Lagtextkompendium
Introduktion till det svenska rättssystemet
och offentligrättens grunder
Lagtextkompendium............................................................................................................. 1
Introduktion till det svenska rättssystemet och offentligrättens grunder ..................... 1
Civilrätt................................................................................................................................. 9
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område . 9
1 kap. Om slutande av avtal ............................................................................................. 9
2 kap. Om fullmakt ......................................................................................................... 10
3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet ............................................................................. 13
4 kap. Allmänna bestämmelser ...................................................................................... 11
Övergångsbestämmelser ............................................................................................... 11
Köplag (1990:931) ............................................................................................................ 12
Inledande bestämmelser Tillämpningsområde .......................................................... 12
Avtalsfrihet ................................................................................................................ 12
Konsumentköp .......................................................................................................... 12
Internationella köp ..................................................................................................... 12
Varans avlämnande Hämtningsköp ........................................................................... 12
Transportköp ............................................................................................................. 13
Tiden för avlämnandet............................................................................................... 13
Rätt att hålla inne varan ............................................................................................ 13
Kostnaderna för varan ............................................................................................... 13
Risken för varan ........................................................................................................ 13
Riskens övergång ..................................................................................................... 14
Varor under transport ................................................................................................ 14
Öppet köp ................................................................................................................. 14
Varans beskaffenhet ................................................................................................. 14
Befintligt skick ........................................................................................................... 15
Undersökning av varan före köpet ............................................................................. 15
Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger ......................................... 15
Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande Påföljderna ..................................... 16
Fullgörelse ................................................................................................................ 16
Hävning ..................................................................................................................... 16
Skadestånd ............................................................................................................... 16
Meddelande om hävning och skadestånd ................................................................. 17
1
Påföljder vid fel i varan Påföljderna ........................................................................... 17
Undersökning av varan efter avlämnandet ................................................................ 17
Reklamation .............................................................................................................. 18
Avhjälpande och omleverans .................................................................................... 18
Prisavdrag och hävning ............................................................................................. 18
Skadestånd ............................................................................................................... 19
Påföljder vid rättsligt fel ............................................................................................. 19
Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott Rätt att hålla inne
betalningen ............................................................................................................... 19
Partiellt avtalsbrott..................................................................................................... 19
Hävning vid successiv leverans................................................................................. 20
Köparens skyldigheter Prisets bestämmande ............................................................ 20
Betalningen ............................................................................................................... 20
Påföljder vid köparens avtalsbrott Påföljderna........................................................... 21
Krav på betalning och annan fullgörelse .................................................................... 21
Hävning på grund av dröjsmål med betalningen ........................................................ 22
Hävning på grund av bristande medverkan ............................................................... 22
Hävning vid successiv leverans................................................................................. 22
Skadestånd ............................................................................................................... 22
Meddelande om hävning och skadestånd ................................................................. 23
Specifikation.............................................................................................................. 23
Befarat avtalsbrott Stoppningsrätt ............................................................................. 23
Hävning ..................................................................................................................... 24
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans Verkningar av hävning och
omleverans ............................................................................................................... 24
Bortfall av rätt till hävning och omleverans ................................................................ 25
Skadeståndets omfattning Allmänt ............................................................................ 25
Prisskillnad ................................................................................................................ 26
Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet ........................................ 26
Ränta ........................................................................................................................ 26
Vård av varan Säljarens vårdplikt .............................................................................. 26
Köparens vårdplikt .................................................................................................... 26
Förvaring hos tredje man .......................................................................................... 27
Ersättning för vårdkostnader ..................................................................................... 27
Försäljning av varan .................................................................................................. 27
Avkastning ................................................................................................................ 27
Vissa meddelanden................................................................................................... 28
Skadeståndslag (1972:207) ............................................................................................. 29
1 kap. Inledande bestämmelser...................................................................................... 29
2
2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande .................................................... 29
3 kap. Skadeståndsansvar för annans vållande och för det allmänna............................. 30
4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar ....................................................................... 32
5 kap. Skadeståndets bestämmande.............................................................................. 32
6 kap. Gemensamma bestämmelser .............................................................................. 34
Övergångsbestämmelser ............................................................................................... 35
Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter ....................................................... 36
Inledande bestämmelse ............................................................................................ 36
Märkning och registrering av hundar och katter ......................................................... 36
Förelägganden och förbud ........................................................................................ 37
Omhändertagande av hundar m.m. ........................................................................... 37
Hundförbud ............................................................................................................... 38
Tillsyn över och omhändertagande av hundar i marker där det finns vilt ................... 38
Hjälp av Polismyndigheten ........................................................................................ 39
Ersättning för skador orsakade av hundar ................................................................. 39
Kostnader för omhändertagande av hundar .............................................................. 39
Övergivna eller förvildade katter ................................................................................ 40
Straffansvar............................................................................................................... 40
Överklagande m.m. ................................................................................................... 40
Straffrätt ............................................................................................................................. 42
Brottsbalk (1962:700), utdrag .......................................................................................... 42
1 kap. Om brott och brottspåföljder................................................................................. 42
3 kap. Om brott mot liv och hälsa ................................................................................... 43
5 kap. Om ärekränkning ................................................................................................. 45
8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott ................................................................ 46
9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet ..................................................................... 49
10 kap. Om förskingring, annan trolöshet och mutbrott................................................... 51
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform ................................................. 55
1 kap. Statsskickets grunder........................................................................................... 55
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter ....................................................................... 56
Opinionsfriheter ......................................................................................................... 56
Kroppslig integritet och rörelsefrihet .......................................................................... 57
Rättssäkerhet ............................................................................................................ 57
Skydd mot diskriminering .......................................................................................... 58
Stridsåtgärder på arbetsmarknaden .......................................................................... 58
Egendomsskydd och allemansrätt ............................................................................. 58
Upphovsrätt............................................................................................................... 59
Näringsfrihet.............................................................................................................. 59
3
Utbildning och forskning ............................................................................................ 59
Europakonventionen ................................................................................................. 59
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter ............................................ 59
3 kap. Riksdagen............................................................................................................ 61
Riksdagens bildande och sammansättning ............................................................... 61
Ordinarie val.............................................................................................................. 61
Rösträtt och valbarhet ............................................................................................... 61
Valkretsar .................................................................................................................. 62
Mandatfördelningen mellan valkretsarna ................................................................... 62
Mandatfördelningen mellan partierna ........................................................................ 62
Valperiod ................................................................................................................... 63
Extra val .................................................................................................................... 63
Överklagande av val ................................................................................................. 63
Ytterligare bestämmelser .......................................................................................... 63
4 kap. Riksdagsarbetet ................................................................................................... 63
Riksmöte ................................................................................................................... 63
Talmannen ................................................................................................................ 64
Utskotten ................................................................................................................... 64
Rätten att väcka förslag............................................................................................. 64
Ärendenas beredning ................................................................................................ 64
Ärendenas avgörande ............................................................................................... 64
Uppföljning och utvärdering ....................................................................................... 64
Offentlighet i kammaren ............................................................................................ 64
Ledamöternas ställning ............................................................................................. 65
Ytterligare bestämmelser .......................................................................................... 65
5 kap. Statschefen.......................................................................................................... 65
6 kap. Regeringen .......................................................................................................... 66
Regeringens sammansättning ................................................................................... 66
Statsministeromröstning efter val .............................................................................. 67
Regeringsbildningen ................................................................................................. 67
Entledigande av statsministern eller annat statsråd ................................................... 67
Ställföreträdare för statsministern .............................................................................. 68
Övergångsregering ................................................................................................... 68
Förhinder för talmannen ............................................................................................ 68
7 kap. Regeringsarbetet ................................................................................................. 68
Regeringskansliet och dess uppgifter ........................................................................ 68
Ärendenas beredning ................................................................................................ 68
Protokoll och skiljaktig mening .................................................................................. 69
8
kap. Lagar och andra föreskrifter ........................................................................... 69
Föreskrifter som meddelas genom lag ...................................................................... 69
4
Föreskrifter som meddelas av regeringen ................................................................. 70
Föreskrifter som meddelas av andra än riksdagen och regeringen............................ 70
Stiftande av grundlag och riksdagsordningen ............................................................ 71
Ändring och upphävande av lag ................................................................................ 72
Utfärdande och kungörande av föreskrifter................................................................ 72
Lagrådet .................................................................................................................... 72
9 kap. Finansmakten ...................................................................................................... 73
Beslut om statens inkomster och utgifter ................................................................... 73
Förslag till budget ...................................................................................................... 73
Beslut om budget ...................................................................................................... 73
Riktlinjebeslut ............................................................................................................ 74
Användning av anslag och inkomster ........................................................................ 74
Statens tillgångar och åtaganden .............................................................................. 74
Årsredovisning för staten........................................................................................... 74
Ytterligare bestämmelser om budgeten ..................................................................... 74
Valutapolitiken ........................................................................................................... 74
Riksbanken ............................................................................................................... 74
10 kap. Internationella förhållanden ................................................................................ 75
Regeringens behörighet att ingå internationella överenskommelser .......................... 75
Riksdagens godkännande av internationella överenskommelser .............................. 75
Andra internationella förpliktelser samt uppsägning .................................................. 76
Överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet .................................................. 76
Överlåtelse av beslutanderätt utanför EU-samarbetet ............................................... 76
Framtida ändringar i internationella överenskommelser ............................................ 77
Riksdagens rätt till information och samråd om EU-samarbetet ................................ 77
Utrikesnämnden ........................................................................................................ 77
Statliga myndigheters underrättelseskyldighet .......................................................... 77
Mellanfolkliga brottmålsdomstolar ............................................................................. 77
11 kap. Rättskipningen ................................................................................................... 78
Domstolarna.............................................................................................................. 78
Rättskipningens självständighet ................................................................................ 78
Utnämningen av ordinarie domare ............................................................................ 78
Ordinarie domares rättsställning ................................................................................ 79
Krav på medborgarskap ............................................................................................ 79
Andra anställda vid domstolarna ............................................................................... 79
Resning och återställande av försutten tid ................................................................. 79
Lagprövning .............................................................................................................. 80
12 kap. Förvaltningen ..................................................................................................... 80
Den statliga förvaltningsorganisationen ..................................................................... 80
Förvaltningens självständighet .................................................................................. 80
5
Överlämnande av förvaltningsuppgifter ..................................................................... 80
Särskilda bestämmelser om statligt anställda ............................................................ 80
Dispens och nåd ....................................................................................................... 81
Lagprövning .............................................................................................................. 81
13 kap. Kontrollmakten ................................................................................................... 81
Konstitutionsutskottets granskning ............................................................................ 81
Åtal mot statsråd ....................................................................................................... 82
Misstroendeförklaring ................................................................................................ 82
Interpellationer och frågor ......................................................................................... 82
Riksdagens ombudsmän ........................................................................................... 82
Riksrevisionen ........................................................................................................... 83
14 kap. Kommunerna ..................................................................................................... 83
15 kap. Krig och krigsfara ............................................................................................... 84
Inkallande av riksdagen............................................................................................. 84
Krigsdelegationen ..................................................................................................... 84
Regeringsbildning och regeringens arbetsformer ...................................................... 84
Regeringens befogenheter ........................................................................................ 84
Begränsningar av fri- och rättigheter ......................................................................... 85
Befogenheter för andra myndigheter än regeringen .................................................. 85
Förhållanden under ockupation ................................................................................. 85
Statschefen ............................................................................................................... 85
Val till riksdagen ........................................................................................................ 86
Beslutanderätten i kommunerna................................................................................ 86
Rikets försvar ............................................................................................................ 86
Krigsförklaring ........................................................................................................... 86
Vapenstillestånd ........................................................................................................ 86
Insättande av väpnade styrkor .................................................................................. 87
Övergångsbestämmelser ............................................................................................... 87
Tryckfrihetsförordning (1949:105), utdrag ..................................................................... 89
Begränsning av handlingsoffentligheten .................................................................... 89
Vad som är allmän handling Handling ....................................................................... 89
Allmän handling......................................................................................................... 89
Med myndighet jämställda organ ............................................................................... 90
Handling som förvaras hos myndighet ...................................................................... 90
Inkommen handling ................................................................................................... 90
Upprättad handling .................................................................................................... 90
Överlämnad handling inom en myndighet ................................................................. 91
Minnesanteckning, utkast och koncept ...................................................................... 91
Handlingar som inte anses som allmänna ................................................................. 91
6
Utlämnande av allmänna handlingar Rätten att ta del av allmänna handlingar .......... 92
Kopior av allmänna handlingar .................................................................................. 92
Prövning av begäran ................................................................................................. 93
Ytterligare bestämmelser om allmänna handlingar Allmänna handlingar hos enskilda
organ......................................................................................................................... 93
Bevarande och gallring.............................................................................................. 94
Förvaltningslag (2017:900) .............................................................................................. 95
Lagens tillämpningsområde ...................................................................................... 95
Undantag för kommunala ärenden där besluten kan laglighetsprövas ....................... 95
Undantag för brottsbekämpande verksamhet ............................................................ 95
Avvikande bestämmelser i andra lagar eller i förordningar ........................................ 95
Grunderna för god förvaltning.................................................................................... 95
Service ...................................................................................................................... 95
Tillgänglighet ............................................................................................................. 96
Samverkan ................................................................................................................ 96
Allmänna krav på handläggningen av ärenden Utgångspunkter för handläggningen. 96
Partsinsyn ................................................................................................................. 96
Åtgärder om handläggningen försenas...................................................................... 96
Tolkning och översättning ......................................................................................... 97
Ombud och biträde.................................................................................................... 97
Jäv ............................................................................................................................ 97
Hur ärenden inleds och åtgärder när handlingar ges in Framställningar från enskilda 98
Åtgärder för att rätta till brister i en framställning ....................................................... 98
Bekräftelse av handlingar .......................................................................................... 98
Hur ankomstdagen för handlingar bestäms ............................................................... 99
Beredning av ärenden Utredningsansvaret ............................................................... 99
Kommunikation ......................................................................................................... 99
Remiss .................................................................................................................... 100
Dokumentation av uppgifter .................................................................................... 100
Myndighetens beslut Hur beslut fattas..................................................................... 100
Omröstning ............................................................................................................. 100
Reservation och avvikande mening ......................................................................... 101
Dokumentation av beslut ......................................................................................... 101
Motivering av beslut ................................................................................................ 101
Underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till ...................... 101
När beslut får verkställas ......................................................................................... 102
När en myndighet får ändra ett beslut ..................................................................... 102
När en myndighet ska ändra ett beslut .................................................................... 103
När en myndighet får ändra ett beslut som har överklagats ..................................... 103
7
Överklagande.......................................................................................................... 103
Överklagandetiden .................................................................................................. 104
Beslutsmyndighetens åtgärder ................................................................................ 104
Överinstansens åtgärder ......................................................................................... 104
Föreläggande när handläggningen har försenats .................................................... 104
Övergångsbestämmelser ........................................................................................ 104
EU-rätt............................................................................................................................. 106
Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderad version) ........................................ 106
Avdelning I, Gemensamma bestämmelser .............................................................. 106
Avdelning III, Institutionella bestämmelser............................................................... 108
Fördraget om europeiska unionens funktionssätt (konsoliderad version), utdrag .. 109
Avdelning VI, Institutionella och finansiella bestämmelser ....................................... 112
8
Civilrätt
Lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar
på förmögenhetsrättens område
1 kap. Om slutande av avtal
1 § Anbud om slutande av avtal och svar å sådant anbud vare, efter ty här nedan i 2-9 §§
sägs, bindande för den, som avgivit anbudet eller svaret.
Vad i nämnda paragrafer stadgas skall lända till efterrättelse, så vitt ej annat följer av
anbudet eller svaret eller av handelsbruk eller annan sedvänja.
I fråga om avtal, för vars giltighet enligt lag fordras iakttagande av viss form, gälle vad särskilt
är stadgat.
2 § Har anbudsgivaren bestämt viss tid för svar, skall han anses hava föreskrivit, att svaret
skall inom den tid komma honom till handa.
Är i brev eller telegram, vari anbud göres, viss tidrymd utsatt för svaret, skall denna räknas
från den dag brevet är dagtecknat eller den tid på dagen telegrammet är inlämnat för
befordran.
3 § Göres anbud i brev eller telegram utan att tid för svar däri utsättes, måste antagande
svar komma anbudsgivaren till handa inom den tid, som vid anbudets avgivande skäligen
kunde av honom beräknas åtgå.
Vid beräkningen av nämnda tid äge anbudsgivaren, där ej annat föranledes av
omständigheterna, förutsätta, att anbudet framkommer i rätt tid samt att svaret avsändes
utan uppskov efter det anbudstagaren åtnjutit skälig betänketid och icke varder under vägen
försenat; är anbudet gjort i telegram, äge anbudsgivaren tillika förutsätta att svaret befordras
på enahanda sätt eller annorledes kommer honom lika tidigt till handa.
Anbud, som göres muntligen utan att anstånd med svaret medgives, måste omedelbart
antagas.
4 § Antagande svar, som för sent kommer anbudsgivaren till handa, skall gälla såsom nytt
anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avsänt svaret, utgår från att det
framkommit i rätt tid och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne, om han icke
vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva avsändaren meddelande därom;
underlåter han det, anses avtal hava genom svaret kommit till stånd.
5 § Avslås anbud, vare det förfallet, ändå att den tid, varunder det eljest skolat gälla, ej gått
till ända.
9
6 § Svar, som innehåller, att anbud antages, men som på grund av tillägg, inskränkning
eller förbehåll icke överensstämmer med anbudet, skall gälla såsom avslag i förening med
nytt anbud.
Vad nu är sagt äge dock icke tillämpning, där den, som avgav svaret, anser det
överensstämma med anbudet och mottagaren måste inse detta. I ty fall åligger det denne,
om han icke vill godtaga svaret, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande därom;
underlåter han det, skall avtal i enlighet med svarets innehåll anses hava kommit till stånd.
7 § Anbud eller svar, som återkallas, vare ej gällande, där återkallelsen kommer den, till
vilken anbudet eller svaret är riktat, till handa innan han tager del av detta eller samtidigt
därmed.
8 § Har den, som avgivit anbud, förklarat sig icke påfordra uttryckligt svar därå, eller utvisa
omständigheterna, att han ej förväntar sådant, vare anbudstagaren ändock pliktig att på
förfrågan giva besked, om han vill antaga anbudet; underlåter han det, anses anbudet
förfallet.
Angående vissa fall, då underlåtenhet att avböja anbud anses såsom antagande, är särskilt
stadgat.
9 § Där någon i meddelande, som eljest vore att anse såsom anbud, använt orden "utan
förbindelse", "utan obligo" eller liknande uttryck, anses meddelandet allenast såsom
uppfordran att avgiva anbud av det innehåll meddelandet giver vid handen. Inkommer sådant
anbud inom rimlig tid därefter från någon, vilken blivit sålunda uppfordrad att avgiva anbud,
och måste mottagaren inse, att anbudet framkallats genom hans uppfordran, åligger det
honom, där han icke vill antaga detsamma, att utan oskäligt uppehåll giva meddelande
därom till anbudsgivaren; underlåter han det, skall han anses hava antagit anbudet.
2 kap. Om fullmakt
10 § Den, som åt annan givit fullmakt att sluta avtal eller eljest företaga rättshandlingar,
varder omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom rättshandling,
som fullmäktigen inom fullmaktens gränser företager i fullmaktsgivarens namn.
Där någon såsom anställd i annans tjänst eller eljest i följd av avtal med annan intager en
ställning, varmed enligt lag eller sedvänja följer viss behörighet att handla å dennes vägnar,
anses han hava fullmakt att företaga rättshandlingar, som falla inom gränserna för denna
behörighet.
11 § Har fullmäktigen vid företagande av rättshandling handlat i strid mot särskilda
inskränkande föreskrifter av fullmaktsgivaren, vare rättshandlingen ej gällande mot denne,
såframt tredje man insåg eller bort inse, att fullmäktigen sålunda överskred sin befogenhet.
Är fullmakten av sådan beskaffenhet, som i 18 § avses, vare rättshandling, som fullmäktigen
med överskridande av sin befogenhet företagit, icke gällande mot fullmaktsgivaren, ändå att
tredje man var i god tro.
10
12 § Vill fullmaktsgivaren återkalla fullmakt, som avses i 13-16 §§, åligger det honom, även
om han meddelat fullmäktigen, att han icke längre vill låta fullmakten gälla, att iakttaga vad i
nämnda paragrafer för varje fall föreskrives; äro flera av dessa föreskrifter var för sig
tillämpliga å samma fullmakt, skola de alla iakttagas.
Tredje man, hos vilken en fullmakt återkallats på det i 13 § angivna sätt, äge dock icke
åberopa, att återkallelse ej skett på annat sätt.
13 § Fullmakt, som bragts till tredje mans kännedom genom ett till honom särskilt riktat
meddelande från fullmaktsgivaren, är återkallad, när särskilt meddelande från
fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla, kommit tredje man till handa.
14 § Fullmakt, som blivit av fullmaktsgivaren i tidning eller annorledes allmänneligen
kungjord, återkallas genom tillkännagivande, som kungöres i enahanda ordning.
Möter hinder häremot, skall återkallelsen på annat lika verksamt sätt tillkännagivas.
Fullmaktsgivaren äge, där han det äskar, hos myndighet, som i 17 § sägs, erhålla anvisning,
huru han i sådant avseende har att förfara.
15 § Fullmakt, som avses i 10 § andra stycket, återkallas därigenom att fullmäktigen
avlägsnas från tjänst eller annan ställning, i kraft varav han varit befullmäktigad.
16 § Fullmakt, vilken innefattas i sådan skriftlig handling, som utgives till fullmäktigen för att
av honom innehavas och företes för tredje man, återkallas därigenom att fullmaktsgivaren
återtager eller låter förstöra handlingen.
Fullmäktigen är pliktig att på begäran av fullmaktsgivaren återställa fullmaktshandlingen.
17 § Visar fullmaktsgivaren sannolika skäl, att handling, som i 16 § omförmäles, förkommit
eller att han av annan orsak icke utan dröjsmål kan få den åter, må handlingen, efter ty här
nedan sägs, förklaras kraftlös.
Ansökan härom göres hos tingsrätten i den ort, inom vilken fullmaktsgivaren bor. Finnes
ansökningen kunna bifallas, skall tingsrätten utfärda och sökanden låta i Post- och Inrikes
Tidningar införa kungörelse, att handlingen efter utgången av viss tid, som må bestämmas till
högst fjorton dagar efter kungörelsens införande, skall vara kraftlös. Kungörelsen skall
jämväl, där tingsrätten det föreskriver, införas i annan tidning, en eller flera gånger, innan den
införes i Post- och Inrikes Tidningar. Lag (1981:799).
18 § Fullmakt, som grundar sig allenast å fullmaktsgivarens meddelande till fullmäktigen, är
återkallad, när meddelande från fullmaktsgivaren, att fullmakten icke vidare skall gälla,
kommit fullmäktigen till handa.
19 § I fall, då fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara, att fullmäktigen, oaktat
fullmakten återkallats eller fullmaktshandlingen förklarats kraftlös, kommer att på grund av
fullmakten företaga rättshandling gent emot viss man, vilken kan antagas sakna vetskap om
dess upphörande, åligger det honom att, där så ske kan, giva denne meddelande, att
fullmakten icke vidare skall gälla. Underlåter han det, må han, såframt den, gent emot vilken
rättshandlingen företagits, var i god tro, icke mot denne åberopa fullmaktens upphörande.
11
20 § Har fullmaktsgivaren utan att i ovan stadgad ordning bringa fullmakten till upphörande
tillsagt fullmäktigen att icke göra bruk av fullmakten eller annorledes givit till känna sin vilja,
att fullmakten icke vidare skall gälla, vare rättshandling, som fullmäktigen företager, icke
gällande mot fullmaktsgivaren, såframt tredje man ägde eller bort äga kännedom om
förhållandet.
21 § Dör fullmaktsgivaren, vare fullmakten ändock gällande, för så vitt ej särskilda
omständigheter föranleda, att den skall vara förfallen.
Ändå att sådana omständigheter äro för handen, vare dock rättshandling, som fullmäktigen
företager, gällande mot dödsboet, där tredje man varken ägde eller bort äga vetskap om
dödsfallet och dess betydelse för fullmäktigens behörighet att företaga rättshandlingen; är
fullmakten sådan, som i 18 § avses, erfordras för rättshandlingens giltighet, att ej heller
fullmäktigen ägde eller bort äga sådan vetskap, då han företog rättshandlingen.
Rättshandling, som, efter vad nu sagts, är gällande mot dödsboet, äge, där den dödes
egendom varder avträdd till konkurs, icke mot borgenärerna större verkan än den skulle haft,
om den företagits av stärbhusdelägarne.
22 § Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en rättshandling som
fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan än den
skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Lag (1988:1264).
23 § Varder fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs, har rättshandling, som
fullmäktigen företager, icke större verkan mot konkursboet än den skulle haft, om
fullmaktsgivaren själv företagit den.
Är fullmakten sådan som avses i 18 §, kan rättshandlingen ej göras gällande mot boet, om
fullmäktigen ägde eller bort äga kännedom om konkursen när han företog
rättshandlingen. Lag (1975:246).
24 § Utan hinder därav att fullmaktsgivaren icke vidare råder över sig och sitt gods, må
fullmäktigen, intill dess erforderliga åtgärder kunna vidtagas av den, som enligt lag äger
handla å fullmaktsgivarens vägnar, i kraft av fullmakten företaga sådana rättshandlingar, som
äro nödiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust.
25 § Den, som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar för att han har erforderlig
fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den
rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är
gällande mot honom, pliktig att ersätta tredje man all skada, som denne lider därigenom att
han icke kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen.
Vad sålunda är stadgat skall dock icke äga tillämpning, där tredje man insåg eller bort inse,
att fullmakt ej förefanns eller att förefintlig fullmakt överskreds; ej heller där den, som företog
rättshandlingen, handlade på grund av fullmakt, vilken i följd av någon särskild omständighet,
varom han icke ägde kunskap och varom tredje man ej heller kunde med fog förutsätta, att
han skulle hava kännedom, icke kan göras gällande mot huvudmannen.
26 § Vad här ovan i detta kapitel är stadgat om fullmakt att företaga rättshandlingar skall
äga motsvarande tillämpning i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid
rättshandlingar, som företagas gentemot honom.
12
27 § I fråga om återkallelse av prokura, som blivit till handelsregistret anmäld, skall vad i 13
och 19 §§ handelsregisterlagen (1974:157) är stadgat lända till efterrättelse. Har
återkallelsen blivit införd i handelsregistret och kungjord i Post- och Inrikes Tidningar, är
firmans innehavare icke pliktig att jämväl på annat sätt återkalla fullmakten.
Fullmakt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom skall vara skriftlig. Har
sådan fullmakt blivit, efter ty i 16 och 17 §§ sägs, återkallad eller för kraftlös förklarad, vare
fullmakten utan verkan.
Genom vad här ovan i detta kapitel stadgas därom, att rättshandling av fullmäktigen i vissa
fall icke är gällande mot fullmaktsgivaren, sker ej ändring i vad 18 kap. 3 § handelsbalken
innehåller angående verkan därav att vad som genom sådan rättshandling åtkommits blivit
använt till fullmaktsgivarens nytta. Lag (1977:672).
3 kap. Om rättshandlingars ogiltighet
28 § Rättshandling, den någon blivit rättsstridigt tvungen att företaga, vare, där tvånget
utövats genom våld å person eller genom hot, som innebär trängande fara, icke gällande mot
den tvungne.
Har tvånget utövats av annan än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och var
denne i god tro, åligger det dock den tvungne, där han vill mot honom åberopa tvånget, att
utan oskäligt uppehåll efter det tvånget upphörde giva honom meddelande därom vid
äventyr, om sådant underlåtes, att rättshandlingen varder gällande.
29 § Rättshandling, den någon utan användande av sådana tvångsmedel, som i 28 §
avses, rättsstridigt tvungit en annan att företaga, vare ej gällande mot den tvungne, där den,
gentemot vilken rättshandlingen företogs, själv utövat tvånget eller ock insett eller bort inse,
att rättshandlingen framkallats genom rättsstridigt tvång från annans sida.
30 § Där den, gent emot vilken en rättshandling företagits, framkallat densamma genom
svikligt förledande eller ock insett eller bort inse, att den, som företog rättshandlingen, blivit
svikligen förledd därtill av annan, vare rättshandlingen icke gällande mot den förledde.
Har den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, svikligen uppgivit eller förtegat
omständigheter, som kunna antagas vara av betydelse för rättshandlingen, skall han anses
hava därigenom framkallat densamma, såframt det ej visas, att det svikliga förfarandet icke
inverkat å rättshandlingen.
31 § Har någon begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende
ställning till att taga eller betinga sig förmåner, vilka stå i uppenbart missförhållande till det
vederlag, som må hava blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag icke skall utgå,
vare rättshandling, som sålunda tillkommit, icke gällande mot den förfördelade.
Lag samma vare, där sådant otillbörligt förfarande, som i första stycket avses, ligger annan
till last än den, gent emot vilken rättshandlingen företogs, och denne ägde eller bort äga
kunskap därom.
13
Om avtal rörande bärgning gälle vad särskilt är stadgat. Lag (1987:329).
32 § Den, som avgivit en viljeförklaring, vilken i följd av felskrivning eller annat misstag å
hans sida fått annat innehåll än åsyftat varit, vare icke bunden av viljeförklaringens innehåll,
där den, till vilken förklaringen är riktad, insåg eller bort inse misstaget.
Varder en avgiven viljeförklaring, som befordras genom telegram eller framföres muntligen
genom bud, till följd av fel vid telegraferingen eller oriktigt återgivande genom budet till
innehållet förvanskad, vare avsändaren, ändå att mottagaren var i god tro, icke bunden av
förklaringen i det skick den framkommit. Vill avsändaren av anledning som nu sagts icke låta
förklaringen gälla, åligger det honom dock att giva mottagaren meddelande därom utan
oskäligt uppehåll efter det förvanskningen kommit till hans kunskap; underlåter han det, och
var mottagaren i god tro, vare förklaringen gällande sådan den framkommit.
33 § Rättshandling, som eljest vore att såsom giltig anse, må ej göras gällande, där
omständigheterna vid dess tillkomst voro sådana, att det skulle strida mot tro och heder att
med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen
företogs, måste antagas hava ägt sådan vetskap.
34 § Har skuldebrev, kontrakt eller annan skriftlig handling upprättats för skens skull, må
utan hinder därav fordran eller rättighet, som den enligt handlingens innehåll berättigade på
grund av densamma överlåtit å annan, göras gällande av förvärvaren, såframt denne var i
god tro vid sitt förvärv.
35 § Har någon underskrivit skuldebrev eller annan handling, som är gällande i
innehavarens hand eller eljest av löpande beskaffenhet, vare handlingen, ändå att den utan
hans vilja kommit ur hans besittning, gällande mot honom, där den efter överlåtelse
förvärvats av någon, som därvid var i god tro.
Är kvitto å ett penningbelopp utan borgenärens vilja kommet ur hans besittning, vare utan
hinder därav betalning, som gäldenären, när fordringen är förfallen, i god tro erlägger mot
bekommande av kvittot, gällande mot borgenären.
36 § Avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med
hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det
icke skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet
jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende.
Vid prövning enligt första stycket skall särskild hänsyn tagas till behovet av skydd för den
som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i
avtalsförhållandet.
