be nothing other than a classic paradox of selfreference. There are well known responses to such paradoxes, I shall discuss a few of these that
Humeans can, and have, availed themselves of in order to defeat the Bug.
Om filosofins och fysikens många världar med fokus på ”landskapet” i strängteori
Keizo Matsubara
Uppsala Universitet
Både inom filosofin och inom fysiken så har föreställningar om multipla världar diskuterats. De
frågeställningar som legat bakom och motiverat dessa tankar är dock tämligen olika.
Inom filosofin har diskussionen om möjliga världar en lång historia. De används numera flitigt
i samband med modallogik som ett sätt att precisera och ge mening till påståenden om
nödvändighet och möjlighet. Hur man ska se på världar i detta sammanhang har varit
omdiskuterat. Vanligtvis har man inte föreställt sig att dessa världar skulle ha en verklig existens
på samma sätt som vår egen värld; dock är David Lewis känd för att ha förespråkat just en sådan
uppfattning.
Inom fysiken har man tagit upp idén om parallella världar av olika anledningar. För att tolka
de tämligen svårbegripliga och kontraintuitiva resultaten från kvantfysiken så har vissa förespråkat
att man ska förstå resultaten från kvantmekaniken i termer av multipla världar.
På senare tid har man inom strängteori börjat diskutera det man kallar för ”landskapet”. Detta
består av en ofantlig mängd olika lösningar till strängteori som var och en ger upphov till en värld
med skenbart olika naturlagar, krafter och partiklar. Vissa fysiker föreställer sig att det hela ska
förstås som att det rent faktiskt existerar en mängd parallella världar. Dessa har använts i samband
med ett så kallat antropiskt argument. Argumentet går ut på att om man antar att en mängd
parallella världar faktiskt existerar så behöver man inte förklara varför vårt universum har
egenskaper som verkar anpassade för att tillåta vår existens. Det finns många världar men vi kan
bara befinna oss i ett som tillåter vår existens. Hur man ska se på ”landskapet” och användandet
av antropiska argument har varit en kontroversiell fråga även bland fysikerna själva.
65
I detta föredrag vill jag kritiskt diskutera frågan om hur man ska uppfatta de olika
föreställningarna om multipla världar. Jag kommer att jämföra de olika diskussionerna och visa på
skillnader och likheter mellan dem. Frågan om de olika diskussionerna kan relateras till varandra
och på olika sätt belysa varandra kommer också att diskuteras.
Should Scientists Communicate?
Erik J. Olsson
Lund University
The Internet revolution has greatly facilitated communication between scientists – all for the
good, it would seem. By communicating, scientists learn from other scientists and they are able to
disseminate their own results to the benefit of the research community at large. However,
communication, e.g. through the publication of scientific results, may also make scientists
convergence on a false position. For instance, it took 60 years for the hypothesis that peptic ulcer
disease is primarily caused by a bacterium to be widely accepted, and for its most renowned
advocates to receive the Nobel Prize, due mainly to the dissemination of one study which
appeared conclusively to demonstrate otherwise. Moreover, a certain kind of evidence for a
scientific view is arguably becoming rarer due to the instant availability of other scientist’s work,
namely, evidence consisting in the fact that several respectable researchers arrived at the same or
equivalent views independently. A famous example is the standard explication of the concept of a
computable function which was suggested independently, in various equivalent forms, by Turing,
Church and others. Had Turing and other been communicating prior to presenting their
findings, the fact of their convergence may not have been perceived as striking. Analogously, the
journal peer-reviewing system is usually organized in a way guaranteeing the anonymity of the
referees, thereby preventing any communication from taking place between them. The ensuing
reports are arguably more valuable to the executive editor than they would have been, had the
referees been communicating before their delivery. Hence, not only may the communication of
flawed results derail the research community; the very act of communication may be evidentially
destructive regardless of the veracity of what is being reported. Now it may of course be held that
the benefits of communication greatly outweigh its drawbacks. Nevertheless, the fact that there
are cases where communication is detrimental does raise the general philosophical question of the
scientific or epistemic (truth-related) value of communication. The ambition of this talk is not to
present a final view on this complex issue, but to give some tentative ideas for how it may be
addressed. In order to get started, we need to be more specific regarding the two central concepts
of “communication” and “epistemic value”. In the talk, I will review some relevant conceptual
66
frameworks and results in the literature, including work by Hegselmann and Krause (2006) and
Zollman (2007). In the final part of the talk, I turn my attention to a Bayesian model developed
in Lund (Angere submitted, Olsson 2011a, 2011b) and its possible consequences for the issue at
hand, drawing on the concept of veritistic value in Goldman (1999).
