Nya värderingar,
nytt samhälle?
Om socialdemokratin,
samhällsutvecklingen och
medborgarnas värderingar i
ljuset av valförlusten 2010
Forskarbidrag insända till
Arbetarrörelsens forskarnätverks konferens
7 december 2010
i Riksdagshuset, Stockholm
Förord
Valet 2010 innebar ett historiskt valnederlag för Socialdemokraterna. Inte sedan
rösträttens införande har en så låg andel av väljarkåren röstat socialdemokratiskt. Utvecklingen är dock inte unikt svensk. I hela Europa går de socialdemokratiska partierna och den politiska vänstern tillbaka, trots ekonomisk kris och
en ökande ojämlikhet mellan medborgarna.
Hur bör vi då förstå denna utveckling i förhållande till vår tids samhälls- och
värderingsförändringar? Beror de socialdemokratiska partiernas tillbakagång på
att medborgarna övergett tanken om en generell välfärdsstat finansierad genom
höga skatter? Eller beror det på andra faktorer, såsom mediernas roll, nya mönster i hur olika samhällsklasser röstar, främlingsfientliga partiers framgångar, eller på att arbetarrörelsen själv har förändrats?
För att belysa dessa frågor bjöd Arbetarrörelsens forskarnätverk in till en heldagskonferens den 7 december 2010, under vilken en rad forskare talade om hur
dagens samhällsutveckling påverkar förutsättningarna för en jämlikhetsskapande och solidaritetsgrundad politik. Som föreläsare medverkade Johan Martinsson, Klas Gustavsson, Stefan Svallfors, Maria Oskarson, Robert Östling, Orlando
Mella, Jens Rydgren, Jesper Strömbäck, Jenny Madestam, Lena Sommestad och
Torsten Svensson.
Konferensen arrangerades av Arbetarrörelsens forskarnätverk tillsammans
med Arbetarrörelsens Tankesmedja, Socialdemokratiska studentförbundet, samt
Socialdemokratiska partiets kriskommission och riksdagsgrupp.
Till konferensen bjöd vi även in forskare att skriva en kortare analys av hur
3
eventuella förändringar i medborgarnas värderingar, samhällets struktur och
politikens funktionssätt kan anses påverka utrymmet för arbetarrörelsens och
socialdemokratins möjligheter att i dag bedriva en jämlikhetssyftande reformistisk politik. I föreliggande skrift presenteras dessa analyser. Vi vill varmt tacka
alla författarna för deras tänkvärda bidrag.
Texterna handlar om allt ifrån ekonomisk politik till valanalyser och diskussion om politiska strategier. Texterna har inte korrekturlästs och presenteras i
denna enklare form. Alla åsikter är författarnas egna.
Vi hoppas att dessa röster från forskarsamhället kan bidra till en djupare
förståelse och diskussion om den svenska socialdemokratins samtida läge, utmaningar och möjligheter.
Trevlig läsning!
Arbetarrörelsens forskarnätverk
4
walter korpi
Socialdemokrater vilsna i en
förändrad verklighet
Hela folket i arbete! Den parollen bar upp den svenska socialdemokratins efterkrigsprogram och lade grunden för partiets starka ställning bland väljarna fram
till 1980-talet. Full sysselsättning blev basen för individers och familjers livsprojekt. Från den basen kom arbetare och tjänstemän att under efterkrigstiden se
sig som löntagare, som på goda grunder kunde rösta på partiet. Det gamla motsatsparet arbetarklass och medelklass smälte nu gradvis ihop till ett stort kollektiv av löntagare med viktiga gemensamma intressen i bevarad full sysselsättning,
hög kvalitet i sjukvård och skola samt i socialförsäkringar som gav trygghet för
inkomsten när man blev sjuk, arbetslös eller gammal. Nyckeln till socialdemokraternas väljarstöd var inte att deras program på något särskilt sätt gynnade
medelklassen utan att partiet hade en reformstrategi för gemensamma intressen
hos flertalet löntagare. Också i andra västländer gav kampen mot arbetslöshet
och för full sysselsättning dragkraften för socialdemokraternas växande stöd.
I Sverige som i de andra västeuropeiska länderna har de socialdemokratiska
partiernas väljarstöd nu rasat. Orsakerna till detta ras är inte att väljarnas värderingar i grunden har förändrats. Den rimligaste förklaringen är att målet om
full sysselsättning nu har försvunnit bortom synranden och att socialdemokraterna har förlorat greppet om arbetslösheten eller inte längre verkar bry sig. I
bakvattnet till en mycket hög arbetslöshet som kommit för att stanna stärker
främlingsfientliga partier ställningarna som protestpartier när andra partier inte
kan peka ut lösningar.
Årets valrörelse blev främst en tävling i skattesänkningar, de borgerligas na-
5
turliga och bästa gren. Socialdemokraterna använde inte ens de öppningar för
satsning på fler jobb i offentlig sektor som regeringens finanspolitiska råd och
Konjunkturinstitutet pekat på. För att få perspektiv på socialdemokraternas nu
plågande vilsenhet börjar jag här med att titta långt in i backspegeln för att se
hur vi kommit in i den nuvarande situationen. Från denna positionsbestämning
kan vi sedan diskutera vägvalen framåt.
Varför full sysselsättning under trettio år?
Människorna samarbetar för att göra kakan större. Men hur ska den växande
kakan delas upp? På den frågan finns det inga bestående lösningar. I stället har
vi här en ständigt pågående fördelningskonflikt mellan olika intressegrupper.
Nivån på arbetslösheten är en viktig mätare på utfallet av dragkampen mellan
breda grupper av löntagare och näringslivets makthavare. Efter slutet av det
första världskriget 1918 kom höga arbetslöshetstoppar (se Figur 1).1 Många samhällsforskare och politiker hade väntat sig en liknande utveckling också efter
det andra världskriget 1945. Men i stället fick vi då en tvärvändning mot mycket
låga arbetslöshetsnivåer under ett trettiotal år framåt. Som lägst låg den genomsnittliga nivån då länge under två procent. Hur kom det sig att vi då som i en
handvändning gick från massarbetslöshet till full sysselsättning?
Den enskilt viktigaste drivkraften bakom denna vändning var att efter fredsslutet blev i de flesta västländerna socialdemokrater för första gången i historien
regeringspartier eller det viktigaste oppositionspartiet. Denna oväntade förändring av politiska maktförhållanden och det växande väljarstödet gav socialdemokraterna initiativet. De kunde sätta den politiska agendan för att nå och bevara
mycket låg arbetslöshet. Av rädsla för väljarnas vrede vågade de borgerliga och
kristdemokratiska partierna inte annat än att hålla god min och acceptera låg
arbetslöshet. Under den långvarigt låga arbetslösheten minskade inkomstskillnaderna mycket tydligt i de flesta västländer.
Men de politiska motsättningarna om arbetslösheten levde hela tiden kvar.
År 1960 gjordes en studie där ekonomer i åtta västländer fick rangordna vilka
prioriteringar olika partier i praktiken gjort när det gällde ett antal viktiga politiska mål.2 Ett av målen var full sysselsättning, ett annat låg inflation. Resultaten
visade att endast de socialdemokratiska partierna konsekvent satte full sysselsättning högst och låg inflation lägst. Konservativa och liberala partier gjorde
6
Figur 1. Procent arbetslösa 1920–2009.
Procent arbetslösa 1920–2009.
Medelvärden för tretton länder där
socialdemokrater var i regeringsställning eller det viktigaste
oppositionspartiet efter 1945.
lika konsekvent den motsatta värderingen: låg inflation högst, full sysselsättning
lägst. Inte heller Europas starka kristdemokratiska partier har någonsin haft full
sysselsättning som ett högt prioriterat mål.
Långvarigt låg arbetslöshet minskar företagens vinster
Den kritik de borgerliga partierna i Europa under 1960-talet oftast förde fram
var att regeringarna främst måste motverka den ökande inflationen. Fram till
det andra världskriget var inflationen allmänt mycket låg. Då ledde löneförhandlingar ofta till långa arbetskonflikter, inte sällan lockouter för att sänka
lönerna. Regeringarna gjorde inte mycket mer än att se på när guldmyntfoten
och riksbankernas vägran att sänka sina styrräntor för att öka sysselsättningen
gav mycket hög arbetslöshet. När regeringarna efter 1945 gick in för att hålla
arbetslösheten nere fick vi vad som ofta kallades en spiral av ökande löner och
priser, där arbetsgivarna i förhandlingarna kunde gå med på att höja lönerna för
att i nästa steg kompensera sig genom att höja priserna. Arbetskonflikterna blev
nu korta men ökade i omfattning.
7
Bekymren för inflationen delades också av löntagarna, inte minst i Sverige
där bl a LO och Gösta Rehn drev kampanjen ”Hata inflationen!” I flera länder
provade man olika former av trepartsförhandlingar, där arbetsgivare och löntagare i samverkan med regeringarna sökte lösningar som t ex i de svenska s k
Hagarundorna.
Men ökande inflation var inte främst en fråga om mera luft i lönekuverten.
Den långvarigt låga arbetslösheten minskade löntagarnas underläge i förhållande till arbetsgivarsidan och ledde i praktiken till att arbetsgivarna nu måste
förhandla med fackföreningarna också om sina vinstandelar. I de europeiska
länderna blev resultaten av dessa förhandlingar att sedan 1950 ökade löntagarnas andel av bruttonationalprodukten gradvis på vinsternas bekostnad (Figur
2). Den långvarigt låga arbetslösheten pressade företagens vinstnivåer. Samtidigt
blev fackföreningarna starkare och viktiga politiska maktfaktorer. Löntagarnas
inflytande växte. Man började ifrågasätta arbetsgivarnas rätt att ensidigt leda
och bestämma på arbetsplatserna. I Europa ökade arbetskonflikterna med Paris
1968 som det stora utropstecknet.
Figur 2. Löneandelen som procent av BNP i 11 europeiska länder efter 1950.
8
Hur skrämma väljarna med hög arbetslöshet?
I det läget tillsatte samarbetsorganet för de rika västländerna – OECD – en utredning som 1970 kom med sin rapport Inflationen – Det nuvarande problemet.3 Vid
sidan av penningvärdesförsämringen redovisar rapporten löntagarnas växande
andel på vinsternas bekostnad som det centrala problemet. Enligt rapporten har
denna situation uppstått genom att regeringarna i valet mellan låg inflation och
låg arbetslöshet av rädsla för väljarnas dom alltid har valt låg arbetslöshet. På 30talet såg väljarna hög arbetslöshet som något naturligt och oundvikligt. Under
efterkrigstiden skulle väljarna direkt peka ut regeringen som ansvarig för en
växande arbetslöshet och straffa den vid nästa val. Rapporten slutar med rekommendationen att regeringarna nu ska låta arbetslösheten öka. Men här ser man
ett stort pedagogiskt problem: Hur ska regeringarna lära väljarna att av fruktan
för hög arbetslöshet hålla tillbaka sina lönekrav utan att man behöver läxa upp
dem med att verkligen få känna på hög arbetslöshet?
Vad OECD sett som sitt stora pedagogiska problem – att låta arbetslösheten öka utan att ansvaret drabba regeringen – fick en dramatisk lösning. Efter kriget mellan Israel och arabländerna höjde de oljeproducerande ländernas
samarbetsorgan – OPEC – drastiskt oljepriset först 1973 och sedan 1979. Dessa
extrema höjningar fick västländernas ekonomier att skära ihop och i de flesta
länder ökade arbetslösheten. I England visade Thatcher, att när man kunde peka
på oljechocken som orsak till hög arbetslöshet kunde regeringen bli omvald trots
hög arbetslöshet. I de dåvarande EG-länderna lade man nu om den ekonomiska
politiken mot nya men kära mål. Dessa länder övergav full sysselsättning och
styrde därefter i stället mot låg inflation. EFTA-länderna Sverige, Norge, Finland
och Österrike försökte att med andra medel bevara hög sysselsättning.
Gösta Rehn: Full sysselsättning inte längre tillåten
Den tidigare LO-ekonomen Gösta Rehn, som följt den här utvecklingen på nära
håll, sammanfattade i en artikel 1987 utvecklingen under den här tiden så här:
”Det är möjligt att den plötsliga ökningen av arbetslösheten efter den första
uppgången i oljepriserna 1973 inte hade planerats av regeringarna. Men när
den kom var de glada över att se att arbetslösheten inte var politiskt så farlig
som de hade trott. … Det skede vi nu är inne i kan karakteriseras så att full sys-
9
selsättning inte längre är tillåten. … Regeringarna ska inte försöka att alltför
snabbt få tillbaka full sysselsättning. De måste följa den smala vägen mot
en något bättre tillväxt och sysselsättning, och fackföreningarna ska lära sig
läxan: att inte höja lönerna så att det uppstår arbetslöshet. Om fackföreningarna sköter sig bra och trycker ned medlemmarnas löner kan de anförtros, att
som belöning få en nivå något närmare full sysselsättning. Men uppenbarligen kan sysselsättningen aldrig verkligen tillåtas att bli full sysselsättning.
… Arbetskraftsanvändningen bör hållas så mycket under full sysselsättning
att fackföreningarna och deras medlemmar ständigt påminns om ’läxan’. …
Självklart erkänner ingen regering, att hög arbetslöshet är ett mål eller ett centralt
medel för att uppnå prisstabilitet och en önskad tillväxtnivå.”4
ECB och Stabilitetspakten elstängsel mot löntagarna
De starkaste politiska krafterna bakom den Europeiska Unionen, bland dem de
kristdemokratiska partierna, gav första prioritet åt uppgiften att bygga upp den
Europeiska Centralbank (ECB) med ett enda och snävt mål: att bevara en låg
inflation. Den amerikanska centralbanken har ett mycket bredare mål: att också
uppnå god sysselsättning och tillväxt vid sidan av inflationsbevakningen. Till
skillnad från USA har Europa haft både starka fackföreningar och socialdemokratiska partier. Den enda och snäva uppgiften för ECB att hålla låg inflation var
ett sätt att med dubbla lås gardera sig mot att Europas starka socialdemokratiska
partier och fackföreningar skulle kunna vattna ut inflationsbekämpningen med
försök att motverka hög arbetslöshet.
ECB:s nuvarande regelverk gör att banken som sin centrala uppgift har att
höja styrräntan för att ”kyla ned” en situation när arbetslösheten blir så låg att
inflationen riskerar att öka. Men inflation, arbetslöshet och löntagarnas andel av
produktionen är mycket nära förbundna. Genom att hålla låg inflation kommer
den politiken att på samma gång också leda till hög arbetslöshet och att minska
löntagarnas andel av produktionens resultat. Efter 1980 har löntagarnas andel av
BNP klart sjunkit (Figur 2).
Som jag nämnt ovan försökte fackföreningarna och socialdemokraterna i flera
västeuropeiska länder att under 1970- och 80-talen få med arbetsgivarna på breda
uppgörelser, där löner, skatter och en del andra viktiga frågor samtidigt kunde förhandlas. Dessa olika former av ”politiska förhandlingar” blev delvis ganska fram-
10
gångsrika. Men när arbetsgivarna och de borgerliga partierna nu såg en möjlighet
att genom hög arbetslöshet ensamma kunna bestämma, att slippa förhandlingar
och kompromisser, var det ur deras synpunkt rationellt att välja den utvägen.
ECB och dess enda målsättning för låg inflation är nu en del av den europeiska konstitutionen. Förändringar i dessa grundlagar kräver i princip godkännande av samtliga medlemsländer. Det blir ytterst svårt för att inte säga nära nog
omöjligt att i den här frågan få fram någon ändring. ECB och stabilitetspakten
kring EMU har kommit att bli ett elstängsel, som snabbt ger en stöt i form av
stigande arbetslöshet om löntagarna avviker från den ”rätta vägen.”
Socialdemokrater övertar borgerlig syn på välfärdsstaten
Det var inte många ledande socialdemokrater som i valrörelsen ifrågasatte alliansens påståenden, att välfärdsstaten lett till ett växande ”utanförskap” genom
onödiga sjukskrivningar mm och blivit en huvudorsak till hög arbetslöshet. Detta ”utanförskap” var särskilt stor bland kvinnor i offentlig sektor. Här bör man
komma ihåg att de hårda neddragningarna efter krisen 1991 särskilt drabbade
kvinnor i offentlig sektor, där mycket personal drogs bort medan arbetsuppgifterna blev kvar för att utföras av färre anställda. Studier visar t ex att skadlig
stress bland LO-kvinnorna under den här perioden ökade markant i offentlig
men inte i privat sektor.
Som en viktig del av sin offensiv mot socialdemokratin drev näringslivet under 1980-talet intensiva kampanjer om att ”den svenska modellen” efter 1970 allvarligt försämrat Sveriges ekonomiska tillväxt i jämförelse med de andra OECDländerna. Annonserna påstod att om Sverige haft samma tillväxt sedan 1970 som
andra OECD-länder skulle varje svensk familj ha fått 100 000 tals kr mer i hushållskassan. Bland OECD-länderna fanns 1970 fattiga länder som Turkiet, Grekland, Portugal och Spanien, medan Sverige tillsammans med en del andra länder
var klart rikare. Men samma tillväxt räknat i kronor per invånare blir betydligt
mer i procent för ett fattigare land med låg utgångsnivå än för ett rikt land med
högre utgångsnivå. Vrångbilden av att Sverige ”halkar efter” byggde på en sådan
vinkling. Dessa effektivt vinklade kampanjer har lämnat bestående spår i verklighetsbilden också hos ledande svenska socialdemokrater.
Att skatter och välfärdspolitiska reformer kan minska ekonomisk effektivitet och tillväxt är något som politiker och forskare bör ha i minnet. Men vi
11
måste också se på fakta. Med ett räkneexempel kan vi illustrera hur näringslivet
kampanjmakare fått fram den svenska eftersläpningen. Anta att vi vill jämföra
effekterna av två olika träningsmetoder i höjdhopp på en amatör med 100 cm
som personbästa och en distriktsmästare med rekord på 200 cm. Anta att båda
efter avslutad träning ökat sitt personbästa med 10 cm. Enligt näringslivet räknemodell har amatören då vunnit eftersom han ökat med 10 % från sitt utgångsvärde. Mätt på samma sätt i procent av utgångsvärdet har distriktsmästaren ju
bara ökat med 5 %. Om distriktsmästaren ökat lika mycket (10 %) som amatören
skulle han ha förbättrat sitt rekord med hela 20 cm!
Den här sortens räkneövningar kunde ha lagts i glömska men de fortsätter
att spöka bland ledande socialdemokrater. Ett exempel är det studiematerial som
partimedlemmarna fick att diskutera inför partiets s k tillväxtkongress 2004.
Studiematerialet var utarbetat under ledning av Thomas Östros, Pär Nuder och
Jens Henriksson. Där fick partimedlemmarna läsa, att om Sverige sedan 1970
haft samma tillväxt som andra jämförbara länder hade vi varit betydligt rikare:
”I genomsnitt hade svenska hushåll haft 12-13 procent högre inkomster och den offentliga sektorn hade disponerat över 100 miljoner kronor mer än nu.” Partimedlemmarna fick sedan i uppgift att diskutera hur vi skulle kunna ha använt denna av
oss nu bortslösade rikedom. Detta budskap till partimedlemmarna byggde helt
på den räknemodell som introducerats många år tidigare av Näringslivets Ekonomifakta och som blandar ihop förändring i kronor och förändringar i procent
från olika utgångsnivåer.
Om vi ska dra slutsatser om politikens effekter på tillväxt måste vi på något
sätt ta hänsyn till skillnader i ländernas utgångsnivåer. Ett sätt är då att jämföra Sverige med länder som har samma höga utgångsläge, dvs de sex europeiska
länder som 1970 tillsammans med Sverige tillhörde de rikaste OECD-länderna.
Dessa sex länder var Danmark, England, Frankrike, Holland, Schweiz och Tyskland. Deras välfärdsstater skiljer sig på olika sätt från den svenska. Vi kan här
jämföra hur nivåerna av BNP per invånare förändrats från 1950 och fram till
2008 i internationellt jämförbara mått på köpkraft för Sverige och för medelvärdet av de sex andra rika länderna (Figur 3). Vi ser att från starten 1950 följer den
svenska tillväxtlinjen fram till 1990 mycket nära medelvärdet för de sex andra
rika länderna. Uträknat i procent blir ökningen lika stor för Sverige som för de
sex andra rika länderna.
12
Figur 3. Utvecklingen av BNP per invånare efter 1950 i Sverige och i sex
andra rika europeiska länder
Utvecklingen av BNP per invånare
efter 1950 i Sverige och i sex andra
rika europeiska länder (Belgien,
Danmark, Frankrike, Schweiz,
England och Holland). Konstanta
köpkraftspariteter. (Källa: OECD)
Det klara brott i Sveriges tillväxtlinje efter 1970 som så många trott på finns
det helt enkelt inte. När näringslivet och tongivande ekonomer hävdat att den
svenska välfärdsstaten allvarligt skadat vår tillväxt fanns det inte något som helst
stöd för detta i OECD-siffrorna fram till 1990. Vi ser i figuren att den enda stora
skillnaden mellan tillväxten i Sverige och i de sex länderna kom 1991-93, medan
Bildt var statsminister. Detta fall var inte en försenad effekt av välfärdspolitiken.
Till de näraliggande orsakerna hör i stället avregleringen av bankerna 1985, något som i samspel med skattereformen 1991 drastiskt minskade efterfrågan inom
landet under en internationell konjunkturnedgång när arbetslösheten tredubblades och vi fick en valutakris med 500 procents ränta hos riksbanken. Men efter
1993 har Sveriges BNP-nivå stadigt ökat så att vi under de senaste åren åter är på
samma nivå som de med oss mest jämförbara sex länderna.
13
Vad göra?
Det nytänkande som nu behövs bland socialdemokraterna bör främst riktas in
på hur man i nuvarande verklighet kan identifiera och i praktisk politik föra
fram reformer som är relevanta i vardagen för breda grupper av löntagare. Förnyelsen med fokus på miljöfrågorna samt för jämställdhet mellan kvinnor och
män har här varit positiv. Men när andelen (s) röstande minskar både inom LO
och TCO bör man åter ta upp de grundläggande frågorna om arbetslivet och
ekonomisk ojämlikhet.
I motsats till näringslivets åsiktsfabriker har arbetarrörelsen en tankesmedja
som i fråga om kvalitet ligger på en mycket hög nivå. Där har Anne-Marie Lindgren nyligen påtalat hur partiets uppmärksamhet på den ekonomiskt betingade
ojämlikheten och utvecklingen på arbetsmarknaden länge minskat trots att förändringarna varit klart negativa för löntagarna (Arbetarrörelsens tankesmedja,
Om S-förnyelsen 2010-11-17). Där konkretiserar hon de problem som jag här beskrivit. Jag avslutar därför med att instämma i det Lindgren skriver:
”Vi har sedan 90-talets mitt haft en tydligt ökad utsortering från arbetsmarknaden, betingad av allmänt skärpta krav på tempo, stresstålighet och
prestationsförmåga. Vi har också en tydlig tendens till försämring av anställnings- och arbetsvillkor: Fler tillfälliga anställningar, uppdelade arbetsscheman, hårdare tidspress, minskade möjligheter att påverka det egna arbetet,
ökade krav på arbetsinsatser utöver ordinarie arbetstid, omvandling av anställningar till uppdrag (microföretag), osv. Utvecklingen är mest märkbar
för LO-grupperna men syns också inom tjänstemannayrkena – särskilt kraven på (obetalt) övertidsarbete har ökat på många håll.
Att partiet inte riktigt såg detta ledde, bland annat till, att man felbedömde orsakerna till att anspråken på såväl a-kassa som sjukförsäkring ökade
från 90-talets slut. I statistiken syns tydligt att huvudorsaken är ökningen av
såväl långtidsarbetslöshet som långtidssjukskrivningar. Båda har ett tydligt
samband utsorteringen på arbetsmarknaden. Men förklaringarna, även inom
socialdemokratin, kom att sökas i att trygghetssystemen var för generösa, och
botemedlet låg i snävare bedömningar. Utsorteringsmekanismerna inom arbetslivet fick däremot fortsätta att verka.
Tjugo år tidigare skulle socialdemokratin inte gjort den missen. Men
14
perspektivet har långsamt men säkert förskjutits under trycket av den allt
starkare marknadesideologin: det som kallades ekonomiska incitament hade
blivit den dominerande förklaringen, medan sociala och strukturella faktorer
mer och mer hamnat i bakgrunden. På samma sätt trängde marknadstänkandet igenom i politiken i övrigt: avregleringar, privatiseringar, pengsystem och
marknadsbaserade modeller (beställa-utföra) igenom i den offentliga förvaltningen. …
Förändringarna syftade till större effektivitet och bättre kvalitet i samhällssektorn, men vad de konkret innebar var att de politiska, demokratiska,
möjligheterna att upprätthålla kvalitet och effektivitet faktiskt minskade –
och att kvalitet och effektivitet därmed sjönk. Ingen torde i dag anse avregleringen av elmarknaderna och av SJ hör till socialdemokratins mest lyckade
projekt. Och regelverken för de privatiserade verksamheterna inom den offentliga sektorn har så stora luckor att skattepengar bara rinner iväg.
I praktiken används ordet ’förnyelse’ i dag om förändringar i riktning mot
en borgerlig, marknadsinfluerad samhällsbild. Men socialdemokratisk ’förnyelse’ borde, med ledning av erfarenheterna från 90-talet likaväl som från dagens forskning, snarare innebära en renovering av den äldre insikten om det
nödvändiga av en politisk reglering av marknaderna – och ett sökande efter
de i dag ändamålsenliga metoderna för det.
Den tillväxtpolitik för nya jobb, som alla efterlyser, skapas således inte av
vare sig sänkt restaurangmoms eller subventionerade hushållstjänster. Den
handlar om samhällsinsatser för vissa grundläggande förutsättningar: utbildning, infrastruktur (typ kollektivtrafik som fungerar även när det snöar… )
och tillgång till kapital. Det handlar om åtgärder för ett effektivt samarbete
mellan forskning, företag och regioner….
Och det handlar om att våga ta itu med utsorteringen på arbetsmarknaden och se att den handlar om mekanismer i arbetslivet, som har effekter
för jämlikheten likaväl som för samhällsekonomin. För att komma åt dem
måste åtgärderna, på det ena eller andra sättet, kopplas till arbetslivet – inte
till trygghetssystemen.”
15
Noter
1. I Figur 1 gäller siffrorna fram till 1939 för Sverige och Storbritannien. Från 1950
och framöver visar figuren medelvärden för 14 västländer med socialdemokrater i
regeringsställning eller som det viktigaste oppositionspartiet. Dessa länder är Australien,
Nya Zeeland och Japan samt 11 länder i Europa, nämligen Belgien, Danmark, Finland,
Frankrike, Tyskland, Nederländerna, Norge, Sverige, Schweiz, Storbritannien och
Österrike. Samma 11 länder finns också med i Figur 2. I Kanada, USA, Irland och
Italien saknades socialdemokraterna både i regeringsställning och som det viktigaste
oppositionspartiet.
2. Länderna var Belgien, Frankrike, Italien, Kanada, Nederländerna, Norge,
Storbritannien och England (se E.S. Kirschen m fl 1964. Economic Policy in Our Time
(Amsterdam: North Holland.).
3. OECD. 1970. Inflation – The Present Problem. Paris: OECD.
4. Gösta Rehn 1987, “State, Economic Policy and Industrial Relations in the 1980s:
Problems and Trends. Economic and Industrial Democracy (vol 8, no 1): 16-93. Mina
kursiveringar.
16
Jonas Hinnfors
Nya medel för traditionella mål1
Ett dilemma
Ett av den moderna socialdemokratins tidiga grundläggande val var för det första
att skapa borgfred med marknadsekonomin. Partiet accepterade marknadsekonomins styrka i att öka det totala välståndet. Samtidigt var det för det andra
uppenbart att välståndet var skevt fördelat och socialdemokratins svar var en
kraftigt utbyggd offentligt finansierad välfärdsstat för att korrigera marknadsekonomins orättvisa effekter. För det tredje krävde en välfärdsstat som verkligen
skulle förmå göra skillnad för svaga grupper omfattande skatteuttag inte minst
från relativt sett starka grupper. Ett sätt att få dem att ställa upp på skattenivåerna och dessutom att rentav få dem att rösta på socialdemokraterna var att
utforma välfärdsstaten så att även de starka grupperna inkluderades (Rothstein
2001, Hinnfors 2008). Kombinationen av åtgärder var extremt lyckosam i den
meningen att dels minskade klyftorna i samhället, dels strömmade nya väljargrupper till socialdemokraterna, dels anpassade flera av de borgerliga partierna
sina program så att de inkluderade många av socialdemokratins policies (Berman
2006: 188)
Sammantaget blev satsningarna dyra. Att inkludera medelklassen gjorde ju
knappast heller kostnaderna lägre. Ju mer omfattande välfärdsstatens program
blev desto mindre realistiskt blev det därför att höjda skatter i sig skulle räcka
för att finansiera utgifterna. Allt mer kom reformer att bygga på att större och
större andel av befolkningen verkligen hade arbete och därmed betalade skatter.
Dilemmat ur ideologisk synvinkel var att eftersom den ambitiösa välfärdsstaten
17
drog så enorma resurser blev det ett överordnat mål att skärpa konkurrenskraften inom marknadsekonomin för att kunna använda överskotten till välfärdsstaten. Att ständigt generera nya resurser för ständigt nya marknadskorrigerande
reformer har varit centralt för socialdemokratisk ideologi. Så länge korrektiven
inte äventyrar marknadens funktioner kan nya reformer introduceras. Så snart
välfärdsprogrammen är sjösatta är det dock svårt att vrida klockan tillbaka. Med
minskande – eller t.o.m. stabila – resurser riskerar det socialdemokratiska projektet att snubbla. Därför blir skydd av marknadsekonomin socialdemokratins
bästa skydd av välfärdsstaten och andra ideologiska mål får stå tillbaka. Denna
situation har kallats ”dilemma” (Thomson 2000, Hinnfors 2006), ”fälla” (Hinnfors 2009) respektive ”moment 22” (Coates citerad i Lavelle 2009) för socialdemokratin eftersom det ekonomiska system rörelsen från början ville reformera
istället blir ett överordnat mål.
Styrkan och kraften i det ideologiska ställningstagandet framgår om inte
annat av det faktum att socialdemokratiska partiledningar knappast på allvar
sedan 1945 distanserat sig från marknadsekonomins grundläggande villkor. Inget tyder på att några sådana avgörande distanseringar kommer att utvecklas nu
heller. Tvärtom, förankring i marknadsekonomin hör till socialdemokratins signum. Om det är en fälla för socialdemokratin att man kommit att försvara den
marknadsekonomi man ursprungligen ville reformera bort kan diskuteras. Helt
klart är dock att problemet för rörelsen nu är att välfärdsstaten nått en sådan
omfattning att minsta kris i ekonomin hotar rasera det som varit socialdemokratins andra signum – och ideologiska nyckel – välfärdsstaten. Däri ligger fällan och dilemmat. Det är alltså något av en ironi att den kapitalismens kris som
manifesterades genom finanskrisen 2008-09 har en inneboende kapacitet att bli
socialdemokratins kris.
En bakåtblickande eller t.o.m. död rörelse?
Socialdemokratins nuvarande ideologiska vilsenhet bottnar i den successiva utvecklingen från välfärdsstaten som en lösning på tillfälliga svårigheter för medborgare respektive som ett sätt att omfördela resurser till de sämst ställda. Rörelsen tycks ha blundat för en besvärande utveckling. Det som var partiets nyckel
på 1960-talet – behovet av förändring för att åstadkomma konkurrenskraft och
därmed hjälpa marknadskrafterna att skapa nya arbeten – har tunnats ut vilket
18
medfört att stora grupper står utanför reguljär arbetsmarknad. I takt med marknadsekonomins strukturutvecklingskriser har successivt fler och fler exkluderats från den reguljära arbetsmarknaden. Marknadsledda minskningar av antalet
anställda i företag skapar tryck på välfärdsstaten att fånga upp arbetslösa och
sådana som inte riktigt klarar konkurrensvillkoren. Välfärdsstatens alltmer omfattande åtgärder urholkar då sakta men säkert arbetslinjen – som utgör underlaget för välfärdsstaten. Samtidigt riskerar den ekonomiska pressen leda till att
effektiviseringar och besparingar delvis riktas mot relativt välbärgade grupper.
I en mening förståeliga prioriteringar men samtidigt urholkas själva grundvalen
för den nordiska socialdemokratins välfärdsstatsmodell. Att inkludera även de
starka grupperna så att de stödde systemet var i förlängningen till fromma för
de svaga grupperna.
Man skulle kunna säga att den dekommodifiering (utlyft från marknadens
sätt att fungera) Gösta Esping-Andersen (1990) talar om som den universella,
socialdemokratiska välfärdsstatens mål har lyckats för väl eller i varje fall på fel
sätt. Ett stigande antal människor kan via välfärdsstatens åtgärder leva – om än
med ytterst basala och knappa ekonomiska ramar som på intet vis är ”jämlika”
-- vid sidan av nödvändigheten att konkurrera på en marknadsstyrd arbetsmarknad. Vilsenheten yttrar sig dels i en oförmåga från rörelsens ledning att
formulera en väg ur ett läge där välfärdsstatens karaktär och omfattning blir
en fälla för partiet, dels i en oförmåga att formulera en väg till ett läge där offentliga åtgärder används för att stödja marknadsekonomin på ett långsiktigt
hållbart vis.
Till viss del går det att lappa och laga nuvarande system. Allt behöver därvid
i sig inte bli vid det gamla. En ny syn på integration för att bryta segregation, en
ny syn på skola och skolarbete för att ge alla bättre förutsättningar osv är fullt
möjliga nya visioner. Omställning till en grönare ekonomi troligen likaså. Samtidigt finns inget som säger att inte partiet skulle stå lika ideologiskt tomhänt
vid framtida kriser i ekonomin eller att trycket på välfärdsstatens finansiering
skulle minska.
Socialdemokratin under 00-talet har beskrivits som rentav en ”död” (Lavelle
2008) rörelse eller åtminstone som förstelnad och förankrad i det förflutna, med
ett idylliskt folkhemsideal och där förslag och åtgärder fastnat i det som en gång
varit (Andersson 2006, Andersson 2009). Onekligen har partiet haft svårt att
19
frigöra sig från hur man nu under flera decennier försökt reformera samhället
via välfärdsstatsreformer. Samtidigt är det uppenbart att partiledningen – åtminstone offentligt – förefaller ha glömt 1960-talets kreativa idéer om vikten av
att understödja förändringselementet i ideologin lika väl som trygghetselementet. Det kan alltså finnas skäl att faktiskt se bakåt för att dra lärdomar om dessa
socialdemokratins två huvudlinjer, vilka applicerade på nutiden kan vara nog så
livaktiga och framåtblickande för att mejsla ut tänkbara utvecklingsvägar.
Några tänkbara utvecklingsvägar
Att rörelsen kommit att försvara marknadsekonomin kanske inte är så besvärande i sig – flertalet människor förefaller stödja en någotsånär fri marknad, med
nyföretagande osv. Samtidigt har känslan av vikten av socialt omhändertagande
på många områden stärkts vilket medfört att viljan att skapa press på människor
att göra ganska stora uppoffringar för att klara sig utan bidrag har minskat.
Socialdemokratin har stått inför en liknande ideologiskt vilsen period förr
och då visat sig förmögen att tänka nytt. På 1950-talet var partiledningen under
en period djupt oroad över att dels partiets program i och med välfärdsstatsreformerna på 1940- och 50-talen (pensioner, sjukförsäkring, barnbidrag) var genomfört, dels att ekonomin med knapp nöd skulle långsiktigt klara reformerna
(och absolut inte några nya). Vad skulle ske om projektet var slutfört? Partiledningen fruktade att en rörelse utan visioner om vad man ville åstadkomma snart
skulle tyna bort. Samtidigt fanns en gryende insikt om att reformer till trots det
fanns ett ”de ouppfyllda förväntningarnas missnöje” hos många. Lösningen blev
att införa nya skattetyper och -nivåer, via offentliga åtgärder bidra till att öka
effektiviteten i ekonomin för att maximera skatteintäkterna samt att formulera
och sätta upp nya mål för välfärdsstaten. Idag krävs för att undvika att stå utan
reformer (och bara fokusera på ”återställare”) ännu starkare tillväxt eller att nya
prioriteringar sker: om det fortfarande faktiskt finns viktiga grupper som behöver få ordentligt stärkt skydd kanske vissa grupper måste få försämrat – grupper
som inte är på marginalen.
Exakt vilka policies socialdemokraterna skulle kunna lyfta fram för att bryta
vilsenheten är naturligtvis inte självklart. En möjlig utvecklingsväg vore att starkare än vad som varit fallet under 80-00-talen återvända till 1960-talets ”Trygghet i förändring”. 1960-talets parti vägleddes av slutsatsen att en stenhård struk-
20
turomvandling av näringslivet skapade ekonomiska underlag för att bära upp
offentlig sektor. Redskapen var att fokusera på storföretagens villkor i kombination med solidarisk lönepolitik som pressade samman löneskillnader där konkurrenskraftiga företag blev löneledande samtidigt som lönerna där hölls nere.
För att slussa arbetskraft till jobben och för att göra arbetskraften mångsidig förstärktes arbetsmarknadspolitik och utbildningssystem. Samtidigt byggdes den
offentliga sektorn ut, inte minst för att underlätta för kvinnor att förvärvsarbeta
så att två inkomster blev ryggraden i barnfamiljers ekonomi. »Trygghet i förändring« var grundinställningen. »Trygghet« var förvisso viktigt men »förändring«
efter marknadsekonomins krav var nyckeln.
Det är lätt att idag glömma bort vilken oerhörd kritik från (inte enbart) vänster dåtidens socialdemokrati drog på sig. Flyttlasspolitiken med följande avfolkningsproblem, miljonprogrammet för att ta emot alla som flyttade till expansiva
regioner, ständigt återkommande omskolningsbehov för väldigt många var logiska konsekvenser av partiets omfattning av marknadsekonomins grunder med
dess krav på ständiga strukturförändringar. För många enskilda var politiken
brutal men gav även viktiga förbättringar och möjliggjorde reella steg mot jämlikhet. Med viss överdrift skulle man kunna säga att partiets politik satte press
på människor att bryta upp, förändra sig och anpassa sig snarare än att söka sig
till bidragsstött status quo. Partiet knöt i praktiken an till en liberal tradition i
socialdemokratisk tappning. Partiets jämlikhetsbegrepp har i praktiken länge
handlat om att med hjälp av kraftfulla offentliga åtgärder skapa jämlika förutsättningar i marknadsekonomin snarare än jämlika standardutfall. Genom att
lyfta svaga grupper ur fattigdom och marginalisering via likvärdig tillgång till offentlig service och med likartade utbildningschanser utjämnar socialdemokratin
människors möjligheter att hävda sig i marknadsekonomin (Selle 1990). Någonstans under 80-90-talen förefaller partiets politik i praktiken ha gett upp tanken
att alla grupper kan klara sig i marknadsekonomin. Olika former av bidrag blev
istället lösningen. Dessa åtgärder har nått vägs ände. Ett mer offensivt alternativ
för socialdemokratin vore att inleda ett idéarbete som inte inriktar sig på ännu
mer finmaskiga välfärdsstöd eller ”återställare”.
Kanske är det så att partiet nu måste våga överväga tre kontroversiella vägar. För det första något slags kraftfull aktiveringsväg (welfare-to-work) för att
hjälpa människor ur bidragsberoende samtidigt som man analyserar vilken sorts
21
offentliga regleringar som kan styra marknadsekonomin så att kriser undviks.
Aktiveringslinjen är knappast någon enkel väg och den har dessutom besvärande likheter med åtminstone retoriken hos de nya moderaterna. Inte heller
handlar aktiveringslinjen i sig om hur arbeten ”skapas” men en kraftfull minskning av antalet människor i åtgärder torde ändå vara central som en ingrediens
för att rädda välfärdsstatens ekonomiska fundament och återskapa en nyckelväg
till jämlikhet.
För det andra: den nya ekonomin med extremt snabba förändringar, med
ständigt växande servicesektor, minskande tillverkningsindustri, allt större betydelse av nyföretagande och med arbetskraftsrörlighet över nationsgränser har
skapat nya förutsättningar för socialdemokratin. Inte minst har förutsättningarna för kollektiva lösningar förändrats. Utan överdrift kan man nog påstå att
socialdemokratin alltid haft relativt lätt att se till storföretagens behov. De passade även in i tidigare korporativistiska arrangemang. Svårare har partiet haft
med mer vardagligt risktagande och vinstmöjligheter i form av småföretagande.
Något slags borgfred med småföretagandet – och då som en konsekvens insikter
i nyföretagandets och jobbtillväxtens villkor – kanske också tillhör de områden
där socialdemokratin har anledning att fundera kreativt. Den potential till jobbtillväxt som ligger i företagande är ett av socialdemokratins klassiska grundpelare för att åstadkomma jämlikhet.
För det tredje: Partiet har inte på länge klarat av att leverera nya reformer som
inkluderar starka grupper. Konsekvenserna av friskolor, fritt vårdval och RUT är
i och för sig inte okontroversiella. De är dock tydliga exempel på åtgärder som
svarar mot medelklassbehov där socialdemokratin varit på defensiven. Tämligen
problemfritt hade RUT säkert istället kunnat passas in i den socialdemokratiska
grundmodellen att en reform kan stödja en utsatt grupp – i det här fallet lågutbildade, ofta invandrade, kvinnor – samtidigt som det gynnar en stark grupp.
Utan att kunna leverera reformer som bygger på ideologiska kompromisser som
förenar stöd för svaga med fördelar för starka tappar socialdemokraterna fart i
vad som utgjort partiets trumfkort. Därmed tappar partiet också trovärdighet
att upprätthålla höga skatter. Socialdemokratin har nu en viktig uppgift i att
återskapa förtroendet hos medelklassen – inte minst genom att vända tillbaka
till den analys kring välfärdsstaten som lade grunden till efterkrigstidens framgångar med dess stora breda legitimitet kring jämlikhetsarbetet.
22
Nya åtgärder på jämlikhetsområdet skulle alltså, för att sammanfatta, anknyta till klassiskt socialdemokratiskt jämlikhetsarbete men med delvis nya medel.
Arbete för alla utgör grundvalen. Starka grupper inkluderas på olika sätt i jämlikhetsstrategin och stöden är förknippade med tydliga krav.
Noter
1. Texten är en bearbetning på tidigare texter om socialdemokratins kris, främst
”Socialdemokratins ideologiska vilsenhet”, presenterat för Arbetarrörelsens forskarnätverks
konferens Politisk styrning och folkstyre i vår tid, Stockholm 8-9 maj 2009; ”(S) saknar
tydlig ideologisk kompass”, Göteborgs-Posten Debatt 5 september 2010 samt ”Kraftfull
ideologisk linje kan rädda (S)”, Göteborgs-Posten Debatt 16 november 2010.
Referenslista
Andersson J. 2006. Between Growth and Security. Manchester, Manchester University Press.
Andersson J. 2009. När framtiden redan hänt. Stockholm, Ordfront.
Berman S. 2006. The Primacy of Politics. Cambridge, Cambridge University Press.
Esping-Andersen G. 1990. Three worlds of welfare capitalism. Cambridge: Polity Press.
Hinnfors J. 2006. Reinterpreting Social Democracy. A History of Stability in the British Labour
Party and Swedish Social Democratic Party. Manchester, Manchester University Press.
Hinnfors J. 2008. “The Puzzling Lack of a Social Dilemma,” Scandinavian Political Studies.
No 1
Hinnfors J. 2009. “Market-Friendly Social Democracy,” för engelsk version, se www.pol.
gu.se/person, publicerad på franska med titeln ”le consentement à l’économie de
marché, une constante social-démocrate en Suède et au Royaume-Uni” i temanumret
”La social-démocratie, marché et compromis,” Critique Internationale. No 43.
Hinnfors J. & J. Pierre. 1996. Autonomi, suveränitet och ekonomisk politik: EMU-medlemskapets
inverkan på svenskt politiskt beslutsfattande. Bilaga 18 SOU 1996:158.
Lavelle A. 2008. The Death of Social Democracy. Political Consequences in the 21st Century.
Aldershot, Ashgate.
Rothstein B. 2001. “The universal welfare state as a social dilemma,” Rationality and Society,
Vol 13 (2).
Lijphart A. 1997. Patterns of Democracy. Government Forms and Performance in Thirty-Six
Countries. Yale University Press.
Thomson S. 2000. The Social Democratic Dilemma. Ideology, Governance and Globalization.
London, Macmillan Press.
23
MAGNUS RYNER
Socialdemokratins förutsattningar att vara statsbärande –
ett långsiktigt och globalt
perspektiv
After its second successive electoral defeat, is the Swedish Social Democratic
Party (SAP) still the leading, or hegemonic1, force in Swedish political society?
How might this position best be defended or reacquired? These are questions
that hardly lose their pertinence when seen in a broader European context. A
succession of historically bad election results throughout Europe suggest that
the Third Way of the late 1990s and early 2000s has now run its course.
Paradoxically, these defeats have taken place at a time when the financial
crisis has revealed the fallacies of market fundamentalism, and when a more
pragmatic and conditional attitude towards capitalist markets is called for.2
What captures the spirit of the times better than the emblematic statement
of the 1959 Bad Godesberg Programme of the German SPD: ‘as much market
as possible; as much planning as necessary’? This presents us with another way
of formulating the questions: If its basic ideological position on the economy
captures the Zeitgeist, why is social democracy so weak politically? Especially,
why is it seen to lack a credible alternative economic policy?3 How might these
weaknesses be redressed?
Defining the Political Centre-Ground
There is no shortage of theories of long term social democratic decline. There
are ‘postindustrial’ theories that see social democracy as a creature of a bygone
‘industrial’ age. One variant of the postindustrial thesis focuses on the supposed
low-growth nature of ‘the service economy’ that makes traditional welfarism
24
implausible.4 There are also theories of ‘globalisation’ that argue that social democratic politics based on nation-state interventionism is ineffective and passé.5
These theories were around well before ‘Third Way’ electoral successes in the
mid-1990s, when Blair, Schröder, Kok, Jospin, Lipponen and Persson entered office, and the Third Way was in part an attempt to respond to these postulated
causes of decline. A lot can be learnt from these theories about the constraints
and dilemmas that social democratic parties in Sweden and Europe face. At the
same time, these theories are overly fatalistic, and they underplay the opportunities that social democratic parties might have to act strategically, and influence
the development of social institutions, that in turn shape the ‘limits of the possible’ in politics. Not the least, the history of the Swedish social democratic party
provides ample evidence that this is the case.6
A useful point of departure for a consideration of the possibilities of strategic action is the question of whether social democratic parties must appeal to
the electoral centre. This gets to the very heart of what a party that aspires to
hegemonic leadership must achieve. Such a party must appeal to a sufficiently
broad range of constituencies in society to systematically reproduce recurrent
electoral victories, and this broad-based appeal to a mass that is most likely heterogeneous and potentially contradictory, must be combined with a capacity to
formulate coherent policies that are sufficiently congruent with structural realities so as to be effective. When this is achieved, over time, hegemonic parties
shape institutions and structures in society, so they reflect the ideology of the
party. It is not sufficient to be the party that appeals to the centre. The hegemonic party is the party that has the power to define where the centre is located, at
least to a significant extent.
Seen from that perspective, Swedish social democrats still have reasons not
to despair. Much of Sweden’s social institutional architecture still expresses social democratic hegemony. When Reinfeldt says that no further tax-reductions
are required, when he accepts LAS, and the general principle of the universal
welfare state, then he seeks to occupy a centre-ground that has largely been defined by social democracy. Over time, of course, institutions change. And, the
longer the bourgeois parties remain in power, the greater scope they have for
redefining the institutions. So, there are no grounds for complacency either. Indeed, it is my argument that the shift to the centre-right in Swedish politics is
25
due to a progressive erosion of social democratic institutions in Sweden over the
last 25 years, starting with the deregulation of capital markets in the mid-1980s.