Första och andra styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om villkor vid annan
rättshandling än avtal.
I fråga om jämkning av vissa avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller dessutom 11 §
lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden. Lag (1994:1513).
37 § Förbehåll att pant eller annan säkerhet skall vara förverkad, om den förpliktelse för
vars fullgörande säkerheten ställts icke rätteligen fullgöres, är utan verkan. Lag (1976:185).
10
38 § Har någon för att förebygga konkurrens betingat sig av annan att denne icke skall
bedriva verksamhet av visst slag eller icke taga anställning hos någon som bedriver sådan
verksamhet, är den som gjort utfästelsen icke bunden därav i den mån utfästelsen sträcker
sig längre än vad som kan anses skäligt. Lag (1976:185).
4 kap. Allmänna bestämmelser
39 § Är enligt denna lag giltigheten av avtal eller annan rättshandling beroende därav att
den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, icke ägde eller bort äga vetskap om visst
förhållande eller eljest var i god tro, skall hänsyn tagas till vad han insåg eller bort inse vid
den tidpunkt, då rättshandlingen blev honom kunnig. Dock må, där särskilda omständigheter
sådant föranleda, hänsyn jämväl tagas till den insikt han vunnit eller bort vinna efter nämnda
tidpunkt, men innan rättshandlingen inverkat bestämmande på hans handlingssätt.
40 § Skall någon enligt denna lag giva annan ett meddelande, vid äventyr att eljest avtal
anses slutet eller anbud antaget eller rättshandling, som av honom eller å hans vägnar
företagits, bliver mot honom gällande, och varder sådant meddelande inlämnat för befordran
med post eller telegraf eller eljest på ändamålsenligt sätt avsänt, må ej den omständigheten,
att meddelandet försenas eller icke kommer fram, föranleda därtill att avsändaren icke anses
hava fullgjort vad honom åligger.
I fråga om återkallelse av anbud eller svar eller av fullmakt gäller vad i 7, 13 och 18 §§ är
stadgat.
41 § Genom denna lag upphävas 1 kap. 1 § och 9 kap. 9 § handelsbalken, 2 och 3 §§ i
lagen d. 14 juni 1901 angående ocker samt vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning
stadgat stridande mot här ovan givna bestämmelser.
Övergångsbestämmelser
1987:329
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har en rättshandling tillkommit före ikraftträdandet
tillämpas 31 § i dess äldre lydelse.
1994:1513
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995.
2. Den nya bestämmelsen tillämpas även på rättshandlingar som har företagits före
ikraftträdandet.
3. Mål som vid ikraftträdandet är anhängigt vid domstol prövas enligt äldre bestämmelser.
11
Köplag (1990:931)
Inledande bestämmelser
Tillämpningsområde
1 § Denna lag gäller köp av lös egendom.
Lagen gäller i tillämpliga delar även byte av lös egendom.
Lagen gäller inte överlåtelse av tomträtt.
Vid köp av byggnad som uppförts för stadigvarande bruk gäller i stället för bestämmelserna i
3, 13, 17--21 samt 30--40 §§ vad som föreskrivs i 4 kap. 11, 12 och 18--19d §§ jordabalken.
Om en tomträttsupplåtelse enligt 13 kap. 5 § jordabalken har innefattat överlåtelse av en
byggnad, gäller de nämnda bestämmelserna i jordabalken dock inte om något annat följer av
13 kap. 8 § jordabalken.
2 § Lagen gäller beställning av en vara som skall tillverkas utom när beställaren skall
tillhandahålla en väsentlig del av materialet. Lagen gäller inte avtal om uppförande av
byggnad eller annan fast anläggning på mark eller i vatten.
Lagen gäller inte avtal som innebär att den som skall leverera en vara även skall utföra
arbete eller någon annan tjänst, om tjänsten utgör den övervägande delen av hans
förpliktelse.
Avtalsfrihet
3 § Lagens bestämmelser tillämpas inte i den mån annat följer av avtalet, av praxis som har
utbildats mellan parterna eller av handelsbruk eller annan sedvänja som måste anses
bindande för parterna.
Konsumentköp
4 § Lagen gäller inte i fall då konsumentköplagen (2022:260) är tillämplig. Lag (2022:262).
Internationella köp
5 § Lagen gäller inte i fall då lagen (1987:822) om internationella köp är tillämplig.
Varans avlämnande
Hämtningsköp
6 § Varan skall hållas tillgänglig för avhämtning där säljaren vid köpet hade sitt affärsställe
eller, om han saknade affärsställe som hade samband med köpet, sitt hemvist. Visste
parterna vid köpet att varan eller det parti ur vilket den skall tas fanns på en annan plats,
skall varan hållas tillgänglig för avhämtning på denna plats.
12
Varan är avlämnad när köparen har tagit hand om den.
Transportköp
7 § Skall varan transporteras till köparen inom en och samma ort eller inom ett område där
säljaren vanligen ombesörjer transporten av liknande varor, sker avlämnandet när varan
överlämnas till köparen.
Om varan i annat fall skall transporteras till köparen och annat inte följer av en
leveransklausul eller av avtalet i övrigt, sker avlämnandet när varan överlämnas till den
transportör som har åtagit sig transporten från avsändningsorten. Om säljaren själv utför
transporten, sker avlämnandet först när varan överlämnas till köparen.
Har varan sålts "fritt", "levererad" eller "fritt levererad" med angivande av en viss ort, anses
den inte avlämnad förrän den har kommit fram till denna ort.
8 § Skall säljaren ordna transporten av varan, skall han ingå avtal om transporten till
bestämmelseorten med lämpligt transportmedel och på sedvanliga villkor för en sådan
transport.
Tiden för avlämnandet
9 § Skall varan inte avlämnas efter anfordran eller utan uppskov och följer tiden för
avlämnandet inte heller annars av avtalet, skall varan avlämnas inom skälig tid från köpet.
Skall varan avlämnas inom en viss tidrymd och framgår det inte av omständigheterna att det
ankommer på köparen att bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall denna bestämmas av
säljaren.
Om säljaren vid hämtningsköp skall bestämma tidpunkten för avlämnandet, skall han i tid
underrätta köparen om när varan finns tillgänglig för avhämtning.
Rätt att hålla inne varan
10 § Har säljaren inte gett kredit eller anstånd med betalningen, är han inte skyldig att
lämna ut varan eller, genom överlåtelse av dokument eller på annat sätt, frånhända sig
förfoganderätten över den förrän betalning sker.
Skall säljaren sända varan från den ort där den skall avlämnas, får han inte med stöd av
första stycket underlåta att avsända den. Han får dock hindra att varan eller dokument
avseende varan lämnas ut till köparen innan betalning sker.
Kostnaderna för varan
11 § Säljaren svarar för sådana kostnader för varan som uppkommer före avlämnandet och
som inte beror på att avlämnandet har försenats till följd av något förhållande på köparens
sida.
Risken för varan
13
Vad risken innebär
12 § Bär köparen risken för varan, är han skyldig att betala varan även om den har
förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom en händelse som inte beror på
säljaren.
Riskens övergång
13 § Risken går över på köparen, när varan avlämnas enligt avtalet eller enligt 6 eller 7 §.
Avlämnas varan inte i rätt tid och beror det på köparen eller något förhållande på hans sida,
går risken över på köparen när säljaren har gjort vad som ankommer på honom för att
avlämnandet skall kunna ske.
Skall köparen hämta varan på en annan plats än hos säljaren, går risken över när tiden för
avlämnandet är inne och köparen har fått veta att varan finns tillgänglig för avhämtning.
14 § Risken går aldrig över på köparen förrän det genom märkning, anteckning i
transportdokument eller på annat sätt har gjorts klart att varan är avsedd för köparen.
Varor under transport
15 § Avser köpet en vara under transport, går risken över på köparen vid köpet, om det inte
framgår av omständigheterna att köparen har åtagit sig att bära risken från den tidpunkt då
varan överlämnades till den transportör som har utfärdat transportdokumentet. Säljaren bär
dock alltid risken för att varan vid köpet har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat,
om han kände till eller borde ha känt till detta men inte har upplyst köparen om det.
Öppet köp
16 § Har öppet köp avtalats och varan avlämnats, bär köparen risken till dess att varan
lämnas tillbaka.
Varans beskaffenhet
Överensstämmelse med avtalet m. m.
17 § Varan skall i fråga om art, mängd, kvalitet, andra egenskaper och förpackning stämma
överens med vad som följer av avtalet.
Om inte annat följer av avtalet, skall varan
1. vara ägnad för det ändamål för vilket varor av samma slag i allmänhet används,
2. vara ägnad för det särskilda ändamål för vilket varan var avsedd att användas, om
säljaren vid köpet måste ha insett detta särskilda ändamål och köparen har haft rimlig
anledning att förlita sig på säljarens sakkunskap och bedömning,
3. ha egenskaper som säljaren har hänvisat till genom att lägga fram prov eller modell, och
4. vara förpackad på vanligt eller annars försvarligt sätt, om förpackning behövs för att
bevara eller skydda varan.
14
Om varan avviker från vad som föreskrivs i första eller andra stycket eller i något annat
avseende avviker från vad köparen med fog kunnat förutsätta, är varan att anse som felaktig.
18 § Fel föreligger även om varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om varans
egenskaper eller användning som säljaren har lämnat vid marknadsföringen av varan eller
annars före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet.
Varan skall vidare anses felaktig, om den inte överensstämmer med sådana uppgifter om
dess egenskaper eller användning som någon annan än säljaren, i tidigare säljled eller för
säljarens räkning, före köpet har lämnat vid marknadsföringen av varan och som kan antas
ha inverkat på köpet. Varan skall dock inte anses felaktig, om säljaren varken kände till eller
borde ha känt till uppgifterna.
Första och andra styckena gäller inte, om uppgifterna har rättats i tid på ett tydligt sätt.
Befintligt skick
19 § Även om varan har sålts i "befintligt skick" eller med ett liknande allmänt förbehåll skall
den anses felaktig, om
1. varan inte överensstämmer med sådana uppgifter om dess egenskaper eller användning
som säljaren har lämnat före köpet och som kan antas ha inverkat på köpet,
2. säljaren före köpet har underlåtit att upplysa köparen om ett sådant väsentligt
förhållande rörande varans egenskaper eller användning som han måste antas ha känt till
och som köparen med fog kunde räkna med att bli upplyst om, under förutsättning att
underlåtenheten kan antas ha inverkat på köpet, eller
3. varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och övriga
omständigheter med fog har kunnat förutsätta.
När en begagnad vara har sålts på auktion, anses den såld "i befintligt skick". Vid tillämpning
av första stycket 3 skall hänsyn i så fall tas till utropspriset.
Undersökning av varan före köpet
20 § Köparen får inte såsom fel åberopa vad han måste antas ha känt till vid köpet.
Har köparen före köpet undersökt varan eller utan godtagbar anledning underlåtit att följa
säljarens uppmaning att undersöka den, får han inte såsom fel åberopa vad han borde ha
märkt vid undersökningen, om inte säljaren har handlat i strid mot tro och heder.
Andra stycket gäller även när köparen före köpet har fått tillfälle att undersöka prov på varan
och felet gäller en egenskap som skulle framgå av provet.
Avgörande tidpunkt för bedömningen av om fel föreligger
21 § Frågan om varan är felaktig skall bedömas med hänsyn till dess beskaffenhet när
risken för varan går över på köparen. Säljaren svarar för fel som har funnits vid denna
tidpunkt även om felet visar sig först senare.
Uppkommer en försämring av varan efter det att risken har gått över på köparen, skall varan
anses felaktig, om försämringen är en följd av säljarens avtalsbrott. Detsamma gäller om
15
säljaren genom en garanti eller liknande utfästelse har åtagit sig att under en viss tid svara
för varans användbarhet eller andra egenskaper och försämringen avser en egenskap som
omfattas av utfästelsen.
Påföljder vid dröjsmål med varans avlämnande
Påföljderna
22 § Avlämnas inte varan eller avlämnas den för sent och beror det inte på köparen eller
något förhållande på hans sida, får köparen enligt 23--29 §§ kräva fullgörelse eller häva
köpet samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.
Fullgörelse
23 § Köparen får hålla fast vid köpet och kräva fullgörelse. Säljaren är dock inte skyldig att
fullgöra köpet, om det föreligger ett hinder som han inte kan övervinna eller om fullgörelsen
skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga med hänsyn till köparens intresse av att
säljaren fullgör köpet.
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får köparen dock kräva att
säljaren fullgör köpet.
Köparen förlorar rätten att kräva att säljaren fullgör köpet, om han väntar orimligt länge med
att framställa kravet.
24 § Frågar säljaren om köparen trots dröjsmålet godtar avlämnande inom en viss tid eller
meddelar säljaren att han kommer att fullgöra köpet inom en viss tid och svarar köparen inte
inom skälig tid efter det att han har fått frågan eller meddelandet, får köparen inte häva köpet
om säljaren fullgör det inom den tid som han har angett.
Hävning
25 § Köparen får häva köpet på grund av säljarens dröjsmål, om avtalsbrottet är av
väsentlig betydelse för köparen och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Har köparen förelagt säljaren en bestämd tilläggstid för varans avlämnande och är den inte
oskäligt kort, får köparen även häva köpet om varan inte avlämnas inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får köparen häva köpet endast om säljaren meddelar att han inte
kommer att fullgöra köpet inom denna tid.
26 § Avser köpet en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för köparen efter dennes
anvisningar eller önskemål och kan säljaren inte utan väsentlig förlust tillgodogöra sig varan
på annat sätt, får köparen häva köpet på grund av säljarens dröjsmål endast om hans syfte
med köpet är väsentligen förfelat genom dröjsmålet.
Skadestånd
16
27 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom säljarens dröjsmål, om
inte säljaren visar att dröjsmålet beror på ett hinder utanför hans kontroll som han inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.
Beror dröjsmålet på någon som säljaren har anlitat för att helt eller delvis fullgöra köpet, är
säljaren fri från skadeståndsskyldighet endast om också den som han har anlitat skulle vara
fri enligt första stycket.
Detsamma gäller om dröjsmålet beror på en leverantör som säljaren har anlitat eller någon
annan i tidigare säljled.
Enligt första och andra styckena ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra
stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om dröjsmålet eller förlusten beror på försummelse på
säljarens sida.
28 § Hindras säljaren att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna köparen meddelande om
hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om köparen inte får ett sådant
meddelande inom skälig tid efter det att säljaren har fått eller borde ha fått kännedom om
hindret, har köparen rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade
fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
29 § Har varan avlämnats för sent, får köparen inte häva köpet eller kräva skadestånd på
grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid efter det att han fick kännedom om
avlämnandet meddelar säljaren att han häver eller vill kräva skadestånd. Om köparen häver
köpet, behöver han dock inte lämna särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Påföljder vid fel i varan
Påföljderna
30 § Är varan felaktig och beror det inte på köparen eller något förhållande på hans sida, får
köparen enligt 31--40 §§ kräva avhjälpande, omleverans eller prisavdrag eller häva köpet
samt dessutom kräva skadestånd. Han får även hålla inne betalningen enligt 42 §.
Undersökning av varan efter avlämnandet
31 § När varan har avlämnats skall köparen så snart omständigheterna medger det
undersöka den i enlighet med god affärssed.
Framgår det att varan skall transporteras från platsen för avlämnandet, får köparen vänta
med undersökningen till dess att varan har kommit fram.
Om köparen ändrar bestämmelseorten medan varan är på väg eller sänder varan vidare
utan att ha haft skälig möjlighet att undersöka den och säljaren vid köpet kände till eller
borde ha känt till möjligheten av en sådan omdestinering eller vidaresändning, får
17
undersökningen uppskjutas till dess att varan har kommit fram till den nya
bestämmelseorten.
Reklamation
32 § Köparen får inte åberopa att varan är felaktig, om han inte lämnar säljaren
meddelande om felet inom skälig tid efter det att han märkt eller borde ha märkt felet
(reklamation).
Reklamerar köparen inte inom två år från det att han har tagit emot varan, förlorar han rätten
att åberopa felet, om inte annat följer av en garanti eller liknande utfästelse.
33 § Utan hinder av 31 och 32 §§ får köparen åberopa att varan är felaktig, om säljaren har
handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Avhjälpande och omleverans
34 § Köparen har rätt att kräva att säljaren avhjälper felet utan kostnad för köparen, om
avhjälpande kan ske utan oskälig kostnad eller olägenhet för säljaren. I stället för att avhjälpa
felet får säljaren företa omleverans enligt 36 §.
Köparen har rätt att kräva omleverans, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom
och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Köparen har dock inte rätt att kräva omleverans, om det föreligger ett sådant förhållande som
avses i 23 §. Köparen har inte heller rätt att kräva omleverans, om det är fråga om en vara
som fanns vid köpet och som, med hänsyn till sina egenskaper och till vad parterna måste
antas ha förutsatt, inte kan ersättas med någon annan vara.
Om säljaren inte fullgör sin skyldighet att avhjälpa felet, har köparen rätt till ersättning för
försvarliga kostnader för att avhjälpa det.
35 § Köparen får inte kräva avhjälpande av fel eller omleverans, om han inte lämnar
säljaren meddelande om kravet i samband med att han reklamerar eller inom skälig tid
därefter. Detta gäller dock inte om säljaren har handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och
heder.
36 § Även om köparen inte kräver det, har säljaren rätt att på egen bekostnad avhjälpa felet
eller företa omleverans, om detta kan ske utan väsentlig olägenhet för köparen och utan risk
för att köparen inte får sina egna kostnader ersatta av säljaren.
Säljaren får ej åberopa att han inte har beretts tillfälle att avhjälpa felet eller företa
omleverans, om köparen har avhjälpt felet och det med hänsyn till omständigheterna inte
skäligen kunde krävas att köparen skulle avvakta avhjälpande eller omleverans från
säljarens sida.
Prisavdrag och hävning
37 § Om avhjälpande eller omleverans inte kommer i fråga eller inte sker inom skälig tid
efter reklamationen, får köparen kräva prisavdrag beräknat enligt 38 § eller häva köpet enligt
39 §.
18
Köparen har dock inte rätt till prisavdrag vid köp av begagnade varor på auktion.
38 § Kräver köparen prisavdrag, skall det beräknas så att förhållandet mellan det nedsatta
och det avtalsenliga priset svarar mot förhållandet vid tidpunkten för avlämnandet mellan
varans värde i felaktigt och i avtalsenligt skick.
39 § Köparen får häva köpet på grund av fel, om avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för
honom och säljaren insåg eller borde ha insett detta.
Köparen får inte häva köpet på grund av felet, om han inte inom skälig tid efter det att han
märkt eller borde ha märkt felet, eller efter den tid för avhjälpande eller omleverans som kan
följa av 37 §, meddelar säljaren att han häver köpet. Detta gäller dock inte om säljaren har
handlat grovt vårdslöst eller i strid mot tro och heder.
Skadestånd
40 § Köparen har rätt till ersättning för den skada han lider genom att varan är felaktig, om
inte säljaren visar att det har förelegat ett sådant hinder som avses i 27 § första eller andra
stycket för att avlämna felfri vara. Vad som sägs i 28 § om säljarens skyldighet att lämna
köparen meddelande om hinder för att fullgöra köpet i tid gäller på motsvarande sätt, om det
föreligger hinder för att avlämna felfri vara.
Enligt första stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.
Köparen har alltid rätt till ersättning, om felet eller förlusten beror på försummelse på
säljarens sida eller om varan vid köpet avvek från vad säljaren särskilt har utfäst.
Påföljder vid rättsligt fel
41 § Om tredje man har äganderätt till varan eller har panträtt eller annan liknande rätt i den
(rättsligt fel) och det inte följer av avtalet att köparen skall överta varan med den begränsning
som tredje mans rätt medför, gäller bestämmelserna om reklamation i 32 § första stycket och
33 §, om avhjälpande och omleverans i 34--36 §§, om prisavdrag och hävning i 37--39 §§,
om skadestånd i 40 § samt om köparens rätt att hålla inne betalningen i 42 §.
Köparen har alltid rätt till ersättning för den skada han lider genom ett rättsligt fel som förelåg
vid köpet, om han varken kände till eller borde ha känt till felet.
Påföljder av rättsligt fel får även göras gällande, om tredje man påstår att han har en sådan
rätt som avses i första stycket och det finns sannolika skäl för påståendet.
Gemensamma bestämmelser om påföljder vid säljarens avtalsbrott
Rätt att hålla inne betalningen
42 § Har köparen krav på grund av säljarens dröjsmål eller på grund av att varan är felaktig,
får köparen hålla inne så mycket av betalningen som motsvarar kravet.
Partiellt avtalsbrott
19
43 § Är endast en del av leveransen försenad eller felaktig, tillämpas bestämmelserna om
ifrågavarande avtalsbrott på denna del. Köparen får häva köpet i dess helhet, om
avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för honom i fråga om hela köpet och säljaren insåg
eller borde ha insett detta.
Om det kan antas att säljaren anser sig ha fullgjort köpet i dess helhet trots att allt inte har
avlämnats, tillämpas bestämmelserna om fel.
Hävning vid successiv leverans
44 § Skall avlämnande ske efter hand och är någon delleverans försenad eller felaktig, får
köparen häva köpet i fråga om denna enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Om dröjsmålet eller felet ger anledning att anta att ett avtalsbrott som ger rätt till hävning
kommer att inträffa beträffande någon senare delleverans, får köparen på denna grund häva
köpet i fråga om en sådan senare leverans, om det sker inom skälig tid.
Häver köparen i fråga om en delleverans, får han samtidigt häva i fråga om tidigare eller
senare leveranser om han på grund av sammanhanget mellan dem skulle ha betydande
olägenhet av att stå fast vid köpet beträffande dessa leveranser.
Köparens skyldigheter
Prisets bestämmande
45 § Följer priset inte av avtalet, skall köparen betala vad som är skäligt med hänsyn till
varans art och beskaffenhet, gängse pris vid tiden för köpet samt omständigheterna i övrigt.
46 § Skall priset beräknas efter antal, mått eller vikt, skall varans mängd vid den tidpunkt då
risken för varan går över på köparen läggas till grund för beräkningen.
Om priset skall beräknas efter varans vikt, avräknas först förpackningens vikt.
47 § Har köparen fått en räkning, är han bunden av det pris som har angetts i räkningen.
Detta gäller dock inte, om han inom skälig tid meddelar säljaren att han inte godkänner
priset, om ett lägre pris följer av avtalet eller om det fordrade beloppet är oskäligt.
Betalningen
48 § Betalning skall ske hos säljaren. Om betalning skall ske mot överlämnande av varan
eller dokument avseende varan, skall den dock ske där överlämnandet äger rum.
Skyldigheten att betala omfattar även skyldighet att i enlighet med avtalet acceptera växel
och ställa remburs, bankgaranti eller annan säkerhet samt att vidta de andra åtgärder som
behövs för att möjliggöra betalning.
49 § Följer tidpunkten för betalningen inte av avtalet, skall köparen betala när säljaren
kräver det. Köparen är dock inte skyldig att betala förrän varan hålls honom till handa eller
ställs till hans förfogande i enlighet med avtalet.
20
Innan köparen betalar har han rätt att undersöka varan på det sätt som följer av sedvänja
eller bör medges med hänsyn till omständigheterna, om inte det avtalade sättet för
avlämnandet och betalningen är oförenligt med en sådan undersökning.
Har konossement utfärdats för varans transport till bestämmelseorten eller transporteras
varan i övrigt på sådana villkor att säljaren inte sedan betalning har skett får förfoga över
varan, får utan hinder av första eller andra stycket betalning krävas mot konossement eller
när köparen har tagit emot fraktsedel eller annat bevis för att varan transporteras på sådana
villkor.
Köparens medverkan m. m.
50 § Köparen skall
1. medverka till köpet på ett sådant sätt som skäligen kan förväntas av honom för att
säljaren skall kunna fullgöra köpet, och
2. hämta eller ta emot varan.
Påföljder vid köparens avtalsbrott
Påföljderna
51 § Betalar köparen inte i rätt tid eller medverkar han inte till köpet enligt 50 § 1 och beror
detta inte på säljaren eller något förhållande på dennes sida, får säljaren enligt 52--59 §§
kräva betalning eller annan fullgörelse eller häva köpet samt dessutom kräva skadestånd.
Han får även hålla inne varan enligt 10 § och kräva ränta enligt 71 §.
Uppfyller köparen inte sin skyldighet att hämta eller ta emot varan och beror detta inte på
säljaren eller något förhållande på dennes sida, gäller 55 §, 57 § andra--fjärde styckena och
58 §.
Krav på betalning och annan fullgörelse
52 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva betalning.
Om köparen avbeställer en vara som skall tillverkas eller skaffas särskilt för honom, får
säljaren dock inte hålla fast vid köpet genom att fullfölja tillverkningen, vidta andra
förberedelser för avlämnandet och kräva betalning. Detta gäller dock inte, om ett avbrott
skulle medföra en väsentlig olägenhet för säljaren eller risk för att hans förlust till följd av
avbeställningen inte blir ersatt. Skadestånd på grund av avbeställningen beräknas enligt 67-70 §§.
Har varan ännu inte avlämnats, förlorar säljaren rätten att kräva betalning, om han väntar
orimligt länge med att framställa kravet.
53 § Säljaren får hålla fast vid köpet och kräva att köparen medverkar till köpet enligt 50 §
1. Köparen är dock inte skyldig att medverka till köpet, om det föreligger ett hinder som han
inte kan övervinna eller om hans medverkan skulle förutsätta uppoffringar som inte är rimliga
med hänsyn till säljarens intresse av köparens medverkan.
21
Om ett förhållande som nyss nämnts upphör inom rimlig tid, får säljaren dock kräva att
köparen medverkar till köpet.
Säljaren förlorar rätten att kräva att köparen medverkar till köpet, om han väntar orimligt
länge med att framställa kravet.
Hävning på grund av dröjsmål med betalningen
54 § Säljaren får häva köpet på grund av köparens dröjsmål med betalningen, om
dröjsmålet utgör ett väsentligt avtalsbrott.
Har säljaren förelagt köparen en bestämd tilläggstid för betalningen och är den inte oskäligt
kort, får köpet även hävas om köparen inte betalar inom tilläggstiden.
Medan tilläggstiden löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte
kommer att betala inom denna tid.
Har varan kommit i köparens besittning, får säljaren häva köpet endast om han har
förbehållit sig rätt till detta eller köparen avvisar varan.
Hävning på grund av bristande medverkan
55 § Säljaren får häva köpet, om köparen inte medverkar till köpet enligt 50 § 1 och
avtalsbrottet är av väsentlig betydelse för säljaren samt köparen insåg eller borde ha insett
detta. Säljaren får under samma förutsättningar häva köpet, om köparen inte i rätt tid hämtar
eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett
särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Säljaren får vidare häva köpet, om köparen inte inom en bestämd tilläggstid som säljaren har
förelagt köparen och som inte är oskäligt kort
1. medverkar till köpet enligt 50 § 1, eller
2. hämtar eller tar emot varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att
säljaren har ett särskilt intresse av att bli av med det som han har sålt.
Medan en tilläggstid löper får säljaren häva köpet endast om köparen meddelar att han inte
kommer att fullgöra sina skyldigheter inom tilläggstiden.
Hävning vid successiv leverans
56 § Skall betalning ske efter hand i särskilda poster allteftersom avlämnande sker och
föreligger det dröjsmål med betalningen av någon delleverans, får säljaren häva köpet i fråga
om denna delleverans enligt de bestämmelser som i övrigt gäller för hävning.
Säljaren får häva köpet även i fråga om en senare delleverans, om det inte saknas anledning
att anta att dröjsmål med betalningen som ger rätt till hävning kommer att upprepas.
Skadestånd
57 § Säljaren har rätt till ersättning för den skada han lider genom köparens dröjsmål med
betalningen, om inte köparen visar att dröjsmålet beror på lag, avbrott i den allmänna
22
samfärdseln eller betalningsförmedlingen eller annat liknande hinder som köparen inte
skäligen kunde förväntas ha räknat med vid köpet och vars följder han inte heller skäligen
kunde ha undvikit eller övervunnit.
Säljaren har också rätt till ersättning för den skada han lider genom att köparen inte
medverkar till köpet enligt 50 § 1 eller genom att köparen inte i rätt tid hämtar eller tar emot
varan i fall då det framgår av avtalet eller omständigheterna att säljaren har ett särskilt
intresse av att bli av med det som han har sålt. Rätt till ersättning i dessa fall föreligger dock
inte, om köparen visar att det har funnits ett hinder av det slag som anges i 27 § första eller
andra stycket för att medverka till köpet eller för att hämta eller ta emot varan.
Enligt andra stycket ersätts inte sådan indirekt förlust som avses i 67 § andra stycket.
Säljaren har alltid rätt till ersättning, om avtalsbrottet eller förlusten beror på försummelse på
köparens sida.
58 § Hindras köparen att fullgöra köpet i rätt tid, skall han lämna säljaren meddelande om
hindret och dess inverkan på möjligheterna till fullgörelse. Om säljaren inte får ett sådant
meddelande inom skälig tid efter det att köparen har fått eller borde ha fått kännedom om
hindret, har säljaren rätt till ersättning för den skada som kunde ha undvikits om han hade
fått meddelandet i tid.
Meddelande om hävning och skadestånd
59 § Säljaren får inte häva köpet på grund av köparens dröjsmål med att betala eller med
att hämta eller ta emot varan, om han inte innan fullgörelse har skett meddelar köparen att
han häver.
Om köparen har lämnat medverkan enligt 50 § 1 men detta har skett för sent, får säljaren
inte häva köpet eller kräva skadestånd på grund av dröjsmålet, om han inte inom skälig tid
efter det att han fick kännedom om att medverkan har lämnats meddelar köparen att han
häver eller vill kräva skadestånd. Om säljaren häver köpet, behöver han dock inte lämna
särskilt meddelande om att han vill kräva skadestånd.
Specifikation
60 § Skall köparen specificera varans form, mått eller andra egenskaper och underlåter han
att göra det vid avtalad tid eller inom skälig tid efter det han har fått begäran om detta från
säljaren, får säljaren göra specifikationen i överensstämmelse med vad som kan antas vara i
köparens intresse. Detta hindrar inte säljaren från att göra gällande andra påföljder.
Säljaren skall underrätta köparen om den specifikation han gör och förelägga köparen en
skälig tid inom vilken denne kan ändra specifikationen. Ändrar köparen inte specifikationen
inom den tid som har förelagts honom, blir säljarens specifikation bindande.
Befarat avtalsbrott
Stoppningsrätt
23
61 § Visar det sig efter köpet att en parts handlingssätt eller ekonomiska förhållanden är
sådana, att det finns starka skäl att anta att han inte kommer att uppfylla en väsentlig del av
sina förpliktelser, får motparten för sin del inställa fullgörelsen och hålla inne sin prestation.
Har säljaren redan avsänt varan och visar det sig att sådana förhållanden som avses i första
stycket föreligger på köparens sida, får säljaren hindra att varan lämnas ut till köparen. Detta
gäller även om köparen har tagit emot transportdokument avseende varan.
Den som inställer fullgörelsen eller hindrar att varan lämnas ut skall genast meddela
motparten detta. Om han inte gör det, har motparten rätt till ersättning för den skada som
han lider genom att ett sådant meddelande inte har lämnats i tid.