Literature
Angere, S. (submitted), “Knowledge in a Social Network”.
Goldman, A. I. (1999), Knowledge in a Social World, Clarendon Press, Oxford.
Hegselmann, R., and Krause, U. (2006), “Truth and Cognitive Division of Labour: First Steps
Towards a Computer-Aided Social Epistemology”, Journal of Artificial Societies and Social
Simulation 9 (3).
Olsson, E. J. (2011a), “A Simulation Approach to Veritistic Social Epistemology”, Episteme, in
press.
Olsson, E. J. (2011b), “A Bayesian Simulation Model of Group Deliberation”, forthcoming in
Zenker, F. (ed.), Bayesian Argumentation.
Zollman, K. J. (2007), “The Communication Structure of Epistemic Communities”, Philosophy
of Science 74 (5): 574-587.
Collingwood och matematikens Platonism
Ulf Persson
Chalmers
R.G.Collingwood (1889-43) brittisk filosof och historiker känd för sitt angrepp på 'klistra och
klippa' metoden inom historieforskning. Källor består inte bara av ett ändligt antal skrivna
dokument utan allt är i princip dokument. Kunskapen om det förflutna avtar därmed inte
nödvändigtvis med tiden. Metoden är forensisk och bygger på frågor och är därmed
naturvetenskaplig med kopplingar till Poppers falsifiering och matematikens platonska verklighet,
vilket skall närmare utredas i föredraget.
Begreppsanalysen som mål eller medel: en kritisk not
Stefan Schubert
Lunds universitet
Ett av den analytiska filosofins mest utpräglade kännetecken är dess fokusering på analysen av
centrala begrepp som sanning, kunskap, frihet, m fl. Begreppsanalysen är (givet att man ger den en
någorlunda vid definition) en av de allra vanligaste filosofiska verksamheterna. En blick på
67
Stanford Encyclopedia of Philosophy (Zalta, 2011) ger starkt stöd åt den uppfattningen: dessa
centrala begrepp utgör många av uppslagsorden, och de artiklar som behandlar dem handlar till
stor del om deras respektive definitioner. Det är t o m så att en vanlig uppfattning är att filosofins
uppgift just består i klargörandet och definierandet av dessa centrala begrepp.
Således är begreppsanalysen och dess metodologi väl värd att undersöka närmare. Naturligtvis
har detta stötts och blötts från alla möjliga vinklar i många år. Bl a har man med hjälp av
psykologisk forskning angripit idén att dessa begrepp skulle ha nödvändiga och tillräckliga villkor,
något som ofta antagits av begreppsanalytiker (se bl a Ramsay, 1992). Min invändning är
emellertid en annan än denna; nämligen den att den ensidiga fokuseringen på definitionen av
centrala begrepp gör att viktiga delar av de fenomen begreppen ursprungligen var tänkta att
belysa hamnar i skymundan.
Följande exempel kan förhoppningsvis klargöra vad jag menar. Definitionen av begreppet
konvention har diskuterats flitigt i litteraturen. T ex David Lewis (1969) ställer upp en rad exakta
villkor för att något ska räknas som en konvention; villkor som avgränsar begreppet konvention
tämligen snävt. Troligen finns det en ganska stark koppling mellan just exaktheten och den snäva
avgränsningen: det skulle vara svårt att uppnå samma grad av exakthet utan att få en sådan ganska
snäv avgränsning. Emellertid finns det förstås en mängd regler och normer som ligger nära Lewis’
konventioner och som i dagligt tal säkert kallas för just konventioner, men som faller utanför
hans definition. Dessa är viktiga delar av det fenomen (sociala normer, regler o dyl) som
begreppet konvention (såsom det används i vardagsspråket) var tänkt att belysa. Kombinationen
av att de faller utanför definitionen, och att så mycket av diskussionen kring konventioner kretsat
kring detta centrala begrepps definition, gör att de inte får den uppmärksamhet de förtjänar av
filosofer.
Problemet är, som jag ser det, att filosofer ofta lägger för stor vikt vid definitionen av begrepp
relativt förståelse av fenomenen. Begreppens värde är blott instrumentellt: de är verktyg vi behöver
för att förstå fenomenen. För att förstå de fenomen som (vardags)begreppet konvention var tänkt
att belysa behöver vi sannolikt inte ett utan ett stort antal väl definierade begrepp. Detsamma
gäller, som jag ska försöka visa, även en rad andra filosofiska begrepp. Särskilt gäller det begrepp
som har en koppling till kunskapsteoretiska och samhälleliga frågor – som koherens, frihet, etc.