The classical electoral dilemma that social democratic parties face has been
how to simultaneously appeal to the industrial working class and the salaried
middle class.7 Swedish social democracy has historically been remarkably successful in doing so, because it has managed to shape institutions so as to reduce
the tradeoffs between appealing to one or the other of these classes.8 Salaried
middle class strata were integrated into the social democratic project through
reforms such as ATP, childcare service provision and parental insurance, public
education, public housing or housing benefits. Furthermore, the welfare state
became the main employer of middle classes service providers. This has resulted
in a completely different postindustrial social structure, and a different conception of what is considered normal and appropriate with regards to taxation and
public consumption, compared to the US and the UK, where professional service employment is based on business and financial services.9 A concrete example
of the mirror image to Sweden’s welfare institutions in this regard, is Thatcher’s
privatization of council housing stock in the 1980s, which encouraged private
home ownership in the British working class. This was central in politically constraining the capacity of the Labour Party to pursue social democratic policies in
the 1990s.10 In the Swedish context, I would worry, for instance, about what the
long-term implications of pensions reform might be in this regard.11
The structures in which socio-political institutions are embedded are not static, and this is the crux of the matter. The Third Way was premised on the need
of social democracy to change in recognition of a new structural configuration.
This premise was half right and half seriously misconstrued. This can be gleaned
from the analysis of Tony Blair’s guru, Anthony Giddens, who proposed that a
modernized Third Way social democracy should be based on two key principles:
‘no authority without democracy’ and ‘no rights without responsibilities’.12
Assessing the Third Way
Giddens derived ‘no authority without democracy’ from an astute analysis of
the effects of social modernization. As western society approached the 21st century, the breakaway from tradition and nature that had started in the late 19th
century13 had entered a qualitatively new phase. This necessitated a problemati-
26
zation of the technocratic and bureaucratic solutions, as well as the one-dimensional class politics, which had informed social democracy during the buildup
of the welfare state. Human interventions in the natural environment had become so profound and complex that objective cost-benefit analyses increasingly
had to give way to subjective value judgments about risk-probabilities in a ‘risk
society’.14 Furthermore, self-evident norms about gender roles, sexuality, ethnicity and national belonging, had been further undermined, creating a situation
where the citizenry increasingly demanded to shape their own identities and
lifestyles, and were less prone to cede to unquestioned authority. At the same
time, ‘risk society’ actually required citizens to actively engage in politics, to determine the subjective value judgments that were required for risk assessment.
From this vantage point, Giddens observed the growing NGO-movements and
heterogeneous lifestyles as developments that social democracy must be able to
embrace. This required democratization and increased pluralism in the welfare
state.
The analysis behind the ‘no rights without responsibilities’-principle was
more problematic. Giddens simply accepted the conventional neoclassical, and
hence neoliberal, economic argument about market rationality and incentives.
It is particularly important to note that he bought into its microeconomic rationale: Social service and insurance entitlements create disincentives and above all
‘moral hazard’. In other words, by ‘unconditionally’ protecting citizens against
maladies such as unemployment, they increase the risk from this occurring by
distorting market signals and discipline, which results in suboptimal economic outcomes and lower growth. In a globalised economy this was held to have
potentially devastating effects on competition and investment levels. Welfare
provision can only be provided insofar as they provide public goods with positive economic externalities. This type of argument was very influential in social
democratic governing circles in the 1990s, informing EU’s Lisbon Agenda of labour market flexibilisation, financial market deregulation and integration, and
pension reform based on retail finance. In particular, the success of the US in
increasing economic growth and reducing unemployment under the Clinton’s
New Democrats was a key source of inspiration.15
There were several problems with this analysis. First, if social democracy no
longer was going to protect people from market discipline, then what was the
27
point of social democracy? When, for instance, Reinfeldt’s New Moderates and
Cameron’s New Tories started to move their parties to a more pragmatic posture, this problem became acutely apparent. Second, as scholarship on ‘varieties
of capitalism’ has demonstrated, Giddens argument seriously underplayed the
varying forms that economic rationalities can take, including the economics rationality of Swedish social democracy, whose main intellectual proponents were
Myrdal, Rehn and Meidner.16 Third, it completely misread what ‘globalisation’
and the ‘American model’ was all about. It was not about perfectly mobile factor and product markets to which US supply side policies was an adequate and
universally transposable response.17 It was about the particular configuration of
the global financial industry, a sector in which US actors were dominant, and in
relation to which the US could pursue demand-side policies to its own advantage
at the expense of others, including the EU. The attempt to copy the US model
actually resulted in stagnation of the European economy.18 Fourthly, this economic policy undermined the conditions for leisure and social security that the
active citizenship of ‘no authority without democracy’ required, which meant
that this aspect of the Third Way remained stillborn.19 In fact, this problematic fusion of neoliberal economics and deliberative democracy was completely
unrealistic in its assessment of the capacity of the citizen to negotiate the contradictory demands that late modern life put on her.20 The central concern of
contemporary social democracy ought to be to find ways to support citizens in
their negotiation of these demands.
As social democracy seeks to rediscover political orientation, I strongly recommend that it heeds Giddens’ principle of ‘no authority of democracy’ and the analysis
that underpins this principle. In many respects, this is a principle that has informed a range of policy initiatives that Swedish social democracy has attempted
to pursue over several decades now: industrial democracy in the 1970s and 1980s,
attempts to engender the welfare state with deliberative content and pluralist
forms of service provision in the the 1980s and the 1990s. Inclusive trade unionism and wage solidarity has also resulted in the Swedish Model having a good
record in integrating immigrants into the social democratic project during the
period of full employment.21 In principle, the universal welfare state should be
able to provide a propitious form for such a project, which should entail diverse
delivery of general principles, levels of entitlement and responsibilities.22 But to
28
ensure that this project does not remain stillborn, a radical reassessment of social
democracy’s unconditional embrace finance-led capitalism is required, in order
to generate a distinct and credible alternative approach to growth and employment, whilst ensuring that citizens have the leisure and social protection that is
required for citizenship engagement a la ‘no authority without democracy’.
The Cul-de-sac of Finance-Led Capitalism
The economic institutions of European social democracy have struggled since
the collapse of the Bretton Woods system in 1971, providing much evidence that
Connolly was right when he claimed that ‘the dollar is our currency but your
problem’. Social democracy thrived within the permissive structures that were
developed during the Cold War and under American leadership in the first decades after World War II, which also included the Marshall Plan, and US support for the ECSC, EC.23 In its international aspects and in the spirit of Keynes,
the postwar settlement included a commitment to gradualism in the reduction
of trade barriers, fixed exchange rates, foreign exchange and capital controls to
enable national macroeconomic policy capacities, mutual support of balance of
payment through the IMF, and international demand management where the
US was the provider of liquidity in the last resort. In the Swedish context, internationally determined demand kept the ‘investment pressure’ sufficiently high
to keep national economic policy strictly counter-cyclical as prescribed by the
Rehn-Meidner model. This ensured a sufficient squeeze on profits to prevent
wage drift, which facilitated solidaristically determined wages, increased wage
equality, full employment and economic transformation in favour of high productivity firms.
Coinciding with the exhaustion of the ‘Fordist’ production regime and stagflation, this system entered into crisis in the 1970s as the US balance of payments
surplus turned into a deficit, which made it impossible for the US to credibly
underwrite international liquidity with fixed exchange rates. At the same time,
the US was not willing to cede the seignoriage privileges that reside in the issuing of the global reserve and vehicle currency. The US closed the gold-window
and let the currency float, ushering in a more predatory exercise of international economic power by the US that has had severe consequences on European
social democracy. Subsequently, international monetary governance has been
29
characterized by flexible exchange rates and open financial markets, where hedge-funds have become the main mechanism for facilitating exchange. In fact,
spreading from foreign exchange to other financial markets, including real estate, hedging and securitization have become major mechanisms of finance writ
large.24 Whilst justified by the so-called efficient market hypothesis, it is in fact
a system which had a particular institutional complementarity with US style
equity-market based corporate governance and a residual welfare state based on
private pensions savings and mortgage-financed home ownership. Inter alia, institutional complementarity and dollar seignoriage made it possible for the US,
and only the US, to pursue expansionary economic policies without the need of
external adjustment, in effect displacing its externalities to the world economy,
including Europe.25 It is important to note that this is a particular strategy that
only the leader of the world economy can pursue and it is not transposable.
In contrast the US situation, ECB’s conservative macroeconomic policy, lack
of institutional complementarity between global financial market and Europe’s
voice- and banks-based systems of innovation and welfare systems based on
public provision and finance that were being cut back in the context of postMaastricht austerity, resulted in stagnant growth and uneven development.26
This has been a highly unfavourable environment for European social democracy, which is based on its capacity to redistribute surplus generated by economic
growth. Hence, when stagnation was punctuated with the financial crash, Social
democracy in Europe found itself in the weak position that it is today and was in
no position to offer credible policy responses to the financial crisis.27
The centrality of these developments can be illustrated in Swedish case with
reference to the strong correlation between financial market deregulation, the
erosion of solidaristic wage policy, and the progressive decline of social democratic support. This should hardly surprise us, since solidaristic wage policy was
the central nexus that connected welfare and economic policy. In the postwar
period, the Rehn-Meidner model was hence central in reproducing hegemonic
institutions effectively. These capacities were corroded in the 1970s, after the
end of Bretton Woods, when internal demand expansion had to compensate for
the collapsed Bretton Woods system, and undermined the conditions for the
national system of capital controls.28 When this system was definitely abandoned in 1985, this started a long process of qualitative corrosion, which can be
30
observed by the increasingly strained relations within the union movement and
the unions and the party in the 1980s and the 1990.29 Swedish economic fortunes
have gone in fits and starts since then. Periods of economic boom have been
followed with deep crisis. None of these have been particularly good for the
political conditions of wage solidarity and by extension the welfare state and
Swedish social democracy. In periods of economic boom, questions have been
raised about the need of the welfare state when many individuals seem to do well
‘on their own’. In periods of crisis, the welfare state needs to be retrenched and
social democracy finds itself on the defensive.
On the basis of this analysis, I recommend that Swedish social democracy seriously engages in a root-and-branch integral review of its position on financial market
regulation, industrial policy and macroeconomics at the related national, European
and international levels. Whilst economic expertise no doubt is important for
such analysis, it is important that this does not only become a technical question
for economists but that this forms part of a more integral political analysis of
the power relations involved in the shifting balance of power of the world order,
as well as in creating and reproducing institutions propitious to the reproduction of social democratic hegemony. Above all, it is important that the question
of the EU and the Economic Monetary Union is treated more proactively and as
a strategic site. Two overriding questions should inform such a review:
• How should the European architecture be redesigned, in order to facilitate sustainable economic growth as opposed to the boom and bust
economics, driven by financial speculation, that underlie the problems
experienced at present in southern Europe and Ireland?
• Since it is neither possible nor desirable for Europe to become dependent on the exogenous stimulus, or ‘locomotive effects’, of US or Chinese growth, how can the EU develop mechanisms for endogenous macroeconomic growth?
‘As much market as possible; as much planning as necessary’ strikes me as an
eminently sensible motto for such a review.
31
Noter
1. Throughout this piece I treat these terms as synonymous to the Swedish ‘statsbärande’.
2. ‘Tredje vägen inför verkligheten: finanskrisen och socialdemokratin i Europa,’
Fronesis, 32-33 (2010).
3. In the Swedish context I was struck by a speech in August 2010 by SSU Chairwoman
Jytte Guteland, who (I believe correctly) claimed that if the management of the financial
crisis became the main theme of the election, then the Red-Green bloc would lose. Exit
polls also indicate that the SAP lost voters mainly on the issues of economic growth and
employment.
4. Paul Pierson, ‘Post-Industrial Pressures on Mature Welfare States,’ in Paul Pierson
(ed.) The New Politics of the Welfare State, (Oxford: Oxford University Press, 2001), pp.
80-104. For a critique, see Magnus Ryner, ‘European Monetary Union and the Politics
of Welfare State Retrenchment: A Critique of the New Malthusians,’ in Bastiaan van
Apeldoorn, Jan Drahokoupil & Laura Horn (eds.) Contradictions and Limits to Neoliberal
European Governance: From Lisbon to Lisbon (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2008), pp.
44-63.
5. E.g. John Gray, After Social Democracy: Politics, Capitalism and the Common Life
(London: Demos, 1996).
6. I discuss this at length in chapter 2 of my Capitalist Restructuring, Globalisation and
the Third Way (London: Routledge, 2002).
7. Adam Przeworski, Capitalism and Social Democracy (Cambridge: Cambridge
University Press, 1986); In addition, other cleavages may also need to be bridged, such as
religious cleavages (as in Germany and the Netherlands), or linguistic cleavages (Belgium,
Canada). On Germany, see e.g. Peter Lösche & Ingo Walter, Die SPD: Klassenpartei,
Volkspartei, Quotenpartei (Darmstadt: Wissenschaftlige Buchgesellschaft, 1992).
8. Jonas Pontusson, Swedish Social Democracy and British Labour: Essays on the Nature
and Conditions of Social Democratic Hegemony (Ithaca: Cornell University Press, 1988).
9. The locus classicus for this argument is Gøsta Esping-Andersen, The Three Worlds of
Welfare Capitalism (Cambridge: Polity, 1990).
10. Peter Mandelson, The Third Man: Life at the Heart of New Labour (London: Harper
Press, 2010).
11. Claes Belfrage & Magnus Ryner, ‘From Pension Fund Socialism to Neoliberalism: The
“Renegotiation” of the Social Democratic Settlement in Sweden,’ Politics & Society 37 (2)
(2009).
32
12. Anthony Giddens, The Third Way: The Renewal of Social Democracy (Cambridge:
Polity Press, 1998).
13. Asa Briggs, ‘The Welfare State in Historical Perspective,’ European Journal of
Sociology 2 (1961); Harold Wilensky, The Welfare State and Equality (Berkeley: University
of California Press, 1975); Jens Alber, ‘Continuities and Changes in the Idea of the Welfare
State,’ Politics & Society 16 (4) (1988), pp. 451-68.
14. Ulrich Beck, The Risk Society, (London: SAGE, 1992).
15. Thorsten Schulten & Hans-Jürgen Bieling, ’”Competitive Restructuring and
Industrial Relations within the European Union: Corporatist Involvement and Beyond,’
in Alan Cafruny & Magnus Ryner (eds.) A Ruined Fortress? Neoliberal Hegemony and
Transformation in Europe (Lanham: Rowman & Littlefield, 2003), pp. 231-60; Peo Hansen
& Sandy Brian Hager, The Politics of European Citizenship: Deepening Contradictions in
Social Rights and Migration Policy (New York & Oxford: Berghahn, 2010). Hans-Jürgen
Bieling, ‘Social Forces in the Making of the New European Economy: The Case of Financial
Market Integration,’ New Political Economy 8 (2) (2003), pp. 203-24.
16. This is the central argument of my Capitalist Restructuring, Globalisation and the
Third Way. For broader discussions about the distinct economic rationalities of different
varieties of capitalism, see for instance David Coates, Models of Capitalism: Growth and
Stagnation in the Modern Era (Cambridge: Polity, 2000) Peter Hall & David Soskice (ed.)
Varieties of Capitalism: The Institutional Foundations of Comparative Advantage (Oxford:
Oxford University Press, 2001) ; Rogers Hollingsworth & Robert Boyer, Contemporary
Capitalism: The Embeddedness of Institutions (Cambridge: Cambridge University Press,
1999).
17. Paul Hirst & Grahame Thompson, Globalization in Question 2nd edition
(Cambridge: Polity Press, 1999) Colin Hay, ‘Contemporary Capitalism, Globalization,
Regionalization, and the Persistence of National Variations,’ Review of International
Studies 26 (4) (2000), pp. 509-31.
18. Inter alia Leonard Seabrooke, US Power in International Finance: The Victory of
Dividends (Basingstoke: Palgrave Macmillan, 2001); Alan Cafruny & Magnus Ryner, Europe
at Bay in the Shadow of US Hegemony (Boulder: Lynne Rienner, 2007); Martijn Konings,
‘European Finance in the American Mirror: Financial Change and the Reconfiguration of
Competitiveness,’ Contemporary Politics 14 (3) (2008), pp. 253-75.
19. Ryner ‘Tredje vägen inför verkligheten,’
20. Ryner Capitalist Restructuring, chapter 1; Jenny Andersson, The Library and the
33
Workshop: Social Democracy and Capitalism in the Knowledge Age (Stanford: Stanford
University Press, 2010).
21. Keith Banting, ‘Looking in Three Directions: Migration and the European
Welfare State in Comparative Perspective,’ in Michael Bommes & Andrew Geddes
(eds.) Immigration and Welfare: Challenging the Borders of the Welfare State (London:
Routledge, 2000), pp. 13-33.
22. Bo Rothstein, Just Institutions Matter (Cambridge: Cambridge University Press,
1998).
23. David Calleo, Rethinking Europe’s Future (Baltimore: Johns Hopkins University
Press, 2003).
24. Susan Strange, Mad Money (Manchester: Manchester University Press, 1998);
Johnna Montgomerie, ‘Bridging the Critical Divide: Global Finance,Financialisation and
Contemporary Capitalism,’ Contemporary Politics 14 (3) (2008), pp. 233-52..
25. Randall Henning, ‘Systemic Conflict and Regional Monetary Integration: The Case
of Europe,’ International Organization 52 (1998), pp. 537-73; ‘The Exchange Rate Weapon
and Monetary Conflict,’ in David Andrews (ed.) International Monetary Power (Ithaca:
Cornell University Press, 2006), pp. 117-38; Gerard Dumenil & Dominique Levy ‘The
Economics of US Imperialism at the Turn of the 21st Century,’ Review of International
Political Economy 11 (4) (2004), pp. 657-76.
26. John Grahl ‘Globalized Finance: The Challenge to the Euro,’ New Left Review 8
(2001) (new series); Cafruny & Ryner Europe at Bay, chapter 3.
27. Ryner ‘Tredje vägen inför verkligheten,’
28. Ton Notermans, ‘The Abdication of National Policy Autonomy,’ Politics & Society 21
(2) (1993), pp. 133-67.
29. These are analyzed from the vantage point of the banking crisis of the 1990s in
Ingemar Lindberg & Magnus Ryner, ‘Financial Crises and Organized Labour: Sweden 199094,’ International Journal of Labour Research 2 (1) (2010), pp. 25-41.
34
kerstin Jacobsson
Några synpunkter till socialdemokraternas framtidsdebatt
Tack för inbjudan att ge ett bidrag till socialdemokraternas framtidsdebatt. Jag
ska – som privatperson men också baserat på min forskning – ge några synpunkter. Jag sammanfattar dem punktvis först och utvecklar dem sedan kort nedan.
1.
2.
3.
4.
5.
Återupprätta (den socialdemokratiska) arbetslinjen. Sätt arbetet i fokus
och då inte bara skyldigheten att arbeta utan också rätten till arbete.
Betona att ekonomisk utveckling och social trygghet kan förenas, och
att sociala trygghetssystem kan bidra till en dynamisk ekonomi.
Betona jämlikhetens betydelse för samhället i stort.
Fundera över utbildningspolitiken och den högre utbildningen i ett jämlikhetsperspektiv.
Utvärdera all politik i ett jämlikhetsperspektiv (och betona gärna att
jämlikhet inte är detsamma som likhet).
1. Utifrån en aktuell (kvalitativ) intervjustudie med 60 svenskar av varierande
klassbakgrund (egenföretagare, företrädare för stora och medelstora företag, arbetare, arbetslösa och långtidssjuka, samt studenter och med både infödda och
invandrade svenskar, kunde vi konstatera att arbetet fortsatt är oerhört centralt i
den svenska medborgerliga självförståelsen. De människor som av olika skäl inte
har ett arbete eller inte kan arbeta uttrycker en stark önskan om ett få göra det.
Vi kan också konstatera att människor ser sitt arbete som ett samhälleligt bidrag
– man arbetar inte bara för sig själv. Genom arbetet drar man sitt ”stå till stack-
35
en” – ett uttryck som spontant återkom i intervju efter intervju. Denna ”myrstacksrationalitet” tycks kännetecknande för det svenska samhället. Människor
ser sig också som en del av samhället, en del av helheten. Det framträder också
en mycket positiv samhällssyn och det var i vår studie ett klassövergripande synsätt. Att samhället har en så positiv laddning för människor av olika samhällsposition och att människor inte ser som atomer eller bara tänker på sig själv borde
innebära att det finns resonans för socialdemokratins idéer. Samtidigt finns en
skarp gränsdragning mot free-riders – människor som inte är beredda att dra sitt
stå till den gemensamma stacken. Några slutsatser för socialdemokratins del är
att det är förödande för (s) att framstå som ett bidragstagarparti. Arbetet måste
stå i fokus – det gäller både skyldigheten att arbeta om man kan och rätten till
arbete. Att skapa arbete måste stå i fokus, och inte minst att bryta den skyhöga
ungdomsarbetslösheten. Bidragssystemen måste utformas efter arbetslinjen –
vilket inte innebär att acceptera den borgerliga regeringens ”stupstock” i sjukförsäkringen. Försäkringsidén måste skyddas – dvs man måste vara försäkrad
mot risk och känna en trygghet i detta om olyckan är framme – samtidigt som
alla former av free-riderbeteende måste stävjas genom olika kontrollstationer
och mekanismer. Rehabiliteringskedjan måste fungera och understödja målet
att återgå till arbete. Också skattesystemet måste understödja arbetslinjen. Att
sänka skatterna för låginkomsttagare – men inte nödvändigtvis för andra inkomstgrupper – är ett led i detta.
Socialdemokratin får inte glömma det arbetande folket – inte minst de som
arbetar heltid och ändå tjänar 20 000 (och ibland mindre) före skatt. Överhuvudtaget får socialdemokraterna inte glömma arbetarklassens intressen (till förmån
för medelklassens).
2. Socialdemokratin har traditionellt betonat att ekonomisk utveckling och social
trygghet låter sig förenas (sociala trygghetssystemen kan vara produktiva), och att
sociala trygghetssystemet, rätt utformade, kan bidra till en dynamisk ekonomi.
Trygghetssystemen ska hjälpa människor att göra omställningar i arbetslivet (och
öka rörligheten på arbetsmarknaden) genom att låta människor känna trygghet i
och få stöd till och under förändringen. Till och med OECD har reviderat sin syn
på arbetsmarknaden på en rad punkter (jämfört med dess nyliberala jobbstrategi
från det tidiga 1990-talet). OECD:s officiella syn säger nu:
36
•
•
•
•
•
att det inte finns några belägg för en korrelation mellan reglerad trygghet på arbetsmarknaden (employment protection legislation) och arbetslöshet
att aktiv arbetsmarknadspolitik fungerar, förutsatt att den är rätt designad (t ex ger stöd för ett aktivt jobbsökande);
att nivåerna i bidragssystemen inte behöver sänkas om man utformar
bidragssystemen på rätt sätt (t ex ökar kraven på aktivt jobbsökande och
har fungerande kontrollsystem). Bibehållna bidragsnivåer kan rent av
vara bra för konsumtionen – ett oväntat erkännande av ekonomins efterfrågesida;
att centrala och koordinerade kollektivförhandlingar fungerar bra och
kan verka återhållande på löneökningarna (dock ej förhandlingar på
branschnivå). Detta innebär också ett erkännande av fackföreningarnas
betydelse som medspelare i en väl fungerande marknadsekonomi;
att minimilöner kan vara bra. Tidigare var OECD mycket kritiskt till
minimilöner, vilka ansågs driva upp lägstalönerna.
OECD har med sin reviderade jobbstrategi från 2006 lagt bakom sig tron på den
liberala, anglosaxiska avregleringsmodellen och istället skjutit fram erfarenheterna från de nordiska länderna, vad gäller att förena ekonomisk utveckling, social trygghet och en någorlunda jämlik inkomstfördelning. Socialdemokraterna
borde få självförtroende av detta. Överhuvudtaget bör (s) betona att möjligheter
till god utbildning, kompetensutveckling i arbetslivet, tillgång till bra välfärdstjänster och sjukvård, osv, ger förutsättningar för en produktiv arbetskraft och
således är bra för ekonomin.
3. Sammanhållningen i samhället är ett egenvärde. Sverige har en internationellt
sett mycket hög grad av social tillit och därmed av upplevd sammanhållning.
Men sammanhållningen måste värnas. Det är inte bra för ett samhälle med för
stora inkomstskillnader. Här vill jag hänvisa till boken Jämlikhetsanden för argumenten. Jag nöjer mig med att konstatera att stora skillnader i livsbetingelser
och livschanser skapar otrygghet för alla (kriminalitet, spänningar i samhället
etc). Sverige går emot ökade skillnader i inkomst, men även i hälsa och tillgång
till hälso- och sjukvård eller tandvård, kvalitet i boendet etc (se gärna Välfärds-
37
bokslutet.) Socialdemokraterna måste våga ta strid för jämlikhet i livschanser,
och inte minst för barns likvärdiga möjligheter att få utvecklas.
4. Också utbildningspolitiken bör utvärderas i ett jämlikhetsperspektiv. Valfrihet vad gäller skolor får inte leda till en utarmning av resurser, kvalitet och
kvalitetskrav i andra skolor. Också den högre utbildningen måste utvärderas i
ett jämlikhetsperspektiv. I dagsläget gynnas universiteten kraftigt på bekostnad
av de regionala högskolorna, t ex i tilldelningen av fakultetsmedel. Fakultetsmedel är nödvändigt för en forskningsbaserad undervisning, dvs undervisning
på forskningens grund, vilket är en indikator på kvalitet i undervisningen. Det
är inte acceptabelt att vissa lärosäten får status som utbildningsfabriker medan
andra får status av forskningsuniversitet – helt enkelt därför att olika studenter
då får olika kvalitet i undervisningen. (Som ett exempel kan nämnas att Stockholms universitet har upp till 10 gånger mer fakultetsmedel per student än Södertörns högskola, dvs en student norr om staden är i detta avseende värd upp
till 10 gånger mer än en student söder om stan. Detta är självklart orimligt.) Alla
högskolestudenter har rätt till kvalitativ undervisning, vilket i sin tur kräver att
universitetslärarna bereds möjlighet till kompetensutveckling och forskning.
5. Jag vill uppmana socialdemokraterna till att utvärdera all politik i ett jämlikhetsperspektiv, och gärna även ett klass- och barnperspektiv.
Slutligen några korta ord om taktik:
• I våra intervjuer talar människor inte om solidaritet eller rättvisa, dvs de
uttrycker sig inte i sådana termer. Däremot ger de klart uttryck för en
känsla för det allmänna och för samhället och ger uttryck för en önskan
att hålla ihop samhället. Det gäller för (s) att hitta ett språk för att fånga
upp och appellera till dessa sentiment.
• Se till att säkra den egna basen, dvs arbetarrörelsen. Fånga upp duktiga
fackliga företrädare och kommunpolitiker och ta tillvara deras kompetens, erfarenhet och nätverk.
• Starta inte valrörelsen för sent – att presentera en valplattform 3 veckor före valet i en tid då allt fler människor förtidsröstar är naturligtvis
olyckligt. Var synliga i det offentliga rummet och mötesplatser.
38
•
Sist men inte minst behöver socialdemokraterna självförtroende! Socialdemokraterna har historiskt sett stått för både ansvarsfull ekonomisk
politik och social trygghet för alla medborgare. Kombinationen av dem
borde fortsatt kunna vara ett vinnande koncept. Låt inte de borgerliga få
problemformuleringsprivilegiet.
I all välmening,
Kerstin Jacobsson
Professor i sociologi, Södertörns högskola
Referenser
Jacobsson, Kerstin (red) (2010) Känslan för det allmänna. Medborgarnas relation till staten
och varandra. Umeå: Boreá.
Jacobsson, Kerstin, Erik Löfmarck och Niklas Noaksson (2008) ”En expertorganisation
ändrar uppfattning: Om OECD:s omsvängning i arbetsmarknadspolitiken”,
Arbetsmarknad & arbetsliv, 14(3).
Wilkinson, Richard Kate Pickett (2010) Jämlikhetsanden: därför är mer jämlika samhällen
nästan alltid bättre samhällen. Stockholm: Karneval
39
Mattias bengtsson
Om ett svenskt systemskifte
och dess konsekvenser
Om den svenska ojämlikheten
”Om vänstern inte ställer upp för jämlikheten kan den inte sägas existera i
någon meningsfull bemärkelse” (Callinicos 2002: 19-20)
En intervjustudie med 1000 slumpvis valda personer från början av 2010 visar att
nästan sju av tio anser att klyftorna i Sverige är ganska eller mycket stora. Sex av
tio upplever också att klyftorna har ökat under de senaste åren. Nästan två av tre
anser att klyftorna är ett mycket stort eller ganska stort samhällsproblem och 75
procent anser att politikerna ska försöka minska klyftorna mellan människor.
Och det är inte enbart vänstersympatisörer som instämmer; exempelvis anser
59 procent av moderatsympatisörerna att politiker ska försöka minska klyftorna
(LO 2010c).
Mot bakgrund av ovan nämnda uppfattningar kan utvecklingen under de
senaste decennierna ses som ett stort misslyckande för svensk jämlikhetspolitik. Under slutet av 1960-talet och på 1970-talet skedde en kraftig utjämning av
inkomstfördelningen, vilket bl.a. var ett resultat av en ökad förvärvsfrekvens
bland kvinnor, en facklig solidarisk lönepolitik och utbyggnaden av transfereringssystemet (LO 2010a). Ett uttryck för omfördelningspolitiken var att de
genomsnittliga inkomsterna för ”den ekonomiska makteliten” (verkställande
direktörer i industri och handel) år 1950 var 26 gånger större än en industriarbetarlön; denna kvot hade år 1980 minskat till 9. Men sedan början av 1980-
40
talet har inkomstskillnaderna ökat och under 2000-talet har skillnaderna ökat
dramatiskt; en allt större del av inkomsterna hamnar hos höginkomsttagare. År
2007 motsvarade den ekonomiska maktelitens inkomster 51 industriarbetarlöner
(varav 33 procent var kapitalinkomster) (LO 2010b). Mellan 1991 och 2008 ökade
inkomstspridningen bland hushåll med 28 procent. Mönstret är tydligt, ju större
inkomst, desto större var ökningen under denna period. De rikaste 10 procenten
ökade sina disponibla inkomster med 88 procent mellan 1991 och 2007; för övriga
grupper var ökningen mellan 15 och 42 procent. Mått på inkomstskillnader visar
att de stadigt ökade mellan 2003 och 2007; de minskade något under 2008 som en
följd av den ekonomiska krisen och nedgången på börsen (om man inte kontrollerar för kapitalvinster fortsatte inkomstskillnaderna att öka). (LO 2010a).
Den ökade inkomstspridningen under senare år kan bl.a. förklaras med att
inkomstskillnader mellan de i arbete och de utan arbete har ökat. Detta är delvis
en ”naturlig” utveckling vid perioder av reallöneökningar då trygghetssystemen
inte skrivs upp i relation till pris- och löneutveckling (eller enbart följer prisutvecklingen) men beror framförallt på att trygghetssystemen har försämrats
och att skatten har sänkts för de som arbetar (jobbskatteavdraget). Dessutom
har kapitalinkomsterna ökat kraftigt främst bland de rikaste. Mellan 2002 och
2007 ökade inkomstklyftorna tydligt mellan dem som arbetar och de som inte
arbetar. Sjuka, arbetslösa och förtidspensionerade har nästan inte alls fått ta del
av inkomstökningarna under denna period (för ensamstående i denna grupp
minskade den disponibla inkomsten med 1 procent mellan 2002 och 2008). I
jämförelse med förvärvsarbetande har andelen med låg inkomst gått från att
vara dubbelt så vanligt till att vara fyra gånger så vanligt. Under 2008 minskade
inkomsterna för tiondelen med lägst inkomster så kraftigt att den ökning som
hade uppnåtts sedan den ekonomiska krisen på 1990-talet närmast var utraderad. Bland anställda har kvinnor i arbetaryrken drabbats hårt av den borgerliga
regeringens politik: från 2007 till 2008 ökade andelen i denna grupp som lever i
hushåll med låg inkomst från 4,6 till 7,2 procent (och framförallt drabbade det
unga vuxna kvinnor) (LO 2010a).
Om systemskiftet
Kraftigt ökade inkomstskillnader visar att det svenska klassamhället har förstärkts under de senaste tre årtiondena. Skillnaderna började öka redan i bör-
41
jan av 1980-talet, före den ekonomiska recessionen och det borgerliga maktövertagandet i början av 1990-talet. Hur kan vi förklara denna utveckling? En
nödvändig utgångspunkt för en djupare förståelse av den ökade ojämlikheten
är att artikulera frågor om klass- och maktrelationer i samhället. Omfördelning
av inkomster avspeglar omfördelning av makt i ett samhälle. Inte minst viktigt
är maktrelationer mellan arbetsmarknadens parter. Grunden för relationen är
motsatta intressen i fråga om storleken på de kakbitar som ska tillfalla arbete
respektive kapital.
Under efterkrigstiden var vänsterpartier i regeringsställning eller ledande
oppositionspartier i de flesta västeuropeiska länder. Maktbalansen på arbetsmarknaden försköts alltmer till arbetarnas fördel som en följd av en minskad arbetslöshet och av att fackliga organisationer kunde mobilisera sina maktresurser.
Walter Korpi (2002) framhåller att efterkrigstidens vänsterpolitiskt ledda ”tysta
revolution” bröt med den återkommande massarbetslösheten och omfördelade nyttigheter och förbättrade medborgares livschanser. Som Rudolf Meidner
(1980) har uttryckt det, Socialdemokratins appell var full sysselsättning, ekonomisk tillväxt, rättvis inkomstfördelning och social trygghet. Och arbetarrörelsens fackliga gren delade dessa mål; den solidariska lönepolitiken resulterade i
en minskning av löneskillnader under slutet av 1960-talet och under 1970-talet:
mellan olika branscher, mellan kvalificerade och okvalificerade arbetare, mellan
kvinnor och män.
Under efterkrigstiden gick ett högre skattetryck och en generösare arbetslöshetsförsäkring hand i hand med en kraftigt reducerad arbetslöshet. Det kan
exempelvis betonas att införandet av en generösare arbetslöshetsförsäkring var
en reform som genomfördes för att bl.a. motverka fattigdom bland de arbetslösa
och upprätthålla efterfrågan vid lågkonjunkturer. Detta överensstämmer med
vad David Harvey (2006) beskriver som en ”socialdemokratisk stat” där man
är förpliktigad till att uppnå full sysselsättning och en optimering av samtliga
medborgares välfärd. Detta kan ställas i kontrast till neoklassiska ekonomers
uppfattning om att en generös arbetslöshetsförsäkring utgör en rigiditet eller
förvränger marknadens funktionssätt. De är istället företrädare för en ”nyliberal
stat” som riktar sina ansträngningar mot att skapa ett ”bra företagsklimat” oavsett konsekvenser för människors sociala rättigheter och solidaritet; ändamålet
helgar medlen.
42
Under denna period satte västvärldens regeringar medvetet upp som huvudmål att uppnå full sysselsättning genom makroekonomiska styrmedel. Det
skapades internationella institutioner som Bretton Woods-systemet vilket möjliggjorde för regeringar att kontrollera transnationella kapitalrörelser, vilket spelade en avgörande roll för nationellt beslutsfattande under denna period och för
möjligheterna att med ekonomiska styrmedel verka för full sysselsättning. Under denna tid framstod positionen för förvärvsarbetande i fördelningskonflikter
som starkare än någonsin tidigare; en kombination av ökad kollektiv organisatorisk styrka via politiska partier och fackliga organisationer (både nationellt och
lokalt) samt en hög efterfrågan på arbetskraft.
Men motkrafter tornade upp vid horisonten. Den tysta revolutionen åtföljdes
av en nästan lika tyst ”motrevolution”; sedan 1970-talet har maktrelationer och
fördelningsmönster omformats i kapitalets favör (Korpi 2002). Efter sammanbrottet för Bretton Woods-systemet år 1971 avreglerades kapitalmarknaden och
regeringar förlorade därmed ett centralt verktyg för full sysselsättning. Och mot
bakgrund av 1970-talets oljekriser, den minskade ekonomiska tillväxten och den
stegrande arbetslösheten så skiftade huvudmålet i många västeuropeiska länder
från full sysselsättning till prisstabilitet, att upprätthålla en låg inflation. Men
det är bedrägligt att se detta skifte som enbart en respons på makroekonomiska
förändringar. Enligt Korpi (2002) ska de två oljekriserna istället ses som katalysatorer för ekonomiska idéer om prisstabilitet som redan hade formulerats, bl.a. av
ekonomer i OECD. I en OECD-rapport från 1970 påtalades denna typ av skifte
på ett rättframt sätt: att ge högre prioritet till prisstabilitet innebär att ge lägre
prioritet till annat (dvs. full sysselsättning). Så OPEC:s två oljechocker blev ett
gyllene tillfälle för en grundläggande policyförändring som låg mer i linje med
grundläggande policypreferenser hos konservativa partier, mittenpartier och kapitalets företrädare.
I Sverige föregicks den ekonomiska recessionen och arbetslöshetsstegringen
under början av 1990-talet av en finanspolitisk omsvängning under 1980-talet
med avregleringen av kreditmarknaden. Eftersom den genomfördes i högkonjunktur kom den att skapa en kreditbubbla med omfattande spekulationer i
fastigheter som brast när den ekonomiska recessionen slog till och vilket sammantaget hade förödande konsekvenser för den svenska ekonomin. Staten var
tvungen att intervenera och rädda det finansiella systemet, inte minst då ett
43
banksystem i kris, men kostnaderna för detta blev stora för människors välfärd
med en galopperande arbetslöshet och en strikt svångremspolitik under 1990talet.
Det som benämnts som en motrevolution mot en makroekonomisk efterfrågepolitik med full sysselsättning som okränkbart huvudmål och med en långtgående omfördelningspolitik innebar ett systemskifte från arbetslöshets- till
inflationsbekämpning. I Sverige lades grunderna i mitten av 1980-talet, i en tid
av socialdemokratiskt styre. Magnus Ryner (2002) menar att den svenska modellen har omvandlats och att ett paradigmatiskt skifte har kommit till stånd efter
finanspolitikens nya färdriktning. Den term han använder för det nya paradigmet av socialdemokratisk reglering av ekonomin är ”socialdemokratisk nyliberalism”. Han menar att vi måste ställa oss de brännande frågorna om hur den
socialdemokratiska eliten, inledningsvis inom finansdepartementet men sedan
även vidare inom partiet, kunde omvandlas till nyliberaler och hur den svenska
arbetarrörelsen kunde demobilisera sina maktresurser och samtidigt förstärka
kapitalets maktresurser.
Omsvängningen i finanspolitiken kan delvis ses som ett svar på reella makroekonomiska styrningsproblem, vilket inte minst visades under den ekonomiska
recessionen i början av 1990-talet som tydligt uttryckte den hämsko som den
samtida globala ekonomin sätter på välfärdskapitalistiska stater i och med den
omfattande spekulationen mot den svenska kronan. Men grunderna mot en ny
ekonomisk politik hade lagts av politiska aktörer som själva hade varit med och
genomfört en nyliberal omstrukturering av Sverige. Konsekvensen är att den
svenska modellens institutioner och verktyg kraftigt har försvagats.
Politiska aktörer har inte varit tvungna att anpassa sig till en ”ödesbestämd”
utveckling utan de har aktivt bidragit till omfördelningen mellan arbete och kapital. I Sverige var det påfallande att SAP gav upp sina egna ekonomisk-politiska
idéer och övertog idéer som gick emot egna intressen om full sysselsättning. En
viktig förklaring till detta, enligt Ryner (2002), är den formella arbetsdelningen
mellan politiska företrädare och fackliga företrädare inom arbetarrörelsen vilket
resulterade i konkurrerande uppfattningar och missförstånd som hindrade dem
från att bilda en allians för att sätta press på arbetsgivare och motverka den ”hyperliberala” kampanj som genomfördes av SAF och dess bundsförvanter.
Företrädare inom SAF som tidigare stödde den svenska modellen ersattes under slutet av 1970-talet av en ny generation av ledare. Dessa förstod styrkan i att
44
vinna kampen om de ekonomiska idéerna via en effektiv propagandaapparat.
För det första utmanades den traditionella korporativa struktur där fackliga och
arbetsgivarrepresentanter konsulterades i policyprocessen, då SAF drog sig tillbaka från dessa korporativa institutioner, t.ex. centraliserade förhandlingar med
LO. För det andra skiftade SAF:s aktiviteter till idé- och opinionsbildning. Tankesmedjor överförde idéer från den neo-klassiska revolutionen i ekonomisk teori som hade fått genomslag i Thatchers Storbritannien och Reagans USA. SNS,
som del att ett transnationellt nätverk av tankesmedjor, var mycket viktig för
överföringen av nyliberala ekonomiska idéer till beslutsfattare inom finansdepartementet under 1980-talet. I slutet på 1980-talet hade SAP genomfört skatteoch marknadsreformer som i stora drag låg i linje med SNS:s förslag (Blyth 2001).
Villy Bergström har beskrivit detta som en socialdemokratisk regering som bit
för bit hade nedmonterat sin egen intellektuella ekonomisk-politiska apparat
utan att komma upp med några egna idéer (Ryner 2002: 176).
Motrevolutionen från slutet av 1970-talet och framåt har bidragit till att ett
nyliberalt tänkande idag tar större plats i det offentliga samtalet och inom partipolitiken. Nyliberala tankemönster och idéer inkorporeras i det allmänna medvetandet. Medborgaren (och dennes grundläggande rättigheter) ersätts alltmer
av konsumenten och investeraren. Inom den offentliga sektorn ses verksamhetens mottagare allt mindre i termer av klienter och alltmer som kunder. Ekonomer och deras krav på effektivitet och konkurrensutsättning har alltmer ersatt
politiker, socialarbetare, läkare m.m. som dominerande aktörer i den offentliga
välfärdsdiskursen (Thörnqvist 2007).
Om arbetslösheten
I Tony Blairs och Gerhard Schröders politiska manifest Europe: The Third Way
(1999) förskjuts fokus från ett kollektivt till ett individuellt ansvarstagande
inom den europeiska socialdemokratin. Att samhällsproblem individualiseras
syns även i den europeiska policydiskursen i ett skifte från tal om arbetslösa
och anställda till ”ej anställningsbara” och ”anställningsbara” (Jacobsson 2004).
Kategorier som dessa används för att legitimera människors status på arbetsmarknaden; arbetslöshet förklaras, och blir till viss del legitimerad, med referens
till brist på anställningsbarhet hos den arbetslöse. Arbetslöshetsproblemet indi-
45
vidualiseras såväl i fråga om att orsakerna till arbetslöshet söks i arbetstagarens
brist på anställningsbarhet som att individuellt ansvar betonas. Arbetslöshet blir
i ökad grad en fråga om individuell riskhantering istället för ett samhällsproblem som medför ett socialt och kollektivt ansvarstagande.
Idag lever vi i ett samhälle med en för svenska mått mycket hög arbetslöshet.
Mot bakgrund av 1970- och 1980-talens fulla sysselsättning (under tre procent)
var det relativa arbetslöshetstalet 7,5 procent i oktober 2010 (för 15-24-åringar
var det 22,9 procent) (www.scb.se). Mellan 1990-talets ekonomiska recession och
den globala finanskrisen 2008 sjönk inte arbetslösheten till en lägre nivå än 4
procent (Arbetskraftsundersökningarna, SCB). Vi befinner oss i en ny tid med
nya spelregler där ansvaret alltmer läggs på individen. Exempel på hur man skapar större klyftor i ett samhälle är att a-kassan har försämrats avsevärt under det
borgerliga regeringsstyret. Arbetslöshetsförsäkringen håller på att omvandlas
från ett i huvudsak statligt finansierat skyddsnät till ett grundtrygghetssystem, i
likhet med ett land som Storbritannien där risker privatiseras och individualiseras och där staten drar sig tillbaka för privata aktörer. Istället för en nordisk eller
skandinavisk välfärdsstatsmodell har Sverige närmat sig en alltmer marknadsbaserad anglosaxisk modell.
Allt lägre ersättningsnivåer för främst medelinkomsttagare skapar idag incitament för kompletterande inkomstförsäkringar (privata inkomstförsäkringar
och kollektivavtalade omställningsförsäkringar med avgångsersättningar som
ger ett skydd ovanför inkomsttaket). Vad gäller skyddsnivån i arbetslöshetsförsäkringen så rasar Sverige i internationella jämförelser: ”Enligt OECD var den
svenska nettoersättningsnivån för en medelinkomsttagare 67 procent år 2002
för att till 2008 ha sjunkit till 50 procent, ett fall som är störst i OECD-området.
Nu befinner sig Sverige på plats 21 i OECD-ligan från att ha haft den femte
högsta ersättningsnivån år 2002” (Janson & Orpana 2010: 5). Om man även studerar andra indikatorer än ersättningsnivån framstår inte den svenska arbetslöshetsförsäkringen som särskilt generös. Istället är Sverige ett genomsnittligt
land med relativt långa kvalificeringstider, kring genomsnittet vad gäller ersättningens längd och med fler karensdagar än genomsnittet. Jansons och Orpanas
slutsats är således att den låga ersättningsnivån inte vägs upp av andra faktorer i
arbetslöshetsersättningen.
Även andra förändringar i a-kassan har slagit hårt mot svagare grupper. Rät-
46
ten till skatteavdrag i a-kassan har avskaffats, det har införts en extra finansieringsavgift för medlemskap samt differentierade avgifter till a-kassan. Det senare är beräknat på hur höga utbetalningar som A-kassan ifråga har till arbetslösa,
vilket framförallt har drabbat arbetarklassen (anslutna till LO-kassorna) och
stimulerat en osolidarisk lönepolitik som resulterar i växande klyftor. IF Metalls
förbundsordförande Stefan Löfven kommenterade detta nyligen på följande sätt:
”Systemet med differentierade avgifter är orimligt och djupt orättvist. Vår höga
arbetslöshet beror på finanskrisen. En lågavlönad person i industrin betalar flera
hundra kronor mer per månad än en välbetald person i bankens finansavdelning. Det är ett sjukt system” (www.ifmetall.se 10-11-16). Slutligen kan det också
nämnas att det har blivit svårare att kvalificera sig till a-kassan. En direkt effekt
av regeringens förändringar av arbetslöshetsförsäkringen har varit ett mycket
stort medlemstapp i arbetslöshetskassorna; och ett mycket illa valt tillfälle mot
bakgrund av finanskrisens effekter.
Vid sidan av arbetslöshetsförsäkringen har den traditionella svenska arbetsmarknadspolitiken stöttats upp av en aktiv arbetsmarknadspolitik . Utvecklingen under de senaste åren har gått mot en arbetsmarknadspolitik med en alltmer ensidig fokusering på arbetskraftsutbud, såsom fokus på platsförmedling
och aktivering av individen till att söka fler arbeten i Sverige och andra länder,
men samtidigt med färre kompetenshöjande arbetsmarknadspolitiska åtgärder:
”Det som åtminstone tidigare betraktades som Arbetsförmedlingens kärnverksamhet, vägledning och stöd i jobbsökande som erbjöds alla arbetslösa, klassas
numera som arbetsmarknadspolitiska program. Det innebär att personer som
tidigare räknades som öppet arbetslösa nu ”döljs” i program trots att innehållet
är i stort sett detsamma” (Syrén 2010: 27).
Jag har ovan betonat några genomgripande förändringar av den samtida
arbetsmarknadspolitiken med konsekvenser för den samhälleliga ojämlikheten. För att bättre kunna förstå denna utveckling måste vi samtidigt förstå den
grundläggande funktion som arbetslösheten spelar i en kapitalistisk marknadsekonomi. Variationer i arbetslöshet har stor betydelse för huruvida det råder en
”köparnas” eller ”säljarnas” marknad; det spelar en avgörande roll för maktrelationer mellan anställda och arbetsgivare. En gång i tiden uttalades detta utan
omskrivningar, även bland konservativa företrädare. I den ledande konservativa
brittiska dagstidningen The Times skrevs det redan år 1943 att arbetslöshet inte
47
är en oavsiktlig skönhetsfläck i en privat marknadsekonomi utan tvärtom en
väsentlig mekanism i detta system:
The first function of unemployment (which has always existed in open or
disguised form) is that it maintains the authority of master over man. The
master has normally been in a position to say: “If you do not want the job,
there are plenty of others who do.” When the man can say: “If you do not
want to employ me, there are plenty of others who will,” the situation is radically altered. (ur Korpi 2002: 373)
En större “reservarmé” av arbetskraft vid hög arbetslöshet innebär en bättre förhandlingssituation för arbetsgivare än för arbetstagare, vilka i högre grad måste
vara beredda på mindre fördelaktiga löne- och arbetsvillkor. En hög arbetslöshet
skapar mer desperata människor som sänker sina krav; sammantaget kan det
resultera i en allmän press nedåt vad gäller löner, trygghet, säkerhet m.m. i arbetet och alltmer räddhågsna individer som i högre grad ser till sitt egenintresse
än till att påpeka brott mot lagar och regleringar av arbetsmiljön, diskriminering etc. Forskning visar att individer som arbetar på arbetsmarknader med en
lägre arbetslöshet tenderar att ha högre löner än på arbetsmarknader med högre
arbetslöshet (Korpi 2002). Man kan här lyfta fram ett intressant dilemma för
arbetsgivarsidan där en ekonomisk boom å ena sidan tenderar att skapa högre
vinster men om boomen håller i under längre sikt kan en låg arbetslöshet stärka
arbetstagarsidan och leda till en större omfördelning från vinster till löner. Ekonomisk politik som verkar genom att variera arbetslöshetsnivån för att försäkra
sig om att inflationen är stabil kommer med största sannolikhet få distributiva
konsekvenser, såsom ökade inkomstskillnader mellan olika grupper av anställda,
vilket tydligt har skett under de senaste decennierna.