Den som har inställt sin fullgörelse eller hindrat att varan lämnas ut skall fortsätta
fullgörelsen, om motparten ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Hävning
62 § Står det klart att det kommer att inträffa ett avtalsbrott som ger en part rätt att häva
köpet, får denne häva redan före tiden för fullgörelsen. Hävningen är dock utan verkan, om
motparten genast ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse.
Konkurs m. m.
63 § Har en part försatts i konkurs, får konkursboet inträda i avtalet. Motparten får kräva att
boet inom skälig tid ger besked om det vill inträda.
Om konkursboet inträder i avtalet, och tiden för motpartens fullgörelse är inne, får motparten
kräva att boet fullgör sin prestation eller att boet, om anstånd har beviljats, utan oskäligt
uppehåll ställer godtagbar säkerhet för sin fullgörelse. Är tiden för motpartens fullgörelse inte
inne, får motparten kräva säkerhet om det av någon särskild anledning är nödvändigt för att
skydda denne mot förlust.
Om boet inte inom skälig tid efter motpartens krav enligt första stycket inträder i avtalet eller
inte ställer säkerhet enligt andra stycket, får motparten häva köpet.
Om varan överlämnas till konkursboet efter det att köparen försatts i konkurs och betalning
inte har skett, får säljaren kräva att varan lämnas tillbaka. Varan behöver dock inte lämnas
tillbaka, om betalning sker genast eller, i fall då köpesumman inte ännu har förfallit till
betalning, konkursboet inom skälig tid efter uppmaning ställer godtagbar säkerhet för
betalningen.
Om konkursboet har sålt varan eller på annat sätt har förfogat över den så att den inte kan
lämnas tillbaka väsentligen oförändrad och oförminskad, ska konkursboet anses ha inträtt i
avtalet. Lag (2022:981).
Gemensamma bestämmelser om hävning och omleverans
Verkningar av hävning och omleverans
24
64 § Hävs köpet, bortfaller säljarens skyldighet att överlämna varan och köparens
skyldighet att betala och medverka till köpet.
I den mån köpet har fullgjorts får vardera parten kräva att motparten lämnar tillbaka vad han
har tagit emot. Var och en får därvid hålla inne vad han har tagit emot till dess att den andre
ger ut vad han skall lämna tillbaka samt betalar eller ställer godtagbar säkerhet för
skadestånd och ränta som han kan vara skyldig att erlägga.
Om säljaren skall företa omleverans, får köparen hålla inne vad han har tagit emot till dess
att omleverans sker.
65 § Hävs köpet, skall köparen ge ut den avkastning av varan som han har fått samt betala
skälig ersättning om han har haft annan nytta av varan.
Om säljaren skall lämna tillbaka betalningen, skall han betala ränta från den dag han tog
emot betalningen.
Bortfall av rätt till hävning och omleverans
66 § Köparen får häva köpet eller kräva omleverans endast om han kan lämna tillbaka
varan väsentligen oförändrad och oförminskad.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går dock inte förlorad, om
1. varan har förstörts, kommit bort, försämrats eller minskat genom sin egen beskaffenhet
eller något annat förhållande som inte beror på köparen,
2. varan har förstörts, försämrats eller minskat till följd av en åtgärd som har varit behövlig
för att undersöka om varan är felfri, eller
3. varan helt eller delvis har sålts vidare i vanlig ordning eller använts av köparen för
förutsatt bruk innan han märkte eller borde ha märkt det fel på grund av vilket han vill häva
köpet eller kräva omleverans.
Rätten att häva köpet eller kräva omleverans går inte heller förlorad, om köparen ersätter
säljaren den minskning i varans värde som är en följd av att varan har försämrats eller
minskat.
Skadeståndets omfattning
Allmänt
67 § Skadestånd på grund av avtalsbrott omfattar ersättning för utgifter, prisskillnad,
utebliven vinst och annan direkt eller indirekt förlust med anledning av avtalsbrottet.
Skadestånd enligt denna lag omfattar dock inte ersättning för förlust som köparen tillfogas
genom skada på annat än den sålda varan.
Som indirekt förlust anses
1. förlust till följd av minskning eller bortfall av produktion eller omsättning,
2. annan förlust till följd av att varan inte kan utnyttjas på avsett sätt,
3. utebliven vinst till följd av att ett avtal med tredje man har fallit bort eller inte har blivit
riktigt uppfyllt, och
4. annan liknande förlust, om den varit svår att förutse.
25
Som indirekt förlust enligt andra stycket anses dock inte en sådan förlust som den
skadelidande har haft för att begränsa en förlust av annat slag än som anges i andra stycket.
Prisskillnad
68 § Har köpet hävts och köparen gjort ett täckningsköp eller säljaren sålt varan på nytt,
och har åtgärden vidtagits med omsorg och inom skälig tid efter det att köpet hävdes, läggs
priset enligt köpet och priset vid täckningsköpet eller försäljningen till grund för beräkningen
av prisskillnaden.
69 § Har köpet hävts utan att täckningsköp eller försäljning enligt 68 § har skett och finns
det ett gängse pris för sådana varor som köpet avser, läggs priset enligt köpet och varans
gängse pris vid tiden för hävningen till grund för beräkning av prisskillnaden.
Begränsning av skadan och nedsättning av skadeståndet
70 § Den skadelidande parten skall vidta skäliga åtgärder för att begränsa sin skada.
Försummar han det, får han själv bära en motsvarande del av förlusten.
Om skadeståndet är oskäligt med hänsyn till den skadeståndsskyldiges möjligheter att
förutse och hindra skadans uppkomst samt omständigheterna i övrigt, kan skadeståndet
jämkas.
Ränta
71 § I fråga om ränta på priset och andra fordringar som inte betalas i tid gäller räntelagen
(1975:635).
I fall då säljaren får kräva betalning mot tillhandahållande av varan utgår dock ränta enligt 6 §
räntelagen redan från den dag säljaren framställer ett sådant krav även om förfallodagen ej
är bestämd i förväg. Detsamma gäller i fall då säljaren får kräva betalning mot sådant
dokument eller bevis som innebär att säljaren inte får förfoga över varan när det har lämnats
ut till köparen.
Andra stycket gäller dock inte om säljaren ger ut varan, dokumentet eller beviset trots att
betalning inte sker.
Vård av varan
Säljarens vårdplikt
72 § Om varan inte hämtas eller tas emot i rätt tid eller om den inte överlämnas till köparen
till följd av något annat förhållande på hans sida, skall säljaren för köparens räkning vidta
skäliga åtgärder för vård av varan, om han har den i sin besittning eller annars kan ta hand
om den.
Köparens vårdplikt
26
73 § Vill köparen avvisa en vara som han har tagit emot, skall han för säljarens räkning
vidta skäliga åtgärder för vård av varan.
Vill köparen avvisa en vara som har sänts till honom och hålls honom tillhanda på
bestämmelseorten, skall han ta hand om den för säljarens räkning, om det kan ske utan att
betalning sker och utan oskälig kostnad eller olägenhet. Sådan skyldighet föreligger dock
inte, om säljaren eller någon som på hans vägnar kan ta hand om varan finns på
bestämmelseorten.
Förvaring hos tredje man
74 § Har den part som skall ta vård om varan överlämnat den till tredje man för förvaring för
motpartens räkning och har förvararen valts med omsorg, är den vårdpliktige parten fri från
ansvar för varan när förvararen har tagit emot den.
Ersättning för vårdkostnader
75 § Den part som skall ta vård om varan för motpartens räkning har rätt till ersättning för
försvarliga utgifter och kostnader på grund av vården. Han får hålla inne varan till dess att
ersättning betalas eller godtagbar säkerhet ställs för den.
Försäljning av varan
76 § Den part som skall ta vård om varan får sälja den, om han inte utan väsentlig kostnad
eller olägenhet kan fortsätta med vården eller om motparten dröjer oskäligt länge med att ta
hand om varan eller med att betala varan eller ersätta kostnader för vården.
Om varan är utsatt för snabb förstörelse eller försämring eller om den fordrar alltför kostsam
vård, skall den säljas om det kan ske.
Varan skall säljas med omsorg. Motparten skall om möjligt underrättas före försäljningen.
77 § Har en part rätt att sälja varan enligt 76 § men kan den inte säljas eller är det
uppenbart att priset inte skulle täcka kostnaderna för en försäljning, får parten förfoga över
varan på annat sätt som är försvarligt. Innan det sker, skall motparten om möjligt underrättas.
78 § Vad en försäljning har inbringat och vad en part på annat sätt har fått ut av varan skall,
liksom uppkomna kostnader, redovisas för motparten. Överskott tillfaller motparten.
Avkastning
79 § Avkastning som varan ger före avtalad tid för avlämnandet tillfaller säljaren, om det
inte med fog kunde beräknas att den skulle utfalla senare. Avkastning som varan ger efter
det att den skall avlämnas tillfaller köparen, om det inte med fog kunde beräknas att den
skulle utfalla tidigare.
80 § I köp av aktier ingår utdelning som inte har förfallit till betalning före köpet och sådan
företrädesrätt för aktieägare att delta i emission som inte har kunnat utövas före köpet.
27
81 § I köp av räntebärande fordringar ingår ränta som är upplupen men ännu inte förfallen
till betalning vid den tidpunkt som har avtalats för avlämnandet. Vad som svarar mot sådan
ränta skall köparen betala till säljaren utöver priset, om inte fordringen har sålts som osäker.
Vissa meddelanden
82 § Har ett meddelande som köparen skall lämna säljaren enligt 23, 24, 29, 32, 35, 39, 47
eller 61 § avsänts på ett ändamålsenligt sätt, får meddelandet åberopas även om det
försenas, förvanskas eller inte kommer fram. Detsamma gäller beträffande ett meddelande
som säljaren skall lämna köparen enligt 52, 53, 59 eller 61 §.
Övergångsbestämmelser
1990:931
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
Genom lagen upphävs lagen (1905:38 s. 1) om köp och byte av lös egendom med den
begränsningen att de hänvisningar till den lagen som finns i lagen (1914:45) om kommission,
handelsagentur och handelsresande skall fortsätta att gälla.
I fråga om avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.
1996:776
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 1996.
2. Har god man förordnats enligt ackordslagen (1970:847) före ikraftträdandet gäller dock
äldre bestämmelser.
2022:262
1. Denna lag träder i kraft den 1 maj 2022.
2. Den äldre lydelsen av 4 § gäller fortfarande om konsumentköplagen (1990:932) gäller
för köpet.
2022:981
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2022.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande om varan överlämnats till köparen efter att denne
ansökt om företagsrekonstruktion enligt den upphävda lagen (1996:764) om
företagsrekonstruktion.
28
Skadeståndslag (1972:207)
1 kap. Inledande bestämmelser
1 § I denna lag meddelade bestämmelser om skadestånd tillämpas, om ej annat är
särskilt föreskrivet eller föranledes av avtal eller i övrigt följer av regler om
skadestånd i avtalsförhållanden.
2 § Med ren förmögenhetsskada förstås i denna lag sådan ekonomisk skada som
uppkommer utan samband med att någon lider person- eller sakskada.
3 § Har upphävts genom lag (2001:732).
2 kap. Skadeståndsansvar på grund av eget vållande
1 § Den som uppsåtligen eller av vårdslöshet vållar personskada eller sakskada
skall ersätta skadan. Lag (2001:732).
2 § Den som vållar ren förmögenhetsskada genom brott skall ersätta skadan. Lag
(2001:732).
3 § Den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp
mot dennes person, frihet, frid eller ära ska ersätta den skada som kränkningen
innebär.
Om den som utsätts för brott i tjänsten får anses ha en särskild beredskap för
angreppet, ska det vid bedömningen av om kränkningen är allvarlig särskilt beaktas
om angreppet riktar sig mot den angripnes privata sfär eller är fysiskt.
Lag (2022:754).
3 a § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet genom brott orsakar någon
annans död ska betala särskild anhörigersättning till den som stod den avlidne
särskilt nära. Detta gäller dock inte om det är uppenbart oskäligt. Lag (2022:754).
4 § Den som i fall som avses i 1-3 a §§ vållar skada innan han eller hon har fyllt
arton år ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller
hennes ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande
ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga
omständigheter. Lag (2022:754).
5 § Den som i fall som avses i 1-3 a §§ vållar skada under påverkan av en allvarlig
psykisk störning eller av någon annan psykisk störning som inte är självförvållad och
tillfällig ska ersätta skadan i den utsträckning det är skäligt med hänsyn till hans eller
hennes sinnestillstånd, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring
och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter.
Lag (2022:754).
29
6 § För skada som vållats genom underlåtenhet att avslöja brott skall ersättning
enligt denna lag inte betalas enbart på den grund att straff för underlåtenheten kan
följa enligt 23 kap. 6 § första stycket brottsbalken. Lag (2001:732).
3 kap. Skadeståndsansvar för annans vållande och för det
allmänna
1 § Den som har arbetstagare i sin tjänst ska ersätta
1. personskada eller sakskada som arbetstagaren vållar genom fel eller
försummelse i tjänsten,
2. ren förmögenhetsskada som arbetstagaren i tjänsten vållar genom brott,
3. skada på grund av att arbetstagaren kränker någon annan på sätt som anges i 2
kap. 3 § genom fel eller försummelse i tjänsten, och
4. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som arbetstagaren orsakar genom fel
eller försummelse i tjänsten.
I fråga om skadeståndsansvar för staten eller en kommun gäller även det som sägs
nedan i detta kapitel. Det som där sägs om en kommun gäller också en region och
ett kommunalförbund.
Lag (2022:754).
2 § Staten eller en kommun ska ersätta
1. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller
försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande staten eller
kommunen svarar,
2. skada på grund av att någon annan kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 §
genom fel eller försummelse vid sådan myndighetsutövning, och
3. skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a § och som orsakas genom fel eller
försummelse vid sådan myndighetsutövning.
Lag (2022:754).
3 § Staten eller en kommun skall ersätta ren förmögenhetsskada som vållas av att
en myndighet genom fel eller försummelse lämnar felaktiga upplysningar eller råd,
om det med hänsyn till omständigheterna finns särskilda skäl. Därvid skall särskilt
beaktas upplysningarnas eller rådens art, deras samband med myndighetens
verksamhetsområde och omständigheterna när de lämnades. Lag (1998:715).
4 § Staten eller en kommun ska ersätta
1. personskada, sakskada, ren förmögenhetsskada, skada på grund av att någon
kränks på sätt som anges i 2 kap. 3 § och skada som ersätts enligt 2 kap. 3 a §, om
skadan uppkommit till följd av att den skadelidandes grundläggande fri- och
rättigheter enligt 2 kap. regeringsformen eller enligt den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna har
överträtts från statens eller kommunens sida, och
2. annan ideell skada som uppkommit till följd av en sådan överträdelse.
30
Skadestånd enligt första stycket ska betalas endast i den utsträckning det är
nödvändigt för att gottgöra överträdelsen.
Lag (2022:1368).
5 § En förälder som har vårdnaden om ett barn ska ersätta
1. personskada eller sakskada som barnet vållar genom brott,
2. skada på grund av att barnet kränker någon annan på sätt som anges i 2 kap. 3
§, och
3. skada som barnet orsakar och som ersätts enligt 2 kap. 3 a §.
Förälderns ansvar enligt första stycket är för varje skadehändelse begränsat till en
femtedel av det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken som
gäller för det år då skadehändelsen inträffade. Om barnet står under vårdnad av två
föräldrar, gäller begränsningen för dem gemensamt.
Om beloppet som anges i andra stycket inte räcker till full ersättning åt flera som lidit
skada till följd av skadehändelsen, ska ersättningen sättas ned med samma kvotdel
för var och en av de skadelidande. Lag (2022:754).
6 § Ersättning enligt 1 eller 2 § för sakskada kan jämkas, om det är skäligt med
hänsyn till föreliggande försäkringar eller försäkringsmöjligheter.
Ersättning enligt 5 § kan jämkas, om det är uppenbart oskäligt att föräldern ska
betala skadeståndet med hänsyn till förälderns förhållande till barnet eller de
särskilda åtgärder föräldern har vidtagit för att förhindra att barnet begår brott. Lag
(2010:703).
7 § Talan om ersättning enligt 2 § får inte föras med anledning av beslut av
riksdagen eller regeringen eller av Högsta domstolen eller Högsta
förvaltningsdomstolen, om inte beslutet upphävts eller ändrats. Sådan talan får inte
heller föras med anledning av beslut av lägre myndighet, vilket efter överklagande
prövats av regeringen, Högsta domstolen eller Högsta förvaltningsdomstolen, utan att
beslutet upphävts eller ändrats. Lag (2010:1458).
8 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller ej i fråga om sådan skada i följd av trafik
med motordrivet fordon som vållats av fordonets förare, i den mån
trafikskadeersättning kan utgå för skadan enligt trafikskadelagen (1975:1410). Lag
(1975:1411).
9 § Skadeståndsansvar enligt detta kapitel åvilar ej staten eller kommun med
anledning av fel eller försummelse vid lotsning.
10 § Har upphört att gälla genom lag (2018:23).
11 § Åklagaren är under de förutsättningar som anges i 22 kap. 2 § första stycket
rättegångsbalken skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra
målsägandens talan om sådant skadestånd som avses i 5 §. Lag (2010:703).
31
4 kap. Arbetstagares skadeståndsansvar
1 § För skada, som arbetstagare vållar genom fel eller försummelse i tjänsten, är
han ansvarig endast i den mån synnerliga skäl föreligger med hänsyn till handlingens
beskaffenhet, arbetstagarens ställning, den skadelidandes intresse och övriga
omständigheter.
5 kap. Skadeståndets bestämmande
1 § Skadestånd till den som har tillfogats personskada omfattar ersättning för
1. sjukvårdskostnad och andra kostnader för den skadelidande, inbegripet skälig
kompensation till den som står den skadelidande särskilt nära,
2. inkomstförlust,
3. fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk) eller av
bestående art (lyte eller annat stadigvarande men) samt särskilda olägenheter till
följd av skadan.
Ersättning för inkomstförlust motsvarar skillnaden mellan den inkomst som den
skadelidande skulle ha kunnat uppbära, om han icke hade skadats, och den inkomst
som han trots skadan har eller borde ha uppnått eller som han kan beräknas komma
att uppnå genom sådant arbete som motsvarar hans krafter och färdigheter och som
rimligen kan begäras av honom med hänsyn till tidigare utbildning och verksamhet,
omskolning eller annan liknande åtgärd samt ålder, bosättningsförhållanden och
därmed jämförliga omständigheter.
Med inkomstförlust likställs intrång i näringsverksamhet. Med inkomst likställs värdet
av hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).
2 § Har personskada lett till döden, skall ersättning betalas för
1. begravningskostnad och, i skälig omfattning, annan kostnad till följd av
dödsfallet,
2. förlust av underhåll,
3. personskada som till följd av dödsfallet åsamkats någon som stod den avlidne
särskilt nära.
Ersättning för förlust av underhåll tillkommer efterlevande som enligt lag hade rätt till
underhåll av den avlidne eller som på annat sätt var beroende av honom för sin
försörjning, om underhåll utgick vid tiden för dödsfallet eller om det kan antas att
underhåll skulle ha kommit att utgå inom en nära framtid därefter. Förlusten ersätts i
den omfattning som är skälig med hänsyn till den efterlevandes förmåga och
möjligheter att genom eget arbete eller annars, på annat sätt än genom förmån som
avses i 3 §, själv bidra till sin försörjning. Med underhåll likställs värdet av den
avlidnes hushållsarbete i hemmet. Lag (2001:732).
3 § Vid bestämmande av ersättning för inkomstförlust eller förlust av underhåll
avräknas förmån som den skadelidande med anledning av förlusten har rätt till i form
av
1. ersättning enligt socialförsäkringsbalken eller någon annan likartad förmån,
32
2. pension eller annan periodisk ersättning eller sjuklön, om förmånen betalas av
en arbetsgivare eller på grund av en försäkring som är en anställningsförmån. Lag
(2010:1213).
4 § Ersättning för framtida inkomstförlust eller förlust av underhåll fastställes i form
av livränta eller engångsbelopp eller som livränta jämte engångsbelopp. Är
ersättningen av väsentlig betydelse för den skadelidandes försörjning, skall den utgå
som livränta, om icke särskilda skäl talar däremot.
Fastställd livränta kan, om skäl föreligger, helt eller delvis utbytas mot
engångsbelopp. (Lag 1975:404).
5 § Sedan frågan om ersättning enligt 1 eller 2 § har avgjorts slutligt genom avtal
eller dom, kan ersättningsfrågan omprövas, om förhållanden som enligt detta kapitel
låg till grund för ersättningen har ändrats väsentligt. Ersättning som har fastställts i
form av engångsbelopp kan dock inte sänkas.
Om ändring i skadeståndslivränta med anledning av förändringar i penningvärdet
finns särskilda bestämmelser. Lag (2001:732).
6 § Skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med
hänsyn till handlingens art och varaktighet och på ett sätt som även innebär att den
kränkte får upprättelse för angreppet.
Vid bedömningen enligt första stycket ska det särskilt beaktas om handlingen
1. haft förnedrande eller skändliga inslag,
2. varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa,
3. riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet,
4. inneburit missbruk av ett beroende- eller förtroendeförhållande eller riktat sig mot
någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande
till,
5. varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet eller tagits upp med ett tekniskt
hjälpmedel under förhållanden som inneburit risk för att upptagningen sprids,
6. utförts av flera personer tillsammans mot den skadelidande, eller
7. innefattat hot som påtagligt har förstärkts genom anspelning på ett våldskapital.
Den som har gjort sig skyldig till ärekränkning eller en liknande brottslig gärning eller
som annars är skadeståndsskyldig med anledning av ett sådant brott kan på yrkande
av den kränkte i ett mål om gärningen efter omständigheterna förpliktas att bekosta
att domen i målet förs in i en eller flera tidningar. Lag (2022:754).
6 a § Särskild anhörigersättning bestäms oberoende av omständigheterna i det
enskilda fallet till ett skäligt belopp som är lika stort för var och en av de
ersättningsberättigade.
Lag (2022:754).
7 § Skadestånd med anledning av sakskada omfattar ersättning för
1. sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning,
2. annan kostnad till följd av skadan,
3. inkomstförlust eller intrång i näringsverksamhet. (Lag 1975:404).
33
8 § Skadestånd för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första stycket 2 ska
bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till överträdelsens art och
omständigheterna i övrigt. Lag (2018:23).
6 kap. Gemensamma bestämmelser
1 § Skadestånd med anledning av personskada kan jämkas, om den skadelidande
själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Skadestånd
till förare av motordrivet fordon som har gjort sig skyldig till rattfylleri eller grovt
rattfylleri kan även jämkas, om föraren därvid genom vårdslöshet har medverkat till
skadan. Har personskada lett till döden, kan skadestånd som avses i 5 kap. 2 §
också jämkas, om den avlidne uppsåtligen har medverkat till dödsfallet.
Skadestånd med anledning av sakskada eller ren förmögenhetsskada kan jämkas,
om vållande på den skadelidandes sida har medverkat till skadan.
Jämkning av skadestånd enligt första eller andra stycket sker efter vad som är skäligt
med hänsyn till graden av vållande på ömse sidor och omständigheterna i övrigt. Lag
(2001:732).
2 § Är skyldighet att utge skadestånd oskäligt betungande med hänsyn till den
skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden, kan skadeståndet jämkas efter vad
som är skäligt, varvid även den skadelidandes behov av skadeståndet och övriga
omständigheter skall beaktas. (Lag 1975:404).
3 § Rätten till ersättning för fysiskt och psykiskt lidande och för särskilda
olägenheter faller bort, om den skadelidande avlider innan ett krav på sådan
ersättning har framställts. Detsamma gäller rätten till ersättning för kränkning, särskild
anhörigersättning och ersättning för annan ideell skada enligt 3 kap. 4 § första
stycket 2. Lag (2022:754).
4 § Skall två eller flera ersätta samma skada, svarar de solidariskt för skadeståndet,
i den mån ej annat följer av att begränsning gäller i den skadeståndsskyldighet som
åvilar någon av dem. (Lag 1975:404).
5 § Vid tillämpning av denna lag likställes med arbetstagare
1. den som tjänstgör enligt lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt och annan som
fullgör i lag föreskriven tjänstgöring,
2. den som under utbildning vid skola eller vård i anstalt utför arbete som till sin art
liknar sådant som vanligen utföres av arbetstagare,
3. den som för annans räkning eljest utför arbete under omständigheter liknande
dem som förekommer i anställningsförhållande. Lag (1994:2065).
6 § En skadelidande som har tillerkänts skadestånd för kränkning eller särskild
anhörigersättning ska inte förpliktas att ersätta den skadeståndsskyldiges
rättegångskostnader i ett mål där skadestånd på grund av brottet prövas. Detta gäller
dock inte om särskilda skäl föranleder annat.
34
Om det finns särskilda skäl, gäller första stycket första meningen också en
skadelidande som har tillerkänts skadestånd för fysiskt och psykiskt lidande eller för
särskilda olägenheter på grund av brott.
Undantag från första och andra styckena får göras i fråga om sådana kostnader som
den skadelidande har orsakat genom att uppträda på ett sätt som avses i 18 kap. 3
eller 6 § eller 31 kap. 4 § rättegångsbalken. Lag (2022:754).
7 § I ett mål om ersättning enligt 3 kap. 4 § får rätten besluta att vardera parten ska
bära sin rättegångskostnad, om en enskild som har förlorat målet hade skälig
anledning att få saken prövad. Lag (2018:23).
Övergångsbestämmelser
1994:2065
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. Äldre bestämmelser tillämpas beträffande
den som före ikraftträdandet antagits till grundutbildning enligt lagen (1980:1021) om
militär grundutbildning för kvinnor.
1995:24
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1995. I fråga om beslut som har meddelats av
Försäkringsöverdomstolen före ikraftträdandet gäller 3 kap. 7 § i sin äldre lydelse.
2000:126
Denna lag träder i kraft den 1 maj 2000. Den nya bestämmelsen skall dock endast
tillämpas i de fall yrkandet om skadestånd har framställts efter ikraftträdandet.
2010:1213
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller för förmåner som avser tid före ikraftträdandet.
35
Lag (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter
Inledande bestämmelse
1 § Hundar och katter ska hållas under sådan tillsyn och skötas på ett sådant sätt
som med hänsyn till deras natur och övriga omständigheter behövs för att förebygga
att de orsakar skador eller avsevärda olägenheter.
Särskilda bestämmelser om tillsyn över hundar finns i rennäringslagen
(1971:437). Lag (2022:186)
Märkning och registrering av hundar och katter
2 § Den som äger en hund eller en katt ska låta märka sitt djur så att det kan
identifieras. Märkningen ska vara bestående. Lag (2022:186).
3 § Statens jordbruksverk ska föra register över hund- och kattägare. Ägaren ska
registrera sitt ägarskap i ett sådant register.
Regeringen får meddela föreskrifter om att Jordbruksverket får överlåta uppgiften att
föra register över hund- eller kattägare till en annan myndighet eller till en
organisation.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
om
1. skyldighet för hund- och kattägare att betala en avgift för registreringen och för
utrustning för att läsa av märkningen, och
2. beräkningen av avgiften.
Lag (2022:186).
4 § Bestämmelserna i 2 och 3 §§ gäller hundar och katter som stadigvarande finns
i Sverige. Lag (2022:186).
5 § Register över hund- och kattägare enligt 3 § får användas för att fastställa vem
som äger en hund eller en katt.
Tullverket, Jordbruksverket, länsstyrelserna, Polismyndigheten och de kommunala
nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet får medges
direktåtkomst till register över hund- och kattägare. Lag (2022:186).
6 § Jordbruksverket är personuppgiftsansvarigt för den behandling av
personuppgifter som myndigheten utför enligt denna lag.
Den myndighet eller den organisation som med stöd av 3 § andra stycket får
uppgiften att föra register är personuppgiftsansvarig för den behandling av
personuppgifter som myndigheten eller organisationen utför. Lag (2022:186).
36
7 § Bestämmelserna i 5 och 6 §§ kompletterar Europaparlamentets och rådets
förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med
avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana
uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning).
Vid behandling av personuppgifter enligt denna lag gäller lagen (2018:218) med
kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och föreskrifter som har
meddelats i anslutning till den lagen, om inte annat följer av denna lag eller
föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Lag (2018:368).
Förelägganden och förbud
8 § Om någon brister i tillsynen över eller skötseln av en hund, får länsstyrelsen
meddela de förelägganden och förbud som behövs för att förebygga skada eller
avsevärd olägenhet.
Såväl förelägganden som förbud får förenas med vite.
Lag (2018:54).
9 § Länsstyrelsen får meddela de förelägganden som behövs för att
bestämmelserna om märkning och registrering av en hund eller en katt i denna lag
ska följas.
Förelägganden enligt första stycket får förenas med vite.
Lag (2022:186).
10 § Den som är under femton år får inte meddelas förelägganden eller förbud
enligt 8 eller 9 §.
Omhändertagande av hundar m.m.
11 § För att hindra att en hund orsakar skada eller avsevärd olägenhet får
länsstyrelsen, om inte andra, mindre ingripande åtgärder anses tillräckliga, besluta
att den ska omhändertas.
Om det är nödvändigt att omedelbart omhänderta en hund för något av de syften
som anges i första stycket, får Polismyndigheten besluta om detta. Lag (2018:54).
11 a § Om ett beslut om omhändertagande har meddelats av Polismyndigheten,
ska myndigheten skyndsamt informera länsstyrelsen om beslutet. Länsstyrelsen ska
skyndsamt pröva om beslutet ska fortsätta att gälla.
Den beslutande myndigheten ska ansvara för att omhändertagandet verkställs. Om
länsstyrelsen beslutar att Polismyndighetens beslut om omhändertagande ska
fortsätta att gälla, ska länsstyrelsen skyndsamt ta över ansvaret för verkställigheten
av beslutet. Lag (2018:54).
12 § Om en hund har omhändertagits med stöd av 11 §, får ägaren eller
innehavaren inte förfoga över hunden utan tillstånd av den beslutande myndigheten.
Länsstyrelsen får, efter utredning, besluta att hunden ska säljas, skänkas bort eller,
37
om hunden utgör en fara för människor eller djur eller om det annars finns särskilda
skäl, avlivas.
Länsstyrelsen ska ansvara för att beslut enligt första stycket verkställs. Lag
(2018:54).
13 § Om det inte längre finns skäl för omhändertagandet, ska den beslutande
myndigheten besluta att detta genast ska upphöra. Lag (2018:54).
14 § Anträffas en hund lös på område där lantbruksdjur finns, får hunden, om den
inte låter sig infångas och om det är nödvändigt för att förhindra skada på
lantbruksdjur, dödas av den som äger eller vårdar lantbruksdjuren.
Den som dödat en hund är skyldig att snarast möjligt anmäla detta till
Polismyndigheten. Lag (2014:707).
Hundförbud
15 § Länsstyrelsen får meddela förbud att ha hand om hund (hundförbud) för den
som allvarligt brister eller tidigare har brustit i tillsynen över en hund.
Vid bedömningen av om ett hundförbud bör meddelas ska det särskilt beaktas om
den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott där han eller hon har använt en
hund som vapen eller vid upprepade tillfällen har varit föremål för föreläggande eller
förbud enligt 8 § eller har haft hand om en hund som har omhändertagits enligt 11 §.
Hundförbud ska inte meddelas om det är uppenbart att de omständigheter som gett
upphov till att ett hundförbud övervägs inte kommer att upprepas.
