Två sidor - om
Stevensons dualitet.
En essä om Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
© Emina Sabic.
Vi värdelösa litzine, 2011-04-27.
Tio år före Freuds The Interpertation of Dreams, publicerades Robert Louis
Stevensons The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, vilken uppkom efter att
författaren hade en serie drömmar som skildrade dessa numera odödliga karaktärer.
Romanen handskas med den dualistiska aspekten av mänsklig psykologi, Stevenson
uppgav att han hade spenderat många år med att söka efter en berättelse som
kunde förkroppsliga hans ”starka känsla för människans dubbla väsen”. I romanens
första utkast verkar Stevenson ha dragit nytta av erfarenheterna från sitt egna
dubbelliv, för att kunna beskriva de utsvävningar som utfördes av Jekyll, genom sitt
alter ego Hyde, mer realistiskt. Stevensons hustru Fanny Osbourne Stevenson sade
att författaren hade förebrått henne för att ha väckt honom från en orolig sömn
eftersom han hade drömt en ”fine bogey tale ”och efteråt skildrat de första idéerna
som kom att ge upphov till hans kanske mest kända roman.
Karaktärerna Dr Jekyll och Mr Hyde representerar höjdpunkten av författarens egna, liksom den
viktorianska erans, tankar kring ämnet mänsklig dualitet. Under den tidens koloniala och tekniska
utveckling blomstrade England tillsammans med det kontinentala Europa, och även resten av världen.
Likväl innebar närmandet av århundradets slut att en skugga kastades över tidstypiska ideal.
I den inflytelserika Science and the Modern World, föreslog A.N. Whitehead att artonhundratalet var
ett århundrade i vilket varje individ ”stred med sig själv”, trots att varje period av modern intellektuell
historia har bestått av stora sammandrabbningar mellan motstridiga vyer. I ”A Chapter on Dreams”
berättar Stevenson om sitt dubbelliv som student där hans animerade och tydliga drömmar ockuperade
hans tankar, och inte fanns att hitta i någon tryckt bok:
[H]e began, that is to say, to dream in sequence and thus to lead a double life – one of the day, one of
the night – one that he had every reason to believe was the true one, another that he had no means of
proving to be false [...] Time went quicker in the light of the dreams, some seven hours (as near as he
can guess) to one; and it went besides more intensely, so that the gloom of these fancied experiences
clouded the day, and he had not shaken off their shadow ere it was time to lie down and to renew
them. I cannot tell how long it was that he endured this discipline; but it was long enough to leave a
great black blot upon his memory, long enough to send him trembling for his reason to the doors of a
certain doctor; whereupon with a simple draught he was restored to the common lot of man.
1
Det fanns flertalet teorier som behandlade dubbelt medvetande och multipla personligheter på den
tiden – två av de viktigaste idéerna som utforskas i Stevensons roman.
Romanen utforskar inte bara dualitet inom människor, utan också inom det viktorianska samhället som
lämnade ett distinkt märke på sin tids människor. Att hålla skenet uppe ansågs vara oerhört viktigt, inte
minst på grund av förväntningarna på människor att följa en strikt social och moralisk uppförandekod.
När Enfield stöter på Hyde, under sin extremt sena kvällspromenad hem, är läsaren omedelbart
medveten om att han ogillar Hyde vid första anblicken. Språket som används för att beskriva den
okände mannen genom Enfields ögon är skarpt och hatiskt; men varför är Enfields reaktion så stark,
och dessutom, vad gör en respektabel advokat ute på Londons övergivna gator mitt i natten? Han
reagerar på ett sådant negativt sätt eftersom han uppenbarligen har tillbringat natten på stadens
bordeller och pubar – ett vanligen ihärdigt, men förbisett, bemödande bland den tidens herrar. Det
är då inte så onormalt för Enfield att reagera så starkt när Hyde trampar på ett flickebarn på gatan
eftersom han nu ställs inför sitt eget mindre ansedda åt agande, för att inte tala om sin egen, och sitt
samhälles, dualitet.
Även om många män gav efter för ”ohederligt” beteende, var det naturligtvis av yttersta vikt att
upprätthålla ett gott intryck. Dr Jekyll är övertygad om att ingen ska ta reda på att Hyde är hans alter
ego och därmed upptäcka vilka dåd han har utfört. Dessutom försöker Utterson att hålla Dr Jekyll från
att associeras med Hydes fruktansvärda illgärningar, och samtidigt försöka bevara Jekylls rykte såväl
som anständighet och värdighet.
Stevenson företräder dualitet även på andra sätt, det mest uppenbara är kanske de hus som beskrivs på
sådana sätt att det är omöjligt att missförstå innebörden. Dr Jekylls hus beskrivs som rikt och bekvämt
från utsidan, men på baksidan av huset hamnar laboratoriet, som beskrivs som olycksbådande och
en idealisk plats att bedriva vårdslöshet. En omisskännlig hänvisning till de båda männen som huset
hyser. Som Jekyll säger: ”of the two natures that contended in the field of [his] consciousness [he] could
rightly be said to be either only because [he] was radically both” Alltså medan den lärde, respektable
läkaren är ansiktet som uppfattas av omvärlden, samtidigt som den vilde, avskyvärde Hyde är dold från
allmänheten, kan de emellertid båda återfinnas i samma boning. London, den stad där berättelsen äger
rum, är avbildad på ett liknande sätt, eller som en okänd minister så vältaligt uttrycker det: ”at once the
emporium of crime and the palladium of Christianity […] It is here that [vice and virtue] join issue in the
most deadly proximity”.
Vid första anblicken är Jekyll nöjd med att ha ett alter ego, men allteftersom Hyde blir mer och mer
illavarslande för varje bladvändning, konstaterar Matthew C. Brennan att snarare än att försöka
integrera sin skugga, försöker Jekyll att skilja dessa båda aspekter av hans personlighet åt. Tillsynes
framgångsrikt i början, men i själva verket förvärrar han obalansen i hans nu ömtåliga psyke. Ju mer
Jekyll försöker att underkuva Hyde, desto kraftfullare blir den andre. Han uppger att han håller på att
bli ”a creature eaten up” och är ”solely occupied by one thought; the horror of my other self”. Det är
denna andra aspekt av honom själv som i slutändan tar över Jekylls väsen, vilket slutligen leder till hans
undergång.
Till sist, Jekyll får möjligheten att släppa lös sin andra sida och tillåter den animaliska och fundamentala
mänskliga naturen att ta ett steg framåt, genom att skala bort den polerade och kultiverade ytan vi är
tvungna att visa utåt. Är människor i slutändan ondsinta? Kanske är den egentliga frågan huruvida vi
besitter förmågan, modet och karaktärsstyrkan att leta inom oss själva för att finna sanningen.
2