Med systemskiftet från arbetslöshets- till inflationsbekämpning och från efterfråge- till utbudsperspektiv kan vi förvänta oss en försämrad förhandlingsposition för de förvärvsarbetande och deras representativa organisationer och löneåterhållsamhet vid löneförhandlingarna med motparten: ”Vid varje given lön
före skatt innebär ett jobbskatteavdrag att lönen efter skatt blir högre. Det ökar
inkomsten för en sysselsatt i förhållande till inkomsten för en arbetslös. Därför
ökar incitamenten för den fackliga sidan att hålla tillbaka lönerna i syfte att öka
48
sysselsättningen” (Finanspolitiska rådet 2010: 175). Att lönepress är ett mål med
den förda arbetsmarknadspolitiken uttrycks i 2010 års vårproposition även om
det görs på ett något svävande sätt: ”Reformerna inom arbetslöshetsförsäkringen
och jobbskatteavdraget har också syftat till att förbättra lönebildningen” (Regeringens proposition 2009/10:100, s. 120).
I en studie av 18 OECD-länder från 1960 till 1998 minskade skillnaden mellan vinster och löner fram till 1980 men har därefter ökat. Detta har skett under en tidsperiod då det samtidigt har införts nya ekonomiska policys samt att
arbetslösheten och skillnaderna i den disponibla hushållsinkomsten har ökat
(Korpi 2002). Med avreglerade kapitalrörelser och en monetaristisk policymodell är centralbanken idag själv ansvarig för att reglera inflationen. Eftersom låg
inflation har blivit ett övergripande mål så kan det nås genom att krympa efterfrågan vilket samtidigt kan fungera som ett verktyg för att disciplinera förvärvsarbetande. Fackföreningar kan upprätthålla löneökningar på en sådan låg och
inflationsdämpande nivå så att riksbanken inte uppfattar det som nödvändigt
att agera och ”straffa” anställda med högre arbetslöshet.
Det råder idag återigen en lägre tilltro, särskilt bland ekonomer, för möjligheten att nå full sysselsättning. Ett sådant synsätt gör det nyttigt att blicka
tillbaka på historien. Baserat på den massarbetslöshet som hade rått i Storbritannien under halvseklet före det andra världskriget så uppfattade den brittiska
ekonomen och reformisten William Beveridge att en realistisk arbetslöshetsnivå
under efterkrigstiden skulle vara runt 8,5 till 10 procent. Före depressionen under 1930-talet uppfattades arbetslöshet bland ekonomer som i stort sett frivillig
och lönesänkningar som det enda sättet att motverka den. Men efter några år,
mot bakgrund av den ofrivilliga arbetslösheten i depressionens spår och med
spridningen av Keynesianska idéer om efterfrågestyrda makroekonomiska policys, rådde alltmer konsensus om att arbetslöshet var en sjukdom som faktiskt
kan botas. Full sysselsättning sågs som ett möjligt mål, vilket också uppnåddes i
ett flertal länder (Korpi 2002). Om en arbetslöshetsnivå har rått under en viss tid
så tenderar den till att ses som normal och naturaliseras, men nya ekonomiskpolitiska idéer kan följaktligen snabbt medföra nya perspektiv och möjligheter.
Detta var fallet under efterkrigstiden då det togs en politisk färdriktning med
full sysselsättning som möjligt mål och som samtidigt innebar en maktomfördelning i samhället och minskade klyftor mellan rika och fattiga.
49
Avslutande reflektioner
Korpi (2002) har skrivit att om man (som forskare) blundar för att det finns
samhälleliga fördelningskonflikter (och därigenom vänster/höger ideologiska
skiljelinjer) äventyrar man samhällsvetenskapens objektivitet. Dessutom skulle
jag vilja hävda att man äventyrar politikens legitimitet och bereder vägen för
politiska krafter som istället för att försöka lösa samhällsproblem genom att
motverka ojämlikhetsskapande samhällsstrukturer lägger skulden på individer
eller grupper som avviker från det som uppfattas som normalt och gör dem till
syndabockar. Till exempel genom att uppfatta ett i grunden mycket komplext
samhällsproblem som arbetslöshet till att vara ett individuellt problem (grundat
på en cynisk människosyn om att människor i grunden är lata, egoistiska osv.).
Istället för en syndabocksstrategi krävs det att man inte blundar för att det finns
reella klass- och maktrelationer i samhället och att dessa behöver artikuleras av
politiska företrädare.
Om vi ser tillbaka på 1900-talets historia var det i hög grad arbetarrörelsens
kamp inom både den politiska och fackliga grenen som gjorde att ett mer jämlikhetsorienterat välfärdssamhälle kunde skapas. En mer jämlikhetsskapande
och solidaritetsgrundad politik har troligen större möjligheter att lyckas om den
förs på bred front, genom starkare samverkan mellan den politiska och fackliga
grenen. En konsekvens av den samhällsförändring som jag har tecknat i denna
korta uppsats är förvisso att facket såväl nationellt som internationellt har förlorat i styrka, i alla fall förstått i termer av en sjunkande facklig organisationsgrad
i västvärlden under de senaste decennierna. Samtidigt är den svenska organisationsgraden i ett internationellt perspektiv mycket hög, vilket kan tolkas som
att de flesta anställda föredrar en kollektiv reglering av arbetsmarknadens utbytesrelationer. Det är förvisso sant att dagens förhandlingssystem ger ett avsevärt
större löneutrymme på verksamhetsnivå jämfört med i det tidigare starkt centraliserade förhandlingssystem som möjliggjorde en solidariskt grundad lönepolitik, men samtidigt är decentraliseringen inte i närheten av en situation där
lönebildningen enbart är en lokal angelägenhet liknande den i länder som USA
och Storbritannien. Att riksavtalen består på den svenska arbetsmarknaden visar att fackets resurser fortsatt är stora.
Andra centrala aspekter av den fackliga strukturen som i grunden ger facket
styrka är att den fackliga verksamheten är institutionaliserad både lokalt och na-
50
tionellt och att det, till skillnad från de flesta andra länder, finns starkt klassbaserade fack, vilket reducerar skillnader mellan yrkesgrupper som tillhör samma
förbund. Och inte minst bidrar kollektivavtalsmodellens stora täckningsgrad på
den svenska arbetsmarknaden till att facket har stora möjligheter till inflytande.
Detta är en grund på vilken man kan bygga en jämlikhetsskapande och solidaritetsgrundad politik. Som Richard Wilkinson och Kate Pickett (2010: 255) har uttryckt det: för att kunna motverka ojämlikheten i våra samhällen så måste man
finna vägar för att bättre förankra jämlikheten i samhällets sociala väv; och då
måste man våga adressera maktkoncentrationen i det ekonomiska livet. Om inte
det görs leder den nuvarande utvecklingen mot en utvidgning och normalisering
av en låglönemarknad. Och då slår SAP följe med sina europeiska kollegor, där
den europeiska socialdemokratins ledande statsmän till och med uttryckt det
som att vi behöver en låglönesektor på arbetsmarknaden för att kunna tillhandahålla lågkvalificerade jobb (Blair & Schröder 1999).
51
Referenser
Blair, T. & Schröder, G. (1999) Europe: The Third Way. www.labour.org.uk
Blyth, M. (2001) ‘The Transformation of the Swedish Model: Economic Ideas,
Distributional Conflict, and Institutional Change’, World Politics 54(October): 1-26.
Callinicos, A. (2002) Jämlikhet. Göteborg: Daidalos.
Finanspolitiska rådet (2010) Svensk finanspolitik. Finanspolitiska rådets rapport 2010.
Stockholm: Finanspolitiska rådet.
Harvey, D. (2006) Spaces of Global Capitalism: Towards a Theory of Uneven Geographical
Development. London: Verso.
Jacobsson, K. (2004) ‘A European Politics for Employability: The Political Discourse
on Employability of the EU and the OECD’. In Garsten, C. and Jacobsson, K. (eds)
Learning to be Employable. New Agendas on Work, Responsibility and Learning in a
Globalizing World, pp. 42-62. Basingstoke, Houndmills: Palgrave Macmillan.
Janson, T. och Orpana, L. (2010) Svensk A-kassa kvar i strykklass. Stockholm: TCO.
Korpi, Walter (2002) ‘The Great Trough in Unemployment: A Long-Term View of
Unemployment, Inflation, Strikes and the Profit/Wage Ratio’, Politics & Society 30(3):
365-426.
LO (2010a) Inkomster och inkomstfördelning år 2008. www.lo.se
LO (2010b) The Power Elite – They All Want More. A study of income trends from 1950 to 2007.
www.lo.se
LO (2010c) Väljarnas syn på ökande klyftor. Rapport från Kalla Sverige-projektet. www.lo.se
Meidner, R. (1980) ”Our Concept of the Third Way. Some Remarks on the Socio-political
Tenets of the Swedish Labour Movement”, Economic and Industrial Democracy 1: 343369.
Regeringens proposition 2009/10:100 (2010) 2010 års ekonomiska vårproposition. Stockholm.
Ryner, J. Magnus (2002) Capitalist Restructuring, Globalisation and the Third Way: Lessons
from the Swedish model. London: Routledge.
Syrén, M. (2010) Vad har hänt med den aktiva arbetsmarknadspolitiken? En sammanställning
av perioden hösten 2006–våren 2010. www.lo.se
Thörnqvist, C. (2007) ‘Changing industrial relations in the Swedish public sector. New
tensions within the old framework of corporatism’, International Journal of Public Sector
Management 20(1): 16-33.
Wilkinson, R. and Pickett, K. (2010) The Spirit Level: Why Equality is Better for Everyone.
London: Penguin Books.
52
Tony Johansson & Josef Taalbi 1
Full sysselsättning och
ekonomisk politik2
Inledning
Det var inte i september 2010 som socialdemokraterna förlorade valet. Detta val,
liksom valet 2006, förlorades under de år som man styrde Sverige utan att få
bukt med den massarbetslöshet som krisen i början av 90-talet gett upphov till.
Att man så fundamentalt misslyckades, ja rentav prioriterade ner kampen för
full sysselsättning, är kärnan i den socialdemokratiska problematiken av idag.
Under loppet av några år förlorade socialdemokraterna det förtroendekapital
som man byggt upp alltsedan 1930-talet. I den allmänna affekten över hur de
”nya” moderaterna kom att utveckla sin argumentation kring arbetslinjen, glöms
detta ofta bort. Men moderaternas retorik kunde vinna genklang i väljarkåren
just p g a att socialdemokraterna misslyckats med att återföra Sverige till full sysselsättning. Socialdemokraterna stod med strupen blottad när angreppet kom.
Men effekterna av den höga arbetslösheten begränsades inte till att socialdemokratin i en allmän betydelse hade förlorat förtroendekapital. Den höga arbetslösheten gjorde det kostamt att göra arbetslöshetsförsäkringen mer generös
i ersättningsgrad såväl som i tak; den begränsade hela reformutrymmet eftersom samhällets produktionskapacitet inte utnyttjas fullt ut och för att resurser
måste användas för att finansiera arbetslösa; den kringskar därigenom socialdemokratins reformkraft så att den svenska modellens förankring i de breda mellanskikten försvagades; den försvagade, slutligen, socialdemokratins förmåga att
upprätthålla de sociala skyddsnäten.
Kort sagt: de breda mellanskiktens anknytning till det socialdemokratiska
53
välfärdsprojektet minskade, varvid den klassöverskridande kompromiss som
den svenska modellen grundades på luckrades upp, samtidigt som arbetslösheten i sig självt, de ökande ekonomiska klyftorna och revorna i välfärdssystemen
inom vissa grupper skapade vilsenhet, resignation och en grogrund för främlingsfientlighet.
Det är i denna skärningspunkt som socialdemokratin förlorade valet: tjänstemän och bättre beställda arbetare som inte längre ansåg att det socialdemokratiska välfärdsprojektet var värt att stödja och en relativt stor grupp människor
som valde att stanna hemma eller gå på Sverigedemokraternas förklaring till arbetslösheten och andra samhällsproblem.
Socialdemokratins möjligheter att återta makten är därför intimt förknippad med dess förmåga att formulera en ekonomisk politik för full sysselsättning.
Det kräver i sin tur att man förstår de mekanismer som kan förklara den högre
genomsnittsarbetslösheten idag, jämfört med för tjugo år sedan och det kräver
politiskt mod att ompröva den ekonomiska politik som lett till denna högre
arbetslöshet. I denna inlaga till Socialdemokratiska studentförbundets valanalysgrupp vill vi ge ett bidrag och underlag för en sådan omprövning och visa att
det finns såväl teoretiskt som empiriskt stöd för en annan ekonomisk politik
som prioriterar full sysselsättning.
I det som nu följer visar vi 1) att det inte finns empiriskt stöd för att generösa
välfärdssystem ökar arbetslösheten;
2) att den främsta bestämningsfaktorn för NAIRU är tillväxten i nettokapitalstocken, vilket leder till att den penningpolitiska regimen av idag måste ifrågasättas; 3) att den svenska penningpolitiken varit för stram och bär ett ansvar
för den höga och bestående arbetslösheten; 4) att en expansion av den offentliga
sektorn till relativt låga kostnader skulle kunna bidra till att sänka arbetslösheten; 5) att den vinstledda tillväxtregimen som Sverige och världen gått in i
sedan 1980-talet dämpar sysselsättningstillväxten till följd av konsumtionsbegränsningar och den ”finansialisering” som denna regim gett upphov till.
Den främsta politiska slutsatsen vi drar är att det socialdemokratiska projektet att skapa full sysselsättning, jämlikhet och hög välfärd är möjlig (och förenlig
med låg inflation). Men det kräver en helhetssyn och en ny riktning i fråga om
penningpolitik, sysselsättningspolitik och innovationspolitik.
54
Vad hände egentligen med den fulla sysselsättningen?
Fram till 1990 var Sverige ett av de länder världen som hade lägst arbetslöshet.
Som ett resultat av den ekonomiska krisen i 1990-talets inledning mer än femdubblades arbetslösheten. Från 1998 vänder den neråt och halveras till 2001. Men
därefter stabiliseras den i intervallet 6-8 procent. Det innebär att den nya nivå
kring vilken arbetslösheten stabiliseras är 2-4 gånger högre än den nivå som
rådde 1960-1990.3
Diagram 1.
1960-2010
Den svenska arbetslöshetenArbetslöshet
1960–2010
14,00
12,00
10,00
8,00
6,00
4,00
2,00
1960
1961
1962
1963
1964
1965
1966
1967
1968
1969
1970
1971
1972
1973
1974
1975
1976
1977
1978
1979
1980
1981
1982
1983
1984
1985
1986
1987
1988
1989
1990
1991
1992
1993
1994
1995
1996
1997
1998
1999
2000
2001
2002
2003
2004
2005
2006
2007
2008
2009
2010
0,00
Vad var det som hade hänt? Ur statistisk synvinkel är förklaringen enkel. Förändring i andelen arbetslösa är (ungefär) lika med skillnaden i sysselsättningens
ökningstakt och arbetskraftens ökningstakt. Under perioden 1968-1990 växer
sysselsättningen med ca 0,9 procent per år, vilket är något mer än tillväxten i arbetskraften. Arbetskraftens tillväxt förklaras i sin tur med drygt två tredjedelar
av ökat arbetskraftsdeltagande och en tredjedel befolkningstillväxt. Under perioden 1990-2008 stagnerar sysselsättningstillväxten. Arbetskraften ökar med 0,24
procent per år, vilket medför att arbetslösheten ökar med ungefär lika mycket
per år. Det ska understrykas att detta inte orsakas av en ökning i befolknings-
55
trycket, eftersom det fallande arbetskraftsdeltagandet mer än tar ut ökningen i
befolkningstillväxten. Minskningen i arbetskraftstillväxttakten dämpar därigenom tillväxten i arbetslösheten. Arbetslöshetsmåttet undervärderar därför hur
mycket det svenska arbetsmarknadsläget försämrats jämfört med 1990.
Tabell 1.
Årlig förändring i sysselsättning, arbetskraft, befolkning och arbetslöshet
Tillväxt i total
sysselsättning
Tillväxt i
arbetskraften
Förändring i
arbetslöshet
Tillväxt i
arbetskraftsdelta
gande
1969-1990
0,89%
0,87%
-0,04
0,61%
1990-2008
0,00%
0,24%
0,2
-0,21%
Differenser
-0,88%
-0,63%
0,24
-0,83%
Slutsats: Den svenska arbetslöshetskrisen är i grunden en sysselsättningskris – för få
arbeten skapades netto under perioden.
Att förklara den ökande arbetslösheten
Men även om en sådan statistisk förklaring kan vara behjälplig, så är det inte en
orsaksförklaring till varför genomsnittsarbetslösheten har ökat i jämförelse med
1980-talet. Så var ska orsakerna sökas? Vi kan börja med vad orsakerna inte är,
nämligen sådant som arbetsrättslagstiftnings utformning och arbetslöshetsförsäkringens generositet. Detta är dock den dominerande förklaringen, och förmodligen ligger orsaken till socialdemokratins oförmåga att återskapa en politik
för full sysselsättning i att man inte förmått formulera ett alternativ till denna
dominerande förklaring. Det är i grunden märkligt, eftersom denna dominerande förklaring, inte klarar en empirisk granskning. Då vi betraktar det som
centralt för socialdemokratin att återfå självförtroende på detta område , viker
vi här en stor del av vårt utrymme till att visa detta.
Lärobokens jämviktsarbetslöshet
I korthet förklaras långsiktig ökning av arbetslösheten i dessa dominerande mo-
56
deller av att jämviktsarbetslösheten (NAIRU) har ökat.4 Man antar att jämviktsarbetslösheten bestäms av exogena faktorer som påverkar arbetsmarknadens
parters styrkeförhållanden. I fokus är så kallade ”wage push”–faktorer, det vill
säga sådana institutioner som förbättrar löntagarnas förhandlingsstyrka: arbetslöshetsförsäkringens generositet, anställningsskyddslagstiftning, mimimilöner,
fackföreningarnas struktur och styrka. Dock kan det noteras att centraliserade
löneförhandlingsmodeller kan motverka effekterna av wage push-faktorerna,
vilket (ad hoc) förklarar varför det finns ett antal ”humlor” – det vill säga länder
med starka wage push faktorer som har låg arbetslöshet. I sin enklaste tappning,
då man inte tar hänsyn till löneförhandlingsmodell, innebär detta att ju starkare ”wage-push”-faktorerna är – desto högre blir jämviktsarbetslösheten och
det är kring denna som den faktiska arbetslösheten graviterar till följd av olika
typer av ekonomiska chocker och den ekonomiska politiken. Implikationerna
för politiken är klara (i synnerhet om man betraktar löneförhandlingsmodellen
som given/svår att förändra): arbetslösheten kan endast permanent sänkas om
jämviktsarbetslösheten sänks. Och då den är exogent bestämd av institutionella
variabler, har den ekonomiska politiken ingen verkan på jämviktsarbetslösheten.5 Istället måste arbetsmarknadsreformer som ökar flexibiliteten och löneskillnaderna genomföras.
Detta tankegods har haft massivt inflytande i internationella organisationer som OECD och IMF. Det är också detta tankegods som ligger till grund
för den penningpolitiska regimen i EU och Sverige sedan mitten av 1990-talet.
Det är en regim som just präglas av idén att penningpolitiken inte kan påverka
arbetslösheten på lång sikt (Bergström et al 2005). Därav inflationsmålsdogmen i
den europeiska penningpolitiken. Sedan alliansregeringen tillträdde 2006 är den
svenska arbetsmarknadspolitiken också tydligt påverkad av dessa idéer. Visserligen har till och med OECD lämnat den enkelspåriga wage-push-ansatsen. Men
det hindrade inte regeringen från att i sin proposition (Reinfeldt 2006:46) om
en förändrad arbetslöshetsförsäkring föra sitt resonemang med stöd av OECD:
”OECD:s analys tyder på en minskning med 10 procentenheter i den genomsnittliga ersättningsnivån skulle leda till en minskning i jämviktsarbetslösheten
med 1,2 procentenheter för ett genomsnittligt OECD-land”. Analysen som refereras är OECD:s Employment Outlook 2006 (OECD 2006), som var ett försök
att föra samman den kunskap som hade generats i dessa frågor sedan OECD:s
57
inflytelserika Jobs Study (OECD 1994a, 1994b) som lett till en explosion av
studier med snarlika upplägg, vanligen med syftet att belägga samband mellan
arbetsmarknadsinstitutioner och arbetslöshet (se exempelvis Lazaer 1990 Scarpetta 1996, Elmeskov et al 1998, Layard et al 1999, Nickel 1997, 1998, Belot/van
Ours 2001).
Men två omständigheter bör understrykas: 1) Sverige samt Finland och Tyskland behandlas som vardera två länder i OECD:s regressionsanalys – före och
efter att arbetslösheten steg till historiska nivåer. I OECD:s rapport har denna
information strukits från regressionstabellen (OECD 2006:230), medan det
framgår i ursprungskällan som är en rapport från två OECD-ekonomer (Bassanini/ Duval 2006), varifrån regressionstabellen hämtats. Den svenska ökningen
i arbetslöshet kan inte, medger modellens främsta anhängare, förklaras med institutionella variabler.6
2) Förödande kritik mot denna institutionsansats har publicerats under senare år, som visar att resultaten är ytterst känsliga för regressionsmetod och
modellspecificering med slutsatsen att dessa institutionella variabler inte kan
förklara förändringar i arbetslöshet över tid eller mellan länder (Howell et al
2005). De test vi utfört på det dataset som OECD använde till sin Employment
outlook 2006, bekräftar bilden av att dessa resultat inte är robusta (se bilaga 1).
Resultaten är helt avhängiga regressionsmetod och hur de övriga variablerna
specificeras, inte minst spelar vilket mått på skatt som används en avgörande
roll. Beroende på modellspecificering och regressionsmetod varierar koefficienten för arbetslöshetsförsäkring mellan 0,04 och 0,12 (d v s 10 procentenheter högre ersättningsnivå leder till 0,4-1,2 procentenheter högre jämviktsarbetslöshet).
Reduceras antalet länder till att endast röra Västeuropa ligger den estimerade
koefficienten, beroende på modellspecificering, från icke signifikant och negativ
till signifikant och positiv, i intervallet –0,04-0,12. Alltså med små förändringar
i modellen kan de politiska implikationerna bli alltifrån att a-kassan är ytterst
central för att förklara jämviktsarbetslöshetens nivå, till att den helt saknar betydelse och som vi ska se nedan, kan man med ytterligare modifieringar av modellen, erhålla resultatet att a-kassan har signifikanta negativa effekter på jämviktsarbetslösheten, d v s raka motsatsen till vad standardteorierna förutsäger.
Att resultaten är så känsliga är inte förvånande. För saken är den att mellan
faktisk arbetslöshet och ersättningsnivå i a-kassan, finns inga samband alls för
58
hela perioden (koefficienten i en sådan panelregression är negativ men ej signifikant). Diagrammet nedan, som visar ett tvärsnitt för den sista femårsperioden,
tydliggör detta.
Diagram 2.
Arbetslöshet och genomsnittlig ersättning i a-kassan (ARR) 1999–2003
Arbetslöshet och genomsnittlig ersättning i a-kassan (ARR) 1999-2003
14
ESP
12
Arbetslöshet
10
ITA
FIN
FRA
DEU
8
CAN
BEL
AUS
SWE
6
JPN
USA
GBR
NZL
PRT
DNK
IRL
4
AUT
NOR
NLD
CHE
2
0
0
10
20
30
ARR
40
50
60
R² = 0,00242
Slutsats: Dessa modeller är inte något att bygga vare sig vetenskap eller politik på.
Den som önskar formulera en annan politik än den som följer av den vanliga tolkningen av dessa standardmodeller, kan göra det utan att oroa sig. Det empiriska stödet är obefintligt.
Endogent bestämd NAIRU
Om inte standardmodellerna förmår förklara uppgången i arbetslöshet, hur ska
den då förklaras? Svaret är att det är fullt möjligt om man släpper antagandet
om att NAIRU bestäms exogent. För det första har vi hysteresiseffekten som
gör att faktisk arbetslöshet drar NAIRU till sig. Detta gör att den ekonomiska
politiken får en roll, i synnerhet under ekonomiska kriser, då expansiv politik i
syfte att förhindra uppkomsten av hysteresis är att föredra framför en normbaserad politik som endast tar hänsyn till ett strikt inflationsmål (Ball 1999). För
59
det andra, kapitalstocken, d v s den ackumulerade mängden kapital (maskiner,
fabriker etc), antas i standardmodellen inte påverka jämviktsarbetslösheten.7
Detta grundas på flera antaganden som alla kan ifrågasättas. Ett är antagandet
att en investering, i säg nya maskiner, kommer att leda till att den ökade efterfrågan på arbetskraft, leder till en sådan ökning i den generella lönenivån, att
sysselsättningen generad av den existerande kapitalstocken faller i samma utsträckning som ny sysselsättningen generas av den nya kapitalstocken. Detta är i
strid med vad empiriska undersökningar funnit. Dessutom är det rimligt att anta
att prissättningen påverkas av kapacitetsutnyttjandet i ekonomin. När detta är
högt ökar det individuella företagets benägenhet att höja priserna, då risken att
förlora marknadsandelar är låg eftersom konkurrenterna inte kan expandera sitt
utbud, med befintlig kapitalstock. Ökande investeringar kommer därför att leda
till ett lägre kapacitetsutnyttjande och därmed till ett lägre inflationstryck vid
varje nivå av arbetslöshet. En större kapitalstock skiftar, allt annat lika, Phillipskurvan inåt, mot origo (Rowthorn 1977,1995, 1999).
Det finns därför teoretiskt stöd för att jämviktsarbetslösheten bestäms endogent av ekonomiska faktorer, så att investeringstakten påverkar jämviktsarbetslöshet. Inflationstrycket kan i en sådan modell minska samtidigt som arbetslösheten faller, till följd av att produktionskapaciteten ökar, d v s genom tillväxt i
kapitalstocken kan jämviktsarbetslösheten påverkas. En lång rad empiriska studier har också visat att investeringarna har sådana effekter (se exempelvis Stockhammer 2004, Palacio-Vera et al 2006, Arestis et al 2000 Arestis et al 2007).
När vi inkluderar en investeringsvariabel (modellerad som årlig tillväxt i nettokapitalstocken) i OECD:s dataset visar det sig att denna variabel har en stor
signifikant effekt på jämviktsarbetslöshet i såväl OECD20 som för Västeuropa.
Dessutom visar det sig att arbetslöshetsersättningen endast i en av de sex estimerade ekvationerna har en signifikant och positiv effekt på jämviktsarbetslösheten. I tre av modellspecificeringarna har arbetslöshetsersättningen signifikant negativ effekt (på minst 90%-nivå). En ökning med en procentenhet i
nettokapitalstockens tillväxt sänker jämviktsarbetslösheten med så mycket som
1,2-2,5 procentenheter, beroende på modellspecificering och landgrupp (se också
Stockhammer/Klär 2008 som gör liknande estimeringar på OECD:s dataset).
För Sveriges del är sambandet mellan kapitalstockens tillväxttakt och arbetslösheten tydlig. Under 1960-talet växer kapitalstocken med omkring 4 procent per
60
år och arbetslösheten ligger kring 2 procent. Under 1970-talet faller tillväxttakten
ner under 3 procent och arbetslösheten börjar röra sig uppåt. Den kulminerar 1983,
då den passerar 4 procent, samtidigt som kapitalstockens tillväxt når den lägsta
nivån dittills, med under 2 procent. Därefter ökar åter tillväxten i kapitalstocken
och arbetslösheten pressas åter ner till de nivåer som rått under 1960-talet.
Från 1990 sker en kraftig förändring i kapitalstockens tillväxttakt. På ett år
halveras tillväxten och därefter pressas den ner ytterligare, ner under en procent.
Samtidigt ökar arbetslösheten till historiska nivåer. Tillväxttakten i kapitalstocken ökar därefter till omkring 1,5 procent och arbetslösheten pressas ner. I samband
med IT-bubblan minskar åter tillväxttakten i kapitalstocken, men därefter börjar
tillväxten åter ökar, varvid arbetslösheten faller, för att åter börja öka under finanskrisen, då tillväxttakten i kapitalstocken faller till historiskt låga nivåer.
Diagram 3.
Kapitalstock1961–2010
och arbetslöshet 1961-2010
Kapitalstock och arbetslöshet
14,00
12,00
!"")$
!""'$
!""&$
10,00
Arbetslöshet %
!""#$
!""($
!""*$
%+!+$
8,00
%++"$
!"""$
%++'$
%++%$
6,00
%++($
%+++$
!""%$
%++&$
%++#$
%++*$
%++)$
%++!$
!"*&$
!"*%$
4,00
!"*'$
!"*!$
!""!$
!"*($
!"*#$
!")*$
!")"$
!"*+$
!"*)$
2,00
!")%$
!")!$
!")&$
!"))$
!"**$
!""+$
!")'$
!")($
!")#$
!"*"$
!"#!$!"#%$
y = 14,581e-0,522x
R² = 0,76606
!"#"$
!"#*$ !"#)$
!")+$
!"#&$ !"##$
!"#'$
!"#($
0,00
0
0,5
1
1,5
2
2,5
3
3,5
4
4,5
5
Tillväxt i kapitalstocken
Slutsats: Den faktiska efterfrågan på arbete, generad av investeringar, föregår alla
andra variabler för jämvikts-arbetslöshetens bestämning. En tillräckligt expanderande produktionskapacitet sänker samtidigt arbetslösheten och inflationstrycket
61
och omvänt en otillräckligt expanderande produktionskapacitet ökar samtidigt inflationstrycket och arbetslösheten. Häri ryms såväl förutsättningarna för ”golden-age”tillväxt som för stagflation.
Offentlig sektor som substitution för otillräcklig tillväxt i kapitalstocken
En kort tillägg bör göras till ovan resonemang, innan vi går vidare och utreder
varför kapitalstockens tillväxttakt har fallit – och det rör den offentliga sektorn.
Under 70-talet och början av 80-talet dämpas effekten av fallet i kapitalstockens
tillväxt med ökande sysselsättning i den offentliga sektorn, varvid ökningen i
arbetslösheten inte blir så påtaglig.
Men från 90-talet och framåt spär nedskärningar i offentlig sektor istället
på arbetslöshetsökningen. Den svaga tillväxten av den offentliga sektorn är därefter svag. Den privata sektorn ges ansvaret för att återföra Sverige till full sysselsättning. Det klarar den inte.
Diagram 4.
Offentlig och privat sysselsättningstillväxt 1970–2009
Offentlig och privat sysselsättningstillväxt 1970-2009
0,1
0,08
0,06
0,04
0,02
0
2009
2008
2007
2006
2005
2004
62
ETB: Employment, private sector
2001
EG: General government employment
2003
-0,08
2002
-0,06
2000
-0,04
1999
1998
1997
1996
1995
1994
1993
1991
1992
1990
1989
1988
1987
1986
1985
1984
1983
1981
1982
1980
1979
1978
1977
1976
1975
1974
1973
1971
1972
1970
-0,02
En fråga som inställer sig är därför om det är möjligt att återföra Sverige till
full sysselsättning genom att expandera den offentliga sektorn? Det skulle i så
fall kräva en expansion av den offentliga sektorn med omkring 200 000 personer,
vilket är marginellt fler än vad den sysselsatte 1990 (detta baserat på OECD:s
mått general government employment), vilket skulle pressa ner arbetslösheten
till de nivåer som rådde i slutet av 80-talet. Nettokostnaden skulle uppgå till
38-67 mrd per år, beroende på om riksdagens utredningstjänsts (RUT 2009) låga
nettostyckkostnad eller om tumregeln om 3000 anställda per miljard används.
Sannolikt ligger kostnaden någonstans i mitten. Man kan då notera att även om
det skulle hamna på den högre kostnadsnivån så motsvarar detta inte ens vad
jobbskatteavdraget kostar.
Slutsats: Vi ser en expansion av offentlig sektor som en fullständigt realistisk väg
mot full sysselsättning.
Att förklara kapitalstockens fallande tillväxt: vinstledd utveckling och strukturell förändring
Det är dock viktigt att den privata sektorn också generar sysselsättning. För att
kunna analysera den privata sektorns möjligheter att generar nya arbetstillfällen, vill vi börja med att lyfta fram tre grundläggande förändringar i den globala
ekonomin sedan början av 1980-talet som påverkar kapitaltillväxten.
•
Omläggning av den ekonomiska politiken (se nedan)
•
Den teknologiska utvecklingen: flertalet industrier har dominerats av rationaliseringar istället för produktutveckling och omvandling, samtidigt
som de tillväxtbranscher som uppstått burits upp av kreditmarknaden
och riskkapital (t.ex. bioteknikbranschen och ICT-branschen), dvs. en
allt större del av nyinvesteringarna är beroende av finansmarknaden.
Sammantaget kan vi kalla denna utveckling en finans- och vinstledd
tillväxtregim (jmf Perez 2002, Stockhammer 2004b samt Hein & Schoder 2009).
•
En vinstledd tillväxtregim tog form.
En vinstledd utveckling är i viss bemärkelse självförstärkande. En hög vinstandel innebär en relativt låg efterfrågan på konsumtionsvaror, vilket betingar
63
lägre investeringar i ny produktionskapacitet. Som vi visat ovan innebär lägre
investeringsnivå en lägre efterfrågan på arbetskraft, som förstås har negativa
effekter på den allmänna efterfrågan. Med dessa omständigheter innebär en
låginflationsnorm att kapitalbildningen blir lidande, då räntenivån måste hållas hög för att motverka inflationstendenser. Vi menar alltså att såväl penningpolitik som mer strukturella förändringar har en grundläggande inverkan på
kapitalbildningen och därmed arbetslösheten. För den skeptiske läsarens skull,
noterar vi att denna tes inte är radikalare än något IMFs chefsekonom skulle
säga: ”A […] conventional channel for the effects on real rates on the natural rate
[of unemployment] is through capital accumulation. Real interest rates affect
the cost of capital; the cost of capital affects capital accumulation; the capital
stock affects the demand for labor; the demand for labor affects unemployment” (Blanchard 2003, p. 4).
Omläggning av den ekonomiska politiken i Sverige
Under efterkrigstiden och fram till mitten av 1980-talet förde de flesta länder
en aktiv, och tidvis expansiv, finanspolitik som syftade till att åstadkomma full
sysselsättning. Detta kom att förändras, för svenskt vidkommande, under 90talskrisen.
Också penningpolitiken genomgick viktiga förändringar. Med inflationserfarenheterna från 1970- och 80-talen, kom en ny penningpolitik att ta form som
småningom kom att etablera sig i de flesta utvecklade länder. Upprätthållandet
av ett specifikt inflationsmål kom att bli främsta prioritet.
I Sverige etablerades den nya penningpolitiken 1993 – då riksbanken fastställde ett inflationsmål på 2% +/- 1 %, ett mål som skulle uppnås till 1995 (Bergström
1999). Vi återkommer till våra estimat av penningpolitikens effekter på kapitaltillväxten. Men de samband som föreligger mellan den strama penningpolitiken
och den bestående höga arbetslösheten i Sverige är uppenbara, i synnerhet i en
jämförelse med det under 90-talet relativt framgångsrika USA.8 I denna jämförelse, grafiskt presenterad i diagram nedan, kan noll-linjen beskrivas som en
penningpolitik baserad på en enkel (nyliberal) inflationsbekämpningsregel. Ett
positivt tal innebär att penningpolitiken är mer kontraktiv och ett negativt tal
att den är mer expansiv än vad en inflationsnorm om 2 procent och det rådande kapacitetsutnyttjandet (mätt som BNP-gap) skulle ge med sådan regel som
64
Diagram 5.
Penningpolitikens stramhet 1987–2008
Penningpolitikens stramhet 1987-2008
20
15
10
Sverige
5
USA
0
2008
2007
2006
2005
2004
2003
2002
2001
2000
1999
1998
1997
1996
1995
1994
1993
1992
1991
1990
1989
1988
1987
-5
-10
grund.9 Det mönster som framträder är talande. Fram till millennieskiftet kan
den amerikanska penningpolitiken beskrivas som att den i huvudsak baserar
sina beslut på en så enkel regel. Därefter blir den amerikanska penningpolitiken mer expansiv. Den svenska penningpolitiken är fram till 1991 för expansiv
jämfört med vad en sådan regel skulle föreskriva, men därefter kommer först
kronförsvaret som innebär en våldsam sammandragning av penningpolitiken.
Därefter från 1993 införs inflationsnormen och för att nå denna norm driver
riksbanken en chockterapi som inte kan motiveras av inflationsnormen. Inflationsmålet nås redan 1994 och befinner sig i det övre målområdet (2-3 procent)
även 1995, men därefter faller inflationen ner under 2 procent ända fram till
år 2000. Arbetslösheten skjuts iväg till över tio procent. Från 1999 sker ett regimskifte, sammanfallande med att riksbanken blir självständig. I motsats till
vad riksbanken hävdar, tycks det som om man då börjar följa en tämligen enkel
handlingsregel.10 Vi menar att inte endast kronförsvarets höga ränta, utan också
att chockterapin med vilken inflationen bragtes ner till normen bidrog till den
65
Diagram 6.
penningpolitiska regimer och arbetslöshet
Inflationsnorm$89:$9:89;<-70=5$
14
12
10
30.425./67-/-2$$1-4$inflationsnorm
Arbetslöshet
Kronförsvaret
&%%*$
!""&$
&%%#$
&%%!$
!""!$
,-.$/0120$penningpolitiken
!""%$
!"##$
!"#"$
2
0
-10
-5
0
5
10
15
20
Penningpolitikens stramhet gentemot inflationsnorm och faktisk utveckling
bestående höga arbetslösheten och att den penningpolitik som fördes, och som
måste föras givet inflationsnormen, från 1999 kom att stabilisera den svenska
arbetslösheten i intervallet 5-7 procent.11
räntepolitik i en vinstledd tillväxtregim
Dessutom kom denna penningpolitik att föras inom ramen för en vinstledd tillväxtregim, vilken är nära sammanlänkad med den finansiella sektorns tillväxt.
Kortsiktiga finansiella vinster fick prioritet före produktiva investeringar (Stockhammer 2004b). Detta i motsats till efterkrigsperioden (1945–ca 1975/1980) som
kan sägas ha karaktäriserats av en lönedriven utveckling som i kombination med
låga räntor drev upp investeringarna och gav en snabbare växande kapitalstock
som sänkte jämviktsarbetslösheten och som i sin tur pressade ner vinstandelen.
Uppkomsten av en finans- och vinstledde tillväxtregim kan delvis förklara nedgången i kapitalackumulationen.
Genom ett empiriskt test för 14 OECD-länder under perioden 1961-2009 (se
66
bilaga 2) finner vi att den korta räntan samt vinstandelen (med ett års fördröjning) inverkar negativt på kapitalstockens tillväxt. En regression endast med
den korta räntan förklarar 44,7% av variationen i kapitaltillväxt mellan länder
och 12% av variationen över tid. Förstås finns det också andra faktorer som påverkar utvecklingen men vinstandel och räntenivå är centrala för att förklara
nedgången i kapitalackumulationen.12
Diagram 7.
Genomsnittlig vinstandel och tillväxt i kapitalstock i procent, 1960–1982 och
1983–2009, 14 oeCD-länder.
50
NOR2
45
Genomsnittlig vinstandel
DEN2
IRE2
FRA2
FIN2
40
SWE2
BEL2
UK2
35
DEN1 BEL1
NED2
ESP2
US2
AUT2
FRA1
NED1
ESP1
FIN1
US1
UK1
JAP2
NOR1
POR2
SWE1
IRE1
AUT1
30
JAP1
POR1
25
20
0
0,01
0,02
0,03
0,04
0,05
0,06
0,07
0,08
Tillväxt i kapitalstocken
Genomsnittlig vinstandel (vertikal axel) och
tillväxt i kapitalstock (horisontell axel) i procent, perioderna 1960-1982 (1) och 1983-2009
(2), 14 OECD-länder.13
67
25
20
0
0,01
0,02
0,03
0,04
0,05
0,06
0,07
Två samband kan i huvudsak skönjas för Sveriges del:
Tillväxt i kapitalstocken
1. Den korta realräntan förklarar kortsiktiga variationer i investeringarna
och har en koefficient på -0,077, vilket innebär att en ökning i realräntan
med en procentenhet leder till minskning av tillväxten i kapitalstock
Två samband kan i huvudsak skönjas för Sveriges del:
med 7,7%.
2. korta
Denrealräntan
långsiktigt
trendmässiga
minskningen
förklaras av ett
skift
av koefficient
in1) Den
förklarar
kortsiktiga
variationer i investeringarna
och
har en
på innebär att
en ökning i realräntan
procentenhet
lederentillvinstledd
minskning
av tillväxten i kapitalsto
komstfördelningen,
d vmed
s vi en
tolkar
skiftet mot
tillväxtregim
2) Den långsiktigt
trendmässigatill
minskningen
förklarastrenden
av ett skift
av inkomstfördelningen, d v s vi
som en huvudorsak
den nedåtgående
i kapitaltillväxt.
en vinstledd tillväxtregim som en huvudorsak till den nedåtgående trenden i kapitaltillväxt.
Regressionsresultat för Sverige.14
1982-2009
1960-2009
𝑔�∗
𝑔� − 𝑔�∗
𝑔�∗
0,0027
-0,067***
---
𝜋�−�
-2,034***
---
-2,95***
---
-0,99
---
R-sq
0,61
0,22
0,54
Beroende variabel
Förklaringsvariabler
𝑟�−�
∆𝜋�−�
Ett negativt samband mellan den korta realräntan och investeringsnivån kan alltså etableras både för
Ett negativt samband mellan den korta realräntan och investeringsnivån kan
14 OECD-länder och tyder på att penningpolitiken har en viktig inverkan på kapitaltillväxten och dä
alltså
etableras både
försysselsättning
Sverige och är
förett14önskvärt
OECD-länder
tyder
på attsysselsättningstillv
pensysselsättningen.
Om full
mål, ochoch
en del
av denna
privat sektor, måste
förutsättningarna
skapas
genom den ekonomiska
politiken.
Riksbanken kan i så
ningpolitiken
har en
viktig inverkan
på kapitaltillväxten
och därmed
sysselsätt-
ningen. Om full sysselsättning är ett önskvärt mål, och en del av denna sysselsättningstillväxt
ska härröra ur privat sektor, måste förutsättningarna skapas
13
Undantagen till detta generella mönster kan sägas vara USA, Portugal och Belgien, medan övriga länder i olika proport
genom
den
ekonomiska
politiken. Riksbanken kan i sådant fall inte endast prioprofitandel och sjunkande kapitaltillväxt.
14
Variabler:
Logaritmerade
kapitaltillväxtens
HP-trend
(𝑔�∗ ), avvikelse från
trend
(𝑔� ekonomiska
− 𝑔�∗ ) och förklaringsvariablerna
la
ritera inflationsmålet. Snarare måste
penningpolitiken
och
den
polaggad logaritmerad vinstandel (𝜋�−� ) och tillväxt i vinstandel under föregående år (∆𝜋�−� ). I analysen av kortsiktiga vari
litiken
kring
flera målsättningar.
stationärautformas
(Dickey-Fuller),
i analysen
av det långsiktiga skiftet i kapitalltillväxt är variablerna kointegrerade (Engle-Grang
En penningpolitik för full sysselsättning leder till minskade inkomstklyftor –
och lägre inflation
Att med ekonomisk politik främja investeringar, privata eller offentliga, framstår, med andra ord, som en oumbärlig komponent för en socialdemokratisk sys-
68
selsättningspolitik, men här finns också ett pussel (eller snarare flera). Pusslet
består i följande: full sysselsättning är möjlig att åstadkomma om investeringstakten är tillräckligt hög, vilket emellertid försvåras av den nuvarande riksbankspolitiken samt den finans- och vinstdrivna tillväxtregimen.
För det första är det önskvärt att en räntepolitik med full sysselsättning som
mål främjar en omvandling genom stimulerande effekter på tillväxtbranscher,
men också ger omvandlingseffekter i äldre branscher. För det andra kan en ensidig räntepolitik med inriktning på full sysselsättning riskera att sporra så kallade
felinvesteringar, och för det tredje spä på överhettning i vissa branscher, om inte
alternativa styrmedel används för att balansera ut effekterna av räntepolitiken.
Det första problemet är av yttersta vikt. Till grund för den nuvarande penningpolitiska regimens tankegods ligger antagandet om att en sänkning av arbetslösheten under NAIRU leder till en acceleration av inflationen. Vi har redan
visat att NAIRU bestäms endogent, och i hög grad av kapitaltillväxten. I den
utsträckning kapitaltillväxten inbegriper investeringar i nya processer och ny
teknologi som förbilligar produkter, dvs. i den mån nyinvesteringar är en del
av ett omvandlingsförlopp, kan nyinvesteringar och lägre arbetslöshet snarare
vara förknippat med lägre eller bibehållen prisutveckling, i synnerhet i det långa
loppet. En lägre arbetslöshet kan alltså vara fullt förenlig med lägre inflationstakt på längre sikt, givet att ett klimat skapas för innovationer och teknologisk
utveckling (se Pianta & Tancioni 2008).
En omläggning av penningpolitiken med en aktiv innovationspolitik skulle
dock även ha förtjänstfulla inkomsteffekter på sikt, i linje med socialdemokratins traditionella jämlikhetsanspråk. Högre sysselsättning har nämligen effekter på lönebildningen och löneandelen. Kort sagt: den föreslagna inriktningen
skulle leda till en lönedriven utveckling i kontrast till den nuvarande vinstdrivna
utvecklingen.
Innebär detta inte ett ökat inflationstryck? Svaret är att det kan göra det i
en stelnande industriell miljö. En sysselsättningsorienterad politik skulle dock
tillsammans med en politik för strukturomvandling skapa en lönedriven tillväxt
som är förenlig med såväl låg inflation som minskade inkomstklyftor. På kortare
sikt kan löneökningar leda till ökad konfliktinflation (vilket arbetsmarknadsekonomer antar standardmässigt, t.ex. Layard et al 1995) som i huvudsak drivs av att
företag kan sätta priser som ett ”mark-up” över (genomsnittliga) kostnader. På
69
kortare sikt kan det alltså uppstå inflation till följd av ökad sysselsättning om
denna leder till en ökad löneandel och vi får en lönedriven utveckling. Men de
bestående effekterna är diametralt motsatta! En ökning av löneandelen skulle
snarare leda till ett omvandlingstryck som förbättrar konkurrensen och därmed
sänker priseffekterna. En lönedriven tillväxt skulle alltså kunna skapa ett starkare omvandlingstryck i äldre branscher. En kombination av ”riktade” och omfattande statliga anslag för innovationsprojekt, goda kreditvillkor och en lönedriven utveckling skulle med andra ord stimulera den industriella omvandlingen.
Det andra problemet kan te sig oöverstigligt i sig. Felinvesteringar är en ofrånkomlig del i framväxande branscher, och huruvida en långsiktig investering visar
sig räntabel beror i hög grad på hur andra företag investerar under loppet av en
eller flera konjunkturcykler. Då är utmaningen snarare att förhindra underinvesteringar i komplementära aktiviteter, något som på sikt kan följa av en vinstledd utveckling och en ogynnsam räntepolitik.
Det tredje problemet kräver en helhetssyn på strukturutvecklingen. Det kan
framförallt sägas att framväxande teknologier i tillväxtbranscher ofta är beroende av riskkapital och goda låneförhållanden som sträcker sig över konjunkturcykeln. Poängen i att delvis eller helt kunna frångå inflationsmålet till förmån
för gynnsamma ränteförhållanden förefaller uppenbar i dagsläget. Risken är nu
att riksbanken för snabbt väljer att höja räntan för att bekämpa inflation, och
därmed slår ut innovativa men kreditberoende mindre företag.15
En aktiv ekonomisk politik för att stödja innovationsprojekt i tillväxtbranscher, genom långsiktiga statliga anslag och/eller del i mer omfattande projekt
framstår med andra ord som ett oumbärligt komplement.
