Ekaterina Andersson Kreativitet sett ur ett sociokulturellt perspektiv För att förstå förhållandet mellan sociokulturell teori och kreativitet, eller hur man kan betrakta kreativitet genom de sociokulturella begreppen, måste man först bestämma de grundläggande föreställningar vilka användas i sociokulturell teori. Belyakova U. L. i sin artikel Sociokulturell strategi: formningsstadierna och de grundläggande imperativer, definierar det sociokulturella perspektivet som en metodologi som baseras på en systematisk approach, vars kärna är ett försök att betrakta samhället som en enighet / sammanhållning av en kultur och socialitet som bildad och omvandlad av mänskliga aktivitet. (2011). Det vill säga att de mänskliga kommunikationsförmågor, som i sin tur baseras på de kulturella och sociala omständigheter, är den grundläggande faktorn av den sociokulturella teorin. Ett av de grundläggande begreppen som används av den sociokulturella teorin och som Anders Jacobsson beskriver i sin artikel Sociokulturella perspektiv på lärande och utveckling lärande som begreppsmässig precisering och koordinering, är Artefakt. Artefakter, i kontext med denna teori, är ett slags verktyg, som främjar mänskliga kreativitetet eller med andra ord är resurser som en person löser vissa uppgifter eller utvecklar sina förmågor / erfarenhet / kunskaper med. Anders Jacobsson hänvisar till Cole och konstaterar att enligt den sociokulturella teorin är Artefakter uppdelade i tre typer (primära, sekundära, tertiära) och kan vara antingen fysiska, kulturella eller mentala, även vissa koder (enligt semiotik), tecken och så vidare kan impliceras här; våra förmågor och kunskaper är också vissa typer av artefakter eller "verktyg" som i sin tur kan betraktas som mellanhänder / medieringar mellan fenomen / handlingen / tankar osv. och subjekten (människan). På så sätt kan allt som omger oss definieras i viss mån som Artefaker enligt den sociokulturella teorin. Anders Jacobsson, med hänvisning till Cole, definierar artefakt att det är "[A]n aspect of the material world that has been modified over the history of its incorporation into goal-directed human action". Således blir det tydligt att Artefakter, enligt sociokulturell teori, är vissa verktyg som människa använder i sitt livsktivitet samt i kreativitet. Den kreativa processen, om vi betraktar begreppet ur ett sociokulturellt perspektiv, innebär en bilateral / ömsesidiga förhållande, mellan artefakt och individ, det vill säga att, å ena sidan använder individen vissa typer av artefakter i sin kreativa aktivitet, det menar att tack vare artefakter kan en människa skapa / generera något nytt och också utöka sina mentala och kreativa förmågor, och samtidigt, tack vare sina kreativa förmågor, utvecklar en person artefakter själva. Anders Jacobsson, att stödja sig på Cole, skriver att "artefakter och dess användare sammankopplade i en dialektisk och ömsesidig relation där artefakten påverkar människors tänkande och handling och där användaren också kan bidra med att utveckla artefakten ytterligare genom att lägga till nya uppfinningar eller tillämpningar". Anders Marner hävdar att kreativitet är inte en viss autonom och oberoende process, men det är en process som alltid bygger på vissa omständigheter, artefakter, förhållanden, denna process innebär ett visst meningsutbyte, kunskap, resurser, ”verktyg” (det vill säga artefakter i aspekten av sociokulturell teorin) och baserat på tidigare erfarenheter / kunskaper / artefakter. Marner i artikeln "Möte&medieringar" resonerar över Wertsches idee och konstaterar att ”den frihet kan som det fria skapandet förutsätter inte förutsättas. Den måste snarare erövras i ett bemästrande eller en appropriering (Wertsch (1998:53ff.). Appropriering innebär att ta något från den andre för att göra till sitt”. Dessutom att betrakta kreativitet utifrån den sociokulturella teorin, kan vi konstatera att det är en dialektisk process inte endast när det gäller förhållandet mellan artefakten-individenartefakten, utan också detta kan betraktas enligt den intersubjektivitets kontext, eftersom det underförstått interaktionen mellan människor, ett slag av dialog / "polyfoni" eller "heteroglossi" (enligt Bakhtin) av åsikter, bedömningar, teorier, argument. Nämligen kommer, genom den dialogiska processen, där en grupp omprövar / omvärderar vissa begrepp, fenomen, normer osv, fram till något nytt, nya tankar, teorier, kunskaper eller, med andra ord, nya artefakter (primära, sekundära, tertiära), som är relevanta för