Min tes är således att vi på dessa områden borde fokusera mindre på att ställa upp den ”enda
sanna definitionen” av t ex kunskap och mer på att på ett konstruktivt sätt skapa nya fruktbara
och precisa begrepp. Idén ligger nära Carnaps (1951) tanke om att explikera begrepp.
Referenser
Carnap, R. (1951). Logical Foundations of Probability. (London: Routledge and Kegan Paul.)
Lewis, D. (1969). Convention: A Philosophical Study. (Cambridge: Harvard University Press.)
68
Ramsey, W. (1992). “Prototypes and Conceptual Analysis.” Topoi, 11, 59-70.
Zalta, E. (Ed.) (2011). Stanford Encyclopedia of Philosophy. Available at http://plato.stanford.edu/.
Poppers bevis mot induktion — en marginalanteckning
Inge-Bert Täljedal
Umeå universitet
Två utsagor: 1) Det finns en formel som rätt framsagd framkallar Fan med horn och svans; 2)
Det finns en regel som tillämpad på observationssatser genererar en sann generalisering. Popper
(1969) ansåg att 1) är meningsfull men omöjlig att falsifiera. Om 2) har han inte uttalat sig
explicit, men hans argumentation mot induktion kan tolkas som att han skulle ansett 2) vara
både meningsfull och falsifierbar, vilket tycks inkonsekvent vid jämförelse med synen på 1).
Popper hänvisar till Hume (”no logically possible future observation can ever contradict the
class of past observations”) för att kritisera Newtons uppfattning att Newton härlett den
dynamiska mekaniken ur erfarenheten: ”...it is logically impossible to derive Newton’s theory
from observations…” Att det enligt Popper är ”impossible” beror inte på att Newtons teori skulle
vara felaktig utan på att det över huvud taget är ”impossible to derive (…) theory from
observations”.
Trodde Popper verkligen att Newton ansåg att hans mekanik implicerades av
observationssatser enbart? Oavsett vad Newton själv rmenade om detta (cf. Ducheyne 2005)
förefaller Poppers snäva tolkning (och det därpå baserade logiska motbeviset) att slå in öppna
dörrar för den som mer allmänt undrar över värdet av induktion. Med induktiv inferens avser
man ju normalt något annat än deduktion från observationssatser enbart.
I sitt bevis skiljer inte Popper tydligt möjligheten att härleda (”derive”) en sann generalisering
från möjligheten att uppvisa dess sanning. Kanske är utsaga 2) falsk. Att visa att den måste vara
det, verkar dock lika omöjligt som att visa att 1) är falsk. Alltså kan man hålla öppet för att utsaga
2) faktiskt är sann, vare sig man tror det eller ej. I sökandet efter induktiva regler måste förstås
fallibalisten utgå ifrån att varje förslag till en sådan regel kan råka vara felaktigt. Det borde inte
vara mera bekymmersamt än att de resulterande generaliseringarna är underkastade samma
predikament. Man avstår inte från att generalisera därför att man kan ta fel.
Alla människor är dödliga. Visst är det möjligt att den åsikten är sann, fastän den inte följer
deduktivt från partikulära observationer? Och visst härleder man den i allmänhet genom
induktion, och inte helt irrationellt från någon myt, religiös eller annan.
Popper tycks för övrigt ha väl stor benägenhet att betrakta hypotetiska existensutsagor (i
Conjectures and refutations exemplifierade av utsaga 1) som ovetenskapliga. Som diabetesforskare
69
har jag till exempel haft att överväga två viktiga hypoteser som är obevisade och saknar potentiella
falsifikatorer: det finns en sekretionsreglerande glukosreceptor på de insulinbildande cellerna; det
finns ett virus som orsakar merparten av all insulinberoende diabetes. Båda är uttryck för
analogitänkande (det finns andra receptorer och sjukdomsframkallande virus).
Referenser
Ducheyne, S. (2005): Mathematical Models in Newton’s Principia: A New View of the
‘Newtonian Style’. Int. Stud. Philos. Sci. 19: 1 - 19.
Popper, K. R. (1969): Conjectures and refutations. The growth of scientific knowledge. (Third
rev. ed.) London, Routledge and Kegan Paul, pp. 189—190, 248—250.
70