Sammantaget skulle en penningpolitik som främjar full sysselsättning inte
nödvändigtvis stå i konflikt med inflationsmålet på längre sikt.16 Snarare är det
i det kortsiktiga tidsperspektivet som konflikt kan uppstå, när de gynnsamma
priseffekterna av kapitalbildningen och ökat utbud inte hunnit slå igenom (annat än via multiplikator-effekter vilket kortsiktigt kan leda till högre priser).
Istället för en ensidig riksbanks- och penningpolitik förespråkar vi en diversifiering av de samhällsekonomiska målen för penningpolitiken. Det bör för det
första vara möjligt för riksbanken att frångå det strikta inflationsmålet för att
skapa förutsättningar för tillväxt, i synnerhet under kris- eller recessionsår, för
att undvika hysteresiseffekter i arbetslösheten, men också för att undvika ut-
70
slagning av långsiktigt hållbar produktionskapacitet. I den mån inflationsmålet
bör användas bör det vara ett mål på längre sikt, exempelvis under loppet av en
konjunkturcykel, medan sysselsättning och goda tillväxtvillkor betonas på kortare sikt. För det tredje betonas den till penningpolitiken komplementära och
viktiga roll som en aktiv och omfattande innovationspolitik skulle kunna spela,
med avseende på den långsiktiga tillväxten, kapitalbildningen, sysselsättningen
och inflationen.
Även om nyanser finns, ligger våra argument och den empiri som vi presenterat i linje med Keynes’ teori som kopplar realräntan till investeringstakten (vid sidan av likviditetspreferens och kapitalets marginaleffektivitet) och
investeringarna (och den “effektiva efterfrågan”) till arbetslösheten. Vi har här
valt att framförallt fokusera på kopplingen penningpolitik-investeringar-arbetslöshet, men i vidare cirklar belägger vi samtidigt att den privata ekonomin, i
samstämmighet med Keynes’ analys, inte kan garantera full sysselsättning eller
en tillväxtregim som är förenlig med minskade inkomstklyftor.
Att skapa sådana förutsättningar, för full sysselsättning och minskande klyftor, är därför ett politiskt ansvar.
Är Socialdemokraterna beredda att ta det ansvaret? Och är man i så fall beredda att göra de politiska omprövningar som ett sådant ansvarstagande kräver?
Noter
1. Följande text är en analys skriven till Arbetarrörelsens forskarnätverk och
den eftervalskonferens som det anordnar tillsammans med det Socialdemokratiska
studentförbundet och det Socialdemokratiska partiets kriskommission, 7 december 2010.
2. Tony Johansson och Josef Taalbi doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds
universitet.
3. Det finns flera olika arbetslöshetsmått och arbetslöshetsserier. Vi använder
här statistiken från OECD:s Economic Outlook Data base för perioden 1969-2009.
Denna visar en väsentligt högre andel arbetslösa än den mer vanligt förekommande
”öppna” arbetslösheten. Våra resonemang och slutsatser i denna uppsats påverkas
dock inte av vilken serie man väljer. 1960-68 är hämtat från Maddison (1991). 2010 är
konjunkturinstitutets prognos.
4. Om arbetslösheten faller under NAIRU, accelererar inflationen. Vanligen
71
förväxlas NAIRU-begreppet med Friedmans (1968) naturliga arbetslöshet (NRU),
men, som Stockhammer (2008) argumenterar, har den naturliga arbetslösheten
ett annat mikrofundament (utgår från walrasiansk jämvikt) än det som utgör
standard-Nairumodellen i nationalekonomiska läroböcker. Friedmans naturliga
arbetslöshet är en avvikelse från en teoretisk jämviktspunkt som uppstår till följd av
marknadsimperfektioner. NAIRU är däremot en jämviktspunk, närmare bestämt den
nivå på arbetslöshet som gör att prissättningsfunktionen och lönesättningsfunktionen
hamnar i jämvikt. Det sistnämnda är dock inte en process på en marknad utan en
förhandlingsprocess som äger rum på det sätt som den institutionella ordningen på den
aktuella arbetsmarknaden stipulerar. Dessa förhandlingsprocesser påverkas av de relativa
styrkeförhållandena på arbetsmarknaden, vilket utöver arbetslöshetens nivå påverkas
av sådant som minimilöner, arbetslöshetsersättning och arbetsrättslagstiftning. Den
teoretiska grunden för NRU och NAIRU är därmed olika, men implikationerna för
politiken är desamma: försvaga löntagarnas ställning, så arbetslösheten faller.
5. Införs hysteresis i modellen kan visserligen långsiktig NAIRU påverkas av den
ekonomiska politiken, d v s om hysteresis uppstår till följd av en ekonomisk chock eller
till följd av för stram ekonomisk politik, finns risken att den faktiska arbetslösheten
drar NAIRU till sig, vilket innebär att efter krisen, kan inte den lägre NAIRU-nivån som
rådde före krisen åter nås. Emellertid är den nya NAIRU-nivån given av de institutionella
förhållandena och de nya betingelser som den faktiska arbetslösheten skapat, vilket gör att
den alltjämt i varje tidpunkt måste betraktas som exogent given, om än stigberoende.
6. Bassanini/Duval (2006:12) skriver: “One important adjustment made to the data
sample and specifications should be mentioned at the outset. In both the descriptive and
panel data analyses below, observations for Finland, Germany and Sweden in 1990 and
1991 are removed from the sample, and different country fixed effects are used for each
of these three countries over the two sub-periods 1982-1989 and 1992-2003. In practice,
this approach is equivalent to splitting Finland, Germany and Sweden into two subcountries, pre- and post-1990/1991. This reflects the view that for these three countries,
neither the institutions considered in this section, nor the set of macroeconomic shocks
which will be included at a later stage, are able to capture the highly country-specific
factors – including inter alia, the collapse of the Soviet Union, the unification and the
banking crises, respectively – which were behind the upward shift in unemployment over
this two-year period.” En del saker har alltså förändrats sedan OECD 1994 på fullt allvar
hävdade att ökningen i den svenska arbetslöshetsersättning 1974 orsakade ökningen i
72
arbetslöshet 1991: ”In Finland, entitlements rose in 1972 and unemployment rose sharply(in
contrast to its Scandinavien neighbours) through to 1978; in ireland changes increasesing
entitlements occurred over 1971 to 1985, and its rise in unemployment was particular large
(as compared to other European countries) from 1980 to 1985. In Norway, major increases
in entitlements occurred in 1975 and 1984 (although also before and after these dates),
and unemployment rose exceptionally around 1989. Entitlements rose in Sweden in 1974
and in Switzerland in 1977, with major rises in unemployment in 1991 in both cases.
These experiences suggest lags between rises in entitlements and later sharp increases
in unemployment of 5 to 10 years for… Ireland and Finland, but 25 perhaps 10 to 20 years
in Norway, Sweden and Switzerland” (OECD 1994b, s 178). OECD:s ståndpunkt idag är
att åtminstone delar av de negativa effekterna av generösa välfärdssystem kan upphävas
genom korporativa institutionella ordningar, vilket onekligen är en mer flexibel hållning.
Det har lett till att det numera inte är ovanligt att man hör socialdemokratiska företrädare
hävda att till och med OECD stödjer den svenska modellen, vilket möjligen är en överdrift.
Men den faktiska omsvängningen som OECD har gjort är alltså större än vad de själva
medger: OECD:s egna ekonomer befattar sig inte med den stora ökningen i den svenska
arbetslösheten, därför att den inte kan förklaras med OECD:s modell, även om man
inkluderar löneförhandlingsmodell.
7. Detta är ett helt avgörande antagande för exogena NAIRU-modeller. Och det medges
av Layard, Nickel och Jackman (1991), som mer än några andra bidragit till dessa modeller:
”if , however, the elasticity of substitution is less than one, capital accumalation (with no
technical progress) raises the share of labour and reduces unemployment”.
8. Den amerikanska centralbanken har att ta hänsyn till tillväxt och sysselsättning
och inte endast inflation när den sätter sin styrränta. Men det pågår en politisk strid i
dagsläget. Republikanerna försöker att tvinga FED att endast följa en inflationsnorm, à la
Sverige. Men de möts av hårt motstånd från Obama-administrationen: ” Treasury Secretary
Timothy Geithner said Friday that the Obama administration will oppose any effort in
Congress to strip the Federal Reserve of its legal mandate to pursue low unemployment.
Some conservative Republicans have said the central bank should just concentrate on
keeping inflation low and abandon its current dual goals of pursuing low inflation and low
unemployment.” http://www.thenewstribune.com/2010/11/20/1432037/geithner-warnsgop-about-fed-policies.html#ixzz16wZnJm8G
9. För att enkelt kunna jämföra USA med Sverige har vi skapat ett index, med
utgångspunkt från Taylors räntesättningsregel (Taylor 1993) som har formen r= p + 0,5y +
0,5 (p-po)+req, där r är centralbankens styrränta, p är inflationstakten för de föregående
73
fyra kvartalen, y är procentuell avvikelse från långsiktig tillväxt, d v s BNP-gap [y =
100(Y-Ytrend)/Y], po Inflationsmål, req real jämviktsränta. Taylor fann att denna regel
i hög utsträckning beskrev FED:s räntepolitik 1987-93. Det bör dock noteras att ingen
centralbank medger att de följer en så simpel regel. Syftet här är dock inte att skatta
handlingsregler, utan att analysera hur kontraktiv/expansiv penningpolitiken varit i
relation till ett tänkt inflationsmål (=2) och med utgångspunkt från det realekonomiska
läget. Indexvärdet har beräknats på årsdata (innevarande år) för respektive land, baserat på
att den reala jämviktsräntan motsvarar den långsiktiga reala tillväxttakten (detta är dock
en grov approximation), som för Sverige var 1,8 procent och för USA 2,0 procent (19802008). Därefter har faktisk inflationstaktsavvikelse från målet och BNP-gap vägts lika
enligt Taylorregeln. Indexvärdet, som enkelt uttryckt utgör en grovt beräknad Taylorränta,
har därefter subtraherats från den faktiska styrräntan, varvid ett positivt tal signalerar en
kontraktiv penningpolitik och ett negativt tal en expansiv penningpolitik – givet en strikt
inflationsnorm.
10. Utförs Taylorränteestimeringar på ett korrekt sätt, såsom i Balaile/ Rajnak (2005),
framkommer det att för perioden 1999-2004 ligger riksbankens reporänta mycket nära
den Taylorränta som erhålls när konjunkturinstitutets BNP-gapberäkning används. Våra
resultat bekräftar detta.
11. Är det faktum att riksbankens självständighet sammanfaller med detta som faktiskt
är en, jämfört med mitten av 90-talet, mer expansiv penningpolitik ett argument för att
den ska vara självständig? Nej, det anser vi inte. Det är varken ett argument för eller mot.
Man kan istället resonera så här: å ena sidan visar dessa uppskattningar att penningpolitik
inte är en särdeles svår konst som därför måste överlåtas till experter – ett barn med en
kulram kan beräkna Taylorräntor. Å andra sidan om det är en så enkel och mekanisk
verksamhet finns det ingen anledning att låta någon annan än experter göra det. Frågan
kokar därför ner till vilken effekt penningpolitiken verkligen har. Om den exempelvis
inte kan påverka arbetslösheten på lång sikt (åtminstone i positiv bemärkelse), utan det
endast handlar om att stabilisera inflationstakten då är det inte orimligt att delegera
makten över denna del av politiken till experter som har att följa en politiskt beslutad och
definierad norm. Men om det är så att penningpolitiken faktiskt har sådana effekter som vi
hävdar i denna inlaga, då måste frågan inställa sig: är det rimligt att en så viktig del av den
ekonomiska politiken – som faktiskt avgör om människor har jobb eller ej – står utanför
direkt demokratisk kontroll?
12. I synnerhet är utvecklingen i tillväxten i kapitalstock beroende av framväxten av
74
Beroende variabel
variabler
𝑔�∗
𝜋
𝑔� − 𝑔�∗
𝑔�∗
-2,034***
---
-2,95***
�−�
Förklaringsvariabler
0,0027
-0,067***
---***
---0,99
--∆𝜋
�−�
0,0027
-0,067***
--- --𝑟-2,034***
�−�
---2,95***
*** -2,95***
-2,034***
-2,95***
𝜋�−�nya teknologier
R-sq--0,61
0,22
0,54
-0,99och branscher
--- och deras karaktär, samt förväntad avkastning till följd av
9--- --investeringar
(inom
keynesiansk
teori
kallat
kapitalets
marginaleffektivitet).
Vi hävdar här
---0,99
--∆𝜋�−�
Ett
negativt samband mellan den korta realräntan och investeringsnivån kan alltså etableras b
0,61
0,22
54
2
0,54alltså inte att
ovanstående0,54
är en fullödig förklaring av fallet i kapitalstockens tillväxt, men
14 OECD-länder
R-sq
0,61
0,22 och tyder
0,54 på att penningpolitiken har en viktig inverkan på kapitaltillväxten
att den
vinstdriven
tillväxt och
räntepolitiken
starkt
bidragande
orsaker
till
avdenna sysselsättni
sysselsättningen.
OmSverige
full
är
ett önskvärt
och en del
investeringsnivån
kankorta
alltså
etableras
både
för
ochär
för
amband
mellan
realräntan
och
investeringsnivån
kan alltså
bådemål,
för minskningen
Sverige
ochav
för
alräntan
och
investeringsnivån
kan alltså
etableras
bådesysselsättning
för
Sverige
och
företableras
Ett
negativt
samband
mellan
denSe
korta
realräntan
ochoch
investeringsnivån
kan
alltså
etableras
både för Sverige
och för Riksbanken
rpolitiken
en viktig
inverkan
kapitaltillväxten
och
därmed
kapitaltillväxten.
Hein
& Schoder
(2009)
för en
sofistikerad
modell.
har
enpå
viktig
inverkan
på
kapitaltillväxten
därmed
privat
sektor,
måste
förutsättningarna
skapas
genom
den
politiken.
nder
och
tyder
attpåpenningpolitiken
har
en
viktig
inverkan
på mer
kapitaltillväxten
ochekonomiska
därmed
14
OECD-länder
och
tyder
på
penningpolitiken
har härröra
en viktig
på
och ska
därmed
rtr ett
mål,
och
ensysselsättning
del13.av
denna
sysselsättningstillväxt
ska
urinverkan
önskvärt
mål,
och
en del
avatt
denna
sysselsättningstillväxt
härröra
ur kapitaltillväxten
gen.
Om
full
är
ett
önskvärt
mål, och
en
del ska
av
denna
härröra ur
Undantagen
till
detta
mönster
sägassysselsättningstillväxt
vara
USA,
Portugal och
Belgien,
sysselsättningen.
Om
full Riksbanken
sysselsättning
är generella
ett
önskvärt
ochkan
en del
denna
sysselsättningstillväxt
en
ekonomiska
politiken.
kan
i sådant
fallimål,
inte
pas
genom
den ekonomiska
politiken.
Riksbanken
kan
sådant
fall
inteav
måste
förutsättningarna
skapas
genom
den
ekonomiska
politiken.
Riksbanken
kan i sådant fall ska
intehärröra ur
privat sektor,medan
måste förutsättningarna
skapas
genom den ekonomiska
politiken.
Riksbanken
i sådant fall inte
övriga länder i olika
proportioner
har en växande
profitandel
och kan
sjunkande
13
Undantagen till detta generella mönster kan sägas vara USA, Portugal och Belgien, medan övriga länder i olik
kapitaltillväxt.
profitandel och sjunkande kapitaltillväxt.
14
∗
s
vara
USA,
Portugal
och
Belgien,
medan
övriga
länder ikapitaltillväxtens
olikahar
proportioner
har en
växande ((𝑔∗ ), avvikelse
ortugal
och
Belgien,
medan
övriga
länder
olika
proportioner
en växande
Variabler:
Logaritmerade
kapitaltillväxtens
HP-trend
avvikelse
trend
(𝑔har
14.
Variabler:
Logaritmerade
HP-trend
från
trend
ll 13detta
generella
kan
sägas
varaikan
USA,
Portugal
och
Belgien,
medan
övriga
länder
proportioner
har
en
växande
� −
�i olika
� ) och förklaringsvaria
Undantagen
tillmönster
detta
generella
mönster
sägas
vara USA,
Portugal
och
Belgien,
medan
övriga
länder
i olika från
proportioner
en𝑔växande
junkande
) och
tillväxt
i vinstandel
under föregående år (∆𝜋�−� ). I analysen av kortsik
laggad
logaritmerad vinstandel (𝜋laggad
∗ kapitaltillväxt.
profitandel
och((𝑔
sjunkande
kapitaltillväxt.
�−�(𝑟
rend
(𝑔
− 𝑔�∗ ) och∗ förklaringsvariablerna
kort
ränta ((𝑟�−�
kelse
från
trend
− 𝑔�∗trend
)) och
förklaringsvariablerna
laggad
kort
ränta
),∗ränta
och
laggad
kort
),), laggad logaritmerad vinstandel
�förklaringsvariablerna
� ), avvikelse
� från
�−�
14 (𝑔
garitmerade
kapitaltillväxtens
HP-trend
avvikelse
trend
(𝑔�av
−
𝑔
och
laggad laggad
kort
(Dickey-Fuller),
i analysen
det
långsiktiga
i kapitalltillväxt
ärränta
variablerna
kointegrerade
(Eng
Variabler:
Logaritmerade
kapitaltillväxtens
HP-trend
(𝑔�∗från
), avvikelse
trend
(𝑔
−förklaringsvariablerna
𝑔�∗ ) ochskiftet
förklaringsvariablerna
kort (𝑟
ränta
(𝑟�−�
),
�−� ),
� ),
� ) alla
� variabler
vinstandel
under
föregående
årstationära
(∆𝜋�−�av). kortsiktiga
I(𝑔
analysen
av
kortsiktiga
är
der
föregående
år (∆𝜋
variationer
är variationer
alla från
variabler
�−� ). I analysen
laggad
logaritmerad
(𝜋�−�i )vinstandel
och
tillväxtunder
i vinstandel
under
föregående
av kortsiktiga
variationer
alla variabler
rad
vinstandel
och tillväxt
föregående
år (∆𝜋�−�år
).årI((∆𝜋
analysen
av
kortsiktiga
är allaärvariabler
(variablerna
)) och
tillväxt
i vinstandel
under
föregående
analysen
avvariationer
kortsiktiga
�−�). IIanalysen
�−�vinstandel
ktiga
skiftet
i kapitalltillväxt
är
variablerna
kointegrerade
(Engle-Granger).
apitalltillväxt
är(𝜋
kointegrerade
(Engle-Granger).
stationära i(Dickey-Fuller),
av det
långsiktiga
skiftet i kapitalltillväxt
är variablerna
kointegrerade
(Engle-Granger).
ey-Fuller),
analysen av deti analysen
långsiktiga
skiftet
i kapitalltillväxt
är variablerna
kointegrerade
(Engle-Granger).
variationer är alla variabler stationära (Dickey-Fuller), i analysen av det långsiktiga skiftet i
kapitalltillväxt är variablerna kointegrerade (Engle-Granger).
15. En invändning är att bostadsmarknaden är överhettad. Problemet är att
sysselsättningen knappast kan tillåtas offras på grund av att bostadsmarknaden inte
fungerar. Bostadsmarknadsproblem, som hänger ihop med bostadsbristen, kan inte lösas
med räntepolitiken utan stora kostnader för tillväxt och sysselsättning.
16. På ekonomspråk skulle detta kallas att Phillipskurvan är konvex
Litteraturförteckning
Arestis, Philip, Iris Biefang –Frisanco Mariscal (2000) Capital Stock, unemployment and
wages in The UK and Germany, Scottish Journal of Political Economy, vol 47, No 5,
November.
Arestis, Philip, Michelle Baddeley, Malcolm Sawyer (2007) The Relationship between
capital stock, unemployment and wages in nine EMU countries, Bulletin of Economic
Research 59:2.
Ball, Laurence (1999) Aggregate demand and long-term unemployment, Brookings Papers
on Economic Activity 2, 189-251.
Balaile, Shubila och Robert Rajnak (2005) Bör Riksbanken använda Taylorregeln?,
Kandidatuppsats, nationalekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
Bassanini , Andrea och Roman Duval (2006) Employment Paterns in OECD Countries:
Reassessing the Role of Policies and Institutions, OECD social Employment and
Migration Working Papers, No 35.
Belot, Michele, Jan C. van Ours (2001) Unemployment and Labor Market Institutions: An
Empirical Analysis, Journal of the Japanese and International Economies 15, 403-18.
75
Bergström, Villy (1999) Därför har Sverige bytt stabiliseringspolitisk regim, tal hållet
19990521, http://www.riksbank.com/templates/speech.aspx?id=1782
Bergström, Villy (2005), Annika Svensson och Martin Åhdal, Riksbanken och
sysselsättningen, Penning och Valutapolitik nr 1 2005.
Blanchard, Olivier (2003) “Monetary policy and unemployment’, remarks at the conference
Monetary policy and the labor market«, in honor of James Tobin, held at the New
School University, NY. (http://econ-www.mit.edu/files/731)
Elmeskov, Jörgen, John P. Martin och Stefano Scarpetta (1998) Key lessons for labour
market reforms: evidence from OECD countries experiences, Swedish Economic Policy
Review, 205-252.
Friedman, Milton (1968) The Role of Monetary Policy, The American Economic Review,
vol 58 (Mar., 1968), pp 1-17.
Hein, Eckhard & Schoder, Christian (2009) “Interest rates, distribution and capital
accumulation –A Post-Kaleckian perspective on the US and Germany”, Working Paper
No.4, Institute for International Political Economy Berlin.
Howell, D. (2005) Fighting unemployment, The limits to Free Market Orthodoxy, Oxford,
university press.
Layard, Richard, Stephen Nickel (1999), Labour Market Instituions and Economic
Performance, i Handbook of Labor Economics, vol 3c, ch 46, Orley Ashenfelter och
David Card (eds), Elsevier Science B.V, Amsterdam.
Lazaer, Edward P. (1990) Job Security Provisions and Employment, The Quarterly Journal
of Economics, Vol. 105, No 3 (Aug., 19990), pp 699-726.
Layard, Richard, Stephen Nickel, Richard Jackman (1991) Unemployment, Macroeconomic
performance and the labour market, Oxford University press
Layard, Richard; Nickell, Stephen, Richard Jackman (1994) The Unemployment Crisis.
Oxford University Press, Oxford
Maddisson, Angus (1991) Dynamic forces in capitalist development, Oxford University
Press, New York.
Nickell, Stephen (1997) Unemployment and Labor Market Rigidities: Europe versus North
America, The Journal of Economic Perspectives, vol 11. No. 3 (Summer, 1997), pp 55-77.
Nickel, Stephen (1998) Unemployment: Questions and Some answers, The Economic
Journal, vol.108, No 448 (May), pp 802-816.
OECD (1994a) The OECD Jobs Study, Evidence and Explanations, Part I, Labou Market
Trends and Underlying Forces of Change, Paris France.
OECD(1994b) The OECD Jobs Study, Evidence and Explanations, Part II, The Adjustment
Potential of the Labour Market, Paris France.
76
OECD (2006) Employment Outlook 2006, Paris France.
Palacio-Vera, Alfonso et al (2006) Capital Stock and Unemployment: searching for the
missing link, wp 475, The Levy Economic Institute.
Perez, Carlota (2002) Technological Revolutions and Financial Capital: The Dynamics of
Bubbles and Golden Ages. Elgar, London.
Pianta & Tancioni (2008) “Innovation,wages and profits” Journal of Post-Keynesian
Economics, Vol. 3, No. , pp. 101-123
Reinfeldt, Fredrik (2006) En arbetslöshetsförsäkring för arbete, prop 2006/07:15
Rowthorn, Robert E. (1977) Conflict, inflation and Money, Cambridge Journal of
Economics 1.
Rowthorn, Robert E. (1995) Capital formation and unemployment, Oxford Review of
Economic Policy, vol 11, No1.
Rowthorn, Robert E. (1999) Unemployment, wage bargaining and capital-labour
substitution, Cambridge journal of economics, n 23, pp413-25.
Scarpetta, Stefano (1996) Assessing the role of labour market policies and institutional
settings on unemployment: a cross country study, OECD Economic Studies, No 26.
1996/1.
Stockhammer, Engelbert (2004a) The Rise in Unemployment in Europe, EdwardElgar, UK.
Stockhammer, E. (2004b) “Financialization and the slowdown of accumulation” Cambridge
Journal of Economics, Vol. 28, pp. 719-41
Stockhammer, Engelbert (2006) Is The NAIRU Theory a Monetartist, New Keynesian, Post
Keynesian or a Maxist Theory, Wp No 96, Vienna University.
Stockhammer, Engelbert, Erik Klär (2008) Capital Accumulation, Labour Market
Institutions, and unemployment in the Medium run, Discussion Papers 834, DIW,
Berlin.
77
Bilaga 1. Estimerade arbetslöshetsregressioner, OECD:s dataset
Variabler: beroende variable: arbetslöshet; ARR: Average unemployment benefit
replacement rate (%); TWcoup: Tax Wedge; Undens: union density; EPL: Employment protection legislation; PMR: product market regulations; highcorp:
high corporatism;Wedgena: Tax wedge National Accounts (%); Labour tax:
Labour tax wedge National Accounts (%); constax: Consumption tax rate (%);
Netcap: Årlig förändring i nettokapitalstocken( %); inflchange: förändring i inflationstakt.
OECD:s estimat
Våra estimat på OECD:s dataset
OECD20
OECD20
1
2
3
4
5
6
7
8
9
ARR
0,12***
0,05 ***
0,08***
0,04**
-0,006
0,.12***
0,06**
0,08***
-0,04
TWCoup
0,28***
0,02***
Undens
-0,03
-0,05***
-0,009
-0,03
0,05
-0,037
0,03
EPL
-0,31
-1,25***
0,13
0,02
0,42
-1,37***
-1,13**
PMR
0,60***
0,72***
0,79***
0,60***
0,74***
0,34**
0,54***
Highcorp
-1.42***
-1,95***
-2.13***
0,084
-1.27*
-0,84
-1,24*
Output gap
-48***
-0,53***
-0,51***
0,47 ***
-0,51***
-0,54***
-0,61***
Wedgena
Västeuropa14
0,37***
-0,57***
0,27***
0,45***
0,29***
0,43***
Labourtax
Constax
Netcap
Inflchange
Fixed effects
Ja
Obersverationer
434
Ja
Ja
Ja
Ja
Ja
Ja
Ja
404
440
440
308
285
308
285
R-sq (within)
0,58
0,42
0,002
0,68
0,58
0,64
0,57
Between
0,06
0,19
0,014
0,45
0,06
0,11
0,10
Overall
0,15
0,19
0,0073
0,18
0,0005
0,26
0,00
440
Ekvation 1: Estimaten är hämtad från OECD-ekonomerna Bassasini/Duval
(2006:71). Regressionsresultaten reproduceras i OECD:s Employment outlook
(2006:230) och är de estimat som ofta har åberopats, exempelvis av den svenska
regeringen. Ekvation 2: Feasible generalized least squares regression med hete-
78
roskedastiska paneler. Ekvation 3-5 estimerade med OLS, fixed effects. Ekvation
3 alternativ variabel för skattesats används.Ekvation 6-7 är gjorda på Västeuropa.
Ekvation 6=1 för Västeuropa. Ekvation 7=3för Västeuropa. Ekvation 8=6, men
utan split för Sverige, Tyskland och Finland. Ekvation 9=7 men utan split för
Sverige, Tyskland och Finland.
OECD:s dataset samt variabeln ”tillväxt i nettokapitalstocken” (Netcap)
OECD20
Västeuropa14
10
11
12
13
14
15
ARR
0,06 ***
-0,04
-0,012*
0,034
-0,048*
-0,053**
TWCoup
0,23***
Undens
-0,02
-0,004
EPL
-1,07***
-1,04**
PMR
0,58***
0,82***
Highcorp
-1,91***
-2.49***
Output gap
-0,28***
-0,24***
Wedgena
0,33***
-0,005
0,08
-1,11***
-1.19***
-1,16**
-1,24**
0,99***
0,54***
0,83***
0,93**
-2,66***
-1.48**
-2,50*
-2,78
-0,17***
-0,15**
0,35***
0,38**
Labourtax
0,34***
0,39***
Constax
0,38***
0,37***
Netcap
-1,18***
-1,55***
Inflchange
Fixed effects
-2,12***
-1.73***
-2,11***
-0,07
Ja
-2,49***
-0,03
Ja
Ja
Ja
Ja
Ja
Obersverationer
440
404
402
308
285
285
R-sq (within)
0,66
0,67
0,65
0,72
0,71
0,70
Between
0,11
0,02
0,014
0,01
0,08
0,077
Overall
0,25
0,08
0,07
0,12
0,0001
0,002
I samtliga dessa ekvationer används OLS-estimator med fixed effects. Det är
ingen split av Sverige, Finland, Tyskland eftersom kapitalackumulationstakten
i !endogen NAIRU-teori kan antas förklara förändringen i jämviktsarbetslöshe-
!
79
ten även i dessa extrema situationer. I två av ekvationerna används förändring i
inflationstakt istället för BNP-gap för att kontrollera för skillnaden mellan jämviktsarbetslöshet och faktisk arbetslöshet. Vi menar att detta överensstämmer
i högre utsträckning med NAIRU-teori än att använda BNP-gap. Därtill kräver
beräkningen av BNP-gapet ett mått på normaltillväxten, vilket med nödvändighet kräver antaganden som kan diskuteras.
Bilaga 2. Estimerade kapitaltillväxtregressioner
Estimerade kapitaltillväxtregressioner Bilaga2 Estimerade kapitaltillvä
OECD14
Kommentar:
Panelregressionen
omBilaga2
Estimerade
kapitaltillväxtregressioner
OECD14
2
fattar
Belgien, Frankrike, Nederlän1
2
OECD14
derna,
-0.49***
-0.318** Storbritannien, USA, Japan,
1
2
-0.49***
-0.318**
𝜋�−�
Danmark,
Norge, Sverige, Finland,
-0.044***
-0,0378***
-0.49***
-0.318**
𝜋�−�
-0.044***
-0,0378***
𝑟�−�
Spanien,
Portugal, Irland samt Öster-1.934***
∗
-0.044***
-0,0378***
𝑟�−�
-1.934***
𝑢�−� − 𝑢�−�
rike och perioden
1961-2009.
Kortare
-1.776***
-2.449***
∗
-1.934***
𝑢
−
𝑢
�−�
const
-1.776***
-2.449***
tidsperioder �−�än 1960-2009
gäller för
570
570
-1.776***
-2.449***
vissa länder i const
skattningen.
För Sverige
Observerationer
570
570
0,135
0.158
finns
endast
statistik för 570
kort realränta
Observerationer
570
R-sq (within)
0,135
0.158
0,378
0,476
fr.o.m.
1982-2009,
Norge
R-sq (within)
0,1351979-2004,
0.158
Between
0,378
0,476
0,172
0,192
Spanien
1977-2009, Irland0,378
och Finland
Between
0,476
Overall
0,172
0,192
: Panelregressionen
Belgien,
Frankrike,
Nederländerna, Storbritannien, USA, Japan, Danmark, Norge
från omfattar
1970-2009,
Österrike
1969-2009,
Overall
0,172
0,192
Kommentar:
Panelregressionen
omfattar
Belgie
samt Portugal
1966-2009.
Resultaten
är
and, Spanien, Portugal,
Irland samt
Österrike
och perioden
1961-2009.
Kortare
tidsperioder än
1960-2009
gä
1
annien, USA, Japan, Danmark,
Norge,Panelregressionen omfattar
Kommentar:
Belgien,
Frankrike,
Nederländerna,
Storbrit
Sverige,
Finland,
Spanien,
Portugal,
Irland
samt
i skattningen. För
Sverige finns
endast
statistik
förtidsperiod
kort realränta
fr.o.m.
1982-2009,
1979-2004,
Spani
emellertid
robusta
för ett
byte av
till 1982-2009
(där
data Norge
för
realränta
ortare tidsperioder än 1960-2009
gäller för
Sverige, Finland,
Spanien, Portugal, Irland
samt
Österrike
och
perioden
1961-2009.
vissa
länder
i
skattningen.
För
Sverige
finns
endKr
finns
samtliga länder).
estimerade
panelregressionen
Irland och Finland
frånför
1970-2009,
ÖsterrikeDen
1969-2009,
samtmodellen
Portugal för
1966-2009.
Resultaten har
är emellertid
1982-2009, Norge 1979-2004,
Spanien
vissa länder
i skattningen. För Sverige
finns
endast
statistik
för
kort
realränta
fr.o.m.
1977-2009,
IrlandDen
ochestimerade
Finland från
1970-2009,
form:
av tidsperiod tillföljande
1982-2009
(där data för realränta finns för samtliga
länder).
modellen
för Ö
966-2009. Resultaten är1977-2009,
emellertid robusta
Irland och Finland från 1970-2009, Österrike 1969-2009, samt Portugal 1
för
ett
byte
av
tidsperiod
till
1982-2009
(där
dat
sionen har följande form: 𝑔� �� = 𝛽�� + 𝛽� ln�𝜋�,�−� � + 𝛽� ln�𝑟�,�−� � + 𝛽� ln�𝑢�,�−� � 𝜀�� , där 𝑔� �� är tillväxtta
der). Den estimerade modellen
för av tidsperiod till 1982-2009 (där data för realränta finns för samtliga länd
för ett byte
panelregressionen
följande form: 𝑔� �� = 𝛽�
stock för land i och år t, 𝜋 är vinstandelen, r är den korta räntan
för land i och uhar
är kapacitetsutnyttjandet
där 𝑔� ��panelregressionen
är
= 𝛽��
+ 𝛽år
� + 𝛽� ln�𝑟�,�−� � + 𝛽
följande form: 𝑔för
ärtillväxttakten
tillväxttakteni ihar
nettokapitalstock
i och
t, �,�−�
är vinstande� ln�𝑢�,�−� � 𝜀�� ,där
� �� land
� ln�𝜋
nettokapitalstock
för land
i ochgäller
år t, 𝜋för
ärland
vinstan
ad som trendavvikelsen för real BNP /Real Nettokapitalstock).
Samtliga beroende
variabler
io
len, r är nettokapitalstock
den korta räntan för land ii och
ochår
u är
kapacitetsutnyttjandet
(approximei och u är kapacitetsutnyttjandet
t, 𝜋 är vinstandelen, r är den korta räntan för land
(approximerad som trendavvikelsen för real BN
rad gäller
som (approximerad
trendavvikelsen
förtrendavvikelsen
real BNP /Realför
Nettokapitalstock).
Samtliga bero- Samtliga b
beroende variabler
för land i och år
tsom
real BNP /Real Nettokapitalstock).
1.
ende variabler
gäller för land i och år t-1.
1.
80
Jesper Meijling
Fästpunkter
1.
En kväll på Malmö högskola för precis tio år sedan. Publik med framtidsintresserade, häribland många socialdemokrater, på scenen två herrar från England,
Geoff Mulgan och Charles Leadbeater. De presenterar tankesmedjan Demos
idéer, centrala i New Labours nya politik. New Labour står på höjden av sin
bana. Med hjälp av lätta och fräscha skärmbildspresentationer befriade från all
tyngande politisk symbolik berättar de för ett begeistrat Malmö. Vi upplever,
oberoende av politisk tillhörighet, att de har greppet. I efterhand är det ett minne av hur greppet lossnar.
Om det alls går att tala om en kärna i budskapet, var det ”change” – ”förändring” kort och gott. Jag minns inte vad det stod på skärmbilderna, har tappat
bort anteckningarna, kan inte ringa och fråga, och även om eventuellt Demos
fortfarande finns, minns de nog inte alldeles exakt vad de sade för tio år sedan.
Men jag fick den mycket slätrakade Geoff Mulgan avsides, och när jag höll upp
mikrofonen framför hans mun, kom följande ordström ut, i något slags streamof-consciousness:
”Man måste få allt att röra sig i en och samma riktning, arbetsgivare ska känna
förtroende, lyssnade på, och att deras behov möts av regeringen, man behöver
strukturer på kvartersnivå, börja vända utvecklingen, få polisen att arbeta
med lokalbefolkningen för att få ner brottsligheten, förändra offentliga rum,
81
belysningen t ex eller vad som helst, man behöver ofta symboliska kulturella
saker, kanske som i Bilbao, ett nytt museum eller en ny skulptur, eller en
årlig festival som svetsar samman folk. [andningspaus] Man behöver vända
utvecklingen i dåliga skolor, ta in nya managers, lägga ner dem i några fall,
man behöver dynamiska universitet som ser sig själva som delar av staden,
inte som någonting bredvid staden, så att de kan ge råd till lokala organisationer, spjälka av nya företag, man behöver kollektivtrafiksystem som fungerar,
så att fattiga delar inte blir avskurna, det behövs tillgång till IT för alla, och
allt det här måste smältas ihop framförallt av ledarskap och av en samsyn, och
det är kanske det viktigaste, känslan av en gemensam vision, som motiverar
alla energier och får den offentliga sektorn och den privata sektorn och hela
samhället att gå i en och samma riktning.”
Man kan förvisso häpna över detta med ”get everything moving in the same
direction”, få allt att röra sig åt samma håll: utan onödiga och uppslitande debatter, att det som alla initiativ och alla handlingar ska fogas ihop med är ledarskap.
Förundras över det kan man. Men det jag tycker är alltmer intressant är formen,
det vill säga bristen på form. Formen har ingen relation till alla de uppslag som
strömmar förbi. Den sitter heller inte ihop med några begripliga värderingar (annat än detta med ”ledarskap”), sådana syns helt enkelt inte till. Var det detta
Mulgan sade: värderingar i sig kommer man ingen vart med, det är ”modet att
förändra” som är värderingen som avgör framtiden. Formlösheten som form i
Mulgans prat verkar adekvat: rörlighet, anpassningsförmåga, som tiden och
människorna ju tycktes bestämda av.
Geoff Mulgan försökte på sitt impressionistiska vis suggerera känslan av lösningar på konkreta problem, känslan av en närvaro i förändringen. ”De stora
systemen funkar inte... Men om alla bara snackar ihop sig... Bara vi kan entusiasmera fram ett par smarta idéer ikväll, det spelar ingen roll från vem...” Det är
alltså relationen till problemen som är formlös. Överblicken är inte analytisk,
därför kan den bara bestå av ledarskap. Som letar efter anpassningsmöjligheter
och genvägar, att kunna vara närvarande, men med reducerad energi, utan låsande omvägar och samband. ”Vi måste anpassa våra samhällen, förändra dem,
för att möta de förändringar som redan händer i samhället och ekonomin.” Det
betydde en paradoxal glidning mellan ”anpassning” och ”förändring”. ”Föränd-
82
ringen” var något stort som kom över oss, oberoende av oss, vad vi än tyckte om
det – ingen styr över den. Den kommer, och man måste anpassa sig, och våga
anta utmaningen, därtill uppmuntrad av ledarskapet. Men vad kunde då ledarskapet, i det här fallet New Labour, göra? Ingenting. De styr inte – ingen styr ju
förändringen. Paradoxen: Man vill vara ett med förändringen – men samtidigt
principiellt förneka sin egen roll som pådrivare av den.
Geoff Mulgans skärmbilder och ordström ligger ett decennium tillbaka, och
inger ingen längre något hopp eller någon begeistring. Men de är representativa
delar av ett beständigt arv: flyktigheten, idén att det ”spelar ingen roll”, att vi när
som helst kan upptäcka att vi är var som helst, och att politiken rör sig bäst utan
alltför säkra infästningar.
2.
En socialdemokrat försöker alltså följa med, förtvivlat. Ser sig omkring, observant. Går det att säga något nu? Plötsligt rycker någon fram och är ännu lite
observantare än den förra, och plockar hem några poäng. Men allt tycks fortsätta
vara så rörligt, allt fortsätter hända ändå, bäst att inte heller nu prata för länge,
isflaket man står på kan hinna börja sjunka.
Andra verkar inte ha samma problem. Det privata näringslivet kan prata för
sig, länge, med övertygelse och skärpa. Även förlora sig i detaljer. Inga problem.
Vad var det nu socialdemokraten själv pratade om? Offentliga verksamheter?
Gemensamma åtaganden? Jämlikhet? Svårt att säga, vet inte vad man skulle säga
om det. Har inte sagt så mycket på länge, har glömt hur man gör. Måste man
verkligen kunna uttrycka det? Det vet väl alla, egentligen, varför det finns offentliga åtaganden, eller vad jämlikhet går ut på? Det är väl självklarheter? Inte?
Språklöshet är inte bara att inte kunna säga något. Den språkliga självcensuren ödelägger ganska snart ens förmåga till handling. De skeenden man önskar
att agera i förhållande till behöver man kunna förklara för sig själv och andra. Ett
sätt att tappa greppet om verkligheten är att tappa det språkliga greppet om den.
Vad gör en socialdemokrat inför nästa privatisering? Och nästa? Står och klipper
med munnen som en fisk, får inte fram ett ljud. Möjligen ett litet ”... neeej”, eller,
det mer intellektuellt avancerade: ”Det spelar ingen roll!” (En djup ideologisk
strid har utspelat sig!)
83
Språk är inte spridda ord, ens om de limmas ihop till en ström, språk är att
kunna konstruera ett sammanhang som uppvisar upprepade, icke slumpmässiga
samband med verkligheten.
3.
När jag fortfarande var Obs-redaktör i Sveriges Radio initierade vi en debatt med
rubriken ”J-ordet”, det var hösten 2009. Vi kallade den så därför att vi uppfattade jämlikhet som en egendomligt känslig ideologisk och politisk fråga, till den
grad att den alltså hade blivit en icke-fråga, under lång tid frånvarande i politiken. Ett ord som inte utsades, inte sattes in i meningar och sammanhang, detta
trots att jämlikheten är en grundidé i en liberal demokrati alltsedan en sådan
första gången började prövas ut under slutet av 1700-talet. Vi frågade oss om den
nu ändå tränger sig på, med ökade ekonomiska klyftor, och i spåren av finanskrisen? En eventuell förändring i vikten vi lägger på att förstå våra ekonomiska
relationer i samhället?
Ett nytt läge att diskutera utifrån, och ett tillfälle att bryta uppfattningar
mot varandra, gav socialepidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett
med boken The Spirit Level, på svenska Jämlikhetsanden. Deras projekt, att göra
en internationell sammanställning av forskning om sambanden mellan hälsa i
vid mening (sjukdomar, stress, psykisk ohälsa, fetma, tonårsgraviditeter, våld,
tillit, social mobilitet) och relativ ekonomisk fördelning inom ett samhälle, är av
allt att döma ett gediget arbete, som bedrivits under många år. (Första gången jag
själv kom i kontakt med det var 2006, då jag presenterade Wilkinsons tidigare
bok The Impact of Inequality, som framförallt riktade sig till vetenskapssamhället.) Det intressanta var inte först och främst idédiskussionen om jämlikhet i
sig, utan historien om hur någon, obegripligt nog, på ett övertygande sätt lyckas
göra det till en forskningsfråga: en förbindelse mellan idé och materia möjlig att
beträda.
Kritiken som framfördes var anmärkningsvärt slö och missriktad. Välfärdsforskaren Andreas Bergh byggde ett angrepp på att Wilkinson pekar ut ”korrelationer, inte kausalsamband”. En invändning som inte var någon invändning,
eftersom kausalsamband inte är påvisbara när de undersökta förhållandena och
ingående parametrarna inte går att avgränsa med exakthet i en orsakskedja. De-
84
battören Sofia Nerbrand menade att det är bättre med s.k. lyckoforskning, och
hänvisade till vad som i huvudsak är en amerikansk självhjälpsgenre. Ingen ställde sig alltså egentligen i vägen. Men ingen klev heller ombord. Bland dem som
kunde se direkta politiska möjligheter med boken, uppfattar jag att den sågs som
ett bloss. Ett utspel. Skarpt, förvisso. J-ordet fick flyga en stund, i en snabb och
upplivande båge. Men allt Wilkinsons forskningsarbete var nog rätt onödigt.
4.
Den som hävdar att ”det spelar ingen roll” skiljer sig inte nödvändigtvis från den
som håller emot med en ideologisk ståndpunkt: båda får ett mindre fördelaktigt
läge i förhållande till dem som vet precis vad det spelar för roll, och som driver
det med övertygelse utifrån sina egna, legitima utgångspunkter. Det tydligaste
exemplet är offentliga verksamheter och tjänster (tidigare, och ännu operativa):
frågan om vem som utför dem och enligt vilken etablerad ordning.
”Vem som utför en (offentlig) verksamhet spelar inte någon roll” är ett påstående, rakt ut i luften. Argument presenteras inte. Dock täcker det över en
intressant paradox: om det inte spelar någon roll, varför då så angeläget att verksamheten utförs i enskild regi? (och så viktigt att den inte utförs i offentlig regi?)
Oavsett paradoxer och spetsfundigheter: givetvis spelar något av allt att döma
mycket stor roll. Frågan är bara exakt vilken roll, och hur stor. Vilka svar som
visar sig om man prövar det mot fler sammanhang, om man tänker också i ett
andra, tredje, fjärde steg osv.
Så kallad marknadisering (”marknadsutsättning”, ”marknadsmodeller” osv)
är ett stort område, men som det verkar, sporadiskt och sparsamt beforskat,
inom alltför avgränsade ämnesfållor och frågeställningar. Det återstår mycket
att göra i det som snart inte längre är en ny situation, eller ett nytt landskap,
eftersom det har vuxit fram under åtminstone 20 år och har hunnit en lång
och intressant väg i att skapa nya risker och problem åt sig självt. Det involverar enorma resurser, i form av ett stort antal människors produktion, i form av
gigantiska investeringsvärden, ofantliga flöden av skattemedel, en mängd skilda
drivkrafter, en avsevärd del av innanmätet i det politiska systemet, osv. Det säger
sig självt att det inte går att hantera med en enda typ av frågeställning. Likaså att
det reser frågor som i högsta grad ”spelar roll”, likaså att dessa inte är ideologiskt
85
åtkomliga eller styrbara. Liksom att de är fullt kapabla att leverera årtionden av
”obegripliga” konflikter, småhaverier, evighetsproblem, om de inte kan redas ut.
Några ytterligt få indikationer på dimensioner som kan tänkas ”spela roll”:
Drivkrafter: För att nu ta något riktigt aktuellt. En trafikoperatör på järnvägen, t ex SJ, har idag som främsta drivkraft att ge vinst (eller ”skapa värde”, som
det står i SJ:s egna handlingar) åt sin ägare. Det finns inget som pekar på att
detta mål är direkt kongruent med ett mål om t ex driftsäkerhet eller systemoptimering. Annorlunda uttryckt: den aktuella situtionen i järnvägstrafiken är inte
alls oförenlig med SJ:s verksamhetsmål. Vad diskussionen skulle gälla är alltså
inte att i första hand ta ifrån SJ eller andra operatörer deras vinstmål, däremot
en riktig och användbar beskrivning av hur olika drivkrafter verkar i förhållande
till varandra inom ett tekniskt system som järnvägen. För att utifrån det t ex
kunna sätta ihop både kort- och långsiktigt fungerande lösningar. Vilket inte är
möjligt idag, eftersom analyserna saknas.
Det kan leda vidare till några rader om tekniska system (transport-, värme-,
kraft-, etc).
Tekniska system: Att inget pekar på att vinstmålet är kongruent med ett mål
om driftsäkerhet eller systemoptimering har att göra med hur ett tekniskt system avgränsas och styrs. I en enskilt verksam järnvägsoperatörs drivkraft ingår
inte att förhålla sig till systemet som helhet, eftersom järnvägstrafiken idag inte
drivs som en inordnad del av järnvägssystemet. Operatören delar efter vissa
applicerade auktioneringsprinciper (trafikeringsuppdrag, avgångstider, osv) utrymme med en mängd andra, var för sig separerade drivkrafter (dvs operatörer).
Det är inte klarlagt hur detta påverkar systemets funktion, utan är ett pågående
experiment. (Tidningar rapporterar en del om underhandsresultaten.) Till åtminstone någon del är avsikten att systemet inte skall fungera som ett system,
eftersom en samordning av olika operatörers verksamhet kan påverka den tänkta konkurrensen negativt.