Hundförbudet får avse viss tid eller gälla tills vidare.
Den som är under femton år får inte meddelas hundförbud.
Lag (2018:54).
Tillsyn över och omhändertagande av hundar i marker där det finns
vilt
16 § Under tiden den 1 mars-20 augusti ska hundar hållas under sådan tillsyn att de
hindras från att springa lösa i marker där det finns vilt. Under den övriga tiden av året
ska hundar hållas under sådan tillsyn att de hindras från att driva eller förfölja vilt, när
de inte används vid jakt.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter
som avviker från första stycket. Om det behövs till skydd för viltet får sådana
föreskrifter innebära att en hund ska hållas kopplad. Lag (2022:186).
17 § Om en hund springer lös i ett område där det finns vilt, får jakträttshavaren
eller någon som företräder honom eller henne ta hand om hunden. När detta har
skett ska hundens ägare eller innehavare snarast underrättas. Om han eller hon inte
är känd ska i stället länsstyrelsen underrättas. Om jakträttshavaren eller den som
38
företräder honom eller henne inte vill ta hand om hunden, ska länsstyrelsen ansvara
för att omhänderta hunden.
Kan inte hunden tas om hand, får länsstyrelsen besluta att avliva hunden, om detta
är angeläget från viltvårdssynpunkt och försvarligt även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt. Lag (2018:54).
18 § Har inte ägaren eller innehavaren, efter det att kostnader betalats enligt 20 §,
återtagit hunden inom fem dagar efter det att han eller hon underrättades om
omhändertagandet eller, om ägaren eller innehavaren inte är känd, inom tio dagar
efter det att länsstyrelsen underrättades, får jakträttshavaren behålla hunden eller
länsstyrelsen, efter utredning, besluta att sälja, skänka bort eller, om hunden utgör en
fara för människor eller djur eller om det annars finns särskilda skäl, avliva hunden.
Lag (2018:54).
Hjälp av Polismyndigheten
18 a § Polismyndigheten ska på begäran av länsstyrelsen lämna den hjälp som
behövs för att länsstyrelsen ska kunna verkställa beslut enligt denna lag.
Hjälp enligt första stycket får begäras endast om
1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan
utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen
(1984:387) behöver tillgripas, eller
2. det annars finns synnerliga skäl. Lag (2018:54).
Ersättning för skador orsakade av hundar
19 § En skada som orsakas av en hund ska ersättas av dess ägare eller innehavare,
även om han eller hon inte vållat skadan. Vad ägaren eller innehavaren har betalat i
skadestånd har han eller hon rätt att få tillbaka av den som vållat skadan.
Första stycket gäller inte för skador som orsakas av en tjänstehund när en polisman
eller vaktpost eller annan person som vid Försvarsmakten tjänstgör för bevakning
eller för att upprätthålla ordning använder hund i tjänsten, om den skadelidande har
betett sig på ett sådant sätt att det har varit motiverat att ingripa mot honom eller
henne.
Lag (2022:186).
Kostnader för omhändertagande av hundar
20 § Ägaren eller innehavaren av en hund som har omhändertagits med stöd av 11
eller 17 § ska betala de kostnader som omhändertagandet medfört. Länsstyrelsen
och Polismyndigheten får ge förskott av allmänna medel på kostnaderna.
Om det finns särskilda skäl, får länsstyrelsen och Polismyndigheten i enskilda fall
medge undantag från skyldigheten att betala kostnaderna. I sådana fall ska
kostnaderna slutligt betalas av den myndighet som har gett förskott på kostnaden.
39
Om länsstyrelsen har beslutat att en hund som omhändertagits ska säljas, får
länsstyrelsen och Polismyndigheten ta ut ersättning för kostnaderna för
omhändertagandet och försäljningen ur köpesumman. Köpesumman ska i första
hand täcka länsstyrelsens kostnader. Lag (2018:54).
Övergivna eller förvildade katter
21 § En katt som med skäl kan antas vara övergiven eller förvildad, får avlivas av
jakträttshavaren eller av någon som företräder denne. Inom tätbebyggt område krävs
dock tillstånd av Polismyndigheten. Lag (2014:707).
Straffansvar
22 § Den som bryter mot ett hundförbud döms för överträdelse av hundförbud till
böter eller fängelse i högst ett år.
23 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
1. inte följer ett föreläggande eller bryter mot ett förbud som har meddelats med
stöd av 8 § första stycket,
2. inte gör anmälan enligt 14 § andra stycket eller
3. bryter mot 21 § andra meningen.
Den som uppsåtligen inte lämnar underrättelse enligt 17 § första stycket döms till
penningböter.
Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud får inte dömas till
ansvar enligt denna lag för den gärning som omfattas av föreläggandet eller förbudet.
24 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 16 §
första stycket eller en föreskrift som har meddelats med stöd av 16 § andra stycket.
Överklagande m.m.
25 § Beslut enligt 8 och 15 §§ ska delges den mot vilken beslutet avses gälla.
Delgivning får inte ske enligt 34-38 och 47-51 §§ delgivningslagen (2010:1932). Lag
(2010:1978).
26 § Länsstyrelsens och Polismyndighetens beslut enligt denna lag och beslut om
registrering av en hund eller en katt som har fattats av Jordbruksverket eller av den
som ansvarar för uppgiften att föra register får överklagas till allmän
förvaltningsdomstol.
Om beslutet har meddelats av en organisation tillämpas 36-39 §§ och 42-47 §§
förvaltningslagen (2017:900).
Jordbruksverket för det allmännas talan i förvaltningsdomstol, om det överklagade
beslutet har meddelats av en organisation.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (2022:186).
40
27 § Beslut enligt denna lag gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.
Övergångsbestämmelser
2007:1150
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2008, då lagen (1943:459) om tillsyn över
hundar och katter samt lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar
skall upphöra att gälla.
2. Märkningsbestämmelserna gäller inte hundar födda före den 1 januari 1993.
3. Förelägganden, beslut om omhändertagande av hund och andra beslut om
skyldigheter för enskilda som har meddelats med stöd av äldre föreskrifter skall
anses beslutade enligt denna lag.
4. Ett beslut som har meddelats före den 1 januari 2008 överklagas enligt äldre
bestämmelser.
2010:1978
1. Denna lag träder i kraft den 1 april 2011.
2. Äldre bestämmelser gäller om en handling har skickats eller lämnats före den 1
april 2011.
2018:54
1. Denna lag träder ikraft den 1 juni 2018.
2. Ärenden som inletts vid Polismyndigheten men ännu inte avgjorts före
ikraftträdandet handläggs enligt äldre bestämmelser.
2022:186
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2023.
2. Skyldigheten att märka och registrera sin katt gäller inte katter som är födda före
den 1 januari 2008.
41
Straffrätt
Brottsbalk (1962:700), utdrag
1 kap. Om brott och brottspåföljder
1 § Brott är en gärning som är beskriven i denna balk eller i annan lag eller
författning och för vilken straff som sägs nedan är föreskrivet. Lag (1994:458).
2 § En gärning skall, om inte annat är särskilt föreskrivet, anses som brott
endast då den begås uppsåtligen.
Har gärningen begåtts under självförvållat rus eller var gärningsmannen på
annat vis genom eget vållande tillfälligt från sina sinnens bruk, skall detta inte
föranleda att gärningen inte anses som brott. Lag (1994:458).
3 § Med påföljd för brott förstås i denna balk straffen böter och fängelse samt
villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Lag
(1988:942).
4 § Om användningen av straffen gäller vad i bestämmelserna om de
särskilda brotten är stadgat samt vad därutöver är särskilt föreskrivet. Övriga
påföljder får, enligt vad därom är föreskrivet, tillämpas trots att de inte är
nämnda i bestämmelserna om de särskilda brotten. Lag (1988:942).
5 § Fängelse är att anse som ett svårare straff än böter.
Om förhållandet mellan fängelse samt villkorlig dom och skyddstillsyn
föreskrivs i 30 kap. 1 §. Lag (1988:942).
6 § För brott som någon begått innan han fyllt femton år får inte dömas till
påföljd. Lag (1988:942).
7 § har upphävts genom lag (1988:942).
8 § Förutom påföljd kan brott, enligt vad därom är stadgat, föranleda
förverkande av egendom, företagsbot eller annan särskild rättsverkan, så ock
medföra skyldighet att gälda skadestånd. Lag (1986:118).
42
3 kap. Om brott mot liv och hälsa
43
1 § Den som berövar annan livet, döms för mord till fängelse på viss tid, lägst
tio och högst arton år, eller på livstid. Som skäl för livstids fängelse ska det
särskilt beaktas om gärningen föregåtts av noggrann planering, präglats av
särskild förslagenhet, syftat till att främja eller dölja annan brottslighet,
inneburit svårt lidande för offret eller annars varit särskilt hänsynslös. Lag
(2019:805).
2 § Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till de omständigheter som föranlett
gärningen eller eljest att anse som mindre grovt, dömes för dråp till fängelse,
lägst sex och högst tio år.
3 § Dödar kvinna sitt barn vid födelsen eller eljest å tid då hon på grund av
nedkomsten befinner sig i upprivet sinnestillstånd eller i svårt trångmål, dömes
för barnadråp till fängelse i högst sex år.
4 § Har upphört att gälla genom lag (1974:596).
5 § Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta
eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd,
döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till
böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1998:393).
6 § Är brott som avses i 5 § att anse som grovt, döms för grov misshandel till
fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av
om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen var livsfarlig eller om
gärningsmannen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller
annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
Är brottet att anse som synnerligen grovt, döms för synnerligen grov
misshandel till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om
brottet är synnerligen grovt ska det särskilt beaktas om kroppsskadan är
bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om
gärningsmannen har visat synnerlig hänsynslöshet. Lag (2017:332).
7 § Den som av oaktsamhet orsakar annans död, döms för vållande till
annans död till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.
Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande
av om brottet är grovt ska särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Lag (2010:370).
44
8 § Den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller
sjukdom som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst fyra år. Vid bedömande av om
brottet är grovt skall särskilt beaktas
1. om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag,
eller
2. om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller
skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars
gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag. Lag (2001:348).
9 § Utsätter någon av grov oaktsamhet annan för livsfara eller fara för svår
kroppsskada eller allvarlig sjukdom, dömes för framkallande av fara för annan
till böter eller fängelse i högst två år.
10 § Om brott, som i 7--9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen
(1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för
arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs. Lag (1991:679).
11 § För försök eller förberedelse till mord, dråp, barnadråp eller sådan
misshandel som inte är ringa, och för stämpling till mord, dråp, grov
misshandel eller synnerligen grov misshandel eller underlåtenhet att avslöja
eller förhindra sådant brott döms det till ansvar enligt 23 kap. Lag (2017:332).
12 § Vållande till kroppsskada eller sjukdom får, om brottet inte är grovt,
åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är
påkallat ur allmän synpunkt.
Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon
som inte har fyllt arton år. Lag (2003:408).
5 kap. Om ärekränkning
1 § Den som utpekar någon såsom brottslig eller klandervärd i sitt levnadssätt eller
eljest lämnar uppgift som är ägnad att utsätta denne för andras missaktning, dömes
för förtal till böter.
Var han skyldig att uttala sig eller var det eljest med hänsyn till omständigheterna
försvarligt att lämna uppgift i saken, och visar han att uppgiften var sann eller att han
hade skälig grund för den, skall ej dömas till ansvar.
2 § Om brott som avses i 1 § är grovt döms för grovt förtal till böter eller fängelse i
högst två år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen med
hänsyn till uppgiftens innehåll eller sättet för eller omfattningen av spridningen eller
45
annars var ägnad att medföra allvarlig skada.
Lag (2017:1136).
3 § Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande
uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är
ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.
Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag
(2018:1745).
4 § Förtal av avliden skall medföra ansvar enligt 1 eller 2 §, om gärningen är
sårande för de efterlevande eller den eljest, med beaktande av den tid som förflutit
sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den
frid, som bör tillkomma den avlidne.
5 § Brott som avses i 1-3 §§ får inte åtalas av någon annan än målsäganden. Om
brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om i annat fall målsäganden
anger brottet till åtal, får dock åklagaren väcka åtal om detta anses påkallat från
allmän synpunkt och åtalet avser
1. förtal och grovt förtal,
2. förolämpning mot någon i eller för hans eller hennes myndighetsutövning, eller
3. förolämpning med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung,
trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.
Har förtal riktats mot en avliden, får åtal väckas av den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, förälder eller syskon och, om åtal av särskilda skäl anses påkallat från
allmän synpunkt, av åklagare.
Innebär brott som avses i 1-3 §§ att någon genom att förgripa sig på en främmande
makts statsöverhuvud som vistas i Sverige eller på en främmande makts representant
i Sverige har kränkt den främmande makten, får brottet åtalas av åklagare utan hinder
av första stycket. Åtal får dock inte ske utan förordnande av regeringen eller den
regeringen har bemyndigat till detta. Lag (2018:540).
8 kap. Om stöld, rån och andra tillgreppsbrott
1 § Den som olovligen tager vad annan tillhör med uppsåt att tillägna sig det,
dömes, om tillgreppet innebär skada, för stöld till fängelse i högst två år.
2 § Är brott som avses i 1 § med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa stöld till böter
eller fängelse i högst sex månader. Lag (2017:442).
3 § Har upphävts genom lag (1987:791).
46
4 § Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grov stöld till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om det avsett
sak som någon bar på sig eller hade i sin omedelbara närhet, om
gärningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt
hjälpmedel, om gärningen ingått som ett led i en brottslighet som utövats
systematiskt eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös
art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag
(2021:35).
4 a § Om brott som avses i 1 § har skett efter intrång i bostad eller annat liknande
boende, döms för inbrottsstöld till fängelse i lägst ett och högst sex år.
Är en gärning som avses i första stycket med hänsyn till integritetskränkningen eller
omständigheterna i övrigt av mindre allvarlig art, döms dock inte för inbrottsstöld
utan för annat brott som gärningen innefattar. Lag (2021:35).
5 § Den som med våld på person eller med hot som innebär eller för den hotade
framstår som trängande fara,
1. begår stöld,
2. tvingar någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för
gärningsmannen och skada för den tvingade eller någon i vars ställe denne är, eller
3. olovligen tar eller tvingar till sig ett betalningsverktyg med avsikt att använda det
för att bereda sig själv eller någon annan vinning,
döms för rån till fängelse i lägst ett år och sex månader och högst sex år.
För rån döms också den som, sedan han eller hon begått stöld eller olovligen tagit ett
betalningsverktyg och anträffats på bar gärning, sätter sig till motvärn med sådant
våld eller hot som avses i första stycket mot den som vill återta det tillgripna.
Lika med våld anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Om en gärning som avses i första-tredje styckena med hänsyn till våldet, hotet eller
omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, döms dock inte för rån utan för
annat brott som gärningen innefattar. Lag (2023:257).
6 § Om brott som avses i 5 § är grovt, döms för grovt rån till fängelse i lägst
fem och högst tio år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas
1. om våldet har varit livsfarligt,
2. om gärningsmannen har tillfogat svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller
annars har visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt har utnyttjat den
rånades skyddslösa eller utsatta ställning, eller
3. om gärningen har varit av särskilt farlig art.
Lag (2017:332).
7 § Den som olovligen tar och brukar ett motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel som tillhör någon annan döms, om gärningen inte är
47
belagd med straff enligt 1, 2 eller 4-6 §§, för tillgrepp av fortskaffningsmedel till
fängelse i högst två år. Om brottet är ringa, döms till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Är brottet grovt, döms för grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt
ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot om brottslig
gärning eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett
betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (2017:442).
8 § Den som, i annat fall än som anges i detta kapitel, olovligen tar och
brukar eller på annat sätt tillgriper något, döms för egenmäktigt förfarande till
böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller om någon utan tillgrepp,
genom att fästa eller bryta lås eller på annat sätt, olovligen rubbar någon
annans besittning och därigenom vållar skada eller olägenhet. För
egenmäktigt förfarande döms också den som med våld eller hot om våld
hindrar någon annan att utöva sin rätt att hålla kvar eller ta något.
Är brottet grovt, döms för grovt egenmäktigt förfarande till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot om brottslig gärning
eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde
eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (2017:442).
9 § Den som vidtar någon sådan åtgärd som avses i 8 § för att själv ta sig rätt
döms för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2017:442).
10 § Den som olovligen avleder elektrisk kraft döms för olovlig
energiavledning till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den
som olovligen avleder värmeenergi ur ett rörledningssystem för uppvärmning
eller värmeenergi till ett rörledningssystem för kylning.
Är brottet grovt, döms för grov olovlig energiavledning till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig art, avsett betydande
värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (2017:442).
10 a § Har upphävts genom lag (2017:442).
11 § Tar någon i skog eller mark olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 a §
och är brottet inte att anse som åverkan enligt den bestämmelsen, ska vad
som är föreskrivet i detta kapitel om tillgrepp tillämpas. Lag (2017:442).
12 § För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, inbrottsstöld, rån, grovt
rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel,
olovlig energiavledning eller grov olovlig energiavledning döms det till ansvar
enligt 23 kap. Detsamma gäller för stämpling till grov stöld eller inbrottsstöld
48
och stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rån eller grovt
rån. Skulle tillgrepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, ha varit att
anse som ringa, ska gärningen dock inte medföra ansvar. Lag (2021:35).
13 § Har annat i detta kapitel angivet brott än grov stöld, inbrottsstöld, rån
eller grovt rån förövats mot
1. någon som inte endast tillfälligt sammanbodde med gärningsmannen,
2. make, den som är i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag,
syskon, svåger eller svägerska, eller
3. någon annan som på liknande sätt är närstående till gärningsmannen,
får åklagaren väcka åtal endast om målsäganden har angett brottet till åtal
eller åtal är påkallat ur allmän synpunkt.
Vid tillämpning av vad nu sagts ska med gärningsman likställas någon annan
som medverkat vid brottet och den som gjort sig skyldig till häleri eller
häleriförseelse. Lag (2021:35).
9 kap. Om bedrägeri och annan oredlighet
1 § Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller
underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den
vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till fängelse i
högst två år.
För bedrägeri döms också den som genom att lämna oriktig eller ofullständig
uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt
olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller
någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för
gärningsmannen och skada för någon annan. Lag (1986:123).
2 § Är brott som avses i 1 § med hänsyn till skadans omfattning och övriga
omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa bedrägeri till
böter eller fängelse i högst sex månader.
För ringa bedrägeri döms också den som utan att göra rätt för sig tillgodogör
sig husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat sådant som
tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning, oavsett om han eller
hon vilseleder någon eller inte. Det gäller dock inte om gärningen avser värde
som inte är ringa och om den i övrigt är sådan som avses i 1 §. Lag
(2017:442).
3 § Är brott som avses i 1 § att anse som grovt, döms för grovt bedrägeri till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
49
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller använt urkund eller
annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande
bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett
betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (2017:442).
3 a § Den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar i syfte att
vilseleda till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för
mottagaren eller någon i vars ställe denne är döms, om förfarandet har avsett
betydande värde, för grovt fordringsbedrägeri till fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. Lag (2017:442).
3 b § Den som, i strid med föreskrifter eller villkor, använder ett bidrag eller
utnyttjar en förmån som finansieras över eller på annat sätt påverkar
Europeiska unionens eller Europeiska atomenergigemenskapens budgetar för
ett annat ändamål än det som bidraget eller förmånen har beviljats för, döms
för subventionsmissbruk till böter eller fängelse i högst två år. I ringa fall ska
det inte dömas till ansvar.
Är brottet grovt, döms för grovt subventionsmissbruk till fängelse i lägst sex
månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt
farlig art. Lag (2019:310).
3 c § Den som
1. olovligen införskaffar ett betalningsverktyg,
2. för bedräglig användning förvanskar ett betalningsverktyg eller framställer
ett falskt betalningsverktyg, eller
3. använder ett olovligen införskaffat eller förvanskat eller falskt
betalningsverktyg eller på annat sätt tar befattning med ett sådant
betalningsverktyg
döms för olovlig befattning med betalningsverktyg till böter eller fängelse i
högst två år.
Med betalningsverktyg avses skyddade verktyg, handlingar eller uppgifter som
ger möjlighet att överföra pengar eller ett penningvärde.
Om ett brott som avses i första stycket är grovt, döms för grov olovlig
befattning med betalningsverktyg till fängelse i lägst sex månader och högst
sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
gärningen
1. har avsett betydande värde eller kunnat medföra synnerligen kännbar
skada,
2. har ingått i en brottslighet som utövats i organiserad form eller
systematiskt, eller
3. annars har varit av särskilt farlig art.
50
Det ska inte dömas till ansvar enligt denna paragraf om gärningen är belagd
med samma eller strängare straff enligt någon annan bestämmelse i denna
balk. Lag (2021:322).
4 § Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller
underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den
tvingade eller någon i vars ställe denne är döms, om inte brottet är att anse
som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år. Om brottet
är ringa, döms för ringa utpressning till böter eller fängelse i högst sex
månader.
Om brottet är grovt döms för grov utpressning till fängelse i lägst ett år och sex
månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen
1. har innefattat våld av allvarligt slag,
2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen,
sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital
eller som annars har varit av allvarligt slag, eller
3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Lag (2017:443).
5 § Den som vid avtal eller någon annan rättshandling utnyttjar någons
trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att bereda sig förmån,
som står i uppenbart missförhållande till motprestationen eller för vilken
motprestation inte ska lämnas, döms för ocker till böter eller fängelse i högst
två år.
För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i
annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning,
bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart
missförhållande till motprestationen.
Är brottet grovt, döms för grovt ocker till fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas
om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller
hänsynslös art. Lag (2017:442).
6 § Den som
1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med
något som är frånhänt annan genom brott,
2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller
3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott
tillkommen fordran
döms för häleri till fängelse i högst två år.
För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en
verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett
51
sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som
skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.
Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt häleri till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet
är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde,
ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller annars varit
av särskilt farlig art. Lag (2021:35).
6 a § Har upphävts genom lag (2014:308).
7 § Är brott som avses i 6 § att anse som ringa, döms för häleriförseelse till
böter eller fängelse i högst sex månader.
För häleriförseelse skall också dömas den som
1. i annat fall än som avses i 6 § andra stycket på ett sätt som är ägnat att
försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas
vara frånhänt annan genom brott,
2. i fall som avses i 6 § första stycket inte insåg men hade skälig anledning
att anta att brott förelåg, eller
3. på sätt som anges i 6 § första stycket 1 medverkat vid det brott varigenom
egendomen frånhändes annan och inte insåg men hade skälig anledning att
anta att brott förövades. Lag (1991:451).
7 a § har upphävts genom lag (2014:308).
8 § Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, förfar oredligt i det
han medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet och
därigenom skadar den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för
oredligt förfarande till böter eller fängelse i högst två år. Lag (1970:414).
9 § Den som offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten sprider
vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller någon
annan egendom döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.
För svindleri döms det också om någon, som medverkar vid bildande av
aktiebolag eller annat företag eller som på grund av sin ställning bör ha
särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
offentliggör eller på annat sätt bland allmänheten eller företagets intressenter
sprider vilseledande uppgift som är ägnad att påverka bedömningen av
företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.
Är brott som avses i första eller andra stycket grovt, döms för grovt svindleri till
fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet
är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har varit av större omfattning,
50
kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art. Lag
(2017:442).
10 § Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav,
handling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock
check utan täckning, dömes för ockerpantning till böter eller fängelse i högst
två år.
11 § För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, olovlig
befattning med betalningsverktyg, grov olovlig befattning med
betalningsverktyg, utpressning, ringa utpressning, grov utpressning, ocker,
grovt ocker, häleri eller grovt häleri och för stämpling till grovt bedrägeri, grov
utpressning, häleri eller grovt häleri döms det till ansvar enligt 23 kap.
Bestämmelserna i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till
utpressning, ringa utpressning eller grov utpressning. För förberedelse till grovt
fordringsbedrägeri döms också till ansvar enligt 23 kap.
Som för förberedelse till bedrägeri eller grovt bedrägeri döms den som för att
bedra försäkringsgivare eller annars med uppsåt att begå bedrägeri skadar sig
eller någon annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon
med samma uppsåt försöker åstadkomma sådan skada. Har han eller hon
innan skadan uppstått frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, ska han eller
hon inte dömas till ansvar. Lag (2021:322).
12 § Det som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt
ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grovt bedrägeri
och grov utpressning.
Bedrägeri eller ringa bedrägeri som består i att någon gjort avtalsstridigt uttag
på eget kredit- eller tillgångskonto och ringa bedrägeri som avses i 2 § andra
stycket får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från allmän
synpunkt.
Lag (2017:443).
10 kap. Om förskingring, annan trolöshet och mutbrott
1 § Om någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik
ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva
egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller
annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin
skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för den
berättigade, för förskingring till fängelse i högst två år.
51
2 § Är brott som avses i 1 § med hänsyn till det förskingrades värde och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa
förskingring till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (2017:442).
3 § Om brott som avses i 1 § är att anse som grovt, döms för grov
förskingring till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om
gärningsmannen har missbrukat ansvarsfull ställning eller använt urkund eller
annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande
bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett
betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag (2017:442).
4 § Den som i annat fall än som anges i 1, 2 eller 3 § vidtar åtgärd med
egendom, som han eller hon har i besittning men till vilken ägande- eller
säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller annars tillkommer någon
annan, varigenom egendomen frånhänds den andre eller denne på annat sätt
berövas sin rätt, döms för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst ett
år.
Är brottet grovt, döms för grovt olovligt förfogande till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller inneburit
synnerligen kännbar skada eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Lag
(2017:442).
5 § Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för
någon annan sköta en ekonomisk angelägenhet eller självständigt hantera en
kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av en sådan angelägenhet
eller uppgift, missbrukar sin förtroendeställning och därigenom skadar
huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet mot huvudman till böter eller
fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte om gärningen är
belagd med straff enligt 1-3 §§.
Om brottet är grovt, döms för grov trolöshet mot huvudman till fängelse i lägst
sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska
det särskilt beaktas om huvudmannen har tillfogats betydande eller
synnerligen kännbar skada, om gärningsmannen har använt urkund eller
annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilseledande
bokföring eller om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.
Om någon som har fått till uppgift att sköta en rättslig angelägenhet för någon
annan missbrukar sin förtroendeställning till förfång för huvudmannen, döms
han eller hon enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av
ekonomisk eller teknisk art. Lag (2017:442).
52
5 a § Den som är arbetstagare eller utövar uppdrag och tar emot, godtar ett
löfte om eller begär en otillbörlig förmån för utövningen av anställningen eller
uppdraget döms för tagande av muta till böter eller fängelse i högst två år.
Detsamma gäller den som är deltagare eller funktionär i en tävling som är
föremål för allmänt anordnad vadhållning och det är fråga om en otillbörlig
förmån för hans eller hennes fullgörande av uppgifter vid tävlingen.
Första stycket gäller även om gärningen har begåtts innan gärningsmannen
fått en sådan ställning som avses där eller efter det att den upphört.
För tagande av muta enligt första och andra styckena döms också den som tar
emot, godtar ett löfte om eller begär förmånen för någon annan än sig själv.
Lag (2012:301).
5 b § Den som lämnar, utlovar eller erbjuder en otillbörlig förmån i fall som
avses i 5 a § döms för givande av muta till böter eller fängelse i högst två år.
Lag (2012:301).
5 c § Är brott som avses i 5 a eller 5 b § att anse som grovt, döms för grovt
tagande av muta eller grovt givande av muta till fängelse i lägst sex månader
och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas
om gärningen innefattat missbruk av eller angrepp på särskilt ansvarsfull
ställning, avsett betydande värde eller ingått i en brottslighet som utövats
systematiskt eller i större omfattning eller annars varit av särskilt farlig art. Lag
(2012:301).
5 d § För handel med inflytande döms till böter eller fängelse i högst två år
den som i annat fall än som avses i 5 a eller 5 b §
1. tar emot, godtar ett löfte om eller begär en otillbörlig förmån för att
påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller offentlig
upphandling, eller
2. lämnar, utlovar eller erbjuder någon en otillbörlig förmån för att han eller
hon ska påverka annans beslut eller åtgärd vid myndighetsutövning eller
offentlig upphandling.
Lag (2012:301).
5 e § En näringsidkare som tillhandahåller pengar eller andra tillgångar åt
någon som företräder näringsidkaren i en viss angelägenhet och därigenom av
grov oaktsamhet främjar givande av muta, grovt givande av muta eller handel
med inflytande enligt 5 d § 2 i den angelägenheten döms för vårdslös
finansiering av mutbrott till böter eller fängelse i högst två år. Lag (2012:301).
6 § Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk av
behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller med
missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver
53
vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter eller fängelse i
högst två år.
Detsamma skall gälla, om någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit
utgiven eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som
han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits.
7 § Den som vållar skada eller olägenhet genom att olovligen bruka någon
annans sak döms för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst ett år.
Detsamma gäller den som vållar skada eller olägenhet genom att olovligen
bruka en fastighet som han eller hon innehar men som någon annan har
nyttjanderätt eller annan rätt till.
Är brottet grovt, döms för grovt olovligt brukande till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det
särskilt beaktas om gärningen har varit av särskilt farlig eller hänsynslös art,
avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Lag
(2017:442).
8 § Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännagiva
hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i
besittning, dömes för fyndförseelse till böter.
Underlåter man att fullgöra sådan skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset
eller förfar man eljest med godset på sätt i 4 § sägs, skall gälla vad där är
stadgat.
9 § För försök till förskingring eller trolöshet mot huvudman och för försök,
förberedelse eller stämpling till grov förskingring eller grov trolöshet mot
huvudman döms det till ansvar enligt 23 kap. För förberedelse till grovt
givande av muta döms det också till ansvar enligt 23 kap. Lag (2016:508).
10 § Det som föreskrivs i 8 kap. 13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt
ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grov förskingring
och grov trolöshet mot huvudman.
Ringa förskingring, olovligt förfogande eller olovligt brukande beträffande lös
egendom som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av
egendomen eller avtal enligt vilket äganderätten ska övergå först sedan
betalning skett eller som gärningsmannen annars innehar på grund av
kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, får åtalas av åklagare endast om
åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.
Tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och vårdslös
finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från
allmän synpunkt. Att denna inskränkning i vissa fall inte gäller framgår dock av
20 kap. 5 §. Lag (2017:442)
54
Offentlig rätt
Kungörelse (1974:152) om beslutad ny
regeringsform
1 kap. Statsskickets grunder
1 § All offentlig makt i Sverige utgår från folket.
Den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt.
Den förverkligas genom ett representativt och parlamentariskt statsskick och genom
kommunal självstyrelse.
Den offentliga makten utövas under lagarna.
2 § Den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde
och för den enskilda människans frihet och värdighet.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande
mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till
arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda
förutsättningar för hälsa.
Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för
nuvarande och kommande generationer.
Det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets
alla områden samt värna den enskildes privatliv och familjeliv.
Det allmänna ska verka för att alla människor ska kunna uppnå delaktighet och
jämlikhet i samhället och för att barns rätt tas till vara. Det allmänna ska motverka
diskriminering av människor på grund av kön, hudfärg, nationellt eller etniskt
ursprung, språklig eller religiös tillhörighet, funktionshinder, sexuell läggning, ålder
eller andra omständigheter som gäller den enskilde som person.