denna grupp, eller, att tita vidgare, för samhället / kultur. Detta fenomen är också relaterat till begreppet Intersubjektivitet och kan illustreras med exemplet på en sådan företeelse som Brainstorm i en kreativ (eller någon annan) byrå, där gruppen erbjuder sina egna och diskuterar andras alternativform för att lösa problemet / uppgiften. Genom en dialog, en gruppdiskussion av andras förslag sker en omprövning av sina egna idéer, så kommer gruppen gradvis till en viss kompromisslösning på problemet. När det gäller pedagogikämnet vill jag nämna ytterligare ett begrepp eller aspekt, vilket, från min synvinkel, verkar vara mycket lämpligt när man tänker på kreativitetsproblemet i den sociokulturella teorin kontext. Nämligen begreppet är det Divergenta tänkandet (som innebär Kreativt tänkande i motsats till konvergenta, vilket i sin tur betyder ensidig eller intolerant tänkande), som, enligt min mening, är viktigt att nämna, och som kopplad till en eller annan grad med alla ovanstående termer och definitioner av sociokulturella teorin. Med hjälp av det divergenta / konvergenta tänkandet kan de tendenserna till klassisk och modern pedagogik förklaras. Det ständigt ökande informationsflödet, de variationer och metoder för överföring av information kräver särskild uppmärksamhet på utvecklingen av ett kreativt / variativt eller divergenta sätt att tänka när det gäller barnsutveckling. I den nutida pedagogiken finns det ökande krav på utveckling av kreativa individer, som måste ha flexibelt tänkande, utvecklad fantasi för att lösa komplexa problem, inte hitta det bara enda möjliga, utan flera alternativa lösningar av problemet, utveckla en multimodal inställning till uppfattningen av olika informationskällor, och så vidare. För närvarande, inom de klassiska skolplanens ram, eller som Marner definierar den ”auktoritära metodiken”, studerar barn, för det mesta, lösningen av problemet en-dimensionellt / linjärt (konvergent), eller, att säga enkelt: en fråga - ett svar. Den konvergenta strategin, som det auktoritera pedagogiksystemet huvudsakligen bygger på, föreslår ett bestämt tankesätt, en entydig koppling mellan fenomen / händelse och följaktligen den bara enda korrekta lösningen på problemet. Så här byggs det klassiska utbildningssystemet i skolan, särskilt detta kan tydligt ses i examens- eller testsystemet. Ändå tappar den klassiska / konservativa pedagogiken sin aktualitet i det moderna samhället, där krävs ofta icke-standardiserade alternativ för att lösa ett visst problem, dvs att det kan finnas flera svar på en fråga, flera synvinklar, flera lössningar. Sålunda bör, i det moderna utbildningssystemet, frågan uppstå om barnens utveckling av förmågan till divergent / kreativt tänkande. För att sammanfatta kort begreppet Kreativitet, skulle jag säga att den definitionen kopplad på ett eller ett annat sätt till faktorer som är inneboende i det sociokulturella perspektivet, såsom Mediering, Artifact, Multimodalitet, Intersubjectivitet och så vidare. Artefakter är ett slags förmedlande (medierande) element som individen använder i sin kreativa verksamhet. Begreppet Mediering indikerar den kreativa processens dialektiska karaktär, det vill säga att skapandet av något nytt är omöjligt utan dialog och omprövning av något gammalt, genom dialog sker förbättring och utveckling. Således manifesteras det här definitionen av Intersubjektivitet, vilket innebär en viss gemenskap av människor som ha gemensamma intressen, idé, gärning och så vidare. Multimodalitet är också en viktig faktor om det gäller kreativitet i samband med sociokulturella perspektivet, eftersom nutida kultur kännetecknas av uppkomsten och utvecklingen av nya former av teckensystem som ständigt utvecklas, förbättras och blir mer komplicerade. Därför måste den moderna människan ha divergent / mångsidig tänkande för att förstå dessa teckensystem. Allt detta inkluderar begreppet kreativitet. REFERENSER: Anders jacobsson. (2012). Sociokulturella perspektiv på lärande och utveckling. Malmö högskola: Pedagogisk Forskning i Sverige. Belyakova U. L. (2011). (Min Över.) Sociokulturell strategi: formningsstadierna och de grundläggande imperativer. Moskvauniversitetet. Public administration e-jurnal, http://ejournal.spa.msu.ru/uploads/vestnik/2011/vipusk__29._dekabr_2011_g./problemi_upravlenija _teorija_i_praktika/belyakova.pdf Marner Anders. (2005). Möten och medieringar: estetiska ämnen och läroprocesser i ett semiotiskt och sociokulturellt perspektiv. Umeå: Fakultetsnämnden för Lärarutbildningen.