De problem som observeras tycks ha att göra med systemets stränga spatiala
begränsningar. Man talar ibland om ”den maskinella helheten”, det funktionella
behovet av en exakt samverkan för att kunna öka prestationerna, t ex inom ett
s.k. starkt kopplat tekniskt system, vilket järnvägen är ett exempel på. Om denna
samverkan försämras, sjunker systemets prestationsförmåga. Mycket av det man
kan läsa sig till i utredningstexter, liksom uttalanden från involverade politiker,
86
tyder emellertid på att det finns en motvilja mot att se de begränsningar som
föreligger i starkt kopplade tekniska system. Det finns en samtidig, sedan länge
artikulerad önskan, en preferens, om att kunna se dem som en marknad. Det
kan betyda att det, förutom behovet av bättre analyser av tekniska system, också
finns ett behov av att försöka reda ut vilken roll ”ideologisering” har spelat i de
organisatoriska skiktningar som utvecklats i olika stora tekniska system de sista
decennierna. Det skulle också kunna handla om att utreda kompetensproblem:
om de personer, som har haft det sakliga initiativet i utredningar och reformeringsarbeten, utifrån sin specifika utbildningsbakgrund har varit hänvisade till
en modell begränsad till att avbilda en viss verksamhet eller ett system ”som en
marknad” – och att de därmed har saknat tillräckliga kunskaper att analysera de
områden som varit i fråga.
Det finns också tecken på att tillämpningen av modeller för att upprätta
marknader möjligen inte ens uppfyller de egna kriterierna.
Marknad: Om intrycket av den allmänna skolan som en marknadssituation
är det som vinner terräng, så finns det naturligtvis de som har ett omedelbart
praktiskt intresse av det, och de behöver inte ställa sig så mycket frågor. Det
har sin legitimitet och relevans. Men av dem som har det övergripande ansvaret
behövs en förståelse som utgår inte från det enskilda intresset, utan från det
övergripande (som i sin tur skiktar sig flerfalt, beroende på vilka mål vi diskuterar). Det handlar om egentligen rätt enkla analytiska frågor, som bör ställas,
för att ringa in vad man diskuterar, om det t ex är en marknad. Exempelvis: En
marknads rörlighet ska grundläggande inte tyglas. Är det således en prioritet att
skolor utan hinder ska kunna slås ut? Vidare: Hur lyder det tydliga svaret på vad
det är för resurs som den här marknaden ska allokera? Hur kan önskemål om
långsiktighet tänkas inverka på rörlighet och konkurrens? Vilka aspekter kommer investerare att intressera sig för? Ska skolor och lärare ha affärshemligheter
för varandra? På en marknad ska aktören bara behöva stå till svars inför sina
ägare: kan man då ålägga en enskild aktör att ta ansvar för allmänintresset? Kan
en hel marknad vara helt bekostad med offentliga medel? Frånvaron av svar på
dessa egentligen enkla frågor tyder på att ”skolan som marknad” inte bottnar i
en analys av skolan: det är en liknelse – men som alla liknelser täcker den bara
någon aspekt. Det mesta hamnar utanför: de aspekter som skulle kunna erbjuda
fotfäste för långsiktigt hållbara relationer och lösningar.
87
En politik som inte upprättar medvetna och kunskapsbaserade relationer
med de verksamheter den på ett eller annat sätt ska öva inflytande över, fungerar
inte. Men det räcker förmodligen inte med att upprätta sådana relationer, det
handlar också om att aktivt lämna den position som fortsätter hoppas på att i
stället få hitta genvägar och endimensionella svar. Eller allra helst: att inte behöva befatta sig med all den materia som kan verka hämmande på budskapens
och signalordens fria rörlighet. I Dagens Nyheter den 16 november citeras Boa
Ruthström på Arena Idé för att säga att många socialdemokrater ”har fört en
alldeles för ideologisk debatt om struntfrågor som driftsformer och synen på
vinster. Varför diskuterar man inte rättvisefrågor i stället? Det finns en stark
kraft bakom rättvise- och jämlikhetsargument bland medelklassen.” Om citatet
är riktigt, är det en mycket bra illustration av den sorts ständigt optimistiska
enfald som alltså inte är lösningen till problemen, utan tvärtom verkar vara en
långvarig orsak till dem.
5.
Handlar det helt enkelt om vad man tänker sig att politik är? Inte i meningen att
sätta några som helst likhetstecken mellan ’politik’ och ’verksamhet’, däremot att
sätta dem i tydligare relation till varandra. På utställningen Making Things Public
– Atmospheres of Democracy på ZKM i Karlsruhe 2005 hade den tyske filosofen
Peter Sloterdijk ett roligt bidrag. Under intryck av behovet av export av demokrati till allt fler stater i världen hade han tillsammans med en arkitekt arbetat
fram ett förslag till en snabbverkande lösning: The Inflatable Parliament. Ett uppblåsbart parlament som kunde släppas ner från ett flygplan och blåsas upp automatiskt vid nedslaget, så att demokratisk politik snabbt kunde etableras oavsett
omständigheterna (diktatur, underutveckling, invasion osv). Sloterdijks ironiska
tilltag var en variation på utställningens huvudidé, präglad av teknikantropologen Bruno Latour: att upprätta ett starkare och mer förtroendefullt förhållande
mellan politiken och den fysiska, artefaktiska och teknologiska värld den lever
i, av och med. Det bygger på ett starkt ifrågasättande av vad man kan kalla en
”sociologisk världsbild”, alltså en föreställning om att vi skulle kunna bortse från
materiella relationer, att vi ”bara är människor”, ett slags fritt vibrerande kärl av
känslor och värderingar. Men: vi är inte ”talking heads”, hävdar Latour, vi ”står
88
inte över” den materiella och teknologiska värld som vi är en del av, vi lever i den,
och den medagerar i våra liv, och vi kan bara begripa vårt samhälle om vi tar till
oss detta faktum. Vi kan förvisso drömma om att bli kvitt jordiska ”struntfrågor”, men den drömmen handikappar oss när vi ska försöka fungera tillsammans
med de artefakter och utgrenade system som vi delar våra liv med, och som sätter hinder och öppnar möjligheter.
Latour talade vid utställningen i Karlsruhe om a parliament of things, där
”thing” hänvisar till vårt eget ord ’ting’. Vid tinget avhandlas inte viljor och idéer
som något isolerat, där avhandlas sakerna i våra liv. Avsikterna, materien och
samvaron möts. Det här – jag vet inte om eller hur mycket Latour har reflekterat
över det – beskriver också viktiga och särskiljande aspekter av det socialdemokratiska projektets resultat i Sverige: den levande relationen till en fysisk verklighet. Det vill säga, inte exakt hur dessa relationer har sett ut, utan att de har
funnits, och varit en verksam del av politiska framgångar. Att politiken inte har
varit en lös idé som flaxat runt på pressmeddelanden och skärmpresentationer,
utan i första hand åtskilligt sysselsatt med att skapa fungerande och väldefinierade allianser med den fysiska, byggda, verksamma verkligheten.
I ett inflatable parliament ser man politiken på ett annat sätt. Där är den en
idé, lätt som den luft där idéer rör sig, ”ett rent ramverk” som håller sig till att
”förvalta skattebetalarnas pengar”; där är den verklighet vi i allt övrigt lever i
en ”struntsak” som ”inte spelar någon roll”. Där gäller genvägen, reduktionen,
rörligheten, att vara den som hittar en smart lösning eller en smart ståndpunkt.
Min uppfattning är att en socialdemokrati inte kan verka där. Den tycks mig
både vara hänvisad till och ha sina bättre möjligheter i att tvärtom söka mer
fysisk kontakt och tydligare relationer – men efter ett nytt system av fästpunkter.
89
Paolo Borioni
Socialdemokrati i fremtiden.
Eller: økonomien som åbent politisk spørgsmål
Begrebet ”utanforskap”, som det bliver anvendt af Sveriges borgerlige, er denne
teksts omdrejningspunkt. Min opfattelse er nemlig, at den retoriske kamp om
dette begreb rummer mange, om ikke ligefrem alle de grundlæggende, taktiske
og strategiske fordele det svenske centrum-højre i øjeblikket har i forhold til
Socialdemokratiet.
Jeg vil inddrage EU og Norden (udenfor Sverige) komparativt for yderligere
at kaste lys over denne begrebsmæssige kamp.
Til sidst er en uddybning af hvordan utanforskap begrebet bruges i dag i
svensk politisk og ideologisk debat også velegnet til at forstå hvordan det svenske
socialdemokrati bør opfatte sig selv og sine reformer i det sidste par årtier.
Socialdemokratiet og den tredje vej: kosmopolitisk provinsialisme?
Socialdemokratiets reformer i ’90erne er grundigt behandlet, ikke mindst i Jenny Anderssons og Magnus Ryners forskning (men jeg referer her også til Jacob
Torfings, Bent Greves og andres tekster om det danske eksempel).1 Det er altsammen analyser jeg er meget enige i: Andersson og Ryner har navnligt grunlæggende ret i deres kritik af den såkaldte ”tredje vej”. Men til deres betragtninger vil
jeg så også tilføje andre overvejelser, som formentlig kan bidrage til den nuværende diskussion inden for Socialdemokratiet.
For at starte med et mere uvæsentligt aspekt af problemet, mener jeg at den
tredje vejs succes i den ikke-angelsaksiske del af vesten mellem ca. 1995-2005 er
udtryk for hvad jeg kalder ”kosmopolitisk provinsialisme”. Ved dette mener jeg
90
tendensen til at opfatte nye ideer fra de britiske øer og USA som noget per definition ”moderniserende”. Lad os for eksempel tage angelsaksiske økonomiske
modeller: ALLE blev præsenteret som noget resten af det industrielle (og/eller ”finansielle”) vest burde rette sig efter. Selv Irland (den keltiske tiger?!) blev
der peget på som målestok for alle os andre. Alt hvad de gjorde var rationelt,
innoverende, ja, ligefrem socialt retfærdigt. Angelsakserne repræsenterede således ”den demokratiske vest” i sin bedste form. Irakkrigen var toppen af denne
fortælling.
I al denne ”kosmopolitiske provinsialisme” kan man dog skimte noget langt
mere grundlæggende. Ronald Dore’s bøger2 om forskellen mellem velfærdskapitalisme og finanskapitalisme har overbevist mig om, at bag dette ”angelsaksiske”
syndrom ser vi i realiteten en kapitalistisk tilbøjelighed til at imitere briterne og
amerikanerne i deres udvikling mod en stadig mindre produktionsbaseret, og en
stadig mere finansbaseret økonomi. Hvorfor forholder det sig sådan? Spørgsmålet ville kræve en meget nøje analyse af mange økonomiske og socio-politiske
forhold, men her vil jeg nøjes med især at fremhæve en af dem: uindskrænket kapitalfrihed. Kortfattet synes jeg som historiker (ikke bare som socialdemokrat),
at vi her har at gøre med et magtspørgsmål der kan beskrives på følgende vis: De
første årtier efter anden verdenskrig var karakteriseret af en slags ”Roosevelt’sk”
gensidig respekt og/eller samarbejde mellem den nordamerikanske og den europæiske politiske kultur. Forhandlingsøkonomien (eller det socialdemokratiske
klasse og velfærdskompromis) mellem en lang række interesseorganisationer,
med en grundlæggende socialistisk arbejderbevægelse i dens centrum, blev altså
generelt opfattet som en legitim, farbar demokratisk model. Økonomien blev
dermed opfattet som en forholdsvis åben ”polity”, skabt af (klasse-) interessernes anvendelse af enten reguleret konflikt eller kompromis. Her er tale om en
vigtig pointe: kompromis er ikke konsensus. Kompromis er snarere resultatet af en
demokratisk konfrontation mellem legitime potentielt afvigende interesser. Det
kommer vi senere tilbage til.
Men det korte af det lange er, at ”kapitalismen” ved enden af den
”Roosevelt’ske” periode (ca. 1935-1975) har valgt gradvist at underminere dette samarbejde (vi kunne vælge at sige at det endte en epoke der startede med
Marquis Childes berømte og positive bog om Sweden: the middle way, sent i
30’erne).3 Samarbejdet blev opsagt fordi det indebar for mange og for langsigtede
91
investeringer: Der blev argumenteret for, at det forårsagede ”overinvestment”.
Men en del af denne kritik var også rettet mod, at overinvestment var en ineffektiv følge af for meget demokratisk kontrol eller for meget debat om hvordan
investeringerne skulle foretages. Tillige viste Sovjetunionen og dens ideologiske
charme efterhånden en tiltagende svaghed. Man kunne derfor godt undvære, eller svække samarbejdet med vestens lønmodtagere og deres organisationer uden
at frygte en for farlig radikalisering.
Det, som finanskapitalismen har produceret (og det, som den sandsynligvis
har villet opnå) er en svækkelse af ideen om, at økonomi og arbejdsmarked er en
”polity”, et åbent, struktureret, reguleret politisk fælleskab.
Hvis pressen i stort set samtlige europæiske lande hylder ”den tredje vej” som
modernitetens eneste varemærke, er det fordi bag ”Dagens Nyheter”, ”La Repubblica”, ”Financial Times” osv. står de samme kredse, tit de samme personlige
interesser, som påskønner vores tids forvandling fra hovedsageligt produktionskapital, til hovedsageligt finanskapital. Og, politisk set, fra patient capitalism til
post-demokratisk impatient capitalism.4
Og her har vi det første konkrete rent politisk problem: den organisationsmæssige forvandling (i retning af at blive mindre talstærke og mere diffust rodfæstede partier) gør Socialdemokratiet mere udsat for den neo-liberale opinion
som de fleste store medier fremfører. ”La Repubblica” i Italien, for eksempel, har
konstant hævdet at Italiens venstrefløj burde ligne USAs demokrater (primærvalg, media- og personsbaseret ledelse osv). Det har bestemt haft en håndgribelig virkning. Denne uafbrudt kampagne har ført til, at ”La Repubblica” blot
på overfladen er en progressiv avis. Avisen er helt klart imod Berlusconi, da den
tilhører en anden kapitalistisk kreds med langt ældre og med få undtagelser arvede, penge end Berlusconis. Men den romerske avis er ligeledes interesseret i
at svække den stærkt organiserede rolle som partipolitik altid har spillet for de
progressive i Italien. En svagere ”amerikaniseret” partiorganisation på venstrefløjen og ”La Repubblicas” elitistiske propaganda er helt sikkert blandt årsagerne
til, at højrefløjen i Italien er i stand til (omend prekært) at vinde valg, selv om
lederen er så omdiskuteret.
Mere generelt må vi fastslå, at rodfæstede og talstærke politiske organisationer er funktionelle i en ”demokratisk” organiseret markedsøkonomi karakteriseret ved langtsigtede kapitalistiske investeringer. Derimod er stærke politiske
92
og faglige organisationer unødvendige, faktisk til hindring for, et økonomisk
regime karakteriseret ved ”impatient capital”.
Socialdemokratiets selvstændighed (både som generel politisk kultur, i den
dagilige debat og i valgkampene) bliver således afgørende undermineret af disse ”hegemoniske” omstændigheder. Og som vi fornylig har set er situationen i
denne henseende desværre ikke meget bedre i Sverige end den er i Italien. Socialdemokratiet skal derfor investere mange flere ressourcer i en moderniseret
form for rodfæstet organisation (politisk uddannelse, meget operationelle lokale
grupper og kontorer, organising tilgang, lokale blade osv).5
Den hegemoniske ”impatient capital” og socialdemokratiet i ’90erne
Men det er imidlertid også i denne hegemoniske ”impatient capital” sammenhæng, vi skal fortolke ’90ernes progressive reformisme og dens begrænsninger:
Perssons regering i Sverige, Oliventræets koalition i Italien, Nyrup-Rasmussens
og Mogens Lykketofts S-R regeringer i Danmark. Og naturligvis Blairs New Labour. Dog er min pointe, at omend perioden unægteligt i sin helhed prægedes af
en tendens til a-demokratisk finansialisering, er der alligevel forskelle mellem de
ovennævnte progressive regeringer.
Jeg vil her hurtigt beskrive hvad disse forskelle består i, for derefter at behandle utanforskap-spørgsmålet, og den hegemoniske fordel, det på nuværende
tidspunkt udgør for den borgerlige Allians i Sverige.
Min opfattelse er, at nordisk socialdemokratisme i 90erne for det meste ikke
magtede at modsvare den neoliberale bølge på det politisk-kulturelle niveau (”finansialiseringen” af visse dele af pensionssystemet er for eksempel uomtvistelig). Alligevel var den i stand til at fastholde visse særtræk i sin måde at konkurrere på. Forbindelsen mellem høje dagpengesatser og relativt højt lønniveau blev
for eksempel opretholdt. Dette indebar, at mange penge blev investeret i aktiv
arbejdsmarkedspolitikker. Langt mere end for eksempel i Italien eller Storbritannien. Årsagen hertil er, at da man ikke ville opgive det høje lønniveau, var
man nødt til at investere mere i forskning og udvikling og i en aktiv arbejdsmarkedspolitik som kompetitiv strategi. Det er vist ingen tilfældighed, at Norden
investerer så komparativt høje summer på disse områder.
I Storbritannien var finansialiseringen derimod så gennemtrængende, at al
snak om et vidensamfund forbundet med produktion kan siges at have været
93
ren retorik. Ressourcerne i aktiv arbejdsmarkedspolitik er ikke overraskende
meget beskedne.6 I Italien koncentrerede Oliventræets regeringer sig for det
meste om at tilpasse sig Maastricht parametrene. Man opnåede medlemskabet i
Euroen, som var et stort, vigtigt resultat: Italiensk økonomi blev mere troværdig
og der blev sat en stopper for konkurrence via devaluering. Men de omfattende
privatiseringer af den innoverende offentligt-egede industri, samt de store private gruppers (Pirelli, Fiat, Olivetti) finansialiseringstendenser og manglende
langsigtethed, berøvede landet en innovationspolitik, der kunne matche landets
trods alt meget væsentlige industrielle profil. Samtidigt var en nedskæringspolitik dikteret af Maastricht paramtrenes manglende smidighed en hindring for,
at Italien også kunne forsyne sit produktive system med mere kapital i form af
aktive arbejdsmarkedspolitikker og forskning og udvikling.7
I sammenligning med disse eksempler er det ikke svært at se, at Nordens
socialdemokratier alligevel bevarede visse centrale traditionelle træk. Træk som
bestemt havde en positiv effekt. F.eks. blev OECD med årene tydeligvis meget mere positive overfor hvorvidt ”the swedish bumblebee could fly”. Selv i en
grundlæggende neoliberal tid var det vigtigt at kunne fremhæve, at en stærk
velfærdstat og de relativt høje lønninger som følger deraf viste sig at være en
forudsætning, og ikke en hindring for en vidensbaseret økonomi. Og det er jo
utvivlsomt den vej Europa skal gå i den nuværende globale arbejdsdeling. Ikke
bare fordi det ikke giver nogen mening at konkurrere globalt på et ”lavere” velstandsniveau. Men også fordi al vækst baseret på andet end en støt og systematisk
lønvækst har vist sig at være ustabil, upålidelig og i sidste ende forloren. Derfor må
de europæiske forudsætninger for et relativt højt og tiltagende lønniveau (omfattende
velfærdstat, høj faglig organisering, forhandlinsgøkonomi) fremhæves som vejen frem.
Især efter den globale krise.
Socialdemokratiets ambivalenser og svagheder
Naturligvis må vi ikke glemme, at 90ernes europæiske, nordiske, og svenske socialdemokrati også havde sine ambivalenser og svagheder. Det er disse svagheder
som nu muliggør, at utanforskap (og hele retorikken om Moderaterna som det
nye arbejderparti) er blevet så mægtigt et våben for det nuværende borgerlige
flertal. Jeg vil i det følgende kortfattet forklare hvorfor:
Den nordiske model (og i en mindre ren form generelt den såkaldte Euro-
94
pean Social Model) må for en socialdemokrat nødvendigvis indebære, at man
gennem velfærdstaten og aktiv arbejdsmarkedspolitik ikke på noget givent tidspunkt lader markedet alene være den afgørende norm for hvornår en arbejdsløs
må acceptere et tilbudt job.
Reinfeldt italesætter en retorik hvor han (indtil videre) ikke direkte angriber
velfærdstaten i sin helhed, med snarere A-kassarna (den såkaldte Ghent-model)
som netop ellers udgør det vigtigste element i et relativt ”de-kommodificeret”
arbejdsmarked. Dvs. netop det element, som måske allermest forhindrer, at kun
markedets norm er herskende. For ham er det imidlertid netop dette element,
der udvirker utanforskap. Resultatet bliver uundgåeligt en lavtlønsstrategi, som
den Italien og Tyskland har fulgt i de sidste årtier. Resultatet bliver også en yderligere svækkelse af forhandlingsøkonomien, det vil sige af økonomien opfattet
som den ”polity” hvor flere normer og interesser debatterer med hinanden og
finder frem til et kompromis.
Vi har allerede ovenfor set hvorfor ”kapitalismen” er interesseret i at underminere dette træk ved den europæiske og især nordiske model. Men vi skal endnu se på hvorfor Reinfeldts ”utanforskap-strategi” lykkedes så godt. Det gjorde
den efter min mening fordi, udover det positive ved at bevare visse vigtige træk
af den nordiske ”arbetslinje-model”, de nordiske og svenske socialdemokrater
også har troet at dette var ”alfa og omega” i et vidensamfund. Det tog de fejl i,
fordi det skulle så vise sig, at hvis man ikke har styr på hvor meget økonomien
magter at vokse, hvis man politisk heller ikke har styr på investeringsgraden, så
bliver nordiske tilgang til ”arbetslinjen”, med sine store omkostninger (i det hele
taget tæt på 5% a BNP) politisk sårbar. Har Reinfeldt succes med sit argument,
er det ikke kun fordi Socialdemokratiet ikke har magtet af påvise, at Reinheldts
strategi er udsigtsløs for en økonomi som den svenske. Hans succes skyldes også
at når hele Europa vokser for lidt og for upålideligt, så vokser omkostningerne
for den svenske kompetitive model ligeledes. Dette styrker så en anden og modsat strategi, den der går ud på at tvinge folk tilbage på arbejde ved gradvis at
ødelægge A-kassernes og LOernes organisationsgrad.
Denne svenske situation har dog sine rødder i nogle strategiske fejl som
centrum-venstre regeringerne har begået i deres europæiske storhedstid mellem
1995 og 2005.
Det nordiske og svenske socialdemokrati har været for tilbøjeligt til at købe
95
”employability” teorierne, som er en vigtig del af den ”tredje vej”. Disse teorier
stoler nærmest blindt på, at hvis man politisk investerer i vidensamfundet, så vil
det også myldre med fonde villige til at sætte store summer i videnstunge jobs.
Det har mildt sagt ikke vist sig at være rigtigt, og igen har vi ovenfor set hvorfor:
Finansialiseringen satsede på helt andre formål, og især på andre strategier end
en moderniseret version af forhandlingsøkonomien.
Men det svenske og nordiske Socialdemokrati har bestemt også sit store ansvar. At satse så meget på ”employability” var ikke bare en følge af tredjevejsideologiens tro på, at den eneste mulige planlægning af økonomien efterhånden var
at gøre sig tiltrækkende for en totalt fri global kapital. Det svenske og nordiske
socialdemokrati manglede også europæisk politisk kultur. Da først EU medlemskabet var på plads og da det blev sikkert, at selv uden at være med i Euroen var
Sverige i stand til at møde Maastrichtskravene, var det for det svenske socialdemokrati mere nærliggende at satse på ren employability. Grunden hertil er,
at employability for det meste er en national strategi, og det var ikke blot Tony
Blairs tilhængerne i partiet som holdt af rent nationale kompetitive strategier.
Der var også mange andre, hvor manglen på en europæisk vision var (og er) helt
tydelig.
For nu at sige det rent ud, er det slet ikke et mere føderalistisk EU jeg plæderer for. Prodis og Tommaso Padoa Schioppas og Joshka Fischers visioner er ikke
bare temmelige diskutabelt for utopiske. De ville i og for sig heller ikke være til
nogen hjælp for vores langt mere strukturelle og grundlæggende problemstilling. Nej, det jeg efterlyser er en fælles socialdemokratisk strategi der skaber de
politiske forudsætninger for
a) at medlemstaterne kan investere massivt i aktive arbejsmarkedspolitikker
i alle deres aspekter (forskning og udvikling, dagpengesystemer osv.),
b) at man på et europæisk plan skaber troværdige midler til, at enorme ressourcer hentes fra den private opsparingkapacitet og anvendes i en langsigtet
investeringsstrategi,
c) en forsigtig revision af Maastrichts inflationsparametre (og af parametrene
generelt) så stabiliteten ikke forhindrer en mere rummelig økonomisk vækst.
Det mener jeg ville sætte gang i en fornyet tiltro til, at man kan skabe langsigtet, rationelt produktiv og forudsigelig vækst i EU, hvis medlemslande, ikke
at glemme, stadig hovedsageligt har hinanden som import- og eksport partnere.
96
En sådan fornyelse af tidsånden ville sandsynligvis kraftigt påvirke visse store
landes (navnligt Tysklands og Italiens) lavtlønstrategier og medføre endnu mere
vækstpotentiale. Naturligvis kan nationale partier også selvstændigt gøre meget i denne henseende. Det tyske socialdemokrati har især mulighed for det, da
Tyskland er så stort og afgørende for EU. Hvis SPD bestemmer sig for at foreslå
og indføre en ny national lønpolitik vil dette ikke bare tillade partiet at genvinde
mange tabte stemmer, men også helt ændre rammebetingelserne for de øvrige
landes beslutningstagere.
Forhandlingsøkonomien, forudsigelig vækst og højrepopulismen
En ideologi baseret på bæredygtig, ansvarlig, lønbaseret og forudsigelig vækst
ville desuden også på andre måder fremme et mere socialdemokratisk hegemoni.
Som vi har set, er langtidsinvesteringer en absolut central bestanddel af en
”demokratisk” forhandligsøkonomi, hvor to vigtige dimensioner er til stede: Repræsentation af forskellige interesser og kompromis mellem disse interesser. I en
forhandligsøkonomi kommer kompromis imidlertid efter repræsentatonen af interesserne (nogle gange også efter en mere eller mindre reguleret konflikt). Der
er derfor i nordiske og europæiske forhandlingsøkonomier, inden kompromis’et
er på plads, en synlig linje mellem ”de repræsenterede” (”folket”) og deres politiske of faglige repræsentanter (”eliterne”). Det er på denne baggrund og som
konsekvens af denne synlige demokratiske forbindelse kompromiset bliver et
acceptabelt resultat.
Hvis forhandlingsøkonomien derimod ikke bevares i sine grundelementer,
bliver kompromis’et set som en elitistisk beslutning taget i snævre kredse, og
ofte på baggrund af principper (Maastrich parametrene, eller Verdensbankens
tvangsopskrifter), som ”folket” føler sig helt fremmed overfor. Denne ”fremmedgørelse” forklarer hvorfor der i dag er en logisk forbindelse mellem en
svækket forhandlingsøkonomi og en tiltagene højre-populisme. Som nu også er
kommet til Sverige. Det faktum at flere (84.6% mod 82% i 2006) stemte ved
det sidste svenske valg bekræfter muligvis dette: Åbenbart er det lykkedes for
Sverigedemokraterna at tiltrække ”urepræsenterede vrede vælgere” som ellers
ville have undladt at stemme. Også i andre lande med stærke populistiske partier
(Italien og Danmark eksempelvis) stemmer mere end 80% af de stemmeberet-
97
tigede. I angelsaksiske politiske systemer, hvor flertalsvalgsystemerne gør det
mere usandsynligt for nye partier at vinde parlamentarisk accept, er den ”populistiske fremmedgørelse” mere tilbøjelig til at producere lave stemmeprocenter
end højrepopulistiske partier.
Men en anden og ligeså vigtig årsag til populistisk fremgang er som bekendt
også angsten. Og angsten bliver som bekendt til xenofobi. En forhandlingsøkonomi med langsigtede vækstmålsætninger og regelmæssige regionale, nationale,
og Europæiske repræsentationsmekanismer er efter min mening løsningen. Især
fordi den sigter på at opnå en løn-baseret og derfor langt mere pålidelig og for
både middel- og arbejderklassen håndgribelig vækst, som er i stand til at fjerne
størstedelen af den diffuse angst, der i dag genererer populistisk fremgang.
Socialdemokratiet, EUs nye vækst og globaliseringen
Hvis det svenske socialdemokrati som del af en bredere europæisk socialistisk
bevægelse vælger en lignende strategi ud af krisen, bliver dette sandsynligvis
også afgørende for den globale økonomis balance i fremtiden.
Det jeg har skildret er en vej ud af krisen som bruger midler, resten af verden
også kan være interesseret i, fordi den kun i begrænset og efter al sandsynlighed
midlertidigt omfang har brug for protektionistiske midler som for eksempel devalueringen af Euroen. En investeringstrategi målrettet mod innovation, greening, uddannelse, højere lønninger og infrastrukturer behøver ikke at frygte en
vis vækst af importvarerne fra eksempelvis Kina og de andre BRIC lande. Hvis de
rigtige investeringer erstatter finans- og boligmarkedernes omskiftelige luner er
Sverige (ja især Sverige i EU) i stand til at opreholde en højtstående plads i den
globale arbejdsdeling uden behov for at konkurrere med Kinas og de andre Briclandes varer. Europa vil på denne måde ikke bare begunstige EUs interne vækst,
men også udgøre et langt mere betydeligt marked for de nye industrialiserede
lande. Som dermed ville have langt mindre behov for at støtte en angelsaksiskinspireret (altså finans- og gældsbaseret) type af vareafsætningsmarked. Dette
ville muligvis fremme en mere stringent regulering af den globale finansverden,
som i dag kun beror på rent etiske og derfor forholdsvis svage (voluntaristiske)
grundlag.
Et mere langsigtigt resultat heraf ville sandsynligvis være, at Kina, Indien og
andre lande på et lignende udviklingniveau vil se en mulighed for at lade deres
98
eget løn- og velværdsniveau gradvis men sikkert vokse. Dette ville for Europa, og
især for de mere udviklede industrilande i EU, betyde to ting: a) i de næste 20-25
år, mens lønforskellen mellem EU og de ikke-europæiske industrilande stadig er
enorm, ville EU fremme en økonomisk udvikling af en art, der ikke ser lønvækst
som et kompetitivt problem, men derimod som et uundværligt brændestof; b)
i det lange løb ville Kina så også have mulighed for at bygge en mere balanceret (altså: en mere lønbaseret og mindre radikalt export-led) økonomisk profil.
Denne udvikling vil på sigt også gavne EUs eksportlande (især dens industrielle
rygrad: Italien, Østrig, Benelux, Tyskland, Frankrig og Sverige/Norden).
Konklusioner om den brede strategi of en ny politisk og taktisk diskur
I det ovenstående har jeg analyseret nogle af de historiske, ideologiske og samtidigt socio-økonomiske rødder til det svenske og af det europæiske socialdemokratis krise. Min grundlæggende løsning, genopbygningen af en lønvækstsbaseret forhandlingsøkonomi karakteriseret af et stærkt (men ikke føderalistisk)
europæisk socialdemokratisk samarbejde, kan synes at have lange udsigter før
det virker. En gang i fremtiden måske.
Jeg mener imidlertid, at dette skifte også kan give anledning til en mere
umiddelbar offensiv socialdemokratisk diskurs. Det burde altså være muligt, at
understrege hvad følgerne er af Reinfeldts utanforskapsretorikken, nemlig et lavtlønsamfund, der på sigt vil underminere velfærdstaten.
Socialdemokratiet kan efterfølgende også argumentere for, at et lavtlønssamfund ikke rummer nogle forudsætninger for en pålidelig økonomisk udvikling:
krisen, angsten, gældsætningen af brede skarer af befolkningen har deres oprindelse i for lave lønninger. Man skal turde angribe disse årsager (ikke bare ”den
manglende regulering”) som kilden til den globale krise. Manglende regulering
af finanserne har ikke nødvendigvis brug for et nyt socialdemokratisk alternativ:
en lidt mindre hensynsløs og en lidt mere ”etisk” liberalisme kan jo godt regulere
finanserne på acceptabel vis. Mere stringente finansregler indebærer ikke mere
lighed og lige fordeling af ressourcerne i samfundet.
Man skal altså italesætte en helt anden diskurs, og helt radikalt og konsekvent hævde, at uden en anden (løn-velfærds-investeringsbaseret-) motor (og
uden mere lighed) kan økonomiens bil ikke køre, og krisen vil gentage sig. Og
en ny vækst i beskæftigelse og levevilkår vil helt sikkert udeblive.
99
Hvis Socialdemokratiet tør hævde nødvendigheden af mere lønvækst og
mere lighed vil det blive angrebet af den neoliberale presse, og så vil der være
mulighed for, at der opstår en ny debat, hvor Socialdemokratiet i Sverige og
hele Europa fremgår som bæreren af en ny og særskilt reform af økonomien
og samfund. Det bliver positivt, for der skal være distinktion før der kan være
kompromis. Distinktion er et våben som populisterne har brugt hensynsløst.
Socialdemokratiet skal bruge det på helt anderledes vis: Konstruktivt, forsigtigt
og reformistisk. Man våbenet skal bruges, ellers bliver det meget svært at drage
nytte af at neliberalismen og dens kultur er ansvarlig for den globale krise.
På det tidspunkt, hvor den nye diskurs bliver italesat, må Socialdemokratiet
så også være parat med en ny, moderniseret men altså meget omfattende genetablering af sin organisation i hele landet. En ny kampagne hvor partiet, med
nye argumenter, direkte taler med lønmodtagerne og middelklassen. Det emne
har jeg også arbejdet med og det har jeg derfor også nogle ideer om. Man kan
eventuelt diskutere dem en anden gang.
Noter
1. J. Andersson, The Library and the Workshop, Social Democracy and Capitalism in
the Knowledge Age, 2009; M. Ryner, Capitalist Restructuring, Globalisation And The
Third Way, 2002; J. Torfing, Det stille sporskifte i velfærdsstaten: en diskursteoretisk
beslutningsprocesanalyse, 2004; B. Greve (red.), Holdbar velfærd : også for kommende
generationer, 2006. På en anden plan, men yderst nyttigt for en historisk bred og lang
kontekstualiresing er især N. F. Christiansen, K. Petersen, N. Edling, P. Haave, The Nordic
model of welfare; a historical reappraisal, 2006.
2. R. Dore, Stock Market Capitalism, Welfare Capitalism: Japan and Germany versus the
Anglo-Saxons, 2000.
3. M. Childs, Sweden: The Middle Way, 1936. Sådan udtrykte selve Roosevelt sig om
bogen: ”I became a good deal interested in the cooperative development in countries
abroad, especially Sweden. A very interesting book came out a couple of months ago — The
Middle Way. I was tremendously interested in what they had done in Scandinavia along
those lines. In Sweden, for example, you have a royal family and a Socialist Government
and a capitalist system, all working happily side by side. Of course, to be sure, it is a
smaller country than ours; but they have conducted some very interesting and, so far, very
100
successful experiments. They have these cooperative movements existing happily and
successfully alongside of private industry and distributions of various kinds, both of them
making money. I thought it was at least worthy of study from our point of view”,, in C.
Woodward, The Comparative Approach to American History, 1997, p. 302. Amerikanerne
og briterne har dog tit fortolket Norden som en naturligt “konsensuspræget” del a verden.
De har ofte svært ved at fatte forskellen mellem kompromis og konsensus.
4. Betegnelsen ”patient/impatient capitalism” stammer fra Jürgen Hoffman (J.
Hoffmann, I rapporti di lavoro europei e i sindacati fra modernizzazione della società
e “globalizzazione”, ”Economia&Lavoro”, 3/2008). Betegnelsen ”economy as a polity”
stammer derimod fra en debat som jeg har foreslået at igangsætte sammen med Bo Stråth,
Pauli Kettunen og en række andre meget dygtige forskere.
5. Organising er en interessant tilgang til genopbyggelsen af både faglige og partipolitiske organisationer, som bruger meget moderne metoder til af komme i kontakt med
potentielle medlemmer og aktive sympatisører. Derom f. Eks. D. Kloosterboer, Trade Union
Strategies to Organise Young, Ethnic Minorities and Atypical Workers; Kurt Vandaele,
Janine Leschke, Seguire l’organising model dei sindacati britannici? L’organizzazione dei
lavoratori atipici in Germania e Olanda, begge i ”Economia&Lavoro”, 3/3008.
6. En meget interessant kritik af denne situation (og af hele den angelsaksiske
velfærdmodel) kommer dog fra The Fabian Society (dvs fra Labours egne rækker) i T.
Horton, J. Gregory, The SolidaritySociety: Why We Can Afford to End Poverty, and How to
Do It with Public Support, London, Fabian Society, 2009.
7. Lønniveauet begyndte derfor at synke som følge af (bland andet) en
produktionsstruktur bestående af enormt mange små og mellemstore virksomheder, som
ofte er meget dynamiske, men også temmelig kapitalfattige. En perspektivløs tiltagende
fleksibilitet på arbejdsmarkedet var derfor det eneste kompetitive våben der var til
rådighed.
101
klas gustavsson
Blockbytarna i 2010 års riksdagsval:
En presentation och analys utifrån Svt/Valu 2010
Bakgrund
Valet 2010 innebar Socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914. Med ett
slutresultat på 30,66 % var det enbart decimalerna som gjorde att partiet, efteråt,
fortfarande kunde kalla sig för Sveriges största parti. Valresultatet innebar att
Socialdemokraterna gjort två stora förlustval i rad. Sedan valet 2002 har partiet
backat med nästan tio procentenheter, vilket innebär att man förlorat närmare
var fjärde väljare (Källa: Valmyndigheten).
Efter valet tillsattes inte mindre än fyra olika krisgrupper för att analysera
orsakerna till valförlusterna och lägga grunden för en såväl organisatorisk som
politisk förnyelse för partiet. Detta arbete har sikte på en extrakongress där hela
partiets ledning ställt sina platser till förfogande. I spåren av denna eftervalsdebatt beslutade sig partiordförande Mona Sahlin att lämna sitt uppdrag.
Två dagar efter valet skrev Carl Melin – statsvetare och opinionschef på företaget United Minds, med förflutet på Socialdemokraternas partikansli – på DN:s
debattsida. På basis av en valdagsundersökning från det egna företaget slog han
fast orsakerna till Socialdemokraternas valnederlag.1 Melin konstaterade att bakgrunden måste sökas i väljarrörelsen från Socialdemokraterna till Moderaterna
och de andra borgliga partierna. Men han gick också ett steg längre och menade
att han hade utrett orsakerna till denna väljarflykt:
”37 procent av de socialdemokrater som bytte politiskt block i årets val gjorde
det på grund av partiets hållning i frågan om avdraget för hushållsnära tjäns-
102
ter. 32 procent lämnade Socialdemokraterna på grund av samarbetet med
Vänsterpartiet. 26 procent motsatte sig Socialdemokraternas hållning till
kärnkraften.” (DN debatt 2010 09 21)
Så här snabbt kunde alltså ett opinionsinstitut peka ut exakt – och i avrundade
procentenheter rangordna – de tre orsaker som skrämt bort Socialdemokraternas väljare till Alliansen. Och viktigast av allt var alltså frågan om att inte avskaffa ett skatteavdrag för städning. Efter att ha läst artikeln kändes slutsatserna
i sin okomplicerade, närmast monokausala enkelhet, som allt för simpla. Väljarströmmar och partibyten måste ges mer tid att analyseras än så och underlaget
måste vara större.2
Det finns ett intressant parallellfall att tänka på här. Efter valet 2006 var Göran Persson fullständigt övertygad om att orsakerna till valförlusten handlade
om fastighetsskatten (Persson 2007). I Oscarssons och Holmbergs (2008) gedigna forskningsrapport över samma val, menar man sig inte kunna finna något
entydigt stöd för att just fastighetsskatten verkligen hade en sådan avgörande
betydelse för valutgången.
För att förstå valresultatet tror jag att man måste ha en betydligt mer öppen
hållning och inte omedelbart sluta sig till att det finns ett eller högst tre politiska ställningstaganden som fällde avgörandet. Samtidigt vill jag ge Melin har rätt
i det att jag menar att en analys av valresultatet måste vara särskilt uppmärksam
på just blockbyten från De rödgröna till Alliansen. Det är därför också synd att
den socialdemokratiska kriskommissionens valanalys inte ägnar dessa frågor om
väljarrörlighet och blockbyten något större intresse. Den här presentationen är
ett försök att fördjupa denna förståelse och ge ett underlag för vidare diskussion.
Valu 2010
Den här presenterade analysen är koncentrerad till de väljare som bytte block
sedan valet 2006 och särskilt intressanta är de väljare som gick från De rödgröna
till Alliansen. De data jag framförallt utgår från är hämtade från SVT:s vallokalundersökning.
Sedan 1990 genomför Sveriges television (SVT), vid alla riksdagsval, val till
EU-parlamentet och vid nationella folkomröstningar, en vallokalundersökning
103
(Valu). Detta är en enkätstudie som görs i anslutning till vallokalerna och vid
platser för förtida röstning, i syfte att presenteras under SVT:s valvaka. Undersökningen ligger dels till grund för den ”exil poll” som presenteras just efter
vallokalernas stängning, men syftet är också att ge tittarna material för att förstå
valutgången. Vallokalundersökningen är ett samarbete mellan SVT och forskare
vid KTH i Stockholm och Statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet. Primärforskare för Valu 2010 är Sören Holmberg (Statsvetenskapliga
institutionen vid Göteborgs universitet), Per Näsman (Avdelningen för säkerhetsforskning, Kungliga tekniska högskolan i Stockholm) och Kent Wännström
(Sveriges television).
Valu 2010 bygger på enkätsvar från 11. 889 väljare, som samlats in vid 90
postkontor och 40 röstningslokaler för förtidsröstning. Vallokalundersökningen
bygger alltså på ett statistiskt underlag som är betydligt mer omfattande än opinionsinstitutens valdagsmätningar. Den genomförs direkt på den plats där röstningen sker och inte över telefon. Genom Svensk nationell datatjänst (SND)
har jag fått tillgång till rådatan för Valu 2010 (SND 0885). Alla resultat från Valu
2010 som här presenteras är ovägda siffror.3 Tillsammans med min kollega Anna
Engstam har jag omkodat vissa variabler i råmaterialet i syfte att närmare kunna
undersöka de väljare som bytt block mellan valet 2006 och 2010.
Presentationen innefattar en genomgång av ett flertal tabeller som belyser i
synnerhet blockbytarnas attityder och väljarbeteenden. För att ge en bakgrund
till denna tabellexercis har jag velat att kort, under de olika rubrikerna, anknyta till vad tidigare svensk valforskning kunnat konstatera om de senaste årens
riksdagsval. Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet kan falla tillbaka på Svensk valundersökning, som genomförts vid varje riksdagsval sedan
1956. Sedan decennier utförs denna med hjälp av en tvåpanelsundersökning, där
hälften av svarspersonerna (som intervjuas genom hembesök) finns kvar i undersökningen även nästkommande val. Här ställs också frågor såväl före som
efter valet.4 Valundersökningarna har avrapporterats i en egen bokserie. I den
här presentationen refereras särskilt till Henrik Oscarsson och Sören Holmbergs
Regeringsskiftet. Väljarna och valet 2006 (2008).
Blockbytare som nyckelkategori
Denna presentation har alltså fokus på dem som bytt från det rödgröna till det
104
borgliga blocket i årets val eftersom dessa har haft särskild betydelse för valutgången. Innan vi fortsätter diskussionen om dessa blockbytare finns det anledning att kort säga något om en annan kategori av väljare, nämligen de unga
förstagångsväljarna.5
I svensk valforskning brukar ofta lyftas fram att förstagångsväljarna är den
grupp som är särskilt känsliga för valtrenden och att de stora tendenserna i valet
slår igenom med särskild kraft i just denna grupp (Giljam & Holmberg 1993, Giljam & Holmberg 1995). Utvärderingarna för valet 2006 kunde emellertid inte entydigt belägga att detta också varit fallet vid detta val. Enligt valundersökningen
gick visserligen det rödgröna blocket tillbaka (helt enligt valtrenden) bland de
unga väljarna, men Socialdemokraterna syntes samtidigt ha gjort ett bättre val
än 2002. Valu 2006 motsade dock en sådan socialdemokratisk upphämtning. Valu
2010 ger en bild av att det i gruppen av nya väljare faktiskt var så att De rödgröna
partierna hade fler sympatisörer än Alliansen och att Socialdemokraterna gått
något framåt, samtidigt som Moderaterna tappat. Valvinden är med andra ord
inte synlig i den väljargrupp där vi kunde förvänta oss att den skulle vara som
mest slående. Istället måste vi rikta sökarljuset mot den grupp som framförallt
avgjorde detta val: de som bytte block från De rödgröna till Alliansen.
Det vanliga är att studera väljarrörlighet som först och främst en fråga om
partibyten. I valundersökningarna har man för varje val, med något enstaka undantag, kunnat konstatera en stadig ökning av antalet partibytare. Med undantag
för valet 1994, då byten mellan block nådde sin historiska peak, är byten mellan
de borgliga partierna de vanligaste partibytena. Men även om partibyten vanligast kan bokföras som en intern ”borglig kannibalism”, så har utvecklingen gått
mot en väljarrörlighet där alltfler byter block mellan de olika valen (Holmberg &
Oscarsson 2004). Valet 2006 utgjorde blockbytarna 11,8% av valmanskåren, vilket
innebar den näst högsta andelen blockbytare (Oscarsson & Holmberg 2008).6
Det finns anledning att återkomma till frågan om vad som utmärker partibytare senare, men detta är inte en presentation om väljarrörlighet som valsociologiskt fenomen. Syftet är istället att försöka förstå 2010 års valresultat med utgångspunkt från de blockbytande väljarna. Det finns i huvudsak två anledningar
till att jag valt att utgå från blockbytare, snarare än att studera flödena mellan
de olika partierna.
Det viktigaste är ett teoretiskt argument. Inget tidigare svenskt riksdagsval
105
har varit så blockpolitiskt dominerat som detta års. Alliansen och De rödgröna
lanserades som två konkurrerande regeringsalternativ där de olika konstellationernas partier marknadsförde sig själva med partigemensamma turnéer, hemsidor, annons- och affischkampanjer. TV4 genomförde partiledarutfrågningar
blockvis. Socialdemokraterna som traditionellt byggt upp sin valrörelse kring
presentationen av ett valmanifest gick nu till val på en partigemensam regeringsplattform. Kristdemokraterna gjorde sitt sämsta val på sexton år men det tycktes
ändå vara god stämning på partiets valvaka (låt vara att stämningen därefter
tycks ha blivit mindre festlig). Miljöpartiet gjorde sitt bästa val någonsin men
de båda språkrören hade, detta till trots, en bister uppsyn när de kommenterade
valresultatet. Detta var ett val som vanns av Alliansen och som förlorades av De
rödgröna. Och därför är det också på detta sätt som det måste utvärderas. Att
så är fallet märks också i enkätkonstruktionen för Valu 2010. De flesta frågorna
känner vi igen från tidigare undersökningar (vilket också möjliggör analyser av
längre tidsserier), men nytt för i år var att det också ställdes frågor om vilket
av de två regeringsalternativen som man ansåg hade den bästa politiken för ett
antal uppräknade politikområden.
Frågan om partibyten är redan från början ett ämne som manar till försiktighet. Precis som i United Minds valdagsundersökning är Valu en studie där
den enda möjligheten till att ta reda på hur respondenterna röstat för fyra år
sedan är att fråga dem. Men därmed är vi också helt utelämnade åt att de som
svarar minns rätt och sedan sanningsenligt berättar hur man röstade för fyra år
sedan. I Den svenska valundersökningens två-paneldata finns hälften av föregående urval av väljare kvar i undersökningen och därför är det också möjligt att
kontrollera och korrigera för minnesfel. Erfarenheterna härifrån är att omkring
en fjärdedel av väljarna minns fel om hur man röstade valet innan. Redan en hastig blick på enkätsvaren över hur de som fyllt i årets enkät uppger sig ha röstat
i valet 2006, visar att svaren avviker markant från det faktiska valresultatet för
fyra år sedan. Men om svarsresultaten för frågan om partival för 2006 istället
delas in i de två politiska blocken kommer vi betydligt närmare det faktiska
valresultatet.7 Möjligen är det så att minnesfelen oftast faller inom ramen för de
politiska blocken.
För att förstå bakgrunden till valresultatet är naturligtvis väljarströmmen
från De rödgröna till Alliansen särskilt intressant. I valutvärderingar brukar man
106
särskilt lyfta fram nettoflödena mellan partier och partiblock. Men det är samtidigt viktigt att framhålla att trots att det inte finns något nettoflöde från Alliansen till De rödgröna, så finns det ändå väljare som bytt parti i denna riktning. En
ordentlig utvärdering av valresultatet måste också beakta denna väljarström. Att
presentationen inriktar sig på valets blockbytare innebär att ingenting kommer
att sägas om den förvisso intressanta väljarströmningen mellan S och SD. Det är
min övertygelse att denna väljarflykt måste förklaras separat.