Samiska folkets och etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att
behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv ska främjas. Lag (2010:1408).
3 § Regeringsformen, successionsordningen, tryckfrihetsförordningen och
yttrandefrihetsgrundlagen är rikets grundlagar. Lag (1991:1471).
4 § Riksdagen är folkets främsta företrädare.
Riksdagen stiftar lag, beslutar om skatt till staten och bestämmer hur statens medel
ska användas. Riksdagen granskar rikets styrelse och förvaltning. Lag (2010:1408).
5 § Konungen eller drottning som enligt successionsordningen innehar Sveriges
tron är rikets statschef. Lag (2010:1408).
55
6 § Regeringen styr riket. Den är ansvarig inför riksdagen. Lag (1976:871).
7 § I riket finns kommuner på lokal och regional nivå. Lag (2010:1408).
8 § För rättskipningen finns domstolar och för den offentliga förvaltningen statliga
och kommunala förvaltningsmyndigheter. Lag (1976:871).
9 § Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga
förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta
saklighet och opartiskhet. Lag (2010:1408).
10 § Sverige är medlem i Europeiska unionen. Sverige deltar även inom ramen för
Förenta nationerna och Europarådet samt i andra sammanhang i internationellt
samarbete. Lag (2010:1408).
2 kap. Grundläggande fri- och rättigheter
Opinionsfriheter
1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela
upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta
del av andras yttranden,
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning,
meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän
plats,
5. föreningsfrihet: frihet att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda
syften, och
6. religionsfrihet: frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion.
I fråga om tryckfriheten och motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio, television och i
vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer,
videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar gäller
tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
I tryckfrihetsförordningen finns också bestämmelser om rätt att ta del av allmänna
handlingar. Lag (2010:1408).
2 § Ingen får av det allmänna tvingas att ge till känna sin åskådning i politiskt,
religiöst, kulturellt eller annat sådant hänseende. Inte heller får någon av det
allmänna tvingas att delta i sammankomst för opinionsbildning eller i demonstration
eller annan meningsyttring eller att tillhöra politisk sammanslutning, trossamfund eller
annan sammanslutning för åskådning som avses i första meningen. Lag
(2010:1408).
56
3 § Ingen svensk medborgare får utan samtycke antecknas i ett allmänt register
enbart på grund av sin politiska åskådning. Lag (2010:1408).
Kroppslig integritet och rörelsefrihet
4 § Dödsstraff får inte förekomma. Lag (2010:1408).
5 § Var och en är skyddad mot kroppsstraff. Ingen får heller utsättas för tortyr eller
för medicinsk påverkan i syfte att framtvinga eller hindra yttranden. Lag (2010:1408).
6 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp
även i andra fall än som avses i 4 och 5 §§. Var och en är dessutom skyddad mot
kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev
eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning av
telefonsamtal eller annat förtroligt meddelande.
Utöver vad som föreskrivs i första stycket är var och en gentemot det allmänna
skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan
samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga
förhållanden. Lag (2010:1408).
7 § Ingen svensk medborgare får landsförvisas eller hindras att resa in i riket.
Ingen svensk medborgare som är eller har varit bosatt i riket får fråntas sitt
medborgarskap. Det får dock föreskrivas att barn under arton år i fråga om sitt
medborgarskap ska följa föräldrarna eller en av dem. Lag (2010:1408).
8 § Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövanden. Den som
är svensk medborgare är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och
att lämna det. Lag (2010:1408).
Rättssäkerhet
9 § Om en annan myndighet än en domstol har berövat någon friheten med
anledning av brott eller misstanke om brott, ska han eller hon kunna få
frihetsberövandet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål. Detta gäller dock inte när
det är fråga om att till Sverige flytta över verkställighet av en frihetsberövande påföljd
enligt en dom i en annan stat.
Även den som av någon annan anledning än som anges i första stycket har blivit
omhändertagen tvångsvis, ska kunna få omhändertagandet prövat av domstol utan
oskäligt dröjsmål. Med prövning av domstol likställs i sådant fall prövning av en
nämnd, om nämndens sammansättning är bestämd i lag och ordföranden i nämnden
ska vara eller ha varit ordinarie domare.
Har prövningen inte uppdragits åt en myndighet som är behörig enligt första eller
andra stycket, ska prövningen göras av allmän domstol. Lag (2010:1408).
10 § Ingen får dömas till straff eller annan brottspåföljd för en gärning som inte var
belagd med brottspåföljd när den begicks. Inte heller får någon dömas till svårare
57
brottspåföljd för gärningen än den som var föreskriven då. Vad som föreskrivs här om
brottspåföljd gäller även förverkande och annan särskild rättsverkan av brott.
Skatt eller statlig avgift får inte tas ut i vidare mån än som följer av föreskrifter som
gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten.
Finner riksdagen att det finns särskilda skäl för det, får en lag dock innebära att skatt
eller statlig avgift tas ut trots att lagen inte hade trätt i kraft när omständigheten
inträffade, om regeringen eller ett riksdagsutskott då hade lämnat ett förslag om det
till riksdagen. Med förslag jämställs ett meddelande i skrivelse från regeringen till
riksdagen om att ett sådant förslag är att vänta. Vidare får riksdagen föreskriva
undantag från första meningen, om riksdagen finner att det av särskilda skäl krävs i
samband med krig, krigsfara eller svår ekonomisk kris. Lag (2010:1408).
11 § Domstol får inte inrättas för en redan begången gärning och inte heller för en
viss tvist eller i övrigt för ett visst mål.
En rättegång ska genomföras rättvist och inom skälig tid. Förhandling vid domstol
ska vara offentlig. Lag (2010:1408).
Skydd mot diskriminering
12 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas därför att han
eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung, hudfärg eller annat
liknande förhållande eller med hänsyn till sexuell läggning. Lag (2010:1408).
13 § Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas på grund av
sitt kön, om inte föreskriften utgör ett led i strävanden att åstadkomma jämställdhet
mellan män och kvinnor eller avser värnplikt eller motsvarande tjänsteplikt. Lag
(2010:1408).
Stridsåtgärder på arbetsmarknaden
14 § En förening av arbetstagare samt arbetsgivare och en förening av arbetsgivare
har rätt att vidta stridsåtgärder på arbetsmarknaden, om inte annat följer av lag eller
avtal. Lag (2010:1408).
Egendomsskydd och allemansrätt
15 § Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin
egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något
annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark
eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.
Den som genom expropriation eller något annat sådant förfogande tvingas avstå sin
egendom ska vara tillförsäkrad full ersättning för förlusten. Ersättning ska också vara
tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller
byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av
fastigheten avsevärt försvåras eller att skada uppkommer som är betydande i
förhållande till värdet på denna del av fastigheten. Ersättningen ska bestämmas
enligt grunder som anges i lag.
58
Vid inskränkningar i användningen av mark eller byggnad som sker av hälsoskydds-,
miljöskydds- eller säkerhetsskäl gäller dock vad som följer av lag i fråga om rätt till
ersättning.
Alla ska ha tillgång till naturen enligt allemansrätten oberoende av vad som
föreskrivits ovan. Lag (2010:1408).
Upphovsrätt
16 § Författare, konstnärer och fotografer äger rätt till sina verk enligt bestämmelser
som meddelas i lag. Lag (2010:1408).
Näringsfrihet
17 § Begränsningar i rätten att driva näring eller utöva yrke får införas endast för att
skydda angelägna allmänna intressen och aldrig i syfte enbart att ekonomiskt gynna
vissa personer eller företag.
Samernas rätt att bedriva renskötsel regleras i lag. Lag (2010:1408).
Utbildning och forskning
18 § Alla barn som omfattas av den allmänna skolplikten har rätt till kostnadsfri
grundläggande utbildning i allmän skola. Det allmänna ska svara också för att högre
utbildning finns.
Forskningens frihet är skyddad enligt bestämmelser som meddelas i lag. Lag
(2010:1408).
Europakonventionen
19 § Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på
grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Lag (2010:1408).
Förutsättningar för begränsningar av fri- och rättigheter
20 § Följande fri- och rättigheter får, i den utsträckning som medges i 21-24 §§,
begränsas genom lag:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten och
föreningsfriheten (1 § första stycket 1-5),
2. skyddet mot annat kroppsligt ingrepp än som avses i 4 och 5 §§, mot
kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga
försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning
och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
3. rörelsefriheten (8 §), och
4. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen).
59
Efter bemyndigande i lag får de i första stycket angivna fri- och rättigheterna
begränsas genom annan författning i de fall som anges i 8 kap. 5 § och i fråga om
förbud att röja sådant som någon fått kännedom om i allmän tjänst eller under
utövande av tjänsteplikt. I samma ordning får mötesfriheten och
demonstrationsfriheten begränsas även i de fall som anges i 24 § första stycket
andra meningen. Lag (2010:1408).
21 § Begränsningar enligt 20 § får göras endast för att tillgodose ändamål som är
godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som
är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller
sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av
folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk,
religiös, kulturell eller annan sådan åskådning. Lag (2010:1408).
22 § Ett förslag till lag enligt 20 § ska, om det inte avslås av riksdagen, på yrkande
av lägst tio av dess ledamöter vila i minst tolv månader från det att det första
utskottsyttrandet över förslaget anmäldes i riksdagens kammare. Riksdagen får dock
anta förslaget direkt, om minst fem sjättedelar av de röstande enas om beslutet.
Första stycket gäller inte förslag till lag om fortsatt giltighet i högst två år av lag. Det
gäller inte heller förslag till lag som enbart rör
1. förbud att röja sådant som någon har fått kännedom om i allmän tjänst eller
under utövande av tjänsteplikt och vars hemlighållande är nödvändigt med hänsyn till
något av de intressen som anges i 2 kap. 2 § tryckfrihetsförordningen,
2. husrannsakan eller liknande intrång, eller
3. frihetsstraff som påföljd för viss gärning.
Konstitutionsutskottet prövar för riksdagens del om första stycket är tillämpligt i fråga
om ett visst lagförslag. Lag (2010:1408).
23 § Yttrandefriheten och informationsfriheten får begränsas med hänsyn till rikets
säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende,
privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott. Vidare får friheten att
yttra sig i näringsverksamhet begränsas. I övrigt får begränsningar av
yttrandefriheten och informationsfriheten göras endast om särskilt viktiga skäl
föranleder det.
Vid bedömandet av vilka begränsningar som får göras med stöd av första stycket ska
särskilt beaktas vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet i
politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter.
Att meddela föreskrifter som utan avseende på yttrandens innehåll närmare reglerar
ett visst sätt att sprida eller ta emot yttranden anses inte som en begränsning av
yttrandefriheten och informationsfriheten. Lag (2010:1408).
24 § Mötesfriheten och demonstrationsfriheten får begränsas av hänsyn till ordning
och säkerhet vid sammankomsten eller demonstrationen eller till trafiken. I övrigt får
dessa friheter begränsas endast av hänsyn till rikets säkerhet eller för att motverka
farsot.
60
Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar som ägnar
sig åt eller understöder terrorism eller vilkas verksamhet är av militär eller liknande
natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg
eller annat liknande förhållande. Lag (2022:1565).
25 § För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras
genom lag i fråga om följande fri- och rättigheter:
1. yttrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten, demonstrationsfriheten,
föreningsfriheten och religionsfriheten (1 § första stycket),
2. skyddet mot tvång att ge till känna åskådning (2 § första meningen),
3. skyddet mot kroppsligt ingrepp även i annat fall än som avses i 4 och 5 §§, mot
kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång, mot intrång i förtroliga
försändelser och meddelanden samt i övrigt mot intrång som innebär övervakning
och kartläggning av den enskildes personliga förhållanden (6 §),
4. skyddet mot frihetsberövande (8 § första meningen),
5. rätten till domstolsprövning av frihetsberövande av annan anledning än brott eller
misstanke om brott (9 § andra och tredje styckena),
6. offentligheten vid domstolsförhandling (11 § andra stycket andra meningen),
7. författares, konstnärers och fotografers rätt till sina verk (16 §),
8. rätten att driva näring eller utöva yrke (17 §),
9. skyddet för forskningens frihet (18 § andra stycket), och
10. skyddet mot ingrepp på grund av åskådning (21 § tredje meningen).
På sådana föreskrifter om särskilda begränsningar som avses i första stycket ska 22
§ första stycket, andra stycket första meningen samt tredje stycket tillämpas. Lag
(2010:1408).
3 kap. Riksdagen
Riksdagens bildande och sammansättning
1 § Riksdagen utses genom fria, hemliga och direkta val.
Vid sådant val sker röstning på parti med möjlighet för väljarna att lämna särskild
personröst. Lag (2014:1385).
2 § Riksdagen består av en kammare med 349 ledamöter. För ledamöterna ska det
finnas ersättare. Lag (2010:1408).
Ordinarie val
3 § Ordinarie val till riksdagen hålls vart fjärde år. Lag (2010:1408).
Rösträtt och valbarhet
4 § Rösträtt vid val till riksdagen har varje svensk medborgare som är eller någon
gång har varit bosatt i riket och har fyllt arton år.
61
Endast den som uppfyller villkoren för rösträtt kan vara ledamot av riksdagen eller
ersättare för ledamot.
Frågan om någon har rösträtt avgörs på grundval av en före valet upprättad
röstlängd. Lag (2010:1408).
Valkretsar
5 § För val till riksdagen är riket indelat i valkretsar. Lag (2010:1408).
Mandatfördelningen mellan valkretsarna
6 § Av mandaten i riksdagen är 310 fasta valkretsmandat och 39
utjämningsmandat.
De fasta valkretsmandaten fördelas mellan valkretsarna på grundval av en beräkning
av förhållandet mellan antalet röstberättigade i varje valkrets och antalet
röstberättigade i hela riket. Fördelningen fastställs för fyra år i sänder. Lag
(2010:1408).
Mandatfördelningen mellan partierna
7 § Mandaten fördelas mellan partier som anmält sitt deltagande i valet i enlighet
med bestämmelser som meddelas i särskild lag.
Endast partier som har fått minst fyra procent av rösterna i hela riket får delta i
fördelningen av mandaten. Ett parti som har fått färre röster får dock delta i
fördelningen av de fasta valkretsmandaten i en valkrets där partiet har fått minst tolv
procent av rösterna. Lag (2014:1385).
8 § De fasta valkretsmandaten fördelas på varje valkrets proportionellt mellan
partierna på grundval av valresultatet i valkretsen.
Om ett parti vid fördelningen av fasta valkretsmandat enligt första stycket har fått fler
mandat i hela riket än vad som motsvarar en proportionell representation i riksdagen
för partiet ska överskjutande mandat återföras och fördelas mellan övriga partier
enligt bestämmelser som meddelas i särskild lag.
Utjämningsmandaten fördelas mellan partierna så, att fördelningen av alla mandat i
riksdagen, med undantag av de fasta valkretsmandat som har tillfallit ett parti med
mindre än fyra procent av rösterna, blir proportionell mot röstetalet i hela riket för de
partier som deltar i fördelningen. Om ett parti vid fördelningen av de fasta
valkretsmandaten har fått så många mandat som motsvarar den proportionella
representationen i riksdagen för partiet, bortses vid fördelningen av
utjämningsmandaten från partiet och de fasta valkretsmandat som det har fått. Sedan
utjämningsmandaten har fördelats mellan partierna, tillförs de valkretsar.
Vid mandatfördelningen mellan partierna används uddatalsmetoden med första
divisorn jämkad till 1,2. Lag (2014:1385).
62
9 § För varje mandat som ett parti har fått utses en riksdagsledamot samt ersättare
för honom eller henne. Lag (2010:1408).
Valperiod
10 § Varje val gäller för tiden från det att den nyvalda riksdagen har samlats till dess
den närmast därefter valda riksdagen samlas.
Den nyvalda riksdagen samlas på den femtonde dagen efter valdagen, dock tidigast
på den fjärde dagen efter det att valresultatet har kungjorts. Lag (2010:1408).
Extra val
11 § Regeringen får besluta om extra val till riksdagen mellan ordinarie val. Extra
val ska hållas inom tre månader efter beslutet.
Efter val till riksdagen får regeringen inte besluta om extra val förrän tre månader har
gått från den nyvalda riksdagens första sammanträde. Regeringen får inte heller
besluta om extra val under den tid då dess ledamöter, efter det att samtliga har
entledigats, uppehåller sina befattningar till dess en ny regering ska tillträda.
Bestämmelser om extra val i visst fall finns i 6 kap. 5 §. Lag (2010:1408).
Överklagande av val
12 § Val till riksdagen får överklagas hos en av riksdagen utsedd
valprövningsnämnd. Nämndens beslut får inte överklagas.
Den som har valts till riksdagsledamot utövar sitt uppdrag även om valet har
överklagats. Ändras valet, intar en ny ledamot sin plats så snart ändringen har
kungjorts. Det gäller också för ersättare.
Valprövningsnämnden består av en ordförande, som ska vara eller ha varit ordinarie
domare och som inte får tillhöra riksdagen, och sex andra ledamöter. Ledamöterna
väljs efter varje ordinarie val, så snart valet har vunnit laga kraft, för tiden till dess nytt
val till nämnden har ägt rum. Ordföranden väljs särskilt. Lag (2010:1408).
Ytterligare bestämmelser
13 § Ytterligare bestämmelser om det som anges i 3-12 §§ och om utseende av
ersättare för riksdagsledamöterna meddelas i riksdagsordningen eller annan särskild
lag. Lag (2014:1385).
4 kap. Riksdagsarbetet
Riksmöte
63
1 § Riksdagen sammanträder till riksmöte varje år. Riksmötet hålls i Stockholm, om
inte riksdagen eller talmannen bestämmer annat av hänsyn till riksdagens säkerhet
eller frihet. Lag (2010:1408).
Talmannen
2 § Riksdagen väljer inom sig för varje valperiod en talman samt en förste, en andre
och en tredje vice talman. Lag (2010:1408).
Utskotten
3 § Riksdagen väljer inom sig utskott, däribland ett konstitutionsutskott och ett
finansutskott, enligt bestämmelser i riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Rätten att väcka förslag
4 § Regeringen och varje riksdagsledamot får, i enlighet med bestämmelser i
riksdagsordningen, väcka förslag i fråga om allt som kan komma under riksdagens
prövning, om inte annat anges i denna regeringsform. Lag (2010:1408).
Ärendenas beredning
5 § Ett ärende som har väckts av regeringen eller en riksdagsledamot bereds av ett
utskott innan det avgörs, om inte annat anges i denna regeringsform. Lag
(2010:1408).
Ärendenas avgörande
6 § När ett ärende ska avgöras i kammaren, får varje riksdagsledamot och varje
statsråd yttra sig i enlighet med de närmare bestämmelser som meddelas i
riksdagsordningen.
I riksdagsordningen meddelas också bestämmelser om jäv. Lag (2010:1408).
7 § Vid omröstning i kammaren gäller som riksdagens beslut den mening som mer
än hälften av de röstande enas om, om inte något annat anges i denna
regeringsform eller, när det gäller frågor som hör till förfarandet i riksdagen, i
huvudbestämmelse i riksdagsordningen. Bestämmelser om förfarandet vid lika
röstetal meddelas i riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Uppföljning och utvärdering
8 § Varje utskott följer upp och utvärderar riksdagsbeslut inom utskottets
ämnesområde. Lag (2010:1408).
Offentlighet i kammaren
9 § Sammanträden i kammaren är offentliga.
64
Ett sammanträde får dock hållas inom stängda dörrar enligt bestämmelser i
riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Ledamöternas ställning
10 § Riksdagsledamöter och ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan att
hindras av tjänsteuppgift eller annan sådan skyldighet. Lag (2010:1408).
11 § En riksdagsledamot eller en ersättare får inte lämna sitt uppdrag utan att
riksdagen har medgett det.
När det finns anledning till det, ska Valprövningsnämnden självmant pröva om en
ledamot eller en ersättare är behörig enligt 3 kap. 4 § andra stycket. Den som
förklaras obehörig är därmed skild från sitt uppdrag.
En ledamot eller en ersättare får i annat fall skiljas från uppdraget endast om han
eller hon genom brott har visat sig uppenbart olämplig för uppdraget. Beslut om detta
fattas av domstol. Lag (2010:1408).
12 § Talan får inte väckas mot den som utövar eller har utövat uppdrag som
riksdagsledamot på grund av hans eller hennes yttranden eller gärningar under
utövandet av uppdraget, utan att riksdagen har medgett det genom ett beslut som
minst fem sjättedelar av de röstande har enats om. Utan ett sådant medgivande får
en sådan person inte heller berövas friheten eller hindras från att resa inom riket på
grund av yttranden eller gärningar under utövandet av uppdraget.
Misstänks en riksdagsledamot för brott i annat fall, ska bestämmelser i lag om
gripande, anhållande eller häktning tillämpas endast om han eller hon erkänner
brottet eller har tagits på bar gärning eller om det är fråga om ett brott för vilket det
inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Lag (2010:1408).
13 § Under den tid som en riksdagsledamot är riksdagens talman eller tillhör
regeringen utövas hans eller hennes uppdrag som riksdagsledamot av en ersättare.
Riksdagen kan i riksdagsordningen föreskriva att en ersättare ska träda i en
riksdagsledamots ställe när han eller hon är ledig.
Bestämmelserna i 10 § och 12 § första stycket gäller även för talmannen och hans
eller hennes uppdrag.
För en ersättare som utövar uppdrag som riksdagsledamot gäller bestämmelserna
om ledamot. Lag (2010:1408).
Ytterligare bestämmelser
14 § Ytterligare bestämmelser om riksdagsarbetet meddelas i
riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
5 kap. Statschefen
65
1 § Av 1 kap. 5 § framgår att konungen eller drottning som enligt
successionsordningen innehar Sveriges tron är rikets statschef. Lag (2010:1408).
2 § Som statschef får endast den tjänstgöra som är svensk medborgare och har fyllt
arton år. Han eller hon får inte samtidigt vara statsråd eller utöva uppdrag som
talman eller riksdagsledamot. Lag (2010:1408).
3 § Statschefen ska hållas underrättad om rikets angelägenheter av statsministern.
När det behövs sammanträder regeringen i konselj under statschefens
ordförandeskap.
Innan statschefen reser utomlands ska han eller hon samråda med
statsministern. Lag (2010:1408).
4 § Om konungen eller drottning som är statschef är förhindrad att fullgöra sina
uppgifter, inträder enligt gällande tronföljd medlem av konungahuset, som inte är
förhindrad, för att som tillfällig riksföreståndare fullgöra statschefens uppgifter. Lag
(2010:1408).
5 § Om konungahuset utslocknar väljer riksdagen en riksföreståndare som ska
fullgöra statschefens uppgifter tills vidare. Riksdagen väljer samtidigt en vice
riksföreståndare.
Detsamma gäller om konungen eller drottning som är statschef dör eller avgår och
tronföljaren ännu inte har fyllt arton år. Lag (2010:1408).
6 § Om konungen eller drottning som är statschef under en sammanhängande tid
av sex månader inte har fullgjort eller kunnat fullgöra sina uppgifter, ska regeringen
anmäla det till riksdagen. Riksdagen beslutar om konungen eller drottningen ska
anses ha avgått. Lag (2010:1408).
7 § Riksdagen kan välja någon att efter regeringens förordnande tjänstgöra som
tillfällig riksföreståndare när ingen med behörighet enligt 4 eller 5 § kan tjänstgöra.
Talmannen eller, om han eller hon har förhinder, vice talman tjänstgör efter
regeringens förordnande som tillfällig riksföreståndare, när ingen annan behörig kan
tjänstgöra. Lag (2010:1408).
8 § Konungen eller drottning som är statschef kan inte åtalas för sina gärningar. En
riksföreståndare kan inte åtalas för sina gärningar som statschef. Lag (2010:1408).
6 kap. Regeringen
Regeringens sammansättning
1 § Regeringen består av statsministern och övriga statsråd.
66
Statsministern utses enligt bestämmelserna i 4-6 §§. Statsministern tillsätter övriga
statsråd. Lag (2010:1408).
2 § Statsråden ska vara svenska medborgare.
Ett statsråd får inte inneha någon anställning. Han eller hon får inte heller inneha
något uppdrag eller utöva någon verksamhet som kan rubba förtroendet för honom
eller henne. Lag (2010:1408).
Statsministeromröstning efter val
3 § En nyvald riksdag ska senast två veckor efter det att den samlats genom
omröstning pröva frågan om statsministern har tillräckligt stöd i riksdagen. Om mer
än hälften av riksdagens ledamöter röstar nej, ska statsministern entledigas.
Omröstningen ska inte hållas om statsministern redan har entledigats. Lag
(2010:1408).
Regeringsbildningen
4 § När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp
inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med vice talmännen och lämnar
sedan förslag till riksdagen.
Riksdagen ska inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom
omröstning. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, är det
förkastat. I annat fall är det godkänt. Lag (2010:1408).
5 § Förkastar riksdagen talmannens förslag, ska förfarandet enligt 4 § upprepas.
Har riksdagen fyra gånger förkastat talmannens förslag, ska förfarandet avbrytas och
återupptas först sedan val till riksdagen har hållits. Om inte ordinarie val ändå ska
hållas inom tre månader, ska extra val hållas inom samma tid. Lag (2010:1408).
6 § När riksdagen har godkänt ett förslag om ny statsminister, ska han eller hon så
snart det kan ske anmäla de övriga statsråden för riksdagen. Därefter äger
regeringsskifte rum vid en särskild konselj inför statschefen eller, om statschefen har
förhinder, inför talmannen. Talmannen ska alltid kallas till konseljen.
Talmannen utfärdar förordnande för statsministern på riksdagens vägnar. Lag
(2010:1408).
Entledigande av statsministern eller annat statsråd
7 § Förklarar riksdagen att statsministern eller något annat statsråd inte har
riksdagens förtroende, ska talmannen entlediga statsrådet. Om regeringen kan
besluta om extra val till riksdagen och gör det inom en vecka från
misstroendeförklaringen, ska något entledigande dock inte ske.
I 3 § finns bestämmelser om entledigande av statsministern med anledning av en
statsministeromröstning efter val. Lag (2010:1408).
67
8 § Ett statsråd ska entledigas om han eller hon begär det, statsministern av
talmannen och ett annat statsråd av statsministern. Statsministern får även i andra
fall entlediga statsråd. Lag (2010:1408).
9 § Om statsministern entledigas eller dör, ska talmannen entlediga de övriga
statsråden. Lag (2010:1408).
Ställföreträdare för statsministern
10 § Statsministern kan bland de övriga statsråden utse någon att i egenskap av
ställföreträdare vid förhinder för statsministern fullgöra hans eller hennes uppgifter.
Har någon ställföreträdare inte utsetts eller har också ställföreträdaren förhinder,
fullgörs statsministerns uppgifter i stället av den av de tjänstgörande statsråden som
har varit statsråd längst tid. Om två eller flera har varit statsråd lika länge, har den
äldste av dem företräde. Lag (2010:1408).
Övergångsregering
11 § Har regeringens samtliga ledamöter entledigats, uppehåller de sina
befattningar till dess en ny regering har tillträtt. Har ett annat statsråd än
statsministern entledigats på egen begäran, uppehåller han eller hon sin befattning
till dess en efterträdare har tillträtt, om statsministern begär det. Lag (2010:1408).
Förhinder för talmannen
12 § Om talmannen har förhinder övertar en vice talman de uppgifter som
talmannen har enligt detta kapitel. Lag (2010:1408).
7 kap. Regeringsarbetet
Regeringskansliet och dess uppgifter
1 § För att bereda regeringsärenden och för att biträda regeringen och statsråden i
deras verksamhet i övrigt ska det finnas ett regeringskansli. I detta ingår departement
för olika verksamhetsgrenar. Regeringen fördelar ärendena mellan departementen.
Statsministern utser bland statsråden chefer för departementen. Lag (2010:1408).
Ärendenas beredning
2 § Vid beredningen av regeringsärenden ska behövliga upplysningar och yttranden
inhämtas från berörda myndigheter. Upplysningar och yttranden ska också i den
omfattning som behövs inhämtas från kommuner. Även sammanslutningar och
enskilda ska i den omfattning som behövs ges möjlighet att yttra sig. Lag
(2010:1408).
3 § Regeringsärenden avgörs av regeringen vid regeringssammanträde.
68
Regeringsärenden som gäller verkställighet inom försvarsmakten av författningar
eller särskilda regeringsbeslut kan dock, i den omfattning som anges i lag, under
statsministerns överinseende avgöras av chefen för det departement som ärendena
hör till. Lag (2010:1408).
4 § Statsministern kallar övriga statsråd till regeringssammanträde och är
ordförande vid sammanträdet. Minst fem statsråd ska delta i regeringssammanträdet.
Lag (2010:1408).
5 § Vid ett regeringssammanträde är departementschefen föredragande i de
ärenden som hör till hans eller hennes departement. Statsministern kan dock
förordna att ett ärende eller en grupp av ärenden, som hör till ett visst departement,
ska föredras av ett annat statsråd än departementschefen. Lag (2010:1408).
Protokoll och skiljaktig mening
6 § Vid regeringssammanträden ska protokoll föras. Skiljaktiga meningar ska
antecknas i protokollet. Lag (2010:1408).
7 § Författningar, förslag till riksdagen och andra beslut som ska expedieras ska för
att bli gällande skrivas under eller på annat sätt bekräftas av statsministern eller ett
annat statsråd på regeringens vägnar. Regeringen kan dock genom förordning
föreskriva att en tjänsteman i särskilda fall ska få skriva under eller på annat sätt
bekräfta beslut som ska expedieras.
Besluten ska bekräftas genom ett förfarande som uppfyller höga krav på
säkerhet. Lag (2022:1600).
8 kap. Lagar och andra föreskrifter
1 § Föreskrifter meddelas av riksdagen genom lag och av regeringen genom
förordning. Föreskrifter kan också, efter bemyndigande av riksdagen eller regeringen,
meddelas av andra myndigheter än regeringen och av kommuner.
Ett bemyndigande att meddela föreskrifter ska alltid ges i lag eller förordning. Lag
(2010:1408).
Föreskrifter som meddelas genom lag
2 § Föreskrifter ska meddelas genom lag om de avser
1. enskildas personliga ställning och deras personliga och ekonomiska
förhållanden inbördes,
2. förhållandet mellan enskilda och det allmänna under förutsättning att
föreskrifterna gäller skyldigheter för enskilda eller i övrigt avser ingrepp i enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden,
3. grunderna för kommunernas organisation och verksamhetsformer och för den
kommunala beskattningen samt kommunernas befogenheter i övrigt och deras
åligganden,
69
4. trossamfund och grunderna för Svenska kyrkan som trossamfund,
5. rådgivande folkomröstning i hela riket och förfarandet vid folkomröstning i en
grundlagsfråga, eller
6. val till Europaparlamentet.
Även av andra bestämmelser i denna regeringsform och av annan grundlag följer att
föreskrifter av visst innehåll ska meddelas genom lag. Lag (2010:1408).
Föreskrifter som meddelas av regeringen
3 § Riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter enligt 2 § första
stycket 2 och 3. Föreskrifterna får dock inte avse
1. annan rättsverkan av brott än böter,
2. skatt, utom tull på införsel av varor, eller
3. konkurs eller utsökning.
Riksdagen kan i lag, som innehåller ett bemyndigande enligt första stycket, föreskriva
även annan rättsverkan av brott än böter för överträdelse av en föreskrift som
meddelas av regeringen med stöd av bemyndigandet. Lag (2010:1408).