Den klassificering av väljarna som huvudsakligen följer i framställningen utgår från sju olika kategorier. Först skiljs de båda blockens väljare i tabellens övre
och nedre halvor. De respektive blockens väljare har sedan delats in i tre olika
kategorier. De som röstat på samma block 2006 och 2010, de som röstade på ett
annat block 2006 men nu bytt sida och, slutligen, en grupp av blockets övriga
väljare. Dessa övriga väljare inkluderar förstagångsväljare, samt de som blankröstat, valskolkat eller röstat på något övrigt icke-blockbundet parti 2006. Till
detta kommer en kategori av resterande röstande som inkluderar alla som röstat
på något parti utanför de båda blocken. Denna disparata grupp finns med för
redovisningens skull, men kommer inte att ägnas några särskilda kommentarer.
Denna uppdelning av väljarkategorier gör det möjligt att utröna vad som på
olika områden särskilt utmärker den grupp väljare som bytte block från De rödgröna till Alliansen. Presentationen koncentrerar sig på blockbytarnas politiska
attityder och motiven bakom röstandet och inte på sociologiska bakgrundsvariabler som ålder, kön, yrkestillhörighet etc.
Först behandlas den ideologiska identifikationen för de olika väljarkategorierna, med avseende på hur väljarna placerar sig själva på höger/vänster-skalan.
Under nästa rubrik behandlas de olika politiska sakområden som väljarna menar
har haft störst betydelse för partival. Dessa sakområden kopplas till väljarnas
förtroende för de respektive regeringsalternativen. Därefter följer rubriker om
”plånboksröstning” och partiledarnas betydelse. I eftervalsdebatten har också
frågan om vad det rödgröna samarbetet som sådant haft för betydelse för valutgången och i denna fråga presenteras visst underlag. Statistikgenomgången
avslutas med frågan om blockbytarnas röstsplittring mellan kommun och riksdagsval och frågan om när väljarna bestämde sig för parti. Sist av allt vill jag mer
självständigt, men med anknytning till den presenterade statistiken.
Jag har vinnlagt mig om en vetenskaplig framställning, men texten är sam-
107
tidigt riktad till en specifikt socialdemokratisk publik. I de avslutande reflexionerna vill jag, utan att för den skull göra några större utsvävningar, också delvis
kommentera vissa faror som jag tyckt mig se i den socialdemokratiska eftervalsdebatten. Alla tabeller och diagram har numrerats och placerats i en separat
bilaga, efter den huvudsakliga texten.
Höger och vänster
I Oscarssons och Holmbergs utvärdering av valet 2006 konstaterades att så många
väljare aldrig förr hade definierat sig själva som höger. Samma rekord noterades i
Valu 2006 där 41% definierade sig till höger. I årets Valu sker en putsning av detta
rekord när 42% av väljarna definierar sig själva som höger. Sedan Valu-mätningarna påbörjades 1991 har heller aldrig en så liten andel av väljarna velat definiera sig
själva som varken höger eller vänster. Det skulle därför förefalla rimligt att tolka
valet 2010 som en följd av en högervind som hållit i sig sedan föregående val.
Samtidigt visar en jämförelse med Valu 2006 också en viss ökning av väljare
som definierar sig själva som vänster. Från Valu 2010 kan det också konstateras
att gruppen väljare som definierar sig själva som ”klart till vänster” är något större än gruppen som definierar sig ”klart till höger”. Valu 2010 visar också att de
som säger sig vara varken höger eller vänster fördelat sig jämt i val av partiblock
(44 % röstade på Alliansen och 43 % röstade på De rödgröna).
Det vi ser är en polarisering av höger/vänster-dimensionen. Det är rimligt
att tänka sig att valrörelsens hela dramaturgi – där två politiska block stod mot
varandra – i sig kan ha bidragit till en sådan polarisering. Men att byta block
behöver inte nödvändigtvis innebära att man omdefinierar sig på höger/vänsterskalan. Tabell 1 ger oss ett gott underlag för vidare resonemang.
Vi ser att hälften av dem som rört sig från Alliansen till De rödgröna definierar sig själva som vänster. För de väljare som rört sig i motsatt riktning är andelen
som identifierar sig som höger 42%. En majoritet av de väljare som bytte från
rödgrönt till blått tycks alltså inte själva definiera sig som politiskt höger. Även
i tabellens övre ”rödgröna halva” ser vi att de nytillkomna blockbytarna utmärker sig mot de övriga grupperna genom sin mer tvetydiga självidentifikation på
höger/vänsterskalan. Noterbart är att de som bytt block till Alliansen i nästan
lika stor utsträckning menar sig vara varken höger eller vänster, som de anser sig
själva vara höger.
108
Det finns anledning att vara kritisk till det sätt på vilket den socialdemokratiska Kriskommissionens nyligen rapporterade valanalys hanterat Valu-materialet om väljarnas identifikation på höger/vänster-skalan. Vid rapporteringen av
Valu-materialet har svarsalternativet ”varken höger eller vänster”, utan vidare
motivering, ersatts med ”mitten”. Jag vill varna för att omedelbart identifiera
den grupp som inte vill definiera sig som höger eller vänster som sådana mittenväljare. Motviljan att definiera sig själv på höger/vänsterskalan kan också
ha andra, ha vitt skilda, anledningar. Det kan också handla om politiskt ointresse (betänk att Valu-enkäten inte erbjuder svarsalternativet ”vet inte”), att
man orienterar sig efter andra politiska dimensioner, t.ex. en grön dimension
om ekologisk uthållighet/tillväxt eller en populistisk dimension om ”etablissemanget” versus ”vanligt folk”. Den socialdemokratiska Kriskommissionen för
i detta sammanhang vaga resonemang om vilka partier som har hög andel ”mittenväljare” och konstaterar sedan att ”[b]land Sverigedemokraternas väljare är
det ett flertal som betraktar sig som höger” (Socialdemokraternas kriskommission 2010: 15). Det är för mig fullständigt obegripligt att rapportförfattarna inte
i detta sammanhang upplyser sina läsare om att Sverigedemokraterna faktiskt
är det riksdagsparti som också har högst andel av egna väljarna (34%) som anser
sig vara ”varken höger eller vänster”. Detta faktum borde om något fått Kriskommissionen att reflektera över det lämpliga i att självvådligt byta etiketter på
enkätens svarsalternativ.
Efter dessa kritiska kommentarer till Kriskommissionens hantering av Valudata, kan vi konstatera att det tycks ha blåst högervind i valet. Men att det är
samtidigt värt att framhålla att en majoritet av dem som bytte block till Alliansen inte själva definierar sig som höger.
Viktiga politikområden och tilltron till regeringsalternativen
Man brukar säga att svenska väljares partival framförallt handlar om ideologi
och politiska sakfrågor, snarare än partiledaridentifikation eller slentrianmässig vaneröstning (Holmberg och Oscarsson 2004). För att förstå blockbytarna är
det alltså viktigt att ta reda på vilka politiska sakområden som varit viktiga för
deras partival. Vi ska också koppla samman de frågor som väljarna tycker varit
viktigast med förtroendet för de båda regeringsalternativen.
I Valu 2010 ställdes frågor om vilka frågor som hade stor betydelse för väljar-
109
nas partival. Överst på topplistan kom: (1) skola och utbildning, (2) den svenska
ekonomin, (3) sysselsättning, (4) sjukvården och (5) den sociala välfärden. Noterbart är att den borgliga paradgrenen skatterna kommer först på elfte plats i
väljarnas rangordning. I det följande vill jag ta vid där den socialdemokratiska
Kriskommissionen så abrupt slutar.
Innan vi tolkar resultatet i tabellerna måste en variabel klargöras. I enkäten
fick respondenterna ange hur stor betydelse de olika politiska sakområdena varit
för valet av parti. Detta gjordes utifrån alternativen: ”inte stor betydelse”, ”ganska liten betydelse”, ”ganska stor betydelse” och ”mycket stor betydelse”. Det är
vanligt att man för enkelhetens skull redovisar denna typ av frågor sammanslagna som: ”stor betydelse” och ”inte stor betydelse”. I tabellen redovisas svaren som
en dikotom variabel där de som angivit ”mycket stor betydelse” isolerats från
alla andra svarsalternativ. Syftet med detta är att särskilt kunna betona vad som
varit mycket viktigt för väljarna. Mer än hälften av alla som svarade på enkäten
angav t.ex. att frågor om skola och utbildning hade haft mycket stor betydelse
för partival. Men man bör hålla i minnet att också en mycket stor andel av dem
som inte tillskriver utbildningsfrågan ”mycket stor betydelse” för val av parti
trots allt anser att frågan varit viktig. Denna redovisningsprincip kommer att
följas konsekvent, för att vi ska kunna se vilka frågor som har haft en mycket
stor betydelse för blockbytarnas partival.
Skola och utbildning
Frågor om skola och utbildning är ett politikområde där Socialdemokraterna,
från att traditionellt ha haft ett högt förtroende, på senare tid haft ett vikande
förtroende hos väljarna. Detta blev tydligt i 2006 års valundersökning. Det är här
framförallt Folkpartiet (men också Moderaterna) som här har haft framgång hos
väljarna (Hedberg 2009). Tabell 2 visar i vilken utsträckning som de olika väljarkategorierna anser att politiken för skola och utbildning varit en mycket viktig
fråga för valet av parti.
Tabellen visar att frågor om skola och utbildning i större utsträckning, för
varje kategori av väljare, ansetts som mycket viktig för de rödgröna väljarna än
för alliansväljarna.
De som lämnat De rödgröna till förmån från Alliansen är i lägre utsträckning
benägna att tillskriva skolfrågorna mycket stor betydelse för partivalet (57,5%
110
respektive 48,3%). Faktum är att i den fråga som varit viktigast för väljarna i sin
helhet, så är blockbytarna från Alliansen till De rödgröna den väljarkategori som
i lägst utsträckning tillskriver frågan en mycket stor betydelse för partivalet.
Undantaget gruppen ”resterande röstande”, så är just dessa blockbytare den enda
grupp där mindre andel än hälften anser frågan som mycket betydelsefull.
I Valu 2010 finns en fråga som handlar om vilket av de två regeringsalternativen som väljarna anser har bäst politik för skola och utbildning (tabell 3).
Om vi här ställer de båda blockens respektive grupper av väljare mot varandra
märker vi att Alliansen genomgående har ett högre förtroende bland sina väljare
i utbildningsfrågorna. Detta gäller också för de båda partikonstellationernas
respektive blockbytare. För båda blocken gäller att de väljare som kommit från
motståndarblocket i lägre utsträckning är övertygade om att det egna politiska
blocket också har den bästa skolpolitiken. I den fråga som väljarna ansåg som
mest betydelsefull för partival hade alltså det rödgröna alternativet ett sämre
förtroende bland väljarna än Alliansen, trots att de rödgröna väljarna i något
större utsträckning värderade denna fråga som viktigare för valet av parti.
Den svenska ekonomin
Den näst viktigaste frågan för väljarnas partival handlade om den svenska
ekonomin. Traditionellt har detta varit en given vinnarfråga för Socialdemokraterna. I valet 2006 var förhållandet annorlunda, trots att väljarna generellt
hade en positiv bild av den ekonomiska utvecklingen för Sverige. Oscarsson och
Holmberg (2008) redogör för hur de S-väljare som gått över till något av allianspartierna i 2006 års val, och de S-väljare som blivit partiet troget, värderade
Socialdemokraternas politik på olika sakområden. Frågan om svensk ekonomi
(följt av sysselsättningen) var det politikområde där skillnaden mellan de båda
grupperna var som störst, på så sätt att de väljare som bytt över till Alliansen
gjorde en betydligt mer negativ värdering av den socialdemokratiska politiken
för den svenska ekonomin.
Tabell 4 visar i vilken utsträckning de olika väljarkategorierna ansett frågan
om den svenska ekonomin som mycket viktig för valet av parti. Vi ser att frågan om den svenska ekonomin haft en större betydelse för alliansväljarna än
de rödgröna väljarna. På båda halvor i tabellen tycks det som att frågan har haft
mindre betydelse för dem som bytt block än dem som röstat på samma block två
111
riksdagsval i rad, men större betydelse jämfört med de övriga blockväljarna. Man
ska komma ihåg att frågan om den svenska ekonomin är den fråga som blockbytarna till Alliansen i störst utsträckning har tyckt vara en mycket viktig fråga för
valet av parti. Frågan om den svenska ekonomin har i större utsträckning varit
mycket viktig för de som bytt från De rödgröna till Alliansen än för dem som
stannat kvar hos De Rödgröna (55,4% respektive 41,7%).
Tabell 5 visar vilken regering som de olika väljarkategorierna menar har bäst
politik för den svenska ekonomin. Mönstret från valet 2006 går också igen i detta
års val, men nu hade väljarna att ta ställning till två olika politiska blocks politik
för den svenska ekonomin. Alliansen har överlag ett betydligt högre förtroende
i frågan om vilket block som har den bästa politiken för den svenska ekonomin.
Bland de rödgröna väljarna är de som har bytt block från Alliansen också de
som i lägst utsträckning tilltror De rödgrönas politik på detta område. Inte ens
hälften av dessa blockbytare uppger att De rödgröna har den bästa politiken för
Sveriges ekonomi. De som bytt block i den andra riktningen är däremot i mycket
hög utsträckning (86 %) övertygade om att de bytt över till det block som har
den bästa politiken för den svenska ekonomin.
Sysselsättningen
Frågan om svensk ekonomi hänger naturligtvis samman med en annan av Socialdemokraternas traditionellt starka grenar: sysselsättningen. Tabell 6 visar i
vilken utsträckning som de olika väljarkategorierna har ansett att frågan om
sysselsättning varit en mycket viktig fråga för valet av parti.
I detta val tycks det alltså som att frågan om sysselsättning, genomgående
för de olika kategorierna av väljare, i högre grad ansetts som mycket viktig för
Alliansens väljare än för De rödgröna. Detta är genomgående för de olika väljarkategorierna och störst är differensen mellan de båda grupperna av blockbytare.
Däremot är det inte så att frågan om sysselsättning i högre utsträckning ansetts
som mycket viktig bland de som bytt block från De rödgröna, jämfört med dem
som stannat kvar.
Tabell 7 visar hur de olika väljarkategorierna svarat på frågan om vilket block
som har bäst politik för sysselsättningen. Alliansväljarna är i större utsträckning, för varje väljarkategori, mer övertygade om att det egna blocket har den
bästa politiken för sysselsättning. Även här är differensen störst mellan de båda
112
grupperna av blockbytare. De väljare som bytt block till Alliansen har visserligen ett mindre förtroende för detta regeringsalternativs förmåga på sysselsättningsområdet än de ”trogna” alliansväljarna, men ett något högre förtroende än
de övriga som röstat på samma alternativ. På den rödgröna sidan är det däremot
blockbytarna som i lägst utsträckning tilltror detta regeringsalternativ på sysselsättningsområdet.
Vi har nu gått igenom prispallen vad gäller väljarnas viktigaste frågor och
konstaterat att Alliansen här haft det genomgående högsta förtroendet i de frågor som väljarna rankat som viktigast. När det gäller frågor om svensk ekonomi
och sysselsättning har dessa frågor ansetts viktigare för alliansväljarna. Bilden
blir delvis en annan när vi flyttar uppmärksamheten till de frågor som kommer
utanför topp-tre-listan.
Sjukvården
När Socialdemokraterna, med Vänsterpartiet och Miljöpartiet som ”samarbetspartier” senast erövrade regeringsmakten var sjukvården den fråga som, enlig
Valu-undersökningen, uppgavs ha varit näst viktigast (efter skolan) för väljarnas
partival. Tabell 8 visar i vilken utsträckning de olika väljarkategorierna ansett att
frågan om sjukvård varit en mycket viktig fråga för valet av parti.
Vi ser att sjukvårdspolitiken sammantaget varit viktigare för De rödgrönas
väljare, än för alliansväljarna, när det gällde val av parti. Noterbart är också att de
alliansväljare som kommit från det rödgröna blocket tillskriver sjukvårdspolitiken större betydelse för valet av parti än de andra kategorierna av alliansväljare.
Men i jämförelse med de väljare som stannat kvar hos De rödgröna tillmäter
man i betydligt lägre andel sjukvårdsfrågan mycket stor betydelse (44,6 jämfört
med 60,4). De väljare som bytt block till De rödgröna tillmäter i större utsträckning sjukvårdsfrågorna större vikt än gruppen ”övriga rödgröna väljare”.
Tabell 9 visar vilket block de olika väljarkategorierna anser har bäst politik
för sjukvården. I frågan om sjukvårdspolitiken får De rödgröna ett bättre betyg
av väljarna än Alliansen. Detta slår också igenom när det gäller blockbytarna.
När det gäller väljarströmmen från Alliansen till De rödgröna så råder det för
denna grupp av väljare i markant utsträckning en övertygelse om att man i sin
röstning bytt till ett bättre regeringsalternativ. Men detta gäller inte för de väljare som vandrat den motsatta riktningen. I frågorna om svensk ekonomi och
113
sysselsättning menade sig betydligt fler än hälften av dem som bytt block från
De rödgröna till Alliansen att de också bytt till ett block med bättre politik för
dessa områden. Men detta gäller inte för sjukvårdsfrågorna. Enligt Valu 2010 har
40 % av dem som bytte block till förmån för Alliansen gjort detta trots att de menar att De rödgröna har en bättre politik för sjukvården. Detta kan inte förklaras
av att dessa väljare inte anser att sjukvården är en viktig politisk fråga. Undersökningen visar att bland dem som bytt block från De rödgröna till Alliansen,
och som tycker att De rödgröna har den bästa sjukvårdspolitiken, så anser 47%
procent att sjukvården är en mycket viktig fråga för deras val av parti (36% anser
att frågan är ganska viktig).
Den sociala välfärden
Tabell 10 visar vilket block de olika väljarkategorierna anser har bäst politik för
den sociala välfärden. Det är tydligt att frågan om den sociala välfärden, för de
olika väljarkategorierna, i större utsträckning varit en mycket viktig fråga för val
av parti för de rödgröna väljarna. Bland alliansväljarna är det blockbytarna som
tillmäter frågan störst vikt. På den rödgröna sidan tycks frågan ha varit viktigare
för blockbytarna än för gruppen ”övriga rödgröna väljare”. Om vi ser på de väljare som bytt från Alliansen till De rödgröna så är dessa betydligt mer benägna
att tillskriva frågan om den sociala välfärden mycket stor betydelse, än de väljare
som valde att stanna kvar hos Alliansen (56,8% respektive 32,0%).
Tabell 11 visar vilket block de olika väljarkategorierna anser har bäst politik
för den sociala välfärden. De rödgröna väljarna förefaller i större utsträckning
anse att det egna blocket har den bästa politiken för den sociala välfärden. Denna övertygelse är större bland blockbytarna än de övriga nytillkomna väljarna.
Det omvända gäller för Alliansens blockbytare och övriga nytillkomna väljare.
Här är inte ens hälften av blockbytarna övertygade om att det egna blocket har
den bästa politiken för den sociala välfärden.
Det finns också frågor där det rödgröna regeringsalternativet hade en större
trovärdighet än Alliansen. Miljöpolitiken som enligt valundersökningarna för
valen 1988 och 1991 ansågs vara väljarnas viktigaste fråga, och som i Valu 2010
rankades som den tionde viktigaste frågan för väljarnas partival, är stödet för
De rödgröna slående (se tabell 12).8 Tabellen visar att en majoritet av dem som
bytte block från De rödgröna till Alliansen faktiskt menade att det block som
114
de lämnade här hade en bättre politik. Det är inte heller så att dessa blockbytare
tycker att miljöpolitken är en oviktig fråga. Valu 2010 visar att 31 % av dem som
bytte block från Alliansen till De rödgröna menade att miljöfrågan var mycket
viktig för deras partival (48 % angav alternativet ”ganska viktig”).
Plånboksröstning
På sjätte plats över de frågor som haft mycket stor betydelse för väljarnas partival kom frågan om den privata ekonomin. Denna typ av röstning brukar kallas
”plånboksröstning” då det istället för sakpolitiska avgöranden, ideologiska övertygelser eller tilltron till en särskild partiledare är frågan om vad den enskilde
väljaren ekonomiskt tror sig tjäna mest på som här styr partivalet. Plånboksröstningen är en viktig del i valrörelsens mediala dramaturgi. Tidningarna gillar
att kunna upplysa om vilken regering den enskilde tidningsläsaren ekonomiskt
mest tjänar på. Partiernas valstrateger kan lockas att just vända sig till marginalväljare, som inte från början känner någon självklar politisk lojalitet med något
parti, att formulera politiska förslag riktade mot särskilda väljargrupper. Men i
vilken utsträckning har det varit möjligt att i valet 2010 locka över väljare mellan
blocken med hjälp av plånboksargumentet? Innan vi ser hur blockbytarna resonerat i plånboksfrågan ska vi se en tabell som visar hur viktigt detta argument
varit för dem som bytt block (oavsett åt vilket håll detta har skett). Se tabell
13. Tabellen har här delats in kategorierna ”Detsammaväljare (de som röstat på
samma block två val i rad), blockbytare, övriga partibytare, förstagångsväljare,
f.d bankröstare (i 2006 års val), samt f.d soffliggare (vid 2006 års val).
Först kan noteras att det i alla kategorierna är mindre än hälften som tillskriver frågan om den egna ekonomin mycket stor betydelse för partivalet. De kategorier som i högst andel tillmäter frågan denna betydelse är de före detta soffliggarna (46,6%) följt av de tidigare blankröstarna (43,6%). Bland blockbytarna är
frågan om privatekonomin i lägre utsträckning en mycket viktig fråga än bland
de väljare som blivit det egna partiblocket troget (40,8% respektive 42,4%). Men
frågan har varit viktigare för blockbytarna än för de övriga partibytarna.
Nästa tabell (tabell 14) visar hur de olika kategorierna för blockrörlighet värderat plånboksargumentet vid sitt val av parti. Vi kan notera att frågan om plånboksröstning uppgivits vara viktigare för alliansväljarna än De rödgrönas väljare.
Plånboksfrågorna har i betydligt större utsträckning ansetts som mycket viktig
115
för dem som har bytt block till Alliansen än för de som stannat kvar hos De rödgröna och för de väljare som bytt block i motsatt riktning. Bland De rödgrönas
väljare tycks inte plånboksfrågan varit särskilt viktig för blockbytarna i förhållande till de övriga rödgröna väljarkategorierna.
Partiledarnas betydelse
Det brukar sägas om svenska val att de avgörs på politiska sakfrågor och åsiktsröstning snarare än av de enskilda partiledarnas egenskaper. Detta kunde också
Oscarsson och Holmberg (2008) konstatera om 2006 års val. Samtidigt framhöll
man att 24 % av väljarna pekade ut partiledarna som betydelsefulla för deras
partival. Särskilt viktiga var partiledarna för de väljare som bytt parti.9
Även i frågan om partiledarnas betydelse har vi alltså anledning att fråga oss
om just de som byter block sätter särskild vikt vid partiledarna (tabell 15). Tabellen visar att en majoritet inom samtliga väljarkategorier anser att partiledaren
haft stor betydelse för deras partival, utom bland de f.d. blankröstarna. Blockbytarna utmärker sig genom att i högst utsträckning tillmäta partiledaren stor
betydelse för valet av parti.
Tabell 17 visar i vilken utsträckning de olika blockens väljarkategorier tillmätt partiledaren stor betydelse för sitt partival.
Liksom frågan om plånboksröstning, så tycks partiledarna ha större betydelse för alliansväljarna än de rödgröna väljarna. Noterbart är att blockbytarna
till De rödgröna utmärker sig något genom att i större utsträckning tillskriva
partiledarna större betydelse än övriga kategorier av rödgröna väljare. Detta till
trots, har partiledarna haft en större betydelse för dem som har bytt block i
motsatt riktning.
Det rödgröna samarbetet
Valet 2010 är unikt på så sätt att blockpolitiken aldrig varit mer institutionaliserad och tydlig. I den socialdemokratiska eftervalsdebatten har det ofta framförts
argument om att det framförallt var detta nära samarbete med Miljöpartiet och
– framförallt – Vänsterpartiet som var orsaken till Socialdemokraternas dåliga
valresultat. Det är ingen hemlighet att det rödgröna samarbetet tillkom efter
hårda politiska diskussioner mellan och inom de olika koalitionspartierna. Samarbetet var från början ifrågasatt internt inom de olika partierna. Men det är
116
också så att Socialdemokraternas beslut att öppna upp för en koalitionsregering
kan motiveras utifrån erfarenheterna av mötet med väljarna i valet 2006. Mot
en enad allians stod då ett splittrat regeringsalternativ. I partiets egen valanalys
konstaterades att varje gång regeringsfrågan kom upp under valrörelsen så ”var
den en fördel för de borgliga” (Socialdemokraterna 2007: 91).
I valforskningsprogrammets valundersökningar har de socialdemokratiska
enpartiregeringarna genomgående belönats med högre betyg än de borgliga
koalitionerna. Detta har varit påfallande när regeringsinsatser skall utvärderas,
men också när det ställts frågor om förväntningar på möjliga regeringsbildningar. Men valet 2006 innebar här ett trendbrott i det att för första gången sedan
1985 (första gången denna fråga ställs i undersökningen) hade väljarna större
förväntningar knutna till en borglig regering. Samtidigt konstaterades en annan
intressant tendens som handlar om väljarnas syn på socialdemokratiska enpartiregeringar. I valforskningsprogrammets förvalsstudie har man sedan 1968 frågat om vilket eller vilka partier väljarna helst skulle vilja se ingick i regeringen.
Historiskt sett har en socialdemokratisk enpartiregering oftast varit väljarnas
önskeregering, men 2006 kom detta alternativ först på fjärde plats, passerad av
den alliansregering som kunde bildas på basis av valresultatet, en tänkt blocköverskridande regering och en annan form av S-koalition. Bara 14% hade en socialdemokratisk enpartiregering som förstahandsalternativ (Oscarsson och Holmberg 2008). Mot denna bakgrund ter det sig inte särskilt uppseendeväckande att
Socialdemokraterna fyra år senare gick till val med det uttalade syftet att bilda
en koalitionsregering.
På väljarnas topplista över önskeregeringar, som framgår ur Valu 2010, intar
också det presenterade rödgröna koalitionsförslaget andraplatsen (15%) efter den
alliansregering som också vann valet (16%). På tredje plats kom en socialdemokratisk enpartiregering (11 %). Noterbart är att denna tio-i-topp-lista inte innehåller ett enda förslag på blocköverskridande koalitionsregeringar. Vi ska nu se
hur blockbytarna ställt sig till frågan om vilka partier man velat se ingå i den
framtida regeringen. Tabell 17 visar i vilken utsträckning väljarna ville se Socialdemokraterna i regeringen.
Noterbart är att av dem som bytt block från De rödgröna till Alliansen vill
ändå 21% att Socialdemokraterna skall ingå i regeringen. Som jämförelse visar
Valu-materialet t.ex. att bara 12 % av dem som gick från De rödgröna till Allian-
117
sen ville se M regeringen. Tabell 18 visar i vilken utsträckning väljarna ville se
Miljöpartiet i regeringen.
Här kan man notera att 31% av dem som bytt block till Alliansen ändå gärna
ser MP i regeringen. Med tanke på hur relativt populära – i jämförelse med S –
MP trots allt är som regeringspari bland alliansväljarna, kan man tycka att det är
lite märkligt att man inte är en större ”magnet” när det gäller att övertyga blockbytarna till De rödgröna om att man också ska ingå i regeringen.
När det gäller Vänsterpartiets medverkan i regeringen så ville inte ens hälften av alla som röstade rödgrönt i valet att detta parti skulle ingå i regeringen. Tabell 19 visar i vilken utsträckning väljarna ville se Vänsterpartiet i regeringen.
Den enda väljarkategori där en majoritet vill se Vänsterpartiet i regeringen är
de som röstat i minst två på varandra följande val. Inte ens var tredje väljare som
bytte block till De rödgröna ville se Vänsterpartiet ingå i regeringen. Bland dem
som bytt block i andra riktningen var det endast 4 % som ville se vänsterpartister
i regeringen.
Röstsplittring och tidpunkt för partival
Som tidigare påpekats så har parti- och blockbyten blivit vanligare över tid. I
valforskningen sammankopplas detta ofta med en allmän tendens till minskad
partiidentifikation, som också visar sig i en stadigt ökade röstsplittring i de olika
valen (kommun, landsting och riksdag) samt att allt fler väljare bestämmer sitt
partival väldigt sent in i valrörelsen. Partibytarna utmärker sig bland annat genom att bestämma partival sent och sakna partiidentifikation. Värt att framhålla är att partibytare, röstsplittrare och väljare som är sena i sitt val av parti,
i högre utsträckning också är mer politiskt okunniga än de väljare som har en
stabil partiidentitet (Holmberg & Oscarsson 2004).10 Det finns därför anledning
att, utifrån Valu-materialet, studera blockbytarnas grad av röstsplittring och tidpunkten för deras partival. Just frågan om röstsplittring har också aktualiserats
i den socialdemokratiska eftervalsdebatten.
Röstsplittringen i årets val är den högsta sedan gemensamma valdagar infördes. Traditionellt brukar Socialdemokraterna göra bättre val i riksdagsvalet
än vad man sammanlagt uppnår i kommun- och landstingsvalen. I valet 2010
innebär därför ett notabelt trendbrott. I kommunvalen fick partiet sammanlagt 32,28% och i landstings/regionvalen 33,04%. Socialdemokraterna har alltså
118
för första gången en positiv röstsplittring i de lokala och regionala valen (Källa
Valmyndigheten).11 På samma sätt som den här presentationen främst behandlat
blockbytare (snarare än partibytare), kan vi också tala om en blocksplittring i
röstandet.
Tabell 20 visar hur de olika väljarkategorierna röstat i kommunvalet.12 Här
framgår att röstsplittringen på två olika block är markant högre bland de båda
partikonstellationernas blockbytare. Bland de väljare som bytt från Alliansen
till De rödgröna är det anmärkningsvärt att så stor andel som 30,5% trots allt röstade rödgrönt i kommunvalet. Jämförelsevis är röstsplittringen bland de väljare
som bytt block i motsatt riktning avsevärt lägre (16,7%).
Den osäkra partiidentifikationen manifesteras inte bara i ökad väljarrörlighet och splitröstande, utan också i att beslutet om partival fattas sent. Tabell 21
visar att blockbytarna bestämde sig senare än övriga väljarkategorier. En femtedel av dem bestämde sig samma dag som de röstade.13 Här är det viktigt att hålla
i minnet att det handlar om val av parti, i själva verket kan blockbytarna ha
bestämt sig för vilket regeringsalternativ man ville rösta på långt tidigare. Men
det är inte orimligt att tänka sig att de mer rörliga väljarna överväger fler (eller
utesluter färre) partialternativ längre in i valrörelsen, än de väljare som stannar
inom ett bestämt block.
Tabell 22 visar när olika väljarkategorierna för respektive block bestämde
sig i frågan om partival. På båda sidor är det blockbytarna som utmärker sig på
så sätt att dessa i större utsträckning tar längre tid på sig att bestämma sig för
parti. Över hälften av väljarna i dessa båda kategorier av blockbytare bestämde
sig först någon gång under den sista veckan innan valhandlingen. Bara 17 % av de
väljare som bytte block från De rödgröna till Alliansen uppger att de sedan en
längre tid varit säkra på vilket parti de skulle rösta på.
Sammanfattande reflexioner
Valet 2010 polariserade politikens höger/vänsterdimension. Vi kan tala om att
det i valet blåste en högervind som bland annat kommer till uttryck i att fler
väljare identifierar sig som höger än som vänster. Men denna bild måste också
nyanseras och det bör framhållas att en majoritet av dem som bytte block från
De rödgröna till Alliansen inte definierade sig själva som höger.
I den stundom mycket högljudda eftervalsdebatten har socialdemokratiska
119
debattörer letat efter den enskilda fråga som kan tänkas ha skrämt bort väljarna:
Rut-avdraget, fastighetsskatten, kärnkraften, bensinskattehöjningen, löftet om
statsrådspost till Lars Ohly etc. Mer omfattande studier över 2010 års riksdagsval kan säkert – utifrån framförallt materialet från valundersökningen och med
mer förfinade statistiska verktyg – ge ett bättre underlag för att besvara enskilda
politiska förslags betydelse för valutgången. Valu-enkäten erbjuder inte någon
möjlighet att analysera enskilda politiska förslags betydelse.
Här har visserligen presenterats statistik för hur väljarnas förtroende för
det rödgröna regeringsalternativet i en rad sakområden, men det är inte alldeles självklart vilka enskilda politiska förslag som hör till dessa områden. Rutavdraget är visserligen en skattefråga, men har också presenterats som en åtgärd
för sysselsättning och som en borgerlig jämställdhetsreform. Bensinskatt är både
skatt och miljöpolitik och kärnkraft är säkert, enligt många väljare, en fråga som
kopplas direkt samman med den svenska ekonomin och sysselsättningen. För
många andra är den först och främst en miljöfråga.
Vi har sett att den viktigaste frågan för dem som bytte block från De rödgröna till Alliansen handlar om den svenska ekonomin. Frågorna om ekonomi och
sysselsättning har i valet 2010 varit sakområden som gynnat alliansregeringen.
Det handlar om frågor som i väldigt stor utsträckning anses som mycket viktiga
för båda blockens väljare, men som betonas särskilt bland alliansväljarna. Mer än
var tredje väljare som bytt från Alliansen till De rödgröna menar att Alliansen
ändå har den bästa politiken för den svenska ekonomin.
När det gäller traditionella välfärds- och fördelningspolitiska områden som
sjukvård och social välfärd är det tvärtom De rödgröna som trots valnederlaget
har det största förtroendet i valmanskåren. Så hög andel som 40 % av dem som
bytte från De rödgröna till Alliansen ansåg ändå att De rödgröna hade den bästa
sjukvårdspolitiken. Sannolikt har vi här också en stor del av förklaringen till
att Socialdemokraterna gjorde ett bättre val i kommuner och landsting, det vill
säga i de politiska församlingar som har huvudansvaret för sjukvård och social
omsorg. Att mer än 30 % av blockbytarna som gick till Alliansen säger sig röstat
rödgrönt i kommunvalet kan också ses som ett utslag på att de rödgröna partierna hade ett högre förtroende i välfärdsfrågorna.
Skol- och utbildningsfrågorna – som väljarna rankade som den allra viktigaste politiska frågan – utmärker sig på så sätt att dessa värderades något högre
120
av de rödgröna väljarna än alliansväljarna, med detta till trots ansågs alliansregeringen, bland väljarna, ha den bästa politiken på detta område. Denna fråga
var viktigare för de som röstade rödgrönt för andra valet i rad än för dem som
bytte block till alliansen.
För alla de fem högst rankade politiska sakområdena är mönstret att blockbytarna, på båda sidor, i lägre utsträckning än de väljare som röstat på samma
block två val i rad, menar sig vara övertygade om att det egna blocket har den
bästa politiken.
När det gäller plånboksröstningen har detta argument varit viktigare för dem
som bytt block till Alliansen än de som bytt i motsatt riktning. Men bland alliansväljarna i sin helhet utmärker sig inte blockbytarna som särskilt mycket
”plånboksröstande”. Också partiledarnas har haft större betydelse för alliansväljarnas partival än för de rödgröna väljarna, vilket också gäller för de båda blockens blockbytare. Frågan om partiledarnas kvalitéer har varit särskilt viktiga för
de väljare som bytt block. För blockbytarna mellan De rödgröna och Alliansen
menade 74 % av väljarna att partiledaren hade stor betydelse för deras partival.
I frågan om det rödgröna samarbetet är det tydligt att det funnits ett svagt
stöd för att Vänsterpartiet skulle ingå i regeringen. Inte ens hälften av dem som
röstade rödgrönt ville se Vänsterpartiet ingå i regeringen. Bland de väljare som
lämnade de rödgröna partierna till förmån för Alliansen fanns det en betydande
andel som ville se Socialdemokraterna (21%) eller Miljöpartiet (31%) ingå i regeringen. Trots det utbredda missnöjet med Vänsterpartiets regeringsmedverkan
var det presenterade rödgröna regeringsalternativet ett populärare alternativ än
en socialdemokratisk enpartiregering.
Det tycks som att de väljare som bytte block också var de väljare som tog
längst tid på sig att bestämma parti. Detta behöver inte betyda att de nödvändigtvis också tog lång tid på sig att bestämma sig för vilket block de skulle stödja.
Men det vi har sett är att i flera för väljarna viktiga frågor är också blockbytarna
de som i lägst utsträckning varit säkra på att det egna regeringsalternativet också
har den bästa politiken. Osäkerheten i partiidentifikation visar sig också i en högre utsträckning av blocksplittrande röstning. Partiledarskapet (kanhända statsministeregenskaperna) har blivit viktigare än för blockbytarna än för andra kategorier. Blockbytarna från det rödgröna blocket är naturligtvis förlorade väljare
just nu, men det tycks inte givet att de skulle vara förlorade för flera år framåt.
121
Det finns därför anledning att påminna om opinionstrenderna under den föregående mandatperioden. SCB:s partisympatiundersökning (PSU) som görs två
gånger per år (maj och november). De rödgröna partierna har här en majoritet
under hela mandatperioden. I maj 2008 hade Socialdemokraterna ett väljarstöd
på 45,9%. Om detta skulle ha varit ett valresultat hade det blivit det bästa för Socialdemokraterna sedan 1968.14 Den erfarne valforskaren Sören Holmberg dristade sig vid den här tiden till ett närmast tvärsäkert stalltips om att regeringen
Reinfeldt var ”rökt”. Men med den internationella finanskrisen och den svenska
krisen för biltillverkningsindustrin som dominerar nyheterna under hösten 2008
vände Socialdemokraternas siffror och regeringen knappade in i väljaropinionen. Samtidigt pågick det öppna spelet med den rödgröna koalitionsformeringen. I SCB:s sista mätning under våren 2009 fick de rödgröna 40,2 %, att jämföra
med Alliansens 44,2%. Jämfört med valresultatet 2006 hade socialdemokraterna
förvisso en nettoförlust Moderaterna (-0,5%) som till viss del vägdes upp av en
nettovinst i väljarströmmen från Folkpartiet (+0,3%). (Källa: SCB/PSU). Under
senvåren och sommaren tycks regeringen ha gått förbi. Denna beskrivning över
opinionsföreändringarna vinner också stöd i den ”poll of polls” som opinionsinstitutet Novus och Sveriges radios ekoredaktion presenterade i september 2010.
Här hade de olika månadsmätningarna från instituten Demoskop, Novus, Sifo,
Skop och Synovate vägts samman för att ge en överskådlig bild över förändringarna (se diagram 1). Under mandatperiodens 48 månader hade De rödgröna en
majoritet under 44 månader. Det är först de fyra sista månaderna som den sittande alliansregeringen hade ett starkare stöd i väljaropinionen.
Det är därför tveksamt att tala om en ihållande högervåg som slår igenom i
såväl 2006 och 2010 års riksdagsval. I den socialdemokratiska eftervalsdebatten
har det funnits en tendens till att placera in årets valresultat som följden av en
lång historisk serie av politiska felsteg. Syndafallet förläggs på behörigt tidsavstånd. Det har hetat att valet är konsekvensen av att Kjell-Olof Feldt blev finansminister 1982. Från annat håll har det sagts att partiet aldrig riktigt förstått
att industrisamhället omvandlats sedan de goda efterkrigsåren och heller inte
lyckats orientera sig i de demografiska förändringarna i storstäderna.
De långsiktiga perspektiven måste naturligtvis få plats i en politisk förnyelseprocess.
Men dessa ”stora berättelser” om valnederlaget får svårt att förklara det star-
122
ka opinionsstödet som Socialdemokraterna hade under nästan hela den förra
mandatperioden. De stora demografiska förändringarna i Stockholm skedde inte
i och med prinsessbröllopet eller fotbolls-VM sommaren 2010. Och om devalveringen 1983 haft ett så avgörande inflytande på väljarnas partipreferenser så
borde detta också ha gällt för mandatperiodens första 44 månader.
Ingen presentation av ett valresultat är komplett utan en liknelse med idrott.
Diagrammet över opinionstrenderna för förra mandatperioden för tankarna till
den finländske löparkungen Martti Vainio. Under de stora mästerskapen under
1980-talets början var Vainio alltid en löpare som ledde 10 000-metersloppen i en
framskjuten position i tätklungan. Vainio tycktes alltid ligga i slagläge för ädla
medaljer när klockan ringde för slutvarvet. Men när de verkliga spurtexperterna
satte in sina stötar föll Vainio bort. Det vore löjligt att hitta på ett sätt att göra
Vainio till ett slags vinnare (t.ex. räkna vem som hade flest bästa varvtider). Det
är på upploppet som en långdistanslöpare visar sin storhet. Men för att utvärdera
de egna svagheterna och få en helhetsbild över den egna förmågan, t.ex. inför
den långa försäsongsträningen, är ändå de där varvtiderna trots allt intressanta.
Precis som den dåliga spurtförmågan. De rödgröna hade inte krafterna när det
gällde som mest. Det betyder inte att man var förutbestämda till att förlora.
Men i efterhand tycks ledningen i opinionen ha varit en chimär på så sätt att
övertaget bara gällde så länge som det inte verkligen gällde något. Precis som för
Vainio.15
Socialdemokraterna analyserar inte valresultatet av ett akademiskt intresse,
utan som ett moment i en nödvändig förnyelseprocess. Denna presentation har
haft det anspråkslösa syftet med att bidra till ett underlag för att i något fördjupa
förståelsen av valutgången med särskilt intresse för väljarkategorin blockbytare.
Detta underlag ska alltså inte betraktas som en partsinlaga i den socialdemokratiska förnyelsedebatten. Istället vill jag avslutningsvis bestämt varna för en
politisk diskussion som gör sig beroende av enstaka attitydundersökningar.
Politik är sedan Aristoteles dagar en fråga om att gemensamt dryfta offentliga
angelägenheter. Politik är torget (agora) såsom mötesplats, inte som en plats för
handel. Att priser på varor fluktuerar med hänvisning till tillfällig efterfrågan är
inget argument för att politiska förslag ska formuleras efter samma princip. Det
har i den socialdemokratiska eftervalsdebatten funnits en tydlig tendens till att
politisk förnyelse enbart handlar om att marknadsanpassa det politiska budska-
123
pet. ”Om väljarna hellre köper Alliansens politik, så får väl Socialdemokraterna
erbjuda mer av Alliansens politik”, tycks vara en slutsats många velat dra. Men
politiskt arbete kan inte först och främst handla om att avläsa opinioner utan
måste i framförallt handla om att skapa och förändra dem. Det finns inte en
politisk strategihandbok som någonsin har rekommenderat något parti att i en
valrörelse anta devisen: ”Vi tycker ungefär som våra motståndare, fast med fyra
års fördröjning”, som någon valslogan. (Inte så många rekommenderar ”Tillväxt
sedan 1889” heller för den delen.) Jag vill ge ett exempel på mitt resonemang:
Under två perioder runt millennieskiftet arbetade jag på Socialdemokraternas partikansli vid Stockholms stadshus. En fråga som ofta kom upp till debatt
handlade om införandet av trängselavgifter. Socialdemokraternas linje var att
motsäga sig dessa avgifter, men det var väldigt svårt att få någon ansvarig politiker att ge några sakargument för detta motstånd. Trängselavgifterna var ett
politiskt förslag som, enligt tillgängliga opinionsmätningar, gick på tvärs med
folkopinionen. Trots detta fanns det faktiskt sakliga argument för att avgifterna
skulle underlätta trafiksituationen i Stockholm . Det fanns också exempel från
andra europeiska storstäder, där avgifterna införts och kommit att uppskattas.
Ett politiskt förhandlingsspel på riksnivå efter valet 2002 tvingade till slut fram
ett införande av trängselavgifter i Stockholm. Motståndarna fick till stånd en
kommunal folkomröstning i frågan, samtidigt som systemet infördes under en
prövotid. I folkomröstningen 2006 (samma dag som Stockholms invånare röstade fram borgerligt styre i kommun, landsting och riksdag) beslutades att trängselavgifterna skulle göras permanenta. Om de ansvariga socialdemokratiska politikerna i Stockholm redan från början hade varit beredda att driva förslaget
och argumentera i sakfrågan, hade man också haft en politisk vinst att teckna
in. Istället hade man under hela förloppet bundit upp det egna omdömet till
opinionsmätningar.
Detta exempel tillfogar jag alltså presentationen i syfte att visa på det olyckliga i att närsynt studera opinionsmätningar. Vem som helst kan när som helst
höja upp ett finger i luften och känna åt vilket håll vinden blåser. Men väldigt
få kan bygga en hållbar väderprognos på denna information. Opinioner och attityder i valmanskåren förändras alltid. Det går idag inte säkert säga hur nästa
valrörelse kommer att se ut.
Frågor som klimathotet och den svenska insatsen i Afghanistan hade inte
124
någon framskjuten plast i årets valrörelse. Men ingen kan säga att inte just dessa
frågor kommer att vara det i den kommande mandatperiodens politiska debatt.
Politisk förnyelse handlar om att formulera samhällskritik som är aktuell och
politiska lösningar som man bildar opinion för.
Tack
Det hade inte varit möjligt att ta fram denna presentation utan all hjälp och
alla idéer som jag fått av min kollega Anna Engstam, sociologiska institutionen
Lunds universitet. Tack för all generös hjälp med såväl arbetet med omkodning
och analys. Magnus Wennerhag tackas också för kloka synpunkter och annan
hjälp med redovisningen.
Tack också till Sören Holmberg och Pär Näsman, primärforskare för Valu,
som snabbt och utförligt svarat på frågor om Valu. Henrik Oscarsson vid Valforskningsprogrammet vid Göteborgs universitet tackas för svar på frågor om
metodik för att studera partibyten. Ulf Bjereld, statsvetenskapliga institutionen
vid Göteborgs universitet tackas för hjälp i inledningsskedet av arbetet.
Noter
1. En längre sammanfattning av denna valdagsundersökning finns att ladda hem på (se
källförteckning). Jag vill i sammanhanget poängtera att undersökningen som sådan är
en intressant läsning. Den kritik som här framförs är riktad mot det sätt varpå frågan om
orsakerna socialdemokratiska blockbyten har undersökts och tolkats.
2. På sin blogg skrev journalisten Mats Engström skrev samma dag, under rubriken ”En
märklig undersökning”, en intressant kritik av de säkra slutsatserna där han bland annat
pekade på att det statistiska underlaget i undersökningen för att dra säkra slutsatser om
blockbytande före detta socialdemokrater var klent (75 personer) och påpekade samtidigt
att ett institut som United Minds, som är knutet till PR-gruppen Prime, faktiskt agerar
opinionsbildande utifrån sina kunders intressen. (Se http://mengstrom.blogspot.com.)
En annan kritik som bör framhållas mot undersökningen är att respondenterna, vid
frågan om varför de bytt block, fick välja på ett väldigt litet urval av svarsalternativ. I
undersökningen angavs, förutom de tre ovan nämnda alternativen, endast två ytterligare
svarsalternativ. Dessa handlade om skatten på dyra fastigheter och förmögenheter
(21%) och om samarbetet med Miljöpartiet (20%). De som uppgivit att de bytt från
125
Socialdemokraterna till allianspartierna, och de som röstat borgligt men sagt sig ha
övervägt Socialdemokraterna, fick välja max två svarsalternativ. Det hade naturligtvis varit
bättre om denna fråga varit öppen, utan bundna svarsalternativ eller att respondenterna
givits långt fler svarsalternativ. Det är lätt att komma på ytterligare svarsalternativ som
borde givits: partiledarens personlighet, bensinskattehöjningen, motståndet mot ett
nytt jobbskatteavdrag, sänkningen av pensionärsskatten, begränsningen av vinstuttag
för friskolor, etc. Om svarsalternativen formulerats med hänsyn till Prime PR:s kunders
intressen är för mig omöjligt att ha någon uppfattning om, eftersom denna typ av
ekonomiska samarbeten enligt branschens principer är hemliga.
3. Den ”exit poll” (Valu prognos) som presenterades under valnatten utgick från
ett viktat material för att i största möjliga utsträckning kunna förutsäga valresultatet.
Det material från Valu 2010 som presenterades under valnatten och som dagen efter
valet gjordes tillgänglig på SVT:s hemsida (se källförteckningen) handlade om ovägda
siffror. Enkät och kodbok för Valu 2010 finns tillgängliga på www.snd.gu.se. För en
genomgång om erfarenheterna av vallokalundersökningarnas precision i prognostisering,
metodikutveckling m.m., se Holberg & Näsman 2010.
4. Valundersökningen 2010 kommer att finnas sammanställd tidigast i februari nästa år.
5. Här bör kanske påpekas att det i själva verket inte är rätt att sätta likhetstecken
mellan ungdomsväljare och förstagångsväljare (vilket t.ex. görs i den socialdemokratiska
Kriskommissionens valanalys), eftersom det också finns äldre personer som erhållit
svenskt medborgarskap och därmed hamnar inom kategorin förstagångsväljare. (I Valuundersökninge 2010 är medelåldern på förstagångsväljarna 23 år.)
6. Samma andel blockbytare (11,8%) uppmättes också 1991.
7. I valet 2006 fick Alliansen 48,2% och De rödgröna 46, 0%. De uppgifter från Valu 2010
som gäller val av parti 2006 ger följande sammanräknade resultat: Alliansen 50,5% och De
rödgröna 45,6%.
8. Se Gilljam i Gilljam & Holmberg (1990) och Gilljam & Holmberg (1993).
9. Sedan förra valet hade endast två partier (FP och S) bytt partiledare.
10. Kategoriseringen av politisk okunnighet görs i valundersökningarna med hjälp av
kunskapsfrågor om politiska sakfrågor och politiska personer. Det handlar här alltså inte
om självskattning.
11. Här bör visserligen skjutas in att valmanskåren i de olika valen inte är identiska. I
kommuner och landsting har flera icke-svenska medborgare som är folkbokförda i Sverige
rösträtt, medan utlandssvenskar endast har rösträtt i riksdagsvalet.
126
12. Valu-enkäten innehåller inga frågor om landstingsvalet.
13. Två tredjedelar av de blockbytare som bestämde sig samma dag röstade också i
vallokal, vilket alltså innebär att det måste varit på själva valdagen som man bestämde sig
för vilket parti man skulle rösta på.
14. I motsats till flertalet opinionsinstitut, som frågar efter väljarnas åsikt om bästa
parti, så frågar SCB i sina undersökningar om vilket parti man skulle rösta på om det var
val till riksdagen de närmaste veckorna.
15. Den som kan sin finska friidrottshistoria vet att Vainio bättrade på sin spurtförmåga
och sprang till sig en silvermedalj i 10 000-metersloppet vid OS i Los Angeles 1984. Men
bara för att några dagar senare diskas på grund av steroiddopning. All förnyelse är inte bra
förnyelse kan man kanske lära sig.
Källor
Statistiskt material
Holmberg, Sören, Näsman, Per och Wännström, Kent. VALU 2010 - SVT:S
VALLOKALUNDERSÖKNING RIKSDAGSVALET 2010 [datafil]. Sveriges Television,
2010. Göteborg, Sverige: Svensk Nationell Datatjänst (SND) [distributör], 2010.
Böcker
Gilljam, Mikael & Sören Holmberg, Red. (1990). Rött, blått, grönt. En bok om 1988 års
riksdagsval. Stockholm, Bonniers.
Gilljam, Mikael, Sören Holmberg (1993) Väljarna inför 90-talet. Stockholm, Norstedts
juridik: Fritze.
Gilljam, Mikael & Sören Holmberg (1995) Väljarnas val. Stockholm, Fritze.
Hedberg, Per (2009) Svenska folkets bedömning av Socialdemokraternas, Folkpartiet och
Moderaternas politik i skol- och utbildningsfrågor 1979-2006. Göteborgs universitet:
Valforskningsprogrammet.
Holmberg, Sören & Henrik Oscarsson (2004). Väljare. Svenskt väljarbeteende under 50 år.
Stockholm: Norstedts Juridik.
Holmberg, Sören & Näsman, Per (2010) Väljrna i fokus. Sveriges televisions
vallokalundersökning. Stockholm: SVT.
Oscarsson, Henrik & Sören Holmberg (2008) Regeringsskifte. Väljarna och valet 2006.
Stockholm: Norstedts Juridik.
Persson, Göran (2007) Min väg, mina val. Stockholm: Albert Bonnier förlag.
127
Socialdemokraterna (2007) Valet 2006. Valanalysgruppens slutrapport. Stockholm:
Socialdemokraterna.
Socialdemokratiska Kriskommissionen (2010) Valanalys 2010. Rapport från den
socialdemokratiska kriskommissionen. Stockholm: Socialdemokraterna.
Tidningsartiklar och bloggposter
Mats Engström: ”En märklig undersökning” http://mengstrom.blogspot.com
Carl Melin: ”Var tredje S-väljare bytte block på grund av Ohly”, DN debatt 2010 09 21
Webmaterial
United Minds valdagsundersökning: http://www.unitedminds.se/sites/unitedminds.se/
files/attachment/Valdagsunders%C3%B6kning_UnitedMinds.pdf
Resultatet riksdagsvalet 2010 Valu: http://svt.se/content/1/c8/02/15/63/14/
ValuResultat2010_100921.pdf
Statistiska centralbyrån: www.scb.se
Svensk nationell datatjänst: www.snd.se
Sveriges radio: www.sr.se
Valmyndigheten: www.valmyndigheten.se
128
Tabell 1
Källa: SVT/Valu 2010
129
1
Tabell 2
Källa: SVT/Valu 2010
130
2
Tabell 3
Källa: SVT/Valu 2010
131
3
Tabell 4
Källa: SVT/Valu 2010
132
4
Tabell 5
Källa: SVT/Valu 2010
133
5
Tabell 6
Källa: SVT/Valu 2010
134
6
Tabell 7
Källa: SVT/Valu 2010
135
7
Tabell 8
Källa: SVT/Valu 2010
136
8
Tabell 9
Källa: SVT/Valu 2010
137
9
Tabell 10
Källa: SVT/Valu 2010
138
10
Tabell 11
Källa: SVT/Valu 2010
139
11
Tabell 12
Källa: SVT/Valu 2010
140
12
Tabell 13
Källa: SVT/Valu 2010
141
13
Tabell 14
Källa: SVT/Valu 2010
142
14
Tabell 15
Källa: SVT/Valu 2010
143
15
Tabell 16
Källa: SVT/Valu 2010
144
16
Tabell 17
145
17
Tabell 18
Källa: SVT/Valu 2010
146
18
Tabell 19
Källa: SVT/Valu 2010
147
19
Tabell 20
Källa: SVT/Valu 2010
148
20
Tabell 21
Källa: SVT/Valu 2010
Tabell 22
Källa: SVT/Valu 2010
149
21
Diagram 1
Källa: Sveriges radio, Ekot och Novus opinion
150
23
daniel ankarloo
”The Moral Centre” – men med
missriktat fokus
Om den svenska socialdemokratins kris och rörelsen ut ur den
En inledande kommentar
På inbjudan av Arbetarrörelsens forskarnätverk har jag författat följande inlägg. Det består av två längre, bitvis omredigerade, utdrag ur min nya bok Välfärdsmyter: visst har vi råd att finansiera tryggheten (ETC Förlag, 2010). Boken
behandlar framför allt det jag nedan kallar ”finansieringsproblemet” – tanken
att den framtida välfärden av finansiella skäl inte längre kan upprätthållas via
skatter och i offentliga monopol, utan att medborgarna genom privata alternativ
måste ta ”ökat personligt ansvar för sin välfärd”, som det så vackert brukar heta.
I de utdrag av boken som utgör detta inlägg, diskuterar jag mer specifikt vilka
negativa konsekvenser för arbetarrörelsens rörelse och idédebatt detta förmenta
finansieringsproblem har medfört. Utdragen är ur bokens ”Inledning” och ur
kapitel 6 av boken ”Byt fokus!”. För den vidare argumentationen i sak hänvisas
till boken. Den kan fr o m 29/11-2010 beställas på http://varuhuset.etc.se/sv/
product/698/Valfardsmyter-Ankarloo och inom kort även på internetbokhandlarna i övrigt.
Malmö 2010-11-30
Daniel Ankarloo
151
INLEDNING
”We are not the Left – we are the moral center.”
Orden är pastor Jesse Jacksons. Den två meter långe gamle medborgarrättskämpen står på scenen – i talarstolen – med självklar auktoritet. Det är den 19 mars
2010 och jag befinner mig på konferensen Left Forum i USA. I New York närmare bestämt, på Pace University på nedre Manhattan, bara några hundra meter
från Wall Street. Finanskrisens själva kärna. Citatet går inte att översätta till
svenska utan att det går miste om sin retoriska kraft: ”We are not the Left – we
are the moral center.”
Men ärligt talat, känner jag bortom den retoriska elegansen, inte är i USA,
efter 30 års nyliberal reaktion, vänstern i ”centrum” – i mittpunkten av politiken? Bortom den trotsiga optimismen, i Jesse Jacksons ord, skymtar en aning
desperation.
Jackson och auditoriet, som främst består av professorer och studenter från
alla olika tendenser av den amerikanska vänstern, ägnar också det mesta av debattiden åt att önska sig statliga studielån, gratis universitetsstudier och sjukvård. För oss i Sverige, i alla fall till nyligen, självklarheter. I representanthuset
och senaten, samtidigt som Jackson talar faktiskt, debatteras och antas president
Obamas ”sjukvårdsreform”. En reform som med sitt statliga tillval bland alla
privata sjukvårdsförsäkringar av republikanska meningsmotståndare framställs
som rena marxism-leninismen. Men inte här på Left Forum, där jag befinner
mig.
Bland alla bokbord springer jag senare på en representant från Democratic
Socialists of America. Motsvarigheten till Socialdemokraterna här hemma. Han
spanar in min namnskylt: ”Daniel Ankarloo, Sweden”. ”Oh, I wish we were more
like Sweden”, säger han med ett avundsamt leende. ”Jag önskar att vi var mer som
Sverige.” Jag svarar honom instinktivt: ”So would I.” ”Det önskar jag också.”
För även här hemma i Sverige är det länge sedan nu. Som vänstern var i den
moraliska mittfåran.
Men det finns ändå ett viktigt undantag från regeln. Välfärden. Och det är
om denna vitala fråga som denna bok ska handla – om kampen för nutiden, för
152
framtiden och – som jag hoppas visa – för dåtiden.
Jag tar utgångspunkt i det jag ser som en paradox. Den svenska välfärdspolitiken är internationellt avundad inom både den liberala och socialistiska vänstern. Och den har, visar i princip alla attitydundersökningar, ett stort och stabilt
folkligt stöd även här hemma. I valrörelsen 2010 framkom, att de frågor som står
högst upp på listan som ”viktiga” hos den stora befolkningsmajoriteten är just
välfärdsfrågorna: vård, skola och omsorg. Kommunalskattesatser, förmögenhetsoch fastighetsskatter och framför allt Rut-avdrag kommer långt efter.
Ändå utvecklas välfärdspolitiken i en helt annan riktning. Ändå är det varaktiga personalnedskärningar, försämringar och privatiseringar som kännetecknar
välfärden. Resultaten är kända. Längre köer vid försäkringskassorna, allt större
barngrupper i förskolorna, lägre lärartäthet i skolorna, färre personal på fritidsgårdarna och allt sämre tillgänglighet i äldrevården och hemtjänsten.
Min tes är att denna paradox kan förstås som avväpnandet av folkmajoritetens vilja i välfärdsfrågan. Man har underställt frågan en ”finansieringsproblematik”, en påstådd ”ofrånkomlighet”. Folket kan i sin naivitet vilja vad de vill i
välfärden – men statistiken säger oss att det ändå är omöjligt att finansiera. Så
kan den offentliga berättelsen i välfärdsfrågan i korthet sammanfattas. Den har
stöd inte bara i politiska församlingar utan även i utredningsväsendet, som jag
ska visa.
Men detta är också en bok om rörelse. Eller snarare om bristen på rörelse. Hur
arbetarrörelsen har berövats, och faktiskt tyvärr också bidragit till att beröva sig
själv, förmågan till rörelse. Det är berättelsen om hur visionen om framtiden
försvann. Hur samtidigt dåtiden fallit i glömska och hur därför den politiska
nutiden framstår som så fantasilös. Hur själva idén om och förmågan till förändring mot en bättre framtid i jämlik, solidarisk och mer medmänsklig riktning
försvann från vårt synfält. Hur det möjliga blev omöjligt.
Detta tillstånd i den politiska verkligheten är allmänt spritt. I arbetarrörelsens och i folkrörelsernas organisationer har det bitit sig fast. Med stora medlemstapp och utbredd uppgivenhet som följd. Vem vill politiskt engagera sig
för att försöka förändra det som ändå är ofrånkomligt? De röster som trots allt
kämpar för en bättre värld, för mer jämlikhet, jämställdhet och medmänsklighet, tvingas således alltmer till antingen desperation eller moralism. Som jag har
153
påpekat i min tidigare bok Marknadsmyter (ETC förlag 2008), har den politiska
högerns företrädare lyckats framställa sig själva som grundade i teoretiska och
vetenskapliga argument. Det de kallar ”ekonomiska realiteter”. Finansminister
Anders Borg framträder mindre som högerideolog och mer som nationalekonom, med förment stöd i vetenskaplig forskning.
Detta tillstånd har tyvärr sedan länge reducerat vänsterns politiska krav till
moralistiska argument om ”orättvisa” och ”diskriminering”. Nog så verkliga fenomen i och för sig. Men också en helt onödig politisk vändning. I själva verket,
menar jag, är det jämlikhetens och solidaritetens världsbild och rörelse som har
en stark teoretisk och vetenskaplig bas. Inte minst de närmast fanatiskt positiva reaktionerna från vänstern på boken Jämlikhetsanden (Karneval 2010) – ett
välvilligt, men i grunden politiskt naivt försök av två brittiska professorer att
genom folkhälsovetenskapen och medicinen grunda idén om att ett jämlikt
samhälle är bra för den absoluta folkmajoriteten – visar på detta tomrum.
Vi i vänstern och arbetarrörelsen behöver heller inte ge oss ut i samhällets
marginaler, varken i de fattigaste eller rikaste förorterna i städerna, för att hitta
våra politiska argument och vår rörelse. I välfärdsfrågan är vi ”the moral center”.
I folkflertalet.
[…]
Det allvarligaste med utvecklingen i välfärdsfrågan är att de som är mest beroende av den politiska makten, av demokratin och av den offentligt finansierade
välfärden, håller på att förlora dem alla. Politiken är sedan 20 år tillbaka i princip
bara inriktad på att underlätta för dem som är minst beroende av den. På dem
som klarar sin försörjning och sin sociala status på marknaden i alla fall. De förmögna ska med politisk hjälp slippa förmögenhetsskatt och fastighetsskatt. De
övre medelklasskikten i storstäderna ska slippa skuldkänslorna av att exploatera
städhjälpen hemma svart, genom att med skatteavdrag få tvätta tjänsten vit.
Alla de politiska partierna tävlar i att förbättra ”företagsklimatet”. Något som
främst riktar sig till Svenskt Näringslivs medlemmar och inte LO-kollektivets.
Nästan aldrig diskuteras hur vårdbiträdenas och metallarbetarnas arbetsklimat
samtidigt har förändrats till det sämre. Den nuvarande regeringen har ju också
skurit ner kraftigt på arbetslivsforskningen. Arbetsmiljöverkets anslag har också
154
minskat.
Berövandet av välfärdspolitiken från arbetarrörelsens traditionella visioner
om jämlikhet och solidaritet är naturligtvis främst en tragedi för själva folkflertalet och arbetarklassens rörelse. Det är i denna rörelse som jag skriver – och
med fokus i denna rörelse. Huruvida det som följer har något politiskt värde,
underställer jag helt den intresserade läsaren, den politiske aktivisten, fackföreningskämpen och det folkflertal, som jag anser är som mest beroende av en
politisk vision om välfärden. Bortom ”budgetramarna”.
[…]
1960- och 70-talen har med rätta förknippats med vänstervåg och socialism. På
universiteten och inom bokstavskombinationsvänstern studerades Marx, marxism-leninism och ”Maos tänkande”. Men även socialdemokratin och fackföreningsrörelsen radikaliserades under denna tid. Gruvarbetarstrejken i malmfälten
1969-70 hade burit fram en våg av protester som kulminerade i den arbetsrättsliga lagstiftningen i MBL och Las. De lagar som borgerligheten idag, ömsom öppet, ömsom dolt, försöker att undergräva. Socialdemokratiska partikongresser
diskuterade då förstatliganden av banksystemet och Rudolf Meidners löntagarfonder. Även om man röstade nej till förslagen. Idag diskuterar partiets kongresser ”pigavdrag” och privata vinstuttag i skattefinansierad men privatiserad vård,
skola och omsorg. Det senare ett förslag som man inte ens längre har vett att
rösta nej till.
”Det galna 70-talet”, så beskrev en ledarskribent i Dagens Nyheter för ett
tag sedan den dåtida andan. Det är idag en förtalad tidsperiod. Och jag ska inte
här vare sig försvara, kritisera eller problematisera de politiska uppfattningar
och positioner som odlades då. Det kan andra göra både bättre och sämre än
jag. Jag är i vilket fall för ung för det. Och det här är ingen nostalgisk bok, som
önskar sig tillbaka till ett förflutet. Det är heller ingen personlig uppgörelse med
avståndstagande från tidigare politiska hållningar. Jag vill egentligen bara påminna om att 1970-talet fanns. Att jag har levt i det. Att det var möjligt. Ja, det
var till och med riktigt bra.
Men det förflutna måste ändå i en avgörande mening påminnas om och återvinnas. Bortom alla eventuella förtjänster och villfarelser, är ändå 1970-talet för
155
fackföreningsrörelsen, socialdemokratin, vänstern och arbetarrörelsen i stort
något avgörande. En avgrundsdjup skillnad från idag. Det var en tid av optimism. En tid då allting tycktes möjligt. Världen var föränderlig både i det stora
och i det lilla. Politikens gräns tycktes då endast vara fantasin. Inte som idag, de
offentliga finansernas ”budgetutrymme”. Maken till fantasilöshet. Arbetsplatserna vibrerade då av en radikalism byggd på uppkäftigt kollektivt självförtroende. Idag dränks de ofta i en alltmer domnande tystnad, i rädsla för individuell
arbetslöshet.
1970-talet innebar kulmen på den tredje världens befrielse från politisk imperialism – symboliserad inte minst av USA:s uttåg ur Vietnam. Det var en tid
då klassamhällets envetna verklighet även här hemma utmanades på ett flertal
fronter. Enhetsskolereformerna hade gjort skolan mer likvärdig och gemensam
för rikemansbarn som arbetarbarn. En social bostadspolitik höjde bostadsstandarden till en av de högsta i världen. Kvinnorörelsen, tillsammans med arbetarrörelsen, hade bidragit till avskaffandet av sambeskattningen. Man hade infört
en friare abortlagstiftning, byggt ut barnomsorgen och den offentliga sjuk- och
äldrevården. Allt på ett sådant sätt att kvinnan i högre grad kunde bli ekonomiskt och socialt självständig från mannen. Socialtjänstlagen 1980 skulle slutgiltigt rensa socialpolitiken från resterna av fattigvård. Ta oss från förnedrande
välgörenhet till medborgerlig rättighet.
Under min uppväxt visste vi inte vad ”hemlöshet” var. Än mindre hade jag
träffat på någon hemlös.
Man använde under min uppväxt ordet ”klassresa”. Det betydde att även
arbetarklassens barn erövrade och fick tillgång till de ekonomiska, sociala och
kulturella villkor som tidigare var förbehållna fåtalet. Inte minst skol- och utbildningspolitiken bidrog till det. Idag talar man istället om ”ökad social mobilitet”. Det betyder ökande ojämlikheter och används för att motivera varför
unga, invandrare och andra marginaliserade grupper ska få sämre ekonomiska
och sociala villkor än andra. För deras egen skull, säger överheten. Herrskapsmoralen har renässans.
1970-talet var kulmen på en tid av reformer. Men ordet ”reform” förknippade
vi då med att vi skulle få det bättre. Bättre sjukvård, högre pensioner, längre
semester, höjd A-kassa och sjukförsäkring. Det skulle bli lättare och tryggare för
folkflertalet. Det var folkflertalet ”reformerna” riktades till. ”Folkets väl framför
156
storfinansens!”, som det hette.
Men med vad associerar vi ordet ”reform” idag? På arbetsmarknaden, i det nya
pensionssystemet och i sjukförsäkringen? Inom skattepolitiken? När Finanspolitiska rådet, OECD:s ekonomer eller EU-byråkraterna idag talar om reformer
och ”reformbehov”, vems väl går då först? Och åt vem riktar sig förbättrande ”reformer” idag? Förmögenhetsskattens avskaffande, Rut-avdrag, ”förenklingarna”
för ”småföretagarna”? Folkflertalet ingår inte ens i någon av de grupperna.
När arbetslösheten närmade sig tre procent under 1970-talets industrikris,
sågs det som närmast en skandal och man hojtade om ”massarbetslöshet”. De
borgerliga regeringarna 1976-1982 mobiliserade, förvisso delvis med en ”svångremspolitik”, men också med en kraftig utbyggnad av den offentliga konsumtionen och fler anställningar i offentlig sektor. På lånade pengar.
Jämför det med hur det ser ut idag. Drygt nio procents arbetslöshet och en
närmast anorektisk offentlig budgetpolitik, med nedskärningar i antalet personal i offentlig sektor. Mitt under massarbetslöshet.
Optimism. Vilja till förändring. Jämlikhet, arbete och medbestämmande.
Det var tidsandan då. Och alla dessa begrepp associerades med ”socialism”. Av en
eller annan sort. ”Reformism”. ”Funktionssocialism”. ”Demokratisk socialism”.
Eller ”revolutionär marxism”. Det var då avgörande politiska skiljelinjer inom
arbetarrörelsen och på vänsterkanten. Och så vitt de existerar är det väl så än
idag. Men idag framstår det ändå som avgörande för 1970-talet, att vänstern och
vi socialister – oavsett inbördes skillnader i övrigt – verkligen var just ”the moral
center”, som Jackson talade om i New York.
Ja, till och med Folkpartiets ungdomsförbund kallade sig på 1970-talet för
”socialistiskt”. Och det första löntagarfondsförslaget från partipolitiskt håll
kom faktiskt från Folkpartiet. Det folkrörelsebaserade Centerpartiet under Torbjörn Fälldin var överlägset största borgerliga parti. De var förvisso klart antisocialistiska i sin kritik av statssocialism, storskalighet och ”planekonomi”, men
ändå kallades i folkmun framför allt ungdomsförbundet under Olof Johanssons
ledning för ”Åsa-Nissemarxisterna”. Det var ett parti av ”civilisationskritik”.
Idag säger Centerns ungdomsförbund: ”Fuck facket 4-ever”.
Som vi kan konstatera är politikens villkor idag radikalt annorlunda. Kontrasten mellan då och nu blir som mest tydlig om vi utgår från följande berömda
uttryck: ”Politik – det är att vilja något.” Orden är Olof Palmes, från hans be-
157
römda tal till SSU i Gävle på 1960-talet. Och han fortsatte sin utläggning:
Socialdemokratisk politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans
åt drömmar och visioner. Men naturligtvis måste viljan ha en inriktning och
förändringen ett mål. Vi socialister är förmätna nog att vilja något därför att
idén är viljans drivkraft, och vi är djärva nog att önska förändringen därför att
förändringen kan göra utopier till verklighet. Detta är fundamentalt.
De senaste 30 åren är istället berättelsen om hur vänstern och arbetarrörelsen
förlorat, ja, i mångt och mycket berövat sig själv, idén om att politik är att vilja.
Det är berättelsen om hur våra egna organisationer, företrädare och ledare har
fastnat i en teori och praktik som istället i princip kan uttryckas som: ”Politik – det är att inte ens kunna vilja.” Det är historien om hur, i motsats till när
Palme en gång hyllade ”förbättring” som ”näring åt fantasi”, ”idén som viljans
drivkraft” och ”förändringen kan göra utopier till verklighet”, arbetarrörelsen
har fastnat i en praktik om att ”det är ändå ingen idé att ens vilja förbättra
något”. Det är berättelsen om hur tanken att politikens drivkraft är ”idéer och
utopier som får näring i förverkligande” har bytts ut mot idéer om ”realism”,
”pragmatism” och förment ”ansvarstagande”. Slagord som numer mest har
blivit sorgliga ursäkter för icke-förändring, för bevarandet av status quo. Och
det som bäst. Som sämst landar politikens villkor i närmast en dystopi om de
ökande ojämlikheternas och marknadsdiktaturens oundviklighet. Det är en tid
av minskande ambitioner.
De åberopade skälen till denna uppgivenhet och politiska maktlöshet varierar förvisso. Men de har alla samma funktion. Att befästa idén om att det
ändå inte är någon idé. Globaliseringen, ”marknaden” eller EU. Den allt äldre
befolkningen. De ungas påstådda individualism och ”fragmentisering”. ”Kunskapsamhället”. ”Tjänstesamhället” och avindustrialiseringen. Ja, på 1990-talet
levde vänstern till och med i villfarelsen att arbetarklassen inte ens längre finns,
eller i alla fall håller på att försvinna. Och man har knappt vaknat ur denna dvala
ännu. Alla har de använts som argument för att motivera maktlösheten. Och
tyvärr sprider den sig i hela samhällskroppen.
Politik är inte längre att vilja något – utan att administrera det ”ofrånkomliga”. Politik är inte längre någon idé – utan en teknokrati.
158
När det lilla oppositionspartiet i Västerviks kommun, Socialisterna – välfärdspartiet, under budgetåret 2009 skulle lägga sitt budgetförslag i kommunfullmäktige tog man kontakt med en av Kommunals sektioner i staden. Man
ställde helt enkelt frågan till dem: vad önskar ni som arbetar inom välfärden?
Vilka förbättringar vill ni se?
Socialisterna fick ett svar från kommunalarbetarna i kommunen, som kan
sammanfattas ungefär som: ”Det är ingen idé att vi önskar oss något. Vi har ändå
inte råd med det. Vi måste ju spara.”
Denna bok kommer mer specifikt att handla om välfärdens framtid. Om hur
utredningar och politiska eliter beskriver den framtida välfärdens omvandling,
privatisering, och minskande ambitioner som just ”ofrånkomliga”. I det syftet,
som jag ska återkomma till, och med samma andemening, skrivs också det förflutna om.
Min tes är att det har blivit nödvändigt för borgerligheten i Sverige att avväpna det politiska sprängstoffet i välfärdsfrågan på detta sätt. Privatiseringarna
och omstöpandet av den svenska välfärdsmodellen har nämligen en historia. I
enkelhet kan den delas in i tre faser.
I en första fas av kritiken mot den offentliga välfärden, under 1970- och 80talen, framfördes argumenten om att modellen var ineffektiv. Man talade om
”den ofantliga sektorn”, som bara växte och växte. Och gav allt mindre. Argumentationen började sippra in i arbetarrörelsens egna led, framför allt i ”kanslihushögern”, med finansminister Kjell-Olof Feldt i spetsen. Men vid denna tid
bars arbetarrörelsen upp av en massmedlemsbas, framför allt i LO-kollektivet,
vilken fortfarande delvis kunde begränsa denna liberaliseringsvåg i den praktiska politiken i Socialdemokraterna under 1980-talet. Av skäl som kommer att
framgå, blev denna form för politisk argumentation allt mer problematisk att
upprätthålla. Från 1981 och framåt har, om inte annat, den offentliga sektorns
konsumtion trendmässigt minskat, inte ökat.
I en andra fas, under början av 1990-talet, var det den omedelbara krisen som
fungerade som bränsle för kritiken av den offentliga sektorn och nödvändigheten av ett systemskifte. Det Bildt-regeringen kallade ”valfrihetsrevolutionen”
och ”den enda vägen”. Och även om de ”reformer” som då infördes, har haft
en obehaglig tendens att finnas kvar tills idag, så har de dåtida ideologiska och
finanspolitiska argumenten om att ”vi har levt över våra tillgångar” som motive-
159
rade dem allteftersom försvunnit. Nu skryter regeringen Reinfeldt snarare om
att vi har Europas bästa statsfinanser. Och de offentliga finansiella överskotten
är idag bokstavligen lag.
Vi är nu inne i den tredje fasen av motiveringen för systemskifte i välfärdsmodellen. Det är denna fas och argumentation, jag kommer att upprätthålla mig vid.
Nu är det inte längre det förflutna som måste undgås. Inte heller är en omedelbar statsfinansiell kris eller dylikt längre motiv för ”reformerna”. Det är den hotande framtiden; givet en mängd ”utmaningar” mot välfärden. Utmaningar som
reellt sett framstår som ”hot” mot den tidigare välfärdsmodellen. Privatiseringar,
marknadifiering och välgörenhet i den offentliga sektorns ställe framställs som
oundvikliga. Jämlikhet, offentliga monopol och skattefinansiering i välfärden, å
sin sida, beskrivs som omöjliga. En skattesänkning är alltid möjlig, men aldrig en
skattehöjning. Inte ens om medborgarskapet och folkflertalet så skulle vilja.
Som jag hoppas visa i denna bok är ”finansieringsproblemet” dock en ickefråga. Vi kommer att kunna ”finansiera” framtida välfärd i offentliga monopol
och via skattesedeln även framöver, om vi skulle vilja det. Funktionen i den offentliga berättelsen är dock att se till att vi inte ens ska vilja det.
Det verkliga innehållet i alla vackra marknadsfraser om ”valfrihet” och ”flexibilitet” blir samtidigt allt uppenbarare för folkflertalet. Och det blir också klart
vem det är som ska vara ”flexibel” å ena sidan, och vem det är som finner ”valfrihet” å den andra. Den offentliga sektorn har blivit allt mer svårtillgänglig för
oss medborgare. Samtidigt har den blivit allt mer lättillgänglig för det privata
näringsintresset. Både vi medborgare och de privata kapitalintressena står numera i kö i det offentliga. Men medan vi köar på överfyllda akutmottagningar
och till bristningsgränsen underbemannade försäkringskassor och socialtjänstkontor, köar kapitalintressena för att lägga vantarna på ytterligare vinstgivande
kontrakt på skattebetalarnas pengar.
Men i ett politiskt landskap av ”ofrånkomlighet”, kan politisk opposition
mot den förhärskande berättelsen om välfärden endast ses som världsfrånvänd
idealism. Om den inte avfärdas som närmast ”subversiv” och ”oansvarig”. Hela
valrörelsen 2010 har således reducerats till frågan om ”förtroende”. Vem som bäst
håller i skattebetalarnas pengar. Som den förre skolministern Bengt Göransson (S) nyligen så träffsäkert beskrivit det, har politiken gått från att vara alla
medborgares angelägenhet till att helt inrikta sig på att ge ”skattebetalarna” och
160
”kunderna” valuta för pengarna.
Överskott i den offentliga budgeten har gått från att vara temporära medel
för återbetalningar av offentliga lån, tagna i lågkonjunktur, massarbetslöshet
och kris, till att bli politikens enda kriterium. En offentlig sektor i ”överskott”
har blivit en dogmatisk målsättning för verksamheten. Det avgörande kriteriet
för en lyckad och ”ansvarstagande” politik. Detta trots arbetslöshetstal som är
tre-fyra gånger högre än vad de var för blott 20 år sedan. Trots ett havererat
grundskolesystem och en till bristningsgränsen nedskuren vård och omsorg.
Och trots att inkomstojämlikheterna nu är tillbaka på 1960-talets nivåer.
Att ens våga ifrågasätta detta mål om ”överskott”, är så långt bortom det politiska samtalet, att de av oss som faktiskt ändå gör det, kan avfärdas antingen som
nostalgiska ”välfärdskramare” och ”återställare” eller helt enkelt som galningar,
som ”pojken med guldbyxorna”, som tror att ”pengar växer på träd”.
Citaten ovan är verkliga – fällda i Västerviks kommun mot Socialisternas
kommunfullmäktigeledamot. Han hade nämligen mage att presentera en budget som ifrågasatte det kommunala balanskravet. Skollagens och socialtjänstlagens skrivningar om ”behov” och ”likvärdighet” står nämligen över, hävdade
Socialisterna. Men icke, sa kommunfullmäktige. Vi får således endast de ”behov”
och den ”likvärdighet” tillfredställda, som ryms i det kommunala balanskravet.
I och med den rödgröna motallians till regeringen Reinfeldt som S, MP och
V under valåret 2010 har ingått, har alla tidigare ”snedsteg” slutligen likviderats. Tidigare krav på slopat budgettak i statsbudgeten, på ”200 000 nya jobb i
offentlig sektor” samt på upphävandet av ”budgetbalanskravet” i kommun och
landsting har hos Lars Ohly och inom Vänsterpartiet, i alla fall i dess beslutande
hierarkier, bit för bit förpassats till handlingarna.
I ett utskick i valrörelsen till Sveriges ungdomar från den rödgröna alliansen
lovar man också pompöst att ”vi ska ta Sverige tillbaka till överskott”. Och man
förväxlar samtidigt talande nog den offentliga sektorns budget med ”Sverige”.
Det är förvirrad populism värdigt Ny Demokrati men inte arbetarrörelsens partier. Löftet ska hållas till dagens ungdomar att man inte ska lämpa över skulden
till våra barn, skriver man.
Även detta är en icke-fråga, som jag ska visa. Löftet bygger inte på rationell analys eller politisk rörelse. Snarare anspelar det på en form av missriktad
sentimentalism och på skuldkänslor. Vem vill lasta över skuld på sina barn? Jag
161
kommer i det som följer att ge fler exempel på hur denna dramaturgi av oundviklighet och samtidigt skuld genomsyrar välfärdsfrågan.
Den förhärskande berättelsen om välfärden, samt de grundläggande politiska
ramar denna föreskriver, är således i praktiken fullständigt internaliserade i alla
de nuvarande partierna i Sveriges riksdag.
Och de kritiska rösterna inom partierna, som ändå ibland skymtas i någon
debattkrönika eller i kongressförhandlingar, möts ömsom med tystnad, ömsom
med hot om utfrysning eller, om inget annat hjälper, med kooptering till den
konventionella visdomen om ”ofrånkomligheten” i välfärdsutvecklingen och
dess påbud.
[…]
Denna debattbok är ett försök att fördjupa kritiken av de påståenden i sak, som
grundar den förhärskande berättelsen om välfärden. En berättelse som också
grundar de instinktiva ryggmärgsreaktioner från både samhällseliter och tyvärr
också bredare folkliga mytbildningar, som jag här i inledningen har tagit upp.
Mitt syfte är att uppnå både ett kritiskt tänkande och en öppning för en verklig politisk diskussion om välfärdens möjligheter och innehåll i förhållande till
frågan om vilket samhälle vi som medborgare vill ha. Något som jag anser helt
saknas idag. Även om jag anser att de argument och den statistik jag själv presenterar närmast totalt undergräver den offentliga berättelsen om välfärdens framtida finansieringsproblematik, är inte mitt främsta syfte att fastslå sanningen
om välfärden. Jag är heller inte ute efter att med just denna bok omvända någon
till mina egna politiska uppfattningar.
Jag är ute efter att möjliggöra en politisk öppning i välfärdsfrågan. Och sprida lite kunskap för bildning i frågan om välfärdens framtid, oavsett hur den enskilde läsaren väljer att förvalta denna kunskap. Jag vill helt enkelt återigen möjliggöra ett politiskt samtal som mer liknar den förändring och vision som Palme
gav uttryck för i det tal som jag citerade ur tidigare. Och bidra till att därmed
spränga de kamerala ramar av ”budgetutrymme” och ”ofrånkomlig utveckling”,
som låser fast både själva den politiska fantasin och framför allt arbetarklassens
och folkflertalets rörelse.
Men jag vill redan nu göra läsaren uppmärksam inte så mycket på innehållet i
162
de officiella påståendena om välfärdsstatens ”ofrånkomliga” framtid, utan på deras politiska och sociala funktion i samhällsdebatten. Även i den praktiskt förda
politiken i stat, kommun och landsting. Deras funktion är att stoppa rörelse och
vision. Inte underbygga dem.
Jag har aldrig hört någon i ansvarig ställning i riksdagspartierna, i kommuner
och landsting, använda idén att ”man måste ta ekonomiskt ansvar” för att med
den i ryggen genomföra ”nödvändiga nysatsningar” på fler personal i vård, skola
och omsorg. Inte heller för att höja ersättningsnivåerna eller öka tillgängligheten
i socialförsäkringarna. Däremot är raden oändlig gällande de politiker, som använder dessa och liknade argument för det de kallar ”nödvändiga besparingar”.
Jag har aldrig träffat på någon politisk aktivist i arbetarrörelsen, någon kommunalpolitiker eller tjänsteman på departement och i fackföreningar, som,
utifrån trossatser som ”det är orealistiskt” eller ”det är oundvikligt”, med passion har pläderat för högre pensioner, kortare arbetstid, eller återställande av
A-kassan till 90 procent av lönen. De har heller inte understött ens de fåtal spontana strejker på arbetsplatser och protester mot nedskärningar av befolkningens
vårdcentraler och fritidsgårdar som ändå blossat upp i de olika nätverken till välfärdsstatens försvar under de senaste åren. Däremot har jag sett en lika lång rad
av dessa damer och herrar stå på motsatt sida och försvarat dessa nedskärningar.
De tror sig på fullt allvar ”ta ansvar” när de undergräver de ungas skolgång och
jävlas med både de gamla, de sjuka och välfärdspersonalen med alla sina nedskärningar i offentlig verksamhet.
Den allenarådande berättelsen om välfärden används av arbetarrörelsens
och folkets egna företrädare som aktiva försvar även för alla förslag om högre
pensionsålder, längre arbetstider och lägre ungdomslöner, som man lägger fram.
Och efter den senaste partikongressen sa Mona Sahlin: ”Det blir ingen arbetstidsförkortning.” Så det är ingen idé, det heller.
Alla de försämringar och neddragningar i välfärdsstatens grundbultar som
försiggått med oförminskad styrka under de senaste 20 åren rättfärdigas med
idén om att de är ”nödvändiga”. ”Vi måste hålla budget”, säger man. Själva idén
att välfärdspolitiken skulle kunna vara en del av ett samhälleligt förändringsprojekt i jämlik, ja, kanske till och med i socialistisk riktning har helt avskrivits från
agendan. Själva idén att välfärden är del av en politisk vision har försvunnit och
helt reducerats till politisk förvaltning.
163
[…]
Det är och förblir min övertygelse att i frågan om den offentliga välfärden så
är vi verkligen ”the moral center”. Detta faktum måste i framtiden, i ett verkligt
folkstyre, också få vägleda den politiska visionen och praktiken i välfärdsfrågan.
Vi måste således återerövra den från de krafter och den officiella berättelse om
”ofrånkomlighet” som har berövat oss den.
BYT FOKUS!
”Vi kan inte lösa problem genom att tänka på samma sätt som vi gjorde när
vi skapade dem.”
Detta är mitt favoritcitat numera. Orden är återigen Albert Einsteins. Man kan
använda det på så många av livets områden. Inte minst i politiken och i arbetarrörelsen. När ett problem har uppstått, måste man byta sätt att tänka. Man
måste byta fokus.
Denna bok har i huvudsak handlat om hur finansieringsproblemet har kommit
att totalt dominera synen på välfärden inför framtiden. Denna ”ofrånkomliga”
framtid av ”nödvändiga reformer”, bort från den tidigare skattefinansierade offentliga välfärdsmodellen, har sedan tagit makten över nuet. Nu framstår framtiden inte längre som en möjlighet – utan som en tvingande nödvändighet. Vision har ersatts av idélöshet. Utopisten har ersatts av administratören, för att
använda Meidners språkbruk. Den nutida folkliga rörelsen för en bättre framtid
har avstannat inför det ofrånkomliga.
Samtidigt har arbetarrörelsen inte varit oberörd av den historierevisionism
som borgerligheten har ägnat sig åt. Man håller på att förlora även slaget om det
förflutna – som skrivs om. Den mest omedelbara konsekvensen av den ”ofrånkomliga” framtiden, det avstannande nuet, och det omskrivna förflutna, är en
politisk synvinkel inom arbetarrörelsen, som jag har kallat ”minskande ambitioner”. Det är ändå ingen idé att vilja något. Det kan vi ju inte ”finansiera”.
Valresultatet 2010, som slutgiltigt har lyft Reinfeldts ”de nya Moderaterna”
till något av ett statsbärande parti, istället för Socialdemokraterna, innebär också något av ett epokskifte. Det är slutet på det som Klas Gustavsson har kallat
”socialdemokratins århundrade” under 1900-talet.
164
Det är som det är. Och det ligger inte för mig att sörja – utan att kämpa. I
vilket fall kan inte en arbetarklassrörelse i sin helhet möta politiska utmaningar
genom att sörja. Ej heller genom nostalgi. Även om denna nostalgi både är förståelig och kanske ibland till och med temporärt nödvändig. Påminnelsen om
tidigare framgångar kan vara nödvändig utgångspunkt för den ”vidare frammarsch”, som Wigforss en gång talade om.
I skrivande stund slickar arbetarrörelsens två partier i riksdagen sina sår. Socialdemokraterna har tillsatt en kriskommission och utlyst en extrakongress.
Hur LO generellt tänker är i skrivande stund oklart. Men röster hörs om att
socialdemokratin måste ”gå till vänster” och återigen tala i och om arbetarklassen; återigen lyfta fram jämlikhetsfrågorna och visionerna. Å andra sidan formeras hos kommunal- och landstingspolitiker – framför allt i storstäderna – en
förklaring till socialdemokratins katastrofval som koncentrerar sig på att man
genom antydan om återinförd förmögenhetsskatt och avskaffat Rut-avdrag ska
ha ”skrämt bort mittenväljarna”. De fokuserar inte åt vänster – utan åt mitten.
Och då är man ingen Einstein.
Både i den gamla och i den nya fasen av arbetarrörelsens idéutveckling har
det funnits olika trender och tendenser. Så har det alltid varit. Och i en öppen
och dynamisk arbetarrörelse ska det så förbli.
Och här kommer mitt citat från Einstein i början av detta kapitel in. För jag
är ändå bestämd i min uppfattning. Om den nutida arbetarrörelsen som helhet
ska kunna återta det politiska initiativet, framför allt om de visioner om ett
jämlikare, friare och medmänskligare samhälle, som man är bärare av, ja, då kan
man inte använda sig av samma logik som man hittills har gjort. Man måste byta
fokus.
Jag vill i och för sig inte på något sätt hävda att alla gamla vattendelare i
arbetarrörelsens och socialismens historia kan avskrivas från agendan. Man kan
väl fortfarande använda de gamla epiteten – ”funktionssocialist”, ”demokratisk
socialist”, ”marxist”, ”reformist”, ”revolutionär” – om man vill det. Men i nuläget
ser jag den mest grundläggande skillnaden i arbetarrörelsen idag som den mellan de finansieringsproblemets advokater som å ena sidan fokuserar på ”ett stabilt
system” och de av oss som å andra sidan fokuserar på rörelse. Oavsett andra skillnader i övrigt.
Jag ska avsluta med en sammanfattning, som rör sig kring denna tudelning.
165
Med just uppmaningen: byt fokus!
Den verkliga vattendelaren i arbetarrörelsen
I kapitel 2 nämnde jag ”den socialpolitiska vägen till socialism” som socialdemokratins och arbetarrörelsens idégrund i välfärdsfrågan under efterkrigstiden.
Dess grundtanke var att försöka skapa en ”stabil modell”, där ”socialistiska ideal”
kunde kombineras med ett i grunden privatägt näringsliv. Detta skulle framför
allt åstadkommas genom ständigt framflyttade positioner i skatte- och socialpolitiken, genom den offentliga sektorns expansion. Under lång tid verkade projektet onekligen framgångsrikt. Även om en del av oss också hade önskat mer.
Sedan 1970-talets oljekriser och framåt har dock detta projekt blivit allt mer
instabilit. Oavsett vad man koncentrerar sig på: globaliseringen, EU, mångkulturalismen, postindustrialismen, kunskapssamhället, ”den nyliberala kontrarevolutionen”, antyder de alla en ökad medvetenhet om att någonting i samhällsutvecklingen undergräver ”den socialpolitiska vägen till socialism”. Som jag har
upprepat i olika sammanhang, både i Sverige och internationellt, är det onekligen så att idén att ”socialistiska ideal” kan genomföras ”under villig medverkan
från de kapitalistiska företagarna själva”, som Wigforss på 1950-talet trodde, numera är totalt illusorisk.
I detta nyuppkomna läge är det administrativa fokus på välfärdsfrågan
som finansieringsproblemets påskyndare i vår rörelse står för, ändå en möjlig
arvtagare till ”den socialpolitiska vägen till socialism”. Om man tolkar det som
att efterkrigstidens välfärdsstat en gång var konsekvensen av klok administration och klasskompromisser med kapitalet, i syfte att uppnå en ”stabil modell”
för välfärd, blir det logiskt att nu försöka administrera en ny ”stabil modell”, för
den nya tiden. Därav det tröttsamma talet om ”förnyelse” hos finansieringsproblemets påskyndare. Detta trots att den välfärdsmodell för framtiden som de ser
som ”ofrånkomlig” mer liknar tiden före andra världskriget än efter det. Och
vad är det för ”förnyat” med det?
Finansieringsproblemets politiska fokus på administration är en ”smart plan”
– uppifrån.
Mot detta menar jag att en framgångsrik politik i välfärdsfrågan för framtiden måste bygga på ett helt annat fokus. Välfärdsstaten och de framflyttade positionerna på arbetsmarknaden – ”den fulla sysselsättningen” – har aldrig varit,
och kommer heller aldrig att bli, konsekvensen av en smart plan. Visionen om
166
det jämlika samhället har aldrig uppstått ur idéer från den ene eller den andre
världsförbättraren eller ”kråkvinkelreformatören”, som Marx en gång kallade
dem. Alla har de en gång uppstått ur arbetarklassens egen rörelse – underifrån.
Det är utifrån denna uppdelning av de olika trenderna i dagens arbetarrörelse som vi kan förstå och politiskt orientera oss i välfärdsfrågan. Det är så vi
kan förstå finansieringsproblemet och dess destruktiva funktion för vår rörelse
mot det jämlikare, friare och medmänskligare samhälle, som en del av oss fortfarande kallar socialism.
Skillnaden är inte längre så mycket vilken politik i sak de två olika trenderna
föreslår, utan hur man ser på hur arbetarrörelsens politik överhuvudtaget uppstår och grundas. Antingen som klassens egen rörelse – eller som smart administration.
Å ena sidan har vi således den teoretiska och historiska lärdom som visar
att arbetarrörelsens jämlikhetssträvanden och kamp för välfärd är konsekvensen
inte av idéer och visioner, som serveras rörelsen från den ene eller den andre
världsförbättraren med en smart plan, utan av klassens egen rörelse och praktik. Den lärdom som säger oss att det som skänker vår tillkämpade välfärd, våra
arbetsvillkor och våra kollektivavtal ett uns av ”stabilitet”, och möjligheter till
förbättringar, inget annat är än vår egen aktivitet och rörelse. Som inser att det
börjar ”röra sig i huvudet” först när ”det rör sig i fötterna”.
Rörelse är kondition. Man kan inte stå sig still eller ”avstå” till bättre kondition.
Mot det står den teknokratiska synvinkeln i finansieringsproblemet, som jag
menar har varit praktiskt förhärskande i välfärdsfrågan. Tyvärr även i de rödgröna allianspartierna sedan det förra regeringsinnehavet 1994-2006. Inom denna
teknokrati tycks man tro att välfärd och löner är konsekvensen av ”utrymmen”,
som finns eller inte i matematisk sifferexercis – i ”balans” under ”tak”. Man tror
att den avgörande välfärdsfrågan handlar om en smart plan för finansiering, inte
om att uppnå våra politiska mål om jämlikhet och trygghet med välfärden. Därför kommer man inte ens så långt som att diskutera den senare frågan. Man
grundar istället återhållsamhetens logik.
För oss som tillhör den första kategorin är de folkliga rörelserna till välfärdens försvar jämlikhetens, frihetens, solidaritetens och de andra ”socialistiska
idealens” grundläggande förutsättning. Och som sådana något som entydigt
167
måste både understödjas, organiseras och ledas av arbetarrörelsens politiska partier. I alla fall om dessa partier ska ha någon som helst legitim roll att spela i
välfärdsfrågan. När någon folkrörelse och opinion vill försvara sina vårdcentraler, fritidsgårdar, akutmottagningar och så vidare, då står vi i denna rörelse. Och
såvida vi är politiska representanter i den, underbygger, understödjer och leder
vi denna opinion.