4 § Riksdagen kan bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter enligt 2 § första
stycket 1-3 om anstånd med att fullgöra förpliktelser. Lag (2010:1408).
5 § Riksdagen kan i en lag bemyndiga regeringen att meddela föreskrifter om
1. när lagen ska träda i kraft,
2. när delar av lagen ska börja eller upphöra att tillämpas, eller
3. tillämpning av lagen i förhållande till ett annat land eller en mellanfolklig
organisation. Lag (2010:1408).
6 § Föreskrifter som regeringen meddelat med stöd av ett bemyndigande enligt
denna regeringsform ska underställas riksdagen för prövning om riksdagen
bestämmer det. Lag (2010:1408).
7 § Regeringen får utöver vad som följer av 3-5 §§ meddela
1. föreskrifter om verkställighet av lag, och
2. föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen.
Regeringens föreskrifter enligt första stycket får inte avse riksdagen eller dess
myndigheter. Regeringen får inte heller med stöd av bestämmelsen i första stycket 2
meddela föreskrifter som avser den kommunala beskattningen. Lag (2010:1408).
8 § Att regeringen får meddela föreskrifter i ett visst ämne hindrar inte att riksdagen
meddelar föreskrifter i samma ämne. Lag (2010:1408).
Föreskrifter som meddelas av andra än riksdagen och regeringen
9 § Riksdagen kan bemyndiga en kommun att meddela föreskrifter enligt 2 § första
stycket 2 om föreskrifterna avser
1. avgifter, eller
2. skatt som syftar till att reglera trafikförhållanden i kommunen. Lag (2010:1408).
70
10 § Om riksdagen enligt detta kapitel bemyndigar regeringen att meddela
föreskrifter i ett visst ämne, kan riksdagen också medge att regeringen bemyndigar
en förvaltningsmyndighet eller en kommun att meddela föreskrifter i ämnet. Lag
(2010:1408).
11 § Regeringen får bemyndiga en myndighet under regeringen eller någon av
riksdagens myndigheter att meddela föreskrifter enligt 7 §. Ett bemyndigande till
riksdagens myndigheter får dock inte avse förhållanden inom riksdagen eller dess
myndigheter. Lag (2010:1408).
12 § Föreskrifter som en myndighet under regeringen meddelat med stöd av ett
bemyndigande enligt 10 eller 11 § ska underställas regeringen för prövning om
regeringen bestämmer det. Lag (2010:1408).
13 § Riksdagen kan bemyndiga Riksbanken att meddela föreskrifter inom dess
ansvarsområden enligt 9 kap. och dess övriga uppgifter i fråga om det finansiella
systemet, kontanter och andra betalningsmedel, fredstida krissituationer och höjd
beredskap och internationell verksamhet.
Riksdagen kan bemyndiga riksdagens myndigheter att meddela föreskrifter som
avser förhållanden inom riksdagen eller dess myndigheter. Lag (2022:1566).
Stiftande av grundlag och riksdagsordningen
14 § Grundlag stiftas genom två likalydande beslut. Genom det första beslutet antas
grundlagsförslaget som vilande. Det andra beslutet får inte fattas tidigare än att det
efter det första beslutet har hållits val till riksdagen i hela riket och den nyvalda
riksdagen har samlats. Det ska dessutom gå minst nio månader mellan den tidpunkt
då ärendet första gången anmäldes i riksdagens kammare och valet, om inte
konstitutionsutskottet beslutar om undantag. Ett sådant beslut ska fattas senast vid
ärendets beredning och minst fem sjättedelar av ledamöterna måste rösta för
beslutet. Lag (2010:1408).
15 § Riksdagen får inte såsom vilande anta ett förslag om stiftande av grundlag som
är oförenligt med ett annat vilande grundlagsförslag, utan att samtidigt avslå det först
antagna förslaget. Lag (2010:1408).
16 § Folkomröstning om ett vilande grundlagsförslag ska hållas, om det yrkas av
minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna
röstar för yrkandet. Ett sådant yrkande ska framställas inom femton dagar från det att
riksdagen antog grundlagsförslaget som vilande. Yrkandet ska inte beredas i utskott.
Folkomröstningen ska hållas samtidigt med det val till riksdagen som avses i 14 §.
Vid omröstningen får de som har rösträtt vid valet förklara om de godtar det vilande
grundlagsförslaget eller inte. Förslaget är förkastat, om de som röstat mot förslaget är
fler än de som röstat för förslaget och de som röstat mot till antalet är fler än hälften
av dem som har avgett godkända röster vid riksdagsvalet. I annat fall tar riksdagen
upp förslaget till slutlig prövning. Lag (2010:1408).
71
17 § Riksdagsordningen stiftas på det sätt som anges i 14 § första-tredje
meningarna och 15 §. Den kan också stiftas genom endast ett beslut, om minst tre
fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för
beslutet.
Tilläggsbestämmelser i riksdagsordningen meddelas dock i samma ordning som lag i
allmänhet.
Första stycket tillämpas också vid stiftande av sådan lag som avses i 2 § första
stycket 4. Lag (2010:1408).
Ändring och upphävande av lag
18 § En lag får inte ändras eller upphävas på annat sätt än genom lag.
I fråga om ändring eller upphävande av grundlag eller riksdagsordningen tillämpas
14-17 §§. Vid ändring eller upphävande av sådan lag som avses i 2 § första stycket 4
tillämpas 17 § första stycket. Lag (2010:1408).
Utfärdande och kungörande av föreskrifter
19 § En beslutad lag ska utfärdas av regeringen så snart som möjligt. En lag med
sådana föreskrifter om riksdagen eller dess myndigheter som inte ska tas in i
grundlag eller riksdagsordningen kan dock utfärdas av riksdagen.
Lagar ska kungöras så snart som möjligt. Detsamma gäller förordningar, om inte
annat anges i lag. Lag (2010:1408).
Lagrådet
20 § För att lämna yttranden över lagförslag ska det finnas ett lagråd, där det ingår
domare eller, vid behov, tidigare domare i Högsta domstolen och Högsta
förvaltningsdomstolen. Närmare bestämmelser om Lagrådets sammansättning och
tjänstgöring meddelas i lag. Lag (2010:1408).
21 § Yttrande från Lagrådet inhämtas av regeringen eller, enligt vad som närmare
anges i riksdagsordningen, av ett riksdagsutskott eller ett annat riksdagsorgan.
Ett yttrande ska inhämtas innan riksdagen beslutar
1. grundlag om tryckfriheten eller om motsvarande frihet att yttra sig i ljudradio,
television och vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas
samt tekniska upptagningar,
2. lag om begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar,
3. lag som avses i 2 kap. 14-16 §§, 20 § eller 25 §,
4. lag om behandling av personuppgifter som är helt eller delvis automatiserad,
5. lag om kommunal beskattning eller lag som innebär åligganden för kommunerna,
6. lag som avses i 2 § första stycket 1 eller 2 eller lag som avses i 11 eller 12 kap.,
eller
7. lag som ändrar eller upphäver en lag enligt 1-6.
72
Bestämmelserna i andra stycket gäller dock inte, om Lagrådets granskning skulle
sakna betydelse på grund av frågans beskaffenhet eller skulle fördröja
lagstiftningsfrågans behandling så att avsevärt men uppkommer. Föreslår regeringen
att riksdagen ska meddela lag i något av de ämnen som avses i andra stycket och
har Lagrådets yttrande dessförinnan inte inhämtats, ska regeringen samtidigt
redovisa skälen för detta för riksdagen. Att Lagrådet inte har hörts över ett lagförslag
utgör aldrig hinder mot att lagen tillämpas. Lag (2022:1529).
22 § Lagrådets granskning ska avse
1. hur förslaget förhåller sig till grundlagarna och rättsordningen i övrigt,
2. hur förslagets föreskrifter förhåller sig till varandra,
3. hur förslaget förhåller sig till rättssäkerhetens krav,
4. om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har
angetts, och
5. vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lag (2010:1408).
9 kap. Finansmakten
Beslut om statens inkomster och utgifter
1 § Riksdagen beslutar om skatter och avgifter till staten samt om statens
budget. Lag (2010:1408).
Förslag till budget
2 § Regeringen lämnar en budgetproposition till riksdagen. Lag (2010:1408).
Beslut om budget
3 § Riksdagen beslutar om budget för det följande budgetåret eller, om det finns
särskilda skäl, för en annan budgetperiod. Riksdagen beslutar därvid om en
beräkning av statens inkomster och om anslag för bestämda ändamål.
Riksdagen kan besluta att ett särskilt anslag ska utgå för en annan tid än
budgetperioden.
Riksdagen kan besluta att statens inkomster får tas i anspråk för bestämda ändamål
på annat sätt än genom beslut om anslag. Lag (2010:1408).
4 § Under budgetperioden kan riksdagen besluta om en ny beräkning av statens
inkomster och om nya eller ändrade anslag. Lag (2010:1408).
5 § Om riksdagen inte har beslutat om en budget före budgetperiodens början,
beslutar riksdagen i den omfattning som behövs om anslag för tiden till dess en
budget har beslutats. Riksdagen kan uppdra åt finansutskottet att fatta ett sådant
beslut på riksdagens vägnar.
73
Om riksdagen inte har beslutat om anslag enligt första stycket för ett visst ändamål,
ska den senaste budgeten, med de ändringar som följer av andra beslut av
riksdagen, gälla till dess anslag beslutats. Lag (2010:1408).
Riktlinjebeslut
6 § Riksdagen kan besluta om riktlinjer för statens verksamhet även för tid efter den
följande budgetperioden. Lag (2010:1408).
Användning av anslag och inkomster
7 § Anslag och inkomster får inte användas på annat sätt än vad riksdagen har
bestämt. Lag (2010:1408).
Statens tillgångar och åtaganden
8 § Regeringen förvaltar och förfogar över statens tillgångar, om de inte avser
riksdagens myndigheter eller i lag har avsatts till särskild förvaltning.
Regeringen får inte utan att riksdagen har medgett det ta upp lån eller göra andra
ekonomiska åtaganden för staten. Lag (2010:1408).
9 § Riksdagen beslutar om grunder för förvaltningen av och förfogandet över
statens tillgångar. Riksdagen kan också besluta att en åtgärd av ett visst slag inte får
vidtas utan att riksdagen har medgett det. Lag (2010:1408).
Årsredovisning för staten
10 § Regeringen lämnar efter budgetperiodens slut en årsredovisning för staten till
riksdagen. Lag (2010:1408).
Ytterligare bestämmelser om budgeten
11 § Ytterligare bestämmelser om riksdagens och regeringens befogenheter och
skyldigheter i fråga om budgeten meddelas i riksdagsordningen eller särskild lag. Lag
(2010:1408).
Valutapolitiken
12 § Regeringen har ansvaret för övergripande valutapolitiska frågor. Övriga
bestämmelser om valutapolitiken meddelas i lag. Lag (2010:1408).
Riksbanken
13 § Riksbanken är rikets centralbank och en myndighet under riksdagen.
Riksbanken ansvarar för att
1. utforma och genomföra penningpolitiken,
2. genomföra valutainterventioner,
3. inneha och förvalta en valutareserv,
74
4. främja ett väl fungerande betalningssystem, och
5. utföra andra grundläggande uppgifter som följer av särskild lag. Lag
(2022:1566).
14 § Endast Riksbanken har rätt att ge ut sedlar och mynt. Föreskrifter om utgivning
och giltighet av sedlar och mynt meddelas genom lag. Lag (2022:1566).
15 § Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken ska besluta i frågor som den
ansvarar för enligt 13 §. Inom dessa ansvarsområden får Riksbanken inte heller
begära eller ta emot instruktioner från någon. Lag (2022:1566).
16 § Riksbanken har elva fullmäktige, som väljs av riksdagen. Riksbanken leds av
en direktion, som utses av fullmäktige.
Riksdagen prövar om ledamöterna i fullmäktige och direktionen ska beviljas
ansvarsfrihet. Om riksdagen vägrar en fullmäktig ansvarsfrihet är han eller hon
därmed skild från sitt uppdrag. Fullmäktige får skilja en ledamot av direktionen från
anställningen endast om ledamoten inte längre uppfyller de krav som ställs för att
han eller hon ska kunna utföra sina uppgifter eller om han eller hon gjort sig skyldig
till allvarlig försummelse.
Föreskrifter om val av fullmäktige och om Riksbankens ledning och verksamhet
meddelas genom lag. Lag (2022:1566).
10 kap. Internationella förhållanden
Regeringens behörighet att ingå internationella överenskommelser
1 § Överenskommelser med andra stater eller med mellanfolkliga organisationer
ingås av regeringen. Lag (2010:1408).
2 § Regeringen får ge en förvaltningsmyndighet i uppdrag att ingå en internationell
överenskommelse i en fråga där överenskommelsen inte kräver riksdagens eller
Utrikesnämndens medverkan. Lag (2010:1408).
Riksdagens godkännande av internationella överenskommelser
3 § Riksdagens godkännande krävs innan regeringen ingår en för riket bindande
internationell överenskommelse som
1. förutsätter att en lag ändras eller upphävs eller att en ny lag stiftas, eller
2. i övrigt gäller ett ämne som riksdagen ska besluta om.
Om det riksdagsbeslut som avses i första stycket 1 eller 2 ska fattas enligt en särskild
ordning, ska denna följas även vid riksdagens godkännande av överenskommelsen.
Även i andra fall krävs riksdagens godkännande innan regeringen ingår en för riket
bindande internationell överenskommelse, om överenskommelsen är av större vikt.
Regeringen kan dock avstå från att inhämta riksdagens godkännande, om rikets
75
intresse kräver det. Regeringen ska då i stället överlägga med Utrikesnämnden innan
överenskommelsen ingås. Lag (2010:1408).
4 § En överenskommelse som avses i 3 § och som ingås inom ramen för
samarbetet i Europeiska unionen kan godkännas av riksdagen, även om
överenskommelsen inte finns i slutligt skick. Lag (2010:1408).
Andra internationella förpliktelser samt uppsägning
5 § Bestämmelserna i 1-4 §§ tillämpas även på andra former av internationella
förpliktelser för riket än överenskommelser samt på uppsägning av internationella
överenskommelser eller förpliktelser. Lag (2010:1408).
Överlåtelse av beslutanderätt inom EU-samarbetet
6 § Inom ramen för samarbetet i Europeiska unionen kan riksdagen överlåta
beslutanderätt som inte rör principerna för statsskicket. Sådan överlåtelse förutsätter
att fri- och rättighetsskyddet inom det samarbetsområde till vilket överlåtelsen sker
motsvarar det som ges i denna regeringsform och i den europeiska konventionen
angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Riksdagen kan besluta om sådan överlåtelse, om minst tre fjärdedelar av de
röstande och mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för det. Riksdagens
beslut kan också fattas i den ordning som gäller för stiftande av grundlag. Överlåtelse
kan beslutas först efter riksdagens godkännande av överenskommelse enligt 3
§. Lag (2010:1408).
Överlåtelse av beslutanderätt utanför EU-samarbetet
7 § I andra fall än de som avses i 6 § kan beslutanderätt som direkt grundar sig på
denna regeringsform och som avser meddelande av föreskrifter, användningen av
statens tillgångar, rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter eller ingående eller
uppsägning av internationella överenskommelser eller förpliktelser, i begränsad
omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, till vilken
riket är eller ska bli anslutet, eller till en mellanfolklig domstol.
Beslutanderätt som avser frågor om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag,
riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen eller frågor om begränsning av
någon av de fri- och rättigheter som avses i 2 kap. får inte överlåtas enligt första
stycket.
Riksdagen fattar beslut om överlåtelse i den ordning som anges i 6 § andra
stycket. Lag (2010:1408).
8 § Rättskipnings- eller förvaltningsuppgifter som inte direkt grundar sig på denna
regeringsform kan, i andra fall än de som avses i 6 §, genom beslut av riksdagen
överlåtas till en annan stat, till en mellanfolklig organisation eller till en utländsk eller
internationell inrättning eller samfällighet. Riksdagen får i lag bemyndiga regeringen
eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse.
76
Innefattar uppgiften myndighetsutövning, fattar riksdagen beslut om överlåtelse eller
bemyndigande i den ordning som anges i 6 § andra stycket. Lag (2010:1408).
Framtida ändringar i internationella överenskommelser
9 § Föreskrivs i lag att en internationell överenskommelse ska gälla som svensk
rätt, får riksdagen besluta att även en framtida, för riket bindande ändring i
överenskommelsen ska gälla som svensk rätt. Ett sådant beslut får endast avse
framtida ändringar av begränsad omfattning. Beslutet fattas i den ordning som anges
i 6 § andra stycket. Lag (2010:1408).
Riksdagens rätt till information och samråd om EU-samarbetet
10 § Regeringen ska fortlöpande informera riksdagen och samråda med organ som
utses av riksdagen om vad som sker inom ramen för samarbetet i Europeiska
unionen. Närmare bestämmelser om informations- och samrådsskyldigheten
meddelas i riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Utrikesnämnden
11 § Regeringen ska fortlöpande hålla Utrikesnämnden underrättad om de
utrikespolitiska förhållanden som kan få betydelse för riket och överlägga med
nämnden om dessa så ofta som det behövs. I alla utrikesärenden av större vikt ska
regeringen före avgörandet överlägga med nämnden, om det kan ske. Lag
(2010:1408).
12 § Utrikesnämnden består av talmannen samt nio andra ledamöter, som
riksdagen väljer inom sig. Närmare bestämmelser om Utrikesnämndens
sammansättning meddelas i riksdagsordningen.
Utrikesnämnden sammanträder på kallelse av regeringen. Regeringen är skyldig att
sammankalla nämnden om minst fyra av nämndens ledamöter begär överläggning i
en viss fråga. Ordförande vid sammanträde med nämnden är statschefen eller, om
han eller hon har förhinder, statsministern.
Ledamot av Utrikesnämnden och den som i övrigt är knuten till nämnden ska visa
varsamhet i fråga om meddelanden till andra om vad han eller hon har fått kännedom
om i denna egenskap. Ordföranden kan besluta om ovillkorlig tystnadsplikt. Lag
(2010:1408).
Statliga myndigheters underrättelseskyldighet
13 § Chefen för det departement som har hand om utrikesärendena ska hållas
underrättad, när en fråga som är av betydelse för förhållandet till en annan stat eller
till en mellanfolklig organisation uppkommer hos en statlig myndighet. Lag
(2010:1408).
Mellanfolkliga brottmålsdomstolar
77
14 § Bestämmelserna i 2 kap. 7 §, 4 kap. 12 §, 5 kap. 8 §, 11 kap. 8 § och 13 kap. 3
§ utgör inte hinder mot att Sverige uppfyller sina åtaganden med anledning av
Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen eller i förhållande till andra
mellanfolkliga brottmålsdomstolar. Lag (2010:1408).
11 kap. Rättskipningen
Domstolarna
1 § Högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna är allmänna domstolar. Högsta
förvaltningsdomstolen, kammarrätterna och förvaltningsrätterna är allmänna
förvaltningsdomstolar. Rätten att få ett mål prövat av Högsta domstolen, Högsta
förvaltningsdomstolen, hovrätt eller kammarrätt kan begränsas genom lag.
Andra domstolar inrättas med stöd av lag. I 2 kap. 11 § första stycket finns
bestämmelser om förbud mot inrättande av domstolar i vissa fall.
I Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen får endast den som är eller
har varit ordinarie domare i någon av domstolarna tjänstgöra som ledamot. Vid övriga
domstolar ska det finnas ordinarie domare. Undantag härifrån får dock göras i lag i
fråga om domstolar som har inrättats för handläggningen av en viss bestämd grupp
eller vissa bestämda grupper av mål. Lag (2010:1408).
2 § Bestämmelser om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen i deras
organisation och om rättegången, i andra hänseenden än som berörs i denna
regeringsform, meddelas i lag. Lag (2010:1408).
Rättskipningens självständighet
3 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma hur en domstol ska döma i
det enskilda fallet eller hur en domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt
fall. Ingen annan myndighet får heller bestämma hur dömande uppgifter ska fördelas
mellan enskilda domare. Lag (2010:1408).
4 § Rättskipningsuppgifter får inte fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som
följer av grundlag eller riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
5 § Rättstvister mellan enskilda får inte utan stöd av lag avgöras av andra
myndigheter än domstolar. Lag (2010:1408).
Utnämningen av ordinarie domare
6 § Ordinarie domare utnämns av regeringen.
Vid utnämningen ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst
och skicklighet.
78
Bestämmelser om grunderna för förfarandet vid utnämningen av ordinarie domare
meddelas i lag. Lag (2010:1408).
Ordinarie domares rättsställning
7 § Den som har utnämnts till ordinarie domare får skiljas från anställningen endast
om
1. han eller hon genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av
skyldigheterna i anställningen har visat sig uppenbart olämplig att inneha
anställningen, eller
2. han eller hon har uppnått gällande pensionsålder eller enligt lag är skyldig att
avgå på grund av varaktig förlust av arbetsförmågan.
Om det krävs av organisatoriska skäl, får den som har utnämnts till ordinarie domare
förflyttas till en annan jämställd domaranställning. Lag (2010:1408).
8 § Åtal för brott i utövningen av en anställning som ledamot av Högsta domstolen
eller Högsta förvaltningsdomstolen väcks i Högsta domstolen.
Högsta förvaltningsdomstolen prövar om en ledamot av Högsta domstolen ska skiljas
eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå en
läkarundersökning. Om en sådan talan avser en ledamot av Högsta
förvaltningsdomstolen, prövas den av Högsta domstolen.
Talan enligt första och andra styckena väcks av riksdagens ombudsman eller
justitiekanslern. Lag (2010:1408).
9 § Har en ordinarie domare skilts från anställningen genom beslut av en annan
myndighet än en domstol, ska han eller hon kunna begära att beslutet prövas av
domstol. Vid en sådan prövning ska ordinarie domare ingå i domstolen. Detta gäller
också beslut varigenom en ordinarie domare har avstängts från utövning av sin
anställning, ålagts att genomgå en läkarundersökning eller meddelats en
disciplinpåföljd. Lag (2010:1408).
10 § Grundläggande bestämmelser om ordinarie domares rättsställning i övrigt
meddelas i lag. Lag (2010:1408).
Krav på medborgarskap
11 § Ordinarie domare ska vara svenska medborgare. I övrigt får krav på svenskt
medborgarskap för behörighet att utöva rättskipningsuppgifter uppställas endast i lag
eller enligt förutsättningar som anges i lag. Lag (2010:1408).
Andra anställda vid domstolarna
12 § För andra anställda vid domstolarna än de ordinarie domarna tillämpas 12 kap.
5-7 §§. Lag (2010:1408).
Resning och återställande av försutten tid
79
13 § Resning i ett avgjort ärende samt återställande av försutten tid beviljas av
Högsta förvaltningsdomstolen eller, om det anges i lag, av en lägre
förvaltningsdomstol, när det gäller ett ärende för vilket regeringen,
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet är högsta instans. I annat fall beviljas
resning och återställande av försutten tid av Högsta domstolen eller, om det anges i
lag, av en annan domstol som inte är en förvaltningsdomstol.
Närmare bestämmelser om resning och återställande av försutten tid får meddelas i
lag. Lag (2010:1408).
Lagprövning
14 § Finner en domstol att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i grundlag
eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma gäller om
stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid föreskriftens
tillkomst.
Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är
folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag. Lag (2010:1408).
12 kap. Förvaltningen
Den statliga förvaltningsorganisationen
1 § Under regeringen lyder Justitiekanslern och andra statliga
förvaltningsmyndigheter som inte enligt denna regeringsform eller annan lag är
myndigheter under riksdagen. Lag (2010:1408).
Förvaltningens självständighet
2 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får
bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som
rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör
tillämpningen av lag. Lag (2010:1408).
3 § Förvaltningsuppgifter får inte fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som
följer av grundlag eller riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Överlämnande av förvaltningsuppgifter
4 § Förvaltningsuppgifter kan överlämnas åt kommuner.
Förvaltningsuppgifter kan även överlämnas åt andra juridiska personer och enskilda
individer. Innefattar uppgiften myndighetsutövning, får ett överlämnande göras
endast med stöd av lag. Lag (2010:1408).
Särskilda bestämmelser om statligt anställda
80
5 § Arbetstagare vid förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen anställs
av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer.
Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder,
såsom förtjänst och skicklighet. Lag (2010:1408).
6 § Riksdagens ombudsmän och riksrevisorerna ska vara svenska medborgare.
Detsamma gäller justitiekanslern. I övrigt får krav på svenskt medborgarskap för
behörighet att inneha en anställning eller utöva ett uppdrag hos staten eller en
kommun uppställas endast i lag eller enligt förutsättningar som anges i lag. Lag
(2010:1408).
7 § Grundläggande bestämmelser om statligt anställdas rättsställning i andra
hänseenden än de som berörs i denna regeringsform meddelas i lag. Lag
(2010:1408).
Dispens och nåd
8 § Regeringen får medge undantag från föreskrifter i förordningar eller från
bestämmelser som har meddelats med stöd av beslut av regeringen, om inte annat
följer av lag eller beslut om utgiftsanslag. Lag (2010:1408).
9 § Regeringen får genom nåd efterge eller mildra en brottspåföljd eller en annan
sådan rättsverkan av brott samt efterge eller mildra ett annat liknande ingrepp som
avser enskildas person eller egendom och som har beslutats av en myndighet.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen besluta att vidare åtgärder för att utreda
eller lagföra en brottslig gärning inte ska vidtas. Lag (2010:1408).
Lagprövning
10 § Finner ett offentligt organ att en föreskrift står i strid med en bestämmelse i
grundlag eller annan överordnad författning får föreskriften inte tillämpas. Detsamma
gäller om stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid
föreskriftens tillkomst.
Vid prövning enligt första stycket av en lag ska det särskilt beaktas att riksdagen är
folkets främsta företrädare och att grundlag går före lag. Lag (2010:1408).
13 kap. Kontrollmakten
Konstitutionsutskottets granskning
1 § Konstitutionsutskottet ska granska statsrådens tjänsteutövning och
regeringsärendenas handläggning. Utskottet har rätt att för granskningen få ut
protokollen över beslut i regeringsärenden, handlingar som hör till dessa ärenden
81
samt regeringens övriga handlingar som utskottet finner nödvändiga för sin
granskning.
Andra utskott och varje riksdagsledamot får hos konstitutionsutskottet skriftligen
väcka frågor om statsrådens tjänsteutövning eller handläggningen av
regeringsärenden. Lag (2010:1408).
2 § När det finns skäl till det, dock minst en gång om året, ska konstitutionsutskottet
meddela riksdagen vad utskottet vid sin granskning har funnit värt att
uppmärksamma. Riksdagen kan med anledning därav göra en framställning till
regeringen. Lag (2010:1408).
Åtal mot statsråd
3 § Den som är eller har varit statsråd får dömas för brott i utövningen av
statsrådstjänsten endast om han eller hon genom brottet grovt har åsidosatt sin
tjänsteplikt. Åtal beslutas av konstitutionsutskottet och prövas av Högsta domstolen.
Lag (2010:1408).
Misstroendeförklaring
4 § Riksdagen kan förklara att ett statsråd inte har riksdagens förtroende. Ett
yrkande om en sådan misstroendeförklaring ska väckas av minst en tiondel av
riksdagens ledamöter för att tas upp till prövning. För en misstroendeförklaring krävs
att mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar för den.
Ett yrkande om misstroendeförklaring tas inte upp till prövning om det väcks under
tiden från det att ordinarie val har ägt rum eller beslut om extra val har meddelats till
dess den genom valet utsedda riksdagen samlas. Ett yrkande avseende ett statsråd
som efter att ha entledigats uppehåller sin befattning enligt 6 kap. 11 § får inte i något
fall tas upp till prövning.
Ett yrkande om misstroendeförklaring ska inte beredas i utskott. Lag (2010:1408).
Interpellationer och frågor
5 § En riksdagsledamot får framställa interpellationer och frågor till ett statsråd i
angelägenheter som rör statsrådets tjänsteutövning i enlighet med de närmare
bestämmelser som meddelas i riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Riksdagens ombudsmän
6 § Riksdagen väljer en eller flera ombudsmän (justitieombudsmän), som i enlighet
med den instruktion som riksdagen beslutar ska utöva tillsyn över tillämpningen i
offentlig verksamhet av lagar och andra föreskrifter. En ombudsman får föra talan i
de fall som anges i instruktionen.
Domstolar och förvaltningsmyndigheter samt anställda hos staten eller kommuner
ska lämna de upplysningar och yttranden som en ombudsman begär. Sådan
skyldighet har även andra som står under en ombudsmans tillsyn. En ombudsman
82
har rätt att få tillgång till domstolars och förvaltningsmyndigheters protokoll och
handlingar. Allmän åklagare ska på begäran biträda en ombudsman.
Närmare bestämmelser om ombudsmännen meddelas i riksdagsordningen och i
annan lag. Lag (2010:1408).
Riksrevisionen
7 § Riksrevisionen är en myndighet under riksdagen med uppgift att granska den
verksamhet som bedrivs av staten. Bestämmelser om att Riksrevisionens granskning
kan avse också annan än statlig verksamhet meddelas i lag.
Statliga myndigheter ska lämna den hjälp och de uppgifter och upplysningar som
Riksrevisionen begär för granskningen. Andra som får granskas har en motsvarande
skyldighet beträffande den del av den egna verksamheten som granskas. Lag
(2018:1903).
8 § Riksrevisionen leds av en eller flera riksrevisorer, som väljs av riksdagen.
Riksdagen får skilja en riksrevisor från uppdraget endast om riksrevisorn inte längre
uppfyller de krav som gäller för uppdraget eller om riksrevisorn har gjort sig skyldig till
allvarlig försummelse. Minst tre fjärdedelar av de röstande och mer än hälften av
riksdagens ledamöter måste enas om beslutet att skilja en riksrevisor från uppdraget.
En riksrevisor beslutar självständigt, med beaktande av de bestämmelser som finns i
lag, vad som ska granskas. Riksrevisorn beslutar vidare självständigt hur
granskningen ska bedrivas och om slutsatserna av sin granskning. Lag (2018:1903).
9 § Ytterligare bestämmelser om Riksrevisionen meddelas i riksdagsordningen och i
annan lag. Lag (2010:1408).
14 kap. Kommunerna
1 § Beslutanderätten i kommunerna utövas av valda församlingar. Lag (2010:1408).
2 § Kommunerna sköter lokala och regionala angelägenheter av allmänt intresse på
den kommunala självstyrelsens grund. Närmare bestämmelser om detta finns i lag.
På samma grund sköter kommunerna även de övriga angelägenheter som bestäms i
lag. Lag (2010:1408).
3 § En inskränkning i den kommunala självstyrelsen bör inte gå utöver vad som är
nödvändigt med hänsyn till de ändamål som har föranlett den. Lag (2010:1408).
4 § Kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina angelägenheter. Lag
(2010:1408).
5 § Kommunerna får i lag åläggas att bidra till kostnaden för andra kommuners
angelägenheter, om det krävs för att uppnå likvärdiga ekonomiska
förutsättningar. Lag (2010:1408).
83
6 § Föreskrifter om grunderna för ändring i rikets indelning i kommuner meddelas i
lag. Lag (2010:1408).
15 kap. Krig och krigsfara
Inkallande av riksdagen
1 § Kommer riket i krig eller krigsfara ska regeringen eller talmannen kalla riksdagen
till sammanträde. Den som utfärdar kallelsen kan besluta att riksdagen ska
sammanträda någon annanstans än i Stockholm. Lag (2010:1408).
Krigsdelegationen
2 § Är riket i krig eller krigsfara, ska en inom riksdagen utsedd krigsdelegation träda
i riksdagens ställe, om förhållandena kräver det.
Om riket är i krig, meddelas beslut att krigsdelegationen ska träda i riksdagens ställe
av Utrikesnämndens ledamöter enligt närmare bestämmelser i riksdagsordningen.
Innan beslut meddelas ska samråd ske med statsministern, om det är möjligt.
Hindras nämndens ledamöter av krigsförhållandena att sammanträda, meddelas
beslutet av regeringen. Om riket är i krigsfara, meddelas beslutet av
Utrikesnämndens ledamöter i förening med statsministern. För ett sådant beslut
krävs att statsministern och sex av nämndens ledamöter röstar för det.
Krigsdelegationen och regeringen kan i samråd eller var för sig besluta att riksdagen
ska återta sina befogenheter. Beslutet ska fattas så snart förhållandena medger det.
Bestämmelser om krigsdelegationens sammansättning meddelas i
riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
3 § Medan krigsdelegationen är i riksdagens ställe utövar den riksdagens
befogenheter. Den får dock inte fatta beslut som avses i 11 § första stycket första
meningen eller andra eller fjärde stycket.
Krigsdelegationen beslutar själv om formerna för sin verksamhet. Lag (2010:1408).
Regeringsbildning och regeringens arbetsformer
4 § Är riket i krig och kan regeringen till följd av detta inte fullgöra sina uppgifter, kan
riksdagen besluta om bildande av regering och om regeringens arbetsformer. Lag
(2010:1408).
Regeringens befogenheter
5 § Är riket i krig och kan varken riksdagen eller krigsdelegationen till följd av detta
fullgöra sina uppgifter, ska regeringen fullgöra dessa i den utsträckning det behövs
för att skydda riket och slutföra kriget.
84
Regeringen får inte med stöd av första stycket stifta, ändra eller upphäva grundlag,
riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen. Lag (2010:1408).
6 § Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana extraordinära förhållanden som är
föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i, kan regeringen med
stöd av bemyndigande i lag genom förordning meddela sådana föreskrifter i visst
ämne som enligt grundlag annars ska meddelas genom lag. Om det behövs med
hänsyn till försvarsberedskapen, kan regeringen även i annat fall med stöd av
bemyndigande i lag genom förordning bestämma att en i lag meddelad föreskrift om
rekvisition eller annat sådant förfogande ska börja eller upphöra att tillämpas.
I en lag med ett sådant bemyndigande ska det noga anges under vilka
förutsättningar bemyndigandet får utnyttjas. Bemyndigandet medför inte rätt att stifta,
ändra eller upphäva grundlag, riksdagsordningen eller lag om val till riksdagen. Lag
(2010:1408).
Begränsningar av fri- och rättigheter
7 § Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, ska 2 kap. 22 § första stycket inte
tillämpas. Detsamma gäller om krigsdelegationen i annat fall har trätt i riksdagens
ställe. Lag (2010:1408).
Befogenheter för andra myndigheter än regeringen
8 § Är riket i krig eller omedelbar krigsfara, kan regeringen med stöd av riksdagens
bemyndigande besluta att uppgift som enligt grundlag ska fullgöras av regeringen i
stället ska fullgöras av en annan myndighet. Ett sådant bemyndigande får inte
omfatta någon befogenhet enligt 5 eller 6 §, om det inte endast är fråga om beslut att
en lag i ett visst ämne ska börja tillämpas. Lag (2010:1408).
Förhållanden under ockupation
9 § Riksdagen eller regeringen får inte fatta beslut på ockuperat område. På sådant
område får inte heller utövas befogenhet som någon har i egenskap av
riksdagsledamot eller statsråd.
Varje offentligt organ ska på ockuperat område handla på det sätt som bäst gagnar
försvarsansträngningarna och motståndsverksamheten samt civilbefolkningens
skydd och svenska intressen i övrigt. Inte i något fall får ett offentligt organ meddela
ett beslut eller vidta en åtgärd som i strid mot folkrättens regler ålägger någon av
rikets medborgare att lämna ockupationsmakten bistånd.
Val till riksdagen eller beslutande kommunala församlingar får inte hållas på
ockuperat område. Lag (2010:1408).
Statschefen
10 § Är riket i krig, bör statschefen följa regeringen. Om statschefen befinner sig på
ockuperat område eller på annan ort än regeringen, ska han eller hon anses hindrad
att fullgöra sina uppgifter som statschef. Lag (2010:1408).
85
Val till riksdagen
11 § Är riket i krig, får val till riksdagen hållas endast efter beslut av riksdagen. Är
riket i krigsfara, när ordinarie val ska hållas, kan riksdagen besluta att skjuta upp
valet. Ett sådant beslut ska omprövas inom ett år och därefter med högst ett års
mellanrum. Beslut som avses i detta stycke blir gällande endast om minst tre
fjärdedelar av riksdagens ledamöter röstar för det.
Om riket till någon del är ockuperat, när val ska hållas, beslutar riksdagen de
jämkningar av reglerna i 3 kap. som behövs. Undantag får dock inte göras från 3 kap.
1, 4, 5, 7-9 och 12 §§. Vad som sägs om riket i 3 kap. 5 §, 7 § andra stycket och 8 §
andra stycket ska i stället gälla den del av riket för vilken val ska hållas. Minst en
tiondel av alla mandaten ska vara utjämningsmandat.
Ordinarie val, som till följd av första stycket inte hålls på föreskriven tid, ska hållas så
snart det kan ske sedan kriget eller krigsfaran har upphört. Regeringen och
talmannen ska i samråd eller var för sig se till att de åtgärder som behövs för detta
blir vidtagna.
Har ordinarie val till följd av denna paragraf hållits på en annan tid än när det annars
skulle ha ägt rum, ska riksdagen bestämma tiden för därnäst följande ordinarie val till
den månad under fjärde eller femte året efter det först nämnda valet, då ordinarie val
ska hållas enligt riksdagsordningen. Lag (2010:1408).
Beslutanderätten i kommunerna
12 § Om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana extraordinära
förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara som riket har befunnit sig i,
utövas beslutanderätten i kommunerna på det sätt som anges i lag. Lag (2010:1408).
Rikets försvar
13 § Regeringen får sätta in rikets försvarsmakt i enlighet med internationell rätt för
att möta ett väpnat angrepp mot riket eller för att hindra en kränkning av rikets
territorium.
Regeringen får uppdra åt försvarsmakten att använda våld i enlighet med
internationell rätt för att hindra kränkning av rikets territorium i fred eller under krig
mellan främmande stater. Lag (2010:1408).
Krigsförklaring
14 § Förklaring att riket är i krig får, utom vid ett väpnat angrepp mot riket, inte ges
av regeringen utan riksdagens medgivande. Lag (2010:1408).
Vapenstillestånd
86
15 § Regeringen får ingå överenskommelse om vapenstillestånd utan att inhämta
riksdagens godkännande och utan att rådgöra med Utrikesnämnden, om uppskov
med överenskommelsen skulle innebära fara för riket. Lag (1979:933).
Insättande av väpnade styrkor
16 § Regeringen får sända svenska väpnade styrkor till andra länder eller i övrigt
sätta in sådana styrkor för att fullgöra en internationell förpliktelse som har godkänts
av riksdagen.
Svenska väpnade styrkor får i övrigt sändas till andra länder eller sättas in om
1. det är medgett i lag som anger förutsättningarna för åtgärden, eller
2. riksdagen medger det i ett särskilt fall. Lag (2010:1408).
Övergångsbestämmelser
1974:152
1. Genom denna regeringsform upphäves den äldre regeringsformen. Den äldre
regeringsformen skall dock med nedan angivna undantag tillämpas i stället för den
nya regeringsformen till utgången av det år under vilket riksdagen slutligt antager
denna samt, i de fall som angives nedan, även därefter.
------------------------------6. Äldre författning eller föreskrift gäller fortfarande trots att den inte har tillkommit i
den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpning av denna regeringsform. Ett
bemyndigande, som har beslutats av Konungen och riksdagen gemensamt eller av
riksdagen ensam, får utnyttjas även efter den under 1 angivna tidpunkten, tills
riksdagen bestämmer något annat.
Bestämmelserna i 8 kap. 18 § i denna regeringsform ska gälla i fråga om äldre
författning, som har tillkommit genom beslut av Konungen och riksdagen gemensamt
eller genom beslut av riksdagen ensam. Lag (2014:1385).
7. Bestämmelser i äldre lag eller annan författning om Konungen eller Kungl. Maj:t
skall [...] gälla regeringen, såvida det icke följer av författning eller i övrigt framgår av
omständigheterna att konungen personligen, Högsta domstolen, Regeringsrätten
eller kammarrätt åsyftas.
Föreskrift som enligt äldre lag eller annan författning skall beslutas av Konungen och
riksdagen gemensamt skall i stället beslutas genom lag.
8. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till eller avses där eljest
föreskrift som har ersatts genom bestämmelse i denna regeringsform, tillämpas i
stället den nya bestämmelsen.
------------------------------14. Genom denna regeringsform görs ej ändring i vad som hittills gällt enligt 2 § i
den äldre regeringsformen. Lag (1985:864).
1976:871
1. Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1977.
2. Utan hinder av 2 kap. 13 § behåller äldre föreskrifter, som innebär särbehandling
87
på grund av kön, sin giltighet tills vidare. En sådan föreskrift får ändras, även om
ändringen innebär fortsatt särbehandling. (Lag 2014:1385).
3. har upphävts genom lag (1998:1700).
4. Utan hinder av 2 kap. 1 § 3 och 14 § första stycket får det i lag föreskrivas att
filmer och videogram inte får förevisas offentligt om de inte dessförinnan har
godkänts för sådan visning. I lag får det också föreskrivas att offentlig uppspelning av
rörliga bilder ur en databas inte får ske, om inte bilderna dessförinnan har godkänts
för sådan uppspelning. (Lag 2010:1408).
5. Äldre författning eller föreskrift äger fortsatt giltighet utan hinder av att den icke
har tillkommit i den ordning som skulle ha iakttagits vid tillämpningen av
regeringsformen i dess nya lydelse.
1979:933
1. Ändringarna i regeringsformen träder i kraft den 1 januari 1980.
2. Äldre föreskrift om skatt eller avgift skall tillämpas utan hinder av 2 kap. 10 §
andra stycket.
2010:1408
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2011.
2. För tiden längst fram till och med den 31 december 2015 behåller äldre
föreskrifter, som innebär betydande intrång i den personliga integriteten, sin giltighet
utan hinder av 2 kap. 6 § andra stycket. Sådana föreskrifter får fram till dess ändras
även om ändringen innebär att intrånget består.
3. Utan hinder av 2 kap. 12 § behåller äldre föreskrifter, som innebär särbehandling
på grund av sexuell läggning, sin giltighet tills vidare. Sådana föreskrifter får ändras
även om ändringen innebär fortsatt särbehandling.
4. Utan hinder av 11 kap. 3 § behåller äldre föreskrifter om fördelning av dömande
uppgifter mellan domare sin giltighet tills vidare.
5. Äldre föreskrifter och bemyndiganden gäller fortfarande utan hinder av att de inte
har tillkommit i den ordning som anges i regeringsformen i dess nya lydelse.
6. Om det i en lag eller annan författning hänvisas till en föreskrift som har ersatts
genom en bestämmelse i regeringsformen i dess nya lydelse, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
2014:1385
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2015.
2. Bestämmelserna i 3 kap. 1, 7, 8 och 13 §§ i den nya lydelsen tillämpas första
gången vid ordinarie val till riksdagen 2018.
88
Tryckfrihetsförordning (1949:105), utdrag
2 kap. Allmänna handlingars offentlighet
Grundläggande bestämmelser
Handlingsoffentlighet
1 § Till främjande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt
konstnärligt skapande ska var och en ha rätt att ta del av allmänna handlingar. Lag
(2018:1801).
Begränsning av handlingsoffentligheten
2 § Rätten att ta del av allmänna handlingar får begränsas endast om det krävs med
hänsyn till
1. rikets säkerhet eller dess förhållande till en annan stat eller en mellanfolklig
organisation,
2. rikets centrala finanspolitik, penningpolitik eller valutapolitik,
3. myndigheters verksamhet för inspektion, kontroll eller annan tillsyn,
4. intresset av att förebygga eller beivra brott,
5. det allmännas ekonomiska intresse,
6. skyddet för enskildas personliga eller ekonomiska förhållanden, eller
7. intresset av att bevara djur- eller växtart.
En begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar ska anges noga i en
bestämmelse i en särskild lag eller, om det anses lämpligare i ett visst fall, i en annan
lag som den särskilda lagen hänvisar till. Efter bemyndigande i en sådan
bestämmelse får regeringen genom förordning meddela närmare föreskrifter om
bestämmelsens tillämplighet.
Riksdagen eller regeringen får i en sådan bestämmelse som avses i andra stycket
ges befogenhet att efter omständigheterna medge att en viss handling lämnas ut.
Lag (2018:1801).
Vad som är allmän handling
Handling
3 § Med handling avses en framställning i skrift eller bild samt en upp-tagning som
endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat
sätt. Lag (2018:1801).
Allmän handling
89
4 § En handling är allmän, om den förvaras hos en myndighet och enligt 9 eller 10 §
är att anse som inkommen till eller upprättad hos en myndighet. Lag (2018:1801).
Med myndighet jämställda organ
5 § Med myndighet jämställs i detta kapitel riksdagen och beslutande kommunal
församling. Lag (2018:1801).
Handling som förvaras hos myndighet
6 § En upptagning som avses i 3 § anses förvarad hos en myndighet, om
upptagningen är tillgänglig för myndigheten med tekniskt hjälpmedel som
myndigheten själv utnyttjar för överföring i sådan form att den kan läsas eller
avlyssnas eller uppfattas på annat sätt.
En sammanställning av uppgifter ur en upptagning för automatiserad behandling
anses dock förvarad hos myndigheten endast om myndigheten kan göra
sammanställningen tillgänglig med rutinbetonade åtgärder och inte annat följer av 7
§. Lag (2018:1801).
7 § En sammanställning enligt 6 § andra stycket anses inte förvarad hos
myndigheten om sammanställningen innehåller personuppgifter och myndigheten
enligt lag eller förordning saknar befogenhet att göra sammanställningen tillgänglig.
Med personuppgift avses all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras
till en fysisk person. Lag (2018:1801).
8 § Brev eller annat meddelande som är ställt personligen till den som innehar
befattning vid en myndighet anses som allmän handling, om handlingen gäller ett
ärende eller någon annan fråga som ska handläggas av myndigheten och inte är
avsedd för mottagaren endast som innehavare av annan ställning. Lag (2018:1801).
Inkommen handling
9 § En handling anses ha kommit in till en myndighet, när den har anlänt till
myndigheten eller kommit behörig befattningshavare till handa. I fråga om en
upptagning som avses i 3 § gäller i stället att den anses ha kommit in till myndigheten
när någon annan har gjort den tillgänglig för myndigheten på det sätt som anges i 6
§.
Tävlingsskrifter, anbud eller andra sådana handlingar som enligt tillkännagivande ska
lämnas i förseglat omslag anses inte ha kommit in före den tidpunkt som har
bestämts för öppnandet.
En åtgärd som någon vidtar endast som ett led i en teknisk bearbetning eller teknisk
lagring av en handling som en myndighet har tillhandahållit ska inte anses leda till att
handlingen har kommit in till den myndigheten. Lag (2018:1801).
Upprättad handling
90
10 § En handling anses ha upprättats hos en myndighet, när den har expedierats.
En handling som inte har expedierats anses upprättad när det ärende som den
hänför sig till har slutbehandlats hos myndigheten eller, om handlingen inte hänför
sig till ett visst ärende, när den har justerats av myndigheten eller färdigställts på
annat sätt.
I stället för det som föreskrivs i första stycket gäller följande:
1. Diarier, journaler samt sådana register eller andra förteckningar som förs
fortlöpande anses ha upprättats när de har färdigställts för anteckning eller införing.
2. Domar och andra beslut, som enligt vad som är föreskrivet ska avkunnas eller
expedieras, samt protokoll och andra handlingar till den del protokollet eller
handlingen hänför sig till ett sådant beslut, anses ha upprättats när beslutet har
avkunnats eller expedierats.
3. Andra protokoll från en myndighet och därmed jämförliga anteckningar anses ha
upprättats när de har justerats av myndigheten eller färdigställts på annat sätt.
Det som sägs i andra stycket 3 gäller inte protokoll hos riksdagens utskott, en
kommuns revisorer, statliga kommittéer eller en kommunal myndighet i ärenden som
denna endast bereder till avgörande. Lag (2018:1801).
Överlämnad handling inom en myndighet
11 § Har ett organ som ingår i eller är knutet till en myndighet lämnat över en
handling till något annat organ inom samma myndighet, anses handlingen som
inkommen eller upprättad därigenom endast om organen uppträder som
självständiga i förhållande till varandra.
Detsamma gäller om en handling har framställts för att lämnas på det sätt som anges
i första stycket. Lag (2018:1801).
Minnesanteckning, utkast och koncept
12 § En minnesanteckning som har gjorts hos en myndighet och som inte har
expedierats ska inte heller efter den tidpunkt då den enligt 10 § är att anse som
upprättad anses som allmän handling hos myndigheten. Minnesanteckningen anses
dock som upprättad om den har tagits om hand för arkivering. Med
minnesanteckning avses promemorior och andra uppteckningar eller upptagningar
som har kommit till endast för föredragning eller beredning av ett ärende, dock inte till
den del de har tillfört ärendet någon sakuppgift.
Utkast eller koncept till en myndighets beslut eller skrivelse och andra därmed
jämställda handlingar som inte har expedierats anses inte som allmänna. Handlingen
anses dock vara allmän om den tas om hand för arkivering. Lag (2018:1801).
Handlingar som inte anses som allmänna
13 § En handling som förvaras hos en myndighet endast som ett led i en teknisk
bearbetning eller teknisk lagring för någon annans räkning anses inte som allmän
handling hos den myndigheten.
91
Som allmän handling anses inte en handling som en myndighet förvarar endast i
syfte att kunna återskapa information som har gått förlorad i en myndighets ordinarie
system för automatiserad behandling av information (säkerhetskopia). Lag
(2018:1801).
14 § Som allmän handling anses inte
1. ett brev, ett telegram eller någon annan sådan handling som har lämnats in till
eller upprättats hos en myndighet endast för befordran av ett meddelande,
2. ett meddelande eller någon annan handling som har lämnats in till eller
upprättats hos en myndighet endast för offentliggörande i en periodisk skrift som ges
ut genom myndigheten,
3. en tryckt skrift, en ljud- eller bildupptagning eller någon annan handling som
ingår i ett bibliotek eller som från en enskild har tillförts ett allmänt arkiv uteslutande
för förvaring och vård eller forsknings- och studieändamål eller privata brev, skrifter
eller upptagningar som annars har överlämnats till en myndighet uteslutande för
något av de angivna ändamålen,
4. en upptagning av innehållet i en sådan handling som avses i 3, om
upptagningen förvaras hos en myndighet där den ursprungliga handlingen inte skulle
vara att anse som allmän.
Det som föreskrivs i första stycket 3 om handlingar som ingår i bibliotek tillämpas inte
på en upptagning i en databas som en myndighet har tillgång till enligt ett avtal med
en annan myndighet, om upptagningen är allmän handling hos den
myndigheten. Lag (2018:1801).
Utlämnande av allmänna handlingar
Rätten att ta del av allmänna handlingar
15 § Den som begär ut en allmän handling som får lämnas ut ska genast eller så
snart det är möjligt och utan avgift få ta del av handlingen på stället på ett sådant sätt
att den kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt. En handling får även
skrivas av, avbildas eller tas i anspråk för ljudöverföring. Kan en handling inte
tillhandahållas utan att en sådan del av handlingen som inte får lämnas ut röjs, ska
den i övriga delar göras tillgänglig för sökanden i avskrift eller kopia.
En myndighet är inte skyldig att tillhandahålla en handling på stället, om det möter
betydande hinder. Detsamma gäller en upptagning som avses i 3 §, om sökanden
utan beaktansvärd olägenhet kan ta del av upptagningen hos en närbelägen
myndighet. Lag (2018:1801).
Kopior av allmänna handlingar
16 § Den som önskar ta del av en allmän handling har även rätt att mot en fastställd
avgift få en avskrift eller kopia av handlingen till den del handlingen får lämnas ut. En
myndighet är dock inte skyldig att i större utsträckning än vad som följer av lag lämna
ut en upptagning för automatiserad behandling i annan form än utskrift. En
myndighet är inte heller skyldig att framställa en kopia av en karta, ritning eller bild
eller av en upptagning som avses i 3 § och som inte är en upptagning för
92
automatiserad behandling, om det skulle innebära svårigheter och handlingen kan
tillhandahållas på stället.
En begäran att få en avskrift eller kopia av en allmän handling ska behandlas
skyndsamt. Lag (2018:1801).
Prövning av begäran
17 § En begäran att få ta del av en allmän handling görs hos den myndighet som
förvarar handlingen.
Begäran prövas av den myndighet som anges i första stycket. Om det finns särskilda
skäl, får det dock föreskrivas i en bestämmelse som avses i 2 § andra stycket att
prövningen vid tillämpningen av bestämmelsen ska göras av någon annan
myndighet. I fråga om en handling som är av synnerlig betydelse för rikets säkerhet
kan det även genom förordning föreskrivas att endast en viss myndighet får pröva
frågan om utlämnande. I de angivna fallen ska begäran om utlämnande genast
hänskjutas till den behöriga myndigheten. Lag (2018:1801).
18 § En myndighet får inte på grund av att någon begär att få ta del av en allmän
handling efterforska vem denne är eller vilket syfte han eller hon har med sin begäran
i större utsträckning än vad som behövs för att myndigheten ska kunna pröva om det
finns hinder mot att handlingen lämnas ut. Lag (2018:1801).
19 § Om någon annan än riksdagen eller regeringen avslår en begäran att få ta del
av en handling eller lämnar ut en allmän handling med förbehåll som inskränker
sökandens rätt att yppa dess innehåll eller annars förfoga över den, får sökanden
överklaga beslutet. Ett beslut av ett statsråd ska överklagas till regeringen och ett
beslut av någon annan myndighet ska överklagas till domstol.
I den lag som avses i 2 § ska det närmare anges hur beslut som avses i första
stycket får överklagas. Ett överklagande ska alltid prövas skyndsamt.
För beslut av en myndighet som lyder under riksdagen gäller särskilda bestämmelser
om överklagande. Lag (2018:1801).
20 § En anteckning om hinder att lämna ut en allmän handling får göras endast på
en handling som omfattas av en bestämmelse som avses i 2 § andra stycket. Den
tillämpliga bestämmelsen ska anges. Lag (2018:1801).
Ytterligare bestämmelser om allmänna handlingar
Allmänna handlingar hos enskilda organ
21 § Om en myndighets verksamhet ska övertas av ett enskilt organ, får det i lag
föreskrivas att regeringen eller en beslutande kommunal församling får besluta att
allmänna handlingar som hänför sig till den verksamheten och som organet behöver
för verksamheten får överlämnas dit utan att handlingarna därigenom upphör att vara
allmänna. Ett sådant organ ska i fråga om överlämnade handlingar jämställas med
en myndighet när 15-20 §§ tillämpas. Lag (2018:1801).
93
22 § I lag får det föreskrivas att regeringen får besluta att allmänna handlingar får
överlämnas till Svenska kyrkan eller någon av dess organisatoriska delar för
förvaring, utan att handlingarna därigenom upphör att vara allmänna. Detta gäller
handlingar som senast den 31 december 1999 har kommit in till eller upprättats hos
1. myndigheter som har upphört och som har haft uppgifter som hänför sig till
Svenska kyrkans verksamhet, eller
2. Svenska kyrkans beslutande församlingar.
När 15-20 §§ tillämpas ska Svenska kyrkan och dess organisatoriska delar jämställas
med en myndighet i fråga om överlämnade handlingar. Lag (2018:1801).
Bevarande och gallring
23 § Grundläggande föreskrifter om hur allmänna handlingar ska bevaras samt om
gallring och annat avhändande av sådana handlingar får meddelas i lag. Lag
(2018:1801).
94
Förvaltningslag (2017:900)
Lagens tillämpningsområde
Lagen gäller i förvaltningsverksamhet
1 § Denna lag gäller för handläggning av ärenden hos förvaltningsmyndigheterna
och handläggning av förvaltningsärenden hos domstolarna.
Bestämmelserna i 5-8 §§ om grunderna för god förvaltning gäller även i annan
förvaltningsverksamhet hos förvaltningsmyndigheter och domstolar.
Undantag för kommunala ärenden där besluten kan laglighetsprövas
2 § Vid handläggning av sådana ärenden hos myndigheter i kommuner och
regioner där besluten kan laglighetsprövas genom att överklagas enligt 13 kap.
kommunallagen (2017:725) tillämpas inte 9 § andra stycket, 10-12, 16-20 och 23-49
§§.
Lag (2019:981).
Undantag för brottsbekämpande verksamhet
3 § I brottsbekämpande verksamhet hos Kustbevakningen, Polismyndigheten,
Skatteverket, Säkerhetspolisen, Tullverket eller en åklagarmyndighet tillämpas inte 9
§ andra stycket och 10-49 §§.
Avvikande bestämmelser i andra lagar eller i förordningar
4 § Om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker
från denna lag, tillämpas den bestämmelsen.
Grunderna för god förvaltning
Legalitet, objektivitet och proportionalitet
5 § En myndighet får endast vidta åtgärder som har stöd i rättsordningen.
I sin verksamhet ska myndigheten vara saklig och opartisk.
Myndigheten får ingripa i ett enskilt intresse endast om åtgärden kan antas leda till
det avsedda resultatet. Åtgärden får aldrig vara mer långtgående än vad som behövs
och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de
olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot.
Service
6 § En myndighet ska se till att kontakterna med enskilda blir smidiga och enkla.
95
Myndigheten ska lämna den enskilde sådan hjälp att han eller hon kan ta till vara
sina intressen. Hjälpen ska ges i den utsträckning som är lämplig med hänsyn till
frågans art, den enskildes behov av hjälp och myndighetens verksamhet. Den ska
ges utan onödigt dröjsmål.
Tillgänglighet
7 § En myndighet ska vara tillgänglig för kontakter med enskilda och informera
allmänheten om hur och när sådana kan tas.
Myndigheten ska vidta de åtgärder i fråga om tillgänglighet som behövs för att den
ska kunna uppfylla sina skyldigheter gentemot allmänheten enligt 2 kap.
tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av allmänna handlingar.
Samverkan
8 § En myndighet ska inom sitt verksamhetsområde samverka med andra
myndigheter.
En myndighet ska i rimlig utsträckning hjälpa den enskilde genom att själv inhämta
upplysningar eller yttranden från andra myndigheter.
Allmänna krav på handläggningen av ärenden
Utgångspunkter för handläggningen
9 § Ett ärende ska handläggas så enkelt, snabbt och kostnadseffektivt som möjligt
utan att rättssäkerheten eftersätts.
Handläggningen ska vara skriftlig. Myndigheten får dock besluta att handläggningen
helt eller delvis ska vara muntlig, om det inte är olämpligt.
Partsinsyn
10 § Den som är part i ett ärende har rätt att ta del av allt material som har tillförts
ärendet. Rätten att ta del av uppgifter gäller med de begränsningar som följer av 10
kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Åtgärder om handläggningen försenas
11 § Om en myndighet bedömer att avgörandet i ett ärende som har inletts av en
enskild part kommer att bli väsentligt försenat, ska myndigheten underrätta parten om
detta. I en sådan underrättelse ska myndigheten redovisa anledningen till
förseningen.
12 § Om ett ärende som har inletts av en enskild part inte har avgjorts i första
instans senast inom sex månader, får parten skriftligen begära att myndigheten ska
avgöra ärendet. Myndigheten ska inom fyra veckor från den dag då en sådan
begäran kom in antingen avgöra ärendet eller i ett särskilt beslut avslå begäran.
96
Ett beslut enligt första stycket att avslå en begäran om att ärendet ska avgöras får
överklagas till den domstol eller förvaltningsmyndighet som är behörig att pröva ett
överklagande av avgörandet i ärendet.
Myndighetens prövning enligt första stycket får begäras av parten vid ett tillfälle under
ärendets handläggning.
Tolkning och översättning
13 § En myndighet ska använda tolk och se till att översätta handlingar om det
behövs för att den enskilde ska kunna ta till vara sin rätt när myndigheten har kontakt
med någon som inte behärskar svenska.
En myndighet ska under samma förutsättningar använda tolk och göra innehållet i
handlingar tillgängligt när den har kontakt med någon som har en
funktionsnedsättning som allvarligt begränsar förmågan att se, höra eller tala.
Ombud och biträde
14 § Den som är part i ett ärende får som ombud eller biträde anlita någon som är
lämplig för uppdraget. Den som anlitar ombud ska dock medverka personligen om
myndigheten begär det.
Om ett ombud eller biträde bedöms vara olämplig för sitt uppdrag får myndigheten
besluta att han eller hon inte längre får medverka i ärendet.
15 § En myndighet får begära att ett ombud ska styrka sin behörighet genom en
skriftlig eller muntlig fullmakt. En sådan fullmakt ska innehålla uppgift om ombudets
namn och uppdragets omfattning. Om ombudet får sätta någon annan i sitt ställe, ska
även detta framgå av fullmakten.
Om ett ombud inte följer en begäran om att styrka sin behörighet genom en fullmakt,
får myndigheten besluta ett föreläggande om samma sak. Ett sådant föreläggande
får riktas till ombudet eller parten.
Om en handling som inleder ett ärende har skrivits under av ett ombud, ska det i
föreläggandet anges att följden av att det inte följs kan bli att framställningen inte tas
upp till prövning.
Jäv
16 § Den som för en myndighets räkning tar del i handläggningen på ett sätt som
kan påverka myndighetens beslut i ärendet är jävig om
1. han eller hon eller någon närstående är part i ärendet eller annars kan antas bli
påverkad av beslutet i en inte oväsentlig utsträckning,
2. han eller hon eller någon närstående är eller har varit ställföreträdare eller
ombud för en part i ärendet eller för någon annan som kan antas bli påverkad av
beslutet i en inte oväsentlig utsträckning,
3. han eller hon har medverkat i den slutliga handläggningen av ett ärende hos en
annan myndighet och till följd av detta redan har tagit ställning till frågor som
97
myndigheten ska pröva i egenskap av överordnad instans, eller
4. det finns någon annan särskild omständighet som gör att hans eller hennes
opartiskhet i ärendet kan ifrågasättas.
Om det är uppenbart att frågan om opartiskhet saknar betydelse, ska myndigheten
bortse från jäv.
17 § Den som är jävig får inte ta del i handläggningen av ärendet och inte heller
närvara när ärendet avgörs. Han eller hon får dock utföra sådana uppgifter som inte
någon annan kan utföra utan att handläggningen försenas avsevärt.
18 § Den som känner till en omständighet som kan antas göra honom eller henne
jävig ska omedelbart anmäla detta till myndigheten.
En myndighet ska pröva en jävsfråga så snart som möjligt.
Den som jävet gäller får ta del i prövningen av jävsfrågan endast om det krävs för att
myndigheten ska vara beslutsför och någon ersättare inte kan kallas in utan att
prövningen försenas avsevärt.
Hur ärenden inleds och åtgärder när handlingar ges in
Framställningar från enskilda
19 § En enskild kan inleda ett ärende hos en myndighet genom en ansökan,
anmälan eller annan framställning. Framställningen ska innehålla uppgifter om den
enskildes identitet och den information som behövs för att myndigheten ska kunna
komma i kontakt med honom eller henne.
Det ska framgå av framställningen vad ärendet gäller och vad den enskilde vill att
myndigheten ska göra. Det ska också framgå vilka omständigheter som ligger till
grund för den enskildes begäran, om det inte är uppenbart obehövligt.
Åtgärder för att rätta till brister i en framställning
20 § Om en framställning är ofullständig eller oklar ska en myndighet i första hand
hjälpa den enskilde till rätta inom ramen för sin allmänna serviceskyldighet enligt 6 §
andra stycket.
En myndighet får besluta att förelägga den enskilde att avhjälpa en brist som finns
kvar, om bristen medför att framställningen inte kan läggas till grund för en prövning i
sak. I föreläggandet ska det anges att följden av att det inte följs kan bli att
framställningen inte tas upp till prövning.
Bekräftelse av handlingar
21 § En handling ska bekräftas av avsändaren om myndigheten anser att det
behövs.
98
Hur ankomstdagen för handlingar bestäms
22 § En handling har kommit in till en myndighet den dag som handlingen når
myndigheten eller en behörig befattningshavare.
Om en handling genom en postförsändelse eller en avi om en betald postförsändelse
som innehåller handlingen har nått en myndighet eller behörig befattningshavare en
viss dag, ska handlingen dock anses ha kommit in närmast föregående arbetsdag,
om det inte framstår som osannolikt att handlingen eller avin redan den föregående
arbetsdagen skilts av för myndigheten på ett postkontor.
En handling som finns i en myndighets postlåda när myndigheten tömmer den första
gången en viss dag ska anses ha kommit in närmast föregående arbetsdag.
Beredning av ärenden
Utredningsansvaret
23 § En myndighet ska se till att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess
beskaffenhet kräver.
En enskild part som inleder ett ärende ska medverka genom att så långt som möjligt
ge in den utredning som parten vill åberopa till stöd för sin framställning.
Om det behövs ska myndigheten genom frågor och påpekanden verka för att parten
förtydligar eller kompletterar framställningen.
När får man lämna uppgifter muntligt?
24 § Om en enskild part vill lämna uppgifter muntligt i ett ärende ska myndigheten
ge parten tillfälle till det, om det inte framstår som obehövligt. Myndigheten
bestämmer hur detta ska ske.
Kommunikation
25 § Innan en myndighet fattar ett beslut i ett ärende ska den, om det inte är
uppenbart obehövligt, underrätta den som är part om allt material av betydelse för
beslutet och ge parten tillfälle att inom en bestämd tid yttra sig över materialet.
Myndigheten får dock avstå från sådan kommunikation, om
1. ärendet gäller anställning av någon och det inte är fråga om prövning i högre
instans efter överklagande,
2. det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet,
eller
3. ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas
omedelbart.
Myndigheten bestämmer hur underrättelse ska ske. Underrättelse får ske genom
delgivning.
99
Underrättelseskyldigheten gäller med de begränsningar som följer av 10 kap. 3 §
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Remiss
26 § En myndighet kan inom ramen för sitt utredningsansvar enligt 23 § begära ett
yttrande från en annan myndighet eller från någon enskild (remiss).
Om en myndighet behöver inhämta yttranden från flera ska det göras samtidigt, om
inte ett annat tillvägagångssätt framstår som lämpligare.
Det ska framgå av remissen vad yttrandet ska avse och när det senast ska ha
kommit in till myndigheten.
Dokumentation av uppgifter
27 § En myndighet som får uppgifter på något annat sätt än genom en handling ska
snarast dokumentera dem, om de kan ha betydelse för ett beslut i ärendet. Det ska
framgå av dokumentationen när den har gjorts och av vem.
Myndighetens beslut
Hur beslut fattas
28 § Ett beslut kan fattas av en befattningshavare ensam eller av flera gemensamt
eller automatiserat. Vid den slutliga handläggningen kan föredragande och andra
befattningshavare medverka utan att delta i avgörandet.
När flera ska fatta beslut gemensamt och de inte kan enas, ska ordföranden
presentera de olika förslag till beslut som har förts fram. Varje förslag ska
presenteras så att det kan besvaras med antingen ja eller nej.
När de som deltar i avgörandet har fått ta ställning till förslagen, meddelar
ordföranden vad som enligt hans eller hennes uppfattning har beslutats. Detta blir
beslutet, om inte omröstning begärs.
Omröstning
29 § En omröstning ska genomföras öppet. Om det vid omröstningen finns fler än
två förslag, ska man först avgöra vilket förslag som ska ställas mot det som
ordföranden anser har beslutats.
Omröstningen avgörs genom enkel majoritet. Om det blir lika röstetal har
ordföranden utslagsröst.
Varje ledamot som deltar i den slutliga handläggningen ska delta även i avgörandet.
Ordföranden ska alltid rösta om det behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Andra
ledamöter behöver dock inte rösta för mer än ett förslag.
100
Reservation och avvikande mening
30 § När ett beslut fattas av flera gemensamt har den som deltar i avgörandet rätt
att reservera sig mot beslutet genom att få en avvikande mening antecknad. Den
som inte gör det ska anses ha ställt sig bakom beslutet.
Den som medverkar vid den slutliga handläggningen av ett ärende utan att delta i
avgörandet har alltid rätt att få en avvikande mening antecknad.
En avvikande mening ska anmälas innan myndigheten expedierar beslutet eller på
annat sätt gör det tillgängligt för utomstående. Om beslutet inte ska göras tillgängligt
för utomstående, ska anmälan göras senast när beslutet får sin slutliga form.
Dokumentation av beslut
31 § För varje skriftligt beslut ska det finnas en handling som visar
1. dagen för beslutet,
2. vad beslutet innehåller,
3. vem eller vilka som har fattat beslutet,
4. vem eller vilka som har varit föredragande, och
5. vem eller vilka som har medverkat vid den slutliga handläggningen utan att delta
i avgörandet.
Motivering av beslut
32 § Ett beslut som kan antas påverka någons situation på ett inte obetydligt sätt
ska innehålla en klargörande motivering, om det inte är uppenbart obehövligt. En
sådan motivering ska innehålla uppgifter om vilka föreskrifter som har tillämpats och
vilka omständigheter som har varit avgörande för myndighetens ställningstagande.
En motivering får helt eller delvis utelämnas, om
1. beslutet gäller anställning av någon,
2. ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver att beslutet meddelas
omedelbart,
3. det är nödvändigt med hänsyn till rikets säkerhet, skyddet för enskildas
personliga eller ekonomiska förhållanden eller något annat jämförbart förhållande,
eller
4. beslutet gäller meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen.
Om motiveringen har utelämnats enligt andra stycket 1, 2 eller 3 ska myndigheten
om möjligt ge en motivering i efterhand, om någon enskild begär det och det behövs
för att han eller hon ska kunna ta till vara sin rätt.
Underrättelse om innehållet i beslut och hur ett överklagande går till
33 § En myndighet som meddelar ett beslut i ett ärende ska så snart som möjligt
underrätta den som är part om det fullständiga innehållet i beslutet, om det inte är
uppenbart obehövligt.
101
Om parten får överklaga beslutet ska han eller hon även underrättas om hur det går
till. Myndigheten ska samtidigt upplysa parten om avvikande meningar som har
antecknats enligt 30 § eller enligt särskilda bestämmelser i någon annan författning.
En underrättelse om hur man överklagar ska innehålla information om vilka krav som
ställs på överklagandets form och innehåll och vad som gäller i fråga om ingivande
och överklagandetid.
Myndigheten bestämmer hur underrättelsen ska ske. En underrättelse ska dock alltid
vara skriftlig om en part begär det. Underrättelse får ske genom delgivning.
34 § Bestämmelserna i 33 § om underrättelse om innehållet i beslut och hur ett
överklagande går till tillämpas också om någon som inte är part begär att få ta del av
ett beslut som han eller hon får överklaga.
När beslut får verkställas
35 § Ett beslut som får överklagas inom en viss tid får verkställas när
överklagandetiden har gått ut, om beslutet inte har överklagats.
Ett beslut får alltid verkställas omedelbart, om
1. beslutet gäller anställning av någon,
2. beslutet gäller endast tillfälligt, eller
3. kretsen av dem som har rätt att överklaga är så vid eller obestämd att det inte
går att avgöra när överklagandetiden går ut.
En myndighet får även verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller
enskilt intresse kräver det. Myndigheten ska dock först noga överväga om det finns
skäl att avvakta med att verkställa beslutet på grund av
1. att beslutet medför mycket ingripande verkningar för någon enskild,
2. att verkställigheten inte kan återgå om ett överklagande av beslutet leder till att
det upphävs, eller
3. någon annan omständighet.
Rättelse och ändring av beslut
Rättelse av skrivfel och liknande
36 § Ett beslut som innehåller en uppenbar felaktighet till följd av myndighetens
eller någon annans skrivfel, räknefel eller något annat liknande förbiseende får rättas
av den myndighet som har meddelat beslutet.
När en myndighet får ändra ett beslut
37 § En myndighet får ändra ett beslut som den har meddelat som första instans om
den anser att beslutet är felaktigt på grund av att det har tillkommit nya
omständigheter eller av någon annan anledning.
Ett beslut som till sin karaktär är gynnande för någon enskild part får dock ändras till
den enskildes nackdel bara om
1. det framgår av beslutet eller de föreskrifter som det har grundats på att beslutet
102
under vissa förutsättningar får återkallas,
2. tvingande säkerhetsskäl kräver att beslutet ändras omedelbart, eller
3. felaktigheten beror på att parten har lämnat oriktiga eller vilseledande uppgifter.
När en myndighet ska ändra ett beslut
38 § En myndighet ska ändra ett beslut som den har meddelat som första instans
om
1. den anser att beslutet är uppenbart felaktigt i något väsentligt hänseende på
grund av att det har tillkommit nya omständigheter eller av någon annan anledning,
och
2. beslutet kan ändras snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon
enskild part.
När en myndighet får ändra ett beslut som har överklagats
39 § Ett beslut som har överklagats får ändras av den myndighet som har meddelat
det som första instans enbart i sådana fall som avses i 38 § och bara om
överklagandet och övriga handlingar i ärendet ännu inte har överlämnats till den
högre instans som ska pröva överklagandet.
Överklagande
Till vilken myndighet överklagas beslut?
40 § Beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Vilka beslut får överklagas?
41 § Ett beslut får överklagas om beslutet kan antas påverka någons situation på ett
inte obetydligt sätt.
Vem får överklaga ett beslut?
42 § Ett beslut får överklagas av den som beslutet angår, om det har gått honom
eller henne emot.
Hur överklagar man ett beslut?
43 § Ett överklagande av ett beslut ska göras skriftligen till den högre instans som
ska pröva överklagandet (överinstansen). Överklagandet ska dock ges in till den
myndighet som har meddelat beslutet (beslutsmyndigheten).
I överklagandet ska den som överklagar ange vilket beslut som överklagas och på
vilket sätt han eller hon vill att beslutet ska ändras.
I 3 och 4 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291) finns ytterligare bestämmelser om
vad ett överklagande som ska prövas av allmän förvaltningsdomstol ska innehålla.
103
Överklagandetiden
44 § Ett överklagande av ett beslut ska ha kommit in till beslutsmyndigheten inom
tre veckor från den dag då den som överklagar fick del av beslutet genom den
myndigheten. Om den som överklagar är en part som företräder det allmänna, ska
överklagandet dock ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet
meddelades.
Beslutsmyndighetens åtgärder
45 § Beslutsmyndigheten prövar om överklagandet har kommit in i rätt tid. Om det
har kommit in för sent ska myndigheten besluta att överklagandet inte får tas upp till
prövning (avvisning).
Ett överklagande ska dock inte avvisas om
1. förseningen beror på att myndigheten inte har lämnat en korrekt underrättelse
om hur man överklagar, eller
2. överklagandet har kommit in till överinstansen inom överklagandetiden.
46 § Om överklagandet inte avvisas ska beslutsmyndigheten skyndsamt överlämna
överklagandet och övriga handlingar i ärendet till överinstansen.
Om en myndighet ändrar ett beslut som har överklagats, ska den överlämna även det
nya beslutet till överinstansen. Överklagandet ska anses omfatta det nya beslutet.
Överinstansens åtgärder
47 § Överinstansen prövar frågor om att avvisa ett överklagande på någon annan
grund än att det har kommit in för sent.
Om ett överklagande felaktigt har getts in till överinstansen, ska den myndigheten
vidarebefordra överklagandet till beslutsmyndigheten och samtidigt ange vilken dag
som överklagandet kom in till överinstansen.
48 § Överinstansen får bestämma att det överklagade beslutet tills vidare inte ska
gälla.
Föreläggande när handläggningen har försenats
49 § Om en domstol eller en förvaltningsmyndighet bifaller ett överklagande av ett
sådant avslagsbeslut som avses i 12 § andra stycket, ska den besluta att förelägga
den myndighet som har meddelat avslagsbeslutet att snarast eller inom den tid som
överinstansen bestämmer avgöra det ärende som överklagandet avser.
Överinstansens beslut får inte överklagas.
Övergångsbestämmelser
104
2017:900
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2018.
2. Genom lagen upphävs förvaltningslagen (1986:223).
3. Den upphävda lagen gäller dock fortfarande i den utsträckning som det i en
annan lag eller förordning finns bestämmelser som innehåller hänvisningar till den
lagen.
105
EU-rätt
Fördraget om Europeiska unionen (konsoliderad
version)
Avdelning I, Gemensamma bestämmelser
Artikel 1
Genom detta fördrag upprättar de höga fördragsslutande parterna mellan sig en
Europeisk union, härefter kallad unionen, som av medlemsstaterna tilldelas
befogenheter för att deras gemensamma mål ska kunna uppnås.
Detta fördrag markerar en ny fas i processen för att skapa en allt fastare
sammanslutning mellan de europeiska folken, där besluten ska fattas så öppet och så
nära medborgarna som möjligt.
Unionen ska grundas på detta fördrag och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (nedan kallade fördragen). Dessa båda fördrag har samma rättsliga
värde. Unionen ska ersätta och efterträda Europeiska gemenskapen.
Artikel 2
Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati,
jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter
för personer som tillhör minoriteter. Dessa värden ska vara gemensamma för
medlemsstaterna i ett samhälle som kännetecknas av mångfald, icke-diskriminering,
tolerans, rättvisa, solidaritet och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män.
Artikel 3
1. Unionen ska ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd.
2. Unionen ska erbjuda sina medborgare ett område med frihet, säkerhet och rättvisa
utan inre gränser, där den fria rörligheten för personer garanteras samtidigt som
lämpliga åtgärder vidtas avseende kontroller vid yttre gränser, asyl, invandring samt
förebyggande och bekämpande av brottslighet.
3. Unionen ska upprätta en inre marknad. Unionen ska verka för en hållbar utveckling
i Europa som bygger på välavvägd ekonomisk tillväxt och på prisstabilitet, på en social
marknadsekonomi med hög konkurrenskraft där full sysselsättning och sociala
framsteg eftersträvas, samt på en hög miljöskyddsnivå och en bättre miljö. Den ska
främja vetenskapliga och tekniska framsteg.
Den ska bekämpa social utestängning och diskriminering samt främja social rättvisa
och socialt skydd, jämställdhet mellan kvinnor och män, solidaritet mellan
generationerna och skydd av barnets rättigheter.
Den ska främja ekonomisk, social och territoriell sammanhållning samt solidaritet
mellan medlemsstaterna.
106
Den ska respektera rikedomen hos sin kulturella och språkliga mångfald och sörja för
att det europeiska kulturarvet skyddas och utvecklas.
4. Unionen ska upprätta en ekonomisk och monetär union som har euron som valuta.
5. I sina förbindelser med den övriga världen ska unionen bekräfta och främja sina
värderingar och intressen samt bidra till skydd av sina medborgare. Den ska bidra till
fred, säkerhet, hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan
folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga
rättigheterna, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av
internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga.
6. Unionen ska sträva mot sina mål med lämpliga medel, beroende på de
befogenheter som den tilldelas i fördragen.
Artikel 4
1. I enlighet med artikel 5 ska varje befogenhet som inte har tilldelats unionen
i fördragen tillhöra medlemsstaterna.
2. Unionen ska respektera medlemsstaternas likhet inför fördragen samt deras
nationella identitet, som kommer till uttryck i deras politiska och konstitutionella
grundstrukturer, inbegripet det lokala och regionala självstyret. Den ska respektera
deras väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras
territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella
säkerheten. I synnerhet ska den nationella säkerheten också i fortsättningen vara varje
medlemsstats eget ansvar.
3. Enligt principen om lojalt samarbete ska unionen och medlemsstaterna respektera
och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.
Medlemsstaterna ska vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att
säkerställa att de skyldigheter fullgörs som följer av fördragen eller av unionens
institutioners akter.
Medlemsstaterna ska hjälpa unionen att fullgöra sina uppgifter, och de ska avstå från
varje åtgärd som kan äventyra fullgörandet av unionens mål.
Artikel 5
1. Principen om tilldelade befogenheter ska styra avgränsningen av unionens
befogenheter. Principerna om subsidiaritet och proportionalitet ska styra utövandet av
dessa befogenheter.
2. Enligt principen om tilldelade befogenheter ska unionen endast handla inom ramen
för de befogenheter som medlemsstaterna har tilldelat den i fördragen för att nå de
mål som fastställs där. Varje befogenhet som inte har tilldelats unionen i fördragen ska
tillhöra medlemsstaterna.
3. Enligt subsidiaritetsprincipen ska unionen på de områden där den inte har exklusiv
befogenhet vidta en åtgärd endast om och i den mån som målen för den planerade
åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, vare sig på
central nivå eller på regional och lokal nivå, och därför, på grund av den planerade
åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå.
107
Unionens institutioner ska tillämpa subsidiaritetsprincipen i enlighet med protokollet
om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. De nationella
parlamenten ska se till att subsidiaritetsprincipen följs i enlighet med det förfarande
som anges i protokollet.
4. Enligt proportionalitetsprincipen ska unionens åtgärder till innehåll och form inte gå
utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.
Unionens institutioner ska tillämpa proportionalitetsprincipen i enlighet med protokollet
om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.
Artikel 6
1. Unionen ska erkänna de rättigheter, friheter och principer som fastställs
i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna av den 7 december
2000, anpassad den 12 december 2007 i Strasbourg, som ska ha samma rättsliga
värde som fördragen.
Bestämmelserna i stadgan ska inte på något sätt utöka unionens befogenheter så som
de definieras i fördragen.
Rättigheterna, friheterna och principerna i stadgan ska tolkas i enlighet med de
allmänna bestämmelserna i avdelning VII i stadgan om dess tolkning och tillämpning
och med vederbörlig hänsyn till de förklaringar som det hänvisas till i stadgan, där
källorna till dessa bestämmelser anges.
2. Unionen ska ansluta sig till europeiska konventionen om skydd för de mänskliga
rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna anslutning ska inte ändra
unionens befogenheter såsom de definieras i fördragen.
3. De grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i europeiska konventionen
om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, och såsom
de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, ska ingå i
unionsrätten som allmänna principer.
Avdelning III, Institutionella bestämmelser
Artikel 13
1. Unionen ska ha en institutionell ram med syfte att främja dess värderingar, sträva
efter att förverkliga dess mål, tjäna dess egna, dess medborgares och
medlemsstaternas intressen samt att säkerställa konsekvens, effektivitet och
kontinuitet i dess politik och verksamhet.
Unionens institutioner ska vara följande:
—
Europaparlamentet.
—
Europeiska rådet.
—
Rådet.
—
Europeiska kommissionen (nedan kallad kommissionen).
—
Europeiska unionens domstol.
—
Europeiska centralbanken.
—
Revisionsrätten.
108
2. Varje institution ska handla inom ramen för de befogenheter som den har tilldelats
genom fördragen, i enlighet med de förfaranden, villkor och mål som anges där.
Institutionerna ska samarbeta lojalt med varandra.
3. Bestämmelserna om Europeiska centralbanken och revisionsrätten, samt närmare
bestämmelser om övriga institutioner, återfinns i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt.
4. Europaparlamentet, rådet och kommissionen ska bistås av en ekonomisk och
social kommitté och en regionkommitté, vilka ska ha rådgivande funktion.
Artikel 19
1. Europeiska unionens domstol ska bestå av domstolen, tribunalen och
specialdomstolar. Den ska säkerställa att lag och rätt följs vid tolkning och
tillämpning av fördragen.
Medlemsstaterna ska fastställa de möjligheter till överklagande som behövs
för att säkerställa ett effektivt domstolsskydd inom de områden som omfattas
av unionsrätten.
2. Domstolen ska bestå av en domare per medlemsstat. Den ska biträdas
av generaladvokater.
Tribunalen ska ha minst en domare per medlemsstat.
Domstolens domare och generaladvokater samt tribunalens domare ska
utses bland personer vars oavhängighet inte kan ifrågasättas och som
uppfyller de villkor som avses i artiklarna 253 och 254 i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt. De ska utses av medlemsstaternas
regeringar i samförstånd på sex år. Avgående domare och generaladvokater
kan utnämnas på nytt.
3. Europeiska unionens domstol ska i enlighet med fördragen
a)avgöra ärenden där talan väcks av en medlemsstat, en institution eller
fysiska eller juridiska personer,
b)meddela förhandsavgöranden när en nationell domstol har begärt
förhandsavgörande om tolkningen av unionsrätten eller giltigheten av akter
som antagits av institutionerna,
c) besluta i de övriga fall som föreskrivs i fördragen.
Fördraget om europeiska unionens funktionssätt
(konsoliderad version), utdrag
Avdelning I, Unionens befogenhetskategorier och
befogenhetsområden
109
Artikel 2
1. När fördragen tilldelar unionen exklusiv befogenhet på ett visst område, får endast
unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra
detta själva endast efter bemyndigande från unionen eller för att genomföra unionens
akter.
2. När fördragen tilldelar unionen en befogenhet som ska delas med
medlemsstaterna på ett visst område, får unionen och medlemsstaterna lagstifta och
anta rättsligt bindande akter på detta område. Medlemsstaterna ska utöva sin
befogenhet i den mån som unionen inte har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna
ska på nytt utöva sin befogenhet i den mån som unionen har beslutat att inte längre
utöva sin befogenhet.
3. Medlemsstaterna ska samordna sin ekonomiska politik och sysselsättningspolitik i
enlighet med de närmare bestämmelserna i detta fördrag, vilka unionen har
befogenhet att fastställa.
4. Unionen ska ha befogenhet att i enlighet med bestämmelserna i fördraget om
Europeiska unionen fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och
säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam
försvarspolitik.
5. På vissa områden och på de villkor som fastställs i fördragen ska unionen ha
befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera
medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenhet på dessa
områden.
Unionens rättsligt bindande akter som antas på grundval av bestämmelserna i
fördragen för dessa områden får inte omfatta någon harmonisering av
medlemsstaternas lagar och andra författningar.
6. Omfattningen av och de närmare villkoren för utövandet av unionens befogenheter
fastställs i bestämmelserna i fördragen för varje område.
Artikel 3
1. Unionen ska ha exklusiv befogenhet på följande områden:
a)
Tullunionen.
b)
Fastställandet av de konkurrensregler som är nödvändiga för den inre
marknadens funktion.
c)
Den monetära politiken för de medlemsstater som har euron som valuta.
d)
Bevarandet av havets biologiska resurser inom ramen för den
gemensamma fiskeripolitiken.
e)
Den gemensamma handelspolitiken.
2. Unionen ska också ha exklusiv befogenhet att ingå ett internationellt avtal, om
ingåendet av avtalet föreskrivs i en unionslagstiftningsakt eller om ingåendet är
nödvändigt för att unionen ska kunna utöva sin befogenhet internt eller i den mån
ingåendet kan påverka gemensamma regler eller ändra räckvidden för dessa.
Artikel 4
110
1. Unionen ska ha delad befogenhet med medlemsstaterna om den genom fördragen
tilldelas en befogenhet som inte omfattas av de områden som avses i artiklarna 3 och
6.
2. Unionen och medlemsstaterna ska ha delade befogenheter på följande
huvudområden:
a)
Inre marknaden.
b)
Socialpolitik, i fråga om aspekter som anges i detta fördrag.
c)
Ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
d)
Jordbruk och fiskeri, med undantag av bevarandet av havets biologiska
resurser.
e)
Miljö.
f)
Konsumentskydd.
g)
Transport.
h)
Transeuropeiska nät.
i)
Energi.
j)
k)
aspekter
Området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Gemensamma angelägenheter i fråga om säkerhet när det gäller de
på folkhälsa som anges i detta fördrag.
3. När det gäller forskning, teknisk utveckling och rymden ska unionen ha befogenhet
att vidta åtgärder, bland annat att besluta om och genomföra program, men utövandet
av denna befogenhet får inte leda till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina
befogenheter.
4. När det gäller utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd ska unionen ha
befogenhet att vidta åtgärder och en gemensam politik, men utövandet av denna
befogenhet får inte leda till att medlemsstaterna hindras från att utöva sina
befogenheter.
Artikel 5
1. Medlemsstaterna ska samordna sin ekonomiska politik inom unionen. Rådet ska
besluta om åtgärder i detta syfte, särskilt de allmänna riktlinjerna för denna politik.
Särskilda bestämmelser ska tillämpas på de medlemsstater som har euron som valuta.
2. Unionen ska vidta åtgärder för att säkerställa samordningen av medlemsstaternas
sysselsättningspolitik, särskilt genom att ange riktlinjerna för denna politik.
3. Unionen får ta initiativ för att säkerställa samordningen av medlemsstaternas
socialpolitik.
Artikel 6
Unionen ska ha befogenhet att vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera
medlemsstaternas åtgärder. Områdena för dessa åtgärder ska på europeisk nivå vara
a)
skydd för och förbättring av människors hälsa,
111
b)
industri,
c)
kultur,
d)
turism,
e)
utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott,
f)
civilskydd,
g)
administrativt samarbete.
Avdelning VI, Institutionella och finansiella bestämmelser
Artikel 258
Om kommissionen anser att en medlemsstat har underlåtit att uppfylla en skyldighet
enligt fördragen, ska kommissionen avge ett motiverat yttrande i ärendet efter att ha
givit den berörda staten tillfälle att inkomma med sina synpunkter.
Om den berörda staten inte rättar sig efter yttrandet inom den tid som angivits av
kommissionen, får denna föra ärendet vidare till Europeiska unionens domstol.
Artikel 259
En medlemsstat som anser att en annan medlemsstat har underlåtit att uppfylla en
skyldighet enligt fördragen får anhängiggöra ärendet vid Europeiska unionens domstol.
Innan en medlemsstat väcker talan mot en annan medlemsstat på grund av ett påstått
åsidosättande av en skyldighet enligt fördragen, ska den lägga fram saken för
kommissionen.
Kommissionen ska avge ett motiverat yttrande efter det att var och en av de berörda
staterna beretts tillfälle att skriftligen och muntligen lägga fram sin egen sak och yttra
sig över vad motparten anfört.
Om kommissionen inte yttrat sig inom tre månader efter det att saken lagts fram för
den, ska detta inte hindra att ärendet anhängiggörs vid domstolen.
Artikel 263
Europeiska unionens domstol ska granska lagenligheten av lagstiftningsakter, sådana
akter som antas av rådet, av kommissionen eller av Europeiska centralbanken och
som inte är rekommendationer och yttranden, samt sådana rättsakter som antas av
Europaparlamentet och av Europeiska rådet och som ska ha rättsverkan i förhållande
till tredje man. Den ska även granska lagenligheten av sådana akter antagna av
unionens organ eller byråer som är avsedda att ha rättsverkan i förhållande till tredje
man.
För detta ändamål ska domstolen vara behörig att pröva talan som väcks av en
medlemsstat, av Europaparlamentet, av rådet eller av kommissionen rörande
bristande behörighet, åsidosättande av väsentliga formföreskrifter, åsidosättande av
112
fördragen eller av någon rättsregel som gäller deras tillämpning eller rörande
maktmissbruk.
Domstolen ska på samma villkor vara behörig att pröva en talan som revisionsrätten,
Europeiska centralbanken eller Regionkommittén väcker för att tillvarata sina
rättigheter.
Alla fysiska eller juridiska personer får på de villkor som anges i första och andra
styckena väcka talan mot en akt som är riktad till dem eller som direkt och personligen
berör dem samt mot en regleringsakt som direkt berör dem och som inte medför
genomförandeåtgärder.
I de akter genom vilka unionens organ och byråer inrättas kan särskilda villkor och
former föreskrivas för talan som väcks av fysiska eller juridiska personer mot akter som
antas av dessa organ eller byråer och som ska ha rättsverkan i förhållande till dem.
Talan som avses i denna artikel ska väckas inom två månader från den dag då
åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag
då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna.
Artikel 267
Europeiska unionens domstol ska vara behörig att meddela förhandsavgöranden
angående
a)
tolkningen av fördragen,
b)
giltigheten och tolkningen av rättsakter som beslutas av unionens
institutioner, organ eller byråer.
När en sådan fråga uppkommer vid en domstol i en medlemsstat får den domstolen,
om den anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken, begära att
domstolen meddelar ett förhandsavgörande.
När en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat, mot vars
avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den
nationella domstolen föra frågan vidare till domstolen.
Om en sådan fråga uppkommer i ett ärende vid en domstol i en medlemsstat i fråga
om en frihetsberövad person, ska domstolen meddela sitt avgörande så snart som
möjligt.
Artikel 288
När institutionerna utövar unionens befogenheter ska de anta förordningar, direktiv,
beslut, rekommendationer och yttranden.
En förordning ska ha allmän giltighet. Den ska till alla delar vara bindande och direkt
tillämplig i varje medlemsstat.
Ett direktiv ska med avseende på det resultat som ska uppnås vara bindande för varje
medlemsstat till vilken det är riktat, men ska överlåta åt de nationella myndigheterna
att bestämma form och tillvägagångssätt för genomförandet.
Ett beslut är till alla delar bindande. Om ett beslut anger till vem eller vilka det riktar
sig, är det bindande endast för dessa.
113
Rekommendationer och yttranden ska inte vara bindande.
Artikel 289
1. Det ordinarie lagstiftningsförfarandet består i att Europaparlamentet och rådet på
förslag av kommissionen gemensamt antar en förordning, ett direktiv eller ett beslut.
Detta förfarande definieras i artikel 294.
2. I de särskilda fall som anges i fördragen ska ett särskilt lagstiftningsförfarande
bestå i att Europaparlamentet med medverkan av rådet, eller rådet med medverkan av
Europaparlamentet, antar en förordning, ett direktiv eller ett beslut.
3. De rättsakter som antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör
lagstiftningsakter.
4. I de särskilda fall som anges i fördragen kan lagstiftningsakter antas på initiativ av
en grupp medlemsstater eller Europaparlamentet, på rekommendation av Europeiska
centralbanken eller på begäran av domstolen eller Europeiska investeringsbanken.
114