De teknokrater som tillhör den andra gruppen har till syvende och sist den
enda sociala funktionen att, medvetet som omedvetet, motarbeta, försinka och i
vilket fall undgå denna rörelse. För dem är de folkliga rörelserna för välfärd inte
välfärdspolitikens förutsättning, utan dess hinder. När opinionerna för bevarad
och utbyggd välfärd formerar sig till försvar för vårdcentralerna och fritidsgårdarna och så vidare, då står dessa administratörer på motsatt sida. Och viftar med
finansieringsproblemets påbud.
Denna inriktning i välfärdsfrågan har fått till funktion att stoppa ”rörelsen
i fötterna”. Vissa av dess representanter inser konsekvenserna av detta, att konditionen i rörelsen följaktligen är sorgligt försvagad, och har åtminstone vett
nog att beklaga sig över att det då samtidigt står så still med visionerna. Att det
samtidigt står så still med ”rörelsen i huvudet”.
Andra, framför allt bland finansieringsproblemets advokater, beklagar sig
inte ens över den sjunkande aktiviteten i arbetarrörelsens organisationer. De verkar närmast tycka att det är rätt så bekvämt att få regera i välfärdsfrågan, med
sina påhitt om finansieringsproblemets påbud. Och det utan sådana störande
element som folkliga motopinioner, folkomröstningar eller interna medlemsrådslag.
Om vi inser att välfärden och arbetarklassens sociala status och position i vårt
samhälle har sin grund i ständig rörelse, inte en ”smart plan”, då förstår vi också
varför vi måste överge finansieringsproblemets administrativa fokus. I det syftet
har jag i denna bok således grundligen kritiserat dess teser och teorier. Och påvisat den destruktiva funktion för rörelse och vision som detta perspektiv har.
Det ligger inte för mig att i min kammare skissera politiska förslag och program för arbetarrörelsen. Inte ens i välfärdsfrågan, där jag ändå har rätt så bestämda och välgrundade uppfattningar. I min kritik av ”kråkvinkelreformatörerna” med ”smarta planer” vill jag vara konsekvent. Jag ska därför inte heller
komma med någon alternativ ”smart plan”.
168
Men jag vill ändå hävda välfärdens centrala roll för den svenska arbetarrörelsens nödvändiga återvinnande av sina visioner. Välfärden och kollektivavtalen är
de två omedelbara politiska konfliktområden, där arbetarrörelsens traditionella
värderingar fortsatt är ”the moral center” i den svenska folkopinionen. Det är
härifrån vi måste bygga vidare.
Istället för konkreta förslag, eller program, vill jag därför skissera hur ett annorlunda fokus på välfärdspolitiken skulle kunna se ut. Och samtidigt visa på
hur detta fokus skiljer sig både från ”den socialpolitiska vägen till socialism” och
finansieringsproblemets administrativa fokus.
Välfärdspolitikens roll i kampen för jämlikhet
Välfärdspolitikens målsättningar är förvisso i allmän mening social trygghet,
ökad jämlikhet, att minska klassklyftor, skapa integration, eller hur man nu än
vill uttrycka det. Men, som jag visat i denna bok, har rent konkret socialpolitiken och välfärden både varit något mycket mer och något mycket mindre
än så. Under efterkrigstidens ”socialpolitiska väg till socialism” sågs å ena sidan
välfärdsmodellen som ett steg mot en helt ny samhällsordning. Å andra sidan
har hos finansieringsproblemets påskyndare välfärden snabbt reducerats till ett
fokus av ren administration.
Detta administrativa fokus har sedan haft en tendens till att helt kretsa kring
frågan om modellens ”stabilitet”, ”legitimitet” och ”finansiering”. En framgångsrik välfärdspolitik är, i detta perspektiv, en ”modell” som är robust och stabil.
Inte konstigt då, att det nya pensionssystemet ses som föredöme.
Eftersom välfärdssystemets målsättning med tiden har blivit stabilitet och
robusthet, har också välfärdspolitikens ”verklighetsförankring” och ”pragmatism” kommit att avgöras i förhållande till huruvida den uppfyller kriteriet att
inom ”reformutrymmets” ramar vara just stabil och robust. Inte undra på att det
socialpolitiska samtalet mer och mer handlar om välfärdens finansiering. Inte
om vad man faktiskt kan förvänta sig av välfärden.
Detta administrativa fokus bygger i slutändan på idén att det inom kapitalismens ramar överhuvudtaget verkligen kan finnas en stabil och robust ”modell”
för full sysselsättning, social trygghet, jämlikhet och välfärd. Den tesen borde de
senaste 20 årens utveckling ändå bit för bit ha bevisat vara en illusorisk förhoppning. Alla välfärdspolitiska framgångar för arbetarklassen är alltid ifrågasatta
169
och under press, det vill säga instabila, under kapitalismen.
Finansieringsproblemets fokus på de ”ofrånkomliga” välfärdsreformerna bygger därför rent faktiskt i slutändan på kapitalets synvinkel på samhället, inte på
arbetarklassens. En socialpolitisk åtgärd ses som ”realistisk” i finansieringsproblemets påbud endast under förutsättning att kapitalet kan leva och blomstra
med den. Om inte, så läggs förslaget på is.
Ett perspektiv som har denna utgångspunkt är måhända ”realistiskt” och
”pragmatiskt” sett ur kapitalets och statsmaktens synvinkel. Men hur det kan
beskrivas som ”realistiskt” och ”pragmatiskt” sett ur synvinkeln av arbetarklassens och folkflertalets rörelse mot ett samhälle av ökad jämlikhet, frihet och
medmänsklighet, är i nuläget något som faktiskt går över mitt förstånd.
Ja borgerlighetens företrädare är ju i alla fall helt öppna med saken. Tidigare
jämlikhetsambitioner måste överges. Som Andreas Bergh uttryckt det: ”att konsumtionsojämlikhet svårligen kan förhindras”.
Det är alltså slutgiltigt dags för oss i arbetarrörelsen att överge idén att någon
som helst smart plan uppifrån kan skänka oss en ”stabil modell” för jämlikhet
och välfärd framöver. Välfärdens historiska, nutida och framtida betydelse för
arbetarrörelsens ”socialistiska ideal” kan inte avgöras annat än som huruvida den
stärker denna vår rörelse eller inte.
Välfärdsstaten utgör således ett närmande till ”socialistiska ideal”, endast i
den grad arbetarklassen som social och politisk kraft därigenom har stärkt sin
maktposition i det kapitalistiska samhället. I den grad arbetarklassens sociala
position i och med välfärdssektorns stagnation nu har försvagats, rör vi oss i
samma mening allt längre från dessa ”socialistiska ideal”.
Således kan ett annorlunda fokus på välfärdens roll för arbetarrörelsen under
kapitalismen specificeras. Vi kan inte använda välfärdspolitiken för att beständigt uppnå en mer jämlik kapitalism eller på dess grund skapa en stabil ”modell” för social trygghet. Vi kan inte se själva välfärdsstaten som ett gradvist
närmande till de ”socialistiska idéer”, som Esping-Anderson en gång såg i den
svenska välfärdsstaten. Däremot är en utbyggd välfärdssektor – under kapitalistiska förhållanden – ett sätt att flytta fram arbetarklassens ekonomiska, politiska
och sociala positioner i kampen för förverkligandet av dessa ”socialistiska ideal”.
För den ”vidare frammarsch”, som Wigforss en gång talade om.
Huvudfokus för välfärdspolitiken blir då att förena hela arbetarklassen och
170
därmed stärka dess sociala position i en motrörelse mot kapitalet. Detta som led
– eller i Möllers ordval, som ”kryckor” – i den politiska kampen för en mer jämlik
och mänsklig ordning än dagens.
Ett alternativt fokus för välfärdspolitiken
Vårt alternativa fokus på välfärdspolitiken är således att – så länge vi nu tvingas
befinna oss inom kapitalismens ramar – flytta fram arbetarklassens sociala positioner. Inte att uppnå finansiellt stabila system inom kapitalismen. Det senare är
en illusion, vars politiska konsekvenser rent faktiskt leder till återhållsamhetens
logik och avstannad rörelse.
Vårt alternativa fokus för med sig en del viktiga konsekvenser för hur välfärdspolitiska reformförslag kan ställas. Låt mig ge några exempel.
Oftast när man diskuterar med den historiska socialdemokratins representanter,
och när man läser deras skrifter, framkommer idén att just ”reformismen” och
”klassamarbetet” har varit själva grundpelarna för välfärdsbygget. Man framhäver att just genom att omfatta ”den socialpolitiska vägen till socialism”, har man
ensam stått som garant för förbättrande välfärdsreformer. Även om man inte
använder just begreppet ”den socialpolitiska vägen till socialism”.
Oavsett sanningshalten i ett sådant påstående historiskt sett, vill jag med
bestämdhet framhålla att synvinkeln om ”klassamarbete” idag riskerar att bli ett
effektivt hinder för välfärdspolitiska reformer; en bromskloss för arbetarklassens
och folkflertalets välfärd. Just därför att man fortsättningsvis underhåller idén
att arbetarrörelsens välfärdsmålsättningar kan, eller till och med måste, rymmas
inom kapitalismens ramar, bygger man upp ett effektivt hinder för välfärdsreformer. Reformer föreslås och införs nu bara om ”det ekonomiska utrymmet”
medger det. Det politiska språket har begåvats med en närmast orwellsk term:
”reformutrymme”. Allt som jag har visat vid ett flertal tillfällen i denna bok.
Inte minst när Thomas Östros påpekat att ”förslagen i vår regeringsplattform
… ryms inom precis samma reformutrymme som regeringspartierna utnyttjar i
sitt valmanifest”.
Med vår alternativa utgångspunkt om rörelse och hela arbetarklassens förbättrade sociala position försvinner detta hinder. Välfärdsreformer ställs som
krav från arbetarklassen och folkflertalet på en bättre social och ekonomisk sta-
171
tus under kapitalismen oberoende av kapitalets synvinkel.
Det här är centralt, därför att när arbetarklassen och folkflertalet återigen
kan röra sig fritt från ”budgetutrymmets” påbud, kommer man att kunna erfara
det som är den mest centrala historiska lärdomen av arbetarrörelsens praktik.
Den att ju mer reformer för välfärd vi tillförskansar oss, desto mer ökar ”utrymmet” för ytterligare reformer, inte tvärtom.
Alla som har varit med om en lönerörelse vet om detta. Att ju högre lönelyft
vi tillskansat oss igår, desto lättare är det för oss att tillskansa oss högre löner
idag och imorgon. Inte tvärtom, som ”löneutrymmets” och ”reformutrymmets”
advokater tycks tro. Eller omvänt, handen på hjärtat, efter ett kvartssekel av en
hegemoni av finansieringsproblemet och återhållsamhetens logik, inte har det
blivit lättare att upprätthålla kollektivavtal och tidigare välfärdsframgångar?
Jag tror också att mitt föreslag till alternativt fokus på välfärdsfrågan kan
lösa upp en annan knut i arbetarrörelsens välfärdsdebatt. Det är den som handlar om ”på vilken nivå”, i en globaliserad värld, man ska bygga den nya, ”stabila”
välfärdsmodellen. Med fokus på stabilitet har mycket av diskussionen handlat
om huruvida det är i nationen, inom EU eller till och med i ”en global socialpolitik”, som välfärden framöver kan byggas och försvaras.
Detta fokus har även det fungerat avstannande för rörelse. Det har underbyggt finansieringsproblemets fokus, eftersom det villkorar den folkliga rörelsen
för bevarad och ökad välfärd. Inte minst olika slags pseudointernationalister, som
predikar ”världsmedborgarskap” och ”en global socialpolitik” under FN-flagg,
har visat sig vara helt värdelösa på att grunda folkliga opinioner till försvar för
den välfärd som är lokalt, regionalt och nationellt grundad. Det vill säga vården,
skolan och omsorgen. Denna kamp sägs vara meningsfull och ”stabil” först när vi
lämnat det nationella och gått upp i det globala. I övrigt lämnar man fältet.
Eftersom vår alternativa utgångspunkt för välfärdspolitiken är hela arbetarklassens egen rörelse, behöver vi inte uppfinna krav eller leta efter ”rätt nivå”.
I stället kan arbetarrörelsens teoretiker och praktiker utgå från de krav rörelsen
på basis av sin historia och nutid redan ställer, på den nivå där de ställs. Detta
oavsett om det sker lokalt, nationellt eller internationellt.
Till skillnad från dem som fokuserar på en stabilitet på ”rätt nivå”, utgör
detta fokus på välfärden en grund för omedelbar politisk praktik oberoende av
geografiskt rum. Oberoende av ”rätt nivå”. Strategier för hela arbetarklassens
172
enighet och växande styrka genom ökad välfärd, varken förutsätter eller förnekar nationen, regionen, arbetsplatsen, bostadsområdet eller internationella fora
som betydelsefulla arenor för framgångsrik praktisk politik. Grovt uttryckt: vi
kan gräva där vi står.
Välfärdspolitiken kan med detta perspektiv dessutom visa sig vara en avgörande arena för politisk mobilisering för jämlikhet och jämställdhet. Det beror å
ena sidan på att kapitalets intressen nu verkligen bedriver en ideologisk och politisk kamp mot arbetarklassens sociala framsteg i den offentliga välfärdssektorn.
Å andra sidan beror det på att försvaret för dessa historiska välfärdsframsteg
närmast är spontant från arbetarrörelsen och folkflertalet. Dessutom är en väl
genomtänkt välfärdspolitik ett utmärkt sätt att förena arbetarklassens kvinnor
och män i ett gemensamt intresse mot kapitalet.
Arbetarrörelsens organisationer behöver således varken uppfinna eller leta
efter rörelsen. Man behöver endast verka i den och där framföra samt underbygga de förslag till välfärdsreformer som är rättmätiga. Allt under förutsättning
att detta görs utan att vi backar inför de hinder som finansieringsproblemets
advokater ställer upp.
En konsekvent välfärdspolitik för jämlikhet, frihet och solidaritet måste här
entydigt ställa sig på hela rörelsens sida och underbygga arbetarrörelsens krav
på välfärdsreformer, både teoretiskt och i praxis. Det kräver att man överger det
kamerala fokus som administratörerna genom finansieringsproblemet har gjort
till sitt.
På omedelbar sikt, med tanke på rörelsens tillbakapressade sociala situation,
kan välfärdspolitiken knappast annat än riktas in på ett försvar av tidigare välfärdsframsteg genom den offentliga sektorn.
Det mest omedelbara problemet, ur perspektivet av att stärka hela klassens
rörelse, är den nuvarande politiska utvecklingens splittrande tendenser. Därför
bör arbetarrörelsen och den övriga vänstern på omedelbar sikt inrikta sin välfärdspolitik på att konsekvent motverka alla tendenser till privatiseringar och
decentraliseringar av offentlig sektors verksamhet. Man bör också, så långt det
är möjligt, undvika alla former av särlösningar inom välfärdspolitiken. Detta
gäller inte minst på skolans och inom barn- och äldreomsorgens områden, där
dessutom det folkliga stödet för en mer enhetlig och nationellt baserad politik
alltjämt är stort.
173
Så fort arbetarrörelsen återfår sin kraft, kan vi också mer kraftfullt driva på
krav om ytterligare välfärdsreformer för ökad jämlikhet. Befriade från finansieringsproblemet kan vi föra en sådan debatt i stor öppenhet och relativt förutsättningslöst. Det kan gälla förverkligandet av kortare arbetstid. Det kan vara
höjningar av ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen, eller införlivande
av tandvården i den allmänna sjukförsäkringen. Det finns säkert mängder av
andra välfärdsreformer som vi kan komma på och som vi menar är rimliga ur
arbetarklassens perspektiv. I en sådan pånyttfödd rörelse, både ”i fötterna” och
”i huvudet”, kommer vi dessutom att märka att ju mer välfärd vi tillskansar oss,
desto större blir ”utrymmet” för ytterligare välfärdsreformer. Vi kommer att erfara ökande ambitionsnivåer och nya visioner om det jämlika samhället. Inte
som idag minskande ambitionsnivåer och uppgivenhet inför de ökade ojämlikheterna.
När allt kommer omkring var det till exempel 30 år av socialpolitisk reformpolitik under efterkrigstiden som möjliggjorde den positionella framflyttning
som kulminerade i kravet på löntagarfonder under 1970-talet. Det var in i den
tiden jag föddes. Och det var då världen i grunden tycktes föränderlig. Då var det
fantasin och inte budgetutrymme som var politikens yttersta gräns.
Nu efter 30 år av bakslag, framstår till och med det synnerligen måttfulla
förslaget om löntagarfonder som närmast utopiskt, eller i alla fall nostalgiskt.
Det är således med fokus på hela arbetarklassens enhet och rörelse, som vi
bör utforma vår omedelbara välfärdspolitik. Inte i den administrativa fälla som
finansieringsproblemet låser rörelsen. Vi måste byta fokus.
För som Einstein sade: ”Vi kan inte lösa problem genom att tänka på samma
sätt som vi gjorde när vi skapade dem.”
174
HENRIK NORDVALL
Hur man tar makten över det
politiska samtalet
Återkommande i eftervalsdiskussionen har det lyfts fram att socialdemokraterna måste skapa en egen, tydlig och sammanhållande berättelse om hur samhället
ser ut och hur det bör förändras. Det framstår som en högst rimlig utgångspunkt
och ett första led i den form av politisk kamp om tolkningsföreträde som jag
tänker beröra i detta bidrag. Det perspektiv jag anlägger riktar uppmärksamhet
mot betydelsen av att förstå den typ av makt som ligger i förmågan att skapa ett
brett samtycke kring en verklighetsbeskrivning som ligger i det egna politiska
projektets intresse.1 Perspektivet bygger på en föreställning om att exempelvis
maktordningar och ojämlika villkor i liberala demokratiska samhällen kan bestå enbart om de i betydande utsträckning framstår som legitima, naturliga och
självklara. De berättelser och kunskaper om hur samhället fungerar som är dominerande i en tidsepok ses, enligt perspektivet, inte enbart som ett utfall av
rationella överväganden, där sakliga argument vägs mot varandra och vinner stöd
i kraft av sin inneboende förnuftighet. Istället ses dessa verklighetsbilder som ett
resultat av en social, politisk och ideologisk maktkamp varigenom ett vidsträckt
samtycke om sakernas tillstånd utkristalliseras.
Detta betyder inte att den tekniska, sociala och ekonomiska utvecklingen
reduceras till enbart en fråga om tolkning och ideologiska perspektiv. Snarare menas att varje försök att definiera samhällsutvecklingen rymmer en tolkningsaspekt som är politisk och ideologisk. Därför är det inte möjligt att i objektiv bemärkelse tala om en ”enda väg” eller en ”naturlig utveckling” för samhället.
Samtidigt hör det till grundbetingelserna för varje politisk projekt med avsikt
175
att nå framgång att det gör anspråk på att definiera verkligheten och dess nödvändiga utvecklingsvägar. Den definitionsmakt som avses här berör flera nivåer.
Det handlar inte bara om vilka sakfrågor som hamnar på den politiska dagordningen, exempelvis genom utspel på agendasättande debattsidor eller i valmanifest. Tolkningsmakten rör också på ett djupare plan själva de grundantaganden
som inte diskuteras, som tas som givna utgångspunkter, för politiska och vardagliga samtal i allmänhet.
Ett politiskt projekt som lyckas etablera sina verklighetsbeskrivningar som
allmänna och självklara har i och med detta skaffat sig en central maktposition.
En sådan framgång får till följd att politiska antaganden om samhället och dess
utveckling uppfattas som opolitiska och givna, både av allmänheten och politiska motståndare, och därför sällan ifrågasätts. Det kan beskrivas som att vissa
”populära sanningar” får fäste i vad den italienske marxisten Antonio Gramsci
kallade ett ”sunt förnuft”.
Var tid och varje samhälle håller sig med ett antal förgivettagna sanningar
som intar centrala positioner i det allmänna medvetandet. Dessa förgivettagna
sanningar är många och står ofta i motsättning till varandra och bildar ett komplext och ständigt föränderligt ”sunt förnuft”. Ingen politisk kraft förmår helt
dominera detta allmänna tänkande, men man kan vara mer eller mindre framgångsrik i att upphöja sina sanningar till allmänna. Framgångarna kan också
variera över tid. En politisk rörelse som vill förändra samhället måste därför ge
sig in i en kamp om att definiera verkligheten och etablera sina egna ”sanningar”
som allmänna.
Vi kan se hur vissa grundantaganden om hur samhället ska förstås och organiseras etableras som självklarheter i olika sammanhang. Det kan vara förgivettaganden om vad som är normalt och riktigt beträffande saker som: familjens
utseende och betydelse; hur relationen mellan ekonomi och demokrati ser ut;
hur organiseringen av arbetet sker på en arbetsplats osv. Även om det går att
urskilja olika ståndpunkter i en diskussion, kan man vanligen skönja utgångspunkter som delas underförstått, som sällan uttalas, men som både möjliggör
och sätter gränser för vad diskussionen kan handla om. I ett heteronormativt
sammanhang behöver ingen påtala att en familj avser en man, en kvinna och
deras barn; det är en förgivettagen utgångspunkt. I ett kapitalistiskt samhälle
behöver ingen förklara varför makten över näringslivet inte skall fördelas mel-
176
lan de som berörs av den; det är ett grundantagande att den makten utgår ifrån
ägande. I ett land präglat av socialdemokratisk politisk dominans behöver man
inte argumentera för att allmän skattefinansierad välfärd är av godo – det är ett
grundantagande för den politiska diskussionen. När sådana ”självklarheter” väl
är etablerade, blir de svåra att ifrågasätta. Det finns emellertid inget självklart i
dessa självklarheter. Man kan för det första se att de förändras över tid. Det språk
och de grundantaganden som präglade den politiska debatten på 70-talet skiljer
sig från 90-talets. För det andra, dessa förändringar är inte godtyckliga eller en
följd av en ”naturlig” utveckling, utan ett resultat av en ständigt pågående maktkamp om vems tolkningar och bilder som ska dominera. Här pågår ett ständigt
ideologiskt ställningskrig mellan olika grupper och intressen i samhället.
Den ovan beskrivna formen av makt – makt genom skapande av samtycke –
är central i ett samhälle som vårt som mer än någonsin genomkorsas av budskap
och bilder. I dag baseras makt i högre grad än tidigare på kontrollen, produktionen och tillägnandet av kunskaper och budskap. Att analysera hur världen uppfattas och förstås och vad som gör att vissa tolkningar uppstår och etableras som
självklara blir därför angeläget för rörelser som vill erövra makten och förändra
samhället. Det blir också viktigt för krafter som vill försvara sina maktpositioner.
Nyliberalism som tankemönster
I Sverige gjorde näringslivet en framsynt bedömning av vikten av att sprida och
etablera egna verklighetsuppfattningar som allmänna. Sedan slutet av 1960-talet
har vi kunnat se hur framför allt SAF (numera Svenskt näringsliv) lett ett omfattande och framgångsrikt strategiskt opinionsbildande arbete. Genom förlag och
tankesmedjor som Timbro och Ratio spreds sedan slutet av 70-talet en omfattande litteratur som syftade till att påverka den politiska och intellektuella dagordningen. Internationella nyliberala tänkare som Henri Lepage, James Buchanan och Robert Nozick introducerades samtidigt som svenska högerideologer
gavs utrymme för publicering.
Institut som Den Nya Välfärden, Näringslivets Ekonomifakta, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle och Näringslivets Presstjänst producerade en
strid ström av tidningar, rapporter, annonser och broschyrer som kommit att
påverka den politiska dagordningen. Under 80- och 90-talen kom en nyliberal
föreställningsvärld att influera inte bara de borgerliga partierna utan hela det
177
politiska fältet. Jämlikhetsorienterade värderingar trängdes undan till förmån
för ett marknadstänkande som blev en alltmer självklar utgångspunkt för samhällsdebatten.
Nyliberalism ska i detta sammanhang inte förstås enbart som en uttalad idépolitisk inriktning, utan som en beteckning på ett tänkande i vilket ekonomiska
marknadsmodeller tillämpas på allt fler sektorer i samhället. Detta avspeglar sig
också i att människor förväntas – och accepterar – att agera i enlighet med en
konsumtions- och försäljningsrationalitet i allt fler sammanhang, oavsett om det
gäller vård, omsorg, utbildning eller presentation av sig själv i jobbansökningar.
De senaste decennierna har en omvandling av den offentliga sektorn i Sverige
skett i form av privatiseringar, bolagiseringar och avregleringar. Marknadsmodeller har blivit till ideal även för den offentliga organiseringen av vård- och utbildningssektorn. Marknadsreformer inom välfärdssystem betraktas inte längre
som ett uttryck för en extrem nyliberalism, utan de ses ofta som naturliga och
rationella organisationslösningar som stimulerar en ”effektivare produktion”.
Med dessa organisationslösningar har även ett språkbruk kommit att anammas,
där exempelvis skolor blivit ”resultatenheter” och medborgaren i allt större uträckning blivit ”kund” eller klient i mötet med välfärdsinstitutioner. Politiska
och ideologiska förändringar samspelar alltså med språkliga förändringar – som
i sin tur skapar underförstådda tankefigurer som präglar våra tolkningar av verkligheten och våra sätt att se på utvecklingsmöjligheter.
Nyliberalismens genomslag kan alltså ses som ett uttryck för hur ett dominerande tänkande, ett hegemoniskt samtycke, etablerats och kommit att omfatta
inte bara konservativa och liberaler, utan även arbetarrörelsen och den politiska
vänstern. Så väl borgerliga som socialdemokratiska regeringar har de senaste decennierna kommit att bedriva en politik som varit i linje med nyliberala idéer om marknadsstyrning av offentlig verksamhet, privatiseringar och en mer
”flexibel” arbetsmarknad. Denna utveckling som kunnat skönjas i Sverige har
motsvarigeter i flertalet välfärdsstater.
Självklart kan man inte förklara en politisk utveckling med bakgrund av
enbart ideologiskt och opinionsbildande arbete. Men det är en viktig del. Det
är heller inte så att det svenska näringslivets ideologiska offensiv efter 60- och
70-talens vänstervåg var en enskild företeelse. Högervågen och de nyliberala idéernas inverkan på politik och samhällsliv under 80-och 90-talen var ett inter-
178
nationellt fenomen. Vilket genomslag internationella ideologiska trender får i
den politiska utvecklingen i ett land är emellertid inte förutbestämt eller något
som sker per automatik. Det krävs att krafter översätter, anpassar tolkningar och
gör dessa strömningar begripliga i ett lokalt sammanhang för att det ska bli ett
kraftfullt genomslag. Och denna avgörande roll spelade onekligen SAF och dess
olika opinionsbildande institut.
Möjliga motstrategier
Den bakgrund som skisserats ovan är givetvis mer komplex än vad som är möjligt att skildra i korthet. I detta bidrag låter jag emellertid perspektivet och
skildring av utvecklingen bilda utgångspunkt för frågan om möjligheterna för
socialdemokraterna att bedriva, och vinna stöd för, ett politiskt arbete som syftar till ökad jämlikheten och en ekonomisk utveckling som inte skapar ökade
klassklyftor.
Givet att socialdemokratin har en mer långtgående politisk ambition än
att vara en ”nyliberalism med mänskligt ansikte”, som vänsterkritiker beskyllt
den för att vara, så måste de grundantaganden, det ”sunda förnuft”, som bildat
grundval för mycket av den politiska debatten de senaste decennierna förändras.
För detta krävs ett långsiktigt arbete som inkluderar en kunskapsproduktion
och kunskapsspridande som vidgar debatten, som riktar fokus mot frågor om
jämlikhet, långsiktig hållbarhet och utveckling, och en frihetstanke som inte är
beroende av individers köpkraft eller bakgrund. Det innebär ett fortsatt arbete
med att formulera och sprida en problembild som fokuserar orättfärdiga skillnader rörande människors möjligheter och villkor kopplad till klass, kön, etnicitet
etc. Det handlar om att aktivt delta i, och stödja, en pågående idédebatt och
kunskapsproduktion inom och utanför partiet med denna inriktning.
Idé- och opinionsarbetet handlar i detta avseende inte primärt om att enbart
väcka och driva enskilda politiska förslag, utan om att förändra premisserna för
det offentliga samtalet. Detta är möjligt först efter ett långsiktigt arbete, där
kunskapsproduktion och idéutveckling samt spridning av detta ges tid och resurser. Snarare än att utveckla en ny skattereform, handlar det om att utveckla
en ny ekonomisk teori – eller en ny definition av vad ekonomisk politik är. Det
handlar om att systematiskt etablera infallsvinklar, frågor och laddningar i ord
på ett sådant sätt att det gynnar en jämlikhetsorienterad politisk strävan.
179
I socialdemokratins ideologiska närhet finns en rad aktörer, som redan nu
lämnar bidrag till en sådan förskjutning av det offentliga politiska samtalet. Här
återfinns bokförlag, nätverk, tidskrifter, delar av medielandskapet, liksom en
omfattande föreläsnings- och seminarieverksamhet. Genom inte minst ABFs
verksamhet, där ABF Stockholm seminarieverksamhet möjligen utgör det tydligaste exemplet, arrangeras en idépolitisk verksamhet, som till sin karaktär är så
öppen att den lockar politiskt intresserade besökare långt utanför det socialdemokratiska partiet. Förutom att denna typ av verksamhet bidrar till en angelägen idé- och kunskapsutveckling har den, givet att den är tillräckligt öppen och
vital, en förmåga att locka intellektuella till arbetarrörelsen. Dessa kan i sin tur
bli centrala för den fortsatta idéutvecklingen och kampen om problemformuleringsmakten och det sunda förnuftet.
En kamp om problemformuleringsmakten, om att förändra det sunda förnuftet, innebär självklart även att ha en aktiv strategi visavi medier. Det finns
emellertid ett drag i medielogiken som tenderar att förstärka det bestående
sunda förnuftet, genom att de budskap som förmedlas ofta måste komprimeras
starkt och därigenom anpassas till redan befintliga verklighetsuppfattningar hos
tittare och läsare. Systemkritik, som ifrågasätter invanda antaganden om verklighetens beskaffenhet, blir därför svårt att kommunicera, och kräver därför särskilda pedagogiska och taktiska överväganden. Här finns alla skäl att utveckla
strategier genom att föra samtal med medieforskare, journalister och redaktörer
som står arbetarrörelsen nära, om så väl medielogiker, ägarfrågans betydelse, och
möjligheten att genom medierna flytta fram jämlikhetsfrågorna i det allmänna
medvetandet.
En mindre uppenbar påverkansfaktor när det gäller medborgarnas politiska
socialisation har att göra med välfärdsstatens praktiska organisering. Institutioner och politiska reformers pedagogiska effekt ska inte underskattas. Det generella barnbidraget är ett klassiskt exempel på en reform med tydliga pedagogiska
signaler; alla, även den välbeställda medelklassen, får något ut av den skattefinansierade välfärdsstaten. Andra reformer som sannolikt haft stor betydelse för
medborgarnas politiska socialisation är exempelvis avskaffandet av sambeskattningen (1972). Det centrala i denna reform är inte hur det påverkade skattetäkterna i ett kortsiktigt ekonomsikt perspektiv, utan hur själva principen för skatteuttaget bidrog till att omdefiniera det allmänna tänkandet rörande män och
180
kvinnor. Fokus försköts från familjetänkande till individtänkande. Dessutom
försvann även en indirekt skattesubventionering av äktenskap där ena parten
(vanligen kvinnan) inte förvärvsarbetade, vilket gjorde hemmafruidealet betydligt mer kostsamt att följa.
Om politik reduceras till en fråga om ekonomisk effektiv produktion av välfärdstjänster i relation till en antagen befintlig efterfrågan hos befolkningen,
osynliggörs de sociala och ideologiska konsekvenserna av hur samhället organiseras. En politisk rörelse som vill påverka samhället och opinionen kan inte
reducera reformpolitik till en fråga om snäv ekonomisk rationalitet. Om nu det
politiska syftet inte är just att etablera ett allmänt tänkande som präglas av snäv
ekonomism.
Många betydelsefulla reformer som skett de senaste 20-30 åren har inneburit
pedagogiska signaler i marknadsliberal riktning. Genom att organisera samhället
så att medborgarna i allt fler sammanhang och i allt högre grad avkrävs att agera
utifrån en roll som enskild konsumtent (t ex i avregleringen av elmarknaden)
eller som aktiespekulant (pensionsreformen) skapas socialiserande effekter som
sannolikt kan påverka värderingsmönster på sikt. Det finns emellertid tecken
som tyder på att det (ännu inte) är fallet. Tvärtom tycks det sedan slutet av 80talet och framåt finnas ett tämligen stabilt högt stöd för att välfärden framförallt bör skötas av stat och kommun, och finansieras genom relativt höga skatter
(förutsatt att skattemedlen just går till fungerande välfärdssystem).2 Det verkar
alltså inte vara så att de marknadsreformer vi kunnat se senaste decennierna (bolagiseringar, privatiseringar etc) tillkommit till följd av ett opinionstryck från
medborgarna.
Men även om marknadsliberala lösningar inom offentlig välfärd inte tycks
fått något bredare stöd bland allmänheten, har heller inget politiskt framgångsrikt motstånd rests. Det har i det allmänna politiska samtalet etablerats
en föreställning om det nödvändiga och självklara i denna utveckling. Marknadstänkandets dominans inom politik och förvaltning de senaste decennierna
kan alltså förstås som utryck för ett skapat samtycke. För att genomdriva ett
politiskt projekt, som de omfattande marknadiseringen de senaste decennierna,
krävs alltså inte nödvändigtvis ett uttalat medborgerligt stöd i alla avseenden.
Det viktiga är inte att förändringarna uppfattas som positiva eller har stöd i
opinionen, utan att de etableras som naturliga och självklara – och därför inte
181
ifrågasätts i någon avgörande utsträckning. När reformerna väl är genomförda
förstärks bilden av dem som självklara.
Den poäng som jag vill framför här är att det politiska och strategiska värdet
hos reformer inte enbart bör bedömas i relation till det rådande opinionsläget
eller till deras direkta effekter i fråga om kvaliteten hos de välfärdstjänster som
ska produceras. Indirekta effekter i form av långsiktig påverkan när det gäller så
väl samhällsdebatten, som värderingsmönster hos medborgarna, bör också beaktas. Denna typ av övervägande blir givetvis mer aktuella vid ett regeringsinnehav, för även vid ett regeringsinnehav – t ex efter valet 2014 – kvarstår behovet
av ett långsiktigt strategiskt arbete av det slag som berörts här.
Ett mer närliggande och direkt realiserbart led i arbetet med att etablera
tolknings- och problemformuleringsmakt skulle kunna bestå av en intensifierad
internutbildningssatsning i partiet, rörande frågor som har att göra med makten över tanken. Det skulle kunna handla om hur man kritiskt förhåller sig till
”populära sanningar” och verklighetsbeskrivningar etablerade av högern. Härigenom skulle även strategiska frågor kunna diskuteras brett i partiet; frågor om
hur socialdemokratin som parti och rörelse kan bidra till att sprida egna tolkningar och perspektiv grundade på andra politiska intresse och med ett vidare
fokus än det marknadsorienterade ekonomistiska tänkande som tenderar prägla
samtiden.
Långsiktiga och kortsiktiga strategier
Att förändra ”det sunda förnuftet”, det allmänna tänkande som präglar samtiden, är ett långsiktigt arbete vars genomslag ibland kan skönjas först efter ett
decennium eller mer. Ett politiskt parti som har för avsikten att vinna val, måste
utgå från det sunda förnuft som förhärskar just nu. Det behöver (och bör) emellertid inte innebära en kapitulation inför det tolkningsföreträde som politiska
motståndare etablerat. Det sunda förnuftet rymmer en rad olika förställningar,
och inte sällan flera motsägelsefulla drag. Det gäller därför att strategiskt välja
frågor som både uppfattas som rimliga givet rådande sunda förnuft och samtidigt
är förenliga med ett arbete i riktning mot att förändra de allmänna värderingsmönstren i den riktning som är politisk önskvärd. Att av strategiska skäl kopiera
den politiska motståndarens politik kan, ur ett jämlikhetsperspektiv, mycket väl
innebära en politisk förlust även om det skulle leda till valframgångar. En soci-
182
aldemokratisk politik som leder till fortsatt ökande klassklyftor lär dessutom få
uppenbara legitimitetsproblem om man inte helt vill bryta med den ideologiska
tradition man åberopar.
Det finns en hel del aspekter av det förhärskande allmänna tänkandet i breda
väljargrupper som alltjämt ligger nära en traditionellt socialdemokratisk syn t
ex på frågor rörande skatter och välfärd. I många avseende kan rimligen dessa
redan förhärskande tankar om betydelsen av jämlikhet och välfärd åberopas i
opinionsbildning och valpropaganda.
Det är uppenbart att även ”de nya moderaterna” (med framgång) vänt sig
till denna allmänna opinion i sin valpropaganda. Det har sannolikt inneburit
svårigheter för väljarna att se skillnad mellan partierna, vilket inte är helt oförståligt. Socialdemokraterna har förvisso länge haft en jämlikhetsorienterad retorik, men har samtidigt (liksom de borgerliga) haft regeringsansvaret under den
period de senaste decennierna då ojämlikheten ökat i samhället.3 Väljarna, som
i allmänhet föredrar en jämlik och skattefinansierad välfärd, har lite tillspetsat
haft att välja mellan två politiska alternativ som både bekänner sig till denna
jämlika välfärdstanke, men som båda i praktiken fört en politik som ökat klyftorna i samhället. Det är minst sagt ett pedagogiskt problem att förmedla vari
skillnaden består under sådana omständigheter. Det är svårt att se hur det kan
göras på annat sätt än att en offentlig och tydlig självkritik formuleras, samtidigt som man lyckas göra troligt att partiet efter framtida regeringsinnehav inte
kommer kunna beslås med liknande paradoxer.
Samtidigt kan den politiska profileringen av ett parti som har för avsikt att
vinna stöd av väljare, som uppenbarligen i detta val fann skäl att stödja ett borgerligt regeringsalternativ, inte utgå ifrån ett önsketänkande beträffande vilka
opinioner som präglar väljarkåren. Det finns alltså alla skäl att vid profileringen
av det egna politiska projektet beakta aspekter rörande åsiktsmönster hos väljarna som lockat dem att rösta borgerligt. Här finns emellertid en avgörande
skillnad mellan att anpassa sitt politiska projekt efter dessa opinionsstämningar
och att inrama sitt politiska projekt så att det skapar resonans i rådande allmänna värderingsmönster. Att inrama det politiska projektet i enlighet med opinionsläget innebär att mer attraktiva aspekter av det politiska projektet lyfts i
förgrunden, och att projektet formuleras på ett nytt sätt, emedan en anpassning
kvalitativt förändrar projektets inriktning.
183
Lyhördhet för opinionsläget och pragmatiska övervägande måste ständigt, i
interna diskussioner, sättas i relation till dess betydelse för att på sikt påverka det
sunda förnuftet och verka för en politik som möjliggör en samhällsförändring i
önskvärd riktning. Särskilt utspel i syfte att locka marginalväljare kräver alltså
systematisk reflexion rörande relationen mellan tillfälliga pragmatiska utspel
och det långsiktiga strategiska arbetet med att omformulera den politiska dagordning och omvandla det sunda förnuftet. Det handlar inte om att appellera
till det befintliga sunda förnuftet i allmänhet, utan om att driva frågor som appellerar till specifika aspekter av det sunda som är förenliga med rörelsens långsikta, samhällsomvandlande och jämlikhetsskapande ambitioner.
En partistruktur för ökad ideologisk mobilisering
Socialdemokratin har en möjlighet att i sitt politiska projekt involvera såväl socialliberaler som socialister, liksom andra i den politiska vänster- och mittenfåran,
på ett sätt som andra partier saknar. Men man har uppenbarligen svårigheter
med detta. Ett exempel från forskning om den globala rättviserörelsen i Sverige,
som var förhållandevis framträdande under det tidiga 00-talet, visar på sådana
svårigheter. En enkätstudie4 jag var med och genomförde visade att de svenska deltagarna i denna rörelse i betydande utsträckning delade värderingar som
borde kunna tolkas som närstående arbetarrörelsen i flera avseenden. Få angav
emellertid att de sympatiserade med socialdemokraterna (5,8 procent) och försvinnande få (1,4 procent) angav att de identifierade sig som socialdemokrater
när vi frågade om vad de kallade sig rent politiskt. Detta kan jämföras med de
35,2 procent som angav att de såg sig som feminist, eller de 28,4 procent som
svarade socialist. Det var till och med fler aktivister som betraktade sig som liberal (5,7), anarkist (5,5) eller kommunist (12.1) än som socialdemokrat. Detta är
bara ett exempel, hämtat från 00-talets mitt, men det illustrerar sannolikt ett
mönster som är mer allmänt; unga radikala politiskt aktiva ställer sig utanför
partipolitiken i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.
Samtidigt kan vi se, exempelvis vid sociala forum, socialistisk forum och likande arrangemang runt om i landet (som jag studerat i egen forskning) att det
pågår ett omfattande idépolitiskt samtal, med anknytning till arbetarrörelsen
(ofta genom ABF). Men det sker inte primärt i SAP:s regi, eller ens med SAP (eller SSU) som självklar part i samtalet.
184
Därmed inte sagt att det saknas idépolitiskt driven verksamhet inom socialdemokratin i vid bemärkelse. Genom närstående organisationer har partiet
en naturlig koppling till en omfattande och kvalificerad idédebatt som väcker
stort intresse och förtroende även utanför socialdemokratin. Frågan är om dessa
kopplingar utvecklats tillräckligt i det interna partiarbetet. I ett förnyelsearbete
vore det rimligt att socialdemokrater med kontakter och relationer till idépolitiskt strategiska grupper och aktörer utanför partiet ges betydande utrymme.
Vad som också framstår som en betydande potential rörande idépolitiskt arbete
och mobilisering är att socialdemokratin alltjämt har en verksamhet för interutbildning, en organisatorisk infrastruktur och upparbetade relationer till den
fackliga rörelsen som gör partiet unikt i svensk politik.
Det finns emellertid även en utbredd föreställning om att socialdemokratin
företräds av personer med oklar idépolitisk profil, som i allt för hög grad är stöpta
i en mall, bestående av lång erfarenhet från först SSU – därefter partiet. Denna
allmänna uppfattning, som sprids genom såväl media, som populärkultur, som
människors egna erfarenheter av politik, saknar sannolikt inte grund. Samtidigt visar studier5 att socialdemokraterna, jämfört med de borgerliga, i betydligt större utsträckning rekryterat exempelvis ministrar med annan bakgrund
än den som kräver lång erfarenhet av parti och ungdomsförbund. En utpräglad
partibakgrund krävs inte för att bli socialdemokratisk minister, däremot tycks
den nästan undantagslöst krävas för att någon ska komma i fråga som borgerligt
statsråd.
Den allmänna bilden av socialdemokratin är alltså inte tvunget en avspegling
av reella förhållanden i partiet, utan även den är ett resultat av en kamp om
tolkningsmakt. Men sannolikt finns skäl att se över befintlig kader och organisatoriska strukturer. Finns det strukturer som gynnar lång och trogen tjänst,
framför kompetens och personlig lämplighet? Finns det sociala och organisatoriska dynamiker som skapar hinder för, och distans till, potentiella medlemmar
och partiföreträdare?
*
I denna text har det politiska läget för socialdemokratin diskuterats med utgångspunkt från ett perspektiv som betonar vikten av att ge sig in i en kamp om
185
att definiera verkligheten och skapa ett brett samtycke kring en tolkning som
ligger i det egna politiska projektets intresse. Resonemanget, som utvecklats
som ett svar på frågan om vad som bör göras för att främja ett politiskt jämlikhetsarbete6, skulle kunna sammanfattas enligt nedan.
1) Det behövs långsiktig och systematisk opinionsbildnig och idéutveckling,
genom samverkan med närstående grupper, för att göra jämlikhetsaspekten
till en självklar utgångspunkt för det offentliga samtalet och människors politiska tänkande.
2) Anpassa valpropagandan utifrån det befintliga allmänna medvetandet för
att vinna stöd. Dock ständigt med ambitionen att förändra de delar av detta
medvetande, ”det sunda förnuftet”, som befäster och legitimerar den ojämlikhet man avser förändra.
3) Utveckla relationer till politiskt intresserade och engagerande (inte minst
intellektuella) både inom och utanför arbetarrörelsen som kan bidra genom
arbete med såväl idéutveckling och opinionsbildning som axlandet av politiska uppdrag.
4) Utgå ifrån den partiapparat som finns, behåll och utveckla fungerande
organisatorisk infrastruktur och kompetens, men anpassa den för att möjliggöra 1 och 3 .
Noter
1. Perspektivet är inspirerat teoretiska ansatser som jag arbetat med i min forskning om
folkbildning, sociala rörelser och mobiliseringsdidaktik. Det handlar framförallt om s k
neo-gramsciansk teoribildning [se Nordvall, H. (2002) Folkbildning som mothegemonisk
praktik? Utbildning & Demokrati. Tidskrift för didaktik och utbildningspolitik. nr 2
2002; samt Nordvall, H. (2008) I skärningspunkten mellan det globala och det lokala:
tolkningsprocesser och koalitionsbyggande i organiseringen av lokala sociala forum.
Linköping: Linköpings universitet, s 21 ff], men även inramningsteori /”framing theory” [se
Nordvall, H. (2009) Making Sense of the Social Forum: On the local framing of fashionable
186
global symbol. Journal of Contemporary Ethnography 38 (4): 435-464]. Den analys som
presenteras är emellertid inte tänkt som en vetenskaplig text. I texten, som är skriven med
kort varsel, framförs en friare, men teoretiskt influerad, tolkning av det politiska läget och
en argumentation för en strategisk hållning. Se nämnda arbeten för referenser och en mer
vetenskaplig presentation av det valda perspektivet. Ett kapitel som har en del likheter
med denna text har tidigare publicerats i Håkan A Bengtssons antologi Folkbildning i vår tid
(Atlas, 2002).
2. Detta visar sig exempelvis i kontinuerliga mätningar attityder till välfärdsstaten som
gjorts av Stefan Svallfors m fl vid Umeå universitet.
3. Framförallt kan man se en ökad ojämlikhet (räknad exempelvis utifrån
Gini-koefficienten) tydligast under 1990-talet. Men om man exempelvis ser till
inkomstskillnader mellan industriarbetare och personer som kan räknas till olika
makteliter (i näringsliv, politik och förvaltning) kan man, som LO-ekonomerna visat, se
en påfallande ökning från 1980 och framåt. Se Bergström, Jeanette (red.) (2009). Makteliten
- mycket vill ha mer: en studie av inkomstutvecklingen för makteliten perioden 1950 till 2007.
Stockholm: Landsorganisationen i Sverige samt t ex Domeij, David & Martin Flodén (2010)
Inequality trends in Sweden 1978–2004. Review of Economic Dynamics, 13, s. 179-208.
4. Wennerhag, Magnus; Holm, Hilma; Lindgren, Johan; Nordvall, Henrik; Sörbom,
Adrienne (2006) Aktivister. Sociala forum, globala sociala rörelser och demokratins förnyelse.
Stockholm: Bokförlaget Atlas.
5. Ivarsson Westerberg, Anders & Niemann, Cajsa (2007). Vägar till makten: statsrådens
och statssekreterarnas karriärvägar. Huddinge: Samtidshistoriska institutet, Södertörns
högskola
6. Frågan som ställdes till oss forskare som bjöds in att skriva analyser var: ”Hur har
jämlikhetsarbetets möjligheter förändrats under de senaste decennierna, vad har varit
avgörande, och vad kan/bör göras? ”
187
Medverkande
Walter Korpi
Professor, Institutet för social forskning (SOFI), Stockholm
Jonas Hinnfors
Professor i Statsvetenskap vid Göteborgs universitet
Magnus Ryner
Professor of International Relations, Oxford Brookes University, Storbritannien
Kerstin Jacobsson
Professor i sociologi, Södertörns högskola
Mattias Bengtsson
Forskare, Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet
Tony Johansson och Josef Taalbi
Doktorerar i ekonomisk historia vid Lunds universitet
Jesper Meijling
Arkitekt. Doktorand i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH.
188
Paolo Borioni
Har doktorerat i nordisk historia vid Københavns universitet. Arbetar för de italienska mittenvänster-tankesmedjorna Fondazione Istituto Gramsci och Fondazione Giacomo Brodolini, som är nära
knuten till Italiens största fackförbund CGIL.
Klas Gustavsson
Doktorerar i sociologi vid Lunds universitet
Daniel Ankarloo
Fil dr i ekonomisk historia, lektor i socialt arbete, Malmö Högskola
Henrik Nordvall
Filosofie doktor i pedagogik och forskare med inriktning på folkbildning, verksam vid Linköpings
universitet. Fr o m 1 januari 2011 är han lektor vid Örebro universitet